onsdag 22 februari 2017

Bokrecension: Svensk i tysk krigstjänst | Fritz Schubert

Svensk i tysk krigstjänst är en självbiografi skriven av Fritz Schubert (f. 1922).

Boken utkom 2012.

* * *

När göteborgskillen Fritz Schubert år 1939 var arton år fick han besked från tyska konsulatet att han var kallad till mönstring för tjänstgöring i den tyska armén. Schubert var nämligen född i Berlin, även om familjen flyttat till Sverige när han var åtta månader gammal.

Det är så Schuberts berättelse börjar. Han inkallas i Wehrmacht, den reguljära tyska armén. Efter utbildning sänds han till östfronten. Senare sänds han till västfronten. För Schuberts del slutade kriget i amerikansk fångenskap.

Om allt detta berättar Schubert utan omsvep, ur sitt eget perspektiv, som gammal tysk frontsoldat i ett krig han såg på med avsky. Han berättar med nostalgi om kamratskapen, med förtvivlan om förstörelsen, med avsky om kriget.

Och det finns en omedelbarhet i berättelsen. Det är ett åsyna vittnes berättelse, och inte bara ett vittnes, utan en deltagares. Den nära realismen förhöjs dessutom av de fragment av särskilda minnen som liksom associationsvis finner sin plats i den löpande texten.

Schubert är en man som beskjutits med stalinorgel, som sett kamrater lemlästas av projektiler. Som med fickkniv skurit av de sista slamsorna som höll en kamrats underben samman med resten av benet. Som nästan avlidit i rödsot. Som hukat i skyttegravar och smugit fram i terrängen, redo att döda eller dödas.

Detta verkar vara det centrala för soldaten: inte att uppsöka hjältedåd, utan att överleva. Att själv överleva, och att se kamraterna överleva. Att inte dö. Schubert skriver:
”Ingen söker upp en situation för att få en utmärkelse. Det är ren självbevarelsedrift som gäller.”
De små detaljerna skänker vidare sin speciella relief. Till exempel när Schubert skriver om den eviga lusplågan på östfronten, då lössen blev så allestädes närvarande att det inte kändes riktigt rätt när man väl blivit tvättad och de försvunnit för några dagar.

* * *

Partipolitiken håller Schubert ifrån sig, och menar att de flesta andra han mött gjorde likadant. Om soldaterna i armén skriver han:
”Det egendomliga är att jag inte träffade någon enda partisympatisör, inte en enda.”
Man talade, skriver Schubert, inte om Hitler eller om politik i allmänhet bland soldaterna.

Koncentrationslägren kände man till, berättar han, men man visste inte vad som skedde där. Nog hade han sett judar med gula stjärnor i Tyskland, men ingenting kunde man göra. Och man aktade sig för att prata: den som pratade kunde det gå illa för. Schubert är också noga med att påpeka att SS var något annat än Wehrmacht. Något folk från Waffen-SS träffade han aldrig vid fronten, skriver han.

* * *

Det är uppenbart att Schubert efter kriget fått kämpa med vad han varit med om. Han skriver också explicit om de inre ärr som hans upplevelser åsamkat honom. Han skriver:
”Jag kom […] ner till Tyskland som ung oskyldig skolgrabb och åkte därifrån som en alltför tidigt gammal man. Märkt av vidriga upplevelser.”
Men han klarade sig. Innan han lämnade Tyskland träffade han en kvinna som han senare gifte sig med. Han lyckades få anställning i Sverige och få ett fungerande liv, ehuru märkt av vad som varit. Att skriva boken verkar ha varit ett sätt att få sagt något om allt det som han varit med om men nog sällan talat om.

Schubert återkommer till att krigserfarenheterna egentligen är obeskrivliga — ja, hur beskriver man egentligen sina känslor när man ser en kamrats tarmar falla ur magen? — men Svensk i tysk krigstjänst ger ändå glimtar av livet under kriget för en frontsoldat som råkade vara tysk medborgare, fastän han levt nästan hela sitt liv i Sverige dessförinnan.

Berättelserna besparar oss också en del. Det står ingenting explicit om Schuberts eget dödande. Att han skjuter, jo, men inte om några träffar. Krigets själva nålspetspunkt: dödandet, är för Schuberts personliga del inte medtaget. Jag förmodar att det är en del av det som är obeskrivligt, som trotsar vad någon annan som inte varit där kan nå insikter om.

* * *

Svensk i tysk krigstjänst berättar naket och okonstlat om erfarenheter som få nu levande svenskar delar, till all lycka. Schubert skriver ur sitt perspektiv som med nödvändighet är färgat av det han själv sett och varit med om. Det är en personlig bok av hågkomster och uppfattningar som grundats i dessa hågkomster.

Kanske kan boken häva något av eventuellt förefintlig krigsromantik i ett land välsignat av långvarig fred. Kanske kan boken också lära oss, att nästan vad som helst är bättre än den massdöd som ett krig är. Schubert skriver:
"Krig är en mänsklig förnedring, man tar helt enkelt avsked av livet."
– – –
Svensk i tysk krigstjänst, Franz Schubert. Tre böcker förlag 2012. ISBN: 91-7029-717-5. 135 sidor.

tisdag 21 februari 2017

Bokrecension: Götarnas riken | Mats G. Larsson

Forsby kyrka, ovanpå forntida storhög.
Foto: Riksantikvarieämbetet
Götarnas riken: Upptäcktsfärder till Sveriges enande är skriven av arkeologen Mats G. Larsson (f. 1946).

Boken utkom 2002.

* * *

Götarnas riken har meditativa kvaliteter. Det är nämligen så att Larsson tar läsaren med ut på sina exkursioner i det svenska landskapet, och låter landskapet tala för den sak han driver: att svearna redan under vendeltiden – perioden före vikingatiden – börjat lägga under sig götalandskapen Västergötland och Östergötland, främst i form av härjningar och skattepålagor.

Så blir och förblir boken en växelverkan mellan uppsökandet av fornminnen, bedömandet av kullar och åkrar, och lärda resonemang om hur de mycket fåtaliga källorna möjligen kan tolkas, tillsammans med de arkeologiska beläggen och inte minst ortnamnsetymologi.

Det är en språkligt mycket vackert skriven bok. Den tubbar mig att oftare ge mig ut i terrängen själv, och söka upp resta stenar, gravar och andra konkreta märken efter dem som levt här förut, för hundratals eller rentav tusentals år sedan. Ja, att lägga min hand på en sten som lagts på sin plats av en annan människa i en helt annan tid, en helt annan värld.

* * *

Men åter till göterna och svearna. Svearna, förklarar Larsson, verkar ha varit en stam, omvittnad sedan antiken i de få källor som finns, som höll till i nuvarande Uppland. Götarna fanns på motsvarande sätt i nuvarande Västergötland och Östergötland. Väldiga skogar skilde de två folkgrupperna åt, och enklaste sättet att nå varandra var naturligt nog vattenlederna.

Larsson finner belägg för att svearnas inflytande tidigt gjort sig gällande i götarnas områden. Till exempel återfinns ortnamn kopplade till svearnas verksamhet i de områden som lättast hade varit tillgängliga: tegneby, husaby, karleby och andra. Kanske kan dessa områden varit utposter för svear som i jakt på byte och ära sökt sig söderut. Tecken på försvarsanläggningar finns också utmed vattenleder.

Av allt att döma genomfördes tågen in på götarnas områden med våld eller hot om våld. Gravfynd vittnar om att tiden var allt annat än fredlig.

Svearna drog också ut i österled: även där fanns byten att vinna; skillnaden mellan att dra söderut in i landet och att dra österut, torde inte varit så stor, förutom att götarna och svearna bör ha talat samma eller liknande språk. Där fanns värdefulla saker att röva: både gods och människor.

* * *

Svensk forntid är mycket svåråtkomlig. Larsson är noga med att påpeka när andra forskare har andra uppfattningar, eller vad forskare förut ansett. Min spontana reflexion är att Larsson visar kanske ovanligt stor tilltro till vissa skrivna källor, men tilltron förtjänar källorna i så fall genom att Larsson förankrar de deras information i landskapet, i fornminnen, i sannolikheter.

Men likväl kan vi inte nalkas forntiden annat än genom hypoteser och teorier; det fattas för många pusselbitar för att man ska annat än ana konturerna av vad som kan ha varit en gång i tiden. Och då får den nyfikne pröva sig fram: se vad som skulle kunna antas utifrån det vi faktiskt vet, för att skapa broar över det som vi inte vet.

Detta gäller inte minst den norröna religionen och kulten, som också får visst utrymme i Götarnas riken. Främst möter vi den när konflikten mellan kristendomen och hedendomen beskrivs, när den förra började etablera sig och den andra ansattes. Man får onekligen intrycket att konverteringen gick relativt fort: den verkar i stort sett vara genomförd på ett sekel. Men samtidigt att den inte skedde utan betydande friktion på sina håll, inte minst bland svearna.

* * *

Götarnas riken spänner över vida tider, men främst fokuserar Larsson på vendel- och vikingatid samt den begynnande medeltiden.

Vendeltiden är väl annars inte särskilt väl belyst, särskilt inte i jämförelse med vikingatiden, och åtminstone inte i litteratur som vänder sig till en intresserad allmänhet. Larsson gör därmed en välgärning som låter ge ut sina tankar om perioden till en intresserad allmänhet, och låter oss ana hur det kan ha varit.
– – –
Götarnas riken: Upptäcktsfärder till Sveriges enande, Mats G. Larsson. Illustrationer av Hans Ekerow. Atlantis 2002. ISBN: 91-7486-641-9. 211 sidor.

fredag 17 februari 2017

Bokrecension: Förmoderna livshållningar | Marie Lindstedt Cronberg & Catharina Stenqvist (red.)

"The Muse: History", Camille Corot (c. 1865).
Bild: The Metropolitan Museum of Art.
Förmoderna livshållningar: Dygder, värden och kunskapsvägar från antiken till upplysningen är en antologi om fjorton texter fördelade på fyra avdelningar som Marie Lindstedt Cronberg (f. 1957), historiker, och Catharina Stenqvist (1950-2014), teolog, varit redaktörer för.

Boken utkom 2008. Jag har läst den i e-boksversionen.

* * *

Historia är en underbar vetenskap, som är som bäst när historiker grundar sina slutsatser i historisk empiri. När de går direkt till källorna. När bevarade listor, domar, dokument, krönikor luslästs, slitits, vridits och vänts på. Tvärtom blir humaniora som svårast att utvinna märg ur när teoribildningar kopulerar med teoribildningar och sedan framföder nya teoribildningar. Ibland blir det som om den senare typen av historia uppfunnit ett helt eget språk.

I Förmoderna livshållningar finns åtskilliga exempel på vacker, grundad historieforskning. Ett exempel är ”Heder och ära i tidigmordern tid” av Marie Lindstedt Cronberg, som undersöker heders- och ärebegreppet under svenskt 1600-tal med utgångspunkt i domsböcker från olika delar av landet.

Resultatet visar i riktning mot att bevarad ära ansågs vara något mycket viktigt, och att anklagelser om motsatsen kunde leda till rättsliga åtgärder för att återupprätta en förment utmanad heder. Ord som defamerade en annan människa sågs som mycket allvarligt.

En annan sådan undersökning är ”Statsräson och moral” av Bo Lindberg, som analyserar rådsprotokoll under 1600-talet för att utröna hur man såg på raison d'État, alltså det som Lindberg kallar statsräson. Lindberg visar hur statsnyttan kunde äga ett slags supremati över andra överväganden, även religiösa.

En i sammanhanget lite annorlunda text är ”Helvetet på jorden” av David Dunér, som beskriver tillvaron kring och i Stora Kopparbergs gruva i förflutna tider. Dunér nalkas i sitt språk nästan det poetiska och resonerar bland annat kring landskapets betydelse för människans föreställningsförmåga.

Annika Sandén gör en detaljstudie rörande ett ickefungerande äktenskap i  1600-talets Östergötland och belyser därigenom ideal och normer i äktenskapssammanhang under den tiden. Charlotte Christensen Nugues studie om äktenskap i franska Cerisy på 1300-talet belyser liknande teman men i annan tid och på annan plats.

Och detta bara för att nämna några av bidragen i Förmoderna livshållningar.

* * *

Det ska inte förnekas att det i Förmoderna livshållningar också finns uppsatser som tangerar det begripligas gräns, åtminstone om man inte sedan tidigare är saturerad i historisk-teoretisk eller filosofisk terminologi. Jag får likväl känslan av att en del texters budskap hade kunnat uttryckas klarare och mer koncist än vad som nu är fallet.

Tegnérs ord äger måhända sin allmänna tillämpning också här:
”Vad du ej klart kan säga, vet du ej;
med tanken ordet föds på mannens läppar:
det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.”
Det kan naturligtvis avfärdas med att jag helt enkelt inte äger kunskap, insikt och intelligens nog att förstå vad de till synes mer obskurant nedsotade texterna vill förmedla. Eller att ämnet är så komplext att det inte kan förenklas mer. Så kan det naturligtvis vara.

Det kan också vara så att det föreligger ett pedagogiskt problem hos författaren till sådan text: att kärleken till det komplicerat uttryckta är större än kärleken till det klart uttryckta.

* * *

Till sin karaktär är Förmoderna livshållningar en eklektisk antologi: det är mycket som ryms mellan bokens pärmar. Så är också tidsspannet mycket generöst tilltaget: från antiken till upplysningen.

Det kan därför givetvis bara bli fråga om ett antal nedslag i särskilda sammanhang: alltifrån Descartes cogito-filosofi till kyrklig rätt i 1300-talets Normandie.

Men allt får ändå sägas knyta an till det övergripande temat: att illustrera hur människors livshållningar: deras tankar, förhållningssätt och handlande, samt hur dessa kontrasterar mot varandra. Människan är som biologisk varelse en, men hennes förhållningssätt till den värld och de normer hon i olika tider har omkring sig har förändrats.

Förmoderna livshållningar är en mycket akademisk antologi. Sidorna med fotnoter och litteraturlistor upptar mycket utrymme. Väl så! God vetenskaplig sed är att vara ytterst noga med källorna, och litteraturlistorna ger mig en hel rad med spännande böcker att kolla upp.

* * *

Den främsta lärdomen som jag tar med mig efter läsningen av Förmoderna livshållningar är att detta att vara människa och leva i sociala sammanhang som människa inte alltid – eller snarare aldrig – genom historien inneburit detsamma under olika epoker.
– – –
Förmoderna livshållningar: Dygder, värden och kunskapsvägar från antiken till upplysningen, Marie Lindstedt Cronberg och Catharina Stenqvist (red.). Nordic Academic Press 2008. ISBN: 978-91-88168-07-8.

tisdag 31 januari 2017

Bokrecension: Alfa och Omega | Oskar Källner

Alfa och Omega är en novellsamling av Oskar Källner (f. 1978).

Boken är utgiven 2017 på Fafner förlag.

* * *

Kan man tänja på verklighetens täta väv? Ja, åtminstone i skönlitteraturens värld. Det är vad Oskar Källner gör i sin novellsamling Alfa och Omega; universum vänds in och ut, tillvaron expanderas ut i det okända och skrämmande, tidsperspektiv vänds på huvudet… Att resa med Källner som berättare är en sällsam upplevelse.

Fantasy som genre är inte en genre jag är särskilt hemmastadd i.

Det är alltså med en viss ovana jag läser de besynnerliga noveller som utgör Alfa och Omega. Men jag märker också att det inom de fantasynoveller som ryms i Alfa och Omega finns en genremässig bredd. Från skräck till det nästan komiska, från det  folktrodunkla till det teknologiskt blanka.

Och till det kommer spänningen mellan enskilda varelsers liv och de ofta extremt stora perspektiv som rymmer världar och andra dimensioner, årmiljarder och nuet.

Det krävs ett visst mod av en författare att lämna realismen bakom sig, och ändå lita på att berättelsen fortfarande förblir trovärdig mot sig själv och sin inre logik. Det krävs också en skicklighet, för att det fantastiska ska behålla spänningen och inte falla samman under tyngden av det skenbart förnuftsvidriga som aktörerna i berättelserna råkar ut för.

Denna lindans förmår Källner exekvera; läsaren är trygg med honom, och balansen tiltas inte åt något håll: över avgrunden vandrar vi till berättelsernas slut. Och sen erfar man känslan av att ha varit med om ett äventyr.

* * *

I den mästerliga novellen "Jormungand", som tillhör mina favoriter i samlingen, byggs historien upp på ett nästan påtagligt skrämmande vis; det som börjar som ett kafkaeskt obehag utvecklas till ett lovecraftskt överträdande av tillvarons gränser, när den nyanställda upphovsrättstjänstemannen Lina stegvis upptäcker att det statliga verk hon arbetar för, och som är förlagt till ett bergrum i Stockholm, blott är fasad för något helt annat, något med tänder och tentakler.

En bisarr berättelse som jag inte blir riktigt klok på, men som biter sig kvar, är den serietidningsdramatiska ”Memento Mori”, där ingen annan än en viss Gunnar Jakobsson, alias Järnsyrsan, återberättar hur han är med om att bekämpa Morten från Rågsved, alias La Mort.

På ytan är det här en munter skröna i superhjältestil, men om man ser under ytan rör sig ett djupt mörker. La Mort är en slags psykopatisk inkarnation av ondska, och Järnsyrsan äger förvånande djup och reflekterade ideal, och hans styrka är villkorad. Helheten blir något av en korsning mellan 60-talets Läderlappen och en grekisk hjältesaga från antiken.

* * *

Alfa och Omega kännetecknas av en ohejdbar berättarglädje och vittnar om författarens otämjda och avundsvärda fantasi och föreställningsförmåga. Som allra högst når Källner i min mening när han lyckas frammana en känsla av att något är fruktansvärt hemskt, men när vi ännu inte vet vad: som till exempel nere i det där bergrummet i Stockholm, när Lina långsamt inser att platsen hon börjat jobba på trotsar mönstren i verklighetens väv.

Särskilt vibrerande är också ”Stockholms drottning”, där sagoväsen och mytologiska varelser tagit sin boning bland människorna och trängt ut dessa i marginalerna. Här blandas mustigt folktro med science fiction på ett effektfullt sätt.

* * *

Alfa och Omega blir i sin helhet en hisnande resa inom och utom världen såsom vi känner den.
– – –
Alfa och Omega, Oskar Källner. Fafner förlag 2017. Omslagsillustration Andreas Raninger, omslagsdesign Oskar Källner. ISBN: 978-91-982267-5-1. 264 sidor.

söndag 29 januari 2017

Bokrecension: I kung Magnus tid | Michael Nordberg

Bild från Magnus Erikssons domsigill.
I kung Magnus tid: Norden under Magnus Eriksson 1317-1374 är skriven av historikern Michael Nordberg (1930-2016).

Boken utkom första gången 1995. Jag har läst en upplaga från 1996.

* * *

Nordberg gör det redan inledningsvis klart att det inte går att skriva en vanlig biografi om Magnus Eriksson (1316-1374), Sveriges genom tiderna längst regerande konung. Källmaterialet är helt enkelt för magert. Faktiskt, får vi veta, finns inte en rad bevarad av konungens egen hand.

Det som finns kvar är i första hand senare avskrifter av äldre material, såsom brev med direktiv, och de lagsamlingar som sammanställdes under kung Magnus tid. Inte heller finns några säkra porträtt av monarken, även om en del skulpturer gissats föreställa honom.

Vad vi istället får är en rekonstruktion av kungens liv, så långt som det är möjligt. Han kan spåras genom de brev han skrivit, genom de förordningar han skickat. Hans plats i den nordiska och katolska historien kan ibland pejlas. Även om hans inre liv är fördolt för oss.


* * *

Kung Magnus Eriksson, förstår vi av Nordbergs skildring, växte upp och levde i en mycket förvirrad tid.

Han hade valts till kung redan som barn efter en infekterad brödrastrid mellan hans far Erik och farbror Valdemar på ena sidan och farbrodern kung Birger å andra sidan. Den komplicerade in- och utrikespolitiken fortsätter under kung Magnus tid. Förräderi, uppror och krig avlöser varandra, och nedskrivna löften om "evig fred" hinner knappt torka på pergamentet innan krig ånyo utbrutit.

Det är inte utan att man känner medlidande med kungen. Han kämpade mot aristokratin, ber allmogen brevledes om ursäkt vid åtminstone ett tillfälle när han behöver höja skattetrycket, hade en delvis trilskande kyrkoorganisation att ta hänsyn till som dessutom på grund av icke återbetalda lån under en tid bannlyser kungen.

Kungen har vidare att kämpa mot danskarna, och hans äldste son gör uppror och tvingar kungen några år att dela landet och kronan med sig. Ett korståg mot ryssarna hinner han också med.

Till det kommer den minst sagt aggressiva och bigotta Birgitta Birgersdotter, med tiden helig, som genom uppenbarelser från Jesus och jungfrun Maria tillrättavisar och med tiden gisslar den svenske kungen; från början rör det sånt som att han inte genomfört nämnda korståg på det sätt hon önskat, och senare verkar hon se honom som bärare av alla de onda egenskaper hon kan komma på: till exempel att han kanske ägnar sig åt sodomi.

Kung Magnus avsätts till slut och hans systerson Albrekt d.y. av Mecklenburg blir kung. Magnus blir inlåst i flera år, och sina sista år tillbringar han i stor utsträckning i Norge, där hans son Håkan är konung. Magnus dör omsider under en storm på en norsk fjord. Ingen vet längre var han är begravd.

* * *

Michael Nordbergs I kung Magnus tid är en relativt teknisk framställning av Magnus liv och tid. Det hänger väl samman med att många av de källor vi har tillgång till är av en teknisk natur. Något psykologiskt porträtt av kungen går inte att göra, men Nordbergs bok utvecklas ändå till något av en äreräddning av den så länge nedvärderade kungen: Birgittas omdöme skulle länge vidlåda regenten. 

Hans kanske främsta arv för eftervärlden var, menar Nordberg, hans lagstiftande funktion: att gjuta samman landskapslagar till en enhetlig landslag och att skapa en lag för städerna. Det är givetvis något centralt för statsbildandet, som så smått kommit igång. Vidare verkar han på allvar ha värnat om allmogen mot förtryck från stormän och aristokrati. Han stödde också kyrkan, främst äldre klosterordnar. 

Boken i sig är uppbyggd i snarast tematiskt ordnade block, som till exempel "Kunglig lagstiftning", "Den stora bråddöden", "Kyrkans män och konungen". Blocken står dock i en grundläggande kronologisk ordning. Men det händer att händelser föregrips i berättandet. För att läsaren redan inledningsvis ska ha en viss kontroll över vad som sker i vilken ordning hade det därför inte skadat med en tidig, kort orientering över kung Magnus liv. 

* * *

Kung Magnus Eriksson förblir en skuggfigur i svensk historia. Hans eftermäle kommer kanske alltid att dras med hans fienders omdömen. Michael Nordberg skrapar dock, med källkritiskt nit, effektivt bort spe som kungens motståndare kastat mot honom, och fram träder en mot allmogen välvilligt inställd medeltidskung med ett tragiskt livsöde. 

Av Michael Nordbergs undersökning får vi dra slutsatsen att kungen förtjänar bättre än att av eftervärlden ses ur den heliga Birgittas och hennes åsiktsfränders perspektiv.
– – –
I kung Magnus tid: Norden under Magnus Eriksson 1317-1374, Michael Nordberg. Bonnierförlagen 1996. ISBN: 91-43-06467-1. 361 sidor.

fredag 20 januari 2017

Bokrecension: SPQR | Mary Beard

Via Appia ca. 1880-1895. Fratelli Alinari.
Foto: Rijksmuseum.
SPQR: Historien om det antika Rom (eng. SPQR: A History of Ancient Rome) är skriven av Mary Beard (f. 1955), brittisk professor i klassiska språk. Boken utkom på engelska 2015.

Jag har läst boken i svensk översättning av Marina Weilguni (f. 1956). Den upplagan kom ut 2016.

* * *

SPQR rymmer stora perspektiv. Ungefär tusen år av romersk historia ryms mellan dess pärmar. Från Roms ödmjuka begynnelse, via kungatiden och republiken till kejsardömet. Den avslutas när alla fria personer på romerskt territorium tilldelas romerskt medborgarskap år 212 evt.

Men SPQR är ingen vanlig historiebok.

Visserligen är upplägget grovt kronologiskt, men det är inte en uppradning av biografier och anekdoter som fyller sidorna. Det Beard intresserar sig för är utvecklingslinjer och analyser: vad som gjorde Rom till just Rom, vilka vägar som bar fram till imperiet, vilka förutsättningar som fanns som dess grundstenar.

Visst berättar Beard om många stora gestalter i den romerska historien, särskilt om Cicero, men det rör sig då inte om beskrivningar av deras liv av typen ”först gjorde han det, sen gjorde han det och så dog han”. Det handlar då snarare om vad personen betydde för Rom, vad personens handlingar berättar om den tid han levde i.

* * *

Ett intressant grepp som Beard använder, är att antyda motbilder.

Det källmaterial som vi har kvar, och som främst börjar flöda under första århundradet före vår tideräkning, skildrar i regel en sida av konflikter: i första hand är det segrarens historia som finns bevarad. Därtill kan missförstånd ha letat sig in, som förvränger bilden oavsiktligt.

Genom att närstudera texter som dessa lyckas emellertid Beard skissa upp hur det historiska förloppet kan ha tett sig från ett annat perspektiv. Gaius Caligulas livslopp skärskådas till exempel på detta vis. Några säkra svar kan inte utvinnas utifrån sådana hypoteser, men det kan visa på att den historiska verkligheten kanske kan ha varit på ett annat sätt än hur vi vanligen tänker oss den, och hur den har traderats i det källmaterial som finns kvar.

Sådana noggranna textstudier möjliggör också delvis en omformulering av den traditionella bilden av det mycket tidiga Rom.

Det antika källmaterialet som täcker denna period är i regel flera århundraden yngre än händelserna själva. Myt och historia har förmälts till en legering som inte enkelt går att separera.

Men med hjälp av arkeologi kan ändå Beard dra slutsatser om att det i Rom fanns en bosättning långt före det berömda år 753 fvt, när Romulus enligt den formella traditionen ska ha grundlagt staden. Vad gäller kungarna under den ökända monarkin förefaller Beard beredd att acceptera att det verkligen var fråga om en monarki, men samtidigt menar hon att vi inte kan veta så mycket mer om den tiden ur rent historisk synpunkt.

* * *

Men ändå är SPQR inte uteslutande berättelsen om de stora förloppen, utvecklingslinjer över sekler och imperiebyggande. Beard stannar också emellanåt upp inför den vanlige romaren, som tillhörde den enorma massa av folk som inte hörs i litteraturen eller endast skymtar fram. Hon berättar om grasserande sjukdomar, om värderingar vi inte längre delar med romarna, om fattigdom. Hon berättar om kvinnor, om barn. Om arbetare, om medelklass.

Men också om hur den vanlige romaren nog föga berördes av vem som till exempel satt på kejsartronen under kejsartiden. Det stormade och avrättades bland aristokratin: komplotter och misstankar fanns det gott om. Men för den vanlige romaren på den romerska landsbygden torde det ha betytt föga om det satt en Nero eller en Marcus Aurelius som princeps.

Hon berör också hur den romerska civilisationen, dess way of life breder ut sig i nya territorier och skapar ett slags hybridkulturer. Romarna försökte inte påtvinga någon sin egen kultur: men romersk kultur växer ibland upp underifrån snarare än påtvingat ovanifrån. De erövrade anpassar sig till ett liv i ett större sammanhang än förut: det romerska sammanhanget.

* * *

Den som sett Mary Beards dokumentärserie Meet the Romans vet att hon är en utmärkt och engagerande berättare. Boken ger också uttryck för samma berättarglädje, pedagogik och värme.

Beard är ingen okritisk betraktare av Rom och dess medborgare och ledare, men hon är onekligen en kännare av dem. Man får intryck av att hon skulle kunna peka på vilken pelare som helst i den urgamla staden och måla upp hur just den passar in i den stora bilden: bilden av hur den lilla byn lyckades expandera till ett världsrike på några sekler.

* * *

SPQR är den osannolika men sanna historien om hur en avsides belägen men strategiskt placerad stad på den italiska halvön lägger en stor del av den kända världen under sig. Senatorer, konsuler och kejsare, bönder, tiggare och legionärer passerar revy, men det romerska riket bestod – under lång tid. Och när boken når sitt slut, är det ännu ett jätteimperium, redo att påbörja ett nytt millennium, på delvis nya villkor och i ny gestalt.

Mary Beard lyckas begripliggöra hur processerna såg ut som ledde till det kända resultatet, staden av marmor med tjänstemän utspridda från väst till öst och syd till nord. Hon påpekar inbyggda svagheter i det romerska systemet likaväl som fördelar. Hon kritiserar, analyserar och förklarar. Hon undviker elegant plottrighet, och visar pedagogiskt ur Rom utvecklades.

Det nära och textkritiska förhållandet till de textkällorna, vare sig dessa är stort uppslagna historieverk eller texter på gravstenar eller monument, är mycket tilltalande, och hjälper läsaren att förstå lite mer av inte bara vad som sägs, utan möjligen också lite mer av vad som inte sägs: vad som ansågs relevant, vad som inte ansågs relevant. Det är lika spännande att försöka höra de ohörda rösterna genom de skrivna orden som de hörda.
– – –
SPQR: Historien om det antika Rom (eng. SPQR: A History of Ancient Rome),  Mary Beard. Övers. Marina Weilguni. Norstedts 2016. ISBN: 978-91-1-307380-4. 575 sidor.

måndag 16 januari 2017

Dikt: Folket i Niefelhem | Oscar Levertin

Oscar Levertin (1862-1906) var svensk litteraturhistoriker och -kritiker, diktare och författare.

Dikten av honom nedan, där han använder det fornnordiska dödsriket Nifelhem, är en melankolisk text ur samlingen Dikter: tredje samlingen (1901).

Oscar Levertin
Bild: Svea Folkkalender 1894 /
Projekt Runeberg (detalj)
Folket i Niefelhem
Sällsamt folk bor i Nifelhem,
mjältsjuka männer och kvinnor,
tjäna längtan som tärer dem
troget som präst- och prästinnor.
Alla samma slags sådd de så,
alla de saknad skörda,
och som ej vägen var tung nog att gå,
lägga de sten på börda.
Året runt ha de vinter och köld,
snö att vulkaner kyla,
men med frostens och isens köld
ändock de sinnet skyla.
Skymningen är deras rätta tid,
hågkomst- och avskedstimman,
då deras dröm susar vemodsblid.
Först med den bleknande strimman
dag och sol, som sjunka och gå,
bliva dem riktigt kära.
Nyckfulla lyckan de aldrig förstå
då hennes fackla är nära.
Livets mening läsa de bäst
i den falnade askan.
Glädjen krusas som motvillig gäst,
mutas med guldet i flaskan.
Sinnets fröjd är en drivhusväxt,
vissnar som blomma i kruka.
Blodets språk blir en bibeltext,
lust kallas synd eller sjuka.
Kärlek är ej befrielsens sång,
men ett svårmod gemensamt.
Stolta och blyga på samma gång
bära det bästa de ensamt.
Alla de drömt om en högsta lott,
men sig dock nöja med niter.
Även på samma örongott
hjärtana bli eremiter.
Gömma bak lås sina kostbara ting,
nycklarna själva tappa -
fattiga gå med en kungaring
dold under vardagens kappa,
sitta vid samma bord och se
ljusen långsamt förbrinna,
ständigt mer främmat och fruset le,
aldrig försoningen hinna!
Mognad visdom och strävsamt liv
vira ej krans kring håren,
vassare blott som en slipad kniv
viljan varder med åren.
Hårdare ord och hårdare drag,
strängare självplågarrisen,
men med vilda och brusande slag
känslan än slår under isen.
Kärva och mörka i åldern de stå,
stormslitna furornas likar,
brottas och blöda än gamla och grå
tills deras kistor man spikar.
Så de myllas i frostkall jord.
Tungt döljer snötäcket spåren.
Alla osagda kärleksord
gräset först viskar i våren,
när i suset kring tysta hem
äntligt blir sång deras trängtan -
sången om folket i Nifelhem
med sin begravda längtan. 
Källa: Wikisource.

onsdag 4 januari 2017

Bokrecension: Fredrik Böök | Svante Nordin

En ung Fredrik Böök
Fredrik Böök : En levnadsteckning är skriven av idéhistorikern Svante Nordin (f. 1946), sedan 1999 professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet.

Boken utkom år 1994.

* * *

Under stora delar av första hälften av 1900-talet var litteraturhistorikern, litteraturkritikern, akademiledamoten Fredrik Böök (1883-1961) en av de mest inflytelserika personerna i kultursverige. På hans ord, oftast tryckta i Svenska Dagbladet, kunde det bero om en svensk författare skulle få framgång eller inte.

Svante Nordin beskriver i sin rejäla biografi hur det viktigaste för Böök länge var att litteraturen var äkta, att den var realistisk, att den återspeglade en renhet och moralisk resning hos författaren. På det vetenskapliga planet banade han väg för ett större fokus på verket självt och dess koppling till sin författare, snarare än det sökande på litterära influenser som var vanligt inom litteraturvetenskapen då.

* * *

Fredrik Böök: En levnadsteckning ger oss ingående informationer om människan Fredrik Böök och hans omgivning. Några drag kan anföras.

Bööks stjärna stod i zenit under 20-talet. Särskilt uppskattade av publiken blev de reseböcker han skrev, bland annat en som behandlade hans bilresa från söder till norr. Det var också under denna tid Böök var som mest inflytelserik som smakdomare; han agerade dessutom mecenat för unga författare och kulturpersoner, som sedan på olika platser runtom i Sverige förankrade sin patrons inflytande.

Men så kom 30-talet. Liksom så många andra menade Böök att Versaillesfredens villkor som upprättats efter första världskriget var alltför stränga mot Tyskland. Och som gammal tysklandsvän ville han så gärna att Tyskland skulle återupprättas som en stark nation.

Nordin problematiserar vad som sedan hände på ett utmärkt sätt. Han lyckas belysa Bööks ställningstaganden från många skilda håll och skänka väl förankrade förklaringar till varför Böök gjorde de ställningstaganden som han gjorde — och vilka konsekvenser det fick.

Det är lätt att i skuggan av vetskapen om förintelseläger och irreguljär krigsföring under naziregimen göra Böök till nazikoryfé. Men då gör man uppenbarligen våld på källmaterialet. Han var tysklandsvän. Han var tysklandsvän alldeles för länge. Men han var inte oberörd av antisemitismen och barbariet i den nazistiska staten. Det var inte av kärlek till nazismen som han stod vid Tysklands sida, utan av sin kärlek just till nationen. Sin kärlek till Tyskland höll han fast vid, även när Tyskland steg in i dunkel och mörker.

Nordin berättar också att Böök själv fick tillfälle att sammanträffa med Hitler redan 1933 och lyckades då reta upp denne till en hetsig monolog när Böök anfört att nazisternas behandling av judarna var olycklig för Tyskland och att sionismen borde stödjas. Antisemit var Böök aldrig.

Hursomhelst gjorde Bööks länge hållna sympatier för Tyskland att han efter kriget blev politiskt omöjlig. Publicister som Herbert Tingsten och Ivar Harrie kom att höra till hans fiender, som med nedgörande kritik slog ner på allt som Böök därefter publicerade i den vägen. Han fick dessutom finna sig i att bli refuserad gång på gång av den tidning han tjänstgjort för under decennier.

En viss äreräddning skedde dock genom de monumentala författarbiografier som Böök skrev under denna tid: biografier över Tegnér, Stagnelius, von Heidenstam, Victoria Benedictsson. Och till och med hans argaste fiender tvingades erkänna att Böök var en stilist av Guds nåde.

Ett antal romaner flöt också ur Bööks penna under åren, men dessa blev smärre framgångar.

Det var främst som kritiker, reseskildrare och litteraturhistoriker han skar sina lagrar. Intressant nog menade den skicklige stilisten att även vetenskapliga böcker bör vara skrivna så att en bildad allmänhet kan tillgodogöra sig dem; akademiskt pedanteri tog han avstånd ifrån, även om han i allra högsta grad kunde ägna sig åt detaljstudier, inte minst när han sammanställde en edition av Stagnelius samlade verk, som innebar detaljerade studier av handskrifterna.

* * *

Svante Nordins bok ger intryck av att vara extremt välresearchad. Analyser av Bööks egna skrifter, brevkorrespondens, vänner och fienders utlåtanden, släktingars berättelser: allt smälter samman till en enhetlig berättelse om den speciella och begåvade människa som Fredrik Böök var.

I helfigursporträttet av Böök får vi dessutom kännedom om den omgivande miljön: skriftställare som nu kanske mest är kända av litteraturhistoriker och antikvariatshandlare träder fram ur skuggorna, likväl som ännu kända författare.

Men det är inte utan en air av vemod som man bekantar sig med den litterära världen såsom den såg ut för ett knappt sekel sedan: så många levande människor nu döda, nästan bortglömda.

* * *

Böök stupade i princip på sin post. Sin sista dag var han bortrest med sin hustru Tora för att samtala med Olle Hedberg rörande en bok Böök skrev om dennes författarskap. Böök dog hastigt i sitt hotellrum som en följd av sin hjärtsjukdom.

Den person som då och där gick ur tiden var en mycket arbetsam människa. Nordin listar åttiotvå böcker av Böök som utkom under hans livstid, plus ytterligare två som kom ut postumt. Till det kommer ett antal översättningar samt redaktörskap vid utgivningen av de samlade verken av Stagnelius (fem band), Esaias Tegnér (tio band), Verner von Heidenstam (tjugotre band, tillsammans med Kate Bang) och mer. Och så klart oräkneliga artiklar.

Böök var begåvad, intelligent, produktiv. Han hade sina anfall av svårmod, och nog stötte särskilt hans unga kritikerpenna sig med många. Och många fler stöttes säkert av hans politiska inlägg inför och under andra världskriget.

Men hans betydelse för det litterära landskapet är svår att överskatta, vad man än tycker om hans ställningstaganden, hans litterära bedömningar och hans person.

Denna komplexa person har Svante Nordin skrivit en utmärkt biografi om. Boken är ett passande minnesmonument som varken döljer skavanker eller förtjänster.
– – –
Fredrik Böök: En levnadsteckning, Svante Nordin. Natur och Kultur 1994. ISBN: 91-27-03845-9. 474 sidor.

måndag 2 januari 2017

Dikt: Tystnaden

När jag stod i stillheten,
utomhus, i mörkret
och hörde skogen mullra,
såg jag stjärnorna,
ett gnistrande fält
bortom alla mått: 
Rummet där ute, den
stilla rörelsen, utan
känslor, utan tanke. - 
Högt över alla gravar
vrider sig väldiga världar,
bara avlägset, så
avgrundslikt avlägset.

Bokslut 2016

Antal inlägg: 90 (2015: 84)

Genomsnittligt antal inlägg per månad: 7,5 (7)

Antal recenserade böcker: 79 (65)

Årets två särskilt rekommenderade böcker: Bödlar av Annika Sandén och Från Alexander till Augustus av Sture Linnér.

Planer för 2017:
Fortsatt recenserande.

tisdag 27 december 2016

Bokrecension: Brokiga iakttagelser | Edith Södergran

Edith Södergran.
Bild: Svenska litteratur-
sällskapet i Finland
Brokiga iakttagelser är en samling aforismer av Edith Södergran (1892-1923).

Det är nästan omöjligt att skriva något sammanhängande om aforismsamlingar, ja, man gör snarast våld på aforismerna, om man försöker föra in dem i ett system: aforismen är till sin natur icke-systematisk; de är enskilda fragment, avsedda att bära sig själva. De är sammanhängande helheter i sin knapphet, avsedda att säga just det de säger, intet mer eller mindre.

Däri ligger deras konstnärliga värde: ett värde som projektiler.

* * *

Men likväl. Jag har läst Edith Södergrans Brokiga iakttagelser som är just en samling aforismer. Kanhända kan man ur dem utläsa något om författarens livshållning eller åtminstone något om det som hon bär inom sig.

Först:
”Den fria viljan är ett absurt antagande, något oavhängigt opererande på egen hand i en abstrakt tankerymd.”
Detta är, läser jag det som, ett försvar för determinismen; att den fria viljan inte existerar som ett objekt utanför en kedja av orsak och verkan: även viljan är underkastad kausalitetens lagar och opererar inte utan föregående orsaker. Endast tanken kan omfamna idén om en vilja som hänger fri i rymden, utan att vara rotad i den verklighet som den fysiska tillvaron består av.

Den fria viljan blir absurd, ty ingenting kan existera utan att ha sina orsaker: inget kan sättas i rörelse utan att något rör vid det.

* * *

Vidare:
”Den stora framgångens människor äro realister och fatalister.”
Här återkommer motivet med den trälbundna viljan.

Den stora framgångens människor, skriver Södergran, accepterar att viljan är bunden: att allt sker såsom det måste ske, inte, tänker jag, för att något utomvärldsligt bestämt det, utan för att ingenting förmår stå utanför kausalitetens intrikata och oöverskådliga väv.

Den framgångsrika människan kan anlägga ett realistiskt perspektiv på detta, inse trälbundenheten, vila i sitt fatum, sitt öde, och vara fatalist. Den framgångsrika människan vet sig vara där han måste vara, fruktar inte, vandrar trygg.

* * *

Och i en annan aforism:
”Alla långa sanningsrötter äro misstänkliga, sanningen får man endast ut i korta brutna bitar.”
Vi återvänder här till aforismens antisystematiska natur: den utgör i sig själv ”korta brutna bitar”, och bygger inte system, drar inte ”långa sanningsrötter”, framställer inte ett helt utöver sig självt.

Aforismerna är fragment, hela i sig själva, men inte en del av en större helhet. De är, för att alludera på Nietzsche, försök – försök att nå sanning, försök att måla en sann bild av tillvaron. Så når oss kanske sanningen blott och bart i små bitar, som ljusstrålar genom en gisten vägg som är vår själva tillvaros förutsättning; vi är instängda i oss själva, blott i brutna stycken når oss ljuset.

* * *

Ytterligare mer:
”Från sin innersta ärkevidskepelse avstår man aldrig, det vore ens undergång.”
Kan vi kanske ur detta utläsa, att vi alla har våra föreställningar, som vi lever och dör på, som vi behöver för att stå hopplösheten emot? Vidskepelsen att något har en betydelse utöver den vi tillskriver den, en betydelse fäst i något utanför oss själva som människor? Kanske är det därför vi förmår ta till oss sanningen bara som ”korta brutna bitar”, för att vi skulle förkolnas i det klara solskenet, utan vidskepelsernas skygd?

* * *

Och mer:
”Skuldkänsla är alltid ett säkert tecken till karaktärssvaghet, den faktiska skulden förblir frågetecken.”
Kanhända kan också denna aforism belysas av fatalismens ljus? Ty där allting sker med nödvändighet, är naturligtvis något sådant som skuldkänslor absurt.

Varför känna skuld för vad som måste vara, inte kan vara på annat vis? Känner stenblocket skuld för att den krossar en buske under sitt fall från en klippa? Hade det varit rätt att förutsätta att stenblocket, oförmögen att påverka vare sig sitt fall eller sin bana, skulle känna skuld över vad den åstadkommit? Vad hade det båtat?

* * *

Edith Södergrans författarskap är något för sig. Brokiga iakttagelser utgavs år 1919, när Edith var på sitt 27:e levnadsår. Kanhända har det sammanställts under lång tid dessförinnan. Verket är inte minst påverkat av hennes läsning av Nietzsche.

Vid utgivandet hade hon fyra år kvar att leva, innan tuberkulosen tog hennes liv.

Aforismsamlingen drar mot harmoni, mot hyllande av det starka. Liksom den så ofta sjuke Nietzsche, torde hon i sin svaghet sett hän mot styrkan, hälsan. Och liksom Nietzsche var materalistisk determinist, förefaller även Södergran vid detta läge i sitt liv skriva under på samma uppfattningar.

Samlingen är kort. Ibland förstår jag inte vad aforismerna betyder, eller håller inte med dem. Men de vittnar som solstrålar emanerande från en stark och längtande själ i en sjuk kropp: de sprider Södergrans ljus.
– – –
Brokiga iakttagelser, Edith Södergran. Holger Schildts förlagsaktiebolag 1919. Digitaliserad som epub av litteraturbanken.

fredag 23 december 2016

Bokrecension: Amerikanska inbördeskriget 1861-1865 | Thomas Sörensen

Några portalgestalter under Amerikanska inbördeskriget:
Jefferson Davis, Robert E. Lee, Stonewall Jackson,
William T. Sherman, Ulysses S. Grant, Abraham Lincoln
Amerikanska inbördeskriget 1861-1865 är skriven av Thomas Sörensen (f. 1964), universitetslektor i historia. Boken utkom år 2016. Jag har läst den digitala upplagan.

* * *

Det amerikanska inbördeskriget inleddes i april 1861, när ett fort i South Carolina tillhörigt den federala staten besköts av konfedererade styrkor.

Det var resultatet av en tids spänningar mellan sydstaterna och nordstaterna, det vill säga konfederationen och unionen, där de förra kämpade för delstaternas autonomi och deras rätt att hålla sig med slavinstitutionen gentemot den federala regeringen, och där de senare kämpade för unionens sammanhållning.

Valet av Lincoln till president skyndade på utvecklingen, då han ansågs stå för federalismen samt för den så viktiga frågan om slaveriets begränsande. Slaveriet var ytterst viktigt för sydstaternas ekonomi, då den i mycket var beroende bland annat av den lukrativa bomullsodlingen, medan nordstaterna alltmer industrialiserades.

Kriget kom att bölja fram och tillbaka mellan den resursstarka unionen och den nationalistiska utbrytarkonfederationen under flera år. En viktig vändpunkt kom vid det tre dagar långa slaget vid Gettysburg 1863, då unionens styrkor besegrade konfedererade styrkor.

Manskapsbrist, demoralisering, ekonomisk utarmning, deserteringar, trycket från nordstaternas arméer och egna förluster ledde till en ohållbar situation för konfederationen och orsakade omsider dess stegvisa kapitulation under våren och sommaren 1865.

Lincoln mördades dock den 15 april 1865 av sydstataren John Wilkes Booth, fem dagar efter huvudarméns kapitulation under general Lee.

Kriget krävde över 600 000 dödsoffer, varav drygt 200 000 i strider.

* * *

Det är om detta krig, dess orsaker, följder, huvudpersoner och deltagare som Thomas Sörensen skriver i sin bok Amerikanska inbördeskriget 1861-1865. Berättelsen flödar över sidorna i en flod av händelser och personer; det är omöjligt att inte svepas med, även om jag ibland får svårt att hålla isär de olika generalerna och militärerna. Och som öar i flödet kommer då och då insprängda små biografier över några i sammanhanget särskilt viktiga gestalter.

Sörensen har onekligen en talang för att känna av språket han skriver: han är medveten om rytmen, och låter ibland skildringen framföras i korta, projektillika meningar, ibland i längre betraktande dito. Prosan är vidare konkret och utan förställning: Sörensen har en mäktig historia att berätta, och han berättar den med kraft, elegant och utan krusiduller, med entusiasm och inlevelse.

* * *

Måhända associerar de flesta hela kriget med slavfrågan. Boken visar dock att krigets orsaker var mer mångfacetterade än så, även om slavfrågan uppenbarligen var en mycket stor anledning till att det skar sig så totalt mellan de olika delarna av USA. Sörensen visar tydligt vilken skillnad det var mellan nord- och sydstaterna även i övrigt: hur näringslivet såg annorlunda ut, hur kulturen såg annorlunda ut, hur de politiska uppfattningarna generellt skilde sig åt.

Det är lätt att se Unionen som den goda sidan och Konfederationen som den onda.

Men riktigt så svartvit är inte den verkliga bilden, visar Sörensen. När till exempel Lincoln under kriget proklamerade de afroamerikanska slavarna för fria i sydstaterna, gällde det inte slavarna i de stater som behöll slavinstitutionen i nordstaterna, för några sådana stater fanns. Lincoln var realpolitiker och insåg att det var viktigt att hålla kvar dessa slavstater i unionen, och inte tvinga över dem på motståndarsidan.

Även krigföringen var annorlunda än vad man tidigare var van vid, lär oss Sörensen. Södern hade nog räknat med att föra ett gentlemannamässigt krig, soldater mot soldater. Nordstatarna slog in på ett modernare slags krig, där civilisterna fick känna på det totala krigets konsekvenser. Unionens arméer utkämpade i stor utsträckning inte bara kriget på konfederationens territorium, utan lät också de civilister som bodde där hemsökas av krigets förstörelse.

* * *

Amerikanska inbördeskriget 1861-1865 är en spännande fackbok med populärvetenskapligt tilltal. Ämnet har vad jag förstår inte förut beskrivits så ingående på svenska som i Sörensens bok. I boken finns dock medtagen en massiv litteraturlista för den som vill skaffa sig fördjupade kunskaper via engelskspråkiga böcker.

Prosan i Sörensens bok är mycket tilltalande och lockar stundtals nästan till högläsning. I texten finns också mängder av citat insprängda, som fungerar som fragment bevarade från tiden då kriget utkämpades. De ger människorna som levde då en tydlig röst.

Nu har det gått över hundrafemtio år sedan de konfedererade fick erkänna sig slagna av den federala unionen. Men fortfarande är skillnaderna mellan Sydstaterna och Nordstaterna påtagliga i dagens USA. Amerikanska inbördeskriget 1861-1865 förklarar viktiga beståndsdelar i dessa kulturskillnader.
– – –
Amerikanska inbördeskriget 1861-1865, Thomas Sörensen. Historiska Media 2016. ISBN e-bok: 978-91-7545-381-1.

tisdag 20 december 2016

Bokrecension: Grekisk bukett | Vilhelm Ekelund (övers.)

Charon, från Gustave Dorés
illustrationer till Dantes
Inferno.
Grekisk bukett är en samling epigram tolkade av Vilhelm Ekelund (1880-1949). Boken utgavs 1906.

Jag har läst Litteraturbankens digitaliserade upplaga.

* * *

Epigrammet är ett sällsamt poetiskt uttrycksmedel. Det fungerar i sin knapphet snarast som en snapshot av någonting: inte sällan av något idylliskt i naturen, till exempel en källa, eller av en reflexion kring människans dödlighet och död.

Åtminstone är dessa två motiv vanliga i det urval som antikvännen Vilhelm Ekelund gjort för sin Grekisk bukett, där ett sjuttiotal epigram finns representerade samt några längre poem.

En mycket stor mängd epigram är bevarade från antiken; de skrevs under en lång tidsperiod. Många av dem har genom tiderna samlats i antologier, till exempel Grekiska antologin, som sammanställdes på 900-talet.

* * *

Epigrammet är i regel betraktande, tillbakalutat, fridsamt. Ekelund skriver i sitt förord:
”Hvila och frid eller trött kontemplativ resignation är epigrammets karaktär.”
Så kan ett epigram i några få rader handlar om en humlas flykt, myrors gång eller likaväl om ett barns död eller om vilan vid en källa i en lund. Åtskilliga epigram i Ekelunds urval handlar just om detta sista: uppmaningar till vandrare att slå sig ner och vila i närheten av en källa, där, som i ett fall:
”… svalt Zephyrens sus fläkte hans hjärta till ro.”
Och på en annan plats förkunnas att i närheten
”… sorlar ur svala klippans famn det renaste källsprång …”
Men annars är det döden som återkommer som motiv gång efter annan, mer bestämt den dödes färd till Hades, till exempel på den
”… isiga farkosten …”
Det vill säga Charons båt, ”bräddfull av dödens folk”.

Ett annat epigram berättar att vägen till Hades är lätt att gå, ”den är banad god”, det är bara att gå rakt fram. Åter ett annat epigram förklarar att resan till Hades inte blir mer fjärran vart än man utgår ifrån, den
”… är lika lång, hvar du än resan begynt.”
I ett epigram vädjar diktaren till Charon att fara varsamt fram med en död pojke, som i ångest närmar sig färjkarlen. Poeten skriver
”Charon, fatta ej hårdt i hans hand, den förstummade gossens …”
I ett annat epigram, riktat till Hades själv, berättas om en annan pojke, vars kära röst
”…nu upplifvar din ödsliga boning …”
Dödsriket utmålas inte som en munter plats, utan som en ganska dyster ogästvänlig sådan. Men det är ju inte heller fråga om en strafftillvaro. Det är helt enkelt en dunkel skuggornas ort.

Och det är lätt att komma dit.
”Endast ett ringa tryck af en hand, och hämmadt är lifvets
fina ström …”
Så lätt är det att dö, så lätt är det att färdas till Hades.

* * *

Epigrammen reflekterar över liv och död, över detaljer i tillvaron likväl som över de största känslor. Genom sin koncisa form ger de inte utrymme för mycket pladder, utan i korta strofer måste poeten uttrycka det som är hans eller hennes avsikt att avbilda. Den korta formen kommer sig av att epigrammen ursprungligen fanns på gravstenar eller som inristningar, där varje bokstav torde kostat stort i möda.

* * *

Grekisk bukett är en nätt samling dikter från olika tider under antiken. De vittnar som så ofta antikens skrifter gör, om människornas prioriteringar då; och vi känner igen motiven och funderingarna och idyllerna; ännu tänker vi kring livet och döden, ännu kan vi längta till en vilostund i det fria.

De grekiska epigrammen i Grekisk bukett blommar ännu.
– – –
Grekisk bukett, Vilhelm Ekelund (övers.). Wahlström och Widstrand 1906. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

onsdag 14 december 2016

Bokrecension: Skärvor av 1900-talet | Mats Burström

Skärvor av 1900-talet: Arkeologiska essäer är en samling texter av Mats Burström (f. 1962), professor i arkeologi.

Boken utgavs 2015. Jag har läst e-boksupplagan.

* * *

När man tänker på arkeologi tänker man lätt på uppgrävandet av det mycket gamla: av vikingalämningar, av krukskärvor från antikens Grekland, av byggnader i Egypten. Men vad Burström visar, är att även det som nyss var samtiden lämnat sina spår i landskapet, och att dessa är möjliga att anlägga ett arkeologiskt perspektiv eller att rent konkret gräva ut.

Det är dessa nästan samtida spår av det nyss förflutna nuet som texterna i Skärvor av 1900-talet handlar om. Texterna är tidigare publicerade i olika publikationer, främst som understreckare i Svenska Dagbladet. De har således en behaglig längd och nalkas på olika sätt det övergripande ämnet, för att i vissa fall gå in i detalj på särskilda platser.

Burström menar, förstår jag det som, att återupptäckandet av det nyss förflutna i jorden skänker en ny slags relief åt historieskrivningen; det arkeologiska arbetet kompletterar eller justerar de källor som finns kvar.

Till skillnad från folks minnen eller det nedskrivna är det svårt för tingen i jorden att vara vinklade eller att utlämna något. De är konkret, kvarbliven historia, som kanske just genom sitt återupptäckande förmår att justera synen på det förflutna. Dels genom vad de i sig själva kan berätta, men också genom att de återuppväcker minnen hos de som lever och som var med när tingen fortfarande fanns i nuet, och var aktuella. Burström skriver:
”Vi ser på välbekanta föremål med andra ögon när de uppträder i ett arkeologiskt sammanhang; vardagliga ting framstår plötsligt som en slags kulturbärare.”
Ja, det bevarade, det i jorden bevarade, signalerar onekligen någonting om den tid – fastän det rör en tid som inte är avlägsen – då det först lämnades kvar.

* * *

Burström resonerar och associerar snarast meditativt över det fragmentariskas värde, hur det fragmentariska blivit en konstform i sig. Vi ser det i litteraturen likaväl som i konsten. Fragment lämnar något åt det upptäckande, det läsande, det kännande subjektet att fylla i på egen hand: de måste tolkas. Kanske ligger något av fragmentens lockelse just i detta aktiva ifyllande av betraktaren själv.

Burström ger många exempel på arkeologi där de undersökta områdena eller objekten för inte längesen var något toppmodernt eller åtminstone i bruk. Han skriver om bunkrar som ingått i Atlantvallen, och om vådan kring huruvida de ska bevaras eller förstöras eller helt enkelt lämnas åt sitt öde: de minner ju om ett sargande krig.

Vådan blir än tydligare när det kommer till en sådan plats som Bückeberg, där nazisterna årligen firade en nationell skördedag mellan 1933 och 1937.

Nu är det en dalgång, ytterst lite minner om de hundratusentals människor som där samlades för några decennier sedan: den pampigt anlagda, sexhundra meter långa Führervägen på området är gräsbevuxen och hus har börjat byggas på kullarna. När man i boken jämför bilderna från området som Burström tagit med en bild i boken från 30-talet är det nästan omöjligt att föreställa sig att det är samma plats.

Hur hanterar man arvet efter något man helst velat glömma? Genom att aktivt förpassa det till glömskan, eller genom att acceptera det som en del av historien, och bevara det för att man inte borde glömma? Burström skriver:
”Det kan finnas sammanhang där glömska är en rimlig strategi för den enskilde, men för arkeologin och kulturmiljövården måste målet vara att värna människors möjlighet att minnas, också det som är smärtsamt.”
En annan plats som Burström besökt, är ökenområdet där en mastodontfilm under stumfilmseran spelades in, nämligen Cecil B. DeMilles första version av De tio budorden, 1923. Flera tusen skådespelare var där, och enorma kulisser byggdes upp, för att sedan gömmas i sanden. Med ledning av en notering i DeMilles postumt utgivna självbiografi blev man medveten om att mycket blivit kvar ute i öknen, och platsen utforskades igen, även om ekonomiska begränsningar har satt sin hov på själva utgrävandet.

En intressant sammansmältning av en bokanmälan av Johanna Dahlins doktorsavhandling och essä utgör texten ”Ryssland söker ännu sina stupade”, som handlar om de grupper som fortfarande söker avlidna soldater från andra världskriget på de tidigare sovjetiska slagfälten i syfte att om möjligt identifiera dem och i samtliga fall begrava dem. Sedan sökandet började 1988 har 450 000 döda påträffats.

* * *

Mats Burströms textantologi Skärvor av 1900-talet är välskriven, fundersam, associationsrik. Den får oss att fundera över hur vi minns och vad vi minns, och kring vad det som ligger i jorden kan förmedla till de som en gång låter det se ljuset igen.

Genom utforskandet av det nyss övergivna, det någorlunda förfallna, det som lämnats kvar i sin egen tid får vi rimligen också perspektiv på vår egen tid och vårt eget nu: vad vi valt att tillvarata, vad vi valt att låta förfalla. Vad som passar in, vad som inte passar in.

På så sätt är arkeologin, inte minst den arkeologi som sysslar med 1900-talet, en vetenskap inte bara om det som varit, utan också om det som är; inte bara om i går, utan också om i dag.
– – –
Skärvor av 1900-tal: Arkeologiska essäer, Mats Burström. Nordic Academic Press 2015. ISBN: 978-91-88168-01-6.

tisdag 6 december 2016

Bokrecension: Romare | Einar Löfstedt

Romare är en essaysamling med texter av Einar Löfstedt (1880-1955), först docent i latinska språket, senare professor i romersk vältalighet och poesi, samt under åren 1939-1945 rektor för Lunds universitet. År 1942 blev han ledamot av Svenska Akademien.

Romare utgavs postumt 1956, och består av föreläsningsmanuskript och en tidigare tryckt artikel. Jag har läst en upplaga från 1967.

* * *

Det går inte att missa Einar Löfstedts kärlek till antiken när man läser texterna i Romare. Det är en kärlek så stor, att hans egen hängivenhet ibland riskerar att ställa sig i vägen för ett kyligt betraktande av denna avlägsna epok.

Det hindrar inte att texterna utgör mycket lärda och litterära betraktelser över skilda personer och fenomen i den romerska världen, främst från den skimrande augusteliska perioden, när republiken avlidit och kejsardömet växte fram och det satt en vis man i statens ledning.

Då blomstrade konsten, rikedomarna flödade in från både kapitalistiska ansträngningar och utsugning av imperiets provinser, kulturlivet under tungt grekiskt inflytande bredde ut sig.

Romare fokuserar främst kring ett antal antika gestalter. Genom dem och deras liv lär vi oss om antikens Rom.

En av dessa gestalter är Cicero, som Löfstedt gärna återkommer till. Cicero är ju möjligen den forntida människa som vi förmodligen bäst kan lära känna, eftersom en historiens nyck har till våra dagar bevarat en så omfattande del av hans korrespondens — både sådan som skrevs med tanke på publicering och mer privata brev. Även en del brev som skrevs till Cicero finns kvar.

Men långt fler gestalter än Cicero passerar i Löfstedts Romare.

Några av dem är Sallustius, historieskrivaren, Lucullus, fältherren som kunde dra sig tillbaka i lugn och ro, Atticus, Ciceros vän och antikens kanske främste bokförläggare, Marcus Aurelius, filosofkejsaren.

Men inte minst skriver Löfstedt om Tacitus, också han historieskrivare. Honom ägnar Löfstedt en ingående filologisk genomgång: eftersom så lite är känt om Tacitus biografi, blir hans verk det centrala för att tolka honom och hans litterära utveckling. Löfstedt sätter in Tacitus i ett sammanhang av konstnärskap och visar hur han verkar i en tragisk-litterär tradition.

* * *

Einar Löfstedt skriver en klar och rak prosa: det är något av antikens stilideal över hur han formulerar sig. Perspektivet är aristokratiskt. Det är genom några av de mest bemärkta romarna vi i Löfbergs bok ser antiken.

Perspektivet är inte plebejernas, bodbiträdenas, legionärernas, böndernas: inte deras perspektiv som torde ha utgjort den absoluta majoriteten av Roms medborgare och undersåtar. Vi får lära känna Cicero en aning, men om hur slavarna i hans hushåll kan ha haft det får vi ingenting veta. Vi får veta hur Sallustius leder sin armé till en stor seger, men ingenting om hur livet för legionärerna i leden tedde sig.

Det kanske inte är så konstigt. Materialet flödar som starkast från samhällets kulturella eller politiska toppar: det är dem vi kan komma närmast som personer, helt enkelt för att de hade bildningen och genomslagskraften som krävdes för att formulera volymer som står som monument över deras liv, alternativt hade folk omkring sig som ansåg att deras liv behövde omskrivas.

Vill man lära känna en romare, är man med nödvändighet hänvisad till de högst bildade eller mest kända gestalterna. Vi kan naturligtvis lära oss om de plebejernas liv också, men i allmänhet på mer generellt plan. Cicero, Sallustius, Lucullus och andra kan vi lära känna personligen: vi kan nå deras tankevärld eller så kan vi följa deras livsvandring med större eller mindre detaljrikedom.

* * *

Som Vilhelm Ekelund i något sammanhang skriver om, så bjuder antiken på alternativa livsmöjligheter: genom att studera antikens människor, lär vi oss något om vad det innebär att vara människa under mycket kultiverade sammanhang: sammanhang som ur vissa synpunkter är mycket lika våra egna, men också ur andra aspekter mycket annorlunda.

Inte minst antikens idévärld vad beträffar både de berättelser som ryms i mytologin som i filosofiskt hänseende bjuder oss än i dag tuggmotstånd och näring: man kan livnära sig på antikt tankegods fortfarande, och egentligen aldrig hungra: vart man vänder sig finns mer att fördjupa sig i, att upptäcka, att tänka kring och tänka genom.

Det är väl något av det som är så lockande med antiken också: det är inte en död värld, utan en värld i det förgångna fortfarande är tillgänglig och vars invånares röster fortfarande kan höras, åtminstone gäller det en del av invånarna, de vars röster lyckats överleva tvåtusen år av skiftande vindar och världsomskakande händelser.

En del av dessa röster hörs starkt och tydligt i Einar Löfstedts Romare.
– – –
Romare, Einar Löfstedt. Bokförlaget PAN/Norstedts 1967. 167 sidor.

torsdag 1 december 2016

Bokrecension: Antikt ideal | Vilhelm Ekelund

Antikt ideal är skriven av Vilhelm Ekelund (1880-1948).

Boken utkom första gången 1909. Jag har läst den andra upplagan från 1932.

* * *

Ekelund är en inte alldeles lätt inringad lärdomsaristokratisk kulturpersonlighet. Inte heller är hans texter alltid särskilt lättillgängliga.

Men han var verksam som författare, poet, översättare och inte minst aforistiker. Med åren kom det att bli ett tjugotal prosaböcker och innan dess ett antal diktsamlingar som flöt ur hans penna. Han räknas som en av de första svenska modernisterna.

Med Antikt ideal lämnar han dikten för essäistiken och aforistiken. Han argumenterar i boken på olika sätt för antikens storhet, dess friska livsluft, inte minst i opposition till senare tiders melankoliska romantik och till kristendom.

Ekelund är lärd. Hans texter är lärda. Citat ur latinska och tyska källor lämnas åtminstone i Antikt ideal ofta oöversatta: han förutsätter att läsaren förstår dem ändå, eller så är det honom möjligen likgiltigt: han skriver för en tänkt elit, som rör sig på den höjd där hans eget medvetande gjort sig hemmastatt.

Så är Ekelunds publik liten, också i dag, men hans betydelse är inte försumbar.

* * *

Vad Ekelund i Antikt ideal i flera av texterna för fram är just ett ideal, det antika, höga idealet, som han beskriver som motsatsen till romantikens känslosvall och svaghetsdyrkan, kristendomens dito och all förnekelse av livet.
”Det faller af sig själf — eller borde det åtminstone — att ett personligt och intimt förhållande till antiken icke är möjligt annat än på basis af hjärtligt djup fiendskap till kristendomen.”
För Ekelund är den aldrig vacklande affirmationen av livet och viljan, uttryckt i stram och kall stil, det eftersträvansvärda. Trögdernas stil. Horatius stil. Tacitus stil. Ekelund söker antikens stämningar, språk, dess harmoniserande, allt försonande.

Han ser sällan allt detta i sin samtid, allra minst i Sverige, med undantag för hos Esaias Tegnér, ”den ende svenske diktare som stått i djupt och personligt förhållande till antiken.”

Men ute i Europa ser han det antika idealet återupptäckt inte minst av filologen Nietzsche, hos vilken han också märker antikens sommarvärme och hårda marmor, i dennes bejakande av viljan, bejakande av livet trots allt. Även när livet är fientligt och som i Nietzsches fall innebär med tiden stora fysiska påfrestningar. Ty för Nietzsche
”… blef antiken ett upptäcktsland för härliga lifsmöjligheter.”
Och före Nietzsche står en man av annat temperament, Goethe. Om honom skriver Ekelund:
”Hans stora lyckliga natur var antikens egen.”
De två jämförs så här:
”Goethe är det lugna hafvet. Nietzsche är det solbelyst stormande; guld och blått yr öfver topparna, och det blixtrar som svärd inne i den spelande oron.”
Med rottrådarna nedborrade i samma mylla, slår de två giganterna blom på olika vis.

* * *

Antikt ideal har en poetisk grundton, även om formen är prosa. Språket äger ändå vingar.

Men Ekelund hade vunnit på att vara mer konkret. Det stålkalla ideal har manar fram, manar han fram med prunkande språk i långa meningar. Den strävhet och hårdhet han ser i antiken, möter i Antikt ideal inte gensvar i hans eget språk, som skulle vinna på tydlighet: jag undrar, vad exakt är det i antikens litteratur och tankevärld som är detta stora, kalla, harmonierande som han talar om? Om man river ner bilderna för antikens strömningar, vad ser vi då?

Ekelund översätter dock det han funnit i poetiskt, bildrikt språk som riskerar att skymma det han vill avskyla. Han skriver själv i en aforism:
”Det stort tänkta och stort kända är gudomligt naket och föraktar all utklädnad.”
Nej, Ekelund skrev inte främst för att bli förstådd, förstår jag, utan för att det är en existensform för honom att skriva. Han ville distansera sig från publiken, inte möta publiken. Men vi som står där, filistrar vid enkla antikvurmare, hade blivit honom än tacksammare, om vi inte i förvisso vackra snårskogen fått leta efter att hitta, det som han redan funnit:
”All härlighet jag drömt vid Hellas’ dikt står bländande förkroppsligad för mig i detta: storm i sol.”
– – –
Antikt ideal, Vilhelm Ekelund. Albert Bonniers förlag 1932. 209 sidor.

tisdag 29 november 2016

Bokrecension: Killer Clown | Terry Sullivan, Peter T. Maiken

Killer Clown: The John Wayne Gacy Murders är skriven av Terry Sullivan (f. 1943), jurist, i samarbete med författaren Peter T. Maiken (1934-2006).

Boken utgavs första gången 1982, och återutgavs i uppdaterad version 2013.

* * *

Natten mellan den nionde och tionde maj 1994 avrättades John Wayne Gacy, 52, genom giftinjektion på Stateville Correctional Center i utkanten av Chicago. Avrättningen gick inte utan problem: det tog honom arton minuter att dö på grund av stopp i en slang. Hans sista ord:
”Kiss my ass.”
Gacy var då känd som en av de värsta seriemördarna i USA:s historia. Han hade dömts 1980 för mord på 33 pojkar och ynglingar mellan åren 1972 och 1978. Av de som identifierades var den yngste av dem fjorton år gammal. De äldsta var tjugoett.

Terry Sullivan var en av statsåklagarna i fallet och deltog i utredningen. Det är från hans perspektiv som vi får följa utvecklingen av fallet, som börjar nystas upp efter att Gacy setts tillsammans med en kille som senare försvann.

* * *

Genomgången är mycket detaljerad; det är en ögonvittnesskildring av en brottsutredning, som förhåller sig saklig, och Sullivan undviker inte att notera sådant som kunde gjorts bättre, eller när han inte varit nöjd med sina medarbetare. Vi får alltså i denna Gacy-biografi se seriemördaren såsom han växer fram inför åklagarens egna ögon under pågående utredning och senare rättegång.

Läsaren får följa med in i Gacys hus och lära sig om hans metoder: hur han vanligen ströp eller kvävde sina offer efter att han försett dem med handbojor. Ett offer som mirakulöst nog blev släppt fri av Gacy har beskrivit hur denne sadistiskt förgrep sig på honom.

Av de 33 personer som Gacy dömdes för att han mördat hittades 29 begravda under eller vid hans hus. De fyra återstående döda återfanns i den närbelägna Des Plaines River. Däribland, och sist, den pojke vars försvinnande inledde uppnystandet av fallet.

* * *

Man kan säga att boken har två huvuddelar.

Den ena delen handlar om utredningen: om bevakningen av Gacy efter att han blivit misstänkt ha något med den försvunne pojken att göra, om pusslandet med bitar av Gacys historia, om de två husrannsakningarna, om grävandet i krypgrunden, i garaget, i trädgården.

Den andra delen beskriver rättegången. Försvarets huvudlinje var att få Gacy dömd oskyldig på grund av psykisk sjukdom: att han inte var herre över sina egna handlingar och därför inte kunde bära ansvar för dem.

Åklagargruppen går in för att plocka sönder försvarets linje, genom att visa att Gacy i högsta grad var medveten om sina handlingar, att han handlade vid sina sinnens fulla bruk, att han visserligen var psykologiskt abnormal, men inte så sjuk att han går ansvarslös för morden han begått.

* * *

John Wayne Gacy får i Killer Clown sitt porträtt målat genom utredningens resultat kombinerat med tillbakablickar.

Gacy växte upp med en sträng far, var själv gift två gånger och hade två egna barn. Han fungerade väl i sociala sammanhang, var mycket arbetsam och engagerade sig bland annat i det demokratiska partiet. Han framträdde också som Pogo the Clown på barnkalas och i andra sammanhang. Poliser som var inblandade i bevakningen av Gacy berättar om att han kunde vara charmig.

Men samtidigt verkar han ha varit en relativt bufflig person med en förmåga att manipulera sin omgivning, han ville också gärna framhäva sin egen betydelse. Han drack, men var inte alkoholist. Han tog droger ibland, men var inte narkoman. Ett intelligenstest före rättegången visade att Gacy tillhörde den tio procent mest intelligenta delen av befolkningen.

Gacy var själv medveten om sin bisexualitet, men föraktade samtidigt homosexuella, som ofta blev mål för hans jakt. Han kunde försvara sig genom att mena att han genom sina mord gjorde samhället en tjänst. Han lade skulden för morden på offren, oaktat huruvida dessa var homosexuella eller inte.

Gacy var inte ett monster hela tiden. Han kunde rentav passera som social och trevlig. Det lär oss något viktigt om människans förmåga till komplexitet. Du kan uppenbarligen ha tjugonio personer begravda under ditt hus, och samtidigt inte visa några tecken på det utåt. Du kan fungera normalt.

* * *

Fortfarande är inte alla de 33 personer som Gacy dömdes för att ha mördat identifierade; senast 2011 identifierades en yngling vars kropp återfanns under Gacys hus med hjälp av DNA-teknik, 35 år efter att han försvann. Sju döda väntar fortfarande på att få sina namn tillbaka.

* * *

Sullivan berättar om fallet Gacy på ett mycket nyktert vis. Men han blir aldrig särskilt sentimental. Prosan är rak, beskrivningarna är aldrig sensationalistiska, men väjer inte heller för det obehagliga.

Sullivan har ibland valt att fingera namn på offer och andra i boken förekommande personer. Man får komma ihåg att när boken 1982 första gången utgavs, var fallet fortfarande mycket färskt. Gacy hade nyss dömts. Att Sullivan därför ville skydda en rad olika personer från offentligheten förefaller hänsynsfullt.

Fallets betydelse för honom personligen går han igenom i tillägget från 2013. Han menar att erfarenheten gjort honom mer medveten om att man ska ta vara på den tid man har, för man vet aldrig när den tar slut.

* * *

Killer Clown ger en utmärkt inblick i hur det polisiära och juridiska arbetet fungerande när en seriemördare fångades in under slutet av 70-talet.

Man slås av hur manuellt arbetet var före den datorisering skett som nu är självklar: man fick rent fysiskt söka upp akter och transportera dem. Det juridiska finliret är också särskilt intressant: Sullivan visar hur man ansträngde sig för att undvika juridiska misstag, som att man såg till att ständigt ha folk vid Gacys hus så att den andra husrannsakan inte blev ogiltig.

Killer Clown visar på hur det normala kan sammanleva med det outsägligt grymma. Hur en mans charmiga ögon inte långt tidigare tittat in i de ögon som är på väg att brista genom hans händers verk.
– – –
Killer Clown: The John Wayne Gacy Murders, Terry Sullivan, Peter T. Maiken. Pinnacle Books 2013. ISBN: 0-7860-3254-5. 419 sidor.

onsdag 23 november 2016

Bokrecension: Sekulär humanism | Patrik Lindenfors, Christer Sturmark

Sekulär humanism – förnuft, omtanke, ansvar är skriven av Patrik Lindenfors (f. 1964), docent i zoologisk biologi och Christer Sturmark (f. 1964), ordförande i Förbundet Humanisterna.

Boken utkom år 2015.

* * *

Sekulär humanism fungerar som en presentation av humanismen som livsåskådning. Dess målgrupp är lärare som ska undervisa i religion- och livsåskådningskunskap och väl deras elever, Men även en intresserad allmänhet har mycket att hämta i boken.

Sekulär humanism är en utmärkt presentation. Den är ledigt och lättillgängligt skriven, välformulerad och föredömligt koncis.

Ämnet presenteras ur olika, varandra kompletterande, perspektiv.

Efter en introduktion om vad humanismen mer övergripande innebär, fortsätter författarna med en historisk exposé över det fritänkeri varav humanismen är en avkomma. Därefter följer en epistemologisk genomgång av humanismens kunskapssyn, sedan frågan om etik ur en humanistisk synvinkel.

Därpå kommer en avdelning med typiska livsåskådningsfrågor och humanismens svar. Avslutningsvis, efter en sammanfattning, följer några ideologiska dokument, såsom Humanisternas idéprogram.

* * *

Det underliggande försanthållandet inom den humanistiska ideologin är att världen är naturlig. Det vill säga, att det inte finns någon anledning att anta att det finns några övernaturliga inslag i tillvaron. Av detta följer en rad konsekvenser, såsom att man avfärdar förekomsten av gudar och spöken.

Metoden för att nå detta försanthållande är den vetenskapliga. Det vetenskapliga förhållningssättet leder också till att humanisterna är avfärdande eller kritiska till sådant som pseudovetenskap, alternativmedicin, vidskepelse och annat dylikt.

Till denna vetenskaplighet fogas ett knippe värderingar, i syfte att skapa en ansvarstagande människogemenskap som gynnar livet tillsammans. Etiken är inte baserad på övernaturliga förmodanden, utan på vad som fungerar bäst för människorna; etiken är därmed inte heller skriven i sten, utan något som måste underkastas ständig revidering allteftersom människor lär sig mer om den värld de bor i.

* * *

Jag är inte medlem i humanisterna och kallar mig inte sekulärhumanist. Detta trots att jag delar stora delar, ja, nästan allt, som humanisterna står för vad beträffar vikten av ett sekulärt samhälle, kritik mot antaganden om gudar som vill det ena eller det andra, att världen i grunden är naturlig och att vetenskaplig metod är den överlägset bästa metoden för att nå kunskap om tillvaron omkring och inom oss.

Det som gör att jag inte är helhjärtat ansluten till förbundet, är att jag menar att det går ett steg längre än vad som är nödvändigt.

I stället för att enbart konstatera världens naturlighet, alltså materialism i filosofisk mening, fogar man till konstaterandet en ideologi med vidhängande etik som går utöver materialismen och blir på så sätt en livsåskådningsorganisation, liksom de religiösa organisationerna är.

Man blir, menar jag, en livsåskådning bland andra; särskilt förstärks detta genom en utbredd verksamhet för livsceremonier och en, såvitt jag kan bedöma, något nedtonad religionskritik, även om den förvisso är klart representerad i Sekulär humanism.

För att jag skulle tilltalas mer av humanismen skulle krävas att den än mer aktivt agerade som kritiker mot allehanda religiösa föreställningar, och mindre aktivt försökte bygga upp en parallell eller egen livsåskådning av affirmativa värden: för trots att Sekulär humanism mer än en gång bekräftar att humanismen är odogmatisk, är det likväl självklart att ett antal värderingar förutsätts för att man ska vara humanist; det rör sig om klassiska, filantropiska sådana: demokrati, mänskliga rättigheter, ansvar för framtiden och så vidare, till exempel: ”att alla människor bör ha lika rättigheter och ges lika värde.”

Det finns alldeles uppenbart en humanistisk lära, alltså en dogmatik, som egentligen är onödig för att uppnå det kritiska syftet som jag ser som det viktigaste i verksamheten: att strida mot oförnuftet.

Själv föredrar jag att förhålla mig skeptisk till varje livsåskådningslära, inte minst om den ska fungera som ”ett alternativ till dogmatisk religion”, som det står i den humanistiska Amsterdamdeklarationen. Jag föredrar att stanna kvar vid religions- och oförnuftskritiken. Materialist, nihilist, ateist – men inte humanist.

* * *

Med detta sagt som principiella invändningar mot humanismen kan vi återgå till boken Sekulär humanism igen.

Den är nämligen bra, och mina invändningar mot humanismen som ideologi må inte träffa allt dess förträffliga innehåll, för sånt är den full av, och detta fungerar lika bra som inspiration för materialister som för de materialister som även är humanister. Som den här goda formuleringen ger exempel på:
”En sekulär humanist tror att världen är naturlig och inte övernaturlig; att världen består av materia och energi som styrs av naturlagar, inte av övernaturliga krafter, spöken, andar eller gudar.” 
Det kan även en materialist skriva under på.

* * *

Sekulärhumanismen är i mycket en god ideologi. Om världen vore mer humanistisk, hade den varit mer människovänlig. Kan eller vill man hålla sig till en sammanhängande ideologi, då kan humanismen vara en bra sådan. Det är välkommet att det finns en bok på den svenska marknaden som förhoppningsvis också når ut i skolorna, och som på ett brett men samtidigt ingående sätt visar upp humanistiska idéer på dess egna villkor.

Förhoppningsvis kan Sekulär humanism också medverka till att bryta ner eventuella fördomar om humanister och för den delen även ateister. För detta talar bland annat att boken också nämner de andliga värden som fortfarande i allra högsta grad är viktiga för humanisten: upplevelser av konst, användande av fantasi, och så vidare.
– – –
Sekulär humanism – förnuft, omtanke, ansvar, Patrik Lindenfors & Christer Sturmark. Förbundet Humanisterna 2015. Formgivning omslag: Uno von Corswant. ISBN: 978-91-637-8790-4. 187 sidor.

tisdag 22 november 2016

Bokrecension: Riddarna; Lysistrate | Aristofanes

Riddarna; Lysistrate är två komedier av Aristofanes (445 fvt – 385 fvt).

Jag har läst komedierna i översättning av Tord Bæckström (1908-1991), som även försett volymen med inledning, slutnoter och namnförklaringar.

* * *

Det som omedelbart blir klart när man läser Riddarna och Lysistrate, och framförallt då Riddarna, är vilken oerhörd frihet en athensk komediförfattare kunde ha vad gäller att gissla, håna och driva med stadsstatens ledare, i det här fallet Kleon.

Kleon tillhörde den demokratiska falangen och ivrade för fortsatt krig mot Sparta. Aristofanes tillhörde den aristokratiska falangen och önskade fred.

I Riddarna framställs Athens öde i närmast allegorisk form. Hos den ganska knarrige gubben Demos (”folket”) finns en förvaltare som kallas Paflagoniern, som föreställer Kleon. Mot honom uppträder ingen mindre än Korvgubben, som alltså säljer korv. Påhejad av Demos slavar tar denne upp kampen med Paflagoniern genom ett envig i förolämpningar, som Paflagoniern själv inte är sen att gå in på. Korvgubbens poäng är att Paflagoniern ständigt lurat Demos och berikat sig på dennes bekostnad.

Det hela slutar med att Paflagoniern fördrivs, Demos genomgår ett föryngringsbad och Korvgubben, som nu fått namnet Agorakritos, upphöjs.

Riddarna uppfördes på den athenska teatern första gången år 424 fvt, under Athens pågående krig med Sparta.

* * *

Lysistrate är tillkommen senare än Riddarna. Den uppfördes första gången år 411 fvt, och vid det laget var Aristofanes fiende Kleon död. Man hade hunnit ingå fred med spartanerna, en fred som emellertid åter övergått i krig.

Och Aristofanes vill fortfarande fred: längtan efter fred är ett underliggande tema i Lysistrate.

Lysistrate själv är en athensk kvinna som kommer på en plan för att få ett slut på kriget. Hon samlar mängder av kvinnor från både Sparta, Athen och omkringliggande stadsstater på Akropolis och inför helt enkelt en sexstrejk. Texten osar av åtskilliga sexuella anspelningar, när framställningarna inte är helt explicita.

Lysistrate kläcker ur sig sin plan för de andra kvinnorna:
”Nåväl. Det som vi måste avstå från är – kuken!”
Syftet är att genom att förvägra karlarna sex så ska de tvingas att sluta fred. Efter ett hiskeligt bråk lyckas kvinnorna också till sist nå sitt mål, då karlarna går omkring ständigt upphetsade och inte klarar av att vara utan sina hustrur.

Lysistrate är ett sällsynt grovt skådespel. Tidigare översättare har valt att mildra grovheterna. Bæckström har valt att låta fler av dem skina igenom i svensk språkdräkt.

* * *

Lysistrate är förvisso en komedi, avsedd att vara rolig; för oss framstår alltsammans mest som en modern fars. Men under det som syntes lustigt i att kvinnorna tog till det vapen som låg närmast till hands: att dra sina egna kroppar från männen, ligger också någon form av emancipation. Det blir uppenbart att kvinnorna har planeringsförmåga, att de har makt, att de som både föder de nya soldaterna och mister dem i kriget, också har förmåga att avsluta krig.

På så sätt blir Lysistrate ett hävdande av kvinnlig kraft och initiativförmåga. Männen framställs främst som kåtbockar som med omsider ständiga erektioner inte förmår vara sex förutan, även om också kvinnorna lider svårt av begär.

* * *

Av Riddarna och Lysistrate kan vi lära oss inte minst två saker: dels hur frispråkig en komedi av Aristofanes kunde vara inför publik vad gäller att tadla stadens främste ledare. Men också hur frispråkig i sexuella spörsmål en komedi kunde vara vid denna tid, utan ett spår av prydhet; kanske var syftet att chockera — det hindrar emellertid inte att Aristofanes kunde låta framföra sin komedi vad det verkar utan problem.

Bæckströms översättning är idiomatisk. Den försöker överföra ursprungstextens verkan och känsla; detta åstadkommer han bland annat genom att låta folket från Spartas dialekt i svensk översättning förvandlas till — finländsk brytning! Det förekommer också åtskilliga uttryck på engelska, vilket skänker en viss talspråklighet i det ändå ofta strikta versbundna replikerna.

Och att Bæckström lyckats rimma ihop verserna på så elegant vis, där rim ansetts vara nödvändiga, torde vara en stor bedrift i sig.

Riddarna och Lysistrate vittnar om den athenska kulturmiljön under några år mot slutet av 400-talet fvt. Trots brinnande krig fick teatern fungera både som underhållningscenter och som center för propaganda. Det skådespelarna talar och sjunger om reflekterar den tid då komedierna skrevs, och texterna blir på så vis viktiga vittnesbörd om den klassiska antikens värld.
– – –
Riddarna; Lysistrate, Aristofanes. Övers. Tord Bæckström. Forum 1968. 162 sidor.