söndag 13 maj 2018

Bokrecension: Skoltal | Esaias Tegnér

Esaias Tegnér
Träsnitt av H. P Hansen
Skoltal är en samling tal av Esaias Tegnér (1782-1846). Boken ingick som volym IV i den utgåva av Tegnérs Samlade Skrifter som utgavs av Världslitteraturens förlag.

* * *

Jag gick in i mitt arkiv (läs: källarförrådet) och där på en hylla hittade jag några volymer av Esaias Tegnérs samlade skrifter. Det är nätta, slitna små böcker, helfranska band, från 1920-talet. En av dem rymde Tegnérs Skoltal. Jag har ägnat de senaste dagarna åt att läsa igenom den.

Så fick jag känna en fläkt från 1800-talets första hälft: höra orden växjöbiskopen talade till lärare, elever föräldrar, märka av dagens frågor i ordvändningarna, njuta hans stil, ta del av hans uppfattningar i utbildningsfrågor. Det var en enastående upplevelse.

I somt framstår Tegnér som framåt, i annat konservativ. I en del frågor är han snarast reaktionär, åtminstone anakronistiskt betraktad från år 2018. Han hyllar det i skolorna som han uppskattar, men rappar det han är missnöjd med. Han moraliserar över samtidens later, och anför gärna texter från klassisk tid.

* * *

Totalt rymmer Skoltal tjugo tal. Det första hölls på Växjö gymnasium i maj 1824, det sista i juni 1844 på samma plats. De tal som inte är avhållna på där, hölls i Jönköpings skola. Som biskop i Växjö stift var Tegnér s.k. eforus, det vill säga skolornas högste tillsyningsman. Han verkar ha tagit för vana att hålla tal vid skolårets avslutande, när han haft möjlighet därtill.

Skall man säga något sammanfattningsvis om talens innehåll är det några frågor som återkommer.

Först och främst bland dem är frågan om de klassiska språken, latin och grekiska, vars ställning Tegnér med liv och lust försvarar på institutionerna. Han vill "rädda forntiden undan den närvarande, som vill förtränga henne."

Och det av flera skäl. Han menar att de klassiska språkstudierna lägger en bra grund till framtida språkstudier, han menar att de ger eleverna direktkontakt med den av honom så hyllade klassiska tiden, och även om studierna inte båtar till annat, så lär de dock eleverna arbetssamhet.

Tegnér betonar också vikten av att eleverna studerar inte enbart under skoltid, utan också ägnar sin fritid åt studierna. Nutidens diskussion om läxornas vara eller inte vara hade på honom förmodligen verkat ytterligt absurd.

För honom är det självklart att den som verkligen vill lära sig något också plöjer ner frivilligt arbete i kunskapsjakten. Det torde också förbereda eleven på akademiska studier, där friheten är större och arbetsdisciplinen därför desto viktigare. Tegnér säger:
"Den, som ingenting lär utom lärosalen, den förfelar sin bestämmelse, den är och blir en bildningens ögontjänare."
Skolan är för Tegnér också en uppfostringsanstalt - ordet då uppfattat utan negativ klang: skolan skall lära eleverna goda seder, såsom ödmjukhet och blygsamhet, och vördnad för dem som är bättre och äldre. Det arbetet, inskärper han dock, är fåfängt om inte den primära utbildningen i detta sker redan i hemmet.
"Påminnen er, att det icke blott är skolfliten, utan även hemfliten, som bygger kunskapen."
* * *

I mångt och mycket är Tegnér vid det här laget en konservativ man. Han förkastar långtgående demokrati, och varnar för nya bruk inom skolväsendet. Men samtidigt är han inte helt låst inför behovet av förnyelse. På ett ställe står det:
"Det gamla är ofta gott, det är mognat, det är prövat, dess verkningar kunna beräknas, dess fel kunna mildras eller förebyggas. Men det nya är också ofta gott, och endast det förstockade sinnet förkastar det utan granskning."
Konservatismen är nu även av politisk art. Tegnér är monarkist.
"... det gives i Europas närvarande skick ingen annan rimlig statsform än den kungliga."
Att folket skulle styra sig självt i demokratisk ordning ger han inte mycket för.
"Folket, som har tusen huvuden och just därför är huvudlöst; folket, som beslutar i dag vad det ändrar i morgon; folket, som har slumpen till statsråd och nycken till regeringsform! —"
Han gillar dock det demokratiska inslaget i Sverige, att ingen utestängs från ämbeten genom sin börd. Snillet kan nå "statens högsta ämbeten", ja, fråntaget det kungliga då, får vi lägga till.

* * *

Det finns emellertid också en varnande, moralistisk ton i talen. Tegnér tar flera gånger upp det tidens lyte, som han finner "sällskapssjukan" vara, där unga studenter och elever sugs upp i ett socialt liv, inte klarar av att vara ensamma, ägnar sig åt tal utan djup och mening. Tegnér dundrar:
"Vad kraft, arbetshåg och duglighet för stat eller kyrka, för fäderneslandet i allmänhet, kunnen I vänta er, I föräldrar, av detta sällskapssjuka, visiterande, spektakelsökande, namnsdagsblåsande släkte?"
Vi får anta, att Tegnér hellre ser studenten lägga sin tid på studier och allvarlig kontemplation än på ett omfattande festande.

* * *

Tegnér var biskop. Hur stor kärlek han än hade till det hedniska Roms och Greklands författare och skalder ("... de romerska skalderna äro skolans husgudar ..."), så är hans tal marinerade i kristendom. Så var också skolorna till viss grad också avsedda att förse kyrkan med präster, förutom att de skulle förse staten med ämbetsmän.

Någon tvåregementslära finns för Tegnér inte beträffande sekulärt och religiöst när det kommer till skola och kyrka.
"... kyrkan är en lärosal, och lärosalen en kyrka; den, som går ur templet in i skolan, han har ännu ej överskridit det heliga området, han befinner sig ännu på vigd jord."
Skolan och kyrkan är ännu förmälda med varandra med olösliga band. Tegnér kan inte se någon konflikt mellan tro och vetande, och att lasta honom för det vore nog anakronistiskt.
"... det religiösa är den egentliga kärnan av alla mänsklig kunskap och den yttersta föreningspunkten för allt vetande."
* * *

Esaias Tegnér var en man av sin tid, men ett unikum på många sätt. Hans prosa är starkt levande, även där man i dag ser ämnet som hopplöst föråldrat.

Tegnér gjorde själv en lysande akademisk karriär. Han antogs till universitetet som sextonåring. Tjugoett år gammal blir han docent. Tjugonio år gammal får han professorstjänst i grekiska. Senare prästvigs han. Han kom också med tiden att väljas in i Svenska Akademien samt alltså att vigas till biskop i Växjö.

I dag är han väl mest ihågkommen som skald, och då bland annat som författare till Frithiofs saga. Men det lönar sig att läsa också en sådan volym som Skoltal. Det tidiga 1800-talets värld väller då in i rummet där du läser, Tegnérs välklingande svenska och träffsäkra metaforer fyller huvudet, och vare sig man ler lätt åt det nu arkaiska eller nickar instämmande åt annat, så sveps man ohjälpligt med i vältalarens ordflöde.

Han, som knappast var obekant med Cicero, var nog något av samma andes barn på det svenska 1800-talet.
– – –
Skoltal, Esaias Tegnér. Samlade Skrifter, volym IV. Världslitteraturens förlag 1929. 285 sidor.

tisdag 8 maj 2018

Bokrecension: Brödrabataljonen | Eino Hanski

Brödrabataljonen är en roman av Eino Hanski (1928-2000). Boken utkom första gången 1979. Jag har läst en upplaga från 1988.

* * *

Det är omöjligt att läsa Brödrabataljonen utan att tänka på Väinö Linnas Okänd soldat. De utspelar sig under samma tid, i samma miljö. Men perspektivet är ändå helt annorlunda. I fokus i Hanskis bok står nämligen inte de nationalfinska männen som strider mot ryssen, utan ingermanländare.

Ingermanland är ju ett geografiskt område som delvis sträcker sig runt Finska viken. Det har tillhört olika länder genom tiderna. En gång var det svenskt. När boken utspelar sig tillhör det Ryssland. Men befolkningen var delvis finsktalande.

Eino Hanski, som förutom författare även var skulptör och därutöver hade en rad olika arbeten, växte själv upp på ingermanländskt område, i Leningrad, nuvarande S:t Petersburg. Han var med om tyskarnas inringning av staden och flydde över Ladogas is ut ur belägringen. Efter omfattande äventyr kom han, hans syster och mor till Hudiksvall och Sverige. Han bosatte sig senare i Göteborg.

I flera böcker har Hanski skildrat fattiga ryssars livsvillkor i Sovjet. Och så har han alltså skrivit Brödrabataljonen, om ingermanländska soldater.

* * *

Tajmo Inkeriläinen är huvudperson i Brödrabataljonen. Ingermanländare är han, och som sådan har han inkallats till sovjetiska Röda armén för att strida mot finnarna. I bokens inledning blir han tillfångatagen och blir krigsfånge. Av en händelse har en av de finnar som tar dem om hand namnet Koskela, precis som en av huvudpersonerna i Okänd soldat.

Därefter får man följa Tajmos och hans kamraters öden i olika fångläger, innan de finsktalande bland dem får erbjudande om finskt medborgarskap och frihet om de ställer upp som soldater i den finska armén.

Tajmo är en av dem som tackar ja, fastän det innebär fronttjänstgöring. Han och hans kamrater vet att dem inte väntar några goda dagar om de flyr över till sovjetiska sidan: Stalin for inte milt fram med dem som blivit tillfångatagna och överlevt.

När kriget till sist är slut kommer det stora förräderiet. Som en del i villkoren för separatfreden mellan Finland och Sovjet ingår att ingermanländska före detta sovjetiska soldater skall utlämnas. Mannarna sätts på tåg och skickas mot gränsen. I dag vet vi att underofficerarna omgående sköts ihjäl av sovjeterna, och att meniga sändes till Sibirien, där de blev kvar till Stalins död.

* * *

Det finns alltså en inneboende, stark spänning i romanen. Hanski bygger sin framställning på åtskilliga intervjuer med dem som var med när det begav sig. På så sätt ger han röst åt dem, dem som talade finska, tvingades i sovjetisk armétjänst, togs till fånga och sedan förråddes i fredens namn.

Vi vet nu att fångvaktarna, de finska soldaterna, som vaktade i tågvagnarna som tog de ingermanländska vapenbröderna tillbaka till Sovjet, sällan var stränga. Många lyckades fly. En del tog sig till Sverige.

Boken är således en skildring av utanförskap: av att höra varken till det ena eller till det andra. Det är också en bok om brutalitet: brutaliteten i de finska krigsfångelägren. Och det är en bok om viljan till överlevnad: att soldaterna ställer upp för krigstjänst igen, tror på löftena om att de ska få en ny livssituation om de bara överlever kulor och granater fram till krigets slut.

Det är djupt gripande. Och det blir inte mindre drabbande av att Hanskis språk är mycket direkt och okonstlat. Kargt skildrar han de olika färgstarka ingermanländarna och hur kriget kommer åt dem, hur somliga av dem blir sjuka, somliga av dem dör: antingen i läger eller i strid.

Brödrabataljonen väcker återigen medvetandet för hur krig söndrar, förstör, brutaliserar. Hur två folk med samma språk under statsintressens tryck kan rikta kulsprutor mot varandra och döda, enbart av den anledningen att de inte tillhör samma nationalitet.
– – –
Brödrabataljonen, Eino Hanski. Litteraturfrämjandet/En bok för alla 1988. ISBN: 91-7448-467-2. 233 sidor.

lördag 5 maj 2018

Bokrecension: Drömmar om rosor och eld | Eyvind Johnson

Drömmar av rosor och eld är en historisk roman av Eyvind Johnson (1900-1976). Boken utkom första gången 1949. Jag har läst en upplaga från 1974.

* * *

Den katolske prästen Urbain Grandier fanns i verkligheten. Han brändes på bål för häxeri år 1634 i den franska staden Loudon. Historien om honom plockas upp av Eyvind Johnson i Drömmar av rosor och eld, och utgör basen i roman som inte är dokumentär, men ändå, som det heter, är inspirerad av verkliga händelser.

Johnson använder en intressant berättarteknik i Drömmar om rosor och eld. Han sammanför en mängd olika perspektiv på den centrala händelsen och andra händelser i den lilla staden. Olika personer får komma till tals, och Johnson anpassar prosan efter dessa personer och deras uttryckssätt. Det gör att Urbain Grainier - som han heter i romanen - belyses från olika håll, liksom utvecklingen i allmänhet. Romanen byggs upp av längre eller kortare delar som tillsammans ger en helhetsbild.

* * *

Vem är han då, prästen Grainier i Johnsons version? Jo, en vacker karl, med stort tycke för kvinnor. Och också kvinnor synes dras till honom. En gång ska han ha gjort en borgarflicka med barn, vilket väckt ont blod i de släkter som var förbundna med henne. Men senare ingår han nattetid och i hemlighet ett äktenskap inför Gud med Madeleine de Brone. Och han skriver en anonym text mot kyrkans celibat.

Samtidigt tycker han att kardinal Richileus ansträngningar för att riva gamla hugenottbefästningar i staden är olämpliga. Den store kardinalen anas genom hela romanen, men kommer aldrig i förgrunden. Han finns som ett dunkelt och hotande spöke alldeles utanför berättelsen. Man pratar om honom, men han framträder aldrig själv i händelseförloppet, annat än indirekt.

Kort sagt: prästen Grainier har sina fiender och han har sina vänner.

När så ett utbrott av besättelse drabbar ett nunnekloster i staden försöker man koppla detta till honom. Är det då inte han som är häxmästaren? Är det då inte han som sänt demonerna i nunnorna? Och nunnorna vrider sig och anklagar honom.

Men genom den märkliga korsbelysning som Johnson förser oss med anar vi snart, att det inte alls är fråga om demoner, utan vi anar att det som drabbar kvinnorna snarare rör sig om någon slags med avund och åtrå sammankopplad sexulneuros: de påstått besatta åtrår den vackre prästen, drömmer om honom, vill ha honom.

Och det slår ut i ett masskådespel, där flera av dem får ligga på kyrkgolvet inför exorcister och svara på frågor med dåligt latin, vilket får somliga att ifrågasätta hur verkliga demonerna kan vara. När Grainier senare begär att få utfråga de besatta på grekiska - ty demoner sägs vara mångspråkiga - nekas det honom.

* * *

Grainier framstår som en mänsklig präst. Han älskar kvinnor och kvinnor älskar honom. Mest älskar han sin Madeleine, som han hållit sig till i åratal.

Som mycket mänsklig framstår också en av de mer framträdande betraktarna i romanen, ämbetsmannen Daniel Drouin, som skriver dagbok och en slags protokoll över vad som sker i staden. Han är lite högfärdig, lite feg. Han gömmer sig bakom sin ställning som ämbetsman hellre än att gå till sin vän Grainiers uttryckliga försvar. Han spottar inte i glaset och är svårt förtjust i Cicero.

Grainier verkar som en avgjort ädlare gestalt än Drouin, men Drouin är å andra sidan mer vardaglig, en vem som helst av oss vanliga människor. Men Grainier är enligt Johnson också en modern människa i stor utsträckning.

Han kan tvivla, men inte tänka sig ett liv utan Gud, kan inte tänka sig ett liv där han inte är präst. Samtidigt opponerar han sig mot den kyrka vari han är verksam. Han går inte över till protestanterna, alltså hugenotterna.

Och den ömhet med vilken Johnson berättar om Grainier och Madeleines kärlek till varandra är utsökt finkänslig. Han blir till ett helgon, närapå, men inte ett oåtkomligt, sterilt helgon, inte vitmenad och avlägsen, utan helt enkelt en vänlig själ med slående puls.

* * *

Eyvind Johnson skriver tidigt i boken:
"Alla som samlar kvinnor och män och barn omkring sig och säger 'Jag ska tala om sanningen för er', ljuger. Vi kan inte med så kort mänsklighetstid bakom oss känna sanningen. De skulle i stället säga: 'Jag skall visa er vad jag tror vara en av möjligheterna till sanningen'..."
Och något i den vägen kan väl tänkas stå som motto över Drömmar om rosor och eld. Det är en fiktiv roman, försänkt i en historisk verklighet. Den bjuder på tänkbara möjligheter: målar ett porträtt av den tidens och platsens värld med färger och nyanser som till sist ändå måste beslutas av konstnären, om än konturerna redan är givna.

* * *

Grainier avrättas. Han torteras och bränns levande på bål, men bekänner sig aldrig vara häxmästaren bakom demonbesättelsen av nunnorna.

Eyvind Johnson låter honom få ett äreminne i sin suggestiva, rörande och välskrivna Drömmar om rosor och eld.
– – –
Drömmar om rosor och eld, Eyvind Johnson. Bokförlaget Aldus/Delfinserien 1974. ISBN: 91-0-039681-8. 392 sidor.

lördag 28 april 2018

Bokrecension: Maktspråk | Lars Melin, Martin Melin

Maktspråk: Boken med jävlaranamma! är skriven av Lars Melin (f. 1939), docent i svenska och Martin Melin (f. 1969), språkvetare. Boken utkom år 2007.

* * *

Kunskap är makt, visst är det så. Men språk är också makt. Den som använder rätt typ av språk, säger rätt typ av saker på rätt sätt får ett automatiskt övertag: språket kan utstråla och manifestera makt, auktoritet, inflytande.

Det är just utifrån maktperspektivet som herrarna Melin, far och son, analyserat hur språk kan användas. De hjälper oss att se igenom de chimärer som maktmänniskor kan skapa med hjälp av hur de uttrycker sig: deras trick och genvägar.

Men genom att avslöja dessa ger de också oss tips på hur man själv kan nyttja språket som vapen i vardagen; en händig sak om man har samvete därtill.

* * *

Några exempel må anföras.

Man kan uttrycka makt genom att ta över ett samtal och leda det in på andra vägar, det vill säga att man tar vid där någon inlett och sedan tvärt, efter överkopplingen, svänger åt ett annat håll.

Makten som en person anser sig besitta kan återspeglas i hur personen i fråga förmår andra personer att agera i önskad riktning. Ju mer makt man har, desto rakare kan begäran framställas. Det är en lång väg mellan "gå och handla" och "snälla, skulle du möjligen kunna tänka dig att hjälpa mig och gå och handla".

Maktförhållanden i ett samtal kan också uttryckas på olika sätt.

En signal är att en viss person behåller ordet, till exempel genom att aldrig släppa det ifrån sig. Kanske väljer personen att ta tankepauser mitt i meningar, så att det blir svårt att bryta in.

Och att undvika ögonkontakt med dem man pratar med är ett annat knep för att göra det svårare att bli avklippt. Andra kan bringas till tystnad genom dålig återkoppling: ett väl fungerande samtal bör vara som ett växelspel, men om det snarare är att prata än att samtala man önskar göra, kan det vara en god idé att snåla på responsen när någon annan talar.

Ytterligare ett knep kan vara att ställa frågor - som man på förhand vet att samtalspartnern inte kan svar på. Då får man möjlighet att besvara sin egen fråga och breda ut sig än mer, samtidigt som man demonstrerar sin egen kunskapsrikedom visavi den andre. Vill man riktigt trycka ner någon närvarande, kan man tala om personen i fråga som om han eller hon inte var där.

* * *

Det var bara något litet av allt det som Melin och Melin skriver om. Maktspråk tar upp långt mer än så. Författarna analyserar till exempel hur drev fungerar, och hur politisk retorik byggs upp och av vad den byggs upp. Samt hur effektiva slagord ofta låter bra men innehåller föga av substans och mer av förenkling. Med mera.

Melin och Melin skriver med skärpa och mycket humor. De är inte alltid helt politiskt korrekta, vilket ytterligare kryddar framställningen. Maktspråk är helt enkelt en rolig bok att läsa, och känslan den skapar är att man efter läsningen är i alla fall att man fått en något klarare blick för språkliga fällor som andra kan tänkas lägga ut, vare sig det nu gäller i vardagliga samtal eller från högsta politiska nivå.
– – –
Maktspråk: Boken med jävlaranamma!, Lars Melin, Martin Melin. Schibsted Förlagen 2007. ISBN: 978-91-7738-749-7. 182 sidor.

fredag 27 april 2018

Bokrecension: Tretusen man kvar på fjället | Torsten Boberg, Erik Maijström

Tretusen man kvar på fjället är skriven av Torsten Boberg (1892-1957) och Erik Maijström (1878-1965). Boken utkom i sin första upplaga 1944, och i reviderad form 1962 samt 1963. Jag har läst den ursprungliga versionen.

* * *

Det måste sägas vara en av de enskilt största katastroferna i Skandinavien, det som utspelade sig i gränstrakterna mellan Norge och Sverige i nyårstid 1718-1719. Omkring tretusen personer: soldater, officerare, trossbemanning, trumslagarpojkar, fältpräster och fler frös ihjäl under marschen från norska Tydalen till svenska Handöl i Härjedalen, en sträcka om runt fem mil, fågelvägen.

Hur kunde det gå så illa? Hur var de närmare omständigheterna kring fälttåget mot Trondheim i allmänhet och återtåget i synnerhet? Vilka marschvägar användes? När nåddes egentligen arméns ledning av budskapet om Karl XII:s död? Hur levde återtåget kvar i folkminnen och sägner?

Frågor som dessa sysselsätter författarna Boberg och Maijström, som metodiskt och noggrant går igenom de bevarade källorna för att söka svar. Som ett komplement till de skriftliga källorna från tiden inventerar de också upptecknade sägner och folkminnen i trakten, som berättar om enskilda episoder, om fältgravar och uppehållsställen.

* * *

Vad som står klart är att armén under generallöjtnant Carl Gustaf Armfelt redan innan någon visste att konungen fallit och återtåget påbörjats haft det mycket svårt. Karolinerna led ofta nöd beträffande maten. De var dessutom undermåligt utrustade i klädesväg.

Och när sedan återtåget definitivt påbörjats, efter att Armfelt – sannolikt i mellandagarna 1718 – fått säkert besked om att kungen stupat nästan en månad tidigare, drog snart ett mycket svårt oväder över fjället.

Hur kallt det var kan vi inte veta: några termometrar fanns inte med. Men kallt var det. Karolinerna dog i klungor. Ryttare dog på sina hästar. I decennier efteråt låg ben efter döda soldater ute i markerna, fastän mycket av materialet tagits om hand redan kort tid efter katastrofen, när vädret så tillät. Den påföljande sommaren 1719 skall stanken över Öjfjället varit mycket svår.

* * *

När styrkorna först lämnade Sverige med syftet att inta Trondheim på kungens order bestod de av 10 070 man enligt rullorna, och 6800 hästar. Armén var till stor del uppbyggd av finska trupper.

Men Trondheim kunde inte intas. Man begärde instruktioner från konungen, då fortfarande i livet, som manade sin nordliga armé att fortsätta framryckningen, trots det eländiga skick som den då måste varit stadd i.

Först med kungens död blev beslutet om utrymningen av Norge definitiv.

När marschen hemåt anträddes skall armén ha bestått av omkring 5800 man. Redan där anar man de stora förlustsiffror, inte minst i sjukdomar och umbäranden, som förverkligats sedan avmarschen från Sverige.

Och närmare 3000 av dessa 5800 kvarvarande mannar dör under vandringen, enligt författarnas beräkningar. Lite mer än varannan man som anträder den mest kritiska delen av återtåget når alltså aldrig fram.

* * *

Boberg och Maijström går i stor detalj igenom arméns tänkbara marschrutt under återtåget.

Kartor finns bifogade boken, och jag hade väl egentligen behövt ha dem framför ögonen hela tiden när dessa stycken lästes, för att riktigt hänga med. Författarna baserar sina slutsatser och antaganden både på de spridda skriftliga vittnesbörd som finns bevarade, och de folkminnen och sägner som berättar om platser där karoliner passerat eller övernattat på vägen tillbaka mot Sverige.

Att händelsen skapat folkminnen är inte ägnat att förvåna. I långa tider efteråt fanns påtagliga lämningar kvar efter vad som skett. En Daniel Tilas passerar området 23 år efter dödsmarschen, relaterar sin upplevelse och citeras i boken:
"Här lågo Benrangel och dödskallar i var enebuske [...]. Hattar lågo med måssa överväxte, man trampade på sönderrostade Värjor och Bajonetter ..."
Även långt senare görs fynd som minner om vad som inträffade mellan Tyndöl och Handöl de första dagarna av året 1719.

* * *

Tretusen man kvar på fjället är en noggrann redogörelse av fälttåget mot Trondheim och återtåget. I slutet av boken följer en mönstergill källförteckning, där det blir uppenbart att verket vilar tungt på ursprungligt arkivmaterial.

Den exakta och detaljerade framställningen får dock ett särskilt liv genom införandet av folkminnena och sägnerna, som författarna ibland avfärdar och ibland accepterar som sannolika.

Ett särskilt liv åt redogörelsen skänker också krigsrådet Frisenheim, en imponerande ämbetsman som från svenska sidan gör vad han kan för att understödja armén med proviant och sedan kraftfullt agerar för att rädda vad som räddas kan av de återkommande. Hans besynnerligt utformade brev citeras ymnigt: han skriver ofta på en blandning av engelska och svenska, och själva besynnerligheten i detta skapar en närhetskänsla.

Få av de överlevande karolinerna själva skrev någonsin ned vad de varit med om. De överlevande, med eller utan amputerade tår, fingrar, ben, händer, mötte säkert blandade öden framöver. En del kunde kvarstå i tjänst, om skadorna inte var alltför omfattande. Andra fick avsked. En och annan fick nog stöd av det allmänna.

Men min gissning träffar nog inte långt från målet, att många av dem som frosten bitit i norsk-svenska fjällen gick en tuff eller mycket tuff framtid till mötes.

* * *

Varken Boberg eller Maijström var historiker av facket. Boberg var något av en mångsysslare: han skrev böcker, särskilt om fjällvärlden, bergsbestigare och drev ett fjällhotell. Maijström var konsul och tillsammans med Boberg och överstelöjtnant Ferdinand Schenström var han med om att gräva ut  en karolinergrav i Handöl 1936.

Dock är, såvitt jag kan bedöma, Tretusen man kvar på fjället en gedigen historisk produkt. Det källkritiska anslaget är ofta förekommande. Källorna redovisas noggrant.

Kort sagt: Tretusen man kvar på fjället ger en ingående förståelse för hur det gick till när omkring 3000 man mötte döden under dödsmarschen i norsk-svenska fjällen i nyårstid 1718-1719.
– – –
Tretusen man kvar på fjället, Torsten Boberg, Erik Maijström. Hugo Gebers förlag 1944. 327 sidor.

söndag 22 april 2018

Bokrecension: Trampa vatten | Sven Delblanc

Trampa vatten är skriven av Sven Delblanc (1931-1992). Boken utkom år 1972.

* * *

Sven Delblanc sitter och skriver på en roman. Men kommer inte riktigt någonvart. Då börjar han istället skriva på den tankebok som fick heta Trampa vatten. Som ett interludium. Kanske en förlossning. Kanske också en distraktion. Han skriver:
"Jag firar min improduktivitet genom att producera en bok, låt vara en oinspirerad sådan."
Resultatet är i vilket fall en serie korta texter i allehanda ämnen, sorterade under rubrikerna "Fragment av en islandströja", "I den politiska marginalen", "På en vetenskaplig institution" samt "Ur en skriftställares dagbok."

Fastän Delblanc vid nedskrivandet bara är i fyrtioårsålden, kan man med gott samvete kalla honom grumpy old man. Han är självkritisk, samtidskritisk, allmänkritisk. Det ligger en trött resignation över hans alster här. Han skriver:
"Jag börjar bli gammal, misslyckad och förgrämd."
Så gisslar han vulgärlitteraturen, ställer sig tveksam till den politiska utvecklingen i landet, gisslar kolleger inom litteraturvetarfältet.

Han rör sig från minnen av sin barndom, via litteraturkritiska artiklar han skrivit, fram till ett fragment av den värld som Stenfågel tillhör, boken han arbetar på. Det är som att Delblanc liksom skriver av sig i Trampa vatten, för att mer kunna koncentrera sig på romanen, och att förlossningen nåtts mot slutet av tankeboken, där hedebyborna får liv i ett stycke utsökt skönlitteratur.

Och på vägen har han tagit upp tankar och satt dem på pränt, gjort dem till litteratur.

* * *

Särskilt intresserar mig Delblancs beskrivningar av livet på den akademiska institutionen. Ur Delblancs synvinkel är det naturligtvis inget vidare med det.

Kolleger hycklar och gör sig till för att vinna anseende. En annan förefaller blivit mer eller mindre tokig. Och studenterna... ja, generellt sett är inte det något kul heller.

Åtminstone Hjalmar Bergman, vars samlade verk han hittar på institutionen, vinner hans gillande. Och Ivar Lo-Johansson, vars Geniet han plockar med sig efter terminens arbete, försedd med bokmärke i form av ett julkort från författaren. Till och med en äreräddning av den synnerligen konservative C. D. af Wirsén, akademiledamoten som skrev litteraturkritik, lyckas Delblanc med i ett av sina fragment.

Trampa vatten är en svartsynt bok som lägger fingret vid Delblancs litterära puls under någon tid i början av 1970-talet. Allt han skriver i boken blir till litteratur. Trött och pessimistisk, ja, men vackert och stilistiskt utmärkt också.
– – –
Trampa vatten, Sven Delblanc. Författarförlaget 1972. ISBN: 91-7054-082-9. 175 sidor.

torsdag 19 april 2018

Bokrecension: "Käre prins, godnatt!" | Lennart Bernadotte

Prins Lennart
"Käre prins, godnatt!" är en självbiografi av greve Lennart Bernadotte av Wisborg (1909-2004). Boken utkom år 1977.

* * *

Det saknas inte furstliga anor när man ser på Lennart Bernadottes liv. Själv föddes han som prins, son till en prins, sonson till Gustaf V. Han var barnbarnsbarn till tsar Alexander II och till Giorgios I av Grekland. Han var barnbarns barnbarn till kejsar Wilhelm I av Tyskland. Hans farbror var den blivande kung Gustaf (VI) Adolf.

Och han växte upp på svenska slott, delvis uppfostrad av kungen och drottningen. Men han skulle komma att stängas ut med besked från hovet och mista sin prinstitel.

* * *

"Käre prins, godnatt!" är Lennart Bernadottes berättelse om sin barn- och ungdomstid. Och det är hans berättelse om personerna som fanns i hans närhet.

Det är ingen munter historia. Boken har drag av uppgörelse. Förväntar man sig försiktigt trippande kring det dåtida hovets personliga angelägenheter förväntar man sig fel. Det är naket och förvånansvärt rakt, stundom en aning bittert, inte sällan ironiskt.

Eftersom fadern prins Wilhelm ofta var utomlands under Lennarts barndom och modern Maria i stor utsträckning försvann ur bilden efter hennes och Wilhelms skilsmässa, kom den lille prinsen att att inackorderas på kungliga slottet i Stockholm, hos farmor och farfar, med barnsköterska och med tiden informator. Ibland fick han tillbringa tid på andra slott: Drottningholm, Stenhammar.

* * *

Lennart kom att avsky Stockholms slott, eller "Fyrkanten" som han kallar det. Uppfostran dirigerades av farmor, drottning Victoria (kallad Amama), enligt ultrakonservativ, strikt och religiös modell. Lennart sticker inte under stol med hur illa han tyckte om farmors sätt att ta sig an hans fostran, men samtidigt tycker han genuint om matriarken.

Entydigare är bilden av farfar Gustaf V. Han skildras av Lennart som nästan uteslutande i besittning av positiva personlighetsdrag. Små detaljer i vardagslivet på slottet gör särskilt intryck: Gustaf V:s matvanor, hans eviga rökning, hans fallenhet för smycken, och hur han — och kanske bara han — kunde markera mot drottningen när hennes uppfostran bringade sonsonen nära tårarna.

Den blivande kungen, ännu kronprinsen Gustaf (VI) Adolf (kallad Gusty), Lennarts farbror, får å andra sidan nästan inga positiva omdömen alls.

Dennes son, Gustaf Adolf (kallad Edmund), Lennarts kusin, var inte heller en favorit. Han verkar ha uppfattat kusinen som snobbig, men skriver samtidigt om att han kände medlidande med honom: att hans självhävdelsebehov kan ha med hans ordblindhet att göra, något som man på den tiden hade mindre förståelse för än nu.

Högst i aktning står fadern, prins Wilhelm, författaren. Först något senare i livet än i den absoluta barndomen verkar de två lära känna varandra, allteftersom de får större möjligheter att träffas och umgås. Wilhelm tycks ha varit betydligt liberalare i sina uppfostringsideal än sin ultrakonservativa moder.

* * *

Så får vi i huvudsakligen kronologisk ordning följa Lennart Bernadottes uppväxt. Han var ett ensamt, hårdkontrollerat barn, med dålig hälsa. Han blir äldre, får börja i en skola utanför slottet, tar studenten, gör lumpen - som avbryts av lunginflammation tre gånger om. Han känner frihetsbehovet öka. I utdragen ur dagboken som Lennart återger i boken återkommer längtan om ett eget hem.

Finalen i "Käre prins, godnatt!" blir prinsens uppbrott från hovet, när hans vilja att gifta sig med den borgerliga flickan och ungdomskärleken Karin inte godkändes av konung och kronprins. Hans ovilja att bryta med henne ledde till att han miste titel och arvsrätt till kronan.

Trots allt hade dock Lennart pappa Wilhelms stöd, även om Gustaf V och kronprins Gustaf Adolf gjorde vad de kunde för att tvinga honom i annan riktning än den han valt. Ja, jag uppfattar det som att Lennart särskilt lägger siktet mot Gustaf Adolf när det gäller att förklara vems vilja som egentligen var mest drivande i detta.

I Tyskland hade dock Lennart tillgång till slottet Mainau som han via drottning Victoria ärvt av sin farmors mor, storhertiginnan Luise, syster till Kaiser Wilhelm II.

Prins Wilhelm hade redan tidigare överlåtit åt sin son att sköta om det. De unga två flyttar dit och påbörjar ett välbehövligt och omfattande renoveringsarbete, som skulle leda till att slottet och framför allt dess park skulle bli ett stort turistmål.

* * *

Lennart Bernadotte, som senare fick en luxemburgsk grevetitel, berättar alltså i "Käre prins, godnatt!" om tiden från sin födsel till sitt giftermål och tiden strax därefter. Det är värt att reflektera över, att Lennart, trots sin privilegierade ställning, likväl växte upp under omständigheter som var allt annat än bekväma.

Sällan är väl begreppet gyllene bur mer passande än i hans fall. Han hade titel, han hade saker, han hade aktning och berömmelse. Han hade inte frihet, men hans fängelse var inte Långholmen, utan kungliga slottet. Och gallren var inte av järn, utan av konvenans och förväntningar.

Till sist gick det emellertid väl för den lille prinsen. Med moraliskt stöd i fadern kunde han trotsa konung och kronprins och hov och skapa sig en tillvaro där han trivdes. Visserligen på ett en gång furstligt slott i Tyskland nära gränsen till Schweiz, men ändå på hans egna villkor.

"Käre prins, godnatt!" skänker unika inblickar i det svenska hovets ideal och personligheter och livsvillkor under första delen av förra seklet. Som källa till kunskap om detta är den mycket värdefull.

Men dessutom skriver Lennart Bernadotte mycket väl, mycket avvägt, men också vid behov mycket skarpt. Detta är hans version av vad som hände: en krönika över första delarna av hans liv. I vilken utsträckning skildringen är tillrättalagd kan jag knappast bedöma. Men det är inte utan att man känner med den helt unge Lennart, som trycks in i en prinsmall vare sig han nu ville det eller inte.
– – –
"Käre prins, godnatt!", Lennart Bernadotte. Bonniers 1977. ISBN: 91-0-041935-4. 242 sidor.

söndag 15 april 2018

Bokrecension: Krigarens dikt | Artur Lundkvist

Krigarens dikt är en roman av Artur Lundkvist (1906-1991). Boken utkom första gången 1976. Jag har läst en upplaga från 1979.

* * *

Alexander den store, eller Alexander III, levde ett kort men remarkabelt liv. Han var bara några och tjugo när han efterträdde sin far som kung över det halvhellenska Makedonien. Därifrån drog han ut med sin här och erövrade en stor del av den då kända världen österut. Och några och trettio år gammal dör han som storkung i Babylon, år 323 f.v.t.

Naturligtvis erbjuder hans liv gott stoff till en roman.

Men vad Artur Lundkvist gör i Krigarens dikt är inte att fritt fabulera på verklighetens grund. Boken är i mycket större grad en dokumentärroman, som på antikiserande vis krönikerar Alexanders liv från födelse till död.

Först mot slutet släpper han friare fram fiktionen, när han låter den döende kungen reflektera kring sitt liv och vad det inneburit. I övrigt förefaller Lundkvist att följa historievetenskapens rön kring Alexanders liv nära, så vitt jag kan bedöma.

Dialog saknas nästan helt och när Lundkvist hävdar något om Alexanders inställning är det ofta i form av att Alexander kanske tänkte si eller så, eller att han kan ha tänkt på ena eller andra viset.

* * *

Men formen av dokumentärroman tillåter det historiska skeendet att gestaltas genom skönlitteraturens hela arsenal av beskrivningar och inlevelse.

Lundkvist konstaterar till exempel inte bara att Alexander med sin här genomkorsar en öken: han låter oss förstå mödan det innebar att vandra i hettan, utan mat och dryck. På så vis är Lundkvist en historieberättare, snarare än att han utför historikerns värv.

* * *

Lundkvist väljer ett ganska direkt förhållningssätt till sitt objekt. Han värderar inte, han varken tadlar eller hyllar honom. Omskrivningar finner vi föga av. Han lyfter naturligt fram kungens bi- eller homosexualitet, något som jag misstänker att äldre historieskrivning inte varit lika bekväm med att framhålla.

Något som skickligt stegvis eskaleras är den bekanta bilden av Alexander som orientaliserad gudomlig konung. Framtoningen kunde föga fördragas av de gamla makedoniska och grekiska veteranerna, men förväntades å andra sidan av persiska och asiatiska undersåtar.

Lundström beskriver hur Alexander själv torde ha brottats med sin självbild: i vilken grad, om någon, han var mer än människa, om han var oövervinnelig, hur långt hans förmågor sträckte sig.

Och de sträckte sig långt. Han förmådde sin här att tåga med honom bortåt Himalayas gräns, in i Indien. Men där tog det stopp. Armén vägrade till sist att tåga längre. Lundkvist berättar att när man tillfrågade gudarna var de av samma åsikt, vilket åstadkom att Alexander räddade ansiktet och kunde avbryta expansionen.

Men hans rike utbredde sig ändå över drygt 5,2 miljoner kvadratkilometer, något större än det romerska imperiets största utsträckning några sekler senare. Och när Alexander insjuknade och dog hade han planer på att erövra arabiska halvön. Så blev det nu aldrig.

* * *

Så vad var då Alexanders framgångsrecept?

Av Lundkvists bok kan vi dra slutsaterna att till dem hörde en mycket offensiv strategi, en lojal kärna i hären, och en mycket stor tolerans för de erövrade folkens kulturer och religioner.

Alexander verkar ha strävat efter att identifiera de främmande gudarna med de hellenska gudarna; på så vis kunde han själv anamma dem.

* * *

I dag är Alexander den store en legend. Redan i sin egen tid hade han legender och myter att luta sig emot, som historiska och mytiska spegelbilder av sig själv: berättelserna om Akilles, Herakles och Dionysos tycktes äga relevans som förebilder för hans eget öde. Lundkvist betonar i sin tolkning av Alexanders liv deras betydelse för honom.

Och i Alexanders fotspår följde död.

Själv framstår han som en våghalsig äventyrare med enorma resurser. Lundkvist antyder här och var att Alexander nog kan ha uppfattat sin egen kultur som barbarisk i jämförelse med den kultur han mötte: att han inte alltid var så mycket en  befriare som han kanske själv önskade, utan just erövrare. Vi vågar kanske säga: inträngling.

Men de väldiga slagen innebar stora mängder döda, stort lidande, för just de folk han kanske intalade sig att han befriade. Därför kan Alexanders unika livsöde inte bara bli ett pojkboksäventyr, utan något mycket tyngre, mycket mer sargat. Den persiska prakt som Alexander till sist alltmer tillägnar sig har möjliggjorts av floder av blod, såväl det egna folkets som de besegrade folkens.

Och som om det varit fråga om en grekisk tragedi, så slutar alla dessa uppoffringar tragiskt också för dess anstiftare: på en sotsäng i Babylon i unga år. Och inte långt senare är Alexanders rike uppstyckat av hans generaler. Men hellenismen är spridd, riket slaget i flera delar, och grekernas arvfiende Persien besegrat.

* * *

Med lysande språkhantering, kraftfull gestaltning och återhållsamt berättande målar Artur Lundkvist Alexander för våra ögon: härföraren, härskaren. I Lundkvists tolkning blir han framförallt vad titeln anger: en krigare, en man som för krig, och som lyckas häva sig allt högre i makt och rikedom.

Och genom det enastående i hans livsöde förvandlas han nästan till en av de mytiska gestalter som han kanske själv hade som förebilder. Artur Lundkvist hjälper till att fästa denna myt på pränt genom sin vackra bok Krigarens dikt.
– – –
Krigarens dikt, Artur Lundkvist. En bok för alla, Litteraturfrämjandet 1979. ISBN: 91-7448-051-0. 253 sidor.

måndag 9 april 2018

Bokrecension: Fredrik den store | Pierre Gaxotte

Fredrik den store (fr. Frédéric II) är skriven av Pierre Gaxotte (1895-1982). Boken utkom på franska år 1938 och i svensk översättning av Elsa Thulin år 1941.

* * *

Pierre Gaxotte gjorde sig först känd som skriftställare för den franska högerytterkanten. Längre fram sadlade han om, och började skriva historiska verk. 1953 valdes han in i den ärevördiga franska akademien.

I sin rejäla bok om Fredrik II av Preußen (1712-1786) intresserar sig Gaxotte framförallt för människan Fredrik. De stora politiska skeendena finns naturligtvis med, men är av underordnad betydelse. De verkar finnas med främst för att illustrera Fredriks person och personlighet.

* * *

Vem är då den Fredrik som Gaxotte målar upp för läsaren? Jo, det är en levande människa, med en människas styrkor och svagheter. Stenhårt uppfostrad till krigare och enbart krigare av sin far lyckades denne senare likväl inte kväsa sonens intresse för litteratur och musik och kultur.

Fadern ville ha en soldatson, en krigare som efterträdare. Och det fick han också, fastän sonens intressen var fler än militaria, exercis och krigföring. Han var djupt influerad av den framväxande upplysningen, och tog avstånd från kristendomen. Han var ingen ateist, men väl en deist.

* * *

Uppenbarligen hade Fredrik ett livligt temperament. Han kunde vara mycket trevlig och tillmötesgående, men kunde också vara sarkastisk och brista ut i grova skymford, inte minst i kommentarerna till de rapporter han förelades. Han trakterade gärna flöjt och underhöll länge en tidvis turbulent kontakt med Voltaire. Men han kunde också befinna sig i sin armés front beväpnad med påtagligt personligt mod.

Särskilt intresserad av kvinnor synes han inte ha varit. Han gifte sig med Elisabet Kristina av Barunschweig-Bevern, men äktenskapet var arrangerat enligt faderns önskemål. De två levde separerade under största delen av sina liv. Det finns dock uppgifter om tidiga kvinnoaffärer. På senare tid anförs ibland att Fredrik nog var homosexuell. Det är möjligt, men kan knappast ledas i bevis.

Han var i sin person, som kurfurste av Brandenburg och kung av Preußen, navet i sitt rike. Gaxotte visar hur han lade sig vinn om detaljkunskaper rörande allehanda ärenden. Regelbundet genomförde han inspektionsresor och förhörde sig då noga hos sina fogdar hur det förhöll sig med skörd och boskap.

* * *

Ja, Fredrik var en diktator. Han genomförde reformer och effektiviseringar, men den ingrodda livegenskapen rådde han inte med att avskaffa, blott att rucka på. Han kastade sig med liv och lust in i den diplomatiska lindans som det innebar att vara furste och kung i dåtidens Europa. Och han lyckades expandera Preußens landområden och etablera det som en stormakt.

Gaxottes omdöme om Fredrik synes på det stora hela vara gott, fastän han inte blundar för skuggsidor i hans gestalt och regim. Fredrik själv var inte blind för egna tillkortakommanden, han kunde vara självkritisk. Men som Gaxotte skriver:
"Fredriks snille utvecklades så småningom genom trägna studier och genom en okuvlig vilja att fullkomna sig."
* * *

Det är inte alldeles lätt att hänga med i Fredrik den store. Det tysk-romerska riket med sina väldiga mängder furstendömen och konkurrerande maktfaktorer är ett komplicerat historiskt landskap. Lägg därtill en uppsjö ämbetsmän som då och då återkommer i texten, och vars lojaliteter är av olika slag.

Gaxotte tycks av läsaren förutsätta en kunskaper om tidens dynastier och distrikt i en utsträckning som inte är självklar. Boken hade vunnit mycket i klarhet om Gaxotte ägnat sig lite mer åt att sätta saker in i sammanhang. En karta eller två, en stamtavla eller tre hade inte skadat på något vis.

* * *

Fredrik den store av ätten Hohenzollern var en mångfacetterad karl. Han var musiker, författare, litteraturentusiast, konversatör, byggherre, militär, diplomat, ekonom, furste, kung. Drygt 46 år regerade han som kung av Preußen och kurfurste i Brandenburg.

Pierre Gaxotte skissar i sin biografi fram allt fler och fler linjer i det porträtt han målar av kulturmänniskan som också var diktator. Till sist står man inför något helt: en gestalt med omutlig arbetskapacitet, född att regera och medveten om sin makt. En man med temperament, som försöker bära sina länder i famnen: för att det är hans plikt. En man i vilken de nya upplysningstankarna bitit sig fast och blivit till ett med personen.

Den sjuttonde augusti 1786 dör Fredrik den store. Den stora revolutionen i Frankrike får han inte uppleva. Inte heller mordet på sin systerson i Sverige: Gustaf III. Men han kan se tillbaka på ett liv i Europas mitt, ett Europa vars öden han påverkat. Ett Europa som förändrats under hans tid och som snart skulle förändras igen.
– – –
Fredrik den store (fr. Frédéric II), Pierre Gaxotte. Övers. Elsa Thulin. Hugo Gebers förlag 1941. 441 sidor.

lördag 31 mars 2018

Bokrecension: Negerland | Artur Lundkvist

Victoriafallen
Negerland är skriven av författaren Artur Lundkvist (1906-1991). Boken utkom 1949.

* * *

Om Negerland getts ut i dag hade den givetvis hetat något annat. Resa i Afrika kanske? Och åtskilliga formuleringar i boken hade också utformats på annat vis. Användningen av ordet "neger" är vanlig i boken. Men vi får vara medvetna om att ordet ursprungligen och intill inte alltför längesedan inte markerade nedlåtenhet och än mindre rasism.

Vad jag försöker säga är alltså att Negerland är en produkt av sin tid, men inte en påfallande rasistisk produkt. Och nu när det är ur vägen kan vi gå vidare.

* * *

Mellan december 1947 och maj 1948 reste den svenske författaren Artur Lundkvist, sedermera akademiledamot, för tredje gången till Afrika. Han reste denna gång på uppdrag av tidningen Folket i Bild och skrev resebrev hem. Det är dessa resebrev som ligger till grund för Negerland.

Expeditionen påbörjas i Alger. Han far vidare söderut, genom Sahara, med uppehåll i oaser. Han kommer till Nigeria. Han reser genom Kongo. Når omsider Sydafrika. Fortsätter sedan uppåt östkusten, innan han flyger mot Europa igen.

Han reser med buss, lastbil, båt, tåg, flyg. Han besöker städer, träffar hövdingar, utforskar fabriker, insuper överallt fullastade intryck som han med utomordentlig stilistisk skärpa skriver ner.

För oaktat alla upplevelser han beskriver och allt han ser och berättar om är det som jag mest kommer att minnas av Negerland Lundkvists förmåga att kraftfullt måla upp Afrika, både vad beträffar detaljer och panoraman.

Han beskriver Victoriafallen, men också de karlar som bär kol ombord på en båt han reser med. Han ser enskilda människor likväl som öknens väldiga ödslighet och låter läsaren ta del av det utan att göra skillnad.

* * *

Det Afrika Lundkvist kommer till är ett Afrika i förändring. Industrialismen och modernismen rycker fram och blandas med uråldriga traditioner. Kolonialismen släpper greppet alltmer, och det återspeglas i boken. Det gamla Afrika håller där oåterkalleligen på att ömsa skinn. Det förblir Afrika. Men samtidigt något nytt. Lundkvist skriver:
"Utvecklingens hjul har börjat rulla också inne i de täta skogarnas Afrika. Och trots allt är det nog mera på gott än på ont."
Man får intryck av att den vita befolkningen mest håller till i sina undanskymda villor och i sina klubbar, när de inte framträder som missionärer eller ledare för något projekt eller företag.

Ofta är det istället de färgade människorna som tas fram av Lundkvist: hur de sliter i industrierna, hur de roar sig på kvällarna, hur deras kulturella uttryck tar sig ut. Och mot senare delen av boken får också till Afrika komna indier alltmer utrymme: de är många.

Tiderna har förändrats sedan slutet av fyrtiotalet. Lundkvist hade nog i dag varit försiktigare med någon generalisering och något omdöme. Och en och annan formulering skaver mer än andra.

Men på det stora hela ger Negerland intryck av att vara en bok som på ett realistiskt sätt återspeglar Afrika såsom han mötte och uppfattade det under de månader han reste omkring där.

Och som sagt: som stilstudie äger Negerland ett värde utöver dess värde som kultur- och reseskildring. Inte minst Lundkvists i början beskrivna färd genom Sahara kryper in under skinnet och blir nästan till ett eget minne för mig som läsare.

Det jag möjligen kan sakna är en eller flera enkla kartor som hade underlättat för mig att förstå lite mer precis var han befann sig.
– – –
Negerland, Artur Lundkvist. Albert Bonniers förlag 1949. 269 sidor.

torsdag 29 mars 2018

Bokrecension: Adolf Hitler | Bengt Liljegren (ljudbok)

Adolf Hitler är skriven av historikern Bengt Liljegren (f. 1961). Boken utkom 2008. Jag har lyssnat till ljudboksversionen som utkom samma år, med Thomas Bolme (f. 1945) som uppläsare.

* * *

Jag lyssnar sällan på ljudböcker. Jag har haft svårt att behålla koncentrationen vid något tidigare försök. Det kan vara så att Liljegrens bok är den andra som jag lyssnat på från början till slut. För nu gick det bra. Som att lyssna på en bra dokumentär från SR.

Därför tror jag att Liljegrens bok fått mig att ta upp detta med boklyssning bredvid bokläsningen.

* * *

Jag förmodar att Liljegren funderat en del kring sitt ämnesval innan han satte sig ner och satte igång med skrivandet. En biografi om Hitler — finns det något mer att säga? Finns det en plats för ytterligare en bok om den tyske diktatorn?

Hade jag fått de frågorna innan jag lyssnat till boken, så hade jag kanske varit tveksam. Men nu efteråt blir min inställning en annan: boken fyller en viktig funktion. Den är lättillgänglig utan att någonsin bli banal. Ingående utan att förlora sig i detaljer.

Hitler riskerar lätt att framstå som en karikatyr eller blott en figur: Liljegren fokuserar strängt på Hitler som person. Detta är inte i första hand en bok om andra världskriget, inte heller om nazismen som sådan. Detta är en bok om människan Adolf Hitler.

Själv har jag inte haft några problem med att få en känsla för vilka Göring, Hess, Speer och de andra var som människor. Men Hitler har alltid känts kartongartad, som om han inte haft en personlighet.

Liljegren visar att detta är fel.

Genom att följa människan Adolf Hitler från födelsen, via skolgången och de tuffa åren i Wien, vidare över första världskriget och det senare engagemanget i politiken och till positionen som Tysklands härskare, krigsivrare, krigsherre under andra världskriget och till det slutliga totala nederlaget, så får den så lätt endimensionella demonlika och skrikande agitatorn ett djup. Han framstår som en fysisk person.

Liljegren åstadkommer bland annat detta genom att ta fasta på smärre men mycket mänskliga detaljer i diktatorns liv: vad han tyckte om att äta, vad han skrattade åt, hur han fungerade i sällskapslivet, hans sovvanor, hans garderob, ja, till och med hur han kammade sig.

Till det kommer stora mängder citat från personer som stod i Hitlers absoluta närhet under delar av hans liv. Lärare får vittna, liksom kamrater. Hans medarbetare, inte minst Speer och Hitlers sekreterare, får lämna sina intryck av mannen bakom monstermyten.

Och slutsatsen man måste dra kan förefalla skrämmande. Det är bekvämt att utmåla Hitler som ett mardrömsvidunder av ren ondska. Men det var han inte. Tvärtom var han naturligtvis mänsklig. Boken visar upp en lite udda människa som var intelligent och hade en ovanlig karisma.

Han var besatt av idéer som formade hans handlingssätt och hans målsättningar: främst kanske resandet av Tyskland ur förnedringen efter förlusten i första världskrigets, utvidgandet av tyskt område österut och den rabiata antisemitismen.

Uppenbarligen föll dessa idéer i fruktbar jord.

Ett stukat Tyskland höjde honom till makten, varifrån han själv med hjälp av sin organisation kunde tillvälla sig än mer makt. Och många hade det bra under hans styre. Så länge man inte tillhörde de många folkfienderna som förföljdes. Det förklarar också delvis hur tyskarna så kunde falla in i hyllandet av Hitler.

* * *

Jag tror att det är av avgörande betydelse för förståelsen av nazismen i synnerhet och antidemokratiska rörelser i nazistisk tradition i allmänhet, att man demonterar bilden av Hitler som ett nästan utomvärldsligt väsen. Det var en människa som var navet för nazismen, en människa med magkrämpor och hetsigt humör, men också med ett charmerande sätt när han ville, och en karisma som kunde övertyga både arbetare och aristokrater.

Har vi väl insett det, så inser vi också att Hitler inte nödvändigtvis är ett unikum, ett isolerat och nödvändigtvis aldrig återkommande fenomen i historien.

Hitler har övertydlig visat vad en människa med en uppsättning idéer och villiga följare kan åstadkomma på bara några år. Insikten vaccinerar oss inte mot återupprepning i andra former men med liknande metoder. Dock, i bästa fall kan den lära oss något om den mänskliga naturen: det står i dess möjligheter att vara beredvillig till nästan vad som helst.
– – –
Adolf Hitler, Bengt Liljegren. Historiska Media 2008. Ljudbok. 978-91-85873-05-0. 12 timmar, 7 minuter, 37 sekunder.

söndag 25 mars 2018

Bokrecension: Nattövning | Eyvind Johnson

Nattövning är en roman av Eyvind Johnson.

Boken utkom första gången 1938. Jag har läst en upplaga från 1989 i vilken det också finns med ett förord av Kaj Björk (1918-2014) och ett efterord av författaren själv från 1971.

* * *

Andra världskriget har ännu inte brutit ut när Johnson skrev Nattövning. Men oron för vad som är på väg att hända är påtaglig under det dygn romanen utspelar sig. Den börjar samma dag en folkkär skådespelare begravs - och en begravningsstämning finns kvar genom hela berättelsen.

Det finns ett myller av personer med i förloppet, personer som med spindeltrådstunna relationer är kopplade till varandra: det är nästan som om dessa personer är de enda som befolkar Stockholm.

Till de mest centrala gestalterna hör Mårten Torpare, en författare som Johnson tidigare skrivit om och skulle återvända till. Där finns även Tomas Gyllem, en ingenjör som sedan ett vapenexperiment gått fel något år tidigare och dödat kolleger till honom gått i självvald overksamhet. Där finns även Gyllems hustru Nora, som skänker sitt perspektiv på de händelser och de personer som hon kommer i kontakt med. Och åtskilliga fler.

Nattövning är en varning för nazistisk och fascistisk infiltration av den svenska demokratin.

Det mullrar djupt i romanen en stor oro från både hemmanazister och missnöjda medborgare: folk längtar efter en stark ledare, och somliga organiserar sig och hänger sig åt nattliga, hemliga aktiviteter som förberedelser för vad som komma skall, vad de hoppas komma skall. En möjlighet för aktivister är att fara till Spanien och gå med i kampen mot eller för republiken.

Mårten Torpare själv, tänkaren i boken och kanske i någon mån författarens eget alter ego, dras mot slutsatsen att våld är nödvändigt för att avstyra hotet mot demokratin och rättfärdigheten från barbariet. Att det kan bli nödvändigt att döda för att undgå frihetens undergång. Torpare skriver:
"Döda människor för att tankar ska leva! Detta kan också någon gång vara den rätta, den värdiga handlingen. Döda tjuren för att den inte ska stånga sönder konstverket. Döda galningen för att han inte skall strypa barnet. [...] Många av oss måste lära om."
Linjen i Nattövning är alltså inte pacifismens, utan en beredelse för kamp.

* * *

Nattövning lyckas inte entusiasmera mig. Romanen är för vittomfattande, fastän tidsperspektivet är så begränsat. Den blir svårgreppbar och något sävlig.

Johnson doppar penna i ett antal händelser som utspelar sig under dessa timmar, men någon egentlig början eller egentligt slut finns det inte, förutom att ett och annat avgörande beslut fattas av olika personer i handlingen.

Dess största tillgång är idén som bär den och den skarpsynthet på sakernas tillstånd som Johnson ägde redan innan kriget bröt ut. Han skriver om koncentrationslägren och om kampen för civilisationen och den fria tanken. Han tar avstånd från undfallenheten och låter i sin berättelse stål dras fram som skydd mot stål.

I romanen är nazismen den stora fienden. I ett efterord från 1971 kommenterar Johnson själv sin roman, men fäster nu även blicken på sovjetiskt förtryck och USA med sitt då pågående krig i Vietnam.

I dag är nazismen om inte besegrad så åtminstone i Sverige en marginalföreteelse. Advokaterna för den gamla sovjetiska järnnäven är fåtaliga. USA:s krig i Vietnam är sedan länge över, även om stormaktens vapen nu riktas mot andra mål - om i rättfärdigt syfte eller inte kan kanske ibland diskuteras. Och så utför ju en dogmatisk våldsideologi då och då sina fruktansvärda attentat.

Ska vi följa i Johnsons fotspår, såsom han lämnade dem efter sig i Nattövning må vi var och en vara beredda att, när det är nödvändigt, sätta stål mot stål, för att försvara friheten, och vara uppmärksamma på mullret i djupet när barbarismen får fäste hos folk, såsom den fick det hos hemmanazisterna i Nattövning.
– – –
Nattövning, Eyvind Johnson. Förord av Kaj Björk, efterord av Eyvind Johnson. Litteraturfrämjandet, En bok för alla 1989. ISBN: 91-7448-490-7. 242 sidor.

lördag 17 mars 2018

Bokrecension: Fyra författarporträtt | Oscar Levertin

Fyra författarporträtt innehåller texter av Oscar Levertin (1862-1906). Texterna har valts ut av litteraturvetaren Björn Julén (1927-2009), som även skrivit en inledning.

* * *

Oscar Levertin tillhör kanske en av våra mer bortglömda kulturgestalter från tiden kring sekelskiftet, åtminstone i jämförelse med de fyra författare som han skriver om i samlingen Fyra författarporträtt: Viktor Rydberg, August Strindberg, Verner von Heidenstam och Selma Lagerlöf.

I den mån man i dag kommer ihåg Levertin, är det kanske för dikten "På judiska kyrkogården i Prag", vars första strof lyder:
"Lägg icke blommor, band och fransar
på vården över deras ben,
ej livet gav dem gröna kransar
men sten. På vårdarne lägg sten!"
Eller så har man kanske hört talas om abrupta död: han fick en allergisk reaktion när han av misstag svalde ner ett glas gurgelvatten.

Det är, kan det tyckas, en aning orättvist av oss att begränsa Levertin till dessa två hågkomster. I sin egen tid var han en av landets mest betydande kulturpersonligheter. Han var litteraturhistoriker, författare, poet och skrev tungt vägande recensioner i Svenska Dagbladet. Hans öppna föreläsningar sägs ha dragit en stor publik.

* * *

När det gäller antologin Fyra författarporträtt så har Björn Julén samlat essäer och recensioner av Levertin från olika källor, för att belysa dennes syn på fyra svenska författarskap, de nämnda Rydberg, Strindberg, von Heidenstam och Lagerlöf.

Texterna kommer från Diktare och drömmare (1898), Svenska gestalter (1903), Stockholmsnaturen i svensk dikt (1905), samt texter i Svenska Dagbladet.

Det är inträngande analyser läsaren får till livs. Levertin lägger örat mot texten för att urskilja symfonier och dissonanser. Hans egen beläsenhet och kulturella medvetenhet blir uppenbar genom de jämförelser han kan göra.

Och allt uttrycks i långa meningar som bär hans snirkliga och målande språk. För ett modernt öra låter det vackert och gammaldags, men formen gör det också en aning trögläst.

* * *

I de fyra avdelningarna om de olika författarna är han inte sen att berömma det han anser böra berömmas, och det översvallande. Men han utvecklar också sina reservationer. Strängast blir han till synes mot Strindberg.

När Levertin skriver om Viktor Rydberg tillerkänner han honom en slags helgonlik helgjutenhet. Nåväl, verkar Levertin mena, Rydberg var kanske inte en särbegåvning på varje enskilt område han beträdde, men till sin karaktär var han enastående, ett unikum, trygg och utbildande. Han betonar vidare Rydbergs ledmotiv i en del av det han skrev: humanitet visavi dogmatism.

Strindberg har inför Levertin genomgått en ofördelaktig metamorfos efter Inferno och Legender. Rörelsen mot ockultism och religiositet tilltalar inte kritikern. Levertin erkänner oreserverat Strindberg som snille, men beklagar hans senare utveckling, bort från konstnärskapet och in i amatörvetenskap likväl som mystik.

von Heidenstam, en annan poet som numera hamnat oförtjänt i skuggan, var en nära vän till Levertin. Han hyllar von Heidenstams ungdoms livsbejakande och soliga lyrik, men också Folke Filbyter, inte minst den hedniska känslan i verket; Levertin menar att boken tappar något när författaren beskrivit kristendomens intåg. Levertin anser von Heidenstam vara en född hedning, och menar det vara något gott.

Selma Lagerlöf får både höga lovord och en rad reservationer, reservationer som dock Levertin själv verkar skjuta i bakgrunden till förmån för den sagoförtäljande författare som han menar uttrycker den värmländska och fosterländska känslan så väl. Det är som om Levertins invändningar knuffas åt sidan av den naturkraft som Lagerlöfs berättarkonst utgör.

* * *

De samlade texterna i Fyra författarporträtt vittnar om Levertins omfattande beläsenhet, hans utmärkta språkhantering, och den lärda associationsförmåga han besatt. Hans reagerar mot det konstlade eller klichéartade i litteraturen och han analyserar de böcker han studerar och ådagalägger vad i dem som han anser bör hyllas, och vad som förefaller honom mer platt, trött, utslitet.

Vad jag särskilt reagerar på är hur Levertin lyckas kombinera vad som i dag framstår som överdrivna hyllningar med sina skarpa invändningar. En författare som får sin bok recenserad på det viset torde ta sig igenom läsningen med en högst ambivalent känsla.

Mest intressant tycker jag ändå den upplevelsen är, att jag som läsare av Levertins texter får del av den litterära världen såsom den såg ut vid förra sekelskiftet: hur man skrev, vilka författare som man refererade till, ja, vilka värden som värderades i böckerna som lästes, värderades åtminstone av Oscar Levertin.
– – –
Fyra författarporträtt, Oscar Levertin. Urval och inledning: Björn Julén. Bokförlaget Prisma Stockholm 1962. 153 sidor.

måndag 12 mars 2018

Ryska folksagor | Aleksandr Afanasiev

Ryska sagor utgör ett urval av de folksagor som Aleksandr Afanasiev (1826-1871) sammanställde på 1800-talet. Urval och översättning är gjorda av litteraturvetaren Carola Hansson (f. 1942), som även skrivit efterordet. Boken utkom 1977.

* * *

I Sverige är vi nog mest vana vid den tyska sagotraditionen, tillgängliggjord av bröderna Grimms samlingar. Det är från den traditionen vi har sådana sagor som "Hans och Greta", "Askungen" och "Rödluvan". Det finns emellertid också en slavisk sagotradition, som man med fördel kan bekanta sig med genom Ryska sagor.

Carola Hansson valde ut 29 sagor ur Aleksandr Afanasievs omfattande samlingar, som han publicerade under 1850-talet och framåt. Det kan med fog sägas, att Afansiev är en rysk motsvarighet till bröderna Grimm, även om han tydligen i högre grad vinnlade sig om att låta sagorna stå nedtecknade i mer ursprungligt skick och i olika versioner, där bröderna Grimm redigerade hårdare.

Sagorna är uppdelade i tre typer: djursagor, folklivssagor och undersagor. Den sistnämnda typen är den rikhaltigaste, så också i Ryska sagor.

Och i de ryska sagorna möter vi delvis nya världar, med nya hjältar, nya monster, nya grymheter. I synnerhet i undersagorna får rationalism och logik fara på dörren och drömska, ibland nästan psykedeliska, berättelser breder ut sig. Somliga sagor innehåller långa vindlingar, som ibland ser ut som sidospår, men som oftast knyts ihop till en helhet, där varje del haft någon form av syfte.

En enda av de 29 sagorna i samlingen har jag tidigare hört. Det gäller då "Den gyllene fisken". I starkt koncentrerad form kan den sagan återberättas som följer.

På en ö bor en fattig gubbe och gumma i en nedgången stuga. Gubben försöker livnära dem genom att fiska med nät från land. En dag fångar han en gyllene fisk, som lovar att uppfylla hans önskningar om gubben släpper honom fri. Gubben släpper fisken fri, men begär inget för tjänsten.

När gumman får höra detta blir hon rasande och kräver att han ska ropa fisken till sig igen och be den att skänka dem bröd. Så sker, bröd får de. Men då har bykkaret gått sönder, och gubben skickas återigen av sin gumma till fisken, och ett nytt bykkar får de.

Och så fortsätter det: gumman nöjer sig inte med något, utan kräver ständigt mer. Gubben ursäktar sig för fisken, som dock fortsätter att uppfylla gummans alltmer vittgående önskningar, intill hon blivit drottning i ett slott. Men när hon till sist begär att få bli havens härskarinna och regera över alla fiskar, så får den gyllene fisken nog. När gubben kommer hem står där inte längre ett slott, utan en gammal fallfärdig stuga, och allt är som det förut var.

— Rimligen är sensmoralen att man ska undvika girighet, nöja sig med det lilla och inte bli högmodig.

* * *

Det finns som sagt ett antal mystiska väsen i sagorna som är värda att nämnas. Inte minst Baba-Jaga, som är ett kvinnligt väsende som påminner om en häxa.

Baba-Jaga bor långt in i skogen, i en stuga som står på kycklingfötter. Runt stugan finns dödskallar uppsatta på stolpar. Hon reser omkring flygandes i en mortel, tar sig fram med mortelstöten och sopar igen spåren efter sig med en kvast.

Egentligen vill hon väl sina mänskliga besökare illa, men det verkar också som att det går att resonera med henne, köpslå rentav, även om det ofta krävs övernaturlig hjälp för att klara sig från henne.

Ett annat väsen är Kostjej den Odödlige, en trollkarl som har en tendens att röva bort folk, och vars död ibland sägs gömmas i ett ägg, vilket hjälten då måste hitta för att kunna övervinna honom.

Och så har vi bogatyrerna, någon slags rysk motsvarighet till de norröna bärsärkarna. Nämligen en enastående stark figur – människa eller häst. Ofta är hjälten en bogatyr och behöver som sådan en bogatyrhäst som förmår bära honom.

Ett återkommande tema är vad vi kan kalla "den okände hjälparen", en kvinna eller man som hjälten möter på vägen och som erbjuder honom hjälp i någon mening, ofta råd om var han kan hitta något han behöver. Det finns också gott om människor och djur som kan skifta hamn, alltså förvandla sig till ett annat slags varelse.


* * *

I sitt efterord reder Carola Hansson ut några teorier kring sagornas tillkomstmiljöer och de samhällen de olika typerna av sagor återspeglar.

Utan att vara folklorist kan jag tycka att en del slutsatser är väl långtgående. Betyder till exempel det faktum att fabelsagorna finns att de har rötter i en tid då jakten snarare än åkerbruket var särskilt viktig för människorna, och att sagor om djur ursprungligen kommer sig av "en magisk totemism"? Det kan ju vara så att ett direkt släktskap föreligger mellan de tänkta fabelhistorierna under forntiden och de långt senare upptecknade djursagorna, men att leda det i bevis känns inte alldeles lätt.

Men att andra sagor återspeglar andra tidsperioder, som Hansson skriver om, får anses rimligt - till exempel kan en feodaltida miljö anas i vissa sagor. Varje historia av ålder måste rimligen kunna tänkas bära med sig spår av den kultur de tillkom i.

* * *

De ryska folksagorna inspirerade och inspirerar författare och konstnärer. Det förstår jag, de har en särskild dragningskraft.

Liksom de sagor som bröderna Grimm samlade in var grymma – i de fall de inte censurerats och tillrättalagts av senare tiders publicister – var också de sagor Afanasiev gav ut grymma. Det är historier om monster och våld, men också om hjältar och mod. Och ofta – har de fått formen av en feberdröm: suggestivt, märkligt och irrationellt.
– – –
Ryska sagor, Aleksandr Afanasiev. Övers. Carola Hansson. Almqvist & Wiksell Förlag AB 1977. ISBN: 91-20-05872-1. 215 sidor.

lördag 10 mars 2018

Bokrecension: Gröna vintern | Sven Delblanc

Gröna vintern är skriven av Sven Delblanc (1931-1992), författare och litteraturvetare. Boken utkom 1978.

* * *

Att Delblanc älskade litteraturen bär Gröna vintern vittnesbörd om. Boken består delvis av artiklar i litterära ämnen som han tidigare publicerat, och delvis av skönlitterära kapitel, där författaren sitter i sitt rum och får besök av litterära gestalter, eller sitter och funderar och reflekterar. Vid ett tillfälle finns ett brev med: om fiktivt eller inte vet jag ej. Allt är mycket – litterärt.

Flera ämnen och personer tas upp i denna smäckra bok.

Rökstenens mystiska och svårtolkade budskap finns med där. Han skriver om detsamma:
"En röst ropar tusen år borta, liksom över en dimmig myr, och vi hör bara enstaka ord och fragment av satser. Det är frustrerande men också egendomligt suggestivt."
Och Stiernhielm skriver han om. Den bortglömde en gång mycket välkände svenske latinpoeten Gustaf Lithou också, liksom Bellman. Och så Esaias Tegnér, den nordiske Apollon, vars litterära möjligheter Delblanc anar hade blivit så mycket större, om han inte kvävts av svensk enhetskultur och istället fått vara verksam som skald i Frankrike. Därtill Strindberg, som han ser större mytiskt-symboliskt djup hos än vad hans realism först kan påskina.

Hos den svartsynte Delblanc märker vi ett missnöje med svensk litterär kultur, han skyggar för infantiliseringen, för det grunda.
"... ja, barnboken är verkligen vår tids litteratur, eftersom den inkarnerar harmlösheten och det okontroversiella som går över alla gränser: därav denna jolmiga kult av det infantila."
I det utsökt elaka avsnitt där ovanstående citat finns med samtalar författaren med Bunny Boy, alias Ulf Lundell, och då kommer nämnda missnöje till tydligt uttryck. Bunny Boys bok är en "hippieroman", och den hade recenserats av en "standardåsna tillhörande flumvänstern" i Dagens Nyheter, som tolkade boken som "en flammande protest mot det senkapitalistiska samhället".

Delblanc gisslar Bunny Boy för att skriva manschauvinistiskt och för att han fläker ut sitt inre, med större eller mindre överdrifter rörande kvinnohistorier.

Och Delblanc skriver hur litteraturen utarmas på bekostnad av tevemedia, film och annat. Han slår ett slag för den kvalitativa litteraturen och den särbegåvade författaren: författandet som en syssla inte för vem som helst, men för den med "en språklig särbegåvning". Han ogillar den "kult av amatörismen" som han ser.

Men antyder också att det litterärt dygdiga – det icke prostituerade, om jag så får säga – litterära idealet kan bli tråkigt.

Nog är Delblanc elitistisk. Men hans jämförelse med sportens värld känns träffande: ingen reagerar med ogillande över att idrottsmän och -kvinnor tillåts sträva mot excellens. Men att inte författandet, skrivandet, skulle tillåtas ha liknande ambitioner: det sitter trängre till.

Delblanc avskyr tydligen konformism, en konformism som föll samman med enhetskulturen runt tiden för Tegnérs död, men som Delblanc ser återkomma med sovjetinspirerad statskapitalism, marxistisk jargong och en låtsad underdog-revolutionär anda hos författare. Han ser, tycker jag mig ana, en stelnad litteratur, anpassad efter samhällsmönstret, kalkerad efter offentliga ideal.

Don Quijote besöker Delblanc, och klagar över att han trängts undan av Pippi Långstrump. Men något besök av Tegnér manar Delblanc inte fram. Till sist, under den regniga gröna vintern, sommaren 1978, möter han gestalter enbart i drömmarna, mardrömmarna, där en missnöjd Tingsten uppenbarar sig.

* * *

Delblanc reagerar också gång på gång mot ett anakronistiskt betraktelsesätt på de äldre litteraturen: att vi i historiska romaner till exempel tillskriver romanfigurerna ohistoriska uppfattningar. Han skriver:
"... vi lider av den stupida, kronologiska chauvinism som vill göra våra egna ideologier till de definitiva, medan äldre idéer förkastas som falsk medvetenhet och mystifikation."
Så får i historiska romaner händelser och personer lätt sken av modernitet. Våra idéer idag tillåts råda över fiktiva historiska personers idéer då.

* * *

Sven Delblanc är ingen muntergök. Han är en dysterkvist. Själv skulle han, om han levt, måhända avfärdat mina ord om hans bok som dilettanteri, stupiditet, som vantolkningar. Det gör detsamma: jag hade stort utbyte av den nätta Gröna vintern, som dock är så rik i lärdom och stilla missnöje, vassa stick och kärlek till litteraturen.
– – –
Gröna vintern, Sven Delblanc. Alba 1979, ISBN: 91-7458-184-8. 103 sidor.

torsdag 8 mars 2018

Bokrecension: Vagabondliv i Frankrike | Ivar Lo-Johansson

Vagabondliv i Frankrike är en resebok av Ivar Lo-Johansson (1901-1990). Boken utkom första gången 1927. Jag har läst en upplaga från 1950.

* * *

Det verkar som att reseböcker var en populär genre under första hälften av 1900-talet. Fredrik Bööks och Sven Hedins skildringar av resor till frontavsnitt under första världskriget har jag tidigare skrivit om. Lo-Johansson skrev Vagabondliv i Frankrike ett tag efter kriget, men befinner sig i samma land som Böök och Hedin delvis gjorde i sina skildringar.

Perspektivet hos Lo-Johansson är dock helt annorlunda. Han kommer inte som uppburen kändis och sitter ned vid dukade bord bredvid höga befäl. Han kommer som vandrande arbetare, nyfiken på landet och nyfiken på arbetarklassens villkor. Han skriver om samhällets bas, ofta självupplevt.

Vagabondliv i Frankrike är inte en systematisk genomgång av arbetarnas liv i Frankrike. Man hittar inga tabeller och ingen statistik.

Vad man får läsa är inkännande berättelser och beskrivningar: Lo-Johansson gestaltar arbetar- och bondelivet, till inte ringa grad genom att själv leva sådant liv under perioder, när han inte är på vandring eller resa, med knappa papper och knappa ekonomiska medel.

* * *

Redan inledningsvis får Lo-Johansson stifta bekantskap med den franska byråkratin. Han märker att han för att få arbete skulle behöva ett franskt identitetspapper. För att skaffa ett sådant krävs en rejäl pappersexercis. Han köar och han väntar. Men något identitetspapper får han aldrig. För att få det krävs nämligen – ett arbete.

Men jobb får han här och var. I början av sin vistelse i Frankrike blir han en kort period diskare på en finare restaurang, tillsammans med andra utländska arbetare.

Han kommer också att arbeta som byggarbetare, och beskriver hur de franska kollegernas långa arbetsdagar framlevs under relativt lugn, med självklara vinförfriskningar. Han skriver att franska arbetare dricker vin
"... ungefär som vi i svensk sommarhetta dricker källvatten ..."
Och så har han jobb som dräng på en gård.

Lo-Johansson skriver ner sina observationer. Inte minst faller det i ögonen som något tydligt, att fransmännen vid denna tid verkligen avskyr tyskar. Kriget var ändå inte särskilt långt tillbaka, då fransmännen fick se sig invaderade av de östliga grannarna med sina soldater, vapen och den nöd detta innebar.

* * *

Lo-Johanssons kapitel om skandinaviska sjömän är levande.

Han beskriver hur båtarna lägger till, sjömännens liv i hamn, deras besök på krogar och hur glädjehusen gärna tar emot dem. Han skriver om en synnerligen språkbegåvad ("... han skulle kunna söka en professur i språk i vilket land som helst.") judes handelsbod, där allt verkar försäljas, där alla verkar finna något att köpa, om än till väl tilltagna priser. Och han skriver om några besök i norska sjömanskyrkan.

Lo-Johanssons och en kamrats besök i Lisieux bör också särskilt nämnas. Han verkar med utsökt gestaltningsförmåga fånga den sömniga nordfranska staden som nyligen fått en lokal nunna helgonförklarad, och som försöker göra mesta möjliga av denna sin största och enda attraktion – utan att nå några större resultat.

Den organiserade klasskampen i form av socialism verkar gå på sparlåga i Frankrike. På första maj uppmanas man att inte demonstrera av överheten – och föga i den vägen märker Lo-Johansson av, förutom en undanskymd samling, som han själv bevistar. Hellre, menar Lo-Johansson, än att ägna sig åt organisation verkar den franska arbetaren hålla på sin personliga frihet.

* * *

Vagabondliv i Frankrike blev Ivar Lo-Johanssons första publicerade bok. Den blandar framställningssätt, så att han ibland berättar i jag-form, och ibland inte tar med sig själv i historierna utan skriver i tredje person.

Stilen är lätt, ledig och elegant, aldrig styltig eller högtravande. Och när han skriver om sin och norske kamraten Thorsens långa resa med tåg och till fots ner till Nice är det lätt att tänka sig in i deras mödor, i regnet som plågar dem liksom vaknätter.

Vagabondliv i Frankrike är en trevlig bok, en resebok som har en tydlig social aspekt: arbetarklassens levnadsvillkor, som Lo-Johansson själv får djup insikt i genom att leva med och som de franska arbetarna: en arbetare bland arbetare.
– – –
Vagabondliv i Frankrike, Ivar Lo-Johansson. Folket i Bilds Förlag 1950. 233 sidor.

Bokrecension: Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen | Stig Linnell

Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen är skriven av journalisten och författaren Stig Linnell (f. 1945). Boken utkom första gången 1993. Jag har läst en upplaga från 2002. En uppdaterad version utkom 2006.

* * *

Jag uppskattar spökhistorier, särskilt sådana som berättats under lång tid. Och jag intresserar mig för platser där något extraordinärt en gång har hänt.

Här i Borås är det kanske lite ont om både spökhistorier och platser där något extraordinärt inträffat, men några av de senare har jag i alla fall besökt. Som den sannolika platsen där gårdfarihandlaren Boberg bodde och mördades 1724, och den säkrare platsen där de tre personer som dömdes för medverkan i mordet avrättades.

Och i Dannike någon mil utanför staden står i en skogsglänta en minnessten till åminnelse av att prosten Boberg sköts där året 1827, ett skott som åsamade hans död inte lång tid därefter.

Och på en halvt bortglömd plats bakom Ericsson, nära motorvägen, finns fortfarande den gamla kolerakyrkogården kvar.

Vad gäller spökhistorier har vi skrönan om gengångaren på Bäckängsgymnasiet, och berättelsen om spöken på och vid Torpa stenhus, som inte ligger så långt bort härifrån.

Det finns ruskiga platser också här. Men så många som Stig Linnell berättar om i sin Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen, det har jag inte hittat.

* * *

Personligen är jag inte särskilt väl bekant med Stockholms stadsdelar, hus och torg. Likväl är det en resa genom huvudstaden som Linnell tar läsaren med på. De historier av sägenslag och historiskt slag som han berättar kan i samtliga fall knytas till en konkret plats, och platserna har han till fromma för oss som inte är stockholmsbor markerat ut på kartor.

Det är ju så, att alldeles under nuets tunna hinna ligger det historiska kvar, ibland som spår i landskapet, ibland endast som berättelser. Vad Linnell gör, är att han låt oss se många dunkla, kusliga inslag ur historien runtom i staden.

Vi får alltså stifta bekantskap med spökena som sägs hemsöka Stockholms slott. Vi möter platsen där Lasse Lucidor mötte sitt slut i en olycklig duell. Vi besöker flera avrättningsplatser. Påstådda häxor som blev offer för häxhysterin på 1600-talet får sina bostäder utpekade.

Gengångaren på gamla Södra Barnbördshuset finns med, liksom Klara nunna, som ibland sägs ses på Klara kyrkogård beskrivs. Och ett antal begravningsplatser, varav spåren ibland nästan eller helt är borta ovan jord, berättas det också om. Därtill om några kända brott och var de genomfördes, såsom mordet på Axel von Fersen på 1800-talet och "Kakelugnsmordet" som drabbade Robert Aspelin på 60-talet.

Författaren blandar sägenstoff och historiska händelser. Den röda tråden är att berättelsen eller händelsen kan knytas till en viss plats i Stockholm.

Inte minst gripande är den i boken återgivna texten av Ivar Lo-Johansson, där han beskriver hur han som ung med hjälp av en polisman tog sig in i Karolinska institutets bårhus, och där kunde ta den nyss avlidne Dan Andersson i betraktande, en diktare han mycket beundrade.

* * *

Titeln kan få en läsare att tänka sig att Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen i huvudsak är riktad till en yngre publik. Språket är också mycket tillgängligt. Men alltför ung bör läsaren kanske inte vara. Boken är bitvis riktigt kuslig och en och annan bild kan nog störa nattron, inte minst ett fotografi av när en mördad person tas upp ur vattnet vid Strandvägskajen. Boken består ju långt ifrån enbart består av spökhistorier, utan berättar också om betydligt mer påtagliga tragedier.

Om man fascineras av det historiskt lite aparta, det udda, det ruskiga, är Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen en utmärkt bok att ta del av. Boken kan fungera som en guidebok till sällan omtalade, men historiskt likväl mycket intressanta, platser i Stockholm. Jag hoppas själv få möjlighet att besöka både en och annan plats som Linnell skriver om, och som jag väl aldrig hade fått kännedom om, utifall att han inte skrivit sin bok.
– – –
Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen, Stig Linnell. Bokförlaget Prisma 2002. ISBN: 91-518-4075-8. 252 sidor.

måndag 5 mars 2018

Bokrecension: Sverige & svenskarna | Lennart Tham

Sverige & svenskarna är skriven av Lennart Tham (f. 1949). Boken utkom i tryckt form 2008 och i digital utgåva 2014. Det är den senare versionen som jag har läst.

* * *

Svensk ordbok definierar ordet bildning på följande vis:
"goda allmänna kunskaper på många områden"
För mig är bildning och därmed vidhängande allmänbildning ett självändamål. Jag strävar efter att bli bildad. Jag är övertygad om att ju mer jag lär mig, desto mer får jag ut av tillvaron. En byggnad kan vara vacker i sig. Vet jag dess namn och något om vad som hänt i den erfar jag densamma på ett än rikare vis.

Sverige & svenskarna skänker allmänbildning. Visst är det så, att många av uppgifterna i boken är sådana jag kunnat googla fram. Men den stora vinsten med att läsa en lexikal bok av detta slag är inte bara att jag lär mig om det jag särskilt intresserar mig för, utan också om sånt jag inte visste var intressant eller som jag kanske inte alls är intresserad av.

Och informationen boken presenterar är av många olika slag. Eftersom boken utkom 2008 kunde en uppdaterad version komplettera en del tabeller, men sånt som hänför sig till äldre tider står sig utmärkt.

Informationen kan bestå av sådana uppgifter som att var tredje singelman i storstäderna har ett tomt kylskåp. Den första svenska kvinnliga stridpiloten kom 1995 och heter Anna Dellham. 1950 kostade ett paket cigaretter 1,70 kronor.

Vidare vägde den största gäddan som fiskats upp (åtminstone till och med 2008, alltså)  19,34 kilo och fångades 1999. Antalet personer som avrättades i Sverige mellan åren 1800 och 1865 är nära 650. Under 1970-talet var över 800 dansband verksamma på heltid.

Men man hittar också kalenderuppgifter av mer traditionellt slag. Såsom vilka de till ytan största och minsta kommunerna är. Och vilka statsministrar Sverige haft genom tiderna. Därtill finns en stor mängd minibiografier över svenskar verksamma både i det avlägset förflutet, det nyss timade och i nutid.

Alltsammans är ordnat under ett antal samlande kapitelrubriker.

* * *

Dessvärre måste en del invändningar göras mot den upplaga av Sverige & svenskarna som jag läst, det vill säga den digitala versionen. Den tryckta utgåvan har jag inte läst och kan därför inte göra någon jämförelse med den.

Boken hade vunnit mycket på en noggrannare korrekturläsning. Som den nu är, innehåller den plågsamt många korrekturfel men också en del sakfel. Det vore orimligt av mig att inte påpeka detta vid en recension. Således listar jag ett antal tveksamheter och felaktigheter här nedan.

Vi får lära oss att det i Sverige skall finnas 160 miljarder granar och tallar. Det låter mycket. Från 2009 hittar jag en uppgift om att det istället rör sig om 87 miljarder träd i skogsmark, totalt, träd i trädgårdar och liknande oräknade.

Skarprättare Anders Gustaf Dalman behövde inte tre hugg för att halshugga Yngsjömörderskan Anna Månsdotter. Det räckte med ett, även om det tog snett.

Torgny Segerstedts bevingade ord från 1933, "Herr Hitler är en förolämpning", inledde inte hans text i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. De var dess avslutning.

I serien Skärgårdsdoktorn heter läkaren Johans dotter Wilma, inte Eva. Det är istället hustrun till Johan som bär namnet Eva.

Statyn av Gustaf II Adolf i Göteborg kallas inte "Kopparmärra", däremot statyn av Karl IX.

Gabriellas sång bör kanske inte finnas med på en lista över de populäraste psalmerna, med tanke på att stycket inte är en psalm. Och samfundet Livets Ord är inte känt för "framgångsteorin" men väl för framgångsteologin.

* * *

Sverige & svenskarna är en variant av Faktakalendern, om än på steroider och med större prosabetoning än den berömda kalendern såsom jag minns den. Boken ger en bra bild av Sverige i det förflutna och nuvarande. Motsvarande volymer om andra länder hade varit behändiga att ha till hands innan en utlandsresa, om man vill sätta sig in i kultur, historia, sport, geografi och annat.

Jag har väl dock inte läst boken på det vis som man i allmänhet läser en lexikal bok: jag har inte bläddrat här och där och läst det som jag fastnat för eller sökt. Jag har läst från början till slutet. Det kunde tänkas att sådant skulle ge en viss mättnadskänsla, men icke. Jag uppskattar Thams koncisa sätt att skriva och urvalet av information känns relevant.

Jag tror att det finns utrymme för en uppdaterad upplaga av Sverige & svenskarna, där statistiken är förd till våra dagar, och där man justerat de felaktigheter som kommit med den här gången, åtminstone i den e-boksupplaga som jag läst.
– – –
Sverige & svenskarna, Lennart Tham. Wahstrlöm och Widstrand 2014. E-boksproduktion: Bonnierförlagen Digital AB. ISBN: 978-91-46-22800-4.

måndag 26 februari 2018

Dikt: "Vandring" | Erik Axel Karlfeldt

Vandring. 
Här är din väg, där spenslig björk
mot åsen byggt en ljus portik.
Vid sidan ligger tjärnen, mörk
av ljuvligt ruvande mystik.
Träd lätt på golv med timjan strött!
Det ligger bygd därnedanför.
Där blomstra byar hvitt och rödt
och jordens glädje, dit du hör. 
Min väg går bort åt annan trakt.
Den dunklar in i hvalv av gran,
tills myren vidgar, allt för flackt
och hårdt belyst, sin bleka plan.
Den stiger tungt mot bergets bryn,
den sprängs isär av stenig vret,
tills krönet öppnar stort en syn
mot öde rymd och evighet. 
Erik Axel Karlfeldt
ur Hösthorn (1927)
Text via Litteraturbanken.

* * *

Om Erik Axel Karlfeldt (1864-1931). Svensk poet. Debuterade 1895 med Vildmarks- och kärleksvisor. Invald i Svenska Akademien 1903, blev dess ständige sekreterare 1913. Nobelpriset i litteratur 1931 (postumt).