söndag 23 april 2017

Bokrecension: Ingenting är sant och allting är möjligt | Peter Pomerantsev

Ingenting är sant och allting är möjligt: Det nya Rysslands surrealistiska själ (eng. Nothing Is True and Everything Is Possible: The Surreal Heart of the New Russia) är skriven av Peter Pomerantsev (f. 1977).

Boken utkom först på engelska 2014 och i svensk översättning av Djordje Zarkovic och Helena Hansson 2016.

* * *

Ryssland förhäxar och förskräcker. Dess enorma vidder med sina ortodoxa kyrkor, dess miljoner och åter miljoner invånare i datjor och sovjetiska kuber, dess våldsamma historia och dess nuvarande ambivalens... Det är detta land, dess människor av i dag och dess förflutna som Peter Pomerantsev ger sig i kast med i sin Ingenting är sant och allting är möjligt.

Det är onekligen ingen upplyftande bild som genom mängder av mikrohistorier och impressionistiska teckningar framträder på sidorna i denna personligt hållna redogörelse över vad Pomerantsev varit med och mött om under sina nio år i Ryssland, bland annat som teve-producent för ryska TNT.

Men få personer torde kunna göra ett lika kontrastrikt reportage som just Pomerantsev. Hans föräldrar lämnade Sovjet när Pomerantsev vad helt ung och själv kom han att bli engelsman, men genom sin bakgrund väl saturerad i det ryska.

I sin bok beskriver han ett Ryssland som ständigt förändrar sig. Ett Ryssland där gårdagens gangstrar än dagens affärsmän, där lyhördheten inför och närheten till Kreml är avgörande för den enskildes framgång, och där förmögenheter skapas lika snabbt som de försvinner. Ett land fullkomligt genomsyrat av mutor. Ett land som förvandlar sig inför både sig själv och omvärlden, där människor ideligen får omskapa sig själva.

Genom sitt dokumentärskapande märker han hur maktens stämma måste inlyssnas rörande vad som just för tillfället passar sig att sända; det får inte vara för allvarligt: folket skall hållas nöjt. Regimkritik får förekomma, men på regimens egna villkor, vilket leder till att en oppositionsrörelse mycket väl kan vara finansierad av Kreml, för att också stå under dess yttersta kontroll.

Allt och alla framstår som spelpjäser i handen på makten, där en pjäs kan flyttas fram när det passar och offras när det passar, ackompanjerat till en foglig media som vinklar nyheter och fakta efter behag.

* * *

Pomerantsev träffar mängder av människor. Han har betraktat den ryska nationens själ, och den framstår som plastisk och undflyende. Men där ryms bland annat den storryska stoltheten och värnandet om det genuint ryska i motsats till det som uppfattas som västerländskt.

Men Pomerantsev verkar inte sky Ryssland. Boken framstår inte som en hatskrift. Han, liksom snart läsaren, förundras snarare över detta märkliga fenomen, så skenbart modernt i vissa avseenden, men samtidigt så annorlunda gentemot allt västerländskt.

En vän av Ryssland kunde kalla boken konspiratorisk. Jag tror inte den är det, eller ser den åtminstone inte som det. Den är snarare ett ytterst personligt vittnesbörd om det Ryssland som Pomerantsev själv möter under sina år i landet. Det är orden från en ropandes röst. Om ett land som resten av världen måste förhålla sig till, hur hala och undflyende dess konturer än är, hur svårgripar dess kärna än må vara.

* * *

Ingenting är sant och allt är möjligt har undertiteln Det nya Rysslands surrealistiska själ. Det är just med en känsla av surrealism som jag läser boken. Surrealism formulerat med ett direkt och vackert språk. Jag kan efter läsningen givetvis inte hävda att jag lärt känna Ryssland, men kanhända har jag som läsare fått en liten glimt av en del av det ryska.
– – –
Ingenting är sant och allting är möjligt: Det nya Rysslands surrealistiska själ (eng. Nothing Is True and Everything Is Possible: The Surreal Heart of the New Russia), Peter Pomerantsev. Övers. Djordje Zarkovic, Helena Hansson. Ordfront 2017. ISBN: 978-91-7037-957-4. 259 sidor. 

tisdag 18 april 2017

Bokrecension: Boken i rännstenen | Robert Darnton

"Stilleven met boeken", Jan Davidsz. de Heem (1625-30). Beskuren.
Bild: Rijksmuseum.
Boken i rännstenen: Bland författare, kolportörer och boktryckare i Upplysningstidens under värld (eng. The Literary Underground of the Old Regime) är skriven av den amerikanske historikern Robert Darnton (f. 1939). Boken utkom första gången 1982.

Boken har översatts av Ulf Gyllenhak (f. 1958) och utkom på svenska 1984.

* * *

Under l’ancien régime i Frankrike, innan revolutionen, fanns en omfattande svart bokmarknad. Ofta trycktes böckerna utomlands och smugglades sedan in i Frankrike.

Det är denna skuggrika kulturmiljö som Robert Darnton ägnar sitt intresse i Boken i rännstenen. Dess flöden, dess gestalter, dess svårigheter och möjligheter drar han fram ur dunklet och ställer i historikerns ljus. Detta blir möjligt genom ett omfattande källmaterial som Darnton fått tillgång till: papper efterlämnade av det schweiziska förlaget Société typographique de Neuchâtel (STN). Bland annat finns i materialet 50 000 brev.

Från franska statens sida försökte man hantera och motarbeta denna marknad. Man delade upp böcker i tre kategorier, som vi kanske kan kalla tillåtna böcker, knappt tolererade böcker och förbjudna böcker. Det hindrade inte att man genom välplacerade mutor och allianser kunde lyckas få förbjudna böcker genom den stränga kontrollen och levererade till försäljningsplatser.

De förbjudna böckerna kunde vara av olika slag. Dels filosofiska, dels vetenskapliga, dels pornografiska, dels smädande. Ibland en kombination av dessa varianter. Det var synnerligen populärt att grovt smäda högt uppsatta människor genom att beskriva vad som uppfattades som deras dekadenta leverne.

De enskilda bokmånglarna visar sig inte sällan vara personer från samhällets socialt sett lägre skikt. Kanske var de mer eller mindre misslyckade författare – författare med drömmar om framgång som aldrig infriats, och som för sin försörjning kanske ägnade sig åt brödskrivning å deras vägnar som betalade eller åt att fylla olika funktioner i distributionskedjan av förbjudna böcker.

* * *

Boken i rännstenen består av sex essäer som belyser olika aspekter av den illegala bokmarknaden i Frankrike. Enskilda livsöden beskrivs utifrån efterlämnade brev, men också omfattande statistiska analyser presenteras, för att försöka spåra vad som egentligen lästes under franska 1700-talet.

Det är onekligen spännande livsöden läsaren får ta del av, ibland med stor detaljskärpa, när källmaterialet så tillåter.

Inte minst gäller det abbé Le Senne, om det nu var hans verkliga namn, en präst som genom intensiva kontakter med STN försöker tjäna sitt levebröd: han försöker förmedla manuskript, presenterar idéer, ber om jobb. På flykt från lagen genomför han långa vandringar och gömmer sig hos vänligt inställda kolleger.

* * *

Boken i rännstenen skildrar ett utsnitt av en mycket dynamisk tid med stora samhälleliga spänningar. Vad vi får upp ögonen för är bland annat att de stora, tidiga filosofernas verk inte tycks ha haft rykande åtgång; de enklare, smädande texterna förefaller ha gått åt bättre. Vi får också följa katt- och råttaleken mellan representanterna för makten i frankrike och de krafter som underminderar densamma.

Det som också slår läsaren är hur mycket märg, ben och blod som Darnton lyckas gräva fram ur de tidigare så förbisedda breven och räkenskaperna. Han rekonstruerar helt enkelt en hel värld, som tidigare om inte varit okänd, så i alla fall betydligt mindre känd.
– – –
Boken i rännstenen: Bland författare, kolportörer och boktryckare i Upplysningstidens under värld (eng. The Literary Underground of the Old Regime), Robert Darnton. Övers. Ulf Gyllenhak. Ordfront 1984. ISBN: 91 7324 206 3. 231 sidor.

fredag 7 april 2017

Bokrecension: Erik XIV | Ingvar Andersson

Erik XIV, tillskriven Steven van der Meulen (1561). Beskuren.
Bild Nationalmuseum / Wikipedia Commons.
Erik XIV är skriven av historikern och senare Svenska akademiledamoten och riksarkivarien Ingvar Andersson (1899-1974).

Bokens första upplaga utkom 1935. Jag har läst den fjärde, utvidgade upplagan, som först utkom 1948.

* * * 

Erik XIV känner vi igen. Vi ser honom nog framför oss: en tunnare version av fadern, Gustav Vasa. Det långa, tvådelade skägget. Ingvar Andersson försöker komma nära denne vår kanske enda riktiga renässansfurste i nordisk version. Han beskriver hur bilden av Erik formats av hans fienders nedsvärtande av honom, men Andersson går till källorna och försöker genom dem återskapa Erik såsom han möjligen var.

Erik fick inte ett lätt liv, fastän hans bana började så lysande, som Sveriges förste arvkonung.

Han regerade landet i 8 år, men efter ett uppror lett av hans bröder hertigarna Karl och Johan avsattes han och fängslades. Han tillbringade resten av livet i fängelse. 9 år. Han avled år 1577, med all sannolikhet som en följd av arsenikförgiftning, enligt en undersökning gjord 1958, efter att Anderssons bok givits ut.

Själv påvisar Andersson hur Johan III, Eriks bror, förelade Eriks väktare hur de skulle ta livet av honom om det skulle behövas, men skriver inte explicit ut att Erik blev mördad eller under vilka omständigheter det kan ha skett.

Erik är väl i dag känd för sin psykologiska disposition. Andersson upplåter också en hel del utrymme åt detta ämne, även om han aktar sig för att diagnosticera kungen. Uppenbarligen drogs Erik med en till förföljelsemani gränsande misstänksamhet. Men sett utifrån tidens eget perspektiv var misstänksamheten inte ogrundad. Erik var en renässansfurste och regerade utifrån machiavelliska ideal, där statsnyttan trumfade allt annat, och staten och fursten smälte samman till ett.

En sådan makt som Erik hade och strävade efter bland annat genom att hålla aristokratin på plats var farlig både för folk omkring honom och för honom själv.

Men någon form av sammanbrott skedde efter de berömda Sturemorden, som initierades av Erik. Ett antal aristokrater fick sätta livet till, och dessutom Eriks egen lärare som råkade finnas i närheten. I samband med händelsen försvann Erik ut på landsbygden och återfanns inte förrän efter flera dagar.

Sturemorden analyserar Andersson också, och försöker återigen se på händelsen utifrån samtidens perspektiv, inte eftervärldens.

Han påvisar då hur aristokraterna som dödades faktiskt var dömda till döden, även om domen ännu inte helt formaliserats. Till det kommer furstens unika position. Morden var således inte självklart olagliga enligt tidens sätt att se på saken. I fångenskapen försöker Erik också genom logiska resonemang föra i bevis att han inte handlat fel i detta.

* * *

Erik XIV var uppenbarligen en mycket intelligent man. Han var bildad, så bildad som man kan bli som nordisk kung under denna tid. Han var en god stilist, han skrev och spelade musik. Han var mycket intresserad av och insatt i astrologi, som då betraktades som en intrikat vetenskap. Han talade flera språk.

På vissa sätt var Erik en helt annan typ av person än sin far, rikshushållaren utan betydande humanistisk bildning. Erik var en modern furste av europeiskt snitt.

Till det kommer den råhet som följde med furstevärdigheten. Han förde krig och genom den så kallade höga nämnden, där Jöran Persson, prokuratorn, ställde människor inför rätta rensade han bland misstänkta människor. Erik kunde inte låta någon kränka hans konungsliga ära. Som furste sammansmält med staten måste han vara upphöjd över alla andra.

* * *

Två lärdomar bär man särskilt med sig efter läsandet av Anderssons initierade och på källstudier grundade biografi. Det ena är vikten av att analysera historiska personer och händelser utifrån dess egen horisont, inte eftervärldens. Placerar man inte analysen inom den studerade tidens egen horisont blir analysen anakronistisk och missvisande.

Det andra är vikten av att se igenom senare tiders vittnesbörd om en historisk person eller händelse och gå direkt till de närmaste källorna.

Eriks person har, förklarar Andersson, varit överlagrad av senare tiders omdömen av honom: segrarna skrev som så ofta historien, själv fick han inte möjlighet att forma sitt eftermäle såsom hans far till exempel gjorde. Andersson söker Erik XIV i hans egna och hans samtidas ord, och i hans gärningar.

* * *

Ingvar Andersson skriver en prosa som redan 1935 när den första utgåvan av boken kom ut måste ha känts en aning gammaldags med sina gamla verbändelser och sina formuleringar. Språkbruket är alltså konservativt. Det stör inte mig, men  jag lägger märke till det.

Det saknas fullskaliga biografier över Erik XIV. Utöver Herman Lindqvists bok om kungen är Ingvar Anderssons den enda jag känner till. Så vitt jag kan bedöma håller Anderssons biografi i allra högsta grad i dag, även om naturligtvis 1958 års upptäckt beträffande arsenikförgiftningen rimligen hade fått utrymme i boken om den skrivits senare.
– – –
Erik XIV, Ingvar Andersson. Wahlström & Widstrand 1979. Fjärde utvidgade upplagan. ISBN: 91-46-13566-9. 319 sidor.

måndag 27 mars 2017

Bokrecension: Sundholmen | Bengt Söderberg

"Wäster-Sijdan aff gambla Stenhuset på Sundholmen", Hans Georg Möller (1698). Beskuren.
Bild: Kungliga biblioteket.
Sundholmen: Ett braheslott från äldre vasatid i Västergötland är skriven av konsthistorikern Bengt Söderberg (1905-1985). Boken skrevs som ett led i Söderbergs uppdrag av Riksantikvarieämbetet att gräva ut och konservera Sundholmens slottsruin.

Boken utgavs 1941.

* * *

Sundholmens slottsruin i Äspereds socken mellan Borås och Ulricehamn ligger ungefär så idylliskt som en slottsruin kan tänkas ligga. Tänk dig att du står vid en stilla sjö. Något stenkast ut ligger en ö, och på ön ser du ståtliga ruiner. Tar du dig över sundet med någon av roddbåtarna som finns där i närheten och går i land står du snart i direkt närhet av en byggnad som en gång varit en försvarsborg och senare blivit ett slott.

1934 och 1935 utfördes omfattande utgrävningar på platsen. Sly röjdes undan och ruinerna restaurerades delvis. Uppdraget hade gått till den då unge konsthistorikern Bengt Söderberg, som i boken Sundholmen detaljerat går igenom vad undersökningarna visat samt koncist beskriver slottets historia så långt den kan följas. Boken är således till sin karaktär närmast att se som en rapport.

Vad läsaren får sig till livs är noggranna beskrivningar av ruinerna, byggnadens utvecklingsskeden, hur olika delar av slottet kanske en gång användes, vilka byggnader som funnits omkring det, vilka lösfynd man gjorde på ön och mera. Bevarade inventarielistor presenteras också, tillsammans med en genomgång av slottets ägare genom tiderna.

* * *

Söderberg gör gällande att sandstensdetaljer på det första slottet sannolikt kommit från det nedbrunna Gudhems kloster. Det och annat placerar byggnadens uppförande kronologiskt nån gång omkring 1540-talet. Vid denna tid bör slottet inte varit så mycket ett slott som en försvarsborg, utförd, sedd uppifrån, som ett grekiskt kors med fyra lika långa armar – ett inte alldeles vanligt arkitektoniskt utförande i Sverige vid denna tid.

Söderberg anför att byggherre sannolikt var Per Brahe d.ä., systerson till kung Gustav Vasa och ägare också till Gudhems kloster. Söderberg menar att Per Brahe nog var den borgherre som mest vistades på slottet, medan det under senare ägare sannolikt främst varit bebott av borgherrens fogde, vilket de povra bevarade inventarielistorna också låter antyda.

Efter Per Brahes död 1591 tog sonen Gustaf Brahe över byggnaden. Denne tvingades i landsflykt efter att ha stått på kung Sigismunds sida mot hertig Karl (IX). Kronan konfiskerade hans ägor och efter ett år tillföll Sundholmen Gustaf Brahes bror Magnus, greve av Visingsborg. Hans änka Helena Bielke ska ha övertagit slottet därefter, innan hon senare testamenterade det till styvdottern Ebba Brahe. Efter ett antal ägarbyten hamnade slottet till sist hos en prost och sedan en bonde. Då var redan Sundholmens slott i ruiner.

Av allt att döma hade slottet sin glansperiod som slott under första delen av 1600-talet. Under senare delen av 1600-talet verkar det ha ansetts gammalmodigt och förföll tydligen långsamt, innan det 1706 eldhärjades och övergavs. En herrgård byggdes på landsidan som väl fick överta slottets funktion.

* * *

Sundholmens slott verkar alltså i någon mån överges en bit in på 1600-talet. Fortfarande bor ägarnas fogdar på slottet, men herrskapen själva har sina residens på andra platser.

Sundholmen förefaller bli stödjepunkt för herremännens lokala intressen, utan att de själva tillbringar längre perioder där. Så var det sannolikt redan vid tiden för de två inventeringar som rapporterades in till kronan under dennas årslånga innehav av byggnaden, trots att en betydande ombyggnadsperiod då fortfarande var i framtiden.

Inventariet för 1599 anger till exempel att det i slottet endast finns två ”skifuor” (med vilket får förstås bordsskivor), en stol och två ”sänger” vad beträffar möbler. Kanske bodde ingen alls på slottet då, utan snarare i de byggnader som omgav slottet. Och, som Söderberg antar, tog säkert ägaren vid sina besök på slottet helt enkelt med sig de inventarier som behövdes för att göra dennes tillvaro på platsen dräglig och ståndsmässig.

* * *

Det är något lite tragiskt över Sundholmens slott. Det var en gång snarast ett renässansslott, men under en stor del av sin tillvaro torde dess salar ha varit nästan tomma. Förutom den antaglige byggherren Per Brahe torde ingen slottsherre ha tillbringat längre perioder på platsen, om jag förstår Söderberg rätt. Slottet stod som en symbol för makten och för aristokratin, men fönstren bör under långa tider ha varit mörka under höstkvällarna, medan eldstäder brann och folk rörde sig i byggningar runtom på ön.

I dag är det en imponerande och i 1800-talsmening romantisk ruin, som vältaligt utan ord vittnar om forn glans. Men efter att byggnaden spelat ut sin funktion som försvarsborg verkar man inte riktigt ha vetat vad man skulle ha den stora byggnaden till, fastän man byggde på den inpå 1600-talet.

Bengt Söderbergs noggranna redogörelse för ruinen: dess mått, dess utseende, dess olika rum och deras olika funktioner, äger bestående värde: ruinen är därmed bevarad i text och ritningar. I och med genomgången av byggnadens historia får dessutom ruinen djup och rötter ett halvt årtusende tillbaka i tiden.

Grevar och aristokrater finns i slottets historia, men i rullorna finns också allmogen med: namn nämns på personer som jobbat på slottet eller utfört tjänster åt detsamma. Där har vi ”Marbo Elin”, ”Jonn Skomakare”, ”Botwid Murmestere”, stalldrängarna Jöns Håkansson och Arvid Larsson, ”Elin fateburshustru”, ”Smedgåssen”, legodrängen ”Långe Sven allmoseman” och många fler.

Sundholmens slott står i ruiner, vittnande om en annan tid och om människors hårda arbete. Och Söderbergs bok Sundholmen, med sina beskrivningar, ritningar och många illustrationer, står som ett stramt monument i text över både det som finns kvar på ön i Tolken i dag och det som en gång varit.
– – –
Sundholmen: Ett braheslott från äldre vasatid i Västergötland, Bengt Söderberg. Wahlström & Widstrand 1941. 92 sidor.

onsdag 22 mars 2017

Bokrecension: Sju dagar kvar att leva | Carina Bergfeldt

Sju dagar kvar att leva: En berättelse om brott och dödsstraff är skriven av journalisten Carina Bergfeldt (f. 1980)

Boken utkom första gången 2015. Jag har läst andra upplagan från 2016.

* * *

Arkitektstudenten Vaughn Ross döms mot sitt nekande till döden för mord på två personer 2001. Han ska ha skjutit dem i en bil nära sitt hem. Den ena personen är hans flickväns syster. Som tyngsta bevis i åklagarens fall redovisas en avriven fingertopp från en plasthandske med Ross DNA som hittas i bilen samt en skjorta med en blodfläck som hittas hemma hos honom: blodet tillhör den döde mannen. Själv menar Ross att skjortan ska ha mixtrats med efter att polisen tagit hand om den.

Ross sista vecka före avrättningen utgör ramen för största delen av Carina Bergfeldts reportagebok Sju dagar kvar att leva, som har sitt ursprung i en reportageserie som publicerades i Aftonbladet 2013.

Men boken är inte enbart en berättelse om Vaughn Ross, utredningen som ledde till hans dom och personerna som påverkades av dubbelmordet. Det är också en berättelse om dödsstraffet i modern tid, dödsstraffet i Texas.

Bergfeldt reser omkring och träffar människor, hon sitter ner och pratar med dem. Det handlar om en man som satt på Death Row och blev frikänd. Det handlar om en pastor som närvarat vid hundratals avrättningar. Om en kvinna som förälskar sig i mannen som avrättas kort före Ross. Om en reporter som rapporterar från avrättningar. Om fängelsedirektören som stående bredvid den dömde gång på gång gett bödeln klartecken att låta avrättningen börja. Om många fler.

* * *

Sju dagar kvar att leva är personligt hållen. Vi får veta Bergfeldts känslor: hur hon upplever människor hon möter, hur hon reagerar. Och hon själv är i högsta grad närvarande i sin text.

Därmed inte sagt att hennes egna uppfattningar lyser igenom. Det finns inget agiterande i texten och inget fördömande av dödsstraffet som sådant, eller för den delen något uppskattande av det, kan skönjas. Att läsa boken blir på ett sätt som att sitta och lyssna på en inlevelsefull berättare som skildrar personer hon mött och saker hon varit med om, och där dessa olika personer får komma till sin rätt, med sina särskilda perspektiv.

* * *

Carina Bergfeldt, numera SVT:s korrespondent i Washington och sedan tidigare belönad med Stora journalistpriset, skriver en utmärkt prosa, perfekt avpassad för reportageformatet. Det är ett rakt och inkännande språk.

Ibland nalkas väl texten det skönlitterära när vi får följa med in i några av de intervjuades huvuden, men allt hålls ihop till en gripande helhet. Något som också skapas av att de flesta intervjuerna som berättartekniskt grepp skrivits in under de dagar som går mellan att Bergfeldt själv träffar Vaughn Ross och det att han dör, oavsett om de faktiskt genomförts då eller inte.

Det är omöjligt att inte själv reflektera över dödsstraffet som princip när man läser Sju dagar kvar att leva.

För egen del är det min uppfattning att dödsstraff kan vara motiverat.

Problemet för mig ligger inte i huruvida dödsstraff är rimligt eller orimligt, utan i rättssäkerhetsaspekten: uppenbarligen har det suttit oskyldiga människor på Death Row. Det måste till varje pris undvikas. Kanhända kan den nivå av säkerhet som man borde kräva vara svåruppnåelig i praktiken.

Det innebär dock inte att dödsstraffet per se är orimligt. Vissa människor är helt enkelt för farliga för att vistas i ett samhälle. Att spärra in sådana människor på livstid synes inte nödvändigtvis mer humant än att avrätta dem.

* * *

Det är gott att Carina Bergfeldts unika möten och erfarenheter kring dödsstraffet i Texas har getts ut i bokform. Vilka åsikter man än må ha rörande dödsstraffet som sådant stämmer Bergfeldts bok till eftertanke.
– – –
Sju dagar kvar att leva: En berättelse som brott och dödsstraff, Carina Bergfeldt. Norstedts 2016. ISBN: 978-91-1-306696-7. 240 sidor.

måndag 20 mars 2017

Bokrecension: Odygd och vanära | Arne Jarrick, Johan Söderberg

"Vy över Stockholm", anonym efter Pieter Hendricksz. Schut (1726). Beskuren.
Bild: Rijksmuseum.
Odygd och vanära: Folk och brott i gamla Stockholm är skriven av Arne Jarrick (f. 1952), professor i historia, och Johan Söderberg (f. 1950), professor i ekonomisk historia.

Boken utkom 1998.

* * *

Allt historiskt berättande måste, om man ska fästa vikt vid det, vila på gedigen grundforskning, som skapar själva fundamentet för det historiska vetandet. Med sina 587 fotnoter, tjogtals tabeller och delvis tekniska framställning kan inte Odygd och vanära kallas ett alldeles lättillgängligt verk, men desto mer röjer boken mark vad beträffar utbredandet av det historiska vetandet.

Vad Jarrick och Söderberg undersökt är hur rättskipningen i Stockholm tett sig vid främst två separata tillfällen. Dels 1681 och dels 1780. Fokus ligger inte på de största brotten, utan mer på vardagsbrottslighet och civilmål. Det gäller sånt som ärenden där folk anmäler varandra för förtal och okvädande, folk som tvistar rörande äktenskap, stölder och annat liknande.

De instanser som undersökts är vad beträffar 1681 Norra Förstadens kämnärsrätt, krigsrätten samt domkapitlet. När det gäller 1780 har företrädesvis Södra Förstadens kämnärsrätt undersökts tillsammans med poliskammaren och domkapitlet.

Materialet som utvinns ur dessa instansers efterlämnade texter angrips ur många olika perspektiv, de analyseras och kvantifieras för att urskilja kvoter, mönster och utveckling.

Det är alltså ett riktigt hästjobb som professorerna Jarrick och Söderberg har genomfört. Inte nog med att de vaskat fram konkreta resultat ur det stora materialet, de har också kontrasterat dessa resultat mot tidigare forskning, som de ibland ödmjukt kritiserar när deras resultat motsäger hävdvunna uppfattningar.

Särskild vikt lägger de också vid att undersöka könsmönster i materialet: hur vanligt det till exempel var att kvinnor var kärande respektive svarande, hur vanligt det var att de vann respektive förlorade ärenden i rätten.

* * *

Vad kommer författarna då fram till?

Jo, bland annat att kvinnor är representerade i materialet i högre grad än förväntat, samt att de hade rimliga chanser att bli hörda av rättsinstanserna. Egentligen förväntades, enligt lagen, inte kvinnor att framträda och driva fall, vad jag förstår, men i praktiken var det ändå vanligt. Författarna sätter detta i samband med att kvinnlig företagsamhet var vanlig i Stockholm, där kvinnor kunde syssla med handel och annat i större utsträckning än på landet.

Vidare visar det sig att man både 1681 och 1780 var tämligen känslig för verbala påhopp. Listan över ord man kunde slänga på varandra är lång. Vanligaste okvädandet av kvinnor gäller benämningen hora, vanligaste okvädandet av män tyckes vara det nu sällan nyttjade hundsfott, vilket betyder hundfitta. Epitet som går ut på att någon annan är en tjuv är också vanliga.

En tredje sak som blir tydlig av Jarrick och Söderbergs undersökningar är att kyrkans makt dramatiskt minskas. Där de i 1681 års värld fortfarande har en hel del att göra med folks intima samliv och utdelar skamstraff och annat, har dess inflytande 1780 begränsas betydligt och domkapitlet ägnar sig då främst åt interna ärenden.

Runt 1680, får vi lära oss, kunde personer från varje hushåll i Stockholm räkna med att bli kallade till rätten som kärande, svarande eller vittnen. Det verkar dock som att rättens funktion som social arena blir mindre påfallande med tiden.

Tesen om att statsapparaten i allt högre utsträckning använder rättsinstanserna för att civilisera folket så att säga uppifrån och ner ifrågasätts också.

* * *

Något som gör boken särskilt intressant är de många enskilda fall som presenteras. Det är genom dem man kommer det förflutnas människor särskilt nära. Statistiken och utredningarna skänker helhetsbilder och förståelse för historiska förlopp. Fallstudierna skänker värme, blod och puls. Det blir påtagligt att analyserna rör verkliga, historiska människor.

Ett sådant fall är dråpet på Jakob Kihl 1780. Denne blev misshandlad av sin fader, Simon Kihl, till exempel för att han inte lärde sig läsa i den takt som fadern förväntade sig. Grannar vittnar om faderns hårdhet och temperament. Till sist har han slagit sin son så övermåttan att denne avlider. Innan han dog berättar han för en läkare att det var fadern som slagit honom.

Fadern frikänns efter en utdragen process. Rätten med borgmästaren i spetsen underkänner tjänstefolkets omdömesgillhet och menar att fadern omöjligt kan ha varit känslolös gentemot sitt eget barn, eftersom han var så religiös. Fadern var nämligen pietist, en slags religiös rörelse som fokuserade på den personliga tron och bekämpades av den officiella kyrkan.

* * *

Odygd och vanära är välskriven om än inte alldeles lättläst. För inblickar i stockholmslivet under 1600- och 1700-talet, för insikter om hur folk då tänkte och vad de ansåg vara rimligt att dra inför rätten, för upptäckter kring hur det var att vara människa då är det en bra fördjupningsbok.

Boken kräver nog ett visst specialintresse för historia i allmänhet, men den som skänker verket tid har mycket att hämta ur dess tabeller, analyser och fallstudier.
– – –
Odygd och vanära: Folk och brott i gamla Stockholm, Arne Jarrick & Johan Söderberg. Rabén Prisma 1998. ISBN: 91-518-3178-3. 282 sidor.

onsdag 8 mars 2017

Bokrecension: Tidsmaskinen | H. G. Wells

Tidsmaskinen (eng. The Time Machine) är skriven av H. G. Wells (1866-1946). Jag har läst den i nyöversättning av Oskar Källner (f. 1978).

Boken utgavs på engelska första gången 1895.

* * *

Kanske är det så att böcker om framtiden säger minst lika mycket – om inte mer – om den egna tiden, än om den tid i det kommande som de porträtterar. Man kan som bekant inte lyfta sig i håret, lika lite tror jag att man kan lyfta sig ut ur sin egen tids föreställningar och grepp om verkligheten.

Därför blir det inte minst intressant att läsa H. G. Wells Tidsmaskinen för att ställs inför den samtid där boken tillkom, utöver att sugas in i den framtid som han därifrån målar upp. En tid där evolutionsteorin var ny och där den socialistiska diskursen fått ordentligt med luft under vingarna.

* * *

Tidsresenären, den genom hela boken utan namn försedde huvudpersonen, berättar i Tidsmaskinen om vad han nyss varit med om. Inne i sitt laboratorium har han nämligen en tidsmaskin, som nyss slungat honom fram till år 802 701, där han levt några dagar.

Världen om drygt 800 000 år är en mycket annorlunda plats.

Mänskligheten finns kvar, men har utvecklats till korta, vackra, enkla varelser, som leker sig genom dagarna, har mist skriv- och läskunnigheten och intellektuell spänst. De väldiga ruinerna i landskapet vittnar om en passerad storhetstid, och i ruinerna söker varelserna, eloierna, natthärbärge och där äter de.

Snart nog blir det uppenbart att eloierna skyr mörkret, och att i mörkret finns något annat. Mänskligheten, får vi snart veta, har i själva verket utvecklats till två raser. I underjordiska gruvor bor de bleka, vilda morlockerna.

Tidsresenären funderar kring hur det kunnat bli så här och en hypotes finner han vid anläggandet av ett klassperspektiv. Han antar att eloierna är ättlingar till kapitalister som fått alla sina behov tillgodosedda av arbetare, som förpassats med sina industrier till underjorden och blivit morlockerna.

Utan faror och utmaningar har eloiernas väsen förflackats, medan morlockernas underjordiska tillvaro har gjort att de har kvar mer av sin slughet.

* * *

Spänningen mellan morlockerna och eloierna är påtaglig.

Läsaren får känslan av att en revolution är nära förestående; att de till underjorden förpassade och anpassade skall kasta världsordningen över ända; på nätterna hemsöker de jorden, och det antyds att de då och då rövar med sig en av de fruktätande eloierna och nyttjar dem som mat.

* * *

Tidsmaskinen berättar om en framtid som inte är ljus. Mänskligheten har i Wells framtidsvision gått tillbaka efter att ha nått sin högsta höjd. Den har splittrats i två delar. Den lärda kulturen och komplexa civilisationen är där Tidsresenären ankommer med sin tidsmaskin redan i stor utsträckning förlorade. Och ingen verkar ens längre ha ett minne av hur det varit.

Wells framtidsvision blir genom eloiernas menlöshet och svaghet och genom hotet från de underjordiska morlockerna obehaglig. Romanens vision är att mänsklighetens kulturutveckling kommer att gå upp, ja visst, men sedan ner. Och Wells antyder att mänskligheten kanske till sist försvinner inte med en smäll, utan uttynande, som en återgång till en enklare livsform.

* * *

Tidsmaskinen skrevs för över hundratjugo år sedan. Det gör inte att den förlorat sin aktualitet som klassisk Science Fiction. I modern svensk språkdräkt, genom Oskar Källners försorg, kommer berättelsen till sin rätt som en historia lika aktuell som andra.
– – –
Tidsmaskinen (eng. The Time Machine), H. G. Wells. Övers. Oskar Källner. Fafner förlag 2017. Omslagsillustration: Andreas Raninger. ISBN: 978-91-88511-18-8. 146 sidor.

Tidningsklipp om borgerliga begravningar i Belgien | Borås Tidning 1864

I en Borås Tidning av äldre datum läser jag en notis om en situation i Belgien, som behandlar ett tidigt utslag av en önskan att ha icke-religiösa begravningar, eller åtminstone begravningar utan prästerlig inblandning.

Nämnda tidning lördagen den 17 december 1864:
I Belgien har en religiös tilldragelse satt sinnena i rörelse. Sedan några år finnes i Belgien en inom alla samfundsklasser representerad förening, hwilken söker att genom anskaffandet af en anständig borgerlig begrafning göra presterskapets kostsamma beledsagande till kyrkogården öfwerflödigt. [/] 
Gentemot denna förening har man nyligen i Brüssel under namn af 'St. Barbaras förening' grundat af ett katolskt broderskap med ändamål att såtadkomma billiga begrafningar med presterskapets biträdande. Denna förening har af konungen erhållit en gåfwa af 1,000 frcs, men intendenten öfwer civilstaten bifogade med penningarne ett bref, som lemnar kommentarier dertill. [/] 
Enl. intedenten såg konungen med största wälbehag föreningens sträfwanden, 'hwilka äro ett så wärdigt swar till de wanwettiga, hwilka under förewändningen af civilisation och framåtskridande, med säker fara för att se samfundet sjunka tillbaka i barbari, skulle rycka det ur kristendomens banor.' [/] 
Den liberala pressen uppfattar denna skrifwelse nästan som ett angrepp mot samwetsfriheten och påstpr, att intendenten endast kan ha handlat i sitt eget namn.
* * *
Källa: tidningar.kb.se [direktlänk]

fredag 3 mars 2017

Bokrecension: Mystik på svenska slott | Amelie Ehrensvärd Cardell, Susanne Martinelle

Mystik på svenska slott: Nutida spökupplevelser är skriven av journalisten Amelie Ehrensvärd Cardell (f. 1965) och försedd med fotografier av fotografen Susanne Martinelle (f. 1964).

Boken utgavs första gången 2014.

* * *

Jag tror och tror inte på spöken.

Vad menar jag med det? Jo, jag menar att det är rimligt att folk emellanåt har upplevt något utöver det vanliga när de talar om möten med spöken, men jag tror inte att det de har upplevt är reminiscenser av döda människor. Allt vi vet pekar på att medvetandet dör med kroppen, ja, att medvetandet är en funktion hos kroppen. Så rimligare än att de döda kommer åter är, så vitt jag förstår det, att personen som ser en vit skepnad dra förbi upplever ett cerebralt fenomen, kanske i kombination med ovanliga fysiska förutsättningar i rummet, eller misstolkar ett naturligt fenomen.

Med detta sagt, så är det dock få historier som går upp mot en riktig spökhistoria! Och sådana finns det gott om i Mystik på svenska slott, där författarna rest omkring i Sverige och pratat med grevar och grevinnor, guider och människor som på något sätt äger anknytning till ett visst svenskt slott.

Och så får de berätta vad de varit med om i spökväg. Och nog berättar de med frimodighet! Det finns skeptiker bland dem som kommer till tals, men också övertygat troende. Det är mycket av typen fotsteg på vinden, saker som flyttar sig oförklarligt, skepnader som står vid sängen eller som man möter någonstans i slottet.

Själv hade jag möjligen tvekat inför utsikten att övernatta på ett välkänt spökslott. Inte så mycket för att jag är rädd för att de döda skulle hemsöka mig, utan för att jag helt enkelt har en tämligen livlig fantasi vad sådant beträffar. Jag är nog mer rädd för min fantasi än för spökena som sådana. Det gör att det faktiskt är lite särskilt spännande att till och med läsa boken sent på natten.

Men spökhistorier är inte allt läsaren får till livs när han eller hon läser Mystik på svenska slott.

Man möter också ett stycke levande kulturhistoria. Fortfarande sitter grevar och grevinnor på sina gods runtom i landet, fastän de numera snarare än att vara riksråd eller höga militärer i regel är storbönder eller företagare. Men den äkta, gamla svenska aristokratin finns kvar: det är lätt att glömma. Och inte en enda av dem gör sig märkvärdig över att kunna spåra sina anor genom seklerna tillbaka, eller över sina egendomar.

Mystik på svenska slott berättar också en del om hur svensk bördsaristokrati lever i dag: ättlingarna till de män och kvinnor som i politiskt hänseende var på samhällets topp i tider som varit.

* * *

Slottsmiljön är naturligtvis idealisk för att uppleva övernaturliga händelser. I rum där det är högt till tak, där möbler kan vara hundratals år gamla, och älghuvudet på väggen tillhör ett djur som dog för över ett sekel sedan, där är det inte svårt att låta ett knaster eller ett knak bli ett meddelande från en död människa.

Och när många av slotten numera blivit helt eller delvis öppna för allmänheten, kanske som hotell eller konferensanläggningar, blir det ju givetvis fler personer som får uppleva dessa speciella miljöer, fler som nås av deras kraftfulla suggestionsförmåga.

En del vill hävda att de som upplever de händelser som klassificeras som övernaturliga är särskilt öppna. Och att vi som inte gör det är särskilt fyrkantiga.

Det må nu vara med det som det vill; så länge vi inte har något mer konkret att förhålla oss till annat än anekdoter och subjektiva upplevelser, måste spökhistorierna förbli kittlande historier och inte minst fält för fortsatta undersökningar. För att folk upplever något, det kan ändå rimligen antas; vad de upplever är en annan sak och något att avgöra; säkerligen rör det sig om en mångfald olika sinsemellan samverkande ting.

* * *

Förutom berättelser om övernaturliga händelser av personer som själva har anknytning till de slott som figurerar i Mystik på svenska slott är ett antal personer hörda som reflekterar kring saker som spöken, tid och det övernaturliga.

Dessa personer folklivsforskaren Ebbe Schön, som är en av mina favoritexperter, vidare biskop emeritus Lennart Koskinen, Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, samt Etzel Cardeña, professor i psykologi. Därtill har läkaren Robert Hahn, känd för sitt intresse för andevärlden, skrivit förordet.

Mystik på svenska slott är något av ett praktverk med många och mycket vackra och stämningsfulla bilder. Texterna är välskrivna och lågmälda, inte alls sensationalistiska. Som Ebbe Schön säger, så är boken ett viktigt tidsdokument över hur spöktro kan yttra sig under början av 2000-talet.

Som lokalpatriot är det möjligen bara en sak jag saknar. Torpa stenhus, någon mil utanför Borås, finns inte med. Och där ska det visst spöka en del också!
– – –
Mystik på svenska slott: Nutida spökupplevelser, Amelie Ehrensvärd Cardell, Susanne Martinelle. Grafisk form: Susanne Martinelle. Roos & Tegnér 2015. ISBN: 978-91-86691-86-8. 276 sidor.

tisdag 28 februari 2017

Textkritisk kommentar: ”Kristna vill inte heller gömma sig i garderoben” | Peter Jonasson

William Booth,
Frälsningsarméns grundare
Officeren i Frälsningsarmén, major Peter Jonasson, skriver en indignerad debattartikel i Dagens Nyheter 24/2, som fått rubriken "Kristna vill inte heller gömma sig i garderoben".

Jonassons poäng är att kristna i allmänhet uppmanas att hålla sig undan, att det inte är bra, och att svenskar borde förstå att kristendomen är något förträffligt.

Texten väcker emellertid en del frågor.

Det första och mest uppenbara är vem tusan det är som uppmanat kristna att ”gå in i garderoben”. Inte verkar det vara särdeles många som lyssnat, för det kristna är synnerligen synligt i det svenska samhället.

Det borgar tusentals kyrkor för, som ses landet runt. Det borgar söndagarnas fridstörande klockklang för. Det borgar en livaktig kristen press för. Det borgar mängder av kristna skolföreningar för. Det borgar andaktsrum i sjukhusen för. Det borgar de kristna friskolorna för. Och naturligtvis: det borgar frälsningssoldaternas insamlingsbössor för.

Den gode majoren förkunnar dessutom att ”de kristna i Sverige blivit ifrågasatta” i decennier. Och det är väl för väl! Vilken annan samling människor med idéburen verksamhet undgår kritik? Är det månne vad majoren önskar: att kristendomen tas på så litet allvar att ingen ens ids ifrågasätta den? Kritik är ett tecken på att man faktiskt syns.

Vidare verkar majoren ha en tämligen mörk syn på den del av världen som inte råkar vara kristen. Han talar om de kristna som lampor, att kristna lyser upp i mörkret. Att Sverige ”till stora delar fortfarande är byggt på” värderingar från den kristna tron.

– Nåväl, jag protesterar! 

Jag vill hävda att vi nått så långt i jämlikhet, demokratiska värderingar, och liberala inställningar gentemot medmänniskor inte tack vare utan trots tusen år av kristendom. Ty om kristendomens funktion är att lysa upp mörkret, så har den då sannerligen under lejonparten av sin tid i Norden varit en ynka watt-svag glödlampa.

Det ljus den här haft har den i ack så stor utsträckning kastat över militärdiktatorer och över en maktfullkomlig kyrka som i detalj velat styra sina medlemmars privatliv och fortfarande kommer med uppfordringar rörande ett gudligt liv.

Den svenska staten av i dag torde i förvånansvärt låg grad vara produkten av kristna överväganden och värderingar. Rötterna går åt fler håll än in i bibelns brons- och järnåldersideologier och nya testamentets mysteriereligionsmumbo-jumbo. De går till upplysningens revolutionära budskap visavi förtryck. Och de går till gammal romersk rätt. Direkt kristet inflytande i lagboken utmönstras, såsom till exempel förbudet mot homosexualitet eller för den delen tvånget att tillhöra en religiös förening, som hängde med ända in på femtiotalet.

Att sen sjukhus och annat kan hänföras till munk- och nunnesysslor en gång i tiden gör inte deras verksamhet i dag till kristen i någon meningsfull betydelse.

Sen är det väl inte alls så att kristna människor, såsom majoren gör gällande, i allmänhet uppfattas som dumma i huvudet. För min egen del kan jag proklamera att några av de mest skärpta människorna jag haft nöjet att råka på har varit kristna. Det är bara det att de har en övertygelse om vissa metafysiska ting som jag inte delar, helt enkelt för att jag gärna ser att man bör sätta tro först och främst till det som det finns goda skäl att sätta tro till, för att parafrasera Hedenius. Och för de kristna, metafysiska antagandena finns det föga övertygande skäl som talar.

Och avslutningsvis: vad är det här snacket om garderober? Metaforen hör hemma i gaykulturen och Frälsningsarmén med sin solkiga relation till HBT-frågor äger icke hedervärd rätt att nyttja det begreppet. – Uppfattat, majoren?

måndag 27 februari 2017

Bokrecension: Silversköldarna | Frans G. Bengtsson

"Uil met bril en boeken",
Cornelis Bloemaert (II), efter Hendrick Bloemaert, (c. 1625). Beskuren.
Bild: Rijksmuseum
Silversköldarna är en essaysamling av Frans G. Bengtsson (1894-1954). Boken utgavs första gången år 1931. Jag har läst den i en utgåva från 1958.

* * *

Ett tag var det på modet att skriva och ge ut essaysamlingar. Bland de främsta i den genren var Frans G. Bengtsson, som med språklig konservatism och virtuositet i stilen fick åtskilliga sådana samlingar publicerade.

Ämnena var i regel av skilda slag. I Frans G. Bengtssons fall rörde det sig oftast om litterära eller historiska spörsmål, som han på lärt kåserande vis behandlar, beskriver och bedömer.

Särskilt slår han, inte minst i Silversköldarna, ner på vad han uppfattar vara stilistiska brister i andras texter. Så är fallet med bibelkommissionens bibelöversättning av år 1917, och så är fallet med en översättning av norröna, isländska texter, som han menat fått en alltför alldaglig klädsel; ett annat dike, förefaller han mena, än det arkaiska diket på andra sidan.

Frans G. Bengtsson var i mycket en fri skribent. Han plockade ut en fil.lic.-examen, men det var inte främst i den akademiska världen som han var aktiv, utan i den vagabondartade tillvaron som poet, översättare och kulturpersonlighet. Mest känd i dag är han väl för sin uppskattade humoristiska roman Röde Orm.

Bengtsson är humanist. En och annan släng åt naturvetenskapen kan man kanske ana. Men han ger inte mycket för den torra vetenskapliga framställningsstil som ibland produceras av humanister: han vill ha liv, han vill ana blicken i de historiska personernas ögon. Utan att historiska fakta akterseglas.

* * *

I Silversköldarna är det den bekante Frans G. Bengtsson som vi möter.

Ämnena äger som vanligt spännvidd. Han hanterar sånt som de i titeln nämnda krigarna i Alexanders armé som kallades Silversköldarna. Han skriver om indisk historia och reflekterar över nordstatsgeneralen Grant. Han skriver om att skriva och han skriver om Andrées ballongfärd och han skriver om Vergilius och mycket mer i totalt sexton essayer.

Alltid är det lärt, alltid reflekterat, ofta utgående från någon aktuell bok.

Frans G. Bengtsson är inte rädd för att uttrycka sina åsikter. Hans varma uppskattning av rasteoretikern Gobineau hade väl inte passerat en förläggare i dag. Hans försvar av den brittiska kolonialismen i Indien är möjligen mindre kontroversiellt.

Visst lär man sig mycket av att läsa Frans G. Bengtsson. Men frågan är om inte den främsta behållningen av att studera hans skrifter är den uppfostran i god stil som man får: det är som välskrivare han riktigt excellerar och äger få motsvarigheter på det svenska språket.

Hans höga aktning av skriftspråket kommer till uttryck enligt följande på ett ställe:
”Talspråket är en samling skäligen godtyckliga läten, och dess öden äro av underordnad betydelse; skriftspråket däremot är ett idealt konstverk, motståndskraftigt mot tid och förvandling tills barbarer och utvecklingsmakare få hand om det, och dess förvittring och sönderfall är ett med kulturens.”
Det skrivna ordet som ett konstverk: det är något vackert i det.

* * *

Hur förlegad är då Frans G. Bengtsson? Ja, det beror på vad man menar. I faktahänseende är det klart att forskningen gått framåt sedan Bengtsson författade sina essayer i allsköns ämnen. Modernare översikter kan möjligen ge mer uppdaterade överblickar än vad Bengtsson helt naturligt hade möjlighet att ge utifrån forskningsläget på trettiotalet.

Men ur språkligt hänseende bevarar han sin aktualitet, även om vi numera inte helt skriver svenska på samma vis som Bengtsson gjorde, där pluralformer på verb står kvar i en äldre tradition; vidare är det väl få som liksom han beklagar sig över reformen då -dt ändelsen försvann.

Men läsandet av den personliga stilen och de välformulerade styckena som varken överlastas eller förenklas över hövan är en god stilskola att gå i. Åtminstone om man vill försöka slå vakt om ett vårdat, värdigt, vackert språk.
– – –
Silversköldarna, Frans G. Bengtsson. Illustrationer av Gunnar Brusewitz. P. A. Norstedt & Söners förlag 1958. 283 sidor.

onsdag 22 februari 2017

Bokrecension: Svensk i tysk krigstjänst | Fritz Schubert

Svensk i tysk krigstjänst är en självbiografi skriven av Fritz Schubert (f. 1922).

Boken utkom 2012.

* * *

När göteborgskillen Fritz Schubert år 1939 var arton år fick han besked från tyska konsulatet att han var kallad till mönstring för tjänstgöring i den tyska armén. Schubert var nämligen född i Berlin, även om familjen flyttat till Sverige när han var åtta månader gammal.

Det är så Schuberts berättelse börjar. Han inkallas i Wehrmacht, den reguljära tyska armén. Efter utbildning sänds han till östfronten. Senare sänds han till västfronten. För Schuberts del slutade kriget i amerikansk fångenskap.

Om allt detta berättar Schubert utan omsvep, ur sitt eget perspektiv, som gammal tysk frontsoldat i ett krig han såg på med avsky. Han berättar med nostalgi om kamratskapen, med förtvivlan om förstörelsen, med avsky om kriget.

Och det finns en omedelbarhet i berättelsen. Det är ett åsyna vittnes berättelse, och inte bara ett vittnes, utan en deltagares. Den nära realismen förhöjs dessutom av de fragment av särskilda minnen som liksom associationsvis finner sin plats i den löpande texten.

Schubert är en man som beskjutits med stalinorgel, som sett kamrater lemlästas av projektiler. Som med fickkniv skurit av de sista slamsorna som höll en kamrats underben samman med resten av benet. Som nästan avlidit i rödsot. Som hukat i skyttegravar och smugit fram i terrängen, redo att döda eller dödas.

Detta verkar vara det centrala för soldaten: inte att uppsöka hjältedåd, utan att överleva. Att själv överleva, och att se kamraterna överleva. Att inte dö. Schubert skriver:
”Ingen söker upp en situation för att få en utmärkelse. Det är ren självbevarelsedrift som gäller.”
De små detaljerna skänker vidare sin speciella relief. Till exempel när Schubert skriver om den eviga lusplågan på östfronten, då lössen blev så allestädes närvarande att det inte kändes riktigt rätt när man väl blivit tvättad och de försvunnit för några dagar.

* * *

Partipolitiken håller Schubert ifrån sig, och menar att de flesta andra han mött gjorde likadant. Om soldaterna i armén skriver han:
”Det egendomliga är att jag inte träffade någon enda partisympatisör, inte en enda.”
Man talade, skriver Schubert, inte om Hitler eller om politik i allmänhet bland soldaterna.

Koncentrationslägren kände man till, berättar han, men man visste inte vad som skedde där. Nog hade han sett judar med gula stjärnor i Tyskland, men ingenting kunde man göra. Och man aktade sig för att prata: den som pratade kunde det gå illa för. Schubert är också noga med att påpeka att SS var något annat än Wehrmacht. Något folk från Waffen-SS träffade han aldrig vid fronten, skriver han.

* * *

Det är uppenbart att Schubert efter kriget fått kämpa med vad han varit med om. Han skriver också explicit om de inre ärr som hans upplevelser åsamkat honom. Han skriver:
”Jag kom […] ner till Tyskland som ung oskyldig skolgrabb och åkte därifrån som en alltför tidigt gammal man. Märkt av vidriga upplevelser.”
Men han klarade sig. Innan han lämnade Tyskland träffade han en kvinna som han senare gifte sig med. Han lyckades få anställning i Sverige och få ett fungerande liv, ehuru märkt av vad som varit. Att skriva boken verkar ha varit ett sätt att få sagt något om allt det som han varit med om men nog sällan talat om.

Schubert återkommer till att krigserfarenheterna egentligen är obeskrivliga — ja, hur beskriver man egentligen sina känslor när man ser en kamrats tarmar falla ur magen? — men Svensk i tysk krigstjänst ger ändå glimtar av livet under kriget för en frontsoldat som råkade vara tysk medborgare, fastän han levt nästan hela sitt liv i Sverige dessförinnan.

Berättelserna besparar oss också en del. Det står ingenting explicit om Schuberts eget dödande. Att han skjuter, jo, men inte om några träffar. Krigets själva nålspetspunkt: dödandet, är för Schuberts personliga del inte medtaget. Jag förmodar att det är en del av det som är obeskrivligt, som trotsar vad någon annan som inte varit där kan nå insikter om.

* * *

Svensk i tysk krigstjänst berättar naket och okonstlat om erfarenheter som få nu levande svenskar delar, till all lycka. Schubert skriver ur sitt perspektiv som med nödvändighet är färgat av det han själv sett och varit med om. Det är en personlig bok av hågkomster och uppfattningar som grundats i dessa hågkomster.

Kanske kan boken häva något av eventuellt förefintlig krigsromantik i ett land välsignat av långvarig fred. Kanske kan boken också lära oss, att nästan vad som helst är bättre än den massdöd som ett krig är. Schubert skriver:
"Krig är en mänsklig förnedring, man tar helt enkelt avsked av livet."
– – –
Svensk i tysk krigstjänst, Franz Schubert. Tre böcker förlag 2012. ISBN: 91-7029-717-5. 135 sidor.

tisdag 21 februari 2017

Bokrecension: Götarnas riken | Mats G. Larsson

Forsby kyrka, ovanpå forntida storhög.
Foto: Riksantikvarieämbetet
Götarnas riken: Upptäcktsfärder till Sveriges enande är skriven av arkeologen Mats G. Larsson (f. 1946).

Boken utkom 2002.

* * *

Götarnas riken har meditativa kvaliteter. Det är nämligen så att Larsson tar läsaren med ut på sina exkursioner i det svenska landskapet, och låter landskapet tala för den sak han driver: att svearna redan under vendeltiden – perioden före vikingatiden – börjat lägga under sig götalandskapen Västergötland och Östergötland, främst i form av härjningar och skattepålagor.

Så blir och förblir boken en växelverkan mellan uppsökandet av fornminnen, bedömandet av kullar och åkrar, och lärda resonemang om hur de mycket fåtaliga källorna möjligen kan tolkas, tillsammans med de arkeologiska beläggen och inte minst ortnamnsetymologi.

Det är en språkligt mycket vackert skriven bok. Den tubbar mig att oftare ge mig ut i terrängen själv, och söka upp resta stenar, gravar och andra konkreta märken efter dem som levt här förut, för hundratals eller rentav tusentals år sedan. Ja, att lägga min hand på en sten som lagts på sin plats av en annan människa i en helt annan tid, en helt annan värld.

* * *

Men åter till göterna och svearna. Svearna, förklarar Larsson, verkar ha varit en stam, omvittnad sedan antiken i de få källor som finns, som höll till i nuvarande Uppland. Götarna fanns på motsvarande sätt i nuvarande Västergötland och Östergötland. Väldiga skogar skilde de två folkgrupperna åt, och enklaste sättet att nå varandra var naturligt nog vattenlederna.

Larsson finner belägg för att svearnas inflytande tidigt gjort sig gällande i götarnas områden. Till exempel återfinns ortnamn kopplade till svearnas verksamhet i de områden som lättast hade varit tillgängliga: tegneby, husaby, karleby och andra. Kanske kan dessa områden varit utposter för svear som i jakt på byte och ära sökt sig söderut. Tecken på försvarsanläggningar finns också utmed vattenleder.

Av allt att döma genomfördes tågen in på götarnas områden med våld eller hot om våld. Gravfynd vittnar om att tiden var allt annat än fredlig.

Svearna drog också ut i österled: även där fanns byten att vinna; skillnaden mellan att dra söderut in i landet och att dra österut, torde inte varit så stor, förutom att götarna och svearna bör ha talat samma eller liknande språk. Där fanns värdefulla saker att röva: både gods och människor.

* * *

Svensk forntid är mycket svåråtkomlig. Larsson är noga med att påpeka när andra forskare har andra uppfattningar, eller vad forskare förut ansett. Min spontana reflexion är att Larsson visar kanske ovanligt stor tilltro till vissa skrivna källor, men tilltron förtjänar källorna i så fall genom att Larsson förankrar de deras information i landskapet, i fornminnen, i sannolikheter.

Men likväl kan vi inte nalkas forntiden annat än genom hypoteser och teorier; det fattas för många pusselbitar för att man ska annat än ana konturerna av vad som kan ha varit en gång i tiden. Och då får den nyfikne pröva sig fram: se vad som skulle kunna antas utifrån det vi faktiskt vet, för att skapa broar över det som vi inte vet.

Detta gäller inte minst den norröna religionen och kulten, som också får visst utrymme i Götarnas riken. Främst möter vi den när konflikten mellan kristendomen och hedendomen beskrivs, när den förra började etablera sig och den andra ansattes. Man får onekligen intrycket att konverteringen gick relativt fort: den verkar i stort sett vara genomförd på ett sekel. Men samtidigt att den inte skedde utan betydande friktion på sina håll, inte minst bland svearna.

* * *

Götarnas riken spänner över vida tider, men främst fokuserar Larsson på vendel- och vikingatid samt den begynnande medeltiden.

Vendeltiden är väl annars inte särskilt väl belyst, särskilt inte i jämförelse med vikingatiden, och åtminstone inte i litteratur som vänder sig till en intresserad allmänhet. Larsson gör därmed en välgärning som låter ge ut sina tankar om perioden till en intresserad allmänhet, och låter oss ana hur det kan ha varit.
– – –
Götarnas riken: Upptäcktsfärder till Sveriges enande, Mats G. Larsson. Illustrationer av Hans Ekerow. Atlantis 2002. ISBN: 91-7486-641-9. 211 sidor.

fredag 17 februari 2017

Bokrecension: Förmoderna livshållningar | Marie Lindstedt Cronberg & Catharina Stenqvist (red.)

"The Muse: History", Camille Corot (c. 1865).
Bild: The Metropolitan Museum of Art.
Förmoderna livshållningar: Dygder, värden och kunskapsvägar från antiken till upplysningen är en antologi om fjorton texter fördelade på fyra avdelningar som Marie Lindstedt Cronberg (f. 1957), historiker, och Catharina Stenqvist (1950-2014), teolog, varit redaktörer för.

Boken utkom 2008. Jag har läst den i e-boksversionen.

* * *

Historia är en underbar vetenskap, som är som bäst när historiker grundar sina slutsatser i historisk empiri. När de går direkt till källorna. När bevarade listor, domar, dokument, krönikor luslästs, slitits, vridits och vänts på. Tvärtom blir humaniora som svårast att utvinna märg ur när teoribildningar kopulerar med teoribildningar och sedan framföder nya teoribildningar. Ibland blir det som om den senare typen av historia uppfunnit ett helt eget språk.

I Förmoderna livshållningar finns åtskilliga exempel på vacker, grundad historieforskning. Ett exempel är ”Heder och ära i tidigmordern tid” av Marie Lindstedt Cronberg, som undersöker heders- och ärebegreppet under svenskt 1600-tal med utgångspunkt i domsböcker från olika delar av landet.

Resultatet visar i riktning mot att bevarad ära ansågs vara något mycket viktigt, och att anklagelser om motsatsen kunde leda till rättsliga åtgärder för att återupprätta en förment utmanad heder. Ord som defamerade en annan människa sågs som mycket allvarligt.

En annan sådan undersökning är ”Statsräson och moral” av Bo Lindberg, som analyserar rådsprotokoll under 1600-talet för att utröna hur man såg på raison d'État, alltså det som Lindberg kallar statsräson. Lindberg visar hur statsnyttan kunde äga ett slags supremati över andra överväganden, även religiösa.

En i sammanhanget lite annorlunda text är ”Helvetet på jorden” av David Dunér, som beskriver tillvaron kring och i Stora Kopparbergs gruva i förflutna tider. Dunér nalkas i sitt språk nästan det poetiska och resonerar bland annat kring landskapets betydelse för människans föreställningsförmåga.

Annika Sandén gör en detaljstudie rörande ett ickefungerande äktenskap i  1600-talets Östergötland och belyser därigenom ideal och normer i äktenskapssammanhang under den tiden. Charlotte Christensen Nugues studie om äktenskap i franska Cerisy på 1300-talet belyser liknande teman men i annan tid och på annan plats.

Och detta bara för att nämna några av bidragen i Förmoderna livshållningar.

* * *

Det ska inte förnekas att det i Förmoderna livshållningar också finns uppsatser som tangerar det begripligas gräns, åtminstone om man inte sedan tidigare är saturerad i historisk-teoretisk eller filosofisk terminologi. Jag får likväl känslan av att en del texters budskap hade kunnat uttryckas klarare och mer koncist än vad som nu är fallet.

Tegnérs ord äger måhända sin allmänna tillämpning också här:
”Vad du ej klart kan säga, vet du ej;
med tanken ordet föds på mannens läppar:
det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.”
Det kan naturligtvis avfärdas med att jag helt enkelt inte äger kunskap, insikt och intelligens nog att förstå vad de till synes mer obskurant nedsotade texterna vill förmedla. Eller att ämnet är så komplext att det inte kan förenklas mer. Så kan det naturligtvis vara.

Det kan också vara så att det föreligger ett pedagogiskt problem hos författaren till sådan text: att kärleken till det komplicerat uttryckta är större än kärleken till det klart uttryckta.

* * *

Till sin karaktär är Förmoderna livshållningar en eklektisk antologi: det är mycket som ryms mellan bokens pärmar. Så är också tidsspannet mycket generöst tilltaget: från antiken till upplysningen.

Det kan därför givetvis bara bli fråga om ett antal nedslag i särskilda sammanhang: alltifrån Descartes cogito-filosofi till kyrklig rätt i 1300-talets Normandie.

Men allt får ändå sägas knyta an till det övergripande temat: att illustrera hur människors livshållningar: deras tankar, förhållningssätt och handlande, samt hur dessa kontrasterar mot varandra. Människan är som biologisk varelse en, men hennes förhållningssätt till den värld och de normer hon i olika tider har omkring sig har förändrats.

Förmoderna livshållningar är en mycket akademisk antologi. Sidorna med fotnoter och litteraturlistor upptar mycket utrymme. Väl så! God vetenskaplig sed är att vara ytterst noga med källorna, och litteraturlistorna ger mig en hel rad med spännande böcker att kolla upp.

* * *

Den främsta lärdomen som jag tar med mig efter läsningen av Förmoderna livshållningar är att detta att vara människa och leva i sociala sammanhang som människa inte alltid – eller snarare aldrig – genom historien inneburit detsamma under olika epoker.
– – –
Förmoderna livshållningar: Dygder, värden och kunskapsvägar från antiken till upplysningen, Marie Lindstedt Cronberg och Catharina Stenqvist (red.). Nordic Academic Press 2008. ISBN: 978-91-88168-07-8.

tisdag 31 januari 2017

Bokrecension: Alfa och Omega | Oskar Källner

Alfa och Omega är en novellsamling av Oskar Källner (f. 1978).

Boken är utgiven 2017 på Fafner förlag.

* * *

Kan man tänja på verklighetens täta väv? Ja, åtminstone i skönlitteraturens värld. Det är vad Oskar Källner gör i sin novellsamling Alfa och Omega; universum vänds in och ut, tillvaron expanderas ut i det okända och skrämmande, tidsperspektiv vänds på huvudet… Att resa med Källner som berättare är en sällsam upplevelse.

Fantasy som genre är inte en genre jag är särskilt hemmastadd i.

Det är alltså med en viss ovana jag läser de besynnerliga noveller som utgör Alfa och Omega. Men jag märker också att det inom de fantasynoveller som ryms i Alfa och Omega finns en genremässig bredd. Från skräck till det nästan komiska, från det  folktrodunkla till det teknologiskt blanka.

Och till det kommer spänningen mellan enskilda varelsers liv och de ofta extremt stora perspektiv som rymmer världar och andra dimensioner, årmiljarder och nuet.

Det krävs ett visst mod av en författare att lämna realismen bakom sig, och ändå lita på att berättelsen fortfarande förblir trovärdig mot sig själv och sin inre logik. Det krävs också en skicklighet, för att det fantastiska ska behålla spänningen och inte falla samman under tyngden av det skenbart förnuftsvidriga som aktörerna i berättelserna råkar ut för.

Denna lindans förmår Källner exekvera; läsaren är trygg med honom, och balansen tiltas inte åt något håll: över avgrunden vandrar vi till berättelsernas slut. Och sen erfar man känslan av att ha varit med om ett äventyr.

* * *

I den mästerliga novellen "Jormungand", som tillhör mina favoriter i samlingen, byggs historien upp på ett nästan påtagligt skrämmande vis; det som börjar som ett kafkaeskt obehag utvecklas till ett lovecraftskt överträdande av tillvarons gränser, när den nyanställda upphovsrättstjänstemannen Lina stegvis upptäcker att det statliga verk hon arbetar för, och som är förlagt till ett bergrum i Stockholm, blott är fasad för något helt annat, något med tänder och tentakler.

En bisarr berättelse som jag inte blir riktigt klok på, men som biter sig kvar, är den serietidningsdramatiska ”Memento Mori”, där ingen annan än en viss Gunnar Jakobsson, alias Järnsyrsan, återberättar hur han är med om att bekämpa Morten från Rågsved, alias La Mort.

På ytan är det här en munter skröna i superhjältestil, men om man ser under ytan rör sig ett djupt mörker. La Mort är en slags psykopatisk inkarnation av ondska, och Järnsyrsan äger förvånande djup och reflekterade ideal, och hans styrka är villkorad. Helheten blir något av en korsning mellan 60-talets Läderlappen och en grekisk hjältesaga från antiken.

* * *

Alfa och Omega kännetecknas av en ohejdbar berättarglädje och vittnar om författarens otämjda och avundsvärda fantasi och föreställningsförmåga. Som allra högst når Källner i min mening när han lyckas frammana en känsla av att något är fruktansvärt hemskt, men när vi ännu inte vet vad: som till exempel nere i det där bergrummet i Stockholm, när Lina långsamt inser att platsen hon börjat jobba på trotsar mönstren i verklighetens väv.

Särskilt vibrerande är också ”Stockholms drottning”, där sagoväsen och mytologiska varelser tagit sin boning bland människorna och trängt ut dessa i marginalerna. Här blandas mustigt folktro med science fiction på ett effektfullt sätt.

* * *

Alfa och Omega blir i sin helhet en hisnande resa inom och utom världen såsom vi känner den.
– – –
Alfa och Omega, Oskar Källner. Fafner förlag 2017. Omslagsillustration Andreas Raninger, omslagsdesign Oskar Källner. ISBN: 978-91-982267-5-1. 264 sidor.

söndag 29 januari 2017

Bokrecension: I kung Magnus tid | Michael Nordberg

Bild från Magnus Erikssons domsigill.
I kung Magnus tid: Norden under Magnus Eriksson 1317-1374 är skriven av historikern Michael Nordberg (1930-2016).

Boken utkom första gången 1995. Jag har läst en upplaga från 1996.

* * *

Nordberg gör det redan inledningsvis klart att det inte går att skriva en vanlig biografi om Magnus Eriksson (1316-1374), Sveriges genom tiderna längst regerande konung. Källmaterialet är helt enkelt för magert. Faktiskt, får vi veta, finns inte en rad bevarad av konungens egen hand.

Det som finns kvar är i första hand senare avskrifter av äldre material, såsom brev med direktiv, och de lagsamlingar som sammanställdes under kung Magnus tid. Inte heller finns några säkra porträtt av monarken, även om en del skulpturer gissats föreställa honom.

Vad vi istället får är en rekonstruktion av kungens liv, så långt som det är möjligt. Han kan spåras genom de brev han skrivit, genom de förordningar han skickat. Hans plats i den nordiska och katolska historien kan ibland pejlas. Även om hans inre liv är fördolt för oss.


* * *

Kung Magnus Eriksson, förstår vi av Nordbergs skildring, växte upp och levde i en mycket förvirrad tid.

Han hade valts till kung redan som barn efter en infekterad brödrastrid mellan hans far Erik och farbror Valdemar på ena sidan och farbrodern kung Birger å andra sidan. Den komplicerade in- och utrikespolitiken fortsätter under kung Magnus tid. Förräderi, uppror och krig avlöser varandra, och nedskrivna löften om "evig fred" hinner knappt torka på pergamentet innan krig ånyo utbrutit.

Det är inte utan att man känner medlidande med kungen. Han kämpade mot aristokratin, ber allmogen brevledes om ursäkt vid åtminstone ett tillfälle när han behöver höja skattetrycket, hade en delvis trilskande kyrkoorganisation att ta hänsyn till som dessutom på grund av icke återbetalda lån under en tid bannlyser kungen.

Kungen har vidare att kämpa mot danskarna, och hans äldste son gör uppror och tvingar kungen några år att dela landet och kronan med sig. Ett korståg mot ryssarna hinner han också med.

Till det kommer den minst sagt aggressiva och bigotta Birgitta Birgersdotter, med tiden helig, som genom uppenbarelser från Jesus och jungfrun Maria tillrättavisar och med tiden gisslar den svenske kungen; från början rör det sånt som att han inte genomfört nämnda korståg på det sätt hon önskat, och senare verkar hon se honom som bärare av alla de onda egenskaper hon kan komma på: till exempel att han kanske ägnar sig åt sodomi.

Kung Magnus avsätts till slut och hans systerson Albrekt d.y. av Mecklenburg blir kung. Magnus blir inlåst i flera år, och sina sista år tillbringar han i stor utsträckning i Norge, där hans son Håkan är konung. Magnus dör omsider under en storm på en norsk fjord. Ingen vet längre var han är begravd.

* * *

Michael Nordbergs I kung Magnus tid är en relativt teknisk framställning av Magnus liv och tid. Det hänger väl samman med att många av de källor vi har tillgång till är av en teknisk natur. Något psykologiskt porträtt av kungen går inte att göra, men Nordbergs bok utvecklas ändå till något av en äreräddning av den så länge nedvärderade kungen: Birgittas omdöme skulle länge vidlåda regenten. 

Hans kanske främsta arv för eftervärlden var, menar Nordberg, hans lagstiftande funktion: att gjuta samman landskapslagar till en enhetlig landslag och att skapa en lag för städerna. Det är givetvis något centralt för statsbildandet, som så smått kommit igång. Vidare verkar han på allvar ha värnat om allmogen mot förtryck från stormän och aristokrati. Han stödde också kyrkan, främst äldre klosterordnar. 

Boken i sig är uppbyggd i snarast tematiskt ordnade block, som till exempel "Kunglig lagstiftning", "Den stora bråddöden", "Kyrkans män och konungen". Blocken står dock i en grundläggande kronologisk ordning. Men det händer att händelser föregrips i berättandet. För att läsaren redan inledningsvis ska ha en viss kontroll över vad som sker i vilken ordning hade det därför inte skadat med en tidig, kort orientering över kung Magnus liv. 

* * *

Kung Magnus Eriksson förblir en skuggfigur i svensk historia. Hans eftermäle kommer kanske alltid att dras med hans fienders omdömen. Michael Nordberg skrapar dock, med källkritiskt nit, effektivt bort spe som kungens motståndare kastat mot honom, och fram träder en mot allmogen välvilligt inställd medeltidskung med ett tragiskt livsöde. 

Av Michael Nordbergs undersökning får vi dra slutsatsen att kungen förtjänar bättre än att av eftervärlden ses ur den heliga Birgittas och hennes åsiktsfränders perspektiv.
– – –
I kung Magnus tid: Norden under Magnus Eriksson 1317-1374, Michael Nordberg. Bonnierförlagen 1996. ISBN: 91-43-06467-1. 361 sidor.

fredag 20 januari 2017

Bokrecension: SPQR | Mary Beard

Via Appia ca. 1880-1895. Fratelli Alinari.
Foto: Rijksmuseum.
SPQR: Historien om det antika Rom (eng. SPQR: A History of Ancient Rome) är skriven av Mary Beard (f. 1955), brittisk professor i klassiska språk. Boken utkom på engelska 2015.

Jag har läst boken i svensk översättning av Marina Weilguni (f. 1956). Den upplagan kom ut 2016.

* * *

SPQR rymmer stora perspektiv. Ungefär tusen år av romersk historia ryms mellan dess pärmar. Från Roms ödmjuka begynnelse, via kungatiden och republiken till kejsardömet. Den avslutas när alla fria personer på romerskt territorium tilldelas romerskt medborgarskap år 212 evt.

Men SPQR är ingen vanlig historiebok.

Visserligen är upplägget grovt kronologiskt, men det är inte en uppradning av biografier och anekdoter som fyller sidorna. Det Beard intresserar sig för är utvecklingslinjer och analyser: vad som gjorde Rom till just Rom, vilka vägar som bar fram till imperiet, vilka förutsättningar som fanns som dess grundstenar.

Visst berättar Beard om många stora gestalter i den romerska historien, särskilt om Cicero, men det rör sig då inte om beskrivningar av deras liv av typen ”först gjorde han det, sen gjorde han det och så dog han”. Det handlar då snarare om vad personen betydde för Rom, vad personens handlingar berättar om den tid han levde i.

* * *

Ett intressant grepp som Beard använder, är att antyda motbilder.

Det källmaterial som vi har kvar, och som främst börjar flöda under första århundradet före vår tideräkning, skildrar i regel en sida av konflikter: i första hand är det segrarens historia som finns bevarad. Därtill kan missförstånd ha letat sig in, som förvränger bilden oavsiktligt.

Genom att närstudera texter som dessa lyckas emellertid Beard skissa upp hur det historiska förloppet kan ha tett sig från ett annat perspektiv. Gaius Caligulas livslopp skärskådas till exempel på detta vis. Några säkra svar kan inte utvinnas utifrån sådana hypoteser, men det kan visa på att den historiska verkligheten kanske kan ha varit på ett annat sätt än hur vi vanligen tänker oss den, och hur den har traderats i det källmaterial som finns kvar.

Sådana noggranna textstudier möjliggör också delvis en omformulering av den traditionella bilden av det mycket tidiga Rom.

Det antika källmaterialet som täcker denna period är i regel flera århundraden yngre än händelserna själva. Myt och historia har förmälts till en legering som inte enkelt går att separera.

Men med hjälp av arkeologi kan ändå Beard dra slutsatser om att det i Rom fanns en bosättning långt före det berömda år 753 fvt, när Romulus enligt den formella traditionen ska ha grundlagt staden. Vad gäller kungarna under den ökända monarkin förefaller Beard beredd att acceptera att det verkligen var fråga om en monarki, men samtidigt menar hon att vi inte kan veta så mycket mer om den tiden ur rent historisk synpunkt.

* * *

Men ändå är SPQR inte uteslutande berättelsen om de stora förloppen, utvecklingslinjer över sekler och imperiebyggande. Beard stannar också emellanåt upp inför den vanlige romaren, som tillhörde den enorma massa av folk som inte hörs i litteraturen eller endast skymtar fram. Hon berättar om grasserande sjukdomar, om värderingar vi inte längre delar med romarna, om fattigdom. Hon berättar om kvinnor, om barn. Om arbetare, om medelklass.

Men också om hur den vanlige romaren nog föga berördes av vem som till exempel satt på kejsartronen under kejsartiden. Det stormade och avrättades bland aristokratin: komplotter och misstankar fanns det gott om. Men för den vanlige romaren på den romerska landsbygden torde det ha betytt föga om det satt en Nero eller en Marcus Aurelius som princeps.

Hon berör också hur den romerska civilisationen, dess way of life breder ut sig i nya territorier och skapar ett slags hybridkulturer. Romarna försökte inte påtvinga någon sin egen kultur: men romersk kultur växer ibland upp underifrån snarare än påtvingat ovanifrån. De erövrade anpassar sig till ett liv i ett större sammanhang än förut: det romerska sammanhanget.

* * *

Den som sett Mary Beards dokumentärserie Meet the Romans vet att hon är en utmärkt och engagerande berättare. Boken ger också uttryck för samma berättarglädje, pedagogik och värme.

Beard är ingen okritisk betraktare av Rom och dess medborgare och ledare, men hon är onekligen en kännare av dem. Man får intryck av att hon skulle kunna peka på vilken pelare som helst i den urgamla staden och måla upp hur just den passar in i den stora bilden: bilden av hur den lilla byn lyckades expandera till ett världsrike på några sekler.

* * *

SPQR är den osannolika men sanna historien om hur en avsides belägen men strategiskt placerad stad på den italiska halvön lägger en stor del av den kända världen under sig. Senatorer, konsuler och kejsare, bönder, tiggare och legionärer passerar revy, men det romerska riket bestod – under lång tid. Och när boken når sitt slut, är det ännu ett jätteimperium, redo att påbörja ett nytt millennium, på delvis nya villkor och i ny gestalt.

Mary Beard lyckas begripliggöra hur processerna såg ut som ledde till det kända resultatet, staden av marmor med tjänstemän utspridda från väst till öst och syd till nord. Hon påpekar inbyggda svagheter i det romerska systemet likaväl som fördelar. Hon kritiserar, analyserar och förklarar. Hon undviker elegant plottrighet, och visar pedagogiskt ur Rom utvecklades.

Det nära och textkritiska förhållandet till de textkällorna, vare sig dessa är stort uppslagna historieverk eller texter på gravstenar eller monument, är mycket tilltalande, och hjälper läsaren att förstå lite mer av inte bara vad som sägs, utan möjligen också lite mer av vad som inte sägs: vad som ansågs relevant, vad som inte ansågs relevant. Det är lika spännande att försöka höra de ohörda rösterna genom de skrivna orden som de hörda.
– – –
SPQR: Historien om det antika Rom (eng. SPQR: A History of Ancient Rome),  Mary Beard. Övers. Marina Weilguni. Norstedts 2016. ISBN: 978-91-1-307380-4. 575 sidor.

måndag 16 januari 2017

Dikt: Folket i Niefelhem | Oscar Levertin

Oscar Levertin (1862-1906) var svensk litteraturhistoriker och -kritiker, diktare och författare.

Dikten av honom nedan, där han använder det fornnordiska dödsriket Nifelhem, är en melankolisk text ur samlingen Dikter: tredje samlingen (1901).

Oscar Levertin
Bild: Svea Folkkalender 1894 /
Projekt Runeberg (detalj)
Folket i Niefelhem
Sällsamt folk bor i Nifelhem,
mjältsjuka männer och kvinnor,
tjäna längtan som tärer dem
troget som präst- och prästinnor.
Alla samma slags sådd de så,
alla de saknad skörda,
och som ej vägen var tung nog att gå,
lägga de sten på börda.
Året runt ha de vinter och köld,
snö att vulkaner kyla,
men med frostens och isens köld
ändock de sinnet skyla.
Skymningen är deras rätta tid,
hågkomst- och avskedstimman,
då deras dröm susar vemodsblid.
Först med den bleknande strimman
dag och sol, som sjunka och gå,
bliva dem riktigt kära.
Nyckfulla lyckan de aldrig förstå
då hennes fackla är nära.
Livets mening läsa de bäst
i den falnade askan.
Glädjen krusas som motvillig gäst,
mutas med guldet i flaskan.
Sinnets fröjd är en drivhusväxt,
vissnar som blomma i kruka.
Blodets språk blir en bibeltext,
lust kallas synd eller sjuka.
Kärlek är ej befrielsens sång,
men ett svårmod gemensamt.
Stolta och blyga på samma gång
bära det bästa de ensamt.
Alla de drömt om en högsta lott,
men sig dock nöja med niter.
Även på samma örongott
hjärtana bli eremiter.
Gömma bak lås sina kostbara ting,
nycklarna själva tappa -
fattiga gå med en kungaring
dold under vardagens kappa,
sitta vid samma bord och se
ljusen långsamt förbrinna,
ständigt mer främmat och fruset le,
aldrig försoningen hinna!
Mognad visdom och strävsamt liv
vira ej krans kring håren,
vassare blott som en slipad kniv
viljan varder med åren.
Hårdare ord och hårdare drag,
strängare självplågarrisen,
men med vilda och brusande slag
känslan än slår under isen.
Kärva och mörka i åldern de stå,
stormslitna furornas likar,
brottas och blöda än gamla och grå
tills deras kistor man spikar.
Så de myllas i frostkall jord.
Tungt döljer snötäcket spåren.
Alla osagda kärleksord
gräset först viskar i våren,
när i suset kring tysta hem
äntligt blir sång deras trängtan -
sången om folket i Nifelhem
med sin begravda längtan. 
Källa: Wikisource.

onsdag 4 januari 2017

Bokrecension: Fredrik Böök | Svante Nordin

En ung Fredrik Böök
Fredrik Böök : En levnadsteckning är skriven av idéhistorikern Svante Nordin (f. 1946), sedan 1999 professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet.

Boken utkom år 1994.

* * *

Under stora delar av första hälften av 1900-talet var litteraturhistorikern, litteraturkritikern, akademiledamoten Fredrik Böök (1883-1961) en av de mest inflytelserika personerna i kultursverige. På hans ord, oftast tryckta i Svenska Dagbladet, kunde det bero om en svensk författare skulle få framgång eller inte.

Svante Nordin beskriver i sin rejäla biografi hur det viktigaste för Böök länge var att litteraturen var äkta, att den var realistisk, att den återspeglade en renhet och moralisk resning hos författaren. På det vetenskapliga planet banade han väg för ett större fokus på verket självt och dess koppling till sin författare, snarare än det sökande på litterära influenser som var vanligt inom litteraturvetenskapen då.

* * *

Fredrik Böök: En levnadsteckning ger oss ingående informationer om människan Fredrik Böök och hans omgivning. Några drag kan anföras.

Bööks stjärna stod i zenit under 20-talet. Särskilt uppskattade av publiken blev de reseböcker han skrev, bland annat en som behandlade hans bilresa från söder till norr. Det var också under denna tid Böök var som mest inflytelserik som smakdomare; han agerade dessutom mecenat för unga författare och kulturpersoner, som sedan på olika platser runtom i Sverige förankrade sin patrons inflytande.

Men så kom 30-talet. Liksom så många andra menade Böök att Versaillesfredens villkor som upprättats efter första världskriget var alltför stränga mot Tyskland. Och som gammal tysklandsvän ville han så gärna att Tyskland skulle återupprättas som en stark nation.

Nordin problematiserar vad som sedan hände på ett utmärkt sätt. Han lyckas belysa Bööks ställningstaganden från många skilda håll och skänka väl förankrade förklaringar till varför Böök gjorde de ställningstaganden som han gjorde — och vilka konsekvenser det fick.

Det är lätt att i skuggan av vetskapen om förintelseläger och irreguljär krigsföring under naziregimen göra Böök till nazikoryfé. Men då gör man uppenbarligen våld på källmaterialet. Han var tysklandsvän. Han var tysklandsvän alldeles för länge. Men han var inte oberörd av antisemitismen och barbariet i den nazistiska staten. Det var inte av kärlek till nazismen som han stod vid Tysklands sida, utan av sin kärlek just till nationen. Sin kärlek till Tyskland höll han fast vid, även när Tyskland steg in i dunkel och mörker.

Nordin berättar också att Böök själv fick tillfälle att sammanträffa med Hitler redan 1933 och lyckades då reta upp denne till en hetsig monolog när Böök anfört att nazisternas behandling av judarna var olycklig för Tyskland och att sionismen borde stödjas. Antisemit var Böök aldrig.

Hursomhelst gjorde Bööks länge hållna sympatier för Tyskland att han efter kriget blev politiskt omöjlig. Publicister som Herbert Tingsten och Ivar Harrie kom att höra till hans fiender, som med nedgörande kritik slog ner på allt som Böök därefter publicerade i den vägen. Han fick dessutom finna sig i att bli refuserad gång på gång av den tidning han tjänstgjort för under decennier.

En viss äreräddning skedde dock genom de monumentala författarbiografier som Böök skrev under denna tid: biografier över Tegnér, Stagnelius, von Heidenstam, Victoria Benedictsson. Och till och med hans argaste fiender tvingades erkänna att Böök var en stilist av Guds nåde.

Ett antal romaner flöt också ur Bööks penna under åren, men dessa blev smärre framgångar.

Det var främst som kritiker, reseskildrare och litteraturhistoriker han skar sina lagrar. Intressant nog menade den skicklige stilisten att även vetenskapliga böcker bör vara skrivna så att en bildad allmänhet kan tillgodogöra sig dem; akademiskt pedanteri tog han avstånd ifrån, även om han i allra högsta grad kunde ägna sig åt detaljstudier, inte minst när han sammanställde en edition av Stagnelius samlade verk, som innebar detaljerade studier av handskrifterna.

* * *

Svante Nordins bok ger intryck av att vara extremt välresearchad. Analyser av Bööks egna skrifter, brevkorrespondens, vänner och fienders utlåtanden, släktingars berättelser: allt smälter samman till en enhetlig berättelse om den speciella och begåvade människa som Fredrik Böök var.

I helfigursporträttet av Böök får vi dessutom kännedom om den omgivande miljön: skriftställare som nu kanske mest är kända av litteraturhistoriker och antikvariatshandlare träder fram ur skuggorna, likväl som ännu kända författare.

Men det är inte utan en air av vemod som man bekantar sig med den litterära världen såsom den såg ut för ett knappt sekel sedan: så många levande människor nu döda, nästan bortglömda.

* * *

Böök stupade i princip på sin post. Sin sista dag var han bortrest med sin hustru Tora för att samtala med Olle Hedberg rörande en bok Böök skrev om dennes författarskap. Böök dog hastigt i sitt hotellrum som en följd av sin hjärtsjukdom.

Den person som då och där gick ur tiden var en mycket arbetsam människa. Nordin listar åttiotvå böcker av Böök som utkom under hans livstid, plus ytterligare två som kom ut postumt. Till det kommer ett antal översättningar samt redaktörskap vid utgivningen av de samlade verken av Stagnelius (fem band), Esaias Tegnér (tio band), Verner von Heidenstam (tjugotre band, tillsammans med Kate Bang) och mer. Och så klart oräkneliga artiklar.

Böök var begåvad, intelligent, produktiv. Han hade sina anfall av svårmod, och nog stötte särskilt hans unga kritikerpenna sig med många. Och många fler stöttes säkert av hans politiska inlägg inför och under andra världskriget.

Men hans betydelse för det litterära landskapet är svår att överskatta, vad man än tycker om hans ställningstaganden, hans litterära bedömningar och hans person.

Denna komplexa person har Svante Nordin skrivit en utmärkt biografi om. Boken är ett passande minnesmonument som varken döljer skavanker eller förtjänster.
– – –
Fredrik Böök: En levnadsteckning, Svante Nordin. Natur och Kultur 1994. ISBN: 91-27-03845-9. 474 sidor.