söndag 3 mars 2024

Bokrecension: Karl XII | C. O. Nordensvan

Karl XII
Karl XII. Synpunkter och betraktelser är skriven av C. O. Nordensvan (1851–1924), officer och militärhistorisk författare. Boken utkom år 1918.

* * *

Under Stora nordiska kriget (1700–1721) stupade uppåt 200 000 människor på svensk sida. De dog i sjukdomar, de dog i köld, de dog i strid. Därtill utarmades Sveriges resurser och omfattande landavträdelser fick göras. Stora nordiska kriget blev en katastrof. I spetsen för händelseutvecklingen stod en man, den enväldige svenske konungen Karl XII (1682–1718).

Det hör väl till historiskt intresserade svenskar att ha en uppfattning om Karl XII. De finns som höjer honom till skyarna som hjälte, och de finns, som sablar ner honom som landsplåga. 

Problemet är inte nytt, och hur man borde se på kungen sysselsatte också officeren C. O. Nordensvan, som 1918 gav ut Karl XII. Synpunkter och betraktelser, en sammanfattning av Nordensvans studier i ämnet, som särskilt varit militärt inriktade.

Det förvånar därför inte att fokus för Nordensvans bok är de militära rörelserna. 

Största delen av boken består av plågsamt detaljerade skildringar av hur befälhavaren X för sina styrkor till Y, därefter till Z och därefter till nästa plats. Så inträffar ett slag, varefter man rör sig till platsen A, sedan till platsen B, och sedan till platsen C. Översätt sedan dessa Y, Z, A, B och C till polska eller ryska orter och läsaren som inte är synnerligen bevandrad i östeuropeisk geografi är mycket snart borttappad. Åtminstone den här läsaren. Trots att en och annan karta beledsagar berättandet.

Så man får försöka se de stora dragen i rörelserna. Hur Karl XII synes irra omkring, för att stundom stanna upp. Nordensvan ställer sig gång på gång frågande till konungens handlingssätt. 

* * *

Mot senare delen av boken tar mer tolkande och resonerande partier vid, och här blir det ännu tydligare att Nordensvans uppfattning om Karl XII som fältherre är mycket kritisk. Nordensvan tycker sig se, att Karl XII obstinat håller fast vid till exempel Sachsen-Polens konung Augusts avsättning, fastän det kostar Sverige östersjöprovinserna, fastän gynnsamma tillfällen till fred visade sig, om Karl XII bara velat vända sitt öra till kompromisser. 

Men allt, verkar Nordensvan mena, som hade en antydan av reträtt var för Karl XII liktydigt med nederlag. Att kompromisser kan vara strategiskt lämpliga verkar konungen inte velat se. Det var segra helt enligt sin egen vilja, eller gå under.

Ett annat karaktärsdrag som Nordensvan belyser är Karl XII:s egenmäktighet. Konungen har stora militära begåvningar omkring sig, men ytterst lite låter han dem komma till tals, och ytterst lite, om något, meddelar han dem om sina mer övergripande mål. De får ofta bli kvar i ovisshet om sin konungs planer.

Konungen är obstinat — Nordensvan talar om Karl XII:s ”ytterliga envishet” — och konungen är egenmäktig och lyssnar inte till råd. Han låser sig vid mål som inte kan uppnås. Han förstår inte statskonstens och diplomatins möjligheter. När han likväl låter använda sig av diplomati, är hans kompromissvilja obefintlig. Hans språk är krigets, med värja i hand. Nordensvan skriver:

”Det förefaller nästan, som om konungen uppfattade hela kriget såsom sin enskilda angelägenhet, med vilken ingen annan hade något att skaffa.”

Och vidare:

”Otvivelaktigt är i alla fall, att Karl XII:s anlag och långa krig allt mera födde i honom en krigslystnad, som i kriget sökte sin tilfredsställelse [sic!] och älskade kriget för dess egen skull.”

Det hindrar inte att Nordensvan kan uppskatta konungens personliga egenskaper: konungen har mycket enkla vanor, och han är tapper intill dumdristighetens gräns och strider inte sällan med sin armé, när det rent taktiskt rimligen hade varit bättre om högste befälhavaren hållit distansen och bevarat överblicken. Men moraliskt har en stridande konung säkert en slående effekt på manskapets stridsvilja.

Slutligen låter Nordensvan hursomhelst sin bok mynna ut i en lovprisning av konungen som skär sig med vad han tidigare anfört emot honom. Han talar om ”övermåttet av hans goda egenskaper”, om att han trots sina brister står ”framför oss såsom urbilden av svensk kraft och svensk tillförsikt”.

Diskussionen om Karl XII tog som bekant inte slut med Nordensvans Karl XII. Synpunkter och betraktelser. En enhetlig bild av krigarkungen framför andra i svensk historia kommer vi aldrig att få: han var själv alltför sparsam med utsagor om sitt inre liv för att vi någonsin ska kunna lära känna honom. Återstår att som Nordensvan försöka tolka honom utifrån hans kända agerande. Nordensvan balanserar som synes en kritisk bild av kungen som härförare mot en positiv bild av hans personliga egenskaper.
– – –
C. O. Nordensvan, Karl XII. Synpunkter och betraktelser. Stockholm: Åhlén & Åkerlunds förlags A.-B, 1918. 341 sidor.

onsdag 28 februari 2024

Bokrecension: Husmoderns död och andra texter | Sara Danius

Husmoderns död och andra texter är skriven av Sara Danius (1962–2019), professor i litteraturvetenskap. 

Boken utkom första gången 2014. Jag har läst e-boksversionen från 2016.

* * *

Sara Danius behärskar essä-formatet fullständigt; genren blir i hennes händer vad den verkligen är – en konstform. I hennes texter förenas den vetenskapliga vederhäftigheten med den goda prosan. Därigenom blir rentav ämnen som egentligen ligger utanför läsarens invanda intressesfär givande att ta del av.

Danius rör sig hemvant i de litterära sfärerna. Hon analyserar med överblick och ser detaljen. Och hon kan även anlägga en lekfull ton, som i texten om dadaisten Walter Serner.  Hon berättar såväl om Thomas Manns författarskap som Marcel Prousts, om Virginia Woolfs och Jane Austens. Hon kontrasterar Sartre och Camus. Hon promenerar genom Tomas Tranströmers Stockholm. 

Det blir alltid givande texter, vare sig fokus ligger på dessa nämnda, på Adorno eller Freud eller någon av de andra gestalter som finns med och betraktas i boken, och vare sig det behandlade ämnet rör verk som är mycket moderna eller mycket väletablerade traditionella.

Med säker hand tar Danius, för att nämna ett exempel, sig an Bonniers kokbok genom tiderna, och visar hur samhällsutvecklingen återspeglar sig i böckernas illustrationer och val av maträtter. Det grafiska, blodiga viker för det schematiska, desinfekterade. Det grymma för det behagligare.

Det finns också djupt personliga texter, till exempel skildringarna av Danius far, läraren och tidigare officeren Lars Ingemar Danius. Inte minst lär man känna honom i texten som utgjorde hennes Sommarprogram i radion 2013. Hon berättar om hans litterära smak – hellre Tegnér än modernister – och om hans faderskap. Skildringarna präglas av kärlek och värme. 

Roande och rörande är också berättelsen ur Sommarprogrammet om hur Peter Englund, då Svenska Akademiens ständige sekreterare, ringer upp henne en kväll när hon lagar middag och frågar om hon kan tänka sig att bli invald i sällskapet. Hur hon svarar ja i mobilen.

Sara Danius visar hur man kan skriva relevant och gripande om litteratur, litteratur i olika former och från olika tider. Hennes texter får min respekt för litteraturen som konstform att växa än mer. Som hon själv skriver:

”Romaner är som varuhus. Letar man bara tillräckligt länge hittar man allt.”

Det är en förmån att få vara med i ett sådant letande.

* * *

Texterna som utgör Husmoderns död och andra texter har tidigare publicerats på olika håll, ofta i Dagens Nyheter, men de har här reviderats i större eller mindre omfattning. De flesta av dem rör litteratur på något vis, men det finns även texter om annat, såsom glaskonst och fotografi.

Boken kompletteras av en litteraturförteckning, där den intresserade kan fördjupa sig än mer i flera av de presenterade ämnena.
– – –
Sara Danius, Husmoderns död och andra texter. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2014. E-boksproduktion Bonnierförlagen 2016.

söndag 25 februari 2024

Bokrecension: Kriget mot Ryssland | Sven Hedin

Övergivet ryskt skyttevärn.

Kriget mot Ryssland. Minnen från fronten i öster mars – augusti 1915
är skriven av Sven Hedin (1865–1952). Boken utkom år 1915.

* * *

När första världskriget rasat i omkring ett halvår gör den svenske upptäcktsresanden Sven Hedin en resa på östfronten. Han far omkring där mellan mars och augusti 1915 och resultatet är en rejäl bok, en motsvarighet till hans lika omfattande bok om sin resa på västfronten, Från fronten i väster.

Visserligen är Sven Hedin en privilegierad resenär genom sitt då stora kändisskap och sin stora tysklandsvänskap: tyskarna tjänar uppenbarligen på att ha en vän från ett neutralt land som skildrar de tyska framgångarna, och Hedin får tillgång till avspärrade områden och högt uppsatta militärer, ja, även till kejsaren av Tyskland, som han blivit bekant med, och kejsaren av Österrike-Ungern, som han också träffar.

Sven Hedin älskar Tyskland, vars folk han ser som nära befryndat med det svenska. Han ser i Tysklands engagemang mot Ryssland en direkt parallell till Karl XII:s krig mot Ryssland tvåhundra år tidigare: båda fenomenen är för honom germanska ansträngningar med vapen i hand att hålla Ryssland på plats. Om och om igen visar Hedin ett slags historiskt dubbelseende; Hedin befinner sig i sin egen tids krig på olika platser, och samtidigt refererar han vad som hände den karolinska armén på samma marker långt tidigare.

”Det var i karolinernas spår, tyskar, österrikare och ungrare tågade fram, och det var Karl XII:s tanke att resa en germansk mur mot slaviska stormvågor, som blivit upptagen och fortsatt av våra blodsfränder.”

Det finns ett tydligt ärende och en tydlig politisk underton i Hedins väldiga verk om sin resa på östfronten. Han vill inte att hans eget hemland ska stå vid sidan av, utan sluta upp i en strid som för Hedin gäller den germanska, västerländska kulturen, som han upplever hotad av österns inträngande västerut. Det Sverige en gång gjort under stormaktstiden och framförallt under Karl XII:s tid bör det göra igen, innan det är försent.

”Den dag lärer dock icke vara långt avlägsen, då alla germaner måste sluta sig tillsammans för att upptaga den avgörande striden mot österns framvällande massor.”

Tydligare kan Hedins mening knappast formuleras.

* * *

Vi kan således konstatera att Kriget mot Ryssland har tydliga ärenden. 

Boken upphöjer det i Hedins ögon enastående och svårt utsatta Tyskland och deras allierade Österrike-Ungern. Och boken verkar för att väcka svenska folket till medvetenhet om ett historiskt uppdrag som det inte bör svika för bekvämlighet och neutralitet. 

Med facit i hand är det lätt att göra sig lustig över Hedins svulstighet, men för Hedin var hotet högst reellt: han såg en civilisationernas kamp utspela sig framför ögonen när han på fronten ser de brinnande polska byarna, när granaterna slår ner och när tusentals soldater marscherar förbi honom.

Hedin reser oftast omkring i bil, skjutsad av tyska eller österrikisk-ungerska officerare eller soldater. Men han gömmer sig inte på bekvämt avstånd från striderna; ofta är han på plats där ryssarna nyss evakuerat timmar eller kanske en dag före. Han rör sig på platser som fortfarande beskjuts. Han hukar i skyttegravar för att inte synas från andra sidan. Han är på intet sätt feg, även om han ofta tillbringar sina nätter i bekväma hotellrum, och äter kvällsmat med generaler och aristokrater.

Kriget mot Ryssland utgör ett mycket intressant tidsdokument. Merendels uppfattas nog Tyskland under första världskriget numera hos oss som de man inte sympatiserar med, och det beror nog i inte ringa grad på det som senare skulle följa: andra världskriget och det nazistiska styret. 

Allt det finns dock ännu inte när Hedin skriver. Vad Hedin ser är en kultursfär som hotas, en kultursfär som han anser vara hans egen, och som måste försvaras till varje pris, mot Ryssland, men också mot det av honom djupt hatade England, vars ränker han anar bakom ryssarna. Ja, om Englands agenda genomförs ska skandinaverna räkna med att få se ”våra städer och byar brännas, våra hus och hem plundras, våra kvinnor skändas och våra män bortsläpas till den sibiriska träldomen.”

* * *

Man skulle kunna ägna en doktorsavhandling åt Hedins tendenser, beskrivningar och värderingar i Kriget mot Ryssland. Här kan bara några antydningar göras beträffande språk och innehåll. 

Språket är utmärkt. Hedin är en strålande stilist, lättläst och driven, övertygande och målande, med öga för både detalj och stora drag. Även om krigsansträngningarna ofta antar en polerad heroisk skepnad lyser också det mörka, makabra igenom, och han väjer inte för detta. 

Det skildrade lidandet uppväger kanske inte den allmänna och scoutmässiga hurtighet Hedin stundtals skriver med, men det ger åtminstone svärta åt skildringen. Även i det rika fotografiska illustrationsmaterialet förekommer emellanåt eländet tydligt: Sven Hedin låter inte bli att fotografera lik.

Några fragment av krigets elände:

”... i snön begrovos de fallna. Nu, då det vita täcket smälte bort, kommo liken i dagen.”

”Framför [skytte-]graven löpte hoptrasslade, med spanska ryttare försedda taggtrådsnät, i vilkas obarmhärtiga snår av järn ohyggligt massakrerade, uppsvällda och blåsvarta lik sutto fast. En vidrig stank spred sig kring platsen.”

”De, vilka stupat på sin post i den grav, som upptagits invid muren, lågo täckta allenast av nedrasat grus och stensplitter, och när man – utan att veta detta – gick däröver, kändes marken försåtligt mjuk.”

”I ett fattigt litet hem, bebott av en ung moder med två barn och en äldre kvinna, hade en projektil slagit ned och dödat alla. Blod, hjärnsubstans och muskeltrasor sutto fastsmetade kring väggarna. För övrigt hade de olyckliga redan jordats.”

Beskrivningarna drabbar läsare också mer än hundra år efter att händelserna inträffat.

* * *

Beskrivningarna av tyskarna och det tyska är synnerligen gillande. Germaner övar ”mildhet mot de besegrade”. Och ”[g]rymhet mot den besegrade strider helt och hållet mot germanens sinnelag och natur.” Den tyska armén ”är främmande för alla asiatiska vanor.” 

När Hedin träffar några tyska officerare utlåter han sig så här: ”Det är uppfriskande att se en sådan skara verkliga män, vackra, friska väderbitna och krutbestänkta germaner.” Tyskland är för Hedin uppenbarligen ett ideal.

Men Hedin ger sig också hän åt en slentrianmässig antisemitism som i hans tid inte var ovanlig, men som i vår tid inte kan annat än att sticka i ögonen. 

Hedin talar om ”judekvarteret med dess eländiga kyffen och snuskiga bodar, och den mustiga doft, som utmärker varje ghetto”. Allt judiskt framställs i allmänhet som smutsigt och beklagansvärt. Och Hedin skriver om judarna, att ”[f]ör övrigt äro de främmande för patriotiska känslor. För dem är den egna vinsten huvudsaken.” 

Om varför vissa byar räddats från att brännas ner av ryssarna anför Hedin: ”Hur kommer det sig, att somliga ställen gått fria? Kanske judarna mutat dem, som skött brandfacklorna?” Och i Warszawa: ”En tragisk syn erbjöd också här israeliterna i sina små svarta mössor, sina långa skägg och långa fingrar, smutsiga och rufsiga som alltid.”

De antisemitiska schablonerna sitter djupt och självklart i Hedins berättelse om tillvaron i östeuropa.

* * *

Kriget mot Ryssland ger tunga bilder av krigets destruktivitet, men också tydliga drag av hur en man som Hedin såg på omvärlden och vad han befarade för framtiden. 

För Hedin var hotet från öst överhängande, och tyskarnas krigföring en livsnödvändighet för vad han skulle kalla den germanska och västerländska civilisationen. Det är utifrån detta perspektiv man behöver försöka förstå honom, tror jag. Hedin ser en världsbrand som hotar att ödelägga allt han värnar, och därför vill han också att allt må göras för att tvinga tillbaka denna förtärande eld. 

Kriget mot Ryssland är fylld av fotografier, många tagna av Hedin själv, som också försett sitt verk med åtskilliga teckningar som han gjort, ofta porträtt av människor han mött. Därtill kommer en mängd svårlästa kartor. 

Särskilt fotografierna av krigets direkta konsekvenser hjälper en sentida läsare att tillsammans med texten skapa sig åtminstone aningen av en förståelse för hur överväldigande stort lidandet var då detta första världskrig drog fram över Europa. På fotografierna ser vi flyktingar, nedbrunna hus, nedskjutna döda och nedskjutna skadade människor. Vi ser män i uniform vandra rakt mot sin egen död. 

Det är kanske den ton som längst klingar kvar efter att ha läst Hedins Kriget mot Ryssland: det oerhörda, meningslösa lidandets ordlösa skrik.
– – –
Sven Hedin, Kriget mot Ryssland. Minnen från fronten i öster mars – augusti 1915, Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1915. 964 sidor.

onsdag 7 februari 2024

Bokrecension: Vad händer med svenska språket? | Inge Jonsson (red.)

Ur ABC- och läsebok av B. C. Rodhe.
Vad händer med svenska språket? Debattbok sammanställd av Inge Jonsson och utgiven av Svenska Akademien utkom år 1976. Inge Jonsson (1928–2020) var professor i litteraturvetenskap.

Boken har försetts med ett förord av Karl Ragnar Gierow (1904–1982), då Svenska Akademiens ständige sekreterare.

* * *

Vad är ett gott skrivspråk? Det är svårt att inte anta att svaret främst kan besvaras ur en subjektiv synvinkel. Olika människor reagerar rimligen olika på olika sätt att skriva. En språkvetare tänker säkert i allmänhet annorlunda än en tonåring. 

Jag inbillar mig att jag har ett relativt väl uppövat språköra vad gäller svenskan. Och liksom någon som har ett relativt väl uppövat musiköra stör sig på dissonanser, gör jag detsamma i svenska språket, för att nu låna en liknelse från Vad händer med svenska språket? Ett avvikande skrivsätt stör mig. Men samtidigt anser jag att språket inte heller får förstelnas i sin skriftliga form. 

Idealet för mig är ett vårdat skriftspråk som ligger talspråket nära, utan att äga talspråkets naturliga lättja i uttalet. Det ligger ingen som helst fördel i att krångla till språket bara för att det är nedskrivet i stället för uttalat. Meningar är med fördel inte längre än nödvändigt och bör absolut inte vara överlastade. Å andra sidan ger det ett slarvigt, ja, nästan respektlöst, intryck på mig att skriva ”ja” istället för ”jag” eller ”mej” istället för ”mig” eller för den delen att förminska skriftspråkets uttrycksmöjligheter genom att inte använda sig av rimlig interpunktion. 

Jag förmodar att balans framstår som ett ideal för mig, balans mellan det hävdvunna och det dynamiska.

Det är i stor utsträckning frågor som dessa som behandlas i debattboken Vad händer med svenska språket? Boken har några år på nacken och trycktes 1976. Det är tydligt att det hänt mycket i språkutvecklingen på de närmare femtio år som gått sedan dess. En del debattörers anatema över språkliga barbarismer framstår nu som snudd på löjliga eller åtminstone svårt förlegade. Språket har trots allt utvecklats, och det som störde ett vältränat öra 1976 stör inte nödvändigtvis ett tränat öra i dag.

* * *

De olika debattörer som lämnat bidrag till boken angriper olika ämnen, även om frågor rörande språkriktighet dominerar. Dock finns där många andra ämnen representerade också, till exempel utvecklingen av Svenska Akademiens ordlista och fackterminologi. 

Nils-Erik Landell tar upp problemet med dimmig, uppblåst officiell prosa i somliga av Statens Offentliga Utredningar. Göran Palm visar på problemet med att inte målgruppsanpassa textinformation. Utrikeskorrespondenten Sven Åhman stormar över svenskans förfall utifrån hans perspektiv när han efter många år återvänt hem. 

Det reageras mot anglicismer, klichéer och ogrammatiska formuleringar. Någon reagerar på ordet ”tejp”, som väl numera får anses helt och hållet accepterat inom svenskt språkområde. Henrik Sandblad skriver med skärpa mot språket hos idrottsjournalister. 

En mer tillåtande attityd märks hos Bertil Molde, som skriver om hur flera olika sätt att uttrycka sig kan vara lika språkligt korrekta, och om hur olika människor inom den svenskspråkliga gemenskapen kan hålla sig med olika varianter av svenska, utan att den ena varianten nödvändigtvis är mer rätt än den andra. Till exempel är det lika självklart för en del att uttrycka ”från en synpunkt” som för en annan att uttrycka ”ur en synpunkt”. Och när det förut var vanligare att skriva att man tog fotografier på en person har det senare blivit vanligare att man tar fotografier av en person. Någon gång kan vad som uppfattas som dialektalt rentav vara en gamla versioner av uttal som levt kvar, till exempel att istället för ”blommor” säga ”blommer”.

* * *

De sexton texter som utgör Vad händer med svenska språket? är skrivna av personer från delvis olika sfärer. En del texter har tryckts förut, andra är nya för boken. Samtliga av dem som medverkar arbetar med språket på något vis, antingen genom att vara författare eller genom att studera språk. Infallsvinklarna är olika och det är också graden av språklig purism eller konservatism. Men i princip alla som bidragit har en grundhållning där man värnar om att språket ska vårdas som verktyg. Boken är inte en radikal skrift. 

De många exemplen på olika språkliga varianter och avarter ger tankeställare, även sedan det nu gått ett tag sedan boken först gavs ut. En del tankeställare har kraft att justera språk hos skrivande människor fortfarande, andra belyser hur språket förändrats och alltjämt fortsätter att förändras. Och genom att boken hunnit åldras något utgör den också i sig själv ett språkhistoriskt vittnesbörd om sin egen tid.
– – –
Inge Jonsson (red.), Vad händer med svenska språket? Debattbok sammanställd av Inge Jonsson och utgiven av Svenska Akademien. Stockholm: Bokförlaget PAN/Norstedts, 1976. 211 sidor.

onsdag 31 januari 2024

Bokrecension: Obestämda artiklar | Per Wästberg

Obestämda artiklar är skriven av Per Wästberg (f. 1933), författare och tidigare chefredaktör och kulturredaktör på Dagens Nyheter. Boken utkom år 1981.

* * *

Obestämda artiklar är en mycket tilltalande samling ”personliga annotationer, minnesfragment, reseintryck, litterära reflexioner, skämt och infall”, såsom Per Wästberg beskriver texterna i efterskriften. Texterna har tidigare till stor del tydligen varit publicerade i Dagens Nyheter under rubriken ”Motroten”, även om en del nytt material också finns med, och annat material har redigerats.

Per Wästbergs prosa är mycket välklingande. Den har inte en sökt eller uppstyltad karaktär, den känns inte som att den försöker vara vacker eller poetisk, utan den känns sådan på ett spontant vis, vilket rimligen kräver ett känsligt språköra av sällsynt slag hos författaren. 

De saker som Wästberg tar upp är av allehanda slag, och han har i boken ordnat sina fragment och småstycken i kapitel efter ämne. Ibland handlar det om en plats han besökt, varvid han ger intryck och observationer. Ibland handlar det om författare han läst. Ibland bjuder han på formuleringar som är eller skulle fungera utmärkt som aforismer. 

Den generella tendensen uppfattar jag som lärt skeptisk. Det är en människa som sett mycket, som rest mycket, som läst mycket, som med bibehållen ödmjukhet tolkar sin omvärld och förklarar den utifrån sitt perspektiv, med en sund öppenhet. Och med öga för de talande detaljerna.  

* * *

Wästberg skriver jordnära om Frankrike, om engelska Sutton Courtenay där George Orwell är begravd, om religion och politik – men utan störande polemik. Han tittar in genom fönstret i ett hus där Virigina Woolf bodde med sin make. I boken finns minnen återgivna. Det vardagliga blandas med det unika. Genom Wästberg får vi erfara Venedig och New York och flera olika platser i Afrika: Kenya, Tanzania, Senegal.

Många av de reflexioner Wästberg gör, ibland liksom i förbigående, är mycket träffande:

”En del religiösa tror att deras liv på jorden förlängs ut i evigheten – såsom guldfiskarna tycks tro att akvariets vatten fortsätter bortom glaset.”

”En misslyckad bok är en där vid slutad läsning inte bara verkligheten ser oberörd ut utan även läsaren är det.”

”Om vi bara kunde skala av oss våra roller och stiga fram bakom dem, vem skulle vi då likna där vi sträcker på oss i ljuset, återfödda? Utan  några som helst masker – en fullständigt oigenkännlig figur.”

Bland personerna Wästberg skriver om återkommer J. L. Borges, för övrigt en enastående författare. Men han skriver också om Sven Hedin. Och om Anais Nïn, som Wästberg en gång sett på en restaurang i Paris. Sven Delblanc skymtar förbi, och det gör också Oscar Wilde och Chinua Aschebe. Och många fler.

Och en charmig skildring rör hur Wästberg under ett besök på Tivoli i Köpenhamn tappar bort sin kalender, och han känner en aning av frihet när allt inbokat, alla möten, plötsligt inte längre är tillgängligt för honom.

* * *

Obestämda artiklar är en utmärkt bok att läsa för dess språkliga skönhets skull, för dess stämnings skull och för dess insikters skull. Man får känslan av att följa med in i Per Wästbergs privata värld, och därifrån med honom skåda ut på den yttre världen såsom han ser den.
– – –
Per Wästberg, Obestämda artiklar. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1981. 235 sidor.

lördag 27 januari 2024

Bokrecension: Ön Sachalin | Anton Tjechov

Anton Tjechov
Ön Sachalin (ry. О́стров Сахали́н) är skriven av Anthon Tejchov (1860–1904), rysk författare, dramatiker och läkare. Boken utkom första gången i sin helhet på ryska 1895. 

Jag har läst en förkortad svensk översättning av Hans Björkegren och Victor Bohm i en upplaga från 1975.

* * *

Sydöst om ryska kusten och norr om Japan finns en långsmal ö. Den är ungefär lika stor som Västergötlands yta fyra och en halv gånger om. Ön heter är Sachalin och fungerade som rysk deportationsort och fängelseö från år 1875. Dit, över 600 mil från Moskva, skickades mördare, tjuvar och andra oönskade personer från västligare delar av landet för några år upp till livstid.

Året 1890 reste författaren Anton Tjechov dit och såg under några månader till att prata med mängder av deporterade människor och andra som vistades där. Han kom att beskriva sina iakttagelser i en bok som heter just Ön Sachalin

Tjechovs metod för att få möjlighet att träffa många människor är att genomföra en folkräkning. Det kan väl också förklara den återkommande befolkningsstatistik som han förmedlar, även i den förkortade översättning som jag läst. Genom sitt uppdrag kan Tjechov resa och knacka på snart sagt överallt. Han ska ha sammanställt fler än tiotusen indexkort över invånare på ön.

Boken har Tjechov skrivit utan många utropstecken eller interjektioner. Författaren låter skildringarna och vittnesmålen tala för sig själva, och snart känner sig läsaren själv klaustrofobiskt instängd på den stora ön.

* * *

Det fanns olika typer av deporterade på ön. 

Det fanns inlåsta straffångar som kedjats fast i vagnar för att hindra rörelse. 

Det fanns fångar som fick ägna sig åt straffarbete ute, som till exempel att arbeta i gruvor eller som uppassare åt tjänstemän. En fånge kunde bli kolonist och få sig tilldelad en i regel på tok för litet tilltagen åkerlapp tillsammans med andra kolonister. Och så kunde man till sist avancera till bonde, varvid fängelset helt släppte taget om personen som lämnades att försörja sig själv. 

På Sachalin utdelades kroppsstraff med spö eller piska och avrättningar förekom. Kvinnor som kom till ön, ibland i sällskap med sina deporterade män eller fäder och ibland som fångar själva, kom i mycket stort antal att bli prostituerade.

Fångarna är i allmänhet mycket underdåniga mot icke-fångar och förväntas svepa av sig mössan när de kommer i närheten av en sådan. Kortspel verkar av Tjechovs skildring vara utbrett, och då givetvis kortspel om pengar och varor, vilket leder till att en del deporterade kan bli tämligen rika och äga tusentals rubel medan andra är mycket utblottade. Smutsen, särskilt för de fångar som bor i fängelserna, är oerhörd. 

* * *

Rymningar var inte ovanliga För det mesta lyckas de inte. Men benägenheten att rymma kunde också utnyttjas på så vis att äldre deporterade lurar med mer nyligen deporterade på ett rymningsförsök, varvid de äldre helt enkelt snart mördar dem de fått med sig tar vara på vad de nu kan ha förfogat över. En äldre man sägs ha dödat 60 personer på detta vis.

Andra som rymmer försvinner på tajgan. Åter andra tas fast av sådana som jagar dem. Men nästan alla fångar, oavsett hur långt de kommit i sin process, verkar drömma om att en gång återse hembygden som de förvisats ifrån.

Klimatet, särskilt på norra delen av ön, inbjuder inte till odling. De kolonier som grundas av överheten har sällan möjlighet att frodas. Om jag förstår det rätt kommer många kolonister att leva på de bidrag av mat som de får från fängelserna. Vägsystemet utan för samhällena verkar underutvecklat, vilket kan göra det svårt att förflytta sig från plats till plats.

* * *

Till de mer omskakande skildringarna i boken hör Tjechovs beskrivning av hur en fånge piskades. 

Omständigheterna var sådana att en viss fånge försökt rymma. Han blev upptäckt när han försökte lämna ön på en flotte och hanns upp. Vid undersökningen visade det sig att han ankommit till Sachalin året innan, dömd för trippelmord. Men av något överseende hade han aldrig fått de 90 piskrapp han dömts till, ej heller hade fjättring vid kedja åstadkommits. 

Nu ska dock piskningen ske, och Tjechov är närvarande. 

Fången läkarundersöks och när läkaren konstaterat att fången förväntas överleva straffet binds denne fast vid en lutande bänk. Bödeln, som själv är dömd för att ha halshuggit sin hustru, drar ner fångens byxor till knäna och börjar låta den tretungade piskan vina över honom. Fem slag åt gången, sedan byter bödeln sida. Redan efter de första fem slagen har den misshandlade kroppen börjat bli blåaktig. Efter ett tag orkar inte fången längre tala eller vädja. Han vrålar och väser. 

Tjechov orkar inte se på mer utan går ut ett tag. Till sist har 90 slag uppnåtts.

”Man befriar snabbt Prochorovs händer och fötter och hjälper honom att resa sig. Stället man slagit på är purpurblått av kontusioner. Det blöder. Tänderna skallrar, hans ansikte är gult och fuktigt och blicken irrande. När man ger honom droppar biter han krampaktigt i glaset . . . Man fuktar hans huvud och för honom till sjukavdelningen.”

Tjechov konstaterar strax efteråt: ”Kroppsstraffen förråar och förhärdar inte bara fångarna utan också de personer som verkställer och bevittnar dem.” Tjechov noterar att en del utförare blir så förråade av kroppsstraffen att de finner nöje i dem.

* * *

Ön Sachalin berättar om ett sätt att hantera förbrytare på som, även om avsikten är annorlunda, inte på minsta sätt verkar i korrigerande riktning, utan enbart i förvarande och bestraffande riktning. Humaniteten minimeras i hanteringen och fångarna behandlas som odjur. Detta kombineras med vad som verkar vara en föga effektiv byråkrati och delvis direkt inkompetent styrning på ön. Resultatet blir misär.

Den översättning av Ön Sachalin som jag läst är som nämnts en förkortning. Med de 234 sidorna har man låtit bli att inkludera ytterligare omkring 175 sidor från det ryska originalet. Av förordet förstår vi att detta redaktionella beslut tagits mot bakgrund av att det i boken finns ”en del motsägelser, upprepningar och statistiska data som är ganska tröttande och intetsägande för en modern läsare.” Genom ingreppet ska boken alltså bli mer läsvärd eller åtminstone lättläst. 

Jag är alltid mycket tveksam till denna typ av strykningar i översättning av böcker. Men med boken nu läst är jag glad att man översatt den åtminstone så här långt, och att jag fått ta del av den åtminstone i denna utsträckning.

För det är en läsvärd bok. Den berättar om ett samhälles avigsida, om ett straffsystem som ägnar sig åt bestraffningar som kan vara grymma i paritet med de brott som de dömda själva begått, eller värre. Om ett straffsystem som inte förbättrar samhället så mycket som det förråar det.
– – –
Anton Tjechov, Ön Sachalin. Övers. Hans Björkegren, Victor Bohm. Stockholm: AWE/Gebers, 1975. 234 sidor.

torsdag 18 januari 2024

Bokrecension: Hitlers död | Luke Daly-Groves

Hitlers död. Sanningen om den 30 april 1945 (eng. Hitler's Death. The Case Against Conspiracy) är skriven av Luke Daly-Groves. Boken utkom på engelska 2019. Jag har läst verket i svensk översättning av Hans Dalén, i eboksupplagan från 2020.

* * *

Vad Daly-Groves gör i Hitlers död är att genom analyser av brittiskt och amerikanskt underrättelsematerial från tiden för andra världskrigets slut och tiden efter belysa vad som hände kring Hitlers död. Mycket av materialet han använder sig av är nyligen helt eller delvis frisläppt efter att ha varit sekretessbelagt sedan det arkiverades.

Dessutom motverkar Daly-Groves konspirationsteorier inom ämnesområdet. Han visar att de slutsatser som slogs fast av undersökaren och historikern Hugh Trevor-Roper redan något år efter kriget i stor utsträckning håller än i dag, i ljuset av vad som senare offentliggjorts.

Enligt Daly-Groves analyser av underrättelsematerialet hans arbete med andra källor gick Hitlers död till som följer.

Adolf Hitler och Eva Braun drar sig tillbaka till ett rum i Führerbunkern i Berlin. Där sätter de sig i en soffa och tar sina liv. Sannolikt skjuter Hitler sig i tinningen och Eva Braun tar gift. Det kan dock inte helt uteslutas att Hitler också tar gift – antingen enbart eller samtidigt som skottet. 

De två kropparna tas sedan via bunkerns nödutgång upp till marknivå, där de placeras i en krevadgrop och översköljs med bensin. Eftersom rysk artillerield ligger på hårt, kastas en brinnande, bensinindränkt trasa från området vid nödutgången till platsen där kropparna ligger. De antänds. De närvarande gör nazisthälsning och drar sig tillbaka till bunkern. 

Därefter blir händelseförloppet mer oklart. Daly-Groves menar att det är rimligt att anta att resterna av Hitlers och Eva Brauns kroppar inte bara förtärs av elden, utan också förstörs ytterligare genom det bombardemang området utsätts för. Det är möjligt att det som är kvar av kropparna endast är mycket skadat material. 

Ryssarna är de som först når platsen, och de hanterar på något vis situationen. Genom åren obstruerar de sedan avseende att låta västmakterna få del av vad de verkligen kommit fram till. Sannolikt tas åtminstone en bit av Hitlers käke omhand, eftersom det förefaller som att den identifieras som just Hitlers av hans tandläkare. 

”De flesta historiker är överens om att sovjeterna lyckades hitta Hitlers tänder. Dessa har identifierats av hans tandläkare, bekräftats genom röntgenjämförelser och underkastats modern kriminalteknisk analys.”

Käkbiten finns i dag i ryskt arkiv. Den skottskadade kraniebit som man länge trott var Hitlers har genom DNA-undersökning på senare år visat sig komma från en kvinna. Daly-Groves framför som förklaring att kraniebiten kan komma från någon av de andra döda kroppar som befann sig på platsen.

Exakt vad som hände med Hitlers kropp kan alltså i dag inte slås fast. 

Däremot kan det helt övertygande antas att Hitler verkligen tog sitt liv den 30 april 1945 och att det inte finns rimliga, hållbara skäl till varför man bör misstänka att han skulle ha lyckats fly den tyska huvudstaden för att till exempel via u-båt ta sig till Argentina, som varit en konspirationsteori.

Daly-Groves skriver med anledning av dessa överlevnadskonspirationer:

”Det är tydligt att när dokumenten som konspirationsteoretikerna åberopar analyseras i sitt hela sammanhang finns det ingen konspirationsteori som överlever närmare granskning.”

Daly-Groves menar följaktligen att det inte finns några som helst hållbara bevis som belägger att Hitler skulle ha överlevt den 30 april 1945. 

Genom att hänvisa till underrättelsetjänsternas dokument kan han visa att inget av de många spår som undersöktes avseende Hitlers påstådda flykt ledde till något annat än intet. Att uppgifterna likväl undersöktes menar Daly-Groves kan ha helt andra förklaringar än att man faktiskt trodde att Hitler var dold på någon plats. Till exempel att man ville man närmare undersöka de personer som spred sådana rykten, i syfte att hitta andra nazister som flytt Tyskland eller nazistiska sammanslutningar som efter kriget försökte hålla nazismen vid liv – bland annat genom att hävda att Hitler aldrig dog. 

* * *

Hitlers död är född ur en akademisk uppsats. Det märks också i bokversionen. Där finns den akademiska krispigheten och där finns också noggrannheten med en mycket stor mängd fotnoter – och det är ju jättebra. Men där finns också en hög svansföring, som noga understryker den egna forskningens betydelse, fastän de genom nya källstudier i nytt material i första hand – vad jag förstår – bekräftar och styrker de historiska rön som redan är allmänt accepterade. 

Sådan bekräftelse är också mycket viktig. Men det krävs onekligen ett visst mod att bära huvudet så högt som Daly-Groves gör, hur stor den egna mödan än varit. 

Besynnerligt framstår också det mycket långa och något bombastiska kapitel som avslutar boken, vari Daly-Groves fått för sig att han ska tacka snart sagt alla människor han haft med att göra de senaste åren, vare sig det är hans flickväns föräldrar, sina mor- och farföräldrar, folk på universitet, värdar hos vilka han fått bo. Man kunde förledas att tro att han ägnat femton år åt att författa den definitiva boken om andra världskrigets historia.

Men det är en mycket intressant bok att ta del av. Daly-Groves visar på vikten av noggranna källstudier, och likaså på vikten av att gå dit bevisen leder, och att inte hantera dem selektivt för att passa det narrativ man redan på förhand formulerat. 

Daly-Groves har uppenbarligen grävt djupt i arkiven, och det må var och en som intresserar sig för tiden och ämnet vara honom djupt tacksam för. Genom hans forskning står slutsatsen än mer fast: Hitler dog den 30 november 1945 genom självmord, vad som nu än hände med hans kropp efter att den bränts utanför bunkerns nödutgång. Det finns inga bevis som belägger någonting annat.
– – –
Luke Daly-Groves, Hitlers död. Sanningen om den 30 april 1945. Övers. Hans Dalén. Lund: Historiska Media, 20NN. Eboksupplaga. 328 sidor (i tryckt upplaga).

måndag 15 januari 2024

Bokrecension: Färdsätt | Carl-Erik af Geijerstam

Färdsätt. Essäer och porträtt är en samling texter av Carl-Erik af Geijerstam (1914–2007), lärare, författare och poet. Boken utkom år 1983.

* * *

Det är en samling texter av skilda slag som möter läsaren av Färdsätt. Där finns litterära reflexioner, där finns minnesbilder och skildringar av drömmar och där finns kontemplativa funderingar kring konstnärskap och andra delar av livet.

Allt är formulerat med en ödmjuk stämma, som aldrig ropar och skriker, utan långsamt och varsamt tar läsaren med på exkursioner. 

Carl-Erik af Geijerstams huvudsakliga konstnärliga projekt förefaller vara att se det bekanta på nytt, att försöka nå barnets fascination över det nära och enkla, som en blomma – det egentligen bekanta och därför lätt förbisedda. 

* * *

En mängd författarskap behandlas eller refererar af Geijerstam till. Således möter Tjechov, Tolstoy, Harry Martinson, Carl Jonas Love Almqvist, Johannes Edfelt, Swift, Goethe, med många fler. Författarskapen är honom nära; han har en innerlig läsares relation till dem.

Åter och återigen möter Vilhelm Ekelund, som helt uppenbart varit en viktig samtalspartner för af Geijerstam, fastän de – vad jag vet – aldrig träffades. Men af Geijerstam förhåller sig ideligen till Ekelunds konstnärskap och ibland Ekelunds sätt att formulera sig. Och med Ekelund delar af Geijerstam kärleken till skogen och naturen.

Särskilt intressanta i samlingen är de porträtt som af Geijerstam skriver av personer han mött. En del nära, som hans föräldrar, en del sådana som mer skymtat fram under hans barndom. 

Utmärkt är skildringen av hans latinlärare, en icke på något sätt smickrande framställning, men likväl välvillig och balanserad; texten är skarpögd och mildögd på samma gång. Ett och annat minne som af Geijerstam skriver ner kunde nog upplevts som alltför privat för att äga mer allmänt intresse, om det inte varit för att dessa dessa betraktelser bärs upp av af Geijerstams finstämda språk, som saknar överord men har stor träffsäkerhet.

* * *

Färdsätt är en kontemplativ bok, full av minnen och intryck fästa på pränt med stor språklig skicklighet. Det är en bok att vila tillsammans med, att sjunka in i och att ta till sig – nog gärna stillsamt.
– – –
Carl-Erik af Geijerstam, Färdsätt. Essäer och porträtt. Stockholm: Författarförlaget, 1983. 256 sidor.

torsdag 11 januari 2024

Bokrecension: Makten och heligheten | Dan Jones

Benediktinermunk
Makten och heligheten. En berättelse om Europas medeltid (eng. Powers and Thrones. A New History of the Middle Ages) är skriven av Dan Jones (f. 1981), brittisk författare och populärhistoriker. 

Boken utkom på engelska 2021. Jag har läst boken i svensk översättning av Allan Klynne i eboksupplagan från 2023. 

* * *

Om man berättar om tusen års historia i en enda bok kan den boken mycket väl bli full av dramatik, färg och personligheter. Precis sådan är nämligen Dan Jones Makten och heligheten, som på ett mycket förtjänstfullt sätt skildrar åren mellan det västromerska rikets fall och reformationens genombrott. 

Boken liksom författaren är britt, och därför är det inte mer än naturligt att det ligger en viss tyngdpunkt på teman som knyter an till England, eller att teman belyses delvis ur ett särskilt engelskt perspektiv. Men helhetsgreppet är likväl större: europeiskt, så klart, men också asiatiskt och med tiden amerikanskt. 

Hunner bryter fram och senare mongoler. Germanska stammar migrerar och vikingar gör sig påminda över stora områden. Munkväsendet sprider sig, precis som riddarväsendet. Ett oräkneligt antal konflikter utspelar sig och striderna påminner oss om hur oerhört grym den medeltida krigföringen kunde vara, en krigföring som inte sällan knyter an till antingen korsets eller halvmånens religioner. 

* * *

Makten och heligheten är en populärhistorisk bok, men populärhistorisk i ordets allra bästa mening. Den blir inte ytlig, trots att den måste vara översiktlig. Varje enskilt kapitel kunde utvidgas till hela bokserier, men Jones lyckas hålla balansen. Han följer sin röda tråd, som både är kronologisk och tematisk. Och referenserna är mycket generöst tilltagna för den som vill gå vidare. 

För min egen del blir boken en stimulerande ögonöppnare. Min blick har ofta varit vänd mot antiken, där jag känner mig relativt hemma och bekväm. Medeltiden är för mig – och jag tror det stämmer för många – töcknig och svåröverblickbar. Jones sprider ljus över epoken och det som blev typiskt för den. Jones visar hur mycket som finns att hämta av kunskap från detta årtusende, och hur nära man kan komma också många av dess mer omskrivna personer. 

Boken kan på grund av sin översiktliga natur givetvis inte gå ner i den grå vardagen särskilt mycket, utan måste följa de stora linjerna. Men den känns trots det aldrig ytlig. Jones hinner med både att göra stora konflikter begripliga och att presentera ett och annat stridsområde inom historievetenskapen. Han tar i sin framställning särskild hänsyn till sådana krafter som väl i nutiden fått särskild emfas: migration och klimatets betydelse för den historiska utvecklingen. 

Språket är ledigt, sällan men någon gång möjligen något publikfriande. Det är fråga om en läsfröjd. Vi som är relativt vana vid att läsa historisk facklitteratur känner väl till dess ofta torra karaktär, men Jones visar hur det går att skriva mustig historia och ändå vara seriös och vederhäftig. 

Så man läser och man fascineras och man gläds över att Jones låtit sitt stora medeltidsintresse ta sig uttryck i detta ståtliga verk, där läsaren möter korsfarare, akademiker, araber, upptäckare och mängder av kungar och furstar, alla med sina särskilda intressen och agendor. Jones presenterar, men inte bara det: han förklarar på ett pedagogiskt vis, så att man får en förståelse av åtminstone de stora dragen i de händelseförlopp som var aktuella mellan västroms fall och reformationens genomförande.

* * *

Dan Jones Makten och heligheten är en utmärkt bok för den som å ena sidan vill lära sig mer om medeltiden och å andra sidan vill göra det på ett lättillgängligt och intagande vis.
– – –
Dan Jones, Makten och heligheten. En berättelse om Europas medeltid. Lund: Historiska Media, 2023. E-boksversionen.

tisdag 2 januari 2024

Bokslut 2023


Antal inlägg: 43 (2022: 39, 2021: 67). 

Genomsnittligt antal inlägg per månad: 3,6 (2022: 3,3, 2021: 5,6)

Antal recenserade böcker: 2023: 42 (2022: 38, 2021: 60)

Totalt antal recensioner sedan 2008: 1032.

Årets två särskilt rekommenderade böcker: Om plikterna av Cicero och Expedition Kon-Tiki av Thor Heyerdahl.

Planer för 2024:

Ett mål med denna litteraturblogg var att skriva 1000 recensioner. Det målet nåddes under 2023. Jag har emellertid fortsatt att skriva recensioner därefter, och det känns just nu som att det är något jag kommer att fortsätta att göra – kanske främst för att det är ett effektivt sätt för mig att reflektera kring den litteratur jag läst.

onsdag 20 december 2023

Bokrecension: Historia kring trettioåriga kriget | Göran Rystad (red.)

Historia kring trettioåriga kriget är sammanställd av historikern Göran Rystad (1925–2020) och rymmer, förutom Rystads förord, fem texter om ämnen som har med kriget att göra. 

Boken utkom första gången 1963. Jag har läst en upplaga från 1994.

* * *

Trettioåriga kriget hemsökte Europa mellan 1618 och 1648. Kriget spred stor förödelse och förorsakade mängder av död, död både till följd av krigshandlingar, sjukdom och hungersnöd. Inte minst blev den civilbefolkning svårt drabbad som bodde i närheten av där arméerna drog fram och utarmade landet. Man räknar att omkring åtta miljoner människor fick sätta livet till som en följd av kriget, soldater som civila.

Även Sverige blev som bekant aktivt involverat och från år 1630 stred de svenska styrkorna i konflikten.

Själva konflikten är svåröverblickbar. På ena sidan har vi den katolska, habsburgska kejsarmakten. På den andra sidan protestantiska tyska furstemakter och bland annat Sverige. Även det katolska Frankrike kom att strida, men inte på den katolska kejserliga sidan. Kriget fortsatte för Sveriges del också efter att Gustav II Adolf stupat i Lützen 1632.

* * *

Historia kring trettioåriga kriget samlar fem essäliknande texter om olika problem som har med kriget att göra. Texterna är de följande:

  • ”Krigspropagandan i Sverige före trettioåriga kriget” av historikern Sverker Arnoldsson (1908–1959), först publicerad 1947.
  • ”Gustav II Adolfs politiska mål i Tyskland 1630–1632” av brittiske historikern Michael Roberts (1908–1997), först publicerad 1957.
  • ”Gustav II Adolf och krigskonsten” också av Michael Roberts, först publicerad 1958.
  • ”Vem vållade Nördlingenkatastrofen 1634?” av historikern Göran Rystad (1925–2020), först publicerad 1959.
  • ”Trettioåriga krigets befolkningshistoriska följder” av tyske historikern Günther Franz (1922–1992), först publicerad i ett arbete 1940, skriften utgavs i en tredje, utvidgad upplaga 1961.
  • ”Westfaliska freden” av tyske historikern Fritz Dickmann (1906–1969), först publicerad 1959.

Redaktör för boken var Göran Rystad, som även försett den med ett förord, utöver sitt eget textbidrag.

Vi kan notera att texterna som utgör Historia kring trettioåriga kriget uppnått i vetenskapliga sammanhang relativt höga åldrar. Det må nu så vara. En senare historiker kunde säkert hinna ett och annat att anmärka på, och Rystad kommenterar i sitt förord det faktum att det i den tid då boken först utkom också förelåg olika uppfattningar. 

Texterna är emellertid välargumenterade och ger många exempel på god källkritisk metod. Inte minst gäller det den noggranna undersökning av stridsförloppet under slaget vid Nördlingen, som slutade med förlust för svenskarna. Rystad analyserar de tillgängliga källorna, vaskar fram vad som verkar vara ett rimligt händelseförlopp och pekar på var de olika författarna till de olika källorna av olika tänkbara anledningar gör för avsteg från vad som faktiskt inträffade. 

Franz text om de befolkningsmässiga följderna för befolkningen i det nuvarande Tyskland är malande noggrann, men mycket givande. Franz' tes är att förödelsen inte var så omfattande som tidigare historiker hävdat, men de siffror han fått fram talar likväl för den inte fullt så invigde ett förfärande tydligt språk om död och folkflykt, avfolkade gårdar och byar och områden där det tog lång, lång tid innan befolkningsmängden återhämtade sig till de nivåer som fanns före krigets tid.

I Roberts text om Gustav II Adolfs politiska mål får läsaren veta mer om vad som kan ha drivit på att Sverige gav sig in i kriget. Roberts pekar på vikten för Gustav II Adolf av att inte låta den katolska, kejserliga makten få fäste på nordtyskt område och så få inflytande över Östersjön, som man såg som ett svenskt intresseområde. 

Det blev därför viktigt att sluta allianser med viktiga protestantiska makthavare som låg i vägen för den kejserliga maktsfärens utbredning. Roberts verkar hävda att Gustav II Adolfs plan utvecklade sig allteftersom kriget fortlöpte. Man löste problem efter problem utan att nödvändigtvis ha ett formulerat slutmål. 

I Arnoldssons text om propagandan på hemmaplan får vi stifta bekantskap med hur kungen motiverade krigsföretaget på hemmaplan. Man använde då både det religiösa argumentet, som på sin tid förefaller tungt, att man ville akta sig för de katolska villolärorna, och det militära hotet som de kejserliga kunde utöva mot Sverige om de kom närmare svenska gränser genom att nå östersjökusten. 

Alldeles uppenbart sågs kejsarmakten som ett stort hot mot Sverige, ett hot man hellre mötte på annat lands mark än på egen mark, med allt vad det innebär av utarmning och lidande.

* * *

Historia kring trettioåriga kriget bjuder på många värdefulla historiska utredningar om händelseutvecklingen under trettioåriga kriget. Det är fråga om ganska akademiska texter, men de är inte svårlästa om man har ett intresse av att sätta sig in i den katastrof som trettioåriga kriget innebar. Läsaren får många exempel på klar argumentation inom det historiska forskningsfältet och bjuds på tung bevisföring såsom den bör se ut inom genren.
– – –
Göran Rystad (red.), Historia kring trettioåriga kriget. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1994. 161 sidor.

torsdag 14 december 2023

Bokrecension: Een kort Underwijsning | Johan Skytte


Een kort Underwijsning / Uthi hwad Konster och Dygder en Furstelig Person skal sigh öfwa och bruka then ther täncker med tijden lyckosamligen regera Land och Rijke
är skriven av Johan Skytte (1577–1644). 

Verket utkom år 1604.

* * *

Den vid tyska universitet välstuderade borgmästarsonen Johan Skytte blev år 1602 lärare till kronprins Gustaf Adolf, som skulle bli kung Gustav II Adolf. Längre fram under sitt liv blev Skytte riksråd och kansler för Uppsala universitet. Han adlades 1604 och tog då efternamnet Skytte; innan dess bar han namnet Schroderus.

Johan Skytte skrev ner sina tankar om vad en blivande konung borde ta till sig av kunskaper i en furstespegel, Een kort Underwijsning. Skriften torde väl vara tänkt som en sammanfattning av vad den blivande kung Gustav Adolf borde fästa blicken vid såsom särskilt viktigt, både ur etisk och vetenskaplig synvinkel, ”the Dygder och Konster som en Fursteligh Person wäl anstå”.

Med ett delvis mustigt och bildrikt språk presenterar Skytte ämne för ämne som en blivande furste borde ge akt på. Han kryddar med exempel ur historien och anekdoter. En furste, även om han föds till sin position, föds inte med de färdigheter som behövs för den höga uppgiften att leda ett rike. 

”Ingen kan någon tijdh blifwa een godh Smedh / medh mindre han hafwer tillförene sin Konst / i lång tijdh brukat / och henne aff förfarne och skickelige Mästare lärdt och bekommit.”

Fursten måste lära sig att bli en god ledare. För att bli en god ledare måste han öva sig i flera olika konster, och det redan som ung.

Först och främst kommer religionen, vilket föga förvånar i en genomreligiös tillvaro. Fursten ska ha rätt religion och fira gudstjänsten på rätt sätt. Detta är en tid då reformationsarbetet precis börjat sätta sig och den lutherska ortodoxin kom ju att regera under 1600-talet. 

Skytte menar att konungen får sin makt genom Guds kraft. Och för Skytte kommer alla andra dygder ur religionen, det vill säga ur kristendomen. Får en ung man falsk religion i sig som ung, så kommer han att hålla fast vid den så länge han lever, menar han. Söker fursten vishet så bör den sökas i Bibeln.

Efter detta brandtal för kristendom och tro övergår Skytte till att prata om ”Booklige konster”. 

Först skriver han då om ”Grammatica”, nämligen helt enkelt att framföra sin mening på riktigt och enkelt språk. Sedan skriver han om ”Rhetorica”, nämligen vältalighet: att kunna lägga fram sina ord på ett vettigt vis och att förmå övertyga dem som lyssnar.

Skytte understryker också vikten av att som furste kunna många språk, särskilt tidens internationella språk latin. 

Fortsätter vi så att läsa Een kort Underwijsning kommer vi därefter till ”Dialectica” som ”underwijser oß/ huru wij rätt skole bruka wårt Skäl och Förnufft”. Det handlar om att bedöma det som möter på ett rimligt och förnuftigt vis. 

Sedan kommer ”Arithmetica”, där Skytte påvisar hur viktigt det är för en furste att rätt kunna räkna och själv ha insikt i hur det förhåller sig med antal och ekonomi. Han rekommenderar i princip Gustaf Adolf att ha en personlig bok där han själv skriver ner viktiga siffror och uträkningar. Aritmetiken är viktig, Den "bepryder en Herre och Regent mächta wäl”.

Så följer ”Geometria” som Skytte gör till grund för ”Optica”, ”Musica”, ”Astronomia” och ”Mechanica”. 

Geometrin lär fursten hur han lämpligen ska anlägga ett läger eller hur stegar bör tillverkas vid en stormning. Geografin tillåter jämförelser mellan olika länder. Mekaniska instrument kommer väl till pass vid strid. 

Avslutningsvis följer så ”Politica”, vilket väl får förstås som konsten att agera politiskt i bred betydelse, att sköta rikets angelägenheter. Detta bör fursten göra med hjälp av lämpliga rådgivare. Det är ett tecken på en furstes klokhet att han inte tar sig för någonting utan att först inhämta ”wijse Mäns rådh och betänkiande”, en synpunkt som kan synas rimlig i ett system där monarken hade så stor personlig makt och möjlighet att agera utifrån egna föreställningar och idéer. 

Politica lär också fursten att inte ta sådana personer till sitt råd ”som intet meer weta / än een Åsna klädd uthi Purpurkiortil”, vilket nog får förstås som en rekommendation att inte låta sig förföras av högt uppsatta personers glans kring sig själva, utan att välja sådana rådgivare som först och främst besitter sakkompetens. Skytte varnar också Gustaf Adolf för sådana rådgivare som bara svarar honom såsom han själv vill och bara säger sådant som behagar honom.

* * * 

Een kort Underwijsning ger en kort inblick i vad en höglärd person som Johan Skytte tyckte att man kunde förvänta sig av en konung. Fursten ska först och främst vara from, för därigenom blir han också bemängd med dygder. Men därefter är det också viktigt att han, förutom andra övningar, inte låter bli att bli beläst, att skaffa sig bokliga kunskaper, för dessa kunskaper kommer att gagna honom som kung, och de kommer att se till att han inte är lika utlämnad åt dem som han i själva verket har att befalla över. 

Särskilt intressant är att se vilken vikt Skytte lägger vid att kungen ska kunna kommunicera effektivt: både korrekt och på ett övertygande vis. Vad gäller detta verkar han fått sina önskningar uppfyllda i Gustav II Adolf, som av allt att döma verkar haft en stor kompetens på området.

Givetvis är det också intressant att läsa en drygt fyrahundraårig text. Om man vant sig vid frakturstilen är den i det allra mesta helt begriplig, även om vi står främmande för ett och annat ord eller en grammatik som vi inte längre tillämpar. Det hindrar inte förståelsen i någon större grad. Detta är tidig 1600-talsprosa, självmedveten, stolt och rejäl.

En läsare av i dag har stor behållning av att läsa Een kort Underwijsning om man fascineras av dess tid likväl som dess språk.
– – –
Johan Skytte, Een kort Underwijsning / Uthi hwad Konster och Dygder en Furstelig Person skal sigh öfwa och bruka then ther täncker med tijden lyckosamligen regera Land och Rijke. 1604(?). Läst som digitaliserad faksimil via Kungliga Biblioteket. 48 sidor. På titelsidan anges året 1604; det förefaller dock som att det inte nödvändigtvis anses vara detta exemplars tryckår.

tisdag 12 december 2023

Bokrecension: Så blev vi alla rasister | Ivar Arpi & Adam Cwejman

Så blev vi alla rasister är skriven av Ivar Arpi (f. 1982) och Adam Cwejman (f. 1985). Boken utkom år 2018.

* * *

Det fanns en tid när religionen var allt för mig. Jag underhöll tanken att bli präst och en stor del av min vakna tid gick åt till att fördjupa mig i kristen teologi och i att lära känna bibeltexterna. 

För mig fanns det inget mellanting; jag kunde inte vara lite kristen – det gällde för mig att viga så mycket av mitt eget liv åt religionen som jag förmådde. Det evangeliska och biblicistiska narrativ som jag höll mig till försåg mig med den stora förklaringsmodellen till allt som mötte och till allt som var nödvändigt att veta, och när själva verkligheten föreföll skära sig med vad förklaringsmodellen beskrev, så gällde det självklart att försöka få terrängen att passa kartan, inte tvärtom. 

– Åh, en enkel väg, utbrister någon! Nej, inte alls: en delvis mycket svår väg, som krävde stort engagemang för att kunna fortsätta att vandra; blev hindren stora fick arbetet bli desto större för att ändå ta sig fram. Till sist var det ju ändå det kristna narrativet som jag förväntade mig skulle stå emot varje tryck. 

Jag är alltså mycket väl bekant med fenomenet att låta ett sammanhållet narrativ styra hela världssynen. Förmodligen är det därför jag numera, lång tid efter min religiösa livsfas, reagerar så starkt mot liknande tendenser och strömningar, vare sig de nu är av religiös eller ideologisk art: jag vet hur sådant förmår förvrida huvudet på en människa.

Jag påminns om detta när jag läser Ivar Arpis och Adam Cwejmans Så blev vi alla rasister.  

I denna bok med tydligt ärende ifrågasätter författarna starkt sådana narrativ som vill se etnicitet (”ras” som det hette förr och som det återigen kallas) som det allt övergripande problemkomplexet och den grundläggande samhällskonflikten som den mellan icke-vit och vit. 

Med en mycket stor mängd exempel påvisar författarna vad som förefaller vara absurda och förnuftsvidriga uppfattningar hos dem som från politiskt vänsterhåll och självdeklarerat antirasistiskt håll söker arbeta mot diskriminering genom metoder som till förvillelse liknar just diskriminering, som genom att påpeka hur rasism genomsyrar allt i det västerländska samhället själva förfaller till rasism.

Det är djupt störande läsning för dem som tror sig blivit någorlunda vaccinerade mot idéer som prioriterar att följa den karta man skaffat sig framför att följa terrängen. 

* * *

Läsaren får till exempel möta exempel på dåligt underbyggda anklagelser, som att polisen inte skulle ha agerat mot Lasermannen, när polisen i själva verket gjorde enorma arbetsinsatser. Men en sådan uppfattning skär ju sig med narrativet som anklagarna anslutit sig till om en grundläggande rasistisk struktur i samhället. 

Och det handlar om anklagelser från personer som anser sig vara utsatta för rasistiska strukturers förtryck mot andra personer med utländskt påbrå som försvarar det svenska samhället och menar att det är viktigare vad du gör än var du kommer ifrån: att lösningen på den rasism som faktiskt existerar inte är att du ska premieras på grund av hudfärg utan på grund av kompetens, oavsett hudfärg.

När Arpi och Cwejman försöker reda ut hur man på SVT och SR tagit sig an mångfaldsutmaningen retar de ansvarigas svar stundom löjet; det förefaller uppenbart att dessa försöker bända förnuftet kring en ideologisk lösning som i praktiken innebär att man tillmäter hudfärg en särskild kompetens i sig vid rekrytering. 

Samma sak när Stefan Löfven 2013 säger att man behöver orka se den rasism ”som finns hos oss själva” och när han därefter pressas på vad för rasistiska strukturer han månne själv bär på inte förmår se några sådana. Han talade, men när det kom till kritan verkar han inte trott på sin egen förkunnelse om de allomfattande rasistiska strukturerna.

En försvarlig del av Så blev vi alla rasister ägnas också åt den kvasiakademiska jargong som uppstått inom det identitetspolitiska fältet, där politisk aktivism smält samman med universitetens och högskolornas forskning. Detta är förvisso ingenting nytt; många år på humanistiska akademiska utbildningar har gjort åtminstone mig flyktigt bekant med sättet att försöka skapa vetenskaplighet genom att ge grumlig och grund ideologi akademisk terminologi.

* * *

Arpi och Cwejman försvarar uppfattningen att människor faktiskt kan förstå varandra, över kulturella gränser och över etniciteter. De förfäktar liberala kärnvärden, där det är individens egenskaper, inte grupptillhörigheten, som ska vara avgörande. För dem är det på intet sätt givet att en persons kunskaper eller erfarenheter blir inkommunikabla på grund av att den personens hudfärg avviker från en annan persons.

Det har nu gått några år sedan Så blev vi alla rasister kom ut. Jag tycker mig märka att debatten ser lite annorlunda ut nu. Det är inte självklart att lika plakatartade uttalanden förs till torgs längre, som de vi möter så många av i Arpis och Cwejmans bok. 

Det är bra. För om vi spolar bort den här grumliga soppan av separatistisk och extremistisk ideologi kan vi möjligen få blicken klarare för den rasism som faktiskt existerar: den som ligger bakom att en viss svart person inte får ett visst jobb trots befintliga meriter likväl som den rasism som ligger bakom antisemitismen som finns hos en del personer av annan etnisk bakgrund än svensk. Klar syn är underlättar rimligen effektiv problemlösning. 

I detta viktiga arbete att ifrågasätta och belysa grumligheten gör Arpi och Cwejman en stor gärning genom sin bok.

* * *

Så blev vi alla rasister är försedd med en stor mängd noter, som gör att den som vill kontrollera citat eller sammanhang får det lätt att gå direkt till källor. Författarna har som vana opinionsskribenter givetvis ett gott språk, men texten som helhet anser jag kunde behövt kammas till en smula här och var, kanske gjorts mer koncis på något ställe. 

Naturligtvis är boken en partsinlaga: den har ett ärende och deklarerar det tydligt. En försvarare av de ideologiska strömningar som Arpi och Cwejman attackerar skulle nog ha en hel del att säga om deras sätt att presentera sina motståndarna och sitt budskap. Det gör emellertid inte värdet av verket lägre; det kvarstår, om inte annat som rak skepsis inför det som nyss var försanthållet i delar av det välvilliga offentliga Sverige.
– – –
Ivar Arpi, Adam Cwejman, Så blev vi alla rasister. Stockholm: Timbro förlag, 2018. 145 sidor.

söndag 10 december 2023

Bokrecension: Gustav Adolf den store | Nils Ahnlund

Gustav II Adolf
Gustav Adolf den store är skriven av historikern Nils Ahnlund (1889–1957). Boken utkom första gången 1932. Jag har läst verket i en nyutgåva från 1963, som försetts med ett efterord av historikern Ingvar Andersson (1899–1974).

* * *

Nils Ahnlund var professor i historia och från 1941 ledamot av Svenska Akademien. Särskilt fokus lade han i sin forskning på den tidiga stormaktstiden. Hans bok Gustav Adolf den store försöker ta ett helhetsgrepp på både Gustav II Adolfs person och tid. Verket utkom första gången redan 1932, men det utgavs på nytt 1963, med en efterskrift av historikern Ingvar Andersson.

Framförallt fokuserar Ahnlund i Gustav Adolf den store på tidens stora drag: hur Gustav II Adolf anslöt sig till lutheranernas sak i de tyska områdena, mot den katolska kejsarmaktens aktioner mot desamma. Ett annat drag som Ahnlund lyfter fram är hur Gustav II Adolf med tiden gick från att framstå som en snäv och intolerant lutheran till att inta en markerat mer tillåtande attityd gentemot vanliga katoliker. 

Men särskilt intressant, och det jag väl framförallt söker i en biografi, är dragen av människan Gustav Adolf, sonson till Gustav Eriksson Vasa. 

Gustav Adolf synes ha ärvt det berömda temperament som även hans farfar och fadern Karl IX hade: han var snar till uppbrusande vrede. Men av Ahnlunds porträtt ser vi också andra drag; som konung var Gustav Adolf förvisso monark i varje tum, men som människa finns det något tilltalande tillgängligt med honom, hans framträdande var, skriver Ahnlund, ”okonstlat”. Han lär haft lätt för att prata med var och en, oavsett samhällsställning.

Ja, Gustav Adolf kunde explodera, han ”kokade ofta över”, en hög färg i ansiktet sägs ha antytt att han kämpade med att svälja ner sin vrede. Han kunde skälla ut folk efter noter. Men kungen verkar också haft nära till glädje: en känslomänniska, helt enkelt. Någon uttrycker att han ständigt ler och någon annan att han ofta skrattar.

Ahnlund talar om kungens impulsivitet, men också om hans förmåga att överväga innan han agerar; han kunde hålla sig tillbaka, men också agera snabbt, och antyder därmed en inre lynnesspänning. Ahnlund påpekar också det inflytande som Gustaf Adolfs nära medarbetare, rikskanslern Axel Oxenstierna, måste haft, denna utpräglade sinnebild av balans och lugn. Gustav Adolf hade vidare lätt för att hålla tal från hjärtat och verkar ha ryckts med i dessa situationer och han uttalade sig ”med förbluffande öppenhet” i diskussioner. 

Detta sagt för att nämna något av det som Ahnlund lyfter fram hos Gustav Adolf som människa.

* * *

Nils Ahnlund skriver en gammaldags prosa. Texten måste ha upplevts sådan redan när den först utgavs 1932. De gamla pluralformerna på verben finns givetvis kvar, men hela meningsbyggnaden har något formellt, nästan kameralt, över sig, som onekligen åstadkommer en viss krispig torrhet som inte nödvändigtvis gynnar framställningen.

Hur väl Gustav Adolf den store överlag håller sig som historisk facklitteratur undandrar sig min bedömning, men jag kan konstatera att tendensen omisskännelig. Nils Ahnlund beundrar föremålet för biografin, och intar en mycket förstående attityd till sådant som Örebro stadga, som formulerades under riksdagen 1617. Då slogs fast att en person som inom riket propagerade för katolicismen kunde dömas till döden. Om någon konverterade till katolicismen kunde han landsförvisas. 

Allt detta sammanhänger givetvis delvis med situationen ute i Europa. Ahnlund skriver om stadgan, att den ”satte likhetstecken mellan landsförräderi och och övergång till katolicismen”. Ahnlund menar att processerna som följde främst var av politisk, snarare än religiös art, och antyder att katolikerna inte nödvändigtvis var bättre på sitt håll.

Men den intolerans som man här och i andra avseenden gav uttryck för hade förtjänt ett större utrymme och en djupare analys utan att det nödvändigtvis hade blivit fråga om anakronistiskt betraktelsesätt. Detta var tider då det tidvis förekom stor religiös intolerans. Det kan vi i bästa fall lära oss av.

* * *

Gustav Adolf den store är en relativt torr skildring av en märklig och mycket mänsklig monark. Sina starkaste sidor har boken när den talar om Gustav Adolf som person; där upplever läsaren att man något lär känna denna portalfigur i inledningen till stormaktstiden, även bortom ståten och propagandan om Lejonet från Norden. 
– – –
Nils Ahnlund, Gustav Adolf den store. Stockholm: Bokförlaget Aldus/Bonniers, 1963. 256 sidor.

tisdag 14 november 2023

Bokrecension: Traktat om toleransen | Voltaire

Voltaire
Traktat om toleransen (fr. Traité sur la tolérance) är skriven a Voltaire (1694–1778). Boken utkom i sin ursprungliga version 1763. 

Jag har läst verket i svensk översättning av G. Åman-Nilsson, i en upplaga som utgavs 1964. Denna upplaga har också en inledning av Herbert Tingsten (1896–1973). 

* * *

En höstkväll 1761 påträffades den 29:e årige Marc-Antoine Calas död i sitt rum. 

Det blir begynnelsen till en rättsprocess som kom att väcka uppmärksamhet i samtidens Frankrike. Rätten kom nämligen att döma den hängde Marc-Antoines fader Jean till döden för mord. Implicerade blev även den dödes moder, broder och broderns vän, liksom en hushållerska som också befann sig i huset. Ett rykte spred sig i bygden att Jean, som var kalvinist, dödat sin son eftersom denne uttryckt en vilja att bli katolik, såsom den överväldigande majoriteten av befolkningen.

Filosofen Voltaire satte sig in i ärendet fick intrycket att ett justitiemord skett, att fadern Jean dömts till döden och avrättats på grund av att han inte tillhörde samma religionsinriktning som de flesta andra, snarare än på grund av juridiska sakskäl. Voltaire menade att intoleransen åstadkom den oskyldiges död.

Voltaire författade Traktat för toleransen, som både tar upp fallet Calas och utreder problemet med religiös intolerans. Han skriver att hans enda syfte med skriften är ”att förmå människorna till större medkänsla och mera mildhet”. Och på ett annat ställe: ”Denna skrift om toleransen är en inlaga som humaniteten i största ödmjukhet överlämnar till makten och klokheten.”

Domen mot Jean Calas och hans familj kom att undanröjas 1765. Möjligen hade Voltaires skrift något att göra med att en omprövning kom till stånd: filosofen hade viktiga personers öron. Kungen själv kom att ge ekonomiskt stöd till den kvarvarande familjen Calas.

Till den svenska översättning av Traktat om toleransen som jag läst har Herbert Tingsten skrivit en givande inledning. Han, som studerat fallet en del, verkar själv varken övertygad om vare sig sonmords- eller självmordsteorin, och funderar på om något tredje kunde innebära lösningen: att Marc-Antoine mördades av någon utomstående. 

Som mycket osannolikt framstår under alla omständigheter att mord skulle förövats av fadern, med tillhjälp av övriga familjemedlemmar och en gäst.

* * *

Voltaire utgår från att Calas är oskyldig och ser problemets kärna i religiös intolerans. Därför viker han stort utrymme i sin delvis tvetydiga skrift åt att illustrera hur intolerans likaväl som tolerans vidhängt kyrkans handlingssätt genom historien. Han intar rollen som troende katolik – något han knappast var – och argumenterar utifrån den ståndpunkten för varför tolerans är mer genuint kristet, än intolerans. 

Han andrar exempel på förskräcklig intolerans ur kyrkans historia och pekar utifrån kristet färgade argument på varför dessa exempel inte stått i samklang med den kristendom som borde predikas och levas.

På detta viset lyckas han, filosofen som myntade uttrycket "écrasez l'infâme" ("krossa den skändliga") och syftade synnerligast på katolska kyrkan och möjligen på hela kyrkan, exponera tillfälle efter tillfälle när kristna legender gett uttryck för intolerans och när kristna företrädare varit intoleranta. 

* * *

Det är givet för en fri ande som Voltaire att stämma upp till försvar för toleransen. 

Gränsen går för honom där man korsar gränsen för samhällsordningen. Man bör få tro vad man vill, och religiös tro kan ändå inte tvingas fram, men man ska fortfarande, skriver han, ”respektera fäderneslandets seder och bruk”. Voltaire vill alltså inte ha samhälleligt kaos. Han skriver:

”För att en regering inte skall äga rätt att straffa människans villfarelser fordras att dessa villfarelser inte är brott; de är inte brott under andra förhållanden än att de tör samhällsfriden; de stör samhällsfriden så snart de alstrar fanatism; för att förtjäna tolerans måste människor därför först och främst underlåta att vara fanatiska.”

Vi får komma ihåg att Voltaire som sagt skriver utifrån rollen som renlärig katolik. Villfarelser kan alltså givetvis förstås som från katolicismen avvikande trosuppfattningar, men även, tänker jag, som fritänkeri av det slag som väl Voltaire egentligen stod för. 

Hursomhelst: Voltaire skjuter fanatismen ifrån sig. Fanatism förtjänar inte tolerans, utan hotar samhället.

Voltaire har för övrigt också annars skrivit mot ateismen. Själv lär han varit deist, även om Tingsten antyder att Voltaire kanske, kanske använde deismen som en täckmantel för en egentlig ateism. Det kanske är att gå för långt. 

Men i Traktat om toleransen menar i vilket fall Voltaire att religionen behövs som en moralisk kraft. ”Lagen”, skriver han, ”håller uppsikt över de kända brotten, religionen över de hemliga.” Han talar också om religionen som en ”tygel”. Jag läser det som att Voltaire ser en samhällsnytta med att folk hålls till ordningen genom vissa inte särskilt dogmatiska religiösa föreställningar, dock inte sådana som är fanatiska och därmed bryter sönder samhällsordningen. 

* * *

Voltaire ville nå resultat med sin skrift. Han ville sätta ljuset på den orättvisa han såg i hur familjen Calas blivit behandlad, och han ville lyfta fram behovet av tolerans i motsats till intolerans. Förmodligen är det för att kunna bli lättare mottagen i alla läger som han intar en kristen roll som författare och argumenterar utifrån ett kristet narrativ och en kristen världsförståelse. 

Argumenten torde lättare gått hem på det viset i en åtminstone officiellt mer religiöst färgad värld än vad vi kanske kan föreställa oss. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att jag hör en mycket, mycket fin ironisk ton i texten som ibland bryter ytan och blir satir.

I dag får det kristna författarperspektivet snarare en skymmande effekt vid en läsning av Traktat om toleransen; toleransen behöver inte kristendomen för att blomma, snarare tvärtom, vill jag mena – toleranse bör akta sig för religiösa föreställningar som överallt där de blommar upp och på allvar fäster sig skapar inte bara vidskepelse utan också stridigheter mitt i de barmhärtighetsgärningar som möjligen samtidigt utförs.

* * *

Traktat för toleransen är en utmärkt bok vars budskap i sin kärna bör vara centralt för var och en människa som anser att humanitet och medmänsklighet trumfar fanatism och dogmatism. Voltaire skriver:

”... av alla vidskepliga trosläror är väl den farligaste den att man skall hata sin nästa för hans åsikters skull?”

– – –
Voltaire, Traktat om toleransen. Övers. och anmärkningar G. Åman-Nilsson. Stockholm: Bokförlaget Prisma, 1964. 159 sidor.

söndag 29 oktober 2023

Bokrecension: Hjalmar Branting och hans tid | Nils-Olof Franzén

Hjalmar Branting
Hjalmar Branting och hans tid. En biografi är skriven av Nils-Olof Franzén (1916–1997), litteraturvetare, författare och radioman. Boken utkom 1985.

* * *

Hjalmar Branting och hans tid är en brett upplagd biografi, som förutom med ett porträtt av Branting också förser oss med ett panorama över den tid som han levde under. 

Branting som person och personlighet får stå tillbaka för Branting som strategisk politiker och statsman. Man kan säga att man inte lär känna Hjalmar närmare, men man får lära sig desto mer om Branting och om vad som fanns på hans och hans samtidas horisont, särskilt politiskt. På så vis blir biografin något lexikal, men rik och informationstät.

* * *

Biografin börjar med Hjalmar Brantings föräldrar där pappan var professor och modern av adlig släkt. Hjalmar Branting kommer således från en miljö som särskiljer honom från de arbetande skaror han kom att kämpa för genom hela sitt politiskt verksamma liv. Sedan fortsätter biografin kronologiskt framåt. 

Branting blir tidningsman, riksdagsman, han blir socialdemokraternas hövding, blir statsminister, innan han dör utsliten och utarbetad år 1925.

Boken är mycket tydlig i sitt framhållande av Branting som demokrat. Han agerar mot revolutionära tendenser och för reformistiska. Han vill nå det socialistiska samhället, men på demokratisk väg, och genom att bit för bit omvandla det existerande samhället, till exempel genom införande av allmän rösträtt. För bolsjeviker har han av biografin att döma inte mer till övers än för reaktionärer.

Hjalmar Branting och hans tid visar hur hur Branting banade väg för den statsbärande socialdemokrati som på gott och ont kom att bli liktydigt med den svenska modellen långt framöver, även långt efter att det klassamhälle som Branting började röja upp i hade grundligt förvandlats.

* * *

Tendensen i Hjalmar Branting och hans tid är tydlig: Branting har goda egenskaper nästan rakt igenom, gör nästan alltid rätt val och är allmänt förträfflig. Problematiseringar av hans politik och ideologiska grundtankar förekommer icke. 

Men samtidigt som biografin upplevs som en partsinlaga, är det därför inte möjligt att förneka de förtjänster som Hövdingen uppenbarligen hade och som det berättas om i denna bok. Branting var förvisso balanserad, klok och uppriktig i sitt arbete för ett lite bättre Sverige och en lite bättre värld. Han var intelligent och framsynt. Han var någon som behövdes.

Vad jag hade önskat mer av är dock Hjalmar, statsmannen hemma, som personlighet. Mer om hur hans ärlighet fick honom att erkänna sin otrohet och den därav följande samvetsruelsen. Mer om hur han var som make, fader, styvfader, vän. Någonstans nämns det att han gapskrattar: det är nästan svårt att föreställa sig – vem är denne Hjalmar Branting som gapskrattar? 

* * *

Det finns en del dispositionsmässigt och typografiskt som hade kunnat göra texten mer tillgänglig. Jag hade önskat en stramare disposition; jag får nu intrycket av att texten är en smula vildvuxen. Jag hade också önskat en mer inbjudande typografi med kortare rader och bredare marginaler. Såsom texten nu är tryckt blir den tung, även om ett relativt rikt bildmaterial lättar upp en del.

Summa: som biografi utgör Hjalmar Branting och hans tid en rik presentation både av Branting och den värld som han levde i, även om jag inte kommer ifrån intrycket av att människan Hjalmar något döljs av politikern Branting. Kanske är det rättvisande. Kanske finns där mer.
– – –
Nils-Olof Franzén, Hjalmar Branting och hans tid. En biografi. Stockholm: Bonniers, 1985. 374 sidor.

Bokrecension: Tankar från en hed | Olle Holmberg

Tankar från en hed är skriven av Olle Holmberg (1893–1974), professor i litteraturhistoria med poetik. Boken utkom 1965.

* * *

Det råder ingen tvekan om att Olle Holmberg kan skriva. Men Tankar från en hed kan jag inte ta till mig innehållet i mer än undantagsvis. Jag upplever det som att aforismerna och kortprosan den består av är ännu ej färdigtillredd kost. 

Det är som om Holmberg helt enkelt lät publicera en anteckningsbok med infall som ännu inte bearbetats till pregnant litteratur. Möjligen kan det misstänkas att boken förverkligats mot bakgrund av vem Holmberg var och vad han annars skrivit, särskilt sina litteraturvetenskapliga essäer och andra essäer, snarare än på grund av bärkraften hos de texter som faktiskt återfinns i Tankar från en Hed

Holmberg skriver gärna utifrån en roll; han låter alltså texten komma från en tänkt författare, som är en viss person. Det är ett effektivt litterärt grepp. Det greppet använder han i hela den första delen av boken, som är en fiktiv dagbok av en ”bibliotekarie vid Kungl. Kontrollstyrelsens meteorologiska sektion”, en tjänsteman inte alls avser kontrollera skillnaden mellan upplevd och faktisk temperatur på en västsvensk ö, såsom hans uppdrag är. Det är en småputtrande, fladdrig och på det stora hela intetsägande text. 

Nästa del är ett regelrätt aforistiskt avsnitt som samlar formuleringar som borde blivit mer pregnanta, men nu i allmänhet står utan udd. Men ibland finns där en satirisk skärpa eller en cynisk illusionslöshet som är träffande:

”SANNINGSKÄRLEK. – Att 'älska sanningen' – vilket skryt! Att uthärda den och ibland använda den: kan inte det vara nog?”

Eller uttalandet utifrån rollen ”DEN FÖRNÖJSAMMA FOLKPENSIONÄREN” som snart ska hämtas till dårhuset:

”Jag gläder mig åt att aldrig ha trott på vad jag själv har sagt och heller aldrig på vad andra har sagt.”

De flesta av aforismerna är mer lekfulla än utförda. Skissade, men inte utarbetade. Frammejslade men inte slipade. Eller så har jag helt enkelt inte öron för dessa melodier.

Efter aforismerna följer en monolog på talspråk om någon kriminell karl, och avslutningsvis finns i boken en dialog där huvudpersonen är en i morfinrus talande skådespelare, som åtminstone tror sig själv vara döende.

* * *

Jag tycker om små böcker. Alltså små till formatet: det är praktiskt och lätthanterligt och jag har väl någonstans en övertygelse om att det som kan sägas i de allra flesta fall kan och bör sägas kort. Men det förutsätter också att det som finns i böckerna är skarpt, koncentrerat, att det bär. 

Olle Holmbergs Tankar från en hed har inte dessa egenskaper, hur bra hans böcker för övrigt än må ha varit och hur skarpt och koncentrerat, hur bärande hans arbeten av andra genrer än har varit. Jag har själv till exempel med stor uppskattning skrivit om Holmbergs Inte bara om Hamlet (1949). Men Tankar från en hed uppfattar jag som att den samlar sådant som ännu inte blivit färdigt.
– – –
Olle Holmberg, Tankar från en hed. Stockholm: Bonniers, 1965. 108 sidor.

torsdag 5 oktober 2023

Bokrecension: Från Europas brandplatser | Fredrik Böök

Fredrik Böök
Från Europas brandplatser är en samling essayer av Fredrik Böök (1883–1961). Boken utkom år 1925.

* * *

Litteraturhistorikern och kulturpersonligheten Fredrik Böök lät ge ut åtskilliga essaysamlingar. Texterna har i allmänhet litterära ämnen i dessa böcker, även om Bööks bredare kulturpolitiska uppfattningar inte sällan också bryter fram. Därtill lät han ge ut resebeskrivningar, där det politiska ärendet stundom var mindre höljt i dunkel. 

I Från Europas brandplatser behandlar Böök i en mängd essayer visserligen litteratur, till exempel böcker av olika personer som varit aktiva under första världskriget, men hans egna politiska uppfattningar är sällsynt klart uttryckta, och det med sådan klar tendens att det stundom utmanar löjet. 

Professor Böök har två huvudpoänger. Den första är att det är orättfärdigt att ge Tyskland ensam skuld för kriget. Den andra är att freden i Versailles är orättfärdig. 

Båda dessa uppfattningar är i sig rimliga och resonliga. Det är emellertid inte Bööks sätt att på varje sätt angripa, nedgöra, förlöjliga och ironisera kring dem som inte delar hans uppfattningar om Ententen. Böök är spydig och sarkastisk. Han tar till vad vapen han förfogar över, för känslan hos honom är nog genuin, när han skriver om

”... alla de olyckor, de lidanden, den förnedring, den upplösning av både civilisation och kultur, som entente-politiken dragit över det 'befriade' Mellan-Europa.”

Och på ett annat ställe talar han om:

”... den hatparoxysm och den masspsykos, som förhindrade världskrigets avslutande med en jämviktsfred och framtvingade den skändliga och förnuftslösa Versailles-traktaten.”

Bööks sympatier och antipatier innebär inte att han blir blind för att Kaiser Wilhelm II hade svagheter och Winston Churchill stora styrkor. Men den allmänna tendensen är hela tiden mycket klar och tydlig. Utifrån sina fastslagna oomkullrunkeliga uppfattningar om rätt och fel beträffande kriget och dess orsaker bedömer han dem han behandlar i essayerna.

Bööks fäktande är inte klumpigt; det är elakt, men inte utan elegans. Han är knappast balanserad, men äger som alltid stilistisk tyngd. Och fastän man inte alltid delar hans uppfattningar – vad det nu än må gälla – får man i allmänhet villigt medge att han är en skicklig skribent.

* * *

Till det mer osmakliga i denna samling är den sällsynt frekvent antydda antisemitismen. 

Förstå mig nu rätt; Böök är inte antisemit i den form som antisemitismen tog hos nazisterna, fastän man gärna önskat att han inte varit så förstenat trogen Tyskland även under andra världskriget. 

Men trots att Böök själv uttryckligen reagerar mot antisemitism, använder han sig ofta av antisemitiska gliringar; han nämner gärna att någon är av judisk börd när denne ägnat sig åt något Böök ogillar, som om det skulle förklara något, och ingen kan missta sig beträffande att han missaktar judarna såsom grupp på ett rent generellt sätt, ja, på ett sätt som tyvärr inte var ovanligt decennierna kring förra seklet, till och med hos en så synnerligen bildad person som Fredrik Böök.

* * *

Fredrik Böök är på det stora hela en representant för tidens borgerliga, konservativa Europa. Han ser med fasa på bolsjevikernas Sovjet, liksom han värnar det Tyskland som för honom står för gedigen kultur. Han är inte aristokrat, och han är inte heller arbetare. Som professor i humanistiskt ämne tillhör intelligentian.

Och det är utifrån sitt perspektiv som intellektuell som han svingar sina omdömen om personer som haft att göra med utvecklingen före, under, och efter det första världskrigets katastrof. Han tar sats mot böckerna han läser från de olika länderna, och han tar sats mot den bildning han besitter och höjer sin röst till försvar för det stabila och bestående. 

”En revolution innebär alltid de råa instinkternas, de primitiva begärens seger över förnuftet och ordningen, över värdenas hierarki.”

Böök kan också kosta på sig att offra åt religionen:

”Så länge ännu de kristna idealen behålla en traditionell makt över individernas själsliv, så länge de hänsyn och instinkter, som religionen odlat och skyddat, ännu äro oförstörda, träder icke den ursprungliga människonaturen fram i sin nakna styggelse; men det sker ofelbart, när frigörelsen blivit fullständig.”

Omkring sig ser Böök horder av naiva människor, inkompetenta människor och orättvisa människor. Han bjuder dem alla värjspetsen. Ja, eller snarare pennspetsen. Och den är vass nog. Om en författare som skrivit om Ungern skriver Böök:

”Mr Street är en verkligt principfast demokratisk liberal, men den ståndaktige tennsoldatens alla dygder, men också med hans något långsamma uppfattning.”

Om greve Zedlitz-Trützschlers memoarer från sina år vid det tyska hovet skriver Böök:

”Det starka intrycket är alldeles oblandat: det består av obehag. Obehag vid vad som berättas, och obehag vid berättaren.”

Fredrik Böök har genom Från Europas brandplatser tydligt nog uttryckt sina uppfattningar om världspolitiken och de dödliga konvulsioner som första världskriget innebar. Han är uppenbart skakad i sitt innersta över att det kunde gå så illa för hans älskade Tyskland, som han nu ser misshandlat och slaget till marken. Han uttrycker om stämningen, att

”... skogen i Europa [är] mörkare och osäkrare än någonsin – det slipas knivar inne i dunklet, och korparna äta sig mätta på de mördades lik.”

Föga anade väl Böök att knivarna snart i så stor utsträckning skulle sitta i just tyska mördarehänder. I stämningen av skriande orättvisa efter Versailles och med brinnande hat hade ett nytt parti stått upp i Tyskland några år innan essayerna i denna bok skrevs, och Adolf Hitler hette vid det här laget det partiets ledare.
– – –
Fredrik Böök, Från Europas brandplatser. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1925, s. 327 sidor.