måndag 25 september 2017

Bokrecension: Homo Deus | Yuval Noah Harari

Homo Deus: En kort historik över morgondagen är skriven av den israeliske historikern Yuval Noah Harari (f. 1976). Boken utgavs första gången 2015. Jag har läst den den svenska översättningen av Joachim Retzlaff (f. 1952) i e-bokversionen från 2017.

* * *

Jag tror att många kan bli provocerade av Homo Deus. I det att den pekar på en framtid som på många sätt är annorlunda än vårt förflutna är den som gjord för att skapa en känsla av främlingskap, och i det att den pekar på en framtid där homo sapiens inte längre är centrum i tillvaron är den som gjord för att skapa en känsla av hot.

Men boken kan också uppfattas som spännande och utmanande. Harari påpekar flera gånger att han inte skriver profetior, utan visar på möjligheter. Framtida möjligheter som utgår från teknik och kulturutvecklingen i dag. Således: kanske kommer Harari nära vad som verkligen kommer att ske, kanske inte. Den som lever får se.

* * *

Grundläggande i Hararis argumentation är tanken att människan kommer att sträva mot tre ting. Dessa tre ting är odödlighet, lycka och gudomlighet.

Strävan mot odödlighet är begynt redan i människans framgångsrika bekämpande av sjukdomar. Nästa steg skulle kunna bli att inte bara reaktivt utan också preventivt ändra förutsättningarna för människokroppen på till exempel genteknisk väg, så att döden inte längre framstår som oundviklig. Och att uttjänta organiska delar kan bytas ut.

Strävan mot lycka handlar om att ge människan större förmåga att känna lycka, kanske på kemisk väg. Det är hursomhelst att föredra framför känslan av olycka. Nu kan deprimerade människor hjälpas på medicinsk väg, varför inte agera så att den upplevda lyckan hos icke-deprimerade personer stegras?

Gudomlighet handlar om att skapa övermänniskan, homo deus. Redan i dag förmår människan genom teknik och kultur fantastiskt mycket mer än vad människan någonsin under sin historia förut kunnat. På genetisk och teknisk väg borde människan kunna uppgraderas till en bättre version av sig själv: starkare och mer intelligent, kanske genom sammanförande av människans grundläggande biologiska algoritmer med digitala algoritmer: sammansmältningen av människa och maskin.

* * *

En av Hararis styrkor i boken är att leda i bevis hur flyktiga komponenterna i mänsklig kultur är, och hur det som en gång sågs som självklart inte längre är det.

Delarna i det som han kallar meningsväven eller det som vi kan kalla de gemensamma berättelserna om vad det innebär och bör innebära att leva som människa byts ut och förändras.

Det är till exempel abstrakta fiktioner som tillåter oss att tillmäta pengar ett faktiskt värde eller den europeiska unionen en existens, fastän båda sakerna finns enbart som en föreställning: de finns för att vi tror på dem och agerar som om de finns, precis som vi agerar som saker i den objektiva verkligheten finns: en stol, en flod, en sten.

Den dag mänskligheten slutar tro att pengar har ett värde eller att den europeiska unionen finns som storhet, upphör också pengar att ha ett värde och den europeiska unionen att vara något konkret. De fanns endast som föreställningar.

* * *

Harari uppehåller sig också mycket vid begreppet "humanism". Med detta avser han något betydligt bredare än vad vi till exempel uppfattar som "sekulärhumanism".

Snarare verkar han åsyfta idékomplexet att sätta människan och inte minst hennes upplevelser i centrum, och detta ser han som en central idé i moderniteten: att människans upplevelse blir det centrala, inte diktat ovanifrån.

På samma sätt använder Harari begreppet religion i mycket bred betydelse. Religion blir hans beteckning av tro inte enbart på gudar, utan även på tro på icke-faktiska berättelser överlag.

Därmed kan såväl liberalism som nazism och kommunism ställas i samma kolumn, då som sekulära religioner. Det vill säga ideologier som har någon form av icke-faktisk berättelse i grunden: tron på individen, tron på kollektivismen, tron på rasideologien: alla tre ser han dock som humanistiska religioner, nämligen ideologier som sätter människan och hennes upplevelser i centrum, snarare än en eller flera gudar.

För gammal form av religion, som de abrahamitiska religionerna, ger han föga. Han argumenterar inte ens emot dem: de är helt enkelt passé, de är förlorare, och i den mån de fortfarande existerar agerar de reaktivt och inte lägre aktivt. Harari skriver:
"Mer än ett århundrade efter att Nietzsche dödförklarade honom verkar Gud göra comeback. Men det är en illusion. Gud är faktiskt död – det bara tar en stund att skaffa undan liket."
Men i de gamla religionernas ställe har alltså andra meningsbärande fiktioner kommit istället.

* * *

Harari skriver en förförande effektiv prosa, där han ständigt belägger sina tankar med illustrerande exempel och refererar till spjutspetsforskning, inte sällan inom biologi.

Det blir förvisso en aning yvigt, dock utan att bli pladdrigt. Men boken hade nog vunnit på att koncentreras ännu mer. Att Harari är mycket bekväm med stora tankar och stora perspektiv är uppenbart: han rör sig ledigt mellan savannens homo sapiens och framtidens möjliga homo deus. Exempel anförs likaväl från Googles verksamhet som från politisk historia.

Personligen vet jag inte i vilken grad jag övertygas av Hararis argument. Men att han har många poänger är otvivelaktigt. Att tekniken kommer att fortsätta att utvecklas och göra framsteg man i dag har svårt att föreställa sig är sannolikt. Huruvida det på sikt kommer att leda till homo sapiens detronisering återstår att se, även om Harari övertygande skriver:
"Föreställningen att människor alltid kommer att ha någon unik förmåga som är utom räckhåll för icke-medvetna algoritmer är rent önsketänkande."
Om det är skrämmande eller utmanande eller lugnande, ja, det finns det nog olika uppfattningar om.
– – –
Homo Deus: En kort historik över morgondagen, Yuval Noah Harari. Övers. Joachim Retzlaff. Natur & Kultur 2017. E-bok: Axiell Media 2017. ISBN: 978-91-27-1580-5.

torsdag 14 september 2017

Bokrecension: Det germanska spåret | Lars Lönnroth

Del av Rökstenen. 800-tal.
Det germanska spåret: En västerländsk litteraturtradition från Tacitus till Tolkien är skriven av Lars Lönnroth (f. 1935), professor emeritus i litteraturvetenskap.

Boken utkom första gången 2017, och jag har läst e-boksutgåvan.

* * *

Jag är mycket förtjust i den fornnordiska kultursfären. De gamla texterna – Eddadikterna, de isländska sagorna – gör ett starkt intryck på mig: kargheten och knappheten producerar fortfarande en klar klang som förmår att gå ända in i bröstet.

De norröna texterna är en del av det som Lars Lönnroth kallar det germanska spåret och som han ger en översikt av i sin bok med detta namn. Han följer de germanska folkens avtryck i litteraturen från det att de skönjes hos Tacitus i antiken, intill de germanska berättelsernas avtryck i vår moderna kultur.

Lönnroth besitter oöverblickbara kunskaper i ämnet, insamlade under en hel akademisk karriär; avgränsning till det mest centrala inom ett område så förgrenat och mångfacetterat utan att tillåta sig utvikningar kan inte varit alldeles lätt, men han lyckas exceptionellt väl.

Det germanska spåret är tydlig, stilsäker och lättillgänglig. Tydlig som kartan i en turistguide för resande på främmande mark lotsar Lönnroth genom boken läsaren igenom de stora berättelserna, de stora idéströmningarna, pekar ut blindskären och visar på de stora djupen.

Särskilt tar jag ad notam den poängen av Lönnroth att texter som de norröna sagorna och Eddan själv är kraftigt påverkade av kristendomens inflytande.

När vi läser Eddan eller någon av sagorna bör vi akta oss för att tro att det vi läser självklart är genuint hedniskt material. Visst finns det hedniska många gånger där. Men alla berättelser och dikter är processade genom kristna skrivverkstäder, med allt vad det innebär av möjligt omformande. Och vissa av texterna tillkom sannolikt rentav direkt vid skrivpulpeten vid något isländskt kloster.

* * *

Germanerna var aldrig ett enhetligt folk. Inte under antiken. Inte nu. Men begreppet germansk äger ändå sin relevans, hur skadat det än blivit av nazisternas våldtäkt av hela ämnesområdet. Men då främst som etikett på en språkgrupp och måhända på de egenheter som ur diktsynpunkt uppstått inom språkgruppen.

Man märker nämligen till exempel hur vissa typer av versmått varit levande under lång tid, hur man hellre föredragit allitterationer och inrim än senare klassiska slutrim. Man märker av den berömda kärvheten i uttryckssättet. Och man märker de så kallade kenningarnas omskrivningar snarare än metaforer.

* * *

Lönnroth avslutar sin exposé hos Tolkien och fantasyvärlden. I Tolkiens Midgård ser han det germanska spåret, om än uppblandat med andra kulturelement. Även om jag själv hittills inte fastnat för just Tolkien, så menar jag att det germanska spåret är väl värt att utforska, gärna bortom nationalromantikens muntra vikingar och långt bortom Blut und Boden-tänkande.

Varför inte ända borta i de gamla texterna, som i några fall gjorts ungdomligt vitala igen genom samme Lönnroths översättningar: Eddan förra året, Njals saga ännu några år tillbaka i tiden, och Isländska mytsagor dessförinnan? Och framför allt: varför inte skaffa sig en ordentlig introduktion till hela ämnesområdet genom att läsa Det germanska spåret?
– – –
Det germanska spåret: En västerländsk litteraturtradition från Tacitus till Tolkien, Lars Lönnroth. Natur & Kultur 2017. Ebok, Axiell Media 2017. ISBN: 978-91-27-15164-2.

tisdag 12 september 2017

Bokrecension: Litteraturens örtagårdsmästare | Per I. Gedin

Karl Otto Bonnier
Litteraturens örtagårdsmästare: Karl Otto Bonnier och hans tid är skriven av bokförläggaren och författaren Per I. Gedin (f. 1928).

Boken kom ut första gången 2003. Jag har läst e-boksutgåvan från 2015.

* * *

I Litteraturens örtagårdsmästare är förvisso Karl Otto Bonnier (1846-1941) navet i berättelsen.

Men biografin är mer än historien om människan Karl Otto Bonnier. Det är också historien om det förlag han var så nära knuten till, att det ibland är svårt att se var Karl Otto Bonnier upphör och Albert Bonniers bokförlag börjar. Där arbetade han först under sin fader, grundaren, och sist med hjälp av tre av sina söner.

Och inte nog med det. Förutom att berätta om Karl Otto Bonnier och hans förlag, berättar Per I. Gedin från denna utgångspunkt om den svenska litteraturen och dess författare; nästan alla av de stora författarna i samtiden har med Bonniers förlag att göra. Från Strindberg till Karin Boye, från Oscar Levertin och Gustaf Fröding och Verner von Heidenstam till de flesta proletärförfattarna och åtskilliga av modernisterna.

Så blir berättelsen om Karl Otto Bonnier också en berättelse om de människor han mötte genom sin förlagsverksamhet: deras utveckling, deras böcker, deras ofta påfallande ekonomiska nöd.

Men Litteraturens örtagårdsmästare spanar inte bara utåt, utan även inåt, in i den Bonnierska familjens personliga sfär, inte minst möjliggjort genom författarens obegränsade tillgång till familjens arkiv, där privata brev förvaras.

Gedin behandlar Bonnier med respekt, men inte krypande. Det är inget idealiserande porträtt, utan ett realistiskt som målas. Där finns spänningarna med: Karl Ottos stundtals distanserade relation till barnen, och bråken mellan främst sönerna Tor, Åke och Kaj på förlaget mot slutet av Karl Ottos liv, och där fadern får försöka medla.

* * *

Ett viktigt kapitel är det om antisemtismen som familjen fick stå ut med. Först raljant men ständig, och senare, under den tyska nazismens uppgång, hätsk på ett särskilt vis. Det kan inte nog understrykas hur utbredd antisemitismen var i Sverige under förra seklets början.

Fastän familjen Bonnier, vars anfäder bott i Sverige sedan 1800-talets första hälft, upplevde sig som assimilerad höll man sig inte för god att smäda. Det verkar som antisemitismen särskilt bröt ytan när recensenter eller andra hade kritik mot någon utgiven bok. Men inte ens författare som utgavs på Bonniers var fria från antisemitism. Ja, Karl Otto Bonnier själv kunde uttrycka sig nedlåtande om östjudar.

Karl Otto Bonniers generella inställning var emellertid, beträffande de böcker som utgavs på förlaget, att inte censurera åsikter. Han kan tillråda strykningar och justeringar, men visar en påfallande tolerans i att ge ut texter som inte låg i linje med hans egna liberala politiska övertygelse.

* * *

Albert Bonnier, Karl Otto Bonniers far, hade skapat en gedigen plattform. Karl Otto Bonnier förvaltade sitt pund mycket väl: han blev med tiden extraordinärt förmögen genom sin utgivning och utvidgning av verksamheten. När han dog hade bokförlaget blivit en hel koncern.

Som nämnts lyckades förlaget till sig knyta nästan alla tidens stora författarskap, och även om Karl Otto inledningsvis kunde refusera författare, hände det inte sällan att han höll dem vid gott mod med rak kritik och kanske ekonomiskt understöd.

Ofta kunde han ge etablerade författare ekonomiska förskott om de hade det knapert. Han kunde också ge ut föga säljande volymer i hopp och tro om att författaren framöver skulle komma att skriva mer säljbara böcker.

* * *

Litteraturens örtagårdsmästare är mycket välskriven. Upplägget rör sig koncentriskt ut från Karl Otto Bonnier i vida, tematiska cirklar. Det finns en övergripande kronologisk ordning, som börjar med släktens historia och slutar med Karl Otto Bonniers död, men i mycket är ändå stoffet ämnesmässigt ordnat i de olika kapitlen.

Gedin lyckas också på ett mycket förtjänstfullt sätt hålla ihop en bok som kunde riskerat att bli spretig genom sitt rika innehåll och breda upplägg; nu känns tvärtom allt äga sin relevans som finns med, och bidrar till förståelsen av förlagets verksamhet och Karl Otto Bonniers person.

Bokens titel syftar på ett citat av Karl Otto Bonnier, om hans önskan att bli den unga litteraturens örtagårdsmästare. Och nog kan man säga att det är vad han i stor utsträckning blev. Han tuktade träden i sin örtagård, om jämförelsen tillåts, tuktade och vattnade och hjälpte till växt. Gedin skriver:
"Han gav ut de bästa och de flesta bra författarna, och om han missade åtskilliga i början, så kom de nästan alltid tillbaka."
Och så blev Bonniers en fullständigt central institution i det litterära Sverige, en förmedlare av litteratur från litteratörerna till litteraturläsarna.
– – –
Litteraturens örtagårdsmästare: Karl Otto Bonniers och hans tid, Per I. Gedin. Albert Bonniers förlag. 2003. E-bok 1.2, produktion Bonnierförlagen Digital 2015. ISBN: 978-91-0-013283-5.

söndag 10 september 2017

Bokrecension: Beowulf | Björn Collinder (övers.)

Grendel. J. R. Skelton (1909)
Beowulf är en anglosaxisk episk dikt. Dess författare är okänd. Jag har läst verket i svensk tolkning av Björn Collinder (1894-1983).

* * *

Det är intressant att fördjupa sig inte bara i Beowulfs innehåll, som påminner inte så lite om dess fornnordiska kusiner, utan också i dess tillkomsthistoria.

Man vet nämligen inte med någon exakthet när verket en gång skrevs ner, än mindre vem eller vilka som gjorde det. Berättelsen finns nedskriven i en enda bevarad handskrift, som dateras till omkring år 1000.

Handlingen utspelar sig emellertid på folkvandringstiden, i stor utsträckning på 500-talet. En del av personerna som nämns i sagan har med all sannolikhet verkligen funnits en gång, om än inte Beowulf själv.

Så hur gammal är historien som sådan? Har den traderats muntligt? Det lämnar jag åt filologerna att fortsätta debattera. En av de filologer som ägnat mycket tid åt Beowulf är J. R. R. Tolkien. Hans uppfattning var att verket bör ha kommit till på 700-talet.

I dag är det hursomhelst ett engelskt nationalepos, fastän det faktiskt utspelar sig nästan helt och hållet i Danmark och södra Sverige.

* * *

Beowulf själv är en uppburen krigare från Göternas rike. När han hör talas om att ett monster vid namn Grendel hemsöker danakungen Hrodgars sal far han till honom likt en germansk Herakles beredd att utföra ett storverk.

Beowulf lyckas mycket riktigt att döda Grendel, och detta utan tillhjälp av vapnen, blott med nävkraft. Han sliter armen av honom, och Grendel linkar döende därifrån. Men knappt har Beowulf hyllats färdigt för denna bedrift innan Grendels moder påföljande natt dyker upp i salen och dödar en karl.

Beowulf, som sov i ett annat hus, söker tillsammans med några krigare reda på detta andra monsters näste, som visar sig vara beläget på botten av en hemsk tjärn. Med svärd och allt hoppar Beowulf i vattnet, och efter att ha sjunkit under en dag når han målet. Där i Grendels moders nästa besegrar han monstret. Grendels egen döda kropp finns också där nere, och Beowulf halshugger den och tar huvudet med sig till Hrodgar.

Beowulf blir mycket hyllad och reser sedan hem till Göternas rike igen.

Nu kunde man kanske tänka att Beowulf fyllt sitt mått av monsterdödande. Men icke. När han blivit gammal börjar en drake hemsöka Götaland, efter att ha blivit bestulen på något av den forntidsskatt den vaktar. Åldrad uppsöker Beowulf med sina mannar platsen där draken håller till. Och tillsammans med en av sina krigare lyckas han dräpa också detta tredje monster, men till ett högt pris.

Beowulf blir svårt sårad under kampen och inte långt därefter dör han, kremeras och läggs i hög.

* * *

Beowulfeposet är delvis gåtfullt. Trådar i narrativet sträcker sig in i norrön sagotradition, men berättelsen står tryggt på egna ben. Sigurdslegenden, såsom den äldre Eddan berättar den är mer gåtfull, delvis för att den där återges i brottstycken. Beowulf är nästan helt bevarad, som en enda sammanhållen dikt om 3182 rader.

De tre monster som Beowulf nedkämpar under sitt liv fascinerar.

De två första monstren är av okänt slag: närmare beskrivningar av dem får vi inte, men tillräckligt för att förstå att de är fruktansvärda varelser. Och det sista monstret beskrivs som en traditionell elddrake.

Greppet att låta Grendels moder ha sin hemvist på botten av en tjärn, hemsökt av onda varelser, är vidare mycket effektfullt. Beowulf måste överträda en gräns som under normala omständigheter hade varit mänskligt omöjlig att överträda: en hel dag sjunker han mot botten för att komma till salen där nere. När han väl bryter ytan igen är bara hans närmaste män kvar: de andra har gett upp hoppet om hans överlevnad.

* * *

Beowulf utgör också en intressant blandning av hedniskt och kristet idéinnehåll. Gud tillropas ofta, och det relateras till äldre tid som hednisk. Men kvar finns den starka ödestron, som till exempel i följande rader:
   "Lätt är det icke
att fly för ödet —
   fast fresta duger —
ty en man måste gå
   till den mark som är redd,
som går tvångsvis i arv
   till allt som har själ,
till människors barn
   som bo på jorden:
där skall sedan hans stoft,
   stadfast på sin bädd,
sova efter festen."
Vidare betonas vikten av ära: att en man skall bevara och gärna utöka sin ära. Wiglaf, Beowulfs medarbetare, säger:
   "Döden är bättre
för varje vigman
   än vanfrejdat liv!"
Beowulf själv ökar sin ära genom sina framgångsrika kampfulla äventyr.

* * *

Beowulf saknar inte heller en påtaglig poetisk nerv. Hur allvarligt klingar till exempel inte följande beskrivning av ett likbål:
"Hisnande dödseld
   far högt emot molnen  —
det smattrar ur bålet;
   nu smälta skallar,
sår spricka ut,
   och det strömmar ur såren,
kroppen slits upp.
   Allt slukas av eldens
giriga käftar —
   de kämpar som stupat
av bägge folken;
   deras blomstring är slut."
Kremation var ju för övrigt något som från kyrklig sida kom att motarbetas: här talar rimligen seder från äldre tid.

* * *

Björn Collinder, lingvist och professor i finsk-ugriska språk, och bland annat översättare också av de båda Eddorna, har i Beowulf bevisat sig vara en framstående stilist.

Hur nära han ligger originalet undandrar sig min bedömning, men hans svenska tolkning är vacker, stundtals med inskjutna äldre ord som bara ökar känslan av att det som beskrivs i Beowulf hände för länge, länge sen.

Så det var ett rent nöje att läsa Beowulf, och jag hoppas kunna återkomma till den i framtiden, ty den lär tåla att läsas om – flera gånger.
– – –
Beowulf, Björn Collinder (övers.), Natur och Kultur 1959.

måndag 4 september 2017

Dikt: "Stark i sin oskuld" | Wilhelm von Braun

Wilhelm von Braun (1813-1860) är en i dag nästan bortglömd poet. Men på sin tid var han vida berömd. En av hans mest berömda dikter kom senare att omarbetas av Alice Tegnér och bli visan Mors lilla Olle. I von Brauns original heter den "Stark i sin oskuld". Den ska vara inspirerad av en verklig händelse och lyder som följer.

"Stark i sin oskuld" 
Liten pilt i fjällskog gick:
Rosig kind och änglablick,
Munnen röd som tufvans bär . . .
"Kors! hvad jag är ensam här!" — tänkte gossen. 
Och han stultade så späd
Mellan höga, mörka träd:
Moder hans i sätern var —
"Här är jag min egen karl" — tänkte gossen. 
Svarta djur nu kommo två,
Lufsandes, dit han sågs gå:
Stora, grymma, lurfviga —
"Jag fick sällskap, det var bra!" — tänkte gossen. 
"Men hvad är det för slags djur?
Den där stora tycks mig sur . . .
Om jag kunde fråga mor! —
Men det måste vara kor" — tänkte gossen. 
Och han gick dem glad emot,
Såg ej ögats mörka hot,
Såg ej hur de grina' till —
"Jag med dem nu leka vill" — tänkte gossen. 
Och emot den skarpa tand
Sträckte pilten liten hand:
Djuret lyfte då sin ram . . .
"Kors, hvad du är snäll och tam!" — sade gossen. 
Ett af djuren unge är,
Denne bjuder nu han bär
Ur sin skäppa: ungen åt —
"Ser man bara, det går åt" — tänkte sade gossen. 
Modern strax drog klorna in,
Ned hon tryckte ungen sin,
Lade, stilla, sig framför —
"Vänta, jag dig sällskap gör!" — sade gossen. 
Han på marken nu så säll
Kastar sig; mot moderns fäll
Lutar hufvudet hand där —
"Kors! så mjukt jag ligger här!" — sade gossen. 
Och han klappade och slog,
Och han lekte, och han drog
Uti djurets päls, så tjock —
"Du bra tålig är ändock!" — sade gossen. 
Slutligen af leken trött
Somnar liten pilt, så sött.
Nalle fromt på honom såg. —
Att i mammas knä han låg — drömde gossen. 
Snart han väcktes af ett skri:
Djuren flydde — allt förbi . . .
"Store Gud! du lefver än?"
"Mamma! du skrämt bort min vän" — klagar gossen.
Samlade dikter, vol. IV, Wilhelm von Braun. 
Adolf Bonniers förlag 1902. Sid. 195f.

söndag 3 september 2017

Bokrecension: The Island of Doctor Moreau | H. G. Wells

The Island of Doctor Moreau är en roman av H. G. Wells, först publicerad år 1896. Jag har läst Project Gutenbergs digitala version av boken.

* * *

Jag slås av att The Island of Doctor Moreau har något av samma avstamp som många av M. R. James berättelser i Ghost Stories of an Antiquary.

Den förra börjar nämligen med att en man i kvarlåtenskapen efter sin släkting, Edward Prendick, hittar ett manuskript där denne berättar om sina besynnerliga erfarenheter som skeppsbruten i Stilla havet.

Det börjar alltså med en skrift. Där har vi en likhet. Den andra likheten är att också nu står en bildad engelsk gentleman i centrum för handlingen, för av det slaget är Mr Prendick.

Vare det nu som det vill med detta.

Mr Prendick hamnar nämligen på en ö med sällsamma invånare. Där finns den excentriske Doctor Moreau, och där finns den alkoholiserade Montgomery, doktorns hjälpreda. Och där finns en uppsjö av besynnerliga människoliknande varelser.

Mr Prendick ville aldrig hamna på Moreaus ö. Det är omständigheterna som för honom dit och Doctor Moreau och Montgomery står plötsligt med en ovälkommen gäst som de enbart långsamt kan inviga i öns hemligheter.

* * *

The Island of Doctor Moreau ställer läsaren inför etiska dilemman dragna till sin spets.

Doctor Moreau visar sig nämligen ha som sysselsättning att utföra vivisektioner, alltså experimentella operationer på levande varelser. De levande varelserna är djur.

Alltså visar sig de märkliga människoliknande varelser som finns på ön efter ett tag inte alls vara människor: de är medicinskt modifierade djur, ibland blandade med varandra, som doktorn experimenterat på, ändrat hjärnorna på, ändrat kropparna på, för att få dem att bli människolika. Allt under extrema smärtor för djuren i fråga.

Men alltid är det något han inte blir riktigt nöjd med. Varelserna får då vandra fritt på ön, där de bildat en slags rudimentär kultur, injicerade av doktorn med grunden till en religion, i avsikt att hålla dem på plats.

Mr Prendick, som inte är främmande för vetenskapligt arbete, kämpar med insikten om vad doktorns utdragna experiment innebär för djuren. Framstegen är förvisso påtagliga: de flesta av dem verkar ha fått förmågan att tala, ehuru tankenivån inte är över mänsklig nivå. De bevarar drag av sin djuriskhet, drag som med tiden återkommer allt starkare.

* * *

Stilen i The Island of Doctor Moreau är strikt realistisk, om man tillåter premissen att doktorn är så kirurgiskt och medicinskt skicklig att operationerna på djuren kan utföras.

I övrigt kämpar Mr Prendick mot realiteterna på ön, samtidigt som han vill därifrån. Han måste balansera relationen mellan sig själv och doktorn och Montgomery: de ville ju aldrig ha honom där, men nu när han är där försöker de acceptera honom och långsamt inviga honom i kunskap om verksamheten.

Doktorn själv verkar se sig som en övermänniska, en vetenskapens pionjär. Han försvarar sina smärtfulla experiment:
"It may be that save in this little planet, this speck of cosmic dust, invisible long before the nearest star could be attained—it may be, I say, that nowhere else does this thing pain occur."
Smärta är för honom något ovidkommande, något evolutionärt arv, utan större nytta nu. En parantes, möjligen okänd i kosmos bortom denna jord.

* * *

Det är inte så att The Island of Doctor Moreau är vetenskapsfientlig. Snarare kan romanen fungera som en varnande röst: att i strävan efter framåtskridande i kunskap och förmåga inte glömma av empatin: empatin med alla kännande varelser.

Mr Prendick blir förstörd av sin vistelse på ön. När han omsider återkommer till civilisationen tvingas han att ta sin tillflykt till en enskild miljö på landsbygden. Överallt i London ser han i människorna de "Beast Folk" som han mött på ön: djur, men också något annat.

* * *

Man kan läsa in lärdomar i The Island of Doctor Moreau. De handlar om etik. De kan handla om religion. De kan handla om relationen mellan djur och människor. Men vi kan också konstatera att det också – helt enkelt – är en spännande historia med fantastiska inslag i en högst realistisk miljö.

H. G. Wells lyckas dessutom skapa stor sympati för Mr Prendick: han representerar i någon mån den vanliga människan som hamnar i en mycket ovanlig situation.

Ännu har mänskligheten inte skapat talande djur genom att mixtra med deras fysionomi och hjärnor. Men när vi står inför nya, stora framsteg inom vetenskapen, låt oss då minnas The Island of Doctor Moreau: att inte som doktorn mista blicken för empatin med varje kännande varelse.

Ty måhända är smärtkänslan något som bara existerar på vår jord. Likväl: de facto existerar den här — på vår jord. Och kan inte tänkas bort, hur hindrande den än må vara.
– – –
The Island of Doctor Moreau, H. G. Wells. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: Dagbok från Schweiz | Eyvind Johnson

Eyvind Johnson
Dagbok från Schweiz är skriven av Eyvind Johnson (1900-1976). Boken utgavs 1949.

* * *

Efter kriget reser författaren Eyvind Johnsson till Schweiz med sina två yngsta barn. De bor där  under två år, från sommaren 1947 till sommaren 1949. Ibland besöker Johnsons äldste son Tore dem.

Johnsons huvudsakliga syfte är att skriva. Under tiden där för han också en dagbok, till sin karaktär en samling artiklar, som publiceras i olika tidskrifter. Dessa texter ges sedan också ut i bokform, Dagbok från Schweiz. Flera av fotografierna som illustrerar boken är tagna av sonen Tore, som med tiden blev just fotograf.

Det är törhända få som läser Dagbok från Schweiz i dag. Jag hittade dock den smäckra lilla volymen på Röda korset i Jönköping och beslöt mig för att köpa den. Nu är den utläst. Och lättläst var den och stilistiskt säker.

Dagbok från Schweiz är att betrakta som en samling texter som blandar naturbetraktelser med fria tankar. På det stora hela ger den verkligen intryck av att vara en vindlande tankebok. Betraktelser över väldiga vidder går sömlöst över i vassa anmärkningar främst om Sovjets hantering av länder och folk. Men även andra anmärkningar ryms, som en om Svenska kyrkans tro, som jag citerade häromdagen.

Det är en demokratiälskande Eyvind Johnson som sökt upp Schweiz och från dess bergsbyar ser ut över världen, lika mycket som han lägger märke till de särskilda historiska händelser som inträffat just på platser i hans närhet.

När Johnson skriver sin dagbok har Nazityskland nyss besegrats och krossats. Demokratin har säkrats i västeuropa, men fortfarande ser han det statliga förtrycket som en våt filt över östeuropa. Det är honom uppenbarligen allt annat än bekvämt.

Själv gick ju under åren proletärförfattaren Johnsons politiska åskådning från socialism över anarkism till liberalism. Under andra världskriget var han starkt engagerad antinazist och motsatte sig neutralitetspolitiken.

* * *

Överlag ger texterna ett intryck av trötthet. Eller en njutningsfull letargi. Däri finns inga högstämda program eller världsförklaringar. Absolut ingen högfärd.

Men där finns berättelser om kastanjeträden, om svårigheterna att nå högt belägna byar, om sjöar, om städer. Och så de historiska förklaringarna. Och de förbisvepande kommentarerna om världsläget, liksom från långt avstånd. Det ligger något funderande över alltsammans. Alltid vackert skrivet. Ofta med ett antiklimax. En aning fragmentartat.

* * *

Eyvind Johnson hann publicera ett fyrtiotal böcker. Ett antal av dessa var reseböcker, såsom Dagbok från Schweiz. 1957 invaldes han i Svenska Akademien och 1974 tilldelades han nobelpriset i litteratur tillsammans med Harry Martinson. 1976 avled han.

Dagbok från Schweiz är det måhända få som läser i dag, som jag redan varit inne på. Men att läsa den erbjuder läsaren en omedelbar närhet till ett Europa som inte längre finns: ett Europa efter kriget, såsom det betraktades av en intellektuell författare. Den är också vilsam att läsa: stilens ostörda lugn närmar sig det meditativa. Därmed är boken inte föråldrad, om dess röst dock är en röst från en annan tid.
– – –
Dagbok från Schweiz, Eyvind Johnsson. Albert Bonniers förlag 1949. 292 sidor.

torsdag 31 augusti 2017

Bokrecension: Ghost Stories of an Antiquary | M. R. James

Ghost Stories of an Antiquary är skriven av den brittiske författaren och medeltidshistorikern Montague Rhodes (M. R.) James (1862-1936).

Samlingen utkom första gången 1904, även om enskilda berättelser tidigare publicerats i tidskrifter. Jag har läst Project Gutenbergs digitaliserade version av verket.

* * *

När jag häromdagen för första gången stötte på namnet M. R. James och fick veta att han skrev spökhistorier tänkte jag nog att det skulle röra sig om tämligen oförargliga historier: en brittisk akademiker som skrev ner spökhistorier till jul: hur hemska kunde de vara?

Jag misstog mig. Och erkänner det gärna.

De åtta berättelserna i Ghost Stories of an Antiquary är nämligen samtliga både välskrivna och kusliga på riktigt. James lyckas mycket väl med det som kanske får kallas navet i en bra spökhistoria: att skapa den där särskilda stämningen som gör att läsning av dem nattetid sker på egen risk.

Man kan säga att de flesta av historierna äger en liknande ram. Ramen består i att en brittisk gentleman och akademiker hittar eller studerar en äldre skrift, och vad som står i den leder huvudpersonen in i sammanhang där märkliga varelser lurar i mörkret, en grav kan öppnas inifrån eller en tavla bli levande. Som genuin bokälskare tilltalar fokuset på böcker mig starkt.

Fascinationen hos James för det skrivna ordets mystik är lätt att sätta i samband med en annan rysargenrens företrädare: H. P. Lovecraft, som mycket riktigt visar sig ha inspirerats av James.

* * *

En av spökhistorierna utspelar sig faktiskt i Västergötland. Den heter "Count Magnus", och det torde syfta på stormaktstidens Magnus Gabriel De la Gardie, även om han benämns Magnus De la Gardie i texten. Men så mycket mer än namnet och landet lånar den gamle adelsmannen inte åt James berättelse.

I historien kommer hur som helst en brittisk författare till Sverige för att skriva en reseskildring. Han besöker herrgården Råbäck för att studera några papper om familjen De la Gardie, och fascineras av den stränge gamle ägaren, som dessutom är begravd i ett appendix till den näraliggande kyrkan. — Fast ligger greven verkligen still i sin grav?

Herrgården Råbäck finns i verkligheten, och ligger utanför Götene. Den har ingenting med ätten De la Gardie att göra. Men en bra historia lyckas James få ihop ändå.

* * *

Förutom att förvånas över nivån av kuslighet i spökhistorierna kan man gott stanna upp inför det faktum att det händer att de har riktigt råa inslag: Ett ansikte slits av. Ett hjärta slits ut. Och det kontrasterar effektfullt mot de ofta  tillknäppta och en aning torra gentlemän som är huvudpersoner.

Ghost Stories of an Antiquary var M. R. James första samling spökhistorier. Den följdes av fler, som jag mer än gärna sätter tänderna i framöver.
– – –
Ghost Stories of an Antiquary, M. R. James. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

tisdag 29 augusti 2017

Bokrecension: Frankenstein | Mary Shelley

Genévesjön, Victor Frankensteins hemtrakt.
Frankenstein eller den moderne Prometeus (eng. Frankenstein; or, The Modern Prometheus) är en gotisk skräckroman skriven av Mary Shelley (1797-1851).

Boken utkom på engelska 1818. Jag har läst den i Bakhålls e-boksutgåva från 2013, i utmärkt översättning av Måns Winberg. Utgåvan är försedd med ett efterord av John-Henri Holmberg (f. 1949).

* * *

Den som för första gången läser Frankenstein kan bli förvånad. Romanen skiljer sig markant från populärvarianten av historien om dr Frankenstein och hans monster. Något som också John-Henri Holmberg påpekar i sitt efterord.

I romanen är Victor Frankenstein långt ifrån någon galen vetenskapsman som låser in sig i något slott eller som samlar likdelar på en kyrkogård i månskensljus. Han är en känslig och, visar det sig, begåvad ung man, som genom sitt eget snille och ansträngningar blir ett kemins underbarn, den vetenskap som faller honom mest på läppen.

På något vis – detaljerna redovisas inte, utöver att han använder "material" och sina kemiska instrument – lyckas Frankenstein skapa liv av död materia. Några blixtnedslag omtalas inte. Resultatet motsvarar emellertid inte de ivriga förväntningarna. Varelsen han skapat är så vämjeligt motbjudande, att Frankenstein helt enkelt springer på dörren.

Och därmed är första länken i en händelsekedja utlagd som skall leda till stort lidande för både monster, skapare och människor omkring dem.

Varelsen drar omkring på landsbygden och söker egentligen mest någon som kan hålla av honom: han är full av impulsiva känslor. Men när han närmar sig människorna kan de inte med honom: han är alltför motbjudande till utseendet. Det spelar ingen roll att varelsen uppenbarligen är mycket intelligent.

Då föds vreden i honom, och känslan av orättvisa, hatet. Han börjar förfölja sin skapare, som inte kan förmås att förbarma sig över sin skapelse. För att skada Frankenstein dödar varelsen dennes lillebror. Och när Frankenstein detta till trots omsider vägrar att uppfylla varelsens högsta åstundan: en kvinna, honom lik, som han kan fly mänskligheten tillsammans med, stegras varelsens passionerade raseri, och ingen i Frankensteins närhet går säker för den övermänniska som han skapat.

* * *

Frankenstein ger uppslag till intressanta samtal.

Som exempel skulle kunna anföras vilket ansvar en person som sätter ett liv till världen har rörande att visa omsorg om det.

Victor Frankenstein förstår snart vad människorna omkring honom inte kan veta något om: att det är hans egen skapelse som sprider död i hans närhet.

Hade det varit mer rätt av honom att trotsa sin avsky för att pacificera hotet, i enlighet med monstrets vilja skapa det en like, även efter att monstret följt sin vredesimpuls och dödat Frankensteins broder? Fastän det hade kunnat sätta än mer ondska i världen: ytterligare en övermänniska med potential att bli mänsklighetens fiende, som dessutom skulle möjliggöra för monsterrasen att föröka sig?

Nå, det är en etisk aspekt som kan vara värd att reflektera kring i samband med läsningen av Frankenstein.

* * *

Boken skrevs av Mary Shelley när hon var arton år gammal, i samband med att hon, hennes blivande make Percy Bysshe Shelley och några kamrater var i Schweiz. Somliga har antytt att maken torde haft ett finger med i spelet vid författandet, med det finns det inga konkreta belägg för. Som Holmberg påpekar i efterordet hade Shelley i åtskilliga år före Frankenstein vant sig vid att skriva: hon var en författande människa, helt enkelt.

Berättelsen utspelar sig någon gång under 1700-talet, gissningsvis dess senare del. Geografiskt spänner den över vida vidder: Schweiz, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, polarhavet. Shelley lägger sig vinn om att hålla berättelsen inom en realistisk ram: inga övernaturligheter förekommer, om man godtar premissen att Frankenstein lyckas skapa varelsen. Och själva berättelsen som sådan presenteras i brevform: en upptäcktsresandes brev till sin syster. Också det ett grepp som skänker realism.

Fokuset på känslor kan måhända vara en aning överväldigande för en läsare på 2000-talet, men är det något man tar med sig av det, så är det att nästan alla i berättelsen lider själsliga kval: Frankenstein själv, varelsen, människor i Frankensteins närhet.

Det är för mig svårt att känna egentlig sympati för någon inblandad huvudperson, men man kan uppleva desto större förståelse: Frankenstein som till varje pris försöker bära sin rädsla, sin ångest, sina samvetskval inom sig. Monstret som impulsdriven agerar övermåttan kraftfullt på det han känner.

Men en av de gestalter som verkar genuint sympatisk är Frankensteins barndomsvän och under en period hans följeslagare Henry Clerval, en drömmare som mest hela tiden hänförs av naturen och vad han för tillfället sysselsätter sig med. Över många av de andra vilar ett tung, mörkt vemod.

* * *

Frankenstein är en tung roman. Inte på så vis att den är lång eller på något vis seg, men den är känslomässigt tung att läsa. Vad man bevittnar är ju den en gång så lovande och vänlige Victor Frankensteins undergång. Till det adderas så monstrets lidande. Och de människors lidande som drabbas av Frankensteins skapelse. Det blir till en hel familjs Ragnarök.

Men håller boken än, nästan tvåhundra år efter dess första utgåva? Definitivt. Det som förmår röra läsarens eget känsloliv håller utan tvivel fortfarande.
– – –
Frankenstein eller den moderne Prometeus (eng. Frankenstein; or, The Modern Prometheus), Mary Shelley. Övers. Måns Winberg. Efterord: John-Henri Holmberg. Bakhåll 2013. E-bok: Elib 2013. ISBN: 978-91-7742-374-4.

måndag 28 augusti 2017

Citat: Eyvind Johnson om svensk kristendom

Under åren 1947-1949 var Eyvind Johnson (1900-1976) med sin familj bosatt i Schweiz. Från den tiden stammar boken Dagbok från Schweiz, vars avsnitt först publicerats som artiklar i tidskriften Vi.

Om kristendomen i Sverige skriver han i juni 1947 så här:
"Den kristendom man försöker intellektualisera i Sverige är ju i själva verket en halvhet, ett slags förfalskning. För antingen har man tro eller också har man inte. En lek bland yngre präster hemma — kanske även äldre — tycks vara att uppträda som om — och viska bakom handen: 'Jag accepterar ju inte allt — jag följer med forskningen. Jag tror bara så där i största allmänhet på nyttan av kristendomen', viskar de. 'Det etiska i den. Och sakramenten är ju vackra former, varför skulle vi avskaffa dem — och bönen är liksom bikten profylax.' Antyder, mumlar, yttrar de. 
Det är denna skevhet som innebär förfalskningen — som är en förfalskning just för att den är så medveten."
Dagbok från Schweiz, Eyvind Johnson.
Albert Bonniers förlag 1949. s. 30f.

Johnsons litterära karriär blev som bekant lysande. 1957 invaldes han i Svenska Akademien. 1974 fick han Nobelpriset i litteratur tillsammans med Harry Martinson.

fredag 25 augusti 2017

Bokrecension: Vathek | William Beckford

Vathek: An Arabian Tale är en gotisk kortroman skriven av William Beckford (1760-1844). Boken utgavs 1786 i engelsk översättning av Samuel Henley (1740-1815).

Jag har läst en digitaliserad version av en utgåva från 1849 med biografisk essay av William North.

* * *

William Beckford verkar ha varit en excentrisk herre. Han var – åtminstone tidvis – stormrik, kallades den rikaste ofrälse mannen i England, och var inbiten konstsamlare och resenär. Dessutom var han författare. Och något av en libertin. Han gick i landsflykt under ett antal år en tid efter att han offentligt anklagats för att ha en relation med en ung adelspojke.

Beckford var också känd för sitt byggande.

Han lät uppföra det nittio meter höga Fonthill Abbey, en byggnad som såg ut som en gotisk katedral, och där bodde han själv. Endast en gång skall han ha bjudit in middagsgäster. Efter att ha hamnat i ekonomiska svårigheter sålde han det fantastiska hemmet. Tre år senare kollapsade tornet, något som också inträffat två gånger förut. Den här gången återuppbyggdes det inte.

* * *

En av de böcker som gjort William Beckford känd är Vathek. Berättelsen skrevs på franska, men utgavs i engelsk översättning 1786, strax innan den utgavs i Frankrike.

Vathek är en gotisk sagohistoria stöpt i orientalisk form, och titelpersonen är också huvudpersonen: kalifen Vathek. Berättelsen utspelar sig på 800-talet, och är rikligt försedd med mörker, magi och märkliga varelser.

Någon form av sammanfattning kan vara på sin plats.

Vathek är den muslimska världens överdådige ledare. Han har låtit bygga ett väldigt torn, där det finns särskilda tillbyggnader där varje sinnets njutningar skall kunna mötas. I sin närhet har han även sin moder, den minst sagt obehagliga Carathis, snarast att likna vid en häxa.

I sjunde himlen avtalar en god ande med Muhammed att låta Vathek följa sin egen vilja, vart den än må leda honom. Så en dag kommer en indier till hovet, ohygglig att skåda, med fantastiska gåvor. Det blir början till kalifens undergång.

Det visar sig nämligen att indiern, Giaour, i själva verket är en ond ande, i tjänst hos demonfursten Eblis.

Giaour förmår kalifen att eftertrakta de rikedomar han kan erbjuda i underjorden. För att detta skall kunna ske, måste han lämna sin tro och utföra illdåd. Vathek, visserligen mycket intresserad av hägrande guld, är annars mest förtjust i bordets gåvor. Men påhejad av sin ondskefulla moder riktas på vindlande vägar kalifens fokus mot Giaours utfästelse. Han uppfyller Giaours krav:
"I require the blood of fifty of the most beautiful sons of thy viziers and great men, or neither can my thirst nor thy curiosity be satisfied."
Genom list lyckas Vathek kasta ner sina stormäns femtio vackraste gossar i en avgrund till den väntande Giaour där nere. En god ande skulle rädda dem, men det vet Vathek inget om.

Så fortsätter historien genom att Vathek börjar resa mot den plats där ingången till underjorden finns. På vägen förälskar han sig i en emirs dotter, Nouronihar, som trots att hon är bortlovad till sin unga kusin faller till föga för den mäktige kalifen och snart de hägrande gåvorna.

Efter att ha avvisat en god andes sista försök att förmå honom att vända om, inträder Vathek och Nouronihar i underjorden, möter Eblis, ser rikedomarna – men är samtidigt fördömda: inom kort skall deras hjärtan omslutas av en förtärande eld, och deras öde blir att för evigt vandra håglösa i en underjord så fylld av rikedomar.

Detta är några av huvuddragen i sagan.

Det finns gott om utvikningar; särskilt kalifen Vatheks moder Carathis utmålas i de hemskaste färger: hon framstår som en demon i människoform – en ond människa som obekymrat kan döda andra människor och tubbar sin son att eftersträva underjordens gåvor.

Vid sidan av kalifen själv är hon den gestalt i sagan som framträder tydligast: maktfullkomlig, girig, demonlik. Också hennes öde blir till sist att dväljas i underjorden, dit hon förs på befallning av sin son, innan denne tystnar och hans hjärta fattar eld.

* * *

Stämningen i Vathek är både sagoskimrande och mörk. Det mest fantastiska miljöbeskrivningar trängs i boken med grymhet och uppväckta gastar. Den sköna och barnsliga Nouronihar förblir inte den eteriska gestalt hon först utmålas som: hon sviker sin unge, än mer eteriske, kusin och följer kalifen utan motstånd: också hon blir ett offer för girigheten.

Vathek är som historia en produkt av romantiken. Den rymmer fantastik, väldiga byggnader, tillåter sig ingående beskrivningar av exotiska sinnesretelser som maträtter och blomster.

I enlighet med tidens vurm för det orientaliska är berättelsen mycket riktigt placerad i ett sedan länge förflutet i Mellanöstern, medan den - om den utspelat sig i Europa - lätt kunnat tänkas ha utspelat sig i ett gotiskt slott med en konung med vasaller som huvudpersoner, och utformad med hjälp av kristna begrepp istället för som här: muslimska.

Och i dag? Kan man läsa Vathek fortfarande? – Ja, det kan man gott.

Tidsavståndet till dess författande ökar dess exotiska dragningskraft och drar ytterligare ett lager av mystik över händelseförloppet, liksom det gammaldags språket ger en ännu högre halt av sagoskimmer till historien. Som vindlande, mörk saga är Vathek välbevarad.
– – –
Vathek: An Arabian Tale, William Beckford. London 1849. Med biografisk essay av William North. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

onsdag 23 augusti 2017

Bokrecension: Monster | Bo Eriksson

Monster: En världshistoria om det skrämmande är skriven av historikern Bo Eriksson (f. 1970). Boken utkom år 2016.

* * *

Det finns monster ibland oss. Åtminstone i de fiktiva världarna som omger oss – där finns de: zombies, drakar, vampyrer. Men även dessa film- och tevestjärnor äger en historia som går tillbaka till tider då de inte var populärkulturella ikoner, utan mörka varelser som levde i dunklet som högst verkliga hot mot människan.

Bo Eriksson har skrivit deras historiska biografier, deras och många, många ytterligare monstruösa varelsers genom världshistorien. Tematiskt har han delat upp sin bok i olika världsdelar. Vi möter således de gamla europeiska monstren, de gamla mesopotamiska, afrikanska, amerikanska, asiatiska dito, och monster från trakterna norr om polcirkeln.

Det är en brokig skara av hybridvarelser som läsaren möter, och av drakar, kannibaler, gudomligheter och kaosmakter. I vissa fall har dessutom deras traditioner befruktat varandra, så att ett monster nog får sägas vara släkt med ett annat monster i en annan tradition.

Gemensamt för de flesta av dem är att de någon gång uppfattats som mycket skrämmande för människan: de har bringat död, de har förklarat naturfenomen, de har fungerat som avskräckare. Och inte sällan har de i någon mening stått som liminalvarelser: varelser som överträder eller befinner sig på gränser, till exempel gränsen mellan liv och död eller mellan det tillåtna och det som är tabu.

Ett monster som särskilt fastnar hos mig är av indianskt ursprung och kallas Wechuge. Eriksson beskriver det som ett slags monster som döljer sig i jorden, i dvala, men inte döda. De flesta av dem tänktes ha besegrats en gång för längesen av en hjälte, men inte alla. En del av dem finns kvar. Och måhända kommer de tillbaka en gång, utsvultna och hungrande efter människokött.

Dessutom, berättar Eriksson, kunde en människa som snarast besatt av en wechuge, vilket yttrade sig som en slags galenskap där den drabbade sökte människokött. Man kunde försöka driva ut galenskapen ur personen, men om detta misslyckades återstod att döda honom.

* * *

Färden genom världshistorien går i våldsam hastighet. Givetvis måste därtill ett urval av monster göras: det rör sig inte om en flerbandsencyklopedi, utan om en behändig orientering. Hastigheten planar något ut mot slutet, då särskild vikt skänks åt dagens monster som möter oss i fiktionen: i böcker, datorspel, på teve och så vidare.

Eriksson är också noga med att presentera genusteoretiska perspektiv på monsterforskningen, som jag inte alldeles övertygas av; mig förefaller det tveksamt om vissa kvinnliga monster kan förklaras som en projektion av ett hotat patriarkat.

Själva monstertrons möjliga uppkomst som något slags frö planterat i mänskligheten via evolutionärt betingade rädslor - ett kollektivt omedvetet antyds - skulle jag möjligen också behöva övertygas ytterligare om.

* * *

Men, vilka monster som finns och som mänskligheten bevarat som ett skräckkabinett, oavsett om någon längre tror på monstren eller inte!

Varje tid har väl måhända haft sina monster: kanhända har vår tids verkliga monster blivit till eller kommit till uttryck som utomjordingar, seriemördare, gengångare? Och kanhända framstår dessa typer som mer skrämmande än vissa av forntidens monster som i någon mån domesticerats?

Hursomhelst, Monster erbjuder intresserade läsare en omfattande inspirationsflöde av historiens monster, av vikt för alla som intresserar sig för historia i allmänhet och för de som söker monster i synnerhet; inte minst, tänker jag, författare av skräckgenren som vill förankra sina varelser hundratals och tusentals år tillbaka i tiden, såsom till exempel H. P. Lovecraft gjort.

Därtill kommer en mycket omfattande litteraturlista där jag personligen markerar flera böcker som jag gärna hade velat läsa och på så sätt fördjupa mig i ämnen som ligger under monsterbeskrivningarnas område eller i dess närhet.
– – –
Monster: En världshistoria om det skrämmande, Bo Eriksson. Natur & Kultur 2016. ISBN: 978-91-27-13562-8. 494 sidor.

onsdag 9 augusti 2017

Exkurs: Är religionsvetenskap oviktig?

I samtal och diskussioner möter jag ibland uppfattningar som kraftigt nedvärderar religionsvetenskapens relevans i samhället. Man menar att ämnet borde sortera under historia eller något annat ämne, alternativt kanske helt raderas, särskilt beträffande religionskunskap i skolan.

Det är uppfattningar jag inte håller med om.

I första hand verkar invändningarna handla om att religionsvetenskap är oviktigt eftersom någon gud eller några gudar inte anses existera.

Nåväl, det senare är också min uppfattning. Det gör emellertid inte religionsvetenskap förkastligt. Det är ju inte så, att religionsvetenskap i akademisk mening handlar om att bevisa några gudars existens; inte heller förutsätter den att några gudar existerar, oaktat att enskilda religionsvetare kan vara övertygade om det.

Vad det handlar om är istället att studera föreställningarna om gudar, de föreställningar som människor har eller har haft om det som ibland kallas och anses vara den yttersta verkligheten. I grund och botten handlar således religionsvetenskap inte om studiet av gudar i sig, utan om människors föreställningar om dem: religionsvetenskap är studiet av människors tankar och handlingar i relation till deras uppfattningar om gudar och det gudomliga.

* * *

För tillfället läser jag en intressant bok av Bo Eriksson som heter Monster: En världshistoria om det skrämmande. Det är en ingående översikt av hur människor genom historien tänkt sig monster. Naturligtvis tänker sig ingen – eller få – att monster av det slag som paraderar över sidorna i boken existerar. Boken utgår inte från att monster existerar, och syftet är inte att bevisa deras existens. Vad det handlar om är istället - precis som i frågan om religionsvetenskap - människors föreställningar.

Så att studera religionsvetenskap är i allt väsentligt att studera människor. Genom att studera människor lär vi oss mer om vad det innebär att vara människa och därmed förhoppningsvis även något om hur vi själva fungerar och varför vi fungerar som vi gör.

Det var det första.

För det andra hör inte religionsvetenskapen enbart hemma inom det historiska fältet.

Religionsvetenskap är i stor utsträckning tvärvetenskaplig. Beroende på ämnesfält krävs av den religionsvetenskaplige forskaren kompetens inte enbart om hur världen varit, utan också om hur den är. Miljarder människor är i dag religiösa i någon mening; att studera religion är därför också att studera vår samtid likväl som vår historia med de verktyg som finns till hands: filosofi, psykologi, sociologi, geografi, litteraturvetenskap, konst- och bildvetenskap, och allt vad som kan vara till hjälp för att bättre förstå människan i relation till religionen.

Genom att begränsa religionsvetenskapen eller religionskunskapen till ett ämne under till exempel historia, berövar man den dess mångfacetterade grundläggande väsen, som ofta måste spänna över många ämnesfält, och därför fungerar bäst som ett självständigt ämne som tar hjälp av andra discipliner allt efter behov.

Och för att åter ta upp tråden om samtidsrelevansen. Religion och religiösa uppfattningar kan i sekulariserade sammanhang uppfattas som något förlegat. Men genom att stramt säga att man inte behöver religionsvetenskapliga rön av den anledningen, är att beröva sig själv möjligheten att bättre förstå majoriteten av de människor som lever samtidigt med oss runtom i världen. Förstår vi varför andra människor utifrån sina religiösa uppfattningar tänker som de gör, agerar som de gör och talar som de gör, så förstår vi helt enkelt världen bättre.

Dessutom, för den som vill verka som effektiv religionskritiker finns få bättre argument, än de som kan hittas i religionsvetenskapliga sammanhang hos de människor som gjort det till sin livsuppgift att kartlägga och bättre förstå olika aspekter av religion och religiositet. På samma sätt som att få bättre argument kan hittas i politiska diskussioner, än de som kommer fram ur en djupgående kunskap om politiska ideologier, både deras historia, nutida användning och vad aspekter av politik som man kan tänka sig.

Nog är jag jävig i ett ämne som detta. Huvuddelen av min tid som student ägnade jag åt religionsvetenskapen. Men därigenom har jag också något lärt känna den och fått en grundläggande förståelse för dess relevans. De religionsvetenskapliga institutionerna är inte plantskolor för religiöst tänkande – åtminstone inte när de är som bäst – utan sammanhang för ett utökande av våra kunskaper om hur religion och religiositet fungerar, och därmed hur religion fungerar i vårt samhälle och inom människor.

Att tillägna sig sån kunskap kan inte vara oviktigt.

måndag 7 augusti 2017

Bokrecension: Kejsaren | Ragnar Svanström

Wilhelm II 1898, porträtt av
Friedrich August von Kaulbach.
Bild: Wikimedia Commons. Beskuren.
Kejsaren: En bok om Wilhelm II är skriven av historikern Ragnar Svanström (1904-1988). Boken utkom 1978.

* * *

Kejsaren är inte och försöker inte vara en komplett biografi över Wilhelm II, fastän Wilhelm II är bokens ämne. Snarare kan volymen kanske beskrivas som en biografi i fragment, som belyser delar av kejsarens liv och hans omgivning samt de intriger som utspelade sig omkring tronen.

Wilhelm II var son till en kejsare, sonson till en kejsare och dotterson till drottning Viktoria i England. Han kom till makten som tysk kejsare och preussisk konung 1888. Så mycket mer aristokratisk kan man knappast bli.

Men Svanström visar hur kejsaren livet igenom hade att ta hänsyn till starka schatteringar omkring sig, i en värld där minsta ordvändning kunde innebära diplomatiska förvecklingar.

Så Wilhelm II levde under utomordentlig press från olika håll. Det är därför inte konstigt att hans nerver ibland gjorde sig påminda. Oaktat detta förefaller han varit en frispråkig man, oändligt medveten om sin egen betydelse.

Han var konservativ nationalist i ett rike där även andra röster kunde börja höras: röster från vänster och från satiriker. Och så var han militarist. Hans älsklingsprojekt var ett utökande av flottstyrkan, för att kunna utmana Storbritannien på allvar om herraväldet till havs. Och trots sina engelska rötter stod han ofta hätsk gentemot England och inte minst gentemot sin kusin kung Edward VII.

* * *

Svanström väljer att ge blixtbelysning åt olika delar av kejsarens liv och omgivning. Det kan handla om sådant som tiden för tronbestigningen, om hans gemål Auguste Viktoria, om hans agerande under första världskriget och exilen efter abdikationen i Holland.

Det är lärt, väl valt och upplysande. Språket är utsökt.

Även om Wilhelm II är svårgriplig lyckas Svanström skapa en bild av hur han var som person, och manar fram mannen bakom de väldiga talen han höll. Då anar vi en rastlös och ömtålig karl, mån som sitt lands ära och känslig för det som kränker riket, en man av stora ord men som inte är oförmögen att byta uppfattningar.

Särskilt griper mig Wilhelm II:s liv efter att han tvingats abdikera i slutet av första världskriget. Ex-kejsaren tar då residens i Doorn, Nederländerna. Där lever han i ett mycket mer blygsamt slott än vad han varit van vid i drygt två decennier, i ständigt hopp om att tyskarna skall återta honom som statsöverhuvud.

* * *

Kejsaren är en utmärkt bok att läsa för att stifta bekantskap med Wilhelm II, kejsare av Tyskland och kung av Preussen. Boken är välillustrerad och tar upp många intressanta aspekter av kejsarens liv och omgivning.

Wilhelm II:s inre liv kan följas, inte minst genom de personliga marginalanteckningar han hade för vana att skriva i de dokument som förelades honom, där de återspeglar hans reaktioner inför det skrivna. Utöver det har dagboksanteckningar och andra noteringar varit Svanström till god hjälp för att släppa läsaren in i Wilhelms liv och närmaste krets.

Sammanfattningsvis får Wilhelm sägas ha spelat rollen av en gestalt i en grekisk tragedi: hans kejsardöme gled honom ur händerna, folket vände honom ryggen, och senare delen av sitt liv fick han tillbringa i landsflykt.
– – –
Kejsaren: En bok om Wilhelm II, Ragnar Svanström. P. A. Norstedt & Söners Förlag 1978. ISBN: 91-1-783022-2. 339 sidor.

måndag 31 juli 2017

Bokrecension: Från Fronten i väster | Sven Hedin

Antwerpen 1914. Sven Hedin besökte staden strax efter att tyskarna intagit staden. (Beskuren)
Bild: Wikimedia Commons
Från Fronten i väster är skriven av Sven Hedin (1865-1952), upptäcktsresande, författare, akademiledamot, filosofie doktor. Boken utkom 1915.

* * *

På hösten 1914 for den då mycket berömde svenske upptäcktsresanden Sven Hedin på eget initiativ till västfronten. Han kommer att förbli i närheten av den framryckande tyska armén under knappt två månader.

Hans avsikt är att skaffa sig egna erfarenheter av den tyska krigföringen och situationen vid fronten och att av sina erfarenheter skapa en resebok som beskriver tyskarnas förehavanden på västfronten.

Makalöst nog lyckas han skriva en åttahundra sidor tjock bok, fylld med hundratals egentagna bilder, flera kartor, samt några skisser, och få ut den redan i början av år 1915. Boken kom att ges ut på svenska, men översattes även till tyska och kom tyska frontsoldaterna till del.

Sven Hedin var en mycket tyskvänlig man. För honom består första världskriget i den germanska folkstammens självförsvar mot främst engelsmännen och ryssarna. Själv hade han studerat i Tyskland och där också avlagt sin doktorsexamen. Han är väl bekant med åtskilliga högt uppsatta tyskar, många av dem möter han under sina resor utmed fronten.

Det är alltså fråga om ett tyskchauvinistiskt verk, som inte försitter några chanser att slå ner på det engelska styret eller lögner i den engelska propagandan om tyskarnas barbari. Frankrike talar han däremot i allmänhet gott om.

Hedin står på andra sidan av detta spektrum: för honom framstår varje tysk som en högst hyvens gosse, som med leende på läpparna och en vilja av järn kastar sig i elden för att försvara nation och hembygd och kejsare. En kejsare som han under resan två gånger träffar, en kejsare som givetvis mycket väl känner till den tyskvänlige svenske upptäcktsresanden.

* * *

Under sina månader i Tyskland, Frankrike och Belgien hinner Hedin besöka frontavsnitt, prata med tyska soldater och franska, belgiska och engelska krigsfångar. Han diskuterar och dinerar med tyska officerare som ofta är tyska aristokrater: kanske en friherre, en hertig, en prins.

Särskilt intresserar han sig synbarligen för hur sjukvården fungerar: den fungerar, konstaterar han, alldeles utmärkt, inte minst krigsfångarna åtnjuter förträfflig vård innan de skickas till läger i Tyskland.

Det är påtagligt hur likgiltig Hedin är inför det direkta lidandet och döden. Jag drar slutsatsen att målet överskuggar allt annat: det han ser som Tysklands kamp för överlevnad, för vilka inga offer är för omfattande, inget blod kan rinna för rikligt.

Alltsomoftast företar han resorna mellan de olika destinationerna medelst bilar, som ställs till hans förfogande med chaufför och kanske en vakt. När de passerar vaktposter synes många bli hänförda över sin berömda gästs närvaro. Så kan det naturligtvis mycket väl ha varit. Hedin var ingen okänd man.

I stor detalj beskriver han resan från by till by, dag till dag. En kamera införskaffar han och kompletterar skildringarna med många fotografier av soldater, fångar, förstörda byggnader och militärt intressanta installationer.

* * *

Det vore naturligtvis omöjligt att i dag ge ut en bok som Från Fronten i väster. Rasismen påtaglig och självklar i skildringen. Världen har dramatiskt förändrats och idéer som var självklara och okontroversiella då, är sunkiga och förlegade i dag.

Men med det sagt bör det inte förbigås att Hedin är en mycket skicklig författare. Han skriver levande och med en exemplarisk meningsbyggnad, och visst är hans tyskar heroiska gestalter, men han åstadkommer påtagligt skickligt utförda porträtt av dessa. Man kan inte ta ifrån Sven Hedin hans talang som skriftställare.

Det skriftställeriet skulle under hans levnad resultera i många böcker. Ja, inte långt efter att Från Fronten i väster kommit ut, beger sig Sven Hedin ut på en ny resa, denna gång till östfronten. Också utifrån där gjorde iakttagelser producerar han en resebok, denna gång på över 950 sidor och med än fler fotografier. Sven Hedin var helt enkelt infernaliskt produktiv skribent, som lyckades kombinera förmågan att skriva utförligt med förmågan att skriva bra.

* * *

Sven Hedin var känd för sin tyskvänlighet. Efter att tyskvänligheten också hållit i sig under andra världskriget hamnade han i vanrykte under de återstående åren av sitt liv. Tyskvänligheten har väl i dag helt överskuggat hans litterära produktion och hans långa upptäcktsresor till vita fläckar på kartan i det inre av Asien. I den mån han alls är ihågkommen.

Så efter läsningen av Från Fronten i väster måste man vara tvehågsen.

Man gör halt inför den osande chauvinismen, men tillerkänner Sven Hedin samtidigt storartad begåvning vad gäller formuleringskonsten. I sig blir boken ett vittnesbörd dels om kriget, men dels också om hur den tyskvänliga opinionsbildningen kom till uttryck hos en man som personligen, om än i privilegierad position, sett kartescher explodera i sin närhet och hört tyska batterier avfyras.

Sven Hedin är en problematisk gestalt att förhålla sig till, men fortfarande läsvärd. Från Fronten i väster är hursomhelst ett intressant tidsdokument.
– – –
Från Fronten i väster, Sven Hedin. Albert Bonniers förlag 1915. 801 sidor.

lördag 29 juli 2017

Återbesök: Handbok i livets konst | Epiktetos

Efter några år återvänder jag till Epiktetos och hans nätta skrift Handbok i livet konst. Detta efter att jag häromdagen läst Marcus Aurelius Självbetraktelser. Aurelius stod ju i samma åskådningsskola som Epiktetos och påverkades av denne, även om de båda herrarnas inställning förefaller mig äga olika nyanser.

Stoicismen fascinerar hursomhelst. Såsom den bevarats i Epiktetos och Marcus Aurelius ord är den inte främst en filosofi bestående av abstraktioner, utan tvärtom en systematiserad form av levnadsvisdom, en lära om hur man lämpligen bör leva om man vill undvika oro och smärta.

Jag tror inte att stoicismen är förlegad. Jag tror fortfarande att den kan hjälpa människor att leva sina liv lite lättare än de eljest hade gjort.

* * *

Men med det sagt står Epiktetos lära fram som en kärvare variant av stoicismen än Marcus Aurelius variant. Det är en lära för människor som är av järn eller vill bli till människor av järn. Inte för att det är något särskilt tilldragande i hårdheten i sig, utan för att göra sig oberoende av den yttre världens påverkan på dig skall bevara dig från både stötar och slag.

Och där kommer Epiktetos kärvhet fram så tydligt.

Kärnelement i hans stoicism är att orsaken till vår inre oro är de föreställningar om den yttre världen som vi gör oss. Att någon talar illa om oss får oss att lida, inte för att vårt rykte försämras därav, utan för att vi har föreställningen att ett försämrat rykte är något vi bör lida av. Problemet är alltså inte bakdantaren och hans ord, utan att vi uppfattar bakdantaren och hans ord som något som bör få oss att oroa oss eller känna smärta.

Nå, på den nivån äger förhållningssättet relevans. Men Epiktetos drar det långt. Som att en människa inte bör brytas ner om ens barn dör, för döden är en del av livet, och naturens gång kan vi ändå inte hindra. Därför bör vi inte ha föreställningen att att vi drabbats av något ont i och med barnets död: det har bara skett som i naturen sker.

Adderat till detta finns stoicismens fatalism: att det som sker i naturen sker är en sak. Determinismen föreskriver därtill att det som sker måste ske. Därigenom blir orsaken till inre oro än mindre: varför oroa sig över nåt man ändå inte kan påverka? Människan åligger det bara att styra sitt inre liv och sina föreställningar, så att det inre lugnet bevaras. Exakt hur en sådan styrning kan vara möjlig i en deterministisk värld kan vi kanske lämna därhän: emfasen ligger hursomhelst på den inre världens balans för att motverka obalans i den yttre världen.

Jag har tidigare varit starkt negativ till Epiktetos. Min recension av Handbok i livets konst från 2011ger uttryck för det. I dag är jag inte lika negativ, även om jag inte kan bli hans efterföljare. Det betyder emellertid inte att jag avfärdar hans livsfilosofi i sin helhet: han kan lära människor att må bättre. Men må de då inte förlora sin mänsklighet och bli blott järn.
– – –
Handbok i livets konst, Epiktetos. Övers. Nino Runeberg. Björck & Börjesson 1963. 80 sidor.

måndag 24 juli 2017

Bokrecension: Självbetraktelser | Marcus Aurelius

Likt en kula inom dig kan själen
förbli oberörd av alla yttre stormar.
Självbetraktelser är skriven av Marcus Aurelius (121-180), romersk kejsare.

Jag har läst Sjösala förlags nyutgåva av boken från 2017, i översättning av Ellen Wester, bearbetad av Daniel Martinez, och med ett förord av Sven-Eric Liedman.

* * *

Marcus Aurelius Självbetraktelser är något enastående i världslitteraturen. Enklast kan boken kanske beskrivas som en antik självhjälpsbok. Annars kan den beskrivas som en praktisk lärobok i stoicismens ideal.

Men det som gör den särskilt enastående, är hur väl den stått sig genom seklerna. Fortfarande i dag, långt efter att kejsaren i fält skrev ner sina betraktelser och senare blivit stoft och dimma, förmår skriften kraftfullt tala till och trösta människor. Inte minst erfar jag själv det vid läsningen. Lärdomar man drar av kejsarens livsfilosofi kan mildra ångest, ge perspektiv på den mänskliga tillvaron, lindra oro för döden, hjälpa människan att leva ett liv i samhället.

Det är därför en välgärning att Sjösala förlag låtit ge ut en ny, utomordentligt vacker, upplaga av Självbetraktelser. Översättningen är gammal, men moderniserad. Ursprungligen gjordes tolkningen till svenska av Ellen Wester (1873-1930).

Jag hoppas dock att några extra korrekturläsningar genomförs inför nya upplagor (må de bli många!), ty dessvärre dras förstaupplagan med en del inslag av väl hårdhänt bearbetning eller av korrekturfel. Som i exemplet från tolfte avdelningen, stycke 22. Där står det i originalöversättningen som följer:
"Undanröj alltså föreställningen, och liksom seglaren, då han svängt om udden, kommer du in i en lugn, spegelklar vik."
Men i denna upplaga har betydelsen blivit motsatsen:
"Undanröj alltså föreställningen att du, precis som om seglaren när han svängt om udden, kommer in i en lugn, spegelklar vik."
En modernisering bör förtydliga, inte fördunkla.

* * *

Självbetraktelser syftar till att utrusta läsaren med tankar som förmår henne att genomleva livet på ett lugnt och lyckligt vis.

Ofta är råden mycket påtagliga. Målet är att människan ska kunna möta alla ödets skiftningar med ett upphöjt lugnt, medveten om att allt som sker måste ske. Hon skall också, som den samhällsvarelse hon måste vara, arbeta på att nedmontera all fåfänga och oro inför vad andra människor tycker.

Dygder i form av plikttrogenhet, sanningskärlek och kärlek till medmänniskan ska guida henne, intill dess att de beståndsdelar som sammanfogats för att bilda henne återigen upplöses. Ty allt är förändring.

Marcus Aurelius och stoikerna förespråkar inte epikuréernas tillbakadragenhet från det allmänna. Tvärtom är det i det allmänna och till det allmännas tjänst idealmänniskan befinner sig och arbetar. I sig, likt en kula, skall dock hennes själ, oberörd av yttre stormar, vila stilla och oantastbar av allt yttre.

Naturligtvis finns mycket i Självbetraktelser som stöter en ateist för pannan. Där finns en hel del metafysik som jag inte kan acceptera. Och där jag förvisso accepterar determinismen, kan jag inte gå med på en teleologisk determinism: att det som sker inte bara sker för att det måste ske, utan också sker för att det är bestämt att så skall ske.

Gudarna är frekvent omnämnda och bortom dem anar man en yttersta gudomskraft. Visst ger Marcus Aurelius också utrymme åt tankarna att allt är atomer och att intet finns efter döden och att inga gudar finns. Men det är tankar som han förkastar. Men det är ändå intressant att sådana idéer helt tydligt finns i hans tankevärld.

* * *

Självbetraktelser är en bok man läser med behållning.

Det är frestande att fundera på hur västvärlden tett sig om tankar som kejsarens fått råda och predikas i tvåtusen år istället för de tankar som Paulus från Tarsos spridde runt Medelhavet. Vi hade då fått höra ideal predikas om förnuftets överhöghet, om inre frid genom egna förhållningssätt till tillvaron, om vikten för människan att följa sin natur.

Det hade kanske inte varit så tokigt.
– – –
Självbetraktelser, Marcus Aurelius. Övers. Ellen Wester, bearbetad av Daniel Martinez. Sjösala förlag 2017. ISBN: 978-91-87193-25-5. 144 sidor.

torsdag 13 juli 2017

Bokrecension: Resa till Tyskland och Polen 1916 | Fredrik Böök

Resa till Tyskland och Polen 1916 är skriven av litteraturkritikern och kulturpersonligheten Fredrik Böök (1883-1961). Boken utkom första gången år 1916.

* * *

År 1916 reser Fredrik Böök omkring i Tyskland och Polen. Färden går gärna med bil. I sin samma år utgivna resebok berättar han om sina intryck.

Det går inte att missta sig på Bööks generellt välvilliga inställning till Tyskland. Han beskriver på snart sagt varje sida tyskarnas obrutna vilja, deras organisationsförmåga, deras förträfflighet. Första världskriget rasar, men i Bööks Tyskland är allt ganska bra, ehuru maten är lite knappare. Men till och med krigsinvaliderna verkar vara vid gott mod.

I det ockuperade och inte på länge självständiga Polen varifrån ryssarna nyss drivits bort uträttar tyskarna stordåd. Välvilliga tyska representanter skjutsar igång lantbruket och ägnar sig åt restaurering av förstörda städer.

Inga moln, eller endast få, syns på Bööks klara himmel.

* * *

Fascinerad är han vidare av de polska judarna, östjudarna, vilkas tillvaro han ägnar två särskilda kapitel. Han behandlar däri dem med en blandning av medlidande och nedlåtenhet. Antisemitiskt? Nja, åtminstone inte bekväm läsning.

Resa till Tyskland och Polen 1916 osar av den tyskvänlighet vars förlängning in under Tredje rikets dagar skulle leda till Bööks vanrykte tjugo år senare. Böök var då knappast nazist. Men hans uppenbara och ogrumlade beundran för Tyskland, synlig redan i denna bok, leder till att han inte ser på sitt älskade Tyskland i rosenskimrande kulörer. Redan här är grundlagd en kärlek som gärna undviker att yttra något egentligt negativt om tyskar eller Tyskland.

Hur då förhålla sig till en bok som Resa till Tyskland och Polen 1916? Jo, inte minst är den intressant som vittnesbörd om hur Tyskland kunde uppfattas av en del av kultureliten i Sverige vid denna tid, enkannerligen av Böök själv. De starka banden mellan Sverige och Tyskland läggs här bara.

Dessutom skriver Böök mycket bra. Visst, det är en aning pastoralt. Men stilkänslan är påtaglig. Gestaltningen av möten träffsäker. Det går lätt och ledigt att läsa Böök.

Och oaktat det protyska bias som finns skildrar han onekligen en verklig del av Tyskland: optimismen som ännu verkar ha funnits, kanske något av den tyska självuppfattningen. Dess välgörande inverkan på polsk utveckling är knappast inbillning. Så Bööks berättelse är nog inte förljugen, men jag skulle tro att den är selektiv.

Polen å sin sida skildras främst ur två aspekter. Dels som föremål för tyskars välvilja. Och dels som något genuint och fint, men primitivt.

* * *

Det har nu gått drygt ett sekel sedan Bööks resa i Tyskland och i Polen. Vi vet vad som hände sen. Att Polen skulle komma att bli en självständig nation inom några år kunde han nog inte föreställa sig från sin utkikspunkt. Att Tyskland skulle förlora kriget var nog honom lika otroligt.

Så blir Resa till Tyskland och Polen 1916 en intellektuell tyskväns ögonblicksskildringar av en nation i krig, en nation vars framtida utveckling han inte kan känna till. Men vars kraft han beundrar.
– – –
Resa till Tyskland och Polen 1916. Fredrik Böök. P. A. Norstedt & Söners förlag 1916. 177 sidor.

lördag 8 juli 2017

Bokrecension: Helt vanliga män | Christopher R. Browning

Helt vanliga män: Reservpolisbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen (eng. Ordinary men: Reserv Batallion 101 and the final solution in Poland) är skriven av den amerikanske historikern Christopher R. Browning (f. 1944).

Boken utgavs första gången 1992. Jag har läst den i svensk översättning av Inger Johansson, utgiven 2006.

* * *

Många böcker har skrivits om Nazityskland. Helt vanliga män torde vara en av de mer skakande av dessa. Den berättar nämligen inte uteslutande något om det förflutna, utan också om människans förmåga att utföra uppdrag som hämtade ur en mardröm.

Helt vanliga män fokuserar på en enskild reservpolisbataljons göranden, när den sänts österut för att medverka i den slutgiltiga lösningen: utrotandet av judarna i Europa.

Materialet som gör det möjligt att nalkas de omkring femhundra männen i bataljonen utgörs främst av förhörsprotokoll från 1960-talet, då 210 av de gamla reservpoliserna frågades ut. Det är ett material som naturligtvis minst sagt är vanskligt att förhålla sig till.

* * *

Det är skakande att läsa om hur dessa framförallt hamburgska män skjuter ihjäl tusentals judar och sänder tusentals till förintelseläger. Centralt i boken är att undersöka gärningsmännen: vad förmådde företrädesvis tyska arbetarkarlar att sätta pipan mot andra människors nackar och trycka av – gång på gång på gång?

Titeln förråder synen på dem: de var i mångt och mycket helt vanliga män, män med familjer hemma, med arbeten av olika slag, med en vardag som bröts när de uttogs som reservpoliser. Browning skärskådar deras beteenden när det fortfarande är skönjbart: hur vissa var villiga bödlar, hur andra mådde dåligt men ändå deltog, hur en och annan aktivt försökte undvika den blodiga tjänstgöringen.

Mellan 1942 och 1943 deltog bataljonen vid 38 000 arkebuseringar och 45 200 deporteringar till Treblinka. Detta är minimiantal, sammanställda av Browning. Den första arkebuseringsaktionen ägde rum i Jósefów i juli 1942, då 1500 personer sköts. I regel togs offren ut i skogen i mindre grupper, fick lägga sig på mage, och blev skjutna i nacken.

Browning visar hur en viss tillvänjning uppenbarligen skett.

Efter den första aktionen var mannarna betryckta. Inför aktionen när han gav sina instruktioner till manskapet lär major Wilhelm Trapp, 53 år gammal yrkespolis kallad "Pappa Trapp", ha gråtit. Men vid senare uppdrag utkristalliserades grupper: de som ville eller åtminstone kunde tänka sig att skjuta, och de som höll sig undan. Några personer drog sig undan uppdraget redan i Jósefów och kunde under major Trapps beskydd befrias, åtminstone vid denna tidpunkt.

Polisbataljonens uppdrag bestod dels i rena arkebuseringsuppdrag: massmord och massakrer.

De deltog också i så kallade judejakter i skogarna, tömningar av getton, inklusive skjutande av personer oförmögna att förflytta sig, och olika former av tjänstgöring vid deportationer av judar till Treblinka, till exempel vakttjänstgöring utmed marschvägen till järnvägsstationen.

* * *

Helt vanliga män består av två huvudblock.

Det första blocket rekonstruerar bataljonens verksamhet. Det andra blocket inventerar de olika förklaringsmodeller som använts för att försöka förklara hur vanliga tyska män kunde förmås och förmå sig att skjuta ihjäl andra människor i tusental och leda ännu fler till sin död.

Till Brownings stora företräden hör att hans prosa är lidelsefri och mycket nykter. Det är inte en förbannande predikan över gärningsmännen som läsaren tar del av, utan en mycket nykter och detaljerad framställning där vi steg för steg invigs i hur det gick till vid reservpolisbataljonens tjänstgöring och hur mannarna i densamma reagerade på sitt värv.

Det är upp till läsaren själv att förfäras, ja, att må dåligt, av det beskrivna.

* * *

Vad beträffar förklaringarna är de mångfaldiga.

Jag får intrycket att Browning själv företräder uppfattningen att svaret på frågan "varför?" inte nödvändigtvis är helt löst, men att man kan få delar av svaret genom en kombination av olika saker.

Grupptrycket är en sådan förklaring, oviljan att framstå som vek inför kamraterna. Orderlydnad är en annan, att följa auktoriteternas bud, att vara lojal, plikttrogen. Rasismen är ytterligare en: att tyskarna under lång tid marinerats i antisemitisk ideologi, även om reservpoliserna i bataljon 101 företrädesvis haft sina formande år före nazisternas maktövertagande.

Rasismen bidrar hur som helst till den avhumanisering av offren som underlättar deras likvidation.

Oavsett varför har vi dock faktum: helt vanliga män förmåddes med- eller motvilligt att döda tusentals och åter tusentals människor eller att skicka dem i döden. Frågan är inte om det kan hända: det har redan hänt.

Den avgrundsdjupa frågan dallrar under läsningen outsagd: vad är det som säger att inte vi hade agerat precis som reservpoliserna gjorde om vi var satta i samma omständigheter? Vad är det som säger att vi hade varit vaccinerade mot grupptrycket, hierarkin, rasismen: vaccinerade mot att trycka på avtryckaren?

Må vi aldrig hamna i en sådan situation att vår kapacitet i detta avseende prövas.
– – –
Helt vanliga män: Reservpolisbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen (eng. Ordinary men: Reserv Batallion 101 and the final solution in Poland), Christopher R. Browning. Övers. Inger Johansson. Norstedts 2006. ISBN: 91-1-301521-4. 282 sidor.

lördag 1 juli 2017

Bokrecension: Hellas' arv | Martin P:n Nilsson

Hellas' arv är skriven av filologen Martin P:n Nilsson (1874-1967), professor i klassisk fornkunskap och antikens historia. Boken utkom år 1928.

* * *

Hellas' arv består av sex radioföreläsningar av Martin P:n Nilsson.

Nu är jag ingen särdeles flitig radiolyssnare, men den nivå Persson Nilsson håller vad beträffar begrepp och faktiskt kunskapsmässigt innehåll torde vara ovanligt hög: föreläsningarna måste ställt rejäla krav på lyssnarens koncentration när det begav sig. Ja, de håller utan tvekan universitetsnivå, kanske motsvarande en introduktionskurs om det antika Greklands andliga liv.

För fokus i Hellas' arv ligger i stor utsträckning just på den andliga delen av tillvaron: konst, filosofi, intellektualism i form av grundläggande av vetenskaplighet, statskonst, individualism och mera. Mer specifikt handlar föredragen om följande ämnen: "Den religiösa friheten", "Litteratur och konst", "Tankens frihet", "Den politiska friheten", "Individens frigörelse" samt "Vetenskap och forskning".

Särskild hänsyn tas, som titeln antyder, till vad av grekiskt väsende som vi än idag bygger vidare på eller står under inflytande av.

Naturligtvis har gestalter som Sokrates, Platon och Aristoteles i boken sin givna plats. Men jag uppskattar att dessa inte ensamma får stå som  representanter för den grekiska filosofin, ej heller skänks sådan plats att de helt skymmer bort andra personers intellektuella betydelse under eran. Särskilt sofisterna, i deras roll som ifrågasättare av det hävdvunna, lyfts fram av P:n Nilsson.

* * *

Hellas' arv är gammal, men ger så långt jag kan bedöma en utmärkt översikt av de gamla grekernas tankevärld i koncentrat. Naturligtvis märks åldern i språket - hur klar prosan än är i sin tuktade ton - och inte skulle vi idag tala om ras som här sker, möjligen snarare kulturella särdrag, eller något sådant.

För egen del påminns jag genom läsningen om i vilken grad vi än idag står som arvtagare till det som en gång började spira och växa i de grekiska stadstaterna. För att nämna några saker: Det vetenskapliga betraktelsesättet. Demokratin, så klart. Filosofin. Och litteraturen, inte minst.

Men författaren blundar inte för det i grekiska tankesätt som utifrån våra andra perspektiv visat sig vara återvändsgränder, främst då astrologin. Möjligen hade en nyare framställning balanserat upp författarens på det stora hela ganska hyllande framställning genom att ge större utrymme åt avigsidorna vad beträffar antikens Grekland.

Men, som också författaren framhåller, bör man akta sig för att bedöma en annan tids företeelser utifrån vår egen tids företeelser. Det vore, vill jag mena, ett anakronistiskt sätt att nalkas det förflutna.

Hursomhelst är det nyttigt att få upp ögonen för att vår kultur har många och djupa rötter. Hellas' arv fungerar utmärkt som en introducerande ögonöppnare.
– – –
Hellas' arv, Martin P:n Nilsson. P. A. Norstedt & Söners Förlag 1928. 162 sidor.

torsdag 29 juni 2017

Bokrecension: Sten Sture den äldre | Sven Ulric Palme

S:t Göran och draken, Stockholms storkyrka. Beskuren.
Foto: Wikimedia Commons / Albert Jankowski.
Sten Sture den äldre är en biografi skriven av Sven Ulric Palme (1912-1977), docent, sedermera professor, i historia. Boken utkom 1950. Jag har läst en utgåva från 1968.

* * *

Riksföreståndaren Sten Sture d.ä. (ca. 1440-1503) är en man som står höljd i dunkel och skuggor, fastän han vid medeltidens slutskede under trettio år stod i en helt central position i det svenska riket. Han var då dess kanske mest inflytelserike och förmögne man.

Sven Ulric Palme strävar i sin klassiska biografi över riksföreståndaren efter att skingra en del av det som skyler Sten Sture för oss, och låta honom ta gestalt igen.

Det är ett imponerande arbete Palme genomfört.

Herr Sten, som vi inte har något säkert porträtt av och som vi inget har kvar efter som med säkerhet är skrivet av honom personligen, kan manas fram genom att Palme spårar hans handlingar, såsom de bevarats i det spröda och svårhanterliga källorna.

Palme visar på Sten Stures stora ekonomiska intressen, hans många godsköp, hans fallenhet för förhandlingar framom väpnad strid, fastän det senare inte var honom främmande. Framförallt visar Palme hur Sten Sture agerade utifrån ekonomiska bevekelsegrunder och en vilja att bevara, befästa och förmera sin makt. Inte, såsom det ofta utmålats, utifrån någon form av nationalistisk grund.

* * *

Sten Sture den äldre har nu en del år på nacken. Om rönen om Sten Sture förändrats sen dess tillkomst vet jag inte. I den arton år efter första upplagan utgivna utgåvan av boken som jag läst skriver Palme i ett efterord att senare forskning snarast bekräftat hans bild.

Men åldern visar sig också i det gammaldags språket, som redan vid utgivandet måste ha upplevts som påfallande konservativt. Men elegant är det, och precist likaså.

Efter läsningen av Sten Sture den äldre är riksföreståndaren fortfarande inte tydligt projicerad. De riktigt personliga dragen kommer vi inte längre åt, förutom kanske att han led av en ögonsjukdom och att han synes haft ett uppbrusande humör, kanske lite som sin systerson Gustav Vasa. Och det finns en möjlighet att riddarens drag på den samtida skulpturen S:t Göran och draken i Stockholms storkyrka äger en likhet med riksföreståndarens anlete.

Men Palme har genom sitt ingående studium, sina ingående källanalyser, förmått att ge biografins föremål konturer och drag som vittnar om en typisk medeltidsstorman begåvad med hänsynslöshet, agitatorisk förmåga och ett sinne för hur han skulle hålla sig i maktens toppskikt under en dramatisk tidsepok i svensk historia, då släkter stod mot släkter, och då den nordiska unionen knakade.
– – –
Sten Sture den äldre, Sven Ulric Palme. LTs förlag 1968. 303 sidor.