torsdag 22 september 2016

Bokrecension: Orestien | Aischylos

Mordet på Agamemnon. John Flaxman. (Redigerad)
Orestien är en svit om tre tragedier författade av Aischylos (525 f.v.t - 456 f.v.t.). Jag har läst verket i tolkning av Emil Zilliacus (1878-1961), som även skrivit en inledning.

Orestien framfördes första gången år 458 f.v.t., det vill säga två år före Aischylos egen död. Sannolikt blev det hans sista verk.

* * *

Det är väl så nära magi man kan komma, när texter som de i Orestien låter läsaren för det inre ögat förflytta sig till Athen och Dionysosfestivalen då pjäserna uppfördes för första gången. Genom Zilliacus mästerliga ordkonst hör vi skådespelarnas repliker, märker vi dynamiken i replikerna och känner vi med gestalterna som besvärjande frammanas av dikten.

Orestien är den enda – nästan – kompletta tragedisvit från antiken som har bevarats, sånär som på det tillhörande satyrspelet, som endast finns kvar i fragment. Sviten innehåller följande pjäser:
  • ”Agamemnon”
  • ”Gravoffret”
  • ”Eumeniderna”
Grundhistorien går tillbaka på en då välkänd och inte så lite invecklad legend om den släkt som kung Agamemnon tillhörde. Agamemnon själv är ju den berömde kungen som ledde den grekiska federationens krig mot Troja, som lär ha genomförts någon gång före år 1000 f.v.t.

Men i hans släkt fanns det en ihärdig förbannelse, som helt enkelt gick ut på att folk hade en fenomenal förmåga att slå ihjäl varandra. —

* * *

”Agamemnon” handlar om hur just kung Agamemnon mördas av sin otrogna hustru Klytaimnestra, eftersom han tidigare offrat deras gemensamma dotter för att få tjänliga vindar när han och flottan skulle ge sig av till Troja och det kommande kriget.

”Gravoffret” handlar om hur Agamemnons och Klytaimnestras son Orestes återvänder hem och efter påskyndan av guden Apollon dräper sin moder och dennas älskare som hämnd för mordet på fadern.

”Eumeniderna” handlar om hur Orestes efter mordet på sin moder jagas av de otäcka, uråldriga avgrundsväsen som kallas hämndeandar eller erinyer, och vars funktion är att hämnas på personer som mördat folk av sitt eget blod.

I en märklig rättegång i Athen, med Athena och några utvalda medborgare som domare, hämndeandarna som åklagare och Orestes stödd av Apollon som anklagad når tragedisviten sin final. Orestes frikänns genom Athenas utslagsröst. Och för att blidka hämndeandarna, görs dessa obehagliga väsen om till ett slags välvilliga gudinnor, eumenider, vilket de snabbt finner sig i och släpper sin vrede.

* * *

Tragedisviten markerar ett alternativt förhållningssätt till blodshämnden som fenomen. Den visar på att en obruten kedja av dåd och motdåd kan brytas. Imperativet att den som dödat skall dödas mjukas upp.

Hela sviten av tragedier visar också på den besynnerliga situation som en hämnare kan hamna i. Orestes förväntas hämnas sin faders mord, men genom att hämnas på mördaren begår han likväl en ogärning, genom att döda sin mor. Hur han än gör, står han alltså i skuld. I skuld för att han lämnar sin fader ohämnad om han inte agerar, i skuld för att han dräpt sin egen mor o m han agerar.

En minst sagt prekär situation, alltså.

* * *

Fortfarande står sig Orestien som skön poesi, en poesi som överlevt tolkningen till svenska. — Lyssna på de här vackra raderna som kören framför i "Gravoffret":
"Ack, ingen av jordbarnens dödliga ätt
skall smärtfri och skuldlös fullborda sitt liv.
Var dag har sin plåga, ve oss, ve!
en i dag, och i morgon en annan."
Och i texten hör vi hämndeandarna surra omkring, Orestes stämmer upp i långa tal. Den kör och den körledare som alltid finns tillstädes i den här formen av litteratur ställer frågor, reagerar på händelserna och driver historien framåt.  Så fastän berättarröst saknas, följer åhöraren – eller numera oftast läsaren – med genom de repliker som yttras.

Att läsa Orestien är att få sig till livs en bit av den grekiska antiken, även på barbariskt tungomål.
– – –
Orestien, Aischylos. Övers. Emil Zilliacus. Hugo Gebers förlag 1947. 261 sidor.

fredag 16 september 2016

Bokrecension: Om kejsar Claudius Julianus | Victor Jung

Om kejsar Claudius Julianus är en doktorsavhandling av filologen Victor Jung (1845-1897). Avhandlingen framlades vid en disputation år 1871 och utgavs i samband med detta.

* * *

Det är vanskligt att läsa äldre akademiska texter utan att vara närmare bekant med rön inom ämnet som tillkommit senare. Problemet med Julianus som ämne är att nästan ingenting mer omfattande skrivits om honom på svenska, förutom Julius Centerwalls Julianus Affällingen: En bild från den döende antiken (1884), som jag recenserade tidigare i år.

Men på engelska finns givetvis en omfattande litteratur.

Fokus vid läsningen av en text som Jungs Om kejsar Claudius Julianus bör väl vara just hur en humanistisk avhandling kunde utformas under senare hälften av 1800-talet, även om jag tror att Jungs kontextualiserande behandling av Julianus åtgärder i religionsfrågorna har insikter att skänka fortfarande.

Det man då först lägger märke till är den blygsamma omfattningen jämfört med dagens avhandlingar inom humaniora. Jungs text är 45 sidor lång.

Citat förekommer och en hel del fotnoter. Till sin karaktär är avhandlingen främst en översikt rörande i synnerhet Julianus ageranden gentemot och för kristendom respektive hedendom. Man får inte glömma att avhandlingen då bryter ganska jungfrulig mark. Den torde varit speciell också ur den aspekten, att den antar en tämligen positiv bild gentemot kejsaren, som så länge stått i skottlinjen för kristna författares hat och förakt.

Visserligen avslutar Jung med att knyta an till hur förlegad Julianus mission var, och att den nya kristna tiden var vägen framåt. Men texten igenom för övrigt mildrar han de traditionella fördömelserna gentemot den siste hedniske, romerske kejsaren, och sätter in hans agerande i ett förklarande och försonande sammanhang.

För Julianus, menar Jung, handlade kampen mellan hedendom och kristendom bland annat om det romerska rikets väg tillbaka till storhet. Den väg man tidigare slagit in på, när man givit de kristna privilegier, var felaktig. Istället skulle källorna till kraft sökas i den gamla religionen, så nära förknippad med den romerska kulturen och historien. Att återuppliva den hedniska kulten blev, verkar Jung mena, för Julianus att också återuppliva ett trött romerskt imperium.

De kristna, som fick se sin gynnade position tillbakadragen, reagerade naturligtvis med ogillande.

Men Jung betonar ändå Julianus försiktiga framfart vid sin motreformation. Åtgärderna synes inte varit värre än de som genomförts mot hedningarna när de kristna idealen vunnit insteg i hovet. Mest kontroversiell var ordningen att kristna inte skulle få undervisa utifrån den klassiska litteraturen, vilket i princip utestängde dem från läraryrket. Men någon fysisk förföljelse orkestrerades inte av Julianus, även om sådana förekom av revanschistiska hedningar under hans tid.

* * *

Julianus tid på tronen blev kort. Vad som hade hänt om han inte stupat under fälttåget mot perserna kan vi inte veta. För Jung dog Julianus "[t]ill sitt eget och mensklighetens väl" när han gjorde det. Och även om det är en tillspetsad och sned beskrivning, får man nog anta, att kristendomen slagit för djupa rötter för att på sikt kunna tuktas genom de åtgärder Julianus vidtog.

Tio år till med Julianus på tronen hade givit hedendomen bättre nytt fäste och kanske hade dess av honom införda nya inrättningar och organisation hunnit bli mer stabila. Men redan innan Julianus var den romerska hedendomen stadd i tillbakagång; hans liv var några pulsslag på dess sotbädd. Och den nya orientaliska religionen grep omkring sig med både maktmedel och med begränsad men ändå allt större folklig uppslutning.

* * *

Om kejsar Claudius Julianus är inte en biografi; fokus ligger på hans åtgärder rörande hedendom och kristendom, samt hur man kan se på dessa åtgärder i dess sammanhang.

Trots dess i vetenskapliga sammanhang ansenliga ålder, är läsningen inte fåfäng, inte minst på grund av att avhandlingen till allra största delen antar ett så förstående perspektiv gentemot sitt forskningsobjekt. Jungs doktorsavhandling förmår fortfarande utan tvivel ge insikter i kejsar Julianus värld.
– – –
Om kejsar Claudius Julianus, Victor Jung. Malmö, Förlags-Aktiebolagets tryckeri 1871. 45 sidor.

söndag 4 september 2016

Bokrecension: Samtal i Tusculum I-II | Cicero

Samtal i Tusculum I-II är skriven av Marcus Tullius Cicero (106 f.v.t. - 43 f.v.t.). Nedskrivandet skedde sannolikt under sommaren år 45 f.v.t.

Jag har läst dessa två delar av totalt fem i tolkning av Ebbe Linde (1897-1991), som även försett volymen med inledning och kommentarer samt en förteckning med biografiska noteringar rörande många av de personer som nämns i Ciceros text.

* * *

Den person under antiken som är möjlig att bäst lära känna är tvivelsutan Cicero. Detta genom att så många av hans skrifter snarast mirakulöst bevarats till vår tid. Det rör sig om tal och brev, men också om resonerande texter som till exempel de som ryms i Samtal i Tusculum.

Cicero levde under spännande tider. Av relativt enkel bakgrund lyckades han ta sig från ämbete till ämbete intill dess att han nått statens högsta dito: han valdes som en av de två konsulerna för året 63 f.v.t. Annars var han främst verksam som advokat.

Hans inblick i de romerska förhållanden på högsta nivå, hans personliga bekantskap med många av tidens högt uppsatta romare, tillsammans med hans bildning gör hans texter till fullkomligt oskattbara klenoder.

* * *

Cicero framställer sig inte sig själv som filosof, utan han använder filosofin. Han sammanställer vetande och tillgängliggör den. I Samtal i Tusculum är det filosofiska frågor som han behandlar, och han försöker skapa en latinsk terminologi för de grekiska motsvarigheterna.

Genom dessa sammanställningar får vi en förträfflig bild av antikens tankevärld. I de två första delarna av Samtal i Tusculum, som jag läst, är det två ämnen som ligger i fokus och behandlas var för sig: döden och smärtan.

Syftet är att genom filosofin förse läsaren med verktyg som hjälper henne att hantera dessa två storheter. I dialogform framför han resonerande filosofins dåtida svar på problemställningarna.

* * *

Vad gäller döden ser han två möjligheter: antingen att döden innebär själens död, eller att själen efter döden får en bättre tillvaro. I det första fallet finns det ingen anledning att frukta döden, eftersom den som är död inte förnimmer smärta eller saknad. I det andra fallet är döden rentav åtråvärd, eftersom den leder till något bättre.

Själv verkar Cicero luta åt att själen finns, även om den inte är fysiskt förnimbar på samma sätt som andra delar av kroppen, och att den efter döden stiger uppåt, rent konkret, till himlen, där den ohindrad av kroppens begränsningar kan överblicka sånt som annars varit den fördolt.

Likväl lämnar Cicero stort utrymme också åt meningen att döden också är det slutgiltiga upphörandet av livet. Han anför filosofer som hävdat båda ståndpunkterna.

För det senare kan väl följande passus anföras, som ekar av Epikuros ord, fastän Epikuros var ett vanligt mål för Ciceros polemik.
"Det är naturens lag att såsom födelsen var oss begynnelsen på allt timligt, så är döden avskedet. Men vad ligger för ont i det, när döden varken finns till för de levande eller de döda? De döda når den aldrig, de levande angår den ej."
Allt detta vittnar onekligen om mångsidigheten i den antika synen på döden. Han avfärdar däremot tämligen bryskt de traditionella mytiska uppfattningarna om ett dödsrike, liksom han också avfärdar gudarnas existens i den form som mytologin skänkt dem, för att göra dem begripliga för människorna.
"Inte är det min uppfattning om gudarna, att de sitter och festar på nektar och ambrosia med den eviga Ungdomen som iskänkerska ..."
Likväl tror han på gudar: både i människan i form av själen, och utom människan i form av en gudom. Det starkaste beviset för gudarnas existens är, menar han, att alla folk äger den uppfattningen. Han skriver:
"Annars är det väl så att det starkaste stöd vi har för vår tro på gudar är just trons allmännelighet."
* * *

När det gäller smärtan utgår diskussionen ifrån huruvida smärta är det högsta onda. Det är det inte, argumenterar Cicero för. Vanheder är större, för vilkens undvikande man gärna utstår smärta, åtminstone som en riktig romare.

Att bevara hedern, virtus, är för Cicero centralt, och den romare som ställs inför att genomlida smärta bör betänka vikten av detta, och inte gny, om inte av pur ansträngning, icke smärta.

Och det finns alltid en utväg. Ebbe Linde tolkar ett möjligen korrumperat stycke om detta så här:
"Livet är som att segla på ett fartyg, som gång på gång ansätts av sjörövare. Några kan man segla från, andra nödgas man kämpa med och striden kan bli lätt eller hårdare. Men vi har goda vapen och skulle de inte förslå, så får vi lyssna inåt, om vi där hör en gudaröst: Kasta dig från skeppet. där finns räddning."
Självmordet kan alltså bli en bot mot smärta som inte kan övervinnas.

* * *

Cicero skapar genom begreppet veri similia ett vackert mål för filosofiska ansträngningar: det är, att komma sanningen nära, att göra en sanningsapproximation. Sanningen i sig bör man ödmjukt vara medveten om är ouppnåbar, men man kan nalkas den, försöka nå – sanningens likhet.

Det är väl värt att betänka, särskilt vad gäller humanistiska vetenskaper: när vi skriver till exempel historia, är det vanskligt att hävda att exakt så här var det av exakt de här anledningarna; bättre är att ödmjukt försöka nå veri semilia: ett återskapande av det förflutna som så mycket som möjligt försöker nå och förklara det förflutna.

* * *

Cicero skriver sannolikt sin Samtal i Tusculum sommaren 45 f.v.t., när han för en tid dragit sig tillbaka från politiken till sin villa. Drygt två år senare skulle han likväl bli ett offer för den pågående maktkampen i imperiet, och dödas på uppdrag av de nya triumvirerna, väl främst för att Marcus Antonius, som Cicero bekämpat, så önskat.

Kvar efter sig lämnar han åtskilliga volymer text som talar direkt till oss från en fjärran förflutenhet som illumineras av hans ord på ett sätt som äger få motsvarigheter. Utforskare av romerska tankesätt likväl som romersk historia äger i Ciceros skrifter en djup källa.
– – –
Samtal i Tusculum I-II, Cicero. Övers. Ebbe Linde. Forum 1970. 123 sidor.

torsdag 1 september 2016

Bokrecension: Antikens värld | Robin Lane Fox

Antikens värld: En historisk odyssé genom Grekland och Rom (eng. The Classical World: An Epic History from Homer to Hadrian) är skriven av den brittiske klassicisten och historikern Robin Lane Fox (f. 1946), även känd för sina krönikor om trädgårdsskötsel i Financial Times.

Boken utgavs första gången 2005 och utkom på svenska 2008 i översättning av Hans Magnusson på Prisma förlag.

* * *

Ibland råkar man på en bok som är sådär särskilt bra. Antikens värld är en sådan bok. Över drygt sexhundra sidor fördelade på femtiofem kapitel tar Robin Lane Fox med läsaren från den homeriska diktningen över de grekiska stadsstaternas gryning, via den grekiska kolonisationen över till romerska rikets entré på världsscenen till imperiets zenit under kejsar Hadrianus.

Det säger sig självt att ett sådant projekt måste avgränsas.

Lane Fox gör det genom att fokusera på tre teman, aktuella redan i antik historieskrivning. Dessa teman är lyx, rättvisa och frihet.

Utifrån dessa teman går han sedan genom omkring tusen års historia, men inte så slaviskt att inte utvikningar tillåts. Det är tvärtom som om Lane Fox sprudlande berättarglädje ibland tar över, men så återförs vi sedan strax återigen till de teman som får agera ledstänger genom en annars oöverblickbar mängd händelser, skeenden och individer.

Kejsar Hadrianus, hos vilken Lane Fox avslutar sin odyssé, är emellertid med genom hela boken. Han blir som en tänkt åhörare; han blir också något av en fixpunkt att förhålla sig till rörande hur de tre huvudbegreppens betydelse glidit och fått olika konnotationer för antikens greker och romare genom olika perioder.

* * *

Antikens värld vittnar om en monumental ansträngning. Den vittnar också om den bildning som författaren måste besitta, men också om hans urskiljningsförmåga: skickligheten i att avgöra vad som får vara med, och vad som lämnas åsido.

Och ansträngningarna lönar sig: projektet att skriva en överblickbar genomgång av antiken utifrån de uppställda premisserna lyckas. Och det utan att de stora skeendena skymmer individerna, eller för den delen också utan att individerna skyms av de stora skeendena. De stora utvecklingsdragen finns där, men också de stora enskilda namnen.

Och givetvis är det så att snarast epokbildande individer får särskilt utrymme. Sådana som Alexander den store, Hannibal, Cicero, Caesar, Caesar Augustus och andra. Men då inte i form av biografiska artiklar, utan som integrerade porträtt som hänger tätt samman med berättelsen i sin helhet.

Kulturella seder beaktas, och inte minst politiska dito. Religiösa aspekter får mindre utrymme, men offer och kult finns med som självklarheter, även om inte myter beskrivs. Om judarna och om de kristna berättas det en del, men förutom en utvikning om den nya kristna religionen, ser vi dem mest i relation till det romerska rikets hantering av dem.

* * *

Som vid varje studium av antiken förvånas man över de nästan kusliga likheter som kan skönjas mellan denna avlägsna tid och vår egen tid. Och hur människor då levde och hur människor då levde, och hur man tänkte då och hur man tänker nu: hur man eftersträvar olika former av rättvisa, frihet och lyx.

Olikheterna är på ytan också betydande. Det var på många sätt en grym tid. Både Grekland och Rom var utpräglade slavsamhällen. Och genom Roms expansion spreds också en smak för blodssporter där både djur och människor stred, även för de senare emellanåt till döds.

Men jag vågar nog tro, att det inte vittnar så mycket om annorlunda människor, utan om människans potential både vid att vänja sig vid och att uppskatta annat än det som är allmänt uppskattat i dag. Ett rovdjur med infällda klor är fortfarande ett rovdjur.

* * *

Till den berättande delen har Lane Fox fogat en mycket omfattande bibliografi, i stor utsträckning fördelat på de olika kapitlens ämnen och epoker. Författaren inbjuder alltså läsaren till fördjupning i det som intresserar mest.

I den svenska upplagan har också tillförts en värdefull bibliografi över några viktiga antika texter som utgivits på svenska.

Avslutningsvis kan sägas, att om man tänkt läsa en enda bok som översiktligt men ändå noggrant, kunnigt och faktamättat tar sig an antiken, så är Antikens värld ett mycket gott val.
– – –
Antikens värld: En historisk odyssé genom Grekland och Rom, Robin Lane Fox. Övers. Hans Magnusson. Prisma 2008. ISBN: 978-91-518-4865-5. 702 sidor.

onsdag 24 augusti 2016

Bokrecension: Tjugo verkliga mord | Lennart Rammer

Tjugo verkliga mord: En rättsläkare minns är skriven av rättsläkaren, professor em. Lennart Rammer (f. 1941), som tidigare var verksamhetschef vid Rättsmedicinska avdelningen i Linköping. Boken utgavs 2016.

* * *

Rättsläkaren har ett udda yrke och har en sysselsättning som nog få utanför verksamhetssfären har någon större inblick i. Lennart Rammer var under decennier rättsläkare. Han undersökte döda och levande människor samt platser för brott för att utröna vad som skett.

Därigenom har han naturligtvis samlat på sig en stor erfarenhet, och det är mycket värdefullt att han låtit utge Tjugo verkliga mord, som gläntar på dörren till en verklighet som inte många människor annars kommer i närmare kontakt med.

Boken är indelad i två huvudsakliga avdelningar. Den första och mer omfattande delen skildrar, precis som titeln anger, tjugo mord där rättsmedicinska avdelningen i Linköping varit inblandade; inte sällan är det Rammer själv som genomfört obduktion och undersökning på platsen för bortgången. Både händelseförlopp och den rättsmedicinska undersökningen med dess resultat presenteras.

Den andra delen, som är kortare, skildrar i några kapitel rättsläkarens arbetsuppgifter, statistik, hur den formella gången är mellan polismyndighet, Rättsmedicinalverket, domstolar, och annat.

Till varje beskrivet fall lämnar Rammer sina egna sammanfattande kommentarer och reflexioner, som till exempel kan peka på vad man kan lära sig av det specifika uppdraget.

* * *

Tonen i boken är saklig och koncis, utan att bli torr. Sakligheten som står i centrum: någon sensationalism kring de skador som undersöks finns inte, men inte heller försöker Rammer skymma de faktiska beskrivningarna med försköningar. Krosskador, frakturer, projektilers banor genom kroppen: allt sånt finns med. De inre organens tillstånd likaväl som kroppens eventuella innehåll av kemiska substanser redovisas.

Det är naturligtvis ytterst känsligt att som rättsläkare skriva om sina eller kollegernas verkliga fall. För att skydda offrens integritet har därför Rammer valt att fingera de namn som förekommer, liksom att ändra de adresser där olika händelseförlopp förknippade med fallen har utspelat sig. Han bygger sina fallbeskrivningar på egna minnen och på rättegångsprotokoll, vilka ju är offentliga.

Men med tanke på de ibland besynnerliga omständigheter som är knutna till fallen är det givetvis omöjligt att maskera dem helt och hållet, om man inte ska avlägsna sig helt från det faktiska skeendet.

* * *

Så, vad berättar Rammer då om? Några exempel kan anföras.

Han beskriver hur två män i maskopi dödar en kvinna, klipper av ett finger och skriver ett kidnappningsbrev till kvinnans fader. Han beskriver hur en man dödar sin hustru med hjälp av en stekpanna. Han beskriver hur en annan man dödar sin svärmor genom att dunka hennes huvud i en trappa.

Han berättar vidare om fallet där en död gosse hittas i ett sopnedkast. Han berättar om hur en kvinna fingerar sin makes självmord, efter att ha skjutit honom. Han beskriver ett så kallat hedersmord, där en pappa mördar sin dotter. Och han beskriver det synnerligen röriga släktbråket i två romska släkter, där en man blir skjuten.

Och många fler.

I samtliga fall verkar de rättsmedicinska undersökningarna ge utförliga svar kring vad som har hänt. Det innebär inte att man i varje enskilt fall i domstol anser att man har tillräckliga bevis för att fälla någon för mord, dråp eller vållande till annans död; men man kan i regel konstatera att dödsfallen sannolikt inträffat som en följd av annan persons våld.

* * *

Rammer verkar själv vara av uppfattningen att fler rättsmedicinska obduktioner borde genomföras. Med stöd i undersökningar menar han att flera fall om året rent statistiskt förekommer, där avlidna gravsätts eller kremeras, där dödsfallet bedömts ha skett av naturliga orsaker, men där det i själva verket varit brott inblandat.

Rammer menar med stöd i forskning att omkring en tredjedel av alla fall som borde blivit ärende för Rättsmedicinalverket inte blir det. Det innebär inte att brott är inblandade i alla dessa ärenden. Men det innebär dock att man inte kan utesluta det.

Överlag uppfattar jag det som att Rammer menar att fler obduktioner – även icke-rättsmedicinska –borde genomföras, för att till exempel säkerställa dödsorsak.

Rammer bjuder vidare på en del intressant statistik. Till exempel att Sverige på 2010-talet har en homicidfrekvens på 0,8 per 100 000 dödsfall. Det kan jämföras med Japan, där samma siffra är 0,3, och med Honduras, där samma siffra är 90. Relativt sett är antalet mord i Sverige alltså förhållandevis lågt.

Anno 2013 inträffade 78 dödsfall som en följd av dödligt våld. Av dessa stod knivvåld för den största andelen angreppssätt – 38 stycken. Av dessa 78 dödsfall var offren i 51 fall vuxna män, 22 fall kvinnor och i 5 fall barn under 15 år. Det vanligaste motivet för dödligt våld är plötslig aggression.

* * *

Tjugo verkliga mord är en mycket seriös bok. Fokus ligger på rättsläkarens funktion vid mordfall; läsaren får följa med vid vetenskapliga undersökningar av döda och levande människor, för att utröna vad som egentligen orsakat ett dödsfall. Det är mycket lärorikt.
– – –
Tjugo verkliga mord: En rättsläkare minns, Lennart Rammer. Stevali Fakta 2016. ISBN: 978-91-8570-141-4. 262 sidor.

måndag 22 augusti 2016

Bokrecension: Lord Jim | Joseph Conrad

Lord Jim är en roman av Joseph Conrad (1857-1924). Romanen publicerades först som följetong i Blackwood's Magazine mellan 1899 och 1900. Jag har läst den i översättning av Vera och Stig Dahlstedt.

* * *

Berättaren i denna saltstänkta och soldränkta roman är en viss kapten Marlow. Han sitter en afton och maratonberättar för sina vänner om Jim, en ung karl som drabbats av ett oblitt öde.

Jim var förstestyrman på fartyget Patna, som en natt överges av de ledande befälen ombord och lämnar åttahundra själar efter sig. Man trodde att fartyget, som tog in vatten, stod i begrepp att sjunka. Och Jim var en av de som lämnade fartyget; han ville det först inte, men agerar på impuls och hoppar ner i livbåten.

Patna håller sig emellertid flytande och Jim ställs inför rätta och mister sin licens att verka som styrman. Men värst av allt är de skuldkänslor han därefter bär som en integrerad del av sig själv. Hade han inte agerat på sin impuls och rättat sig, hade han blivit en hjälte: nu framstår han istället som feg.

* * *

Marlow tränger genom sin berättelse in under huden på den egentligen mycket okomplicerade Jim. Han berättar om hur Jim flänger omkring och får anställning på olika platser runtom i världen, men att han så snart ryktet om vem han är hinner ikapp honom flyr vidare. Oaktat att folk kanske inte ens bryr sig om vad han varit med om.

Men Marlow har fattat intresse för den unge engelsmannen. Han sätter honom i kontakt med handelsmannen Stein, och genom honom får Jim plats som handelsagent i det avlägset och isolerat belägna Patusan. Snart har Jim där genom sitt rättframma sätt, sina idéer och sin hederlighet skaffat sig en ledande position; han blir en av stadens centrala gestalter.

Intill dess att ödet återigen sätter honom på prov.

* * *

Handlingen i Lord Jim är allt annat än hetsig.

Förutom några nyckelhändelser händer inte mycket alls och romanen spänner över flera år. Den handling som ändå finns får läsaren sig till livs i småbitar. Det är uppenbart att både Marlow och de han berättar för känner till stora delar av händelseförloppet, men läsaren får lägga pussel med de ledtrådar som då och då kan fogas samman för att bilda en sammanhängande bild.

Men det är inte handlingen som är det som får läsaren att stanna kvar i boken, även om dess relativa långdragenhet emellanåt frestar på tålamodet. Handlingen är mer kulissen eller scenen; det verkliga skådespelet är Marlows utforskande av Jims personlighet, hans skuldkänslor, hans brottning med sig själv.

Varifrån kapten Marlow själv får sin fixation vid Jim är svårare att säga; det enda som är klart, är att han efter att ha hört Jim förhöras i sjödomstolen engagerar sig i Jims liv, lyssnar på honom, griper in i hans liv och försöker att hjälpa honom när han kan.

En av litteraturhistoriens mest motbjudande gestalter skapas också av Conrad i denna berättelse. Det är den tidigare handelsagenten i Patusan, Cornelius, som Jim sänds för att ersätta. Cornelius framställs som en feg, elak, krypande och splitskapande figur, i mångt och mycket motsatsen till Jim, som av infödingarna får tillnamnet tuan Jim – det vill säga Lord Jim.

* * *

Conrad hämtade inspiration ur verkliga händelser. Vad gäller Lord Jim kan till exempel nämnas SS Jeddahs öde, som på sin tid var omtalat.

Jeddah bar närmare 1000 passagerare när hon 1880 fick slagsida och övergavs av ledande officerare. Men liksom Patna håller sig fartyget flytande och kan bogseras i land. Conrad omstöper historien om Jeddah och låter den bli bakgrund till sin egen berättelse.

* * *

Lord Jim berättas i två block. Det första är historien om Patna, det andra är historien om Jim efter Patna, främst i Patusan.

Men även berättartekniken har lagts upp i två block, dock av olika storlek: Marlows kvällsberättande för vännerna och hans försändelse till en av vännerna senare som ger oss de sista pusselbitarna kring vad det blev av Jim.

Lord Jim är inte en lättsmält roman. Men den bjuder på stora stämningsbeskrivningar, ett utdraget vemod, och ett försök att förstå en egentligen hyvens kille – "en av oss", som Marlow säger – som rids av svåra skam- och skuldkänslor.

Romanen är också intressant för sin pusselkaraktär: hur Conrad stegvis inviger läsaren i vad som egentligen hänt. Det inslaget av förväntningar hjälper till att hålla intresset för Jim och vad han är med om vid liv.
– – –
Lord Jim, Joseph Conrad. Övers. Vera och Stig Dahlstedt. Forum 1971. ISBN: 91-37-05835-5. 335 sidor.

tisdag 16 augusti 2016

Reflexion: Kristendomen och jag

I denna reflexion utvecklar jag något varför jag kallar mig en fiende till kristendomen. Andra har gjort liknande ting, men obeskrivbart bättre, mer lärt och mer grundat. Och kristna apologeter har på olika sätt bemött problemen jag anför. — Men detta är mitt vittnesbörd.

Jag var kristen från konfirmationstiden och fram till min tid som universitetsstudent. Min avsikt med studierna var ursprungligen att bli präst, men det blev allt klarare för mig att det inte skulle bli så. Under universitetstiden lämnade jag stegvis den kristna världsåskådningen. Jag blev ateist och kristendomskritiker med bevarat intresse för religion.

Senare fann jag en fruktbar livsåskådning i de fornnordiska berättelserna; jag kallar mig numera sekulärhedning – alltså en hedning utan religiös tro. Vidare ser jag den norröna berättelsevärlden som mitt andliga hem, medan den grekisk-romerska antika berättelsevärlden är mitt home away from home.

Men låt oss försöka få lite struktur i detta.


1. Metafysiken

Den primära invändningen mot kristendomen är för mig, att ingenting pekar på att det kristendomen hävdar om tillvaron innehåller någon sanning.

Man kan möjligen föreställa sig att det finns en treenig gud i himmelen som i form av sin son skänker sig åt mänskligheten under gestalt av bröd och vin i nattvarden och som själv lät sig avrättas för att radera den skuld som han själv lagt på människorna.

Ja, det kan man tro.

Men man kan aldrig leda det i bevis; enligt min mening går det inte att leda det i bevis, och vidare: det finns rimligen ingenting att leda i bevis: ingen metafysisk gudom enligt kristendomens modell i himmelen, ingen son i brödet och ingen världsomvälvande försoning i korsdöden. Det finns helt enkelt inte rimliga skäl att mena att något av detta är sant.

Jag är en fiende till en ideologi som gör tvärsäkra uttalanden om metafysiska fenomen den inte kan veta något om.


2. Etiken

Ytterligare en invändning mot kristendomen är att den genom släktena vidarebefordrat en etik som inte primärt grundar sig på vad man förmodar är bra för människorna, utan av vad en tänkt gudom förväntar sig av människan. Etiken är inte människocentrerad, utan uttrycker ett imperativ: en befallning, en guds befallning.

I praktiken rör det givetvis bara föreställningar från brons- och järnåldersfolk, vars idéer konserverats in i en tid som ser helt annorlunda ut, än när dessa föreställningar en gång formulerades. De är inte omedelbart överförbara till ett samhälle som känner till så mycket mer om människan än vad man gjorde då, av samma anledning som vi i allmänhet inte behandlar människor med olika krämpor med vårdmetoder från brons- eller järnåldern.

Utvecklingen har gått vidare, kunskapen har förmerats, och vi har finare instrument att ta till nu.

Det betyder inte att den judeokristna etiken i alla stycken med nödvändighet är obsolet. Men att något slagits fast i en annan tidsålder och lagts i Guds eller Guds sons mun, är inte ett argument för att det är rimliga instruktioner för vår tid.

För en människovänlig etik måste vi utgå från människan och det vi vet om henne nu. Under tusentals år medverkade judeokristen etik till att homosexuella fick det mycket svårt. Man tänkte sig att deras sexuella aktiviteter berodde på någon form av fördärv (och så gör man fortfarande i till exempel katolska kyrkan), medan vi med fördjupade insikter i dag vet att sexuell läggning företrädesvis är en fråga om biologi. Det är ett exempel.

Jag är fiende till en etik som inte tar hänsyn till vad vi vet om människan, utan hämtar kraft bara ur en religiös tradition.


3. Gudsbilden

Gudsbilden har inte varit statisk i den kristna kyrkan. I olika tider har Gud framställts på olika sätt, och inom olika traditioner har olika drag i Guds personlighet framhållits.

Vänder man sig till de bibliska texterna framväxer emellertid en föga smickrande bild för någon som ska personifiera helighet och perfektion. Vi får komma ihåg att den Gud Jesus kallar sin fader är Gamla testamentets Gud. En Gud som enligt berättelserna befaller folkmord. En Gud som befaller stening. En Gud som dränker en hel mänsklighet, sånär som på några utvalda få. En Gud som medveten om att människan inte skulle kunna motstå det, placerar en stötesten i Edens lustgård. Inget av allt detta tar Jesus enligt texterna på minsta sätt avstånd ifrån.

Bibelns Gud är en tyrann som kräver underkastelse och ofta straffar med död och förintelse dem som inte vill lyda. Jesus låter en sådan Gudsbild utvecklas; men fortfarande sker allt på den himmelske tyrannens absoluta villkor. Han kräver enligt Jesus tro, för att frälsning ska vara möjlig. Försoningsverket kan enbart träda i verklig kraft genom att människan tror: en tro som hon inte kan skapa sig själv, utan som också den är en gåva av Gud. Alltså blir blott den frälst som Gud väljer att ge tron.

Gud är ett uttryck för en idé om en absolut makt.

Den makten nyttjas emellertid märkligt. En familjefader som ser sina barn bråka med knivar i hand griper handgripligt in, hindrar dem och anstränger sig för att stifta fred dem emellan.

Den gudomlige fadern som vill att vi ska se oss som hans barn griper emellertid inte in vid de värsta grymheter; han låter det ske - vare sig han nu inte kan eller inte vill ingripa. Guds ingripande i världen är onekligen till förvillelse likt inget ingripande alls. Så faller alla böner synbarligen fåfängt till marken med brutna vingar.

Jag är en fiende till en gud vars främsta personlighetsdrag är tyranniet.


4. Historien

Kristendomens historia talar inte till dess fördel. Alla känner till kättarbål och korståg.

Men betänk också kyrkans makt i det det mindre: makten över sinnena i alla länder där den slagit sina oheliga rötter: makten att inympa sina föreställningar om obsolet etik, en Gud som vakar över allt, men låter lidanden slå ut som ogräs på ängen. Minns kyrkstötar, kyrkplikt, skampallar. Minns religionstvång och hädelseparagrafer. Minns den isande konservatismen i äktenskapen med stater som varit villiga att ingå förbund.

Men visst har kristna gjort människovänliga saker. Jag förnekar inte att kristendomen inspirerat häpnadsväckande uppoffringar och konstyttringar. Men allt det är uppblandat med martyrernas blod: martyrerna för det kristna tyranniet.

Jag är en fiende till en ideologi som genom stora delar av sin existens stått bedrägeri bi och friheten emot.


5. Min livsåskådning

Och vad ställer jag mot detta? Nåväl, det kan hävdas att religionens frånvaro skapar ett hål i människan. Det kan nog vara så för många. Jag kände det, men känner det inte längre.

Jag anser mig fortfarande vara en mycket andlig människa, men inte i religiös mening, utan i betydelsen att jag uppskattar att odla min själ, för att nu med sedvanerätt använda det ordet. Men jag odlar den med berättelser som står i samklang med min själva varelse, som skänker helhet, lindring, sammanhang.

De berättelserna kan vara den dunkla fornnordiska livsåskådningens narrativ, de kan vara antikens solhöljda narrativ, de kan vara ordkonstnärernas skapelser genom alla tider. För mig trumfar Cicero Paulus alla dagar i veckan.


Sammanfattning

Den kristna guden som föreställning är död. Som varelse finns det ingenting som pekar på att han någonsin existerat utöver i de sinnen som tillåtit idén om honom att försanthållas. Det är det viktigaste i min hållning: Gud finns inte. Hedenius skrev, att man ska inte tro på det som det inte finns förnuftiga skäl att tro på. Det håller jag med om.

Konsekvenserna av idén om den kristna Guden har varit vittgående, ja, den har påverkat civilisationer, den har påverkat och styrt miljoner människors liv, och den påverkar oss än i dag. Eftersom den är en konstruktion utan rimlig, påvisbar bäring i den yttre världen, går idén om Gud i klinch med själva verkligheten.

Jag ser det kristna idékomplexets inflytande, och ser liv ställda i tjänst åt en chimär och liv förstörda som offer åt en död religion.

Det är jag en fiende till.

söndag 14 augusti 2016

Reflexion: En hednings tankar om Svenska kyrkans identitetskris

Jag är hedning in i hjärtegrunden, fiende till kristendom liksom till religiös kult överlag.  Men jag har en bakgrund som svenskkyrkligt engagerad lekman. Jag har viss insikt i kyrkans inre liv, och jag har inte undvikit att följa kyrkans värld efter att jag lämnat den.

Så vad är det som händer med Svenska kyrkan? Medlemsraset pågår oavbrutet. Otydligheten från delar av kyrkans ledning rörande vad som är kyrkans innersta tro är kompakt.

Jag tror att kyrkan sedan länge går igenom en identitetskris. Hon ger intryck av att inte veta hon är, inte heller vem hon vänder sig till, med det resultatet att få känner någon djupare samhörighet med henne. Kritiken drabbar henne från alla håll: från de som menar att hon inte är konfessionell nog, likaväl som från dem som menar att hon inte är samhällspolitisk nog.

Mitt intryck är, att Svenska kyrkans äldsta vänner sedan länge är utfrysta eller satta på undantag, till exempel för att man hållit fast vid den allmänna kyrkans syn på ämbetet. Eller känner sig vilsna, för att de inte längre upplever att kyrkans ledning talar tydligt om Gud och hans son Jesus Kristus som "frälsare och saliggörare", som det hette en gång.

Andra som vet föga om Konkordiebok, Bibel eller gudstjänst insisterar på att finnas med på partipolitiska listor som vid kyrkovalet ger dem en rak väg in i kyrkans beslutsfattande organ, där de äger stort inflytande över den gudstjänstfirande församlingen - i den mån den finns.

Åter andra tycker det är trevligt med kyrkkaffe, men finner det föga värt att uppsöka den kristna gemenskapen den förutan, den förutan och förutan trallvänliga psalmer, korta predikningar och helst ingen mässa. Men gärna en familjegudstjänst där prästen sätter sig på knä och talar enkelt med barnen omkring sig.

Jag har läst något av Svenska kyrkans nyare publikationer om sin egen tro. Inte blev jag klokare av det. Traditionella begrepp fyllda med tvåtusen år av mening är utspädda till oigenkännlighet. Den tydlighet som t.ex. katekesen en gång gav i rent lärosyfte, liksom en ideologisk innehållsdeklaration, skys som röta i klockstapeln. Tydlighet är olat, verkar någon ha bestämt. Det är, får jag intryck av, betydligt finare att smälta ner de gamla trosartiklarna och låta dem omformas i något mer behändiga, mindre taggiga skepnader. Varifrån man fått mandat till det förstår jag inte.

Och så står där till sist en landsvid religiös förening som en dag framstår som en politisk lobbygrupp, en dag som en kvasifilosofisk samtalspartner, en dag som själavårdsinstitut, en dag som högkyrklig ceremonileverantör. — Men hjärtat? Var finns kyrkans hjärta? Hennes innersta packe med nerver? Jag hör det så sällan pulsera.

I min ungdomsgrupp sjöng vi en sång som innehöll strofen "Jag vill lära känna Jesus, vara hans förtrogna".

Det är vad jag tror att en genuin kyrka behöver göra: att nalkas sin Gud, Jesus Kristus, lära känna honom, bli hans förtrogna. Detta tror jag leder till genuin kristen fromhet – snarare än att sträcka sina händer i alla riktningar, att låta munnen tala maktspråk mot dem som inte håller med om programmet för dagen vare sig detta drabbar inom- eller utomkyrkliga grupper, och att sänka trösklarna så lågt att man snubblar i urgröpningarna och slår pannan i de med kyrkoantikvariskt bidrag betalda, omsorgsfullt polerade, kyrkgolven.

* * *

Så. Var detta svepande? Generaliserande? Orättvist? Säkert. Men det redovisar vad jag tänker, när jag tänker på Svenska kyrkan.

lördag 13 augusti 2016

Bokrecension: Niels Lyhne | J. P. Jacobsen

Niels Lyhne är en roman av den danske författaren, poeten och översättaren Jens Peter Jacobsen (1847-1885). Boken utgavs första gången 1880. Jag har läst boken i översättning av Birgitta Hallström.

* * *

J. P. Jacobsen dog 38 år gammal efter att redan i 26-årsåldern drabbats av TBC. Några år dessförinnan hade hans numera kanske mest bekanta verk, Niels Lyhne, kommit ut. Boken var ovanlig på så vis att den handlade om en uttalad ateist.

Niels Lyhne är inte så mycket berättelsen om huvudpersonens yttre liv, även om det innehåller sina dramatiska skeden, utan snarare om hans själsliv. Vi får följa Lyhne och hans närstående redan innan han själv finns till, från det att hans föräldrar är unga och möts, intill dess att han avlider i sviterna av en skottskada han drabbats av under dansk-tyska kriget 1864.

Om man ska peka på något bärande motiv i romanen, torde det vara hur allting synes rinna mellan fingrarna på diktaren Lyhne, hur han ständigt mister allt, efter att han fått det.

Bland besvikelserna märks i första hand flera relationer med kvinnor som upphör. Hårdast drabbar honom dock förlusten först av kvinnan han gift sig med och snart därefter av deras gemensamme unge son.

Genom allt detta bär Lyhne sin idé, sin idé om att Gud inte finns: han avsvor sig den kristna guden när denne lät hans avgudade och mystiska faster avlida i hans ungdom. En gång faller han till föga: när hans son ligger i kramper och hans sändebud inte får tag på en läkare: han böjer sig under en grym gud och ber, fastän han vet att guden inte finns – men sonen dör.

För Lyhne själv blev detta avfall från ateismen knäckande och desillusionerande. När det gällde, brast han. Målet, att "bära livet som det var", hade han inte kunnat.
"Han hade blivit frestad och hade fallit. Det var ett syndafall, ett svek mot honom själv och mot idén. [...] han borde ha stått emot som mot en låg instinkt. Han visste ju ända in i hjärnans innersta vrår att gudar var drömmar och att det var en dröm han flydde till då han bad, lika väl som han i svunna dagar, när han kastade sig i fantasins armar, hade vetat att det var fantasi."
Ateismen mister något av sin glans, dess mål framstår som "kattguldsnamn" för att "[b]ära livet som det var!" Alltså, som jag förstår det, att åse livet illusionslöst.

* * *

Ateismen är dock sällan uttalad i romanen; den finns där som en tyst närvaro, och ger sig till känna främst genom antydningar och ett och annat samtal. Den var dock tillräckligt framträdande för att en svensk fritänkare som Viktor E. Lennstrand skulle välja att citera ur Niels Lyhne för tidningen Fritänkaren. För sin tid torde ateismen, hur implicit den än finns där, ha varit en aning utmanande.

Så ödets slag slår Lyhne gång på gång. Det är dessa inre slag som Jacobsen undersöker. Vad Lyhne lever på får vi aldrig veta: kanhända är han rentier och lever på avkastningen från den gård där han växt upp och som han en tid också återvänder till som drömmande husbonde. Om han som diktare publicerar något får vi inte heller veta.

Här målas alltså inte upp en ateistisk idealgestalt med ett liv i glädje och lycka. Lyhne är tvärtom en mycket tragisk gestalt som bär sin idé, kämpar med att leva livet som det drabbar honom och med sina ständiga förluster.

* * *

J. P. Jacobsen skriver en mycket bildrik prosa som inte sällan gör att jag upplever texten som svårforcerad. Bilderna riskerar att skymma historien de ska illustrera. Det är inte det att metaforerna är simpla – tvärtom! – utan det är deras mängd och tyngd som åtminstone för mig skapar läshinder; jag hakar upp mig på dem.

Likväl är romanen modern. Framställningarna är realistiska. Porträtten av de gestalter läsaren får stifta bekantskap är levande och mycket trovärdiga. Bipersonerna blir till mer än staffage; de blir människor med egna liv och skönjbara personligheter.

Och så äger naturligtvis romanen värde som tidsdokument från ett danskt 1800-tal.
– – –
Niels Lyhne, J. P. Jacobsen. Övers. Birgitta Hallström. Forum 1977. ISBN: 91-37-06606-4. 214 sidor.

torsdag 4 augusti 2016

Bokrecension: Iliaden | Homeros

Iliaden tillskrivs traditionellt Homeros. Jag har läst verket i Erland Lagerlöfs (1854-1913) översättning, som bearbetats och försetts med inledning av Gerhard Bendz (1908-1985).

* * *

Iliaden börjar
"Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Akilles ..."
Och det kan nog vara en av de mest bekanta inledningar som existerar i världslitteraturen. Och med all rätt, för så börjar preludiet till västerlandets första väldiga epos, berättelsen om en period av det tioåriga trojanska kriget.

Iliaden är inget litet verk. Det spänner över närmare 15 700 rader på hexameter. Man tror att texten skrevs ner på 700-talet f.v.t, vilket gör det ungefär samtida med en sådan gestalt som profeten Jesaja eller ungefär hundra år äldre än Budda. Kanske var det en grek vid namn Homeros som sammanställde materialet, såsom traditionen anger, kanske var det inte det.

Hursomhelst var det trojanska kriget redan sedan länge historia när Iliaden kom på pränt. Det bör ha ägt rum under 1200-1100-talet f.v.t. Att ett större krig i Troja ägde rum under denna period har arkeologin kunnat visa; huruvida det är reminiscenser av kriget som når oss i form av Iliaden är svårare att avgöra säkert, men får väl sägas vara sannolikt.

* * *

Iliaden spänner inte över hela det utdragna kriget, utan enbart under en kortare period, kanske några veckor. Om krigets början berättas inte utförligt, och om krigets slut – med trojanska hästen – berättas inte alls.

I sammandrag handlar Iliaden om hur grekiske kung Akilles blir fly förbannad på krigets härledare, kung Agamemnon, för att denne lagt beslag på en flicka, som han själv fått som krigsbyte. Som en konsekvens ställer sig Akilles och de myrmidoner som han anför helt enkelt utanför kriget.

Men kriget rullar på ändå. Än har grekerna framgång, än trojanerna.

Berättaren har ett starkt aristokratiskt perspektiv, och därför är det främst de väldiga kämparna på båda sidorna som läsaren – eller en gång lyssnaren – får lära känna. Hos grekerna finns sådana figurer som Menelaos, Agamemnon, de två Ajas, Diomedes, Nestor, Odysseus och många fler. Hos trojanerna är det främst prins Hektor som framstår som den främste krigsmannen.

Omsider trycker trojanerna tillbaka federationen av grekiska stammar och Akilles ger sin älskade vän och vapenbroder Patroklos tillåtelse att dra med myrmidonerna ut i fält. Patroklos stupar.

Förkrosselsen över att ha mist sin vän leder till att Akilles själv ger sig in i kriget. Trojanerna trycks tillbaka till sin stad och Akilles dräper Hektor i envig utanför stadsmuren.

Berättelsen avslutas med att kung Priamos av Troja med gudomligt bistånd löser ut den döda kroppen efter sin son, prins Hektor, och kan därefter anställa gravbål och gravsättning av honom.

* * *

Iliaden är ovärderlig av många skäl.

Texten ger en utomordentlig inblick i den grekiska gudavärlden. För gudarna är ständigt närvarande, ofta synnerligen handgripligt, genom att de hjälper eller stjälper för stridsmännen runt Troja. Ofta har gudarna själva tagit parti för olika sidor i kriget och det händer att de inte drar sig för att ge sig på varandra med anledning av detta. Och högt över dem alla tronar den mäktige Zeus, som alla andra gudar till sist måste lyda.

En aspekt som belyses är föreställningarna om dödsriket.

De döda tänktes av texten att döma anlända till Hades, där guden med samma namn härskar tillsammans med sin drottning Persefone. Dödsriket finns i underjorden. Det finns en port ditin, och utanför porten flyter en flod.

De döda tänktes inte i allmänhet nedsjunka i dödsriket med kropp och allt, enligt Iliadens vittnesbörd. Nej, istället är det själen som gör resan. Om Patroklos står det när han dör, liksom om Hektor:
"Själen ur lemmarna flög och till Hades' boningar nedfor ..."
Och Akilles säger vid ett tillfälle:
"Gudar, så finnes i sanning ju än därnere i Hades
dock ett slags själ och gestalt, men de sakna det verkliga livet."
De döda i Hades verkar äga en högst dimmig och dyster existens, utan några större glädjeämnen. Om Patroklos heter det, att han genom sin död till själens sorg skildes "från käckhet och ungdom". Detsamma sägs om Hektor.

Akilles nämner möjligheten att det i Hades kan vara "glömska av allt", fastän han likväl där ej skall glömma vännen Patroklos. Men Akilles utbrister också efter att han dödat Hektor, att Patroklos må glädjas i dödsriket över detta. Liksom senare att han inte ska vredgas för att han utlämnat Hektors kropp åt dennes fader.

Men de dödas exakta tillvaro i Hades är mindre klar: det verkar inte säkert huruvida de döda förnimmer något av livet uppe på jorden.

Men att åtminstone de nyligen döda påverkas av skeenden på jorden visas åtminstone av att Patroklos vålnad i en dröm visar sig för Akilles efter sin död, och meddelar att han inte kommer in genom Hades portar med mindre än att hans kropp blir gravsatt. Patroklos vålnad säger:
"Skynda att jorda mitt lik, jag vill in genom porten i Hades!
Andarna driver mig bort, de hädansomnades skuggor,
och de låta mig ej över floden sälla mig till dem,
utan jag irrar omkring vid den väldiga porten till Hades!"
Och vidare:
"... aldrig jag mera
kommer från Hades igen, så snart ni förunnat mig bålet."
Här skymtar åtminstone fram en tanke om att de som en gång kommit in i Hades också förblir i Hades.

Mer frånvarande är tanken på en straffinstans efter döden, även om Agamemnon vid ett tillfälle anger att Hades härskare straffar de som begått mened. Men någon paradisisk tillvaro efter döden förnims inte alls i Iliaden. De döda går in i skuggorna.

* * *

Sedan är Iliaden naturligtvis viktig ur en fler kulturhistoriska aspekter. Den är visserligen inte en artefakt från 1200-1100-talet f.v.t., men den vittnar om hur man såg på det förflutna i den tid då verket tillkom. Det finns också sådant, som jag förstår det, som kapslats in i de sannolikt ursprungliga muntliga berättelserna, som vittnar om äldre tider än när Iliaden skrevs ner.

Vidare slås man som läsare av Iliaden hur förträffligt lättläst den ändå är: det är fart nästan rakt igenom, de känslor som gestalterna i den ger uttryck för är djupt mänskliga, och de skildras fint. Det finns oerhörda grymheter beskrivna, och krigets blodighet illustreras utförligt med klara ord, när bronsspetsar sticks rakt igenom nackar och bålar.

Men det finns också sådant som djup vänskap beskriven, främst då kanske vänskapen mellan Akilles och Patroklos. Det har till och med föreslagits att de två var älskare. Enligt mig ger inte texten skäl för en sådan tolkning, men utesluter den inte. Homosexualitet var som bekant inte okänt för grekerna. Hursomhelst är de två uppenbarligen mycket fästa vid varandra.

* * *

Iliaden är ett verk jag rekommenderar alla humanistiskt sinnade människor att läsa. I vers efter vers dansar texten fram med ömsom lätta steg och ömsom militäriskt stamp, dock alltid i hexametertakt.

Det är en berättelse som innehåller det mesta, om än rent romantiska inslag inte är särskilt framträdande, däremot många andra rent mänskliga känslor: vänskap, hat, vrede, fruktan... Så Iliaden må vara en berättelse som skrevs ner på 700-talet f.v.t. om händelser på 1200- eller 1100-talet f.v.t. Men den är likväl en berättelse för alla tider.
– – –
Iliaden, Homeros. Övers. Erland Lagerlöf. Bearbetning, inledning: Gerhard Bendz. Wahlström & Widstrand 1994. ISBN: 91-46-16559-3391 sidor.

lördag 23 juli 2016

Bokrecension: De fega förtryckta | Einar Håkansson

Einar Håkansson
De fega förtryckta är en antologi med texter av typografen, anarkisten och författaren Einar Håkansson (1883-1907) i urval av Per Holmer (f. 1951), som även skrivit efterord och kommentarer.

* * *

Einar Håkansson var bara tjugofyra år när han avled i TBC i oktober 1907.

Det stormade då omkring den unge anarkisten. Hans bok Draksådd hade åtalats för hädelse och gäckeri med gudstjänsten. Dom kom att falla påföljande år, och den då döde Håkansson dömdes till fängelse.

De fega förtryckta samlar ett antal noveller och artiklar av Håkansson, till exempel den postumt utgivna berättelsen Kval och tre av de fem novellerna i Draksådd. Bland novellerna från Draksådd märks bland annat Herrens heliga nattvard. Den texten hade tidigare publicerats i tidningen Brand och då åtalats, men frikänts.

* * *

I urvalet av texter man kan läsa i De fega förtryckta återkommer några teman.

Ett av dessa teman är kristendomsfientligheten.

För till skillnad från Socialdemokraterna, som kommit att anse att religion var en privatsak, så menade Einar Håkansson uppenbarligen att religionen var något att bekämpa och kyrkan en "av mänsklighetens tyranniska institutioner".

I skönlitterär form angriper han den kristna kulten i den ovan nämnda, välskrivna novellen Herrens heliga nattvard. Den uppehåller sig framförallt vid ett mässfirande i någon landsortsby.

Det är pingsttid och konfirmanderna begår sin första nattvard. Håkansson belyser nattvardens karaktär av blodsoffer, släkt med hednisk kult. Och de många dricker av kalken.
"Mun efter mun beröra samma fläck av kalkens rand, som snart blir slemmig av stelnad saliv..."
Mot detta, mot kristendomens praktik och tro, sätter han en vacker bild av den sprudlande, gudlösa naturen.
"Men medan den rena och ljusa naturen därute jublar i yster livsglädje, utan bekymmer för övernaturliga makter, och bjuder människorna komma och göra sammaledes, sitta dessa istället – fångna i sina villfarelser – inne i det skumma templet med dystra miner och söla ned sina själar i vantrons smuts . . ."
För Einar Håkansson var det ingen skillnad på kristen plägsed och vidskepelse. Han skriver i en av texterna:
"... jag anser det som min okränkbara rätt att håna och gäckas med det som jag tycker är dumt och löjligt och värt hån. Jag kan icke vara förpliktigad att iakttaga vördnad för andras gudar, liksom ej heller andra för – mina."
Det var ord som i samtiden torde varit utmanande.

* * *

Håkansson återfinns alltså långt ut på vänsterkanten i ett politiskt spektrum. Som anarkist är målet för honom inte bara kapitalets undergång utan dessutom statens dito. Han siktar på en individualitet bortom förtryckande institutioner och drömmer i en text om att spränga de stockholmska maktens byggnader i luften.

Vänsteridealismen återkommer i uppfattningen att privategendom bör avskaffas. Arbetarens plats, vidare, är inte bland socialdemokraterna, skriver han, utan bland "anarkisterna och de revolutionära socialisterna".

Håkansson skriver i en artikel:
".. det socialdemokratiska samhället [är icke] det idealsamhälle vi bör sträva efter att uppnå, utan ett bättre och friare, där varje slag av vare sig kapitalist-, ämbetsmanna-, präst- eller stats- (militarism) tyranni är bannlyst."
Men intressant nog återkommer Håkansson till tesen att arbetarnas situation som utsugna löneslavar inte egentligen är kapitalismens och arbetsgivarnas fel, utan deras eget: de kunde ha rest sig; ingen hade kunnat förtrycka dem om de bara satt sig tillräckligt på tvären.

* * *

I den först postumt utgivna novellen Kval låter Håkansson ett namnlöst berättarjag förtälja hur han, påhejad av moder och flickvän, gått ut i kriget. Väl där händer det att
"... en granatskärva träffade mig i underlivet och slet bort alla de yttre könsorganen."
Berättaren var inte entusiastisk inför kriget, men väl tillbaka blir han alltmer uttalad antimilitarist i våndan över att ha förlorat sina könsdelar, varigenom han tycker sig ha förlorat sina framtidsutsikter: att kunna tillfredsställa sin flicka när de väl blivit gifta, att skänka sin moder barnbarn.

Tung bitterhet vilar över texten. En sista natt före bröllopet går han ut i skogen och drömmer där om det antimilitaristiska anförande han velat hålla.

Håkansson menar att militarismen – all form av militärväsen, får vi anta – ställer arbetare från olika länder mot andra arbetare, personer av samma klass som inget har att vinna på att döda och lemlästa varandra. De förmås genom militarismen att döda sina kamrater.

Per Holmer betecknar Håkansson med det passande epitetet "radikalpacifist", och nog ger han uttryck för en sådan hållning i de texter som berör ämnet i De fega förtryckta. Inte ens Branting klarar sig från svår polemik, när denne efter indelningsverkets avskaffande förordat skapande av en skytterörelse, en slags folklig militarisering av gemene man.

* * *

Einar Håkansson var en god stilist och satiriker. Hade han inte dräpts av lungsoten, så hade han med all säkerhet gått en ljus framtid till mötes som skriftställare i socialismens tjänst.

Även om novellerna i De fega förtryckta förvisso har en stark tendens, är de utförda så skickligt att jag måste tro att Håkansson inte bara skrev för att driva sina politiska poänger, utan av en uppriktig kärlek till hantverket, för vilket han hade så uppenbar fallenhet. Texterna känns inte brådmogna, utan helt enkelt – mogna.

Därför äger texterna värde både som litterära skapelser – det gäller även artiklarna – och som vittnesbörd om den politiska sfär där författaren hade sin hemvist.
– – –
De fega förtryckta, Einar Håkansson. Urval, efterord och kommentarer av Per Holmer, Federativs klassiker, Federativs klassikerserie 5, 1979. ISBN: 91-85016-54-3. 104 sidor.

torsdag 14 juli 2016

Bokrecension: Förnekelsens förbannelse | Pär Alexandersson

Viktor E. Lennstrand
Förnekelsens förbannelse: Viktor Lennstrand som förkunnare och blasfemiker är en postdoktoral avhandling skriven av litteraturvetaren Pär Alexandersson (f. 1963). Avhandlingen utgavs 2014.

* * *

Ett halvsekel före 40-talets mullrande Tro och vetande-debatt skakade en annan strid om på liknande tema. Den hade sitt epicentrum kring en ung agitator från Gävle, Hädarynglingen kallad, men vid namn Viktor E. Lennstrand (1861-1895).

Lennstrand var tidigare kristen i frikyrklig miljö, men hade lämnat tron och omsider börjat bekämpa kristendomen genom föreläsningsturnéer, småskrifter och via föreningen Utilistiska samfundet, som han grundat, och dess tidning Fritänkaren.

Det är Lennstrands retorik, särskilt vad beträffar blasfemi, som ingående har analyserats i Förnekelsens förbannelse, en mycket välresearchad och gedigen postdoktoral avhandling av litteraturvetaren Pär Alexandersson. I avhandlingen agerar Lennstrands texter trådarna i en väv där Alexandersson också tydligt målar upp Lennstrands biografi.

Och där ryms en hel del tragik, lär vi oss av Alexandersson.

Lennstrand fick vara med om hur den socialdemokrati som han sympatiserade med tog avstånd från honom och den utilistiska folkrörelse som han försökte skapa. Vissa tidningar attackerade honom och hans antikristna mission mycket skarpt, han hamnade i konflikter med kamrater och gång på gång ställdes han inför rätta för vad han sagt eller skrivit och någon gång ledde dessa åtal också till fällande domar. Totalt satt Lennstrand fängslad i nio månader, uppdelat på två omgångar.

Med dagens ögon sett är Lennstrands retorik inte särskilt stötande. Men i hans egen tid var den kriminell. Lagen värnade de troende från att behöva höra något anstötligt gentemot deras religiösa känslor.

* * *

Alexandersson betonar att ståhejet omkring den allvarlige agitatorn visar hur den antikristna förkunnelsen tvingar in offentligheten på Lennstrands planhalva: den måste agera mot hädelserna. Samtidigt går Lennstrand in på den offentliga religionens planhalva, använder dess begrepp mot densamma. De triggar varandra, med modernt språkbruk.

Jag förstår det som att Alexandersson menar att kontrahenterna fastnar i en cirkeldans av ömsesidig underordning, där de dansar efter varandras villkor och leds till ideliga konflikter.

* * *

Typiska angreppssätt för Lennstrand var religionshistoriska kommentarer som ruckade på föreställningar om kristendomens unicitet. Men också bibelkommentarer som gav fog för annan syn på Gud än vad som kan antas varit gängse inom tidens svenska kristenhet.

Ett kraftfullt angrepp bestod även i det effektfulla greppet att publicera en nekrolog för Gud, prytt med ett svart kors. Den texten återges i sin helhet av Alexandersson. Och som inledning till en föreläsning kunde Lennstrand slå an tonen på följande vis, som vid ett framträdande i november 1888:
"Jag uppträder afgjordt och bestämdt mot kristendomen, derför att den är en föråldrad religion — den är antikvarisk och strider mot vetenskapen, sunda förnuftet och våra personliga lifserfarenheter."
Jag uppfattar det som att Lennstrand bedrev sin verksamhet som ett befrielseverk. Och det var för honom inte nog med att konstatera Guds död. Han ville också erbjuda ett substitut, för att undvika förtvivlans utbredning i tomheten.

Det är där utilismen och det utilistiska samfundet kommer in, den ateistiska förening som han grundade och ledde och som bekände sig till en inomvärldslig, nyttobetonad etik.

Samfundet lyckades samla runt tusen medlemmar, samtidigt som Socialdemokraterna samlade runt tretusen dito, berättar Alexandersson. Konkurrenssituationen är uppenbar och torde ha medverkat till brytningen, i synnerhet som socialisterna och utilisterna vände sig till samma publik: de ville nå arbetarna.

I allmänhet verkar Socialdemokraterna vid denna tid ha velat föra det religiösa in i det privatas sfär, för att det där torde avtyna. Men Lennstrand tonade inte ner angreppen mot sin huvudfiende, det som han uppfattade som en förljugen lära: kristendomen.

* * *

Lennstrand verkar aldrig riktigt ha återhämtat sig från den sista fängelsevistelsen. Det vittnas om en personlighetsförändring, en ökad stingslighet. Han dör 1895 i sin födelsestad Gävle, efter att ha drabbats av en ovanlig svampsjukdom i höften.

Snart tynar den rörelse han dragit igång bort, även om de uttalat antikristna Ungsocialisterna längre fram skulle dra den gamle missionären ur glömskans skuggor.

I dag är Lennstrand nästan helt glömd. Det är väl åtminstone delvis ett resultat av aktiv glömska. Men må vi minnas honom för den kamp han förde, som skänkte en tydlig illustration av hur godtyckligt makten med sina åtal rasade mot dem som avvek från och skarpt kritiserade den officiella religionen. Lennstrand var inte ensam i kampen, men han är en av de mest orättvist bortglömda.

Så, att läsa Pär Alexanderssons gedigna avhandling är ett utmärkt sätt både att minnas Viktor E. Lennstrand och att lära sig om den kultur han var verksam i, femtio år före Hedenius frontalangrepp på kristen tro.
– – –
Förnekelsens förbannelse: Viktor Lennstrand som förkunnare och blasfemiker, Pär Alexandersson. Uppsala universitet 2014, i serien Acta Universitatis Upsaliensis: Uppsala Studies in Systematic Theology and Worldviews 3. ISBN: 978-91-554-9080-5. 425 sidor. Avhandlingen finns nedladdningsbar via DiVa.

tisdag 12 juli 2016

Bokrecension: Känn dig själv | Claes Lindskog


Känn dig själv: Antik livssyn och levnadskonst är en essaysamling av Claes Lindskog (1870-1954). Boken utkom 1934 och innehåller arton texter, utöver förordet.

* * *

Claes Lindskog var professor i grekiska språket och litteraturen vid Lunds universitet. Han blev på sin tid känd som populariserare av antiken genom föreläsningar och skrifter.

Lindskog engagerade sig också politiskt. Först radikal blev han senare en debattglad riksdagsman för Högern. Under en var han ecklesiastikminister, varunder även utbildningsväsendet sorterade.

* * *

Känn dig själv. Frasen är sliten. Och, vågar jag påstå, missförstådd. För vad som åsyftas med formuleringen, som ursprungligen fanns inristat i Delfi, är inte en uppmaning till introspektion för att finna sina kvaliteter. Utan känn dig själv betyder: vet dina begränsningar, vet att du inte är en gud, håll dig på din plats.

Det är alltså fråga om en varning för hybris, övermod, en föreställning som genomsyrar grekiska myter, sagor och texter i hög grad. Den som inte tar sig till vara för hybris, föreställde man sig, honom eller henne drabbar nemesis: den gudomliga hämnden, som balanserar tillvaron igen. Alltså: känn dig själv, lyder den antika varningen, så att du inte förhäver dig.

Känn dig själv är också titeln på Claes Lindskogs essaysamling. Själva samlingen är i två delar: en första del som innehåller en serie radioföreläsningar, och därigenom hålls samman som en helhet, och en andra del som innehåller texter i diverse olika ämnen. Bland de ämnen som tas upp märks till exempel synen på ålderdomen, drömmar, vänskap, kärlek och annat under den grekiska antiken.

En av de allra mest intressanta texterna är Lindskogs undersökning av hur man såg på skönhet i naturen under antiken.

Lindskog gör gällande, att för antikens grek var ideallandskapet ett bördigt slättland. Numera kan en lummig skog och höga berg verka romantiskt och slående på oss; för greken var dessa ogästvänliga trakter, svåra att leva i, ur ett nyttoperspektiv, så Lindskog menar står i förbindelse med synen på de öppna fälten som en sinnebild för skönhet.

Och det urbana livet, snarare än ensamheten i markerna, äger prominens: där kan människan få skydd, vara trygg. Återigen speglar idealet en nyttosynpunkt.

* * *

Lindskogs skriver med en kristen referensram, som åtminstone på mig verkar en aning störande. Det kristliga lyser måhända även igenom i den stränga syn som författaren ger uttryck för rörande den i grekisk miljö inte ovanliga homoeroticismen. Det är ett ämne som svårligen kan passeras i tystnad om man tar upp ämnet kärlek inom ämnesområdet.

Lindskog citerar Sapfo och en text tillskriven Teognis där den förra ger uttryck för kärlek till en annan kvinna, och den senare för en ung man. Men han kan inte låta bli att kalla kärlek "mellan personer av samma kön" för något "för vår känsla [...] i högsta grad stötande och sårande". Varefter han går in på pederastrin, kärleken mellan man och yngling – ett ämne som i allra högsta grad är komplext.

Men liksom vi bör ha samtidens ögon på fenomenen när vi studerar grekerna, bör vi väl likaledes ha det på Lindskog. Ett fördömande av samkönad sexualitet är väl helt enkelt vad man kan förvänta sig av en högerman under första hälften av 1900-talet, när samkönad sexualitet var illegalt.

* * *

Lindskog skriver vad som måste uppfattas också för sin tid en aning gammaldags språk.

Framställningen är emellertid inte utan en viss humor, som lyser igenom här och var i framställningarna. Formen är övergripande den fria essayens eller lärda betraktelsens och han illustrerar gärna sina poänger med poesi från långt senare tider. Särskilt Schiller synes ha varit en favorit.

Tiden har gått och Lindskogs ibland en aning snåriga prosa har själv fått något av antik smak över sig. Det stör inte mig, men som introduktion till det antika Greklands kulturhistoria bör man kanske läsa något annat, och låta Lindskogs essaysamling fungera som en fördjupning.
– – –
Känn dig själv: Antik livssyn och levnadskonst, Claes Lindskog. Hugo Gebers förlag. 1934. 266 sidor.

söndag 3 juli 2016

Utflykt till Svenljunga avrättningsplats


På lördagskvällen åkte jag på en liten utflykt. Det var en utflykt jag länge tänkt göra, men som inte blivit av. Målet var den gamla avrättningsplatsen i Svenljunga, omkring tre mil söder om Borås. Galgberget.

Jag har besökt avrättningsplatser förut som ett del av mitt historiska intresse, men detta var speciellt på så vis, att avrättningsplatsen i Svenljunga var platsen där avrättningar skedde i häradet som jag kommer ifrån – Kinds härad i sydöstra Västergötland.

Nåväl, jag lokaliserade galgbacken på Riksantikvarieämbetets utmärkta karttjänst Fornsök, lade in koordinaterna i mobilen och gav mig i väg. Jag hittade en avfartsväg från landsvägen som passerar platsen, och där en skogsväg försvann in i terrängen kunde jag ställa bilen. Och så upp med kamerastativet på ryggen och kameran över axeln; sen var det bara att traska ut i markerna med kartappen i mobilen som vägvisare.

Det var inte svårt att hitta Galgberget. En del stigar kunde jag följa, och efter något hundratal meter nådde jag en större kulle eller ett litet berg. Väl uppstigen därpå såg jag en långsmal platå, kanske åtta meter bred och kanske ett femtiotal meter lång.

Ingenting däruppe minner om vad som en gång hänt där. Den exakta platsen för halshuggningarna och steglingarna kan inte längre röjas, fastän en uppgift gör gällande att lämningar efter avrättningar funnits kvar en god tid efter att den sista avrättningen ska ha genomförts 1828. Min gissning blir ändå, att halshuggningarna skedde på en del av platån som vetter mot landsvägen, och som är nära kullens brant. Det är den öppna ytan som syns på bilden högst upp i detta inlägg.

Jag tog några fotografier och gick lite fram och tillbaka. Bilarna på vägen hundrafemtio meter bort hördes tydligt, men syntes inte alls. Alldeles för många träd har vuxit upp sedan förr, då berget skall ha varit synligt där nerifrån. Androm till skräck och varnagel.

Det kan inte förnekas att jag kände ett lätt obehag. Att jag kände mig betraktad. Att platsens historia grep tag i mig. Men det är också en del av syftet med mina utflykter av detta slag: att skapa en förbindelselänk till det förflutna genom att befinna mig på samma geografiska plats där något speciellt hänt.

Och det krävs inte mycket föreställningsförmåga för att där se delinkventen föras fram, se skarprättaren med sin yxa, se männen i spetsgården som håller de många nyfikna på avstånd.

Alla åskådarna är borta nu, platsen är i det närmaste glömd och inte utmärkt i skogen på något vis. Men det är troligt att de som dödats där fortfarande ligger begravda någonstans på eller bredvid kullen: man gjorde ofta så.

Jag tog mig ner från galgbacken, kom lite snett och ramlade ut på landsvägen något hundratal meter från bilen. Jag rökte en cigarett samtidigt som bilar med husvagnar och folk från trakten körde förbi mig. Det var en lyckad utflykt.

onsdag 29 juni 2016

Bokrecension: Skarprättaren | G. A. Dalman, m.fl.

A. G. Dalman.
Teckning från omkring 1902.
Skarprättaren: Föregångare och förrättningar är skriven av Gustaf Albert Dalman (1879-1982) och Gustaf Olof Gunne (1891-1945). Jag här läst boken i en upplaga från 1946.

* * *

Sveriges siste skarprättare A. G. Dalman avled 1920. När han dog var han fortfarande rikets mästerman, men det hade då hunnit gå tio år sedan hans senaste uppdrag. Och året efter Dalmans bortgång avskaffades fredstida dödsstraffet i svensk lag.

Det är om denne Dalman och hans värv som Skarprättaren handlar. I fokus ligger sonens minnesanteckningar om sin far. Sonen, G. A. Dalman, hade själv varit assistent åt fadern vid fyra avrättningar.

Utöver Dalmans minnesskrift ryms ytterligare ett antal texter i volymen, författade huvudsakligen av G. O. Gunne.

Han skriver om skarprättaryrket i allmänhet, om de sista skarprättarna i Stockholm, om de avrättningar som Dalman utförde samt om de personer som blev avrättade. Därutöver har bifogats en tidningsartikel om ett besök hos Dalman och en instruktion till den giljotin som införskaffades i början av 1900-talet.

* * *

A. G. Dalman hann under sin tid som rikets skarprättare 1885-1920 genomföra följande avrättningar.
  • 7 augusti 1890, Kristianstad.
    Anna Månsdotter (”Yngsjömörderskan”). Bila.
  • 17 mars 1893, Gävle.
    Per Johan Pettersson (”Alftamördaren”). Bila.
  • 5 juli 1900, Karlskrona.
    Theodor Sallrot (”Johannishusmördaren”). Bila.
  • 23 augusti 1900, Malmö.
    Lars Nilsson (”Löderupsmördaren”). Bila.
  • 10 december 1900, Västerås.
    Johan Filip Nordlund (”Mälarmördaren”). Bila.
  • 23 november 1910, Stockholm.
    Alfred Ander. Fallbila.
Vägen fram till detta udda yrke berättar både G. A. Dalman och Gunne om i separata texter.

Dalman hade fötts 1848 i Västmanland och under många år tjänstgjort i det militära.

När en skarprättartjänst utlystes 1883 sökte Dalman denna, men istället antogs en annan man, som dock avsade sig uppdraget redan året efter, utan att ha genomfört någon avrättning.

Då kom Dalman på tal igen, och antogs som skarprättare i Stockholms län.

Därefter fick han tjänst i län efter län, intill dess att han var rikets ende skarprättare. Varje län som antagit honom betalade en summa i lön, och det var av dessa pengar som skarprättaren levde på, utöver en nackpeng för varje utförd avrättning samt reseersättning och dylikt. Dalman var därutöver vicevärd i flera byggnader i Stockholm.

* * *

G. A. Dalmans minnesteckning av sin far präglas av påtaglig värme. Det är uppenbart att han hyser den största respekt för fadern. En del personlighetsdrag får vi ta del av. Så skall Dalman ha varit en stor djurvän, och kunde inte med slakt. Själv hade han två hundar och ett femtiotal fåglar. Men inte samtidigt, får vi väl dock förmoda.

Och Dalman hade förvisso ett häftigt lynne, berättar sonen, men han verkar varit lika snar att bli lugn igen som att bli häftig.

Som skarprättare uppger sonen att fadern var mycket lugn och professionell. Han tog sin verksamhet på stort allvar. När G. A. Dalman föreslagit fadern en cognac inför en avrättning avslog denne genast förslaget. Han ville vara helt klar i huvudet. Dalman såg uppenbarligen sitt värv som en plikt, sig själv som ett verktyg och förefaller ha ansett att liv gäller för liv.

Det enda som inte gått helt enligt planerna var den första avrättningen. På grund av att delinkventen något rört sig i huggögonblicket passerade eggen genom nacken men ut i underkäken. Alla övriga halshuggningar synes både av sonens och andras rapporter tillgått fullkomligt perfekt. Rena, ensamma hugg.

Det kan också vara värt att nämna att något gottande i makabra detaljer inte förekommer i Skarprättaren. Avrättningarna skildras mycket sakligt.

Det saknas heller inte anekdoter i minnesteckningen. Belysande, men oftast oskyldiga till sin natur.

G. A. Dalman nämner till exempel en händelse under båtresan till Karlskrona.

De båda herrarna Dalman sitter i salongen. Ett annat sällskap talar om den förestående avrättningen, utan att känna igen skarprättaren i deras omedelbara närhet. I sällskapet fanns en lärare som förklarade att han kände igen Dalman väl, och att han var en stor karl med stort skägg.

Den slätrakade Dalman frågade då läraren själv om det inte möjligen var så att skarprättaren rakat sig på sistone. Nä, det förnekade läraren, för han hade nyss talat vid honom.

Strax efteråt kommer en ny person in i salongen, och tilltalar skarprättaren: ”Ursäkta, men är det inte herr Dalman”. ”Det stämmer det”, svarade Dalman.

Den skrävlande läraren fick bråttom att avlägsna sig, skriver sonen.

* * *

Skarprättaren är rikt illustrerad och innehåller mycket matnyttigt om man är intresserad av svenska avrättningars kulturhistoria under det sena 1800-talet och det begynnande 1900-talet. Och naturligtvis är det en utmärkt källa till kunskap om A. G. Dalman själv. Trots sin omedelbara närhet och uppenbara respekt för sin far är G. A. Dalman ett gott vittne, vad jag kan bedöma, inte minst som han själv assisterat fadern vid fyra avrättningar.

Därtill är den lilla volymen rikt illustrerad med bilder både av Dalman själv, familjen och de flesta av de personer Dalman avrättade.

A. G. Dalman avled den 30 juli 1920 i sonens bostad. Han begravdes i enkelhet i närvaro av familj och släkt samt en representant från kriminalpolisen. Dalman gravsattes på Norra begravningsplatsen i Stockholm, men graven lär inte längre finnas utmärkt.
– – –
Skarprättaren: Föregångare och Förrättningar, G. A. Dalman, G. O. Gunne. Special-Förlaget 1946. 119 sidor.

söndag 26 juni 2016

Bokrecension: För ung att dö | Christer Isaksson

För ung att dö: En mördare och hans bödel. Om en av de sista avrättningarna i Sverige är skriven av Christer Isaksson (f. 1950). Boken utgavs år 2007. Samma år fick den utmärkelsen Årets bok om svensk historia av Nättidningen Svensk historia.

* * *

Vid soluppgången den 5 juli 1900 högg rikets skarprättare Dalman huvudet av rånmördaren Theodor Sallrot på fängelsegården i Karlskrona. Det var den första avrättningen på flera år. Många hade kanske trott att någon avrättning aldrig mer skulle ske i Sverige. Men år 1900 genomfördes tre sådana förrättningar.

Theodor Sallrot verkar dock ha gjort ett särskilt intryck, inte bara på bödeln själv, utan också på fängelsepersonalen. Han var nämligen mycket ung, tjugoett år, och mycket botfärdig och undergiven, ehuru han helt accepterade sitt öde. Det sägs att bödeln hade tårade ögon efter sitt snabba hugg den där morgonen.

* * *

Det är om denne Theodor Sallrot som Christer Isaksson skrivit sin bok, men inte bara om honom.

Liksom i Joakim Forsbergs Liv för liv står även skarprättare Dalman i fokus, och utöver Dalman och Sallrot dessutom fängelsedirektör Ulrik Leander.

Dessa tre män är fixpunkterna som Isaksson rör sig emellan genom olika typer av prosa. Författaren berättar till exempel om när han besöker Sallrots hemby i förstaperson, men han griper också till en slags återskapande fiktion för att ge djup åt skildringen.

Häromdagen mötte jag ordet "faktion". Jag tror att det ordet passar rätt bra in i detta sammanhanget: en sammansmältning av fakta och fiktion till en helhet som liksom får symbolisera ett historiskt skeende vars detaljer vi inte når. På så sätt påminner För ung att dö på mer än ett sätt om Liv för liv, som ju också använder skönlitterära grepp för att nå Alfred Ander och Dalman.

I förlängningen kan man möjligen även höra ett eko av den betydligt äldre boken Nils Tufvesson och hans moder av Gustaf af Geijerstam om Yngsjömorden, som också använder sig av skönlitterärt berättande för att återskapa en historisk händelse. Yngsjömörderskan spelar dessutom en viss roll även i För ung att dö.

* * *

Sallrot kom från en välbärgad och respekterad frikyrklig handlarfamilj i Fjälkinge, nordöstra Skåne. Av Isakssons berättelse får vi intrycket att Sallrot var något av en äventyrlig själ, lite vild. Omsider hamnade han emellertid vid järnvägen. Där arbetade också den något yngre Ernst Cederberg. De två blev goda kamrater.

Sallrot hade emellertid en del bekymmer, får vi veta. Han hade hamnat i skuld, efter att ha försnillat försäkringspremier för det försäkringsbolag som han jobbade extra för. Han hade lyckats komma åt en del pengar via stöld utan att bli påkommen tidigare.

Och nu anade han att en betydande summa skulle finnas i kassaskåpet i stationshuset där vännen Ernst Cederberg bodde och tjänstgjorde som stins.

Sallrot besökte den gode vännen, drack punsch, och dödade honom genom att slå honom med en i en näsduk invirad sten, genom att sticka honom med kniv, genom att skjuta honom fem gånger och genom att till sist skära halsen av honom.

I kassaskåpet fanns omkring trehundra kronor. Betydligt mindre än vad Sallrot trott.

Dagen efteråt erkände han, efter att först ha hävdat att en viss okänd herr Larsson skulle ha varit förövaren.

Man trodde nog inte i allmänhet, förstår jag det som på Isaksson, ha trott att Sallrot verkligen skulle hamna på schavotten. Livstids straffarbete, jo, men inte dödsstraff. Högsta domstolen rekommenderar till och med majestätet som sista instans att omvandla dödsstraffet som de själva slagit fast till livstids straffarbete.

Men på slottet satt kronprins Gustaf i sin far kung Oscar II:s frånvaro. Han hade att ta hänsyn till en tillfällig våg av brottslighet och ville nog stämma i bäcken, göra ett exempel av den unge Sallrot i Skåne. Kronprinsen fastslog dödsstraffet.

* * *

Uppenbart gjorde Sallrot intryck på dem omkring sig. Man glömde inte vad han gjort, men likväl verkar han ha väckt stor sympati där han satt, och bad om att straffet så snart som möjligt skulle övergå honom.

Han var lugn och timid, återvände till sin kristna tro och lät sig döpas i fängelset. Han skrev brev och började till och med skriva på en självbiografi intill dess att fängelseprästen avstyrde det. Skriften är tyvärr borta.

Denna sympati skildrar Isaksson utmärkt. Fängelsedirektören, fångvaktarna, ja, till och med bödeln kommer att beröras av den lille glasögonprydde ynglingen, som uppenbarligen var intelligent och en gång verkade ha haft alla förutsättningar till att få en annan typ av liv. Det var ingen buse som satt i fängelset.

Det ger också fängelsedirektören anledning att i berättelsen spekulera i samhällets roll vid tillkomsten av grova brott, och vad samhällsförändringar betyder för att häva brottsligheten.

* * *

Isaksson beskriver hur Dalman genomför en klanderfri avrättning. Efteråt bryter man mot de egentliga föreskrifterna och låter föräldrarna gravsätta kroppen på hemmakyrkogården i Fjälkinge, där Sallrot lär vila i samma grav som hans bror och dennes familj senare gravsattes i.

Men familjen Sallrots liv var för alltid förändrat. Och naturligtvis den unge Cederbergs familj. Även Ulrik Leander, sedermera uttalad motståndare till dödsstraffet och politiker, torde ha påverkats. Onekligen blir han berörd åtminstone i Isakssons berättelse om fallet.

För ung att dö är förvisso berättelsen om ett olyckligt öde som drabbar både offret och förövaren. Men det är också berättelsen om hur mordet den där natten får svallvågor och översköljer personer utöver mordoffret och mördaren.

Theodor Sallrot blev den fjärde sista personen som avrättades i Sverige.
– – –
För ung att dö: En mördare och hans bödel. Om en av de sista avrättningarna i Sverige, Christer Isaksson. Prisma 2007. ISBN: 978-91-518-4902-7. 241 sidor.

onsdag 22 juni 2016

Bokrecension: Liv för liv | Joakim Forsberg

Verklighetens Alfred Ander
Liv för liv är en roman av Joakim Forsberg (f. 1969). Boken utgavs 2005.

* * *

Johan Alfred Andersson Ander är känd för eftervärlden som den siste mannen som avrättades i Sverige. Anders Gustaf Dalman är känd som landets siste bödel.

Ander dömdes för rånmordet på Viktoria Hellsten som inträffat i januari 1910. Dalman avrättade honom medelst giljotin i november samma år.

Dessa två personer – den dömde och bödeln – står i fokus i Joakim Forsbergs udda roman Liv för liv. Boken blir udda genom dess förmåga att låta gränserna mellan verklighet och dikt, historia och fiktion bli suddiga. Den rör sig obehindrat mellan det dokumentära och skönlitterära.

Den största delen av boken består av två huvuddelar: en del där vi får följa Anders interna monolog, och en del där vi får följa Dalmans dito.

Ander funderar på sitt liv där han sitter i cellen och inväntar sin avrättning dagen efter, och Dalman sitter vid samma tid och funderar på sitt liv. Och genom dessa introspektiva funderingar målas de båda männens liv upp inför läsarnas ögon: deras historia och öden, kanaliserade och tolkade av Forsberg, författaren.

Till den autentiska känslan bidrar dessutom att texten inramas av vad som torde vara autentiska citat ur olika samtida handlingar.

* * *

Det tillhör en författares absoluta rätt att hantera sanningen precis så som han eller hon behagar för att skapa sitt litterära konstverk. Det tillhör dessutom författarens rätt att tolka verkligheten precis som han vill, och som i detta fallet – leva sig in i andra människors tanke- och känslovärld.

Men samtidigt gör denna totala frihet berättelserna om Ander och Dalman i Liv för liv svårhanterliga för mig; jag frågar mig när jag läst den – har jag lärt mig något om dessa två män, eller har jag varit åskåda vittne till en illusion?

Nog verkar det som att Forsberg följt de verkliga personerna tätt i spåren och återberättat detaljer ur rättegångar och vittnesmål mycket troget: men när träder den rena fiktionen i de faktabaserade, dokumentära inslagens ställe?

För visst kan vi veta att Ander arbetat som kypare, men hur mycket kan vi verkligen veta av hur han såg på sitt liv? Och nog kan vi veta att Dalman avrättat Yngsjömörderskan något decennium tidigare, men i vilken grad kan vi nalkas hans inre reflektioner kring sitt ovanliga värv?

Där, i denna spänning mellan sant och dikt och föreställningsförmåga, existerar Liv för liv, som en berättelse om uppgivenhet, undergivenhet, plikt och nihilism.

* * *

Men jag märker att jag tycker mycket om berättelsen, dess genuina känsla, dess utmärkta och suggestiva språkhantering, fastän jag är medveten om att jag inte läser de verkliga personerna Anders och Dahlmans tankar.

Särskilt fångar mig Dalmans minnen av en sällskapsafton där man kommer att diskutera fallet Ander i skarprättarens närvaro, och hur argument vrids och vänds av olika personer: hur man talar om att Ander fällts på indicier, och hur andra menar att det måste varit Ander som begått mordet, hur man fiskar efter Dalmans egna uppfattningar, hur en ung kvinna brister ut i religiös förkunnelse om dödsstraffets ogudaktighet. Hela aftonen skildras mästerligt.

* * *

Alfred Ander kom att bli den siste att avrättas i Sverige. Giljotinen kom aldrig mer i bruk och förvaras numera på Nordiska museet i Stockholm.
– – –
Liv för liv, Joakim Forsberg. Albert Bonniers förlag 2005. ISBN: 91-0-010283-0. 233 sidor.

söndag 19 juni 2016

Bokrecension: Getingarna; Freden | Aristofanes

Getingarna och Freden är två komedier av Aristofanes (445 f.v.t. - 385 f.v.t.).

Jag har läst pjäserna i tolkning av Tord Bæckström (1908-1991), som även skrivit en inledning, kommentarer och ett fylligt namnregister med förklaringar i volymen.

* * *

Första gången Getingarna mötte en större publik var vid uruppförandet i Aten år 422 f.v.t. Året efteråt presenterade Aristofanes Freden. Båda framfördes under de årliga dionysosfestivalerna, då även tragedier spelades.

Den antika komedin är inte detsamma som vår tids komedier. Vad gäller Getingarna och Freden är de snarast farser med starkt politisk-polemisk udd. Aristofanes måltavla är ofta Kleon, som han har föga gott att säga om, men desto mer tadlande och direkt förolämpande.

Aten hade vid denna tid utvecklats till en demokratisk stadsstat, men var invecklat i krig med Sparta. Aristofanes menade att Kleon, som general och statens starke man, var en krigsivrare. När Freden uppfördes hade Kleon omkommit i strid, men fortfarande attackerar pjäsen krigsivrarna och hyllar freden.

* * *

Men låt oss säga något mer om respektive pjäs, om än skissartat. Vi börjar med Getingarna.

Komedin driver hejdlöst med rättsväsendet i Aten, som bestod av mängder av inte minst åldrade män, som genom sitt deltagande i rättegångar som domare fick en viss ekonomisk ersättning.

Prokleon är i pjäsen en av dessa domare. Han är helt besatt av sin sysselsättning, så till den milda grad att sonen Antikleon på allt vis försöker hålla sin far i huset och inte tillåter honom att gå med de andra domarna – så kallade getingar – när de försöker få honom med sig.

Efter en kamp i denna fråga lyckas Antikleon få sin far att på med på att upprätta en egen domstol hemma, där man bland annat ställer en hund som ätit en ost inför rätta, anklagad av en annan hund. Bæckström förklarar att detta märkliga inslag i själva verket syftar på hur Kleon ställt en anhängare av Atens fredsparti inför rätta.

Hela komedin mynnar ut i att Prokleon går på fest, super sig tämligen berusad och sedan anklagas av en mängd personer för det ofog han ställt till med på vägen hem. Prokleon föredrar dock att dansa.

* * *

I Freden har vinbonden Trygaios tröttnat på hur kriget drabbar hans hemtrakt. Han har i detta syfte skaffat en tordyvel av gigantiska proportioner som han flyger till skyn med för att fråga Zeus vad han "tänkt att göra med oss alla här i Hellas."

Väl där träffar han Hermes, som blir mäkta förvånad över att en människa dyker upp på platsen:
"Din oförskämda slyngel, skamlöst fräcka skurk,
din lymmel, alla lymlars lymmel, ärkelymmel!
Hur har du kommit hit, du lymlars överlymmel?
Vad är ditt namn? Vasa? Nå, svara!"
De två lyckas dock komma i samspråk, och Trygaios får veta att gudarna flyttat i går, men att Hermes håller uppsikt över deras "kastruller, grytor och amforor". Gudarna hade flyttat för att de var "förbannade på grekerna" eftersom de inte grep efter fred, och därför hade de också låtit det personifierade Kriget härja hos dem.

Det visar sig att Freden sitter inspärrad i en brunn. Trygaios övertalar Hermes om att han skall få befria Freden, och efter mycket möda lyckas det. Med Freden befriad återvänder Trygaios till jorden med gudinnorna Opora och Theoria. Opora ska han gifta sig med, Theoria – som tydligen syftar på en sakral beskickning – ska gå till rådsförsamlingen.

Väl hemma igen föranstaltas ett offer till fredsgudinnan.

Strax därefter uppenbarar sig en liesmed som tackar Trygaios för vad han gjort, för nu börjar folk köpa liar igen. Men snart kommer också en hjämbuskmakare, en harnesksmed, en trumpethandlare och lanssmed som klagar över sin förlorade inkomst. Trygaois driver med dem.

Avslutningsvis uppstäms en åkallan av äktenskapsguden Hymèn och Trygaois ingår sitt äktenskap med Opora.

* * *

Nog kan man säga att dessa komedier i viss mening är en aning osammanhängande för en nutida läsare. Säkert går dessutom en mängd referenser förbi oss, även om Bæckströms kommentarer hjälper förståelsen en bit på vägen.

Men det är ändå med behagligt nöje man läser dem; inte med storskratt, sådana som de säkert framkallade en gång med sina grovheter och sina avhyvlingar – men väl ger det läsnjutning att stifta bekantskap med en humortradition av antik ålder. Här finns inget stelt och inte mycket högtidligt: här är fars, skämt, överdrifter och en viss fascination rörande kroppsliga effekter.

I dessa komedier finns också den oss något främmande traditionen representerad som kallas parabasen, och som Bæckström berättar om i sin inledning. Den går ut på att kören direkt tilltalar publiken.

Aristofanes låter till exempel kören läxa upp publiken för att den inte visat tillräcklig uppskattning för en av hans tidigare komedier. Det är också i parabasen av Getingarna som Aristofanes attackerar Kleon med följande formulering, som sedan återkommer även i Freden:
"... och hans stämmas dån var som kommet ifrån en fruktansvärd katarakt,
han luktade slask som en säl och hans task var oren, hans röv en kamels."
Ingen finkänslighet där, inte.

* * *

Tord Bæckströms tolkning är en bedrift i sig. Inte nog med att han valt att göra den idiomatisk, den är dessutom skriven på vers, emellanåt med ett komplext rimsystem.

De idiomatiska tolkningarna gör att Bæckström kan använda moderna uttryck och formuleringar för att fånga intentionen i de antika begreppen. Tolkningen förmedlar då känslan i den antika texten, snarare än bokstaven. Det skapar naturligtvis illusionen av en än större närhet till atenarna som fick höra skådespelen första gången för över 2400 år sedan.

Getingarna och Freden får oss kanske inte att storskratta i dag. Och inte så lite av humorn i komedierna går nog oss förbi, åtminstone mig. Men de är ändå roliga, underhållande. Dessutom innehåller de värdefulla kulturhistoriska upplysningar: om hur man offrade, olika yrken, ja – massor av det som nämns i pjäserna kastar ljus på en värld som fanns för så längesen.
– – –
Getingarna; Freden, Aristofanes. Övers. Tord Bæckström. Forum 1969. 167 sidor.