torsdag 23 november 2017

Bokrecension: Fria tankar | Robert Ingersoll

Robert Green Ingersoll
Fria tankar är en samling texter av Robert Ingersoll (1833-1899), översatta till svenska av Axel Berggren.

Samlingen utkom, i denna översättning, på svenska år 1907 hos Björck & Börjesson.

* * *

Fritänkaren Robert Green Ingersoll, kallad "The Great Agnostic", anförs sällan i svenska sammanhang. Han var tjänstgjorde som överste för Nordstaterna under inbördeskriget, jurist och en mycket omtyckt amerikansk folktalare. Efter hans död publicerades hans tal i tolv volymer.

Ett av de ämnen som var centrala för honom var religionskritik.

* * *

Målet för Ingersolls dundrande religionskritik är framförallt kristendom i dess biblicistiska och renläriga form: sådan kristendom som hävdar att Bibeln är sann i allt den uttalar sig om, och bejakar både läran om himmel och helvete.

För en svensk läsare av i dag kan sådan kristendom synas främmande. Men den finns fortfarande kvar. Hos oss främst hos vissa frikyrkor och till och med i undanskymda vrår av Svenska kyrkan. Annars är den väl mest framträdande i amerikansk kultur.

Det innebär dock inte att Ingersolls religionskritik helt missar målet om den riktas mot liberalare former av kristendom, även om det knappast är den formen av religiösa idéer som Ingersoll hade främst i huvudet när han höll sina tal.

* * *

Ingersoll anser den renläriga religiositeten vara en stor plåga för mänskligheten.

Han menar att den satt mänskligheten i träldom under en tyrann i himmelen och under präster på jorden, som hotar med helvetet och lockar med himmelen. Han menar att denna form av absolutistisk kristendom försöker förmå människor att förlita sig mer på tro på prästernas gissningar än på eget och personligt intellektuellt sökande av sanningen.

Att människorna ska bli fritänkare, tänka fritt, är av avgörande betydelse för Ingersoll. Religionen och dess dogmer skall inte stå i vägen för den fria tanken och inte heller för det finaste i världen: sökandet efter lyckan, som ger livet mening.

Och jag tror, att även en heterodox kristen av i dag kan få sig tankeställare av att låta sig drabbas av Ingersolls hammarslag. Åt mycket kan denne moderna kristna människa säga Äh, det där tror vi inte längre på, helvetet har vi avskaffat och djävulen också. Åt annat krävs att han backar tillbaka lite och förhåller sig på till på ett mer reflekterat vis.

* * *

Texterna i Fria tankar har rimligen i flera fall framförts som tal. Själva den språkliga formen tyder på det. Texterna är fulla av effektfulla upprepningar, slagkraftiga formuleringar, och korta satser. Emellanåt dyker en illustrerande anekdot upp, som fungerat som humoristisk krydda vid framförandet.

På många sätt är förvisso Ingersoll en agnostisk, religionskritisk predikant. Men icke med absoluta anspråk:
"Jag gör icke anspråk på att säga, hvad som är absolut sannt, utan hvad jag anser vara sannt."
Hans evangelium är ett framåtskridandets evangelium, framåtskridande här på jorden, i en naturlig värld, och målet är lycka.

* * *

Ingersoll är även före sin tid vad beträffar sociala frågor.

I Fria tankar framkommer särskilt hans syn på kvinnor och barn, som förefaller mycket moderna. Kvinnan jämställs med mannen och barnen rekommenderas att bli uppfostrade utan aga och dessutom att få äta vad de tycker om och att både gå och lägga sig och stiga upp när de önskar.

Överhuvudtaget framstår Ingersoll som mycket hem- och familjekär.

* * *

Fria tankar spänner över mer än sexhundra sidor. Det är givet att det på så mycket utrymme också kommer med en hel del tveksamheter. En religionsvetare skulle kunna ställa upp en rätt diger lista på teologiska eller kyrkohistoriska tveksamheter eller misstag som Ingersoll ger uttryck för.

Det i sig kan ge en religiös människa skäl att avfärda helheten. Men det vore också ett misstag. För även om en och annan bredsida från översten skjuter snett eller rakt ner i vattnet, så är andra desto mer träffsäkra.

En utmärkande sak för Ingersoll är för övrigt hans vetenskapstro. För honom är vetenskapen vägen till människans frälsning, inte religionen. Vetenskapen skall bringa medlen för en bättre värld.

Och det är ju helt rätt, men det är inte vetenskapen i sig som skänker detta, per automatik, vilket de vetenskapliga framstegen i massdödsmetoder under 1900-talets krig visar. Vetenskapen i sig är viljelös: människorna måste använda dess resultat till det som gagnar människan, för att den skall bana vägen till en bättre värld. Som Ingersoll själv skriver:
"Människan måste förmedelst sin intelligens söka skydda sig själf. Hon får ingen hjälp från någon annan värld."
* * *

För att illustrera Ingersolls sätt att uttrycka sig kan det vara på sin plats att anföra några exempel. Här följer därför tio citat ur Fria tankar.

"De kristnas Gud är en på tronen upphöjd gissning — ett kanske — en ogrundad slutsats." 
"Ingen människa med ett spår af humor har någonsin grundat en religion — aldrig någonsin." 
"Religionen har icke förädlat människan — människan har förädlat religionen. Gud fullkomnas i den mån människan skrider framåt." 
"Vilden ber till en sten, som han kallar Gud, medan den kristne ber till en Gud som han kallar ande. Och bådas böner göra lika mycket nytta." 
"Om du finner slafveriet uppehållas i en bok, som säges vara skrifven af Gud, hvad skulle du då vänta att finna i en bok inspirerad af djävfvulen?" 
"Lycka är lifvets sanna mål och syfte." 
"Fåfängt hafva alla tämpel uppbyggts, alla altare rests, alla offer gjorts, alla böner bedts. Ingen gud har trädt emellan, ingen bön blifvit hörd, ingen hjälp har kommit från himlen." 
"Den nakne vilden, som tillbedjer en trägud är den religiösa ekvivalenten till den skrudade påfven, som knäböjer framför en bild af den heliga jungfrun." 
"Skolhusen äro de verkliga templen och skollärarne de sanna prästerna." 
"Alla religionssystem förslafva själen."
* * *

Fria tankar utgör i dag två saker. Dels ett historiskt dokument över hur religionskritiken yttrade sig under senare delen av 1800-talet. Dels ännu potenta delar som fortfarande fungerar som religionskritik.

När boken utkom i Sverige måste den ha ägt förmåga att skaka om rätt rejält. Jag tänker mig en intellektuell lantbrukare i en gammalkyrklig bygd, som kommit över denna rejäla lunta och läst in sig på den, och sedan avfyrat sina funderingar gentemot en konservativ svartrock.... Ja, det hade kanske kunnat agera som dynamit i ett berg!
– – –
Fria tankar, Robert Ingersoll. Övers. Axel Berggren. Björck & Börjesson 1907. 623 sidor.

söndag 19 november 2017

Bokrecension: Oliver Twist | Charles Dickens

Oliver Twist,
Illustration: James Mahoney. Detalj.
Oliver Twist: Samhällsroman (eng. Oliver Twist, or The Parish Boy's Progress) är en roman skriven av Charles Dickens (1812-1870).

Berättelsen publicerades 1837-1839 som följetong i tidskriften Bentley's Miscellany. I bokform publicerades den första gången 1838.

Jag har läst boken i svensk översättning av Ernst Lundqvist från 1898, i Saga Egmonts digitala version av år 2016. Den svenska översättningen är besynnerligt nog två kapitel kortare än originalet.

* * *

Livet far inledningsvis hårt fram med den unge gossen som får namnet Oliver Twist. Han föds av en okänd moder på ett fattighus och i kommunens vård får han leva sina första år. Fattigvården sköts drakoniskt strängt och de fattiga har blott att vara tacksamma för den skrala föda de har att acceptera.

Oliver Twist får lärlingstjänst hos en begravningsentreprenör och likkistsnickare. Pennalismen från andra ungdomar på platsen driver honom emellertid snart ut på gatan och till London. Den fullkomligt oskuldsfulle Oliver hamnar där i klorna på en tjuvliga, orkestrerad av den manipulerande Fagin, kallad "juden" och tämligen antisemitiskt tecknad.

Men det är något särskilt med Oliver Twist. Det antyds tidigt och uppenbaras allteftersom. Måhända är hans ursprung ej så blygsamt som det i förstone verkar.

Steg för steg utvecklas en komplicerad intrig, där Oliver Twist befinner sig i centrum, men där det främst är människorna omkring honom som agerar, välvilliga likväl som elaka.

Oliver Twist finner gynnare. Och gossen blir omhändertagen och älskad, såsom han är beredd att älska alla omkring honom. Men ständigt hänger hot över honom. Och det dröjer innan sakernas fullständiga tillstånd uppenbaras.

* * *

Dickens skriver en mästerlig prosa, väl förvaltad av Lundquists nu ålderdomliga översättning.

Det sociala patos som Dickens låter skina fram genom romanen uttrycks genom en skinande ironi och brännande sarkasm, som alltid träffar målet. Inte minst är karikatyren av Mr Bumble, kommunaltjänsteman med uppsikt över fattigvården, träffsäker som uppblåst och tyrannisk pennalist. Det är således lätt att se Oliver Twist, åtminstone delvis, som en kritik av den dåvarande fattigvården i England.

Vad gäller de övriga gestalterna i det rika persongalleriet framträder särskilt Fagin, "juden", som en levande person. Trots de mycket negativa omdömen som staplas på varandra i skildringen av honom, är han likväl av kött och ben. Han driver sin verksamhet, hänsynslöst och egocentriskt, men det är liv i hans blick.

Tvärtom är det med en person som Rose Maylie, en av Oliver Twists benägna beskyddare. Hon framstår enbart som spöklikt eterisk, en idealbild av en vän ungmö, utan utmärkande personlighetsdrag.

Sån skillnad då visavi Nancy, som ingår i Fagins krets, en prostituerad flicka eller ung kvinna, vän till Oliver Twist, medveten om hur hon fallit, men som ändå erkänner sin position som sin plats, ovillig att överge sitt värv och sin vresige och våldsamme beskyddare, Bill Sikes. Hon, till skillnad från många andra av gestalterna i romanen, äger verklig komplexitet.

* * *

Oliver Twist framstår vid läsningen i dag som något ålderstigen, och som en pusseldeckare utan pusselbitar utplacerade i förväg. Men den är, mitt i sin skildring av djupt elände, charmig, lustig, trivsam. Man vill som läsare verkligen att det ska gå Oliver Twist väl, och att hans orättvist hårda öde skall vändas i något ljusare, något som man relativt snart inser är en möjlighet.

Oliver Twist är en läsvärd roman, och sedan länge en given klassiker.
– – –
Oliver Twist: Samhällsroman (eng. Oliver Twist, or The Parish Boy's Progress), Charles Dickens 1837-1839/1838. Övers. Ernst Lundqvist. Saga Egmont 2016. ISBN: 9788711524107.

onsdag 15 november 2017

Bokrecension: Den eviga elden | Ken Follett

Den eviga elden (eng. A Column of Fire) är skriven av Ken Follett (f. 1949).

Jag har läst boken i översättning av Jens Ahlberg och Lena Karlin. Boken utkom på engelska 2017, och samma år på svenska hos Albert Bonniers förlag.

* * *

Den eviga elden är den tredje delen i Katedralserien. Tidigare har utkommit Svärdet och spiran samt En värld utan slut. Där de tidigare böckerna utspelade sig på 1100-talet respektive 1300-talet, utspelar sig Den eviga elden på 1500- och 1600-talet.

Och det här rör sig om riktiga tegelstenar, förvisso lättlasta tegelstenar, men rejäla till sitt omfång.

Den eviga elden är inget undantag och skänker Follett möjligheten att få plats med många dramatiska händelser, stora äventyr och en mängd människor. Över sextio historiska personer finns med i romanen och lika många och fler fiktiva personer. Handlingen utspelar sig i England, Frankrike, Nederländerna, Schweiz och Västindien.

Det vill till talang att lyckas hålla ihop ett sådant projekt utan att det blir spretigt eller förvirrande. Den talangen har Follett. För trots det mycket rika persongalleriet och de tidvis parallella handlingarna är romanen väl sammanhållen och tappar aldrig nerven.

* * *

Det finns flera huvudpersoner, men i centrum av dessa står Ned Willard från den fiktiva katedralstaden Kingsbridge, samma ort som spelade en viktig roll även i seriens fristående föregångare. Honom får vi följa från det att han är ung till dess att han är en åldrad man.

Son till en borgarfamilj som får sin rörelse krossad tvingas han söka tjänst på annat håll. Lyckligtvis har en underrättelseman vid prinsessan Elisabeths hov fått upp ögonen för Ned begåvning, och därmed är hans livsbana utlagd framför honom. Ned en underrättelseagent i den blivande drottningens tjänst, och blir med tiden oumbärlig.

Ned Willard är en hedersman med moderna uppfattningar.

Temat för romanen är konflikten mellan katolicismen och protestantismen. Willard är själv protestant, men har i grunden en övertygelse om att religiös tolerans är att föredra framför att strida om vems typ av kristendom som är bäst. Men i realpolitiken tvingas han ändå jaga mot drottningen stämplande katoliker.

Ingen roman av det här omfånget torde vara komplett utan en rejäl bov. Den eviga elden har två stycken. Rollo Fitzgerald är en av dem. Han radikaliseras alltmer som ultrakatolik och skyr inga medel.

Men som betydligt mer beräknande och kall framstår franske Pierre Aumand. När han introduceras i berättelsen är han en hustler på Paris gator. Hans makthunger är emellertid enastående. Denna hunger kombinerad med skarp intelligens och förslagenhet förmår att svinga honom allt högre upp i det franska samhället, när han går i den katolska adelsfamiljen de Guises tjänst.

Rollo är det vilda rovdjuret, Pierre den ränksmidande strategen. Men Ned Willard, han är präktig och i sin präktighet en aning träaktig. Mest levande i romanen är kanske Willards stora kärlek, grevinnan Margery: hon kämpar mot tragedierna som drabbar henne och äger en stark personlighet.

* * *

Den eviga elden börjar år 1558 och slutar 1620. Follett lyckas på ett trovärdigt sätt få in någon eller några av sina romangestalter i stora historiska skeenden.

Så finns de med under den fasansfulla Bartolomeinatten i Paris, då protestanter massakrerades i Paris.

De finns med när spanska armadan gör sig beredd att invadera England. De finns i närheten av Maria Stuart, drottning av Skottland. De finns hos drottning Elisabeth av England. De finns i franska hovet. Till och med skeppet Mayflowers namn skymtar förbi i slutet.

Follett lyckas sy samman fiktion och historia på ett så sömlöst vis, att allt som sker upplevs som realistiskt, Ned Willards makalösa förmåga att gång på gång befinna sig i den stora historiens centrum till trots.

På så vis blir Den eviga elden inte bara en skröna och äventyrsroman, utan också i någon mån en bildningsroman. Man lär sig som läsare en hel del om vad som försiggick i 1500- och 1600-talets England och Frankrike.

Till detta bidrar också Folletts månhet om att skildra historiska detaljer på ett korrekt sätt. Vad jag förstår har han vinnlagt sig om att få till exempel dräkters utseende och annat rätt, så att hela den historiska miljön framstår så realistisk som möjligt.

* * *

Follett är en grym författare. Nämligen på så sätt att han inte drar sig för att utsätta sina romanpersoner för allehanda tragedier. Det gör att man känner med dem. Men det skänker också en aning om hur ömtåligt livet kunde vara – och fortfarande är – när en konflikt med mäktiga människor eller ödets tunga hand drabbar den som inte lyckas eller kan försvara sig.

Den eviga elden är en spännande historia, en historisk äventyrsroman. Man behöver alls inte ha läst de tidigare romanerna i Katedralserien för att njuta till fullo av den, även om man då missar en och annan referens till dessa.
– – –
Den eviga elden (eng. A Column of Fire), Ken Follett. Övers. Jens Ahlberg, Lena Karlin. Omslag: Kerstin Hansson. Omslagsbild: National Trust Photo Library/Art Resource, NY. Albert Bonniers förlag 2017. ISBN: 978-91-0-016742-4. 861 sidor.

torsdag 9 november 2017

EPISTEL I. Om apostoliska trosbekännelsen. Brev till de kristna prästerna och den bildade kristna menigheten

Till de kristna prästerna och den bildade kristna menigheten!

Det händer att jag läser den amerikanske fritänkaren Robert Green Ingersoll. Han ledde mig in på tanken och inspirerade mig att skriva er denna epistel. Hans snille äger jag inte, så mottag här ett brev från en dåre. För en dåre måste jag vara, då så många av er förstår något som är helt fördolt för mig. Jag syftar på er tro.

Men, för att inte metodister, katoliker, kopter, presbyterianer eller andra av de omkring trettiotusen olika kyrkornas medlemmar ska behöva inkluderas som adressater vill jag begränsa er till svenskkyrkliga kristna präster och dess bildade kristna menighet.


Vart skall jag gå för att få veta vad ni tror? Låt mig börja i er Kyrkoordning. I dess första kapitel och kapitlets första och enda paragraf står det bland annat så här:
”Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, […] är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen [...]”
Det var klargörande! I dessa tre mycket gamla trosbekännelser ska vi alltså hitta vad Svenska kyrkan står för vad beträffar tron, denna undflyende tro, som jag försöker bli lite klarare över i denna epistel.

Vi tar och tittar lite närmare på den kortaste av dem, den Apostoliska trosbekännelsen, som ofta reciteras högt under söndagsgudstjänsten. Och såtillvida att vi inte skall uppfatta de svenskkyrkliga kristna prästerna och dess kristna menighet som hycklare, får vi anta att ni faktiskt menar det ni säger att ni tror på.

”Vi tror på Gud Fader allsmäktig,”
Detta är en passande inledning för en monoteistisk religions programförklaring. Ni bekänner här att ni tror på en gud. Men ni nöjer er inte därmed. Ni deklarerar även att denne gud är ”allsmäktig”, vilket måste förstås som att guden äger all makt, makten att göra som han behagar. Vi lär oss vidare att denne Gud för er är en Fader, och därmed får vi förstå att ni ser er som den gudens barn.

Det här var intressant!

Den gud ni i Svenska kyrkan säger er tro på skall följaktligen tänkas äga makt att till exempel gripa in och förhindra naturkatastrofer, krig, härjande sjukdomar. En allmakt som inte inbegriper förmågan att hindra sådant är knappast mycket till allmakt.

Den brinnande frågan hos varje tänkande människa måste då bli varför i hela världen denne gud inte ingripit mot sådant som de stora översvämningarna i Kina på 1930-talet, då nånstans mellan en och fyra miljoner människor miste livet. Eller mot mongolernas erövringar västerut på 1200-1300-talet, då nånstans mellan trettio och fyrtio miljoner människor dog. Eller mot spanska sjukans härjningar i början av 1900-talet, som orsakade nånstans mellan femtio och hundra miljoner dödsfall.

Man kan naturligtvis tänka sig att den gud som Svenska kyrkan bekänner är en ond gud. Att han uppskattar att se människor lida, eller att han helt enkelt inte bryr sig om en sådan sak som människors lidande.

Men med tanke på att ni, Svenska kyrkans bekännare, ser honom som sin fader och därmed er själva som hans barn, får man anta att ett normalt utslag av faderskärlek kombinerad med allmakt hade varit att inte låta miljoner och åter miljoner människor lida och dö i massmördarna Naturkatastrofens, Krigets och Sjukdomens händer.

Men likväl: Ni, Svenska kyrkans kristna präster och kristna menighet, bekänner denne allsmäktige ehuru märkligt overksamme gud som både existerande och som en fader. Någon hade kanske uppfattat det som synnerligen kallt att dyrka någon som hade kunnat hindra miljoners död, varav åtskilliga döda miljoner torde varit sådana som bekände honom som sin fader och sig själva som hans barn.

Hade en brandman haft i sin makt att rädda trettio barn ur ett brinnande dagis men istället låtit vattenslangen vara och istället vänt sig bort, hade den brandmannen tadlats. Men om en gud haft i sin makt att rädda miljoner, och istället låtit sin hand vila och istället vänt sig bort, ja, då bekänner man honom som sin far och sig själv som hans barn.

Varför skulle någon bedja till en sådan gud och förvänta sig svar, när denne gud lät miljoner barn, kvinnor och män lida och dö, människor som också måste ha bett men inte fick någon förnimbar hjälp, ja, faktiskt att det skedde dem som om han inte funnits alls?

Nå, här ser jag ändå inte att dårskapen inte synes vara på min sida. Men vi fortsätter.

”... himmelens och jordens skapare.”
Kreationismen som idé torde åtminstone i vårt land vara en sällsynt företeelse. Den oheliga blandning av biblicistisk religion och valda vetenskapliga rön som densamma består av är främst en amerikansk företeelse. Men likväl! Likväl, kära svenskkyrkliga kristna prästerskap och menighet! I er apostoliska bekännelse säger ni att ni tror att Gud, er Fader, har skapat himmelen och jorden!

Menar ni att han tagit av intet och av intet konstruerat mineralerna, vattnet, jorden, och alla de kemiska beståndsdelar som vår jord består av? När menar ni att han gjorde det? Och hur gjorde han det?

En skrift, kära vänner, från bronsåldern eller järnåldern som uttalar sig om geologi och andra vetenskaper är inte nödvändigtvis pålitlig. Vi skulle aldrig låta vår läkarvetenskap vila på rön från samma tid, om dessa rön motsades av vad vi senare uppdagat. Varför då låta geologin vederfaras något sådant?

Eller tänker ni er att han var den berömde Orörde Röraren, han som satte igång allt en gång i alltings början?

Nå, frågan gör sig påmind hos mig igen: hur vet ni det? Vad gör det mer rimligt att en evig Gud plötsligt börjar tillverka mineraler och kolatomer, än att tillvaron i sig är evig, i en serie av Big Bangs som slutar i Big Crunches och sedan börjar om igen? Det är inte en tanke som är lättare att omfatta, men den är inte mer orimlig.

Och en annan tanke som når mig ibland: om man förutsätter att en gudom sätter igång skapelsen av hela universum – sätter igång Big Bang, som man kanske får höra ibland – hur vet man då att den gudomen är just den gudom som ni talar om som er Gud? Varför inte en helt annan gud – någon av hinduernas gudar, till exempel?

”Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre,”
Här får vi lära oss att ni, Svenska kyrkans kristna präster och menighet, bekänner att det finns en Jesus, som, likt så många hedniska antika grekiska heroer, äger en gud som sin fader. Han är dessutom denne guds ende son.

Men ni bekänner inte enbart en tro på detta, utan även att denne Jesus är en Herre. Detta är ett märkvärdigt ord. Vi vänder oss därför till Svenska Akademiens Ordbok och läser där bokens första förklaring av just det ordet.
”person som härskar l. råder l. befaller (över ngn l. ngt); härskare; behärskare”
Denna förklaring låter vi gälla, och drar därför slutsatsen att ni bekänner att Jesus är er härskare, vilket gör er själva till undersåtar, till de behärskade. Ni underkastar sig denne Jesus, som likt de antika grekiska heroerna äger en gud som fader. Ni skyr inte underkastelsen.

Ni som här bekänner Jesus som er härskare ser inte denne gudason som kommandes er till mötes som sujekt inför subjekt, som samtalspartner. Ni bekänner att ni underkastar er och låter er behärskas, att ni är beredda att ta emot order från honom, som är den som råder eller befaller.

Men order är dens kommunikation som icke bemödar sig om att argumentera! Hur mycket effektivare hade den kristna missionen under tvåtusen år icke varit, om Jesus en gång lärt sina lärjungar att argumentera för sin tro med sakskäl, snarare än att kräva underkastelse, emellanåt inte bara under Jesus själv, utan även under svärdet eller makten.

Ja, en enkel människa kunde rentav anta att inga starka argument fanns för den kristna saken, eftersom de kristna så föga använde sakskäl, och så mycket förlitade sig på andra medel, när tron spreds över världens länder: påstådda underverk, inblandning i känslolivet, hot om helvetesstraff, löften om hänsides härligheter maktspråk och i det yttersta: fängelse och svärdsspets.

Är jag verkligen en dåre om jag föredrar sakskäls anförande framför hot och känsloargument? Eller ligger dårskapen hos den som förödmjukar sitt ärende då han genomdriver det med just hot, med känsloargument?

Och så fortsätter vi.
”... vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfru Maria,”
Nu börjar det bli lite komplicerat. Nyss lärde vi oss att Jesus var ”enfödd” av gudafadern. Nu får vi lära oss att den helige Ande avlade Jesus, men att han föddes av Maria, som dessutom var jungfru.

Detta kan inte förstås på annat sätt än att den helige Ande gjorde Maria med barn.

Huruvida detta avlande skedde genom att en gudomlig spermie planterades in i Marias livmoder och sedan själv fick förena sig med Marias ägg, eller om Marias ägg som genom magi blev befruktat utan en spermies medverkan, ja, det är oklart.

Vad som är klart är att ni, svenskkyrkliga kristna präster och kristna menighet, under era gudstjänster ofta bekänner att sakförhållandet: den helige Ande gjorde Maria med barn, utan att hennes oskuld därmed förbrukades.

Det hade varit mycket intressant att höra någon av er förklara hur detta hänger ihop, hur ni tänker kring dessa ting: Hur kan en jungfru bli havande? Finns det en gudomlig spermie med i ekvationen? Eller skedde förvandlingen direkt med ägget? Eller förkroppsligades ett foster i Marias livmoder på ett omedelbart sätt?

Ett mysterium, kanske ni säger. Ja, men om det inte finns förklaringar till det, hur kan man då tro det? Enbart för att någon sagt att det förhåller sig så – eller för att det är rimligt och trovärdigt att det förhåller sig så?

”... pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven,”
Det här stycket har jag inte mycket att invända mot.

Pontius Pilatus är en historisk person, det vet vi även från utombibliska källor. Han är för övrigt upphovsman till en av de klokaste sentenserna i hela Nya testamentet. Han lär ha yttrat: ”Quid est veritas?” eller ”Vad är sanning?” Det kunde stå som tänkespråk över varje fritänkares skrivbord, som en given grundfråga i allt sökande i filosofi, religion, historia eller vad det vara månde.

Quid est veritas, frågade sig Pilatus. Samma sak frågar jag mig, när jag nu försöker förstå vad ni svenskkyrkliga kristna egentligen tror.

I stycket ur apostoliska trosbekännelsen ovan kommer trosbekännelsen i hög grad i kontakt med det historiskt rimliga.

Jesus från Nasaret kan mycket väl ha pinats under Pontius Pilatus, ha korsfästs, dött och begravts. Det finns ultraateister och antiteister som förnekar att Nya testamentet har något som helst historiskt källvärde. Jag delar inte den uppfattningen.

Nya testamentet skall precis som andra historiska skrifter som innehåller fantastiska och legendariska berättelser hanteras med strikt källkritisk metod.

Men till sist landar åtminstone jag i uppfattningen, att det är betydligt mindre långsökt att anta att Jesus från Nasaret funnits som historisk person och att han dessutom sannolikt avrättats, än att han helt enkelt inte funnits utan uppfunnits och modellerats på messianska förväntningar och legendariskt stoff.

”... nederstigen till dödsriket. På tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,”
Detta med att Jesus efter sin död steg ner i dödsriket är intressant.

I ett av evangelierna säger Jesus till rövaren som hängde bredvid honom att denne redan samma dag skulle vara med honom i paradiset. Uppenbarligen, om båda berättelserna skall tros, så tillbringade Jesus sin tid som död både i dödsriket och i paradiset. Att de två är samma plats förefaller osannolikt, sett till den kristna terminologin.

Men att han som död steg ner till ett dödsrike ringer också grekiskt-antikt. Judarna och grekerna verkar åtminstone haft om varandra delvis påminnande föreställningar om livet efter döden i form av ett dunkelt dödsrike.

Föreställningen om att Jesus nedsteg till dödsriket, precis som vissa grekiska hjältar, måste förefallit grekiska lyssnare under tidig kristen tid som fullt begriplig och rimlig, förutsatt att föreställningen utkristalliserats hos er kristna redan då.

Och så har vi den här stora saken, som de svenskkyrkliga kristna bekänner, nämligen att Jesus på den tredje dagen står upp igen ifrån de döda, ja, inte helt olikt en grekisk hjälte som lyckas ta sig upp ur dödsrikets dunkel och åter kommer till livet, ja, som Orfeus själv! Föreställningen måste också den fallit i beredd jord på grekiskt territorium.

Men nu är vi inte på grekiskt territorium, och ännu i dag bekänner ni svenskkyrkliga kristna präster och menighet att Jesus efter att ha varit död sedan fredagseftermiddagen kom till liv igen på söndagsmorgonen. Han ska alltså varit död i – säg – fyrtiotvå timmar och sedan börjat leva igen.

Jag håller det inte för helt osannolikt att framstående läkare och kirurger en dag skall ha möjlighet att återuppliva en person som varit kliniskt död under en lång tid.

Men Jerusalem år 33 eller däromkring var inte i framtiden. Om Jesus började leva igen efter omkring fyrtiotvå timmar efter sin död bör hans kropp innan återuppväckandet ha påbörjat förruttnelseprocessen.

Bakterier i Jesu kropp hade börjat nära sig av kroppens inre organ. Hjärncellerna börjar dö inte långt efter att hjärtat slutat slå. Blodet har samlats i kroppens lägst liggande delar.  Kroppen har antagit omgivningens temperatur. Och den bör ha genomgått likstelhet och den märks möjligen fortfarande av.

Så när Jesus börjar leva igen, efter att ha varit död och möjligen besökt både dödsriket och paradiset, kommer han tillbaka till en svårt skadad kropp, inte bara på grund av det som hänt kroppen i och med den långsamma avrättningen och tortyren som föregick döden, utan kroppen i sig själv har börjat brytas ner.

Jesus måste alltså, om han nu fortfarande är mänsklig efter återuppståndelsen, rulla tillbaka förruttnelseprocessen. Han måste få liv i hjärncellerna igen. Han måste rimligen återskapa det som förtärts av kroppens inre bakterier. Han måste få hjärtat att pumpa igen och låta blodet börja strömma i kroppen. Och så måste han skaka av sig eventuellt kvarvarande likstelhet.

Men vad jag förstår på er trosbekännelse, svenskkyrklige präst och menighet, är detta vad ni menar sker.

Den döda kroppen, som varit död i kanske fyrtiotvå timmar, får liv igen.

Ni ratar de alternativa förklaringar, som ligger närmare till hands för den som anlägger ett mer skeptiskt förhållningssätt, om man förutsätter att Jesus verkligen lades i graven: Dog verkligen Jesus på korset? Rövade någon eller några av hans lärjungar bort kroppen efter Jesu död, såsom det skall ha utkommit ett rykte om i samtiden? Hittade de första lärjungarna helt enkelt på att deras frälsare uppstått igen?

Så vitt vi vet – så vitt allt vi vet om verkligheten – så börjar inte det som är dött och har börjat att brytas ner återigen att leva. Det får anses som naturligt omöjligt. Och när vi utesluter det omöjliga från ekvationen, återstår kanske det osannolika som förklaring, som Sherlock Holmes menade. Det kan synas osannolikt att lärjungarna hittade på att Jesus uppstod från de döda. Men det är betydligt mer sannolikt än det omöjliga.

”... uppstigen till Himmelen, sittande på Gud Faders högra sida,”
Här kommer så ytterligare något enastående som ni svenskkyrkliga kristna präster och menighet säger er tro på. Jesus har uppstigit till himmelen.

Termen vittnar om en helt föråldrad syn på kosmologi. Vi vet i dag att över oss finns förvisso en himmel, men något himmelrike märks inte av där. Annorlunda kunde man tro i en tid när inte observationer, satelliter och snillrika teorier förklarat kosmologin för oss. Då kunde man tänka sig, att ett rike faktiskt existerade där uppe.

För jag tror att det är ett misstag att se det som att intentionen när ”Uppstigen till himmelen” skrevs var att uttrycka någonting symboliskt, lika lite som evangeliets förklaring av Jesu högst påtagliga uppstigande till himmelen synes ha varit avsett att förstås metaforiskt.

Jesus stiger upp från det lägre till det högre – han uppstiger. Och det han stiger upp ifrån är det lägre, från jorden, till det högre, himmelen. Från något, får vi förstå det som, ofullkomligt, till något fullkomligt.

Och där, i himmelen, förblir han, enligt de kristnas trosbekännelse. Han sitter på Faderns högra sida. Den raka förståelsen av detta är givetvis att läsa det som om det rört en antik grekisk myt: hade det där stått att Hera satt vid Zeus sida, hade vi förstått det som att författarens intention helt enkelt var att illustrera att Hera rent bokstavligt talat på Olympens berg satt bredvid Zeus. På höger sida, det som vi i dag uppfattar som hedersidan.

Men visst. Det är öppet för vidlyftiga spekulationer. Sådana spekulationer kan lätt dyka upp när en tidigare trodd utsaga hamnar i vanrykte som orimlig.

Men vad Jesus verkligen gjorde efter att han återuppstått och lämnade jorden och sina lärjungar som återuppstånden gudamänniska, som heros, kan vi inte veta utöver vad de kristna konfessionella texterna förklarar. Och de förklarar uppstigandet som en helt naturlig och bokstavlig resa till himlen, ovanför människorna.

Detta bekänner ni, svenskkyrkliga präster och kristna menighet.

 
”... därifrån igenkommande till att döma levande och döda.”
Ni bekänner också er tro att denne Jesus, som synes ha avrättats när kejsar Tiberius var det romerska rikets härskare och den blivande kejsaren Caligula var en ung man, och som skall ha genomfört en dödsrikesfärd innan hans döda kropp återigen började pumpa blod och återfå sin ledighet, ja, att denne Jesus skall komma tillbaka efter sitt mystiska försvinnande.

Vi får också veta vad han då ska ta sig för, nämligen att döma levande och döda. Den grekiska mytologins tre domare, Rhadamanthys, Minos och Aiakos – samtliga liksom Jesus gudasöner – nöjde sig med att döma de döda. Och dem träffade man på först i dödsriket.

Icke så med Jesus! Han skall komma tillbaka från himmelen i syfte att döma både levande och döda. Vi får därför tänka oss att de döda väcks ur sin sömn. På vilket sätt anges inte. Om 1100-talets och 1200-talets nu av tiden helt förintade människokroppar återigen skall tas i bruk, eller om det skall ske på annat vis, får vi inte veta.

Hur han skall döma dessa levande och döda anges inte heller i bekännelsen. Men att en dom skall förekomma bekänner ni. Att det skulle vara fråga om att helt enkelt föra alla människor till himmelen får vi ställa i fråga: det vore i så fall inte fråga om ett domsförfarande, utan om en transport.

”Vi tror ock på den Helige Ande,”
Så kommer vi till den tredje artikeln i apostoliska trosbekännelsen, som börjar med att tala om den helige Ande.

Mycken teologisk tankemöda har använts för att begripa sig på vad den Helige Ande är. Inte minst i relation till de två storheter som redan har bekänts i bekännelsen: Fadern och Sonen. Den som verkligen vill fördjupa sig i ämnet hänvisas till Svenska kyrkans andra två huvudsymbola, alltså de två andra trosbekännelserna, där detta utvecklas på ett helt obegripligt och mycket förvirrande vis.

Den som säger sig förstå treenigheten ljuger. Den är helt enkelt en produkt av dimma för att ge intrycket av att kristendomen fortfarande är en monoteism, fastän man har tre enskilda personer i en och samma gudom. Exakt vad den Helige Ande gör eller är står vi därför i okunnighet om.

I somliga avkrokar av Svenska kyrkan menar man väl fortfarande att han förmår folk att brista ut i tungomålstal. Besynnerligt nog har jag aldrig hört talas om att detta tungomålstal – liksom i dess första omnämnande i Apostlagärningarna – skulle vara ett begripligt tal på ett språk främmande för den som uttalar det.

Andra, måhända mer sansade, präster och inom ämnet kunniga hävdar dock att dessa Andens frukter inte längre finns kvar och blott var något för den första tidens kristna.

Det är alltså oklart vad den Helige Ande gör eller är. Av andra sammanhang förstår vi att han är Gud. Men på vilket sätt förblir också det oklart. Men tror på honom – det gör ni svenskkyrkliga kristna präster och menighet.

”... en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund,”
Kyrkan är de troendes gemenskap. Denna bekänner man i Svenska kyrkan vara helig.

Helig är ett svårdefinierat ord. Men det antyder att kyrkan har med Gud att göra, att den är vigd åt Gud. Men kyrkan är inte bara vigd åt Gud, den är dessutom ”allmännelig”. Svenska Akademiens Ordbok säger om detta ord bland annat: ”i uttr. allmännelig kyrka o. d., som omfattar l. är afsedd att omfatta alla människor”. Här kommer en universalistisk ambition in i bilden! Allt skall omfattas av kyrkan!

Det nu gammaldags klingande ordet ”allmännelig” torde hursomhelst klinga bättre i svenskkyrkliga öron, än ursprungslatinets ”catholicam”, som än i dag i den svenska katolska versionen av apostoliska trosbekännelsen står kvar som – ”katolsk”. Hela stycket blir då: ”den heliga katolska kyrkan, de heligas samfund.”

Men åter till er, mina svenskkyrkliga kristna präster och dess menighet!

Ni bekänner en kyrka. Besynnerligt nog finns inte denna enda kyrka i sinnevärlden. Mängden kristna samfund tros vara över trettiotusen. Och det största enskilda samfundet, och ärligt talat det som kommer närmast en universalistisk kyrka, är den katolska kyrkan.

Menar ni då, kanhända, att det finns något som förenar alla dessa kristna inriktningar – en slags överkyrka? Nå, men i så fall hade man väntat sig större gemenskap mellan er. Men icke ens att ni äger nattvardsgemenskap med katolska kyrkan, som ni utgått ur! - Inte mycket enighet där, oavsett om den saken hänger på genuin ortodoxi från endera eller båda samfunden eller av gammal vana.

Men ni är inte en kyrka. Ni må komma överens om några minsta gemensamma nämnare. Men det kan även socialdemokrater och moderater. Ni kan kanske vara i samma rum. Men det kan också de flesta hyfsat civiliserade meningsmotståndarna.

Istället har ni genom århundradena bråkat med varandra. Är det något som har utmärkt kyrkans konkreta organisering genom seklerna så är det splittring, snarare än enhet. De större kyrkorna har kluvits eller ynglat av sig i sekter som ibland vuxit upp till egna samfund.

Men alla hårda ord till trots och de våldsamheter som stundom uppstått på grund av inomkyrkliga meningsskiljaktigheter bekänner ni här, svenskkyrkliga kristna präster och menighet, att ni utgör ett heligt samfund. Det är ett vågat förhållningssätt, ja, åtminstone har det varit det.

”... syndernas förlåtelse ...”
Så kom vi till synden! Kyrkan har den egenheten, som bland annat uttrycks genom söndagliga syndabekännelser under gudstjänsterna, att människan har att be Gud om förlåtelse för sin synd. Är inte det lite märkligt ändå?

Om jag slår en bekant på käften, varför tarvar det Guds förlåtelse? Det är rimligen en sak mellan honom och mig att reda ut, och rimligen är det till honom jag har att ställa min bön om förlåtelse och återupprättad bekantskap, inte till en Gud som inte träffades av slaget.

Men synd sägs vara det som skiljer människan från Gud. Synd skall vara det som inte Gud tycker om. Om jag syndar mot min nästa blir Gud arg, för han kan inte med synden, och det som är synd är mycket! — Katalogerna i både Gamla och Nya testamentet är fulla av aktiviteter som klassas som icke Gudi behagliga. Det är, som Luther insåg, helt enkelt omöjligt att inte synda, och därför är Guds nåd desto viktigare, ja avgörande, uttryckt genom Kristi försoningsdöd på korset.

Den slutsatsen leder till några tankar.

Primo, om jag nu till min natur är sådan att jag inte kan låta bli att synda, hur kan det då begäras av mig att jag skall be om förlåtelse? Vi skäller ju inte på en bil med sned hjulinställning för att den drar åt vänster eller höger. Bilen kan ju inte rå för det.

Secundo, om jag nu blivit försonad med Gud genom att Kristus tog mitt syndastraff på sig, hur kan det då begäras av mig att jag skall fortsätt att be om förlåtelse: räckte ändå inte nåden till, så att jag måste fortsätta falla på knä och känna skuld över min synd? Är den troende icke en gång för alla försonad med Gud? Om så – varför repetera böner om förlåtelse?

Men, ni svenskkyrkliga kristna präster och menighet tror på syndernas förlåtelse, och det,  underförstår vi som Guds förlåtelse för att vi är just så bräckliga som han en gång gjort oss. Han visste, om vi förutsätter att han är allvetande, att frestelsen att synda skulle bli för stor i Eden, men byggde i oss inte in en större motståndskraft än att människan kunde bli tubbad till olydnad. Det är märkligt.

”... och ett evigt liv.”
De kristna bekänner här att de tror på ett evigt liv. Ett liv som pågår utan att ta slut.

Och här vet jag att det finns en del skiljaktiga uppfattningar. En del menar att livet fortsätter efter döden, direkt på andra sidan. Andra menar att människan dör och är död och vaknar först vid Jesu återkomst när det är dags för domen.

Jag tror att den vanligaste kristna uppfattningen är att döden är en portal, på vars andra sidan livet fortsätter, men på ett märkvärdigt upphöjt vis. Något tal om helvete hör man sällan numera. Vad vet jag – det kanske är avskaffat efter att ha torterat sinnena på fromma miljoner i så många generationer. Men den kristne som inte tror att livet fortsätter efter döden är nog sällsynt. Och då i regel fortsätter som en himmelsk tillvaro.

Detta förutsätter övernaturligheter som vi inte har några som helst belägg för. Vi kommer här till läran om själen som sätet för den egentliga mänskligheten. Det är en urgammal föreställning om att människan inte bara består av sin organism, utan även om något annat, något osynligt och obevisbart – ett objekt enbart för tro.

Nå, det finns nog ingen själ. För aldrig har någon presterat en begriplig eller trovärdig förklaring till vad själen är. Ju mer vi lär oss om hjärnan – eller åtminstone de som är begåvade nog att syssla med sådant – desto klarare synes det att medvetandet uteslutande har sitt säte där.

Vi vet långt ifrån allt om hur medvetandet fungerar, men det finns mig veterligen ingenting alls som tyder på att det skulle vara fäst vid en icke-materiell enhet som skulle påminna om det vi kallar själ.

Om till exempel våra minnen satt i själen: varför kan då den hjärnskadade få sina minnen förstörda? Tyder icke det på att minnena hör hemma i hjärnan snarare än i en andlig enhet som inte har med materia att göra? En människa som får ett slag i huvudet kan bli personlighetsförändrad. Tyder inte det på att personligheten sitter i hjärnan?

Så om medvetandet sitter i hjärnan, vilket är det rimliga att anta om man vill ha några sakskäl för sin uppfattning, vilken plats finns då för att något som kallas själ lämnar kroppen i dödsögonblicket, bär med sig vår personlighet, våra minnen, vår tro, våra tankar någon annanstans – oklart exakt vart?

Mig synes det därför nyttigt, om ni, svenskkyrkliga kristna präster och menighet som bekänner tron på ett evigt liv, förklarade vad ni egentligen menar med det – och kanske främst varför ni tror något sådan? För mig är det inte begripligt.


Till sist handlar rimligen tro på uppfattningar likt de som presenteras i apostoliska trosbekännelsen just om det, om tro. Om antaganden. Om antaganden man kan göra av olika skäl.

En del är kanske oreflekterat kristna på ungefär samma sätt som någon på ett oreflekterat sätt har andra uppfattningar om det ena eller det andra. Många tror för att man har fått lära sig att tro sedan barnsben. Andra tror för att de någonstans utmed livsvägen blivit övertygade om att det är rimligt att tro, eller – för en del – att det är orimligt att tro, men de tror ändå eftersom de känner sig tvungna av något slags känslobaserade skäl.

Ytterst sällan möter man nog en svenskkyrklig präst eller någon av dess menighet som säger sig en gång fördomslöst satt sig ner och läst allt de kunde komma över om just den religionen och sedan landat i slutsatsen att jo, detta tror jag på, det låter rimligt. Jag vågar hävda, att om någon likväl säger sig ha gjort just så, så har han med stor sannolikhet inte bjudit sig själv tillräckligt tuggmotstånd i parallelläsningen, i form av historiska redogörelser, vetenskapliga rön, andra religioners historia och dylikt – som inte är utgivna på kristna förlag.

Nåväl. Jag tror faktiskt (åh, där var ordet!) att många av er svenskkyrkliga kristna inte alls tror på en hel del av det som ni bekänner i trosbekännelsen. Kanske ser någon trosbekännelsen som en historisk artefakt eller ett stycke poesi.

Men jag vill mena att i sådant fall bör trosbekännelsen förpassas in i fromma böcker i kyrkohistoria. Ty söndagsgudstjänsten är inte en utflykt till flydda år och tider, utan de troendes samling inför den gud som de tror på. Varför vanhedra den stunden genom att uttala tro på något som man egentligen inte alls tror på? Varför göra gudstjänsten till en utrymme för anakronistisk musealism? Varför hyckla en tro som man inte delar?

Och om ni nu faktiskt tror på det ni bekänner tro på, varför inte förklara för oss som står utanför varför ni tror på sådant som synes trotsa varje rimlig tanke som tänks från begynnelse till slut?


Kära svenskkyrkliga kristna präster och menighet! Detta är inte skrivet ensamt i syfte att raljera.

Om jag emellanåt blivit spetsig är det för att göra poänger skarpare, för ämnet tar jag på största allvar. Ni säger att ni tror på alla dessa besynnerliga ting. Jag kan inte förstå hur någon kan göra det, som allvarligt tänker över vad de faktiskt säger sig tro på.

Jag kan inte se hur er lära till sin rimlighet skiljer sig på något remarkabelt vis från andra läror från samma epok, läror skapade av människor som visste mindre om sin omvärld än vad varje skolgående tioåring gör i dag.

Kära svenskkyrkliga kristna präster och menighet! Tror ni verkligen på det ni säger att ni tror på?

lördag 4 november 2017

Bokrecension: Samtida fördomar | Charles Baudelaire

Baudelaire, c. 1862
Samtida fördomar: Litterära essäer är en samling texter av Charles Baudelaire (1821-1867), i översättning av Baudelaire-kännaren Lars Nyberg, som även försett volymen med kommentarer och  inledning.

Boken utgavs på ellerströms förlag 2013.

* * *

Baksidetexten till Samtida fördomar berättar att Charles Baudelaire är "en nyckel till sin tid". För min del är problemet att mina kunskaper om franskt 1800-tal och dess litteratur är så begränsad att jag inte ens har en dörr att använda nyckeln till...!

Men jag har läst lite Baudelaire och likt många andra har har jag tagit del av hans förhäxande prosa.

I Samtida fördomar har essäer samlats som i första hand utgör litteraturkritik eller eller på annat sätt anknyter till litterära teman, till exempel i form av författarporträtt. Här finns texter om Flauberts Madame Bovary, om Victor Hugo och hans Samhällets olycksbarn, här finns texter om fler författare och om litterära idéer.

Så även för den fransk-litterärt obevandrade erbjuder Samtida fördomar ett smakprov på vad som diskuterades i Baudelaires samtid, och på de bedömningar av dessa ämnen som han själv gjorde.

* * *

Baudelaire hade vissa bestämda uppfattningar. Han reagerade mot realismens lexikala karaktär, där allt skulle beskrivas och liksom skapa en illusion av verkligheten ur alla dess aspekter. Men han reagerar också mot både klassicismens formbundenhet och romantikens naturdyrkan och sentimentalitet.

Därtill har han oändligt svårt för didaktisk dikt: dikt som skrivs för att förmedla särskilda lärdomar eller en viss moral. Baudelaire kallar den didaktiska gestaltningen av en dikt för "den sanna diktens största fiende." Och på ett annat ställe skriver han, apropå nyttighetsinriktad, moralisk poesi:
"Det är plågsamt att finna likartade villfarelser i två motsatta riktningar, den borgerliga och den socialistiska. 'Moralisera! Moralisera!' ropar båda två med den febrila ivern hos missionärer. Givetvis predikar den ena borgerlig moral och den andra socialistisk. Hädanefter är konsten inget annat är propaganda."
Sann dikt, förefaller Baudelaire mena, ska stå ovan sånt, och skapa sin egen verklighet, också den sann, men i någon mån obunden av en tvångströja av moralism eller annat.

Baudelaires kritik är flyhänt och levande skriven. Man hör hans röst och även om jag ofta känner mig främmande i texterna och behöver Nybergs noter och förklaringar för att någorlunda kunna orientera mig, så är Baudelaire alltid närvarande.

* * *

Samtida fördomar ställer vissa intressekrav på sin läsare. Men det som för mig däri är dunkelt inspirerar mig till fördjupning, och att lära mig mer om den litterära värld som Baudelaire verkade i: de författare som då var aktuella och diskuterades, och de litterära uppfattningar som behandlades i  tidningars spalter och böcker. Samtida fördomar ger mig smak för den världen.
– – –
Samtida fördomar: Litterära essäer, Charles Baudelaire. Övers., inledning samt kommentarer: Lars Nyberg. ellerströms förlag 2013. ISBN: 978-91-7247-326-3. 213 sidor.

tisdag 31 oktober 2017

Bokrecension: Flickan med bibelspråken | Fritiof Nilsson Piraten

Flickan med bibelspråken är en novellsamling av Fritiof Nilsson Piraten (1895-1975).

Boken utkom första gången 1959. Jag har läst en upplaga från 1965.

* * *

Flickan med bibelspråken innehåller tolv noveller. De flesta utspelar sig på något sätt i författarens närhet eller med honom själv som en av huvudpersonerna, via alter ego eller under eget namn.

För mig är det omöjligt att avgöra vilken blandning Piraten gjort av fiktion och dokumentation, alltså – i vilken grad det handlar om skrönor. Men det kan göra detsamma. För novellerna, eller historietterna med Hjalmar Söderbergs term, är oavsett bakgrund mycket underhållande och framförallt mästerligt berättade.

Det är viktigt det där, för mig. Själva berättandet. Prosan ska, för att jag ska bli riktigt förtjust, flyta på ohindrad och med lagom intensitet, den ska äga väl avvägd och naturlig stil. Allt det där uppfyller Piraten utmärkt, han är, för att använda vad jag måste betrakta som ett av mina starkaste lovord över en författare, en riktigt berättare!

I de tolv novellerna möter vi ibland ganska vardagliga händelser som Piraten formar till snygga historier, och ibland mer remarkabla episoder, som bär syn av mer regelrätta skrönor.

* * *

Några av de berättelser som gör allra starkast intryck på mig – ehuru de samtliga är mycket bra – är "Småländsk tragedi", "Olofin svarar rätt", "Kapten Anton". Men man kan utan svårighet lika gärna nämna några av de andra historierna.

"Småländsk tragedi" handlar om en mycket fattig skomakare och hans familj. Hans stora hopp i livet är att hans släkting ska komma hem från USA, som denne lovat i ett sönderfallande brev från för mycket länge sedan. Under över alla under, en dag står Kalle, svenskamerikanaren, där vid stugan, med gyllene tänder och allt. Var nu misären över? Namnet på novellen ger en antydning om svaret.

"Olofin svarar rätt" utspelar sig i Piratens barndom och Olofin är hans alter egos vän och klasskamrat, en duktig men tyst flicka med en svårt alkoholiserad piskmakare till far. Novellen bjuder inte minst på en säkert utförd skolskildring, daterad till åren strax efter sekelskiftet.

"Kapten Anton" bjuder på en annan historia från Piratens tidiga år och handlar om en viss Anton som återvänder efter några månader till sjöss. Han har mångtaliga historier att berätta. En dag lyckas Piratens alter ego förmå Anton att följa med till sjön i trakten för att där segla tillsammans, något som blir ett vådligt företag.

* * *

Piraten skriver en balanserad, folklig prosa. Det är inte uppstyltat, det är inte pladdrigt och författaren skymmer ingenstans det han vill berätta. Allt ger ett realistiskt intryck.

Historierna i Flickan med bibelspråken äger samtliga sina poänger, ofta humoristiska sådana och ger definitivt intryck av att faktiskt ha kunnat utspela sig en gång i tiden, vare sig det nu varit i Tranås, där Piraten ett tag arbetade, eller i Kivik, som väl nu förknippas mest med honom, eller i trakten kring Vollsjö i Skåne, där han växte upp.

Fritiof Nilsson Piraten är onekligen en av svenska språkets riktigt stora berättare.
– – –
Flickan med bibelspråken, Fritiof Nilsson Piraten. Bokförlaget Aldus/Bonniers 1965. 155 sidor.

måndag 30 oktober 2017

Bokrecension: Dackeland | Lars-Olof Larsson

Dackeland är skriven av historikern Lars-Olof Larsson (f. 1934) och illustrerad av Björn Gidstam (f. 1938). Boken utkom första gången 1979. Jag har läst andra upplagan från 1992.

* * *

Bredvid Engelbrekts uppror torde Dackefejden vara en av de mer kända folkliga resningarna i Sveriges historia. Men där Engelbrekts uppror i någon mån blev framgångsrikt, trots Engelbrekts egen död, slutade Dackefejden i totalt nederlag, där galgbackar fylldes med inblandade upprorsmän och än fler sattes under dryga böter.

Men Nils Dacke och hans kaptener hade tidvis stora framgångar och skakade rejält i båten som Gustav Eriksson (Vasa) gjort sig till kapten över.

Det är denna 1500-talsfejd som Lars-Olof Larssons Dackeland skildrar. I boken lyckas han vädra ut äldre föreställningar om vad som försiggick, och med ingående källkritisk metod vaska fram vad vi rimligen kan veta om de där åren då bullret pågick i Småland, Östergötland, på Öland och i gränsbygderna mellan Danmark och Sverige. Och vad vi med fog kan anta. Och vad vi endast kan gissa om.

* * *

Missnöjet uppstod inte på en dag, låter Larsson oss veta. Det hade legat och glött en tid.

Man var missnöjd med hur den tidigare ganska självstyrande allmogen nu ställdes under centralmaktens hårdnande kontroll och skärpta skatter. Till det kom kungens hårda räfst med kyrkan och de andra förändringar som skedde inom den kyrkliga sfären. Larssons avfärdar dock den ofta anförda gränshandelns villkor som en avgörande faktor i skeendet.

Men upprorsmännen ville ha det som fornt varit, inte det som nu fanns. Icke utan skäl kan man nog kalla Dackefejden för en konservativ revolt.

Redan 1536 hade torparen Nils Dacke varit med om att dräpa en fogde, men fejden begyntes på allvar sommaren 1542, då ett flertal fogdar och en adelsman dödas under Dackes ledning. Dacke lyckas samla sina styrkor och under månaderna som följer utspelar sig vad som närmast får beskrivas som ett inbördeskrig, där Dackes allmogestyrkor och kungens inte minst med utländska knektar fyllda styrkor emellanåt drabbar samman.

Under våren och sommaren 1543 dras snaran åt om Dacke och hans folk. I mars hade han blivit skjuten och det krävde sin tid innan han stod på benen igen. Någon gång kring den 1 augusti 1543 gömmer sig Dacke i skogarna söder om riksgränsen, på den blekingska sidan, inte långt från sin hembygd. Där blir han uppspårad med hjälp av en tidigare medarbetare och dödad.

Hans kropp rådbråkas och steglas på galgbacken utanför Kalmar, hans huvud skiljs från kroppen och kröns med en kopparkrona.

* * *

Larsson visar hur Dacke inte alltid kan haft det lätt i sitt ledarskap. Ibland avfaller hans folk. De dagtingar med Kronan och byter sida. Men det är remarkabelt hur hans allmogeuppbåd svårt lyckas hindra och emellanåt besegra de professionella krigsmännen som kungen sänder söderut, inte minst genom bråttekniken, som Larsson berättar om.

Att möta krigsfolket i regelrätta slag på öppen mark undvek man gärna. Därför fick man utnyttja sin främsta resurs: skogen. Fällda träd utgjorde bråtar som blev effektiva hinder för frammarscherande knektar, varvid Dackes folk genom bakhåll kunde göra sitt bästa för att nedkämpa dem.

* * *

Lars-Olof Larsson har skänkt Dackeland ett tematisk disposition. Han börjar med en överblick över händelseförloppet. Därefter följer kapitel med genomgångar av Dackefejdens innebörd för olika geografiska områden. Han dröjer då vid särskilda händelser som inträffat på den ena eller andra platsen, och som kan rekonstrueras genom källorna. Det är ofta mycket dramatiska saker som skett: mord, strider, förräderi.

Nils Dacke själv, som person, undandrar sig egentlig beskrivning. Källorna är helt enkelt alltför tysta om honom som individ, eller kraftigt målade nidbilder. I dag är det väl omöjligt att ge honom klarare konturer. Både bilden av honom som hemsk och mördande revoltledare och bilden av honom som frihetsälskade allmogehjälte kräver väl sin beskärda del av betraktarens egen ifyllnad av hans drag.

Vad vi vet är hursomhelst att han inte drog sig för att döda dem som han ansåg hotade hans landsändas invånare. Att han lyckades få stora mängder folk på sin sida. Och att han, torparen från gränstrakterna mellan Småland och Blekinge, lyckades bli en svår fiende till kungen, Gustav Eriksson (Vasa).

* * *

Dackeland är populärt hållen och äger en särskild styrka i att ur förflutenhetens dunkel lyfta fram enskilda personer i ljuset. Människor ur 1500-talets allmoge och prästerskap manas fram ur brev, krönikor och böteslängder, där de stundtals skymtar förbi. Larsson äger förmåga att skänka dem kolorit, utan att göra våld på källorna.

Dessutom är Dackeland suggestivt illustrerad med teckningar av Björn Gidstam. Han tecknar sin version av de många olika individerna i bokens persongalleri och bjuder också på landskapsvyer.
– – –
Dackeland, Lars-Olof Larsson. Illustrationer av Björn Gidstam. Bokförlaget Diploma 1992. ISBN: 91-8763202-0. 297 sidor.

torsdag 26 oktober 2017

Bokrecension: Gustav Vasas brev | Alf Åberg (red.)

Gustav Eriksson (Vasa).
Okänd konstnär. (Beskuren, redigerad)
Bild: Wikimedia Commons
Gustav Vasas brev är en samling brev av kung Gustav Eriksson (Vasa) (c. 1496-1560) i urval av historikern Alf Åberg (1916-2011). Boken utgavs år 1960.

* * *

I en tid långt innan telefoner och andra mer direkta kommunikationsformer måste en regent som önskade kontrollera sitt rike i stor utsträckning lita till att hans ord och instruktioner förmedlades brevledes till landets alla hörn.

Gustav Eriksson (Vasa), som i någon mening lade grunden för den moderna staten Sverige, utnyttjade denna kommunikationsväg mycket flitigt.

Den bevarade registraturen, det vill säga avskrifter av eller utkast till brev som sänts från hans kansli, upptar tjugonio band i den upplaga som utgavs med början 1861 och under ett halvsekel framåt.

Det är måhända en väl saftig uppgift att plöja de böckerna för de flesta utom fackhistoriker. Därför är en behändig volym med ett urval brev, som den Alf Åberg sammansatt, välkommen.

Gustav Vasas brev innehåller åttiosju brev. Texten är något moderniserad, men inte alldeles lättillgänglig, fastän ordförklaringar bifogats och i några fall förklarande fotnoter och i samtliga fall sammanfattande inledningar. De spänner över en tidsperiod som börjar 1521 och slutar 1560.

Breven bjuder givetvis på källkritiska problem, som också Åberg diskuterar. Originalbrev är det inte fråga om. Dessa har skickats ut, och mig veterligen försvunnit. Vad vi har är utkast till breven, som bevarats i kungens registratur. Vidare lär inte kungen själv suttit vid pulpeten och författat, snarare dikterade han för sina skrivare. Än vidare, som Åberg skriver, fördes måhända breven inte in i registraturen förrän långt i efterhand.

Alla dessa problem åsido, ger ändå breven en stark närvaro av en stark konung. Han skriver till sina undersåtar av alla de slag: än till något särskilt härad, än till någon kyrklig prelat. Ibland till något av sina barn, ibland till någon av hans hövitsmän. Det kan gälla allt mellan strategiska instruktioner för krigsmakten och hur man skall förfara med sina bin. Ingenting synes vara för ringa för konungen att anmäla sina råd kring.

Det har ofta sagts att Gustav Eriksson (Vasa) skötte sitt rike som om det vore en gård och han dess husbonde. Just det intrycket förmedlas också i det urval brev som finns i Gustav Vasas brev. Han förväntar sig med självklarhet och emellanåt med förtäckta hot att bli åtlydd. Han begär in vidare informationer kring vissa ting och läxar upp dem som han tycker är i behov av det.

Ibland kan en grov humor glimta till i ordmassorna. Ibland är han helt enkelt passiv-aggressiv.

* * *

Några exempel kan kanske anföras. I april 1525 sänder Gustav Eriksson (Vasa) ett brev till biskop Brask, som då ännu fanns i landet. Brevet låter oss förstå att biskop Brask klagat på att reformatorn Olaus Petri gått och gift sig, något som bröt mot kyrkans traditionella celibattvång för prästerna.

Gustav Vasa skriver att Olaus Petri får försvara sig själv, och att andra skall döma om detta, men att kungen tycker efter "vårt föga förstånd" att det vore besynnerligt att sätta Petri i bann för sitt giftermål, eftersom "det Gud intet förbudit haver". Och märkligt vore det, fortsätter han, att bannlysa Petri för det, när man inte sätter de bland "kyrkornas personer" i bann som begått "hordom, jumfrukränkelse [sic] och andra flera slemheter".

Det kan kanske anas kungen sätter fingret på att biskop Brask attackerar Petri inte främst för dennes ingångna äktenskap, utan för hans reformatoriska teologi, samtidigt som han attackerar den påviska kyrkan.

En kanske mer personlig angelägenhet gäller det när kungen skriver till Lars Bårdskärare i februari 1544.

Det har nämligen hänt sig att den tioårige prins Erik (XIV) har "fått en bräck i sin fot", som är "likasom en böld". Kungen tror att den kan komma sig av prinsens långa ritter, då han "om sina fötter till äventyrs icke så väl klädd eller förvarad varit".

Lars Bårdskärare får befallning att skyndsamt, "genom natt och dag", infinna sig i Uppsala och att ta med sig allt han behöver för att bota prinsens skada. "Detta rätta dig efter", avslutar kungen.

* * *

När man läser Gustav Erikssons (Vasa) brev är det lätt att bli anakronistiskt, och att bedöma honom efter dagens ideal. Man får emellertid, åtminstone om man vill försöka förstå honom rätt och därtill hans tid, försöka lägga av sig nutidens värderingar så gott det går, och läsa kungen utifrån sin egen tid.

Redan då torde han framstått som sträng, men kanske inte så enastående sträng som han nu gör. Han personifierar i någon mån Macchiavellis furste, fästän väl hans son Erik XIV är vår förste egentlige renässansfurste.

Kungen har makten, han är medveten om det, och kräver ovillkorlig lydnad för att inte undersåten skall hamna i onåd.

Kungen förefaller se sig som en landets fader som hanterar med sitt hushåll som det behagar honom, och såsom det enligt honom blir bäst. Naturligtvis ville inte alla falla in i ledet. Men när kungen dör år 1560 är makten konsoliderad och han överlämnar ett rike i arv till sin son som präglats av hans kontrollerande händer.

* * *

Det är lätt att föreställa sig den dikterande kungen lätt agiterad vandrande omkring i en upplyst kammare medan en skrivare plitar ner hans ord.

Men genom breven kan man nog inte påstå att man riktigt lär känna personen Gustav. De är i regel alltför formella för en sådan sak. Så är ju de flesta breven också officiella, ehuru personligt hållna, skrivelser. Men man kan nog våga hävda att några karaktärsdrag kan spåras genom texterna.

Det man inte minst märker av är omsorgen om riket, vilket han förefaller se som sin ägodel, och dess folk som hans ägors landbor. Han tuktar och ger råd för att hans ägor skall hållas i ordning och bli rätt skötta.  För honom är det självklart att han som pater familias ska ha sista ordet, vare sig det nu gäller rustningar eller kyrkans yttre angelägenheter.

Det är rättning i ledet som gäller: allt Sveriges folk skall marschera i samma riktning, riket till fromma, icke utan tacksamhet gentemot sin kunglige beskyddare och befriare.

Inte verkar kungen särdeles sympatisk. Visst skriver han ibland att han skall tänka över saker och att han ska rådgöra med folk om det ena eller andra. Men till syvende og sidst regerar han genom direktiv och vad som rimligen bör förstås som till råd förklädda befallningar.

* * *

Som källmaterial till Sveriges historia under kung Gustav Eriksson (Vasa) är de brev som sändes ut från honom givetvis ovärderliga, även om man tar med de källkritiska problemen i bedömningen. De ger inblickar i det kungliga perspektivet, hur kungen argumenterade, hur han ville ha det ställt i Sverige och hur han ville bli uppfattad.

Och är man historiskt intresserad utgör Alf Åbergs urval av kungens brev en alldeles utmärkt utgångspunkt för att knyta kontakten med den tid då Sverige såsom vi känner det blev grundlagt.
– – –
Gustav Vasas brev, Alf Åberg (red.). Natur och Kultur 1960. 212 sidor.

söndag 22 oktober 2017

Bokrecension: Pestens år | Magnus Västerbro

Pestens år: Döden i Stockholm 1710 är skriven av författaren och journalisten Magnus Västerbro (f. 1971).

Boken utkom 2016 på Historiska Media. Jag har läst e-boksversionen.

* * *

Pestepidemin i Sverige anno 1710 och framåt blev landets till dags dato sista hemsökelse av den fruktade farsoten. Men den tog avsked med besked.

Det började stilla nog. Västerbro berättar om hur ett fartyg från Baltikum stävar in i Stockholms skärgård i juni 1710. Med på skeppet finns pestbakterien. Trots karantänåtgärd lyckas några enskilda individer ta sig in till staden, där sjukdomen får fäste och i accelererande hastighet börjar skörda sina offer.

Till en början – och det beskriver Västerbro nogsamt – tar myndigheterna inte rapporterna om mystiska dödsfall på allvar. Man verkar säga sig: Inte kan det väl vara pesten, det skulle ju ställa till rent olidligt med omak! Men dagar och veckor går, och till sist går det inte längre att förneka.

Pesten finns i Stockholm och stockholmare dör i böld-, lung- och blodpest.

Och man börjar agera, ehuru det då hunnit bli för sent för att stoppa utbrottet. Fram till första delen av 1711 hinner uppskattningsvis 22 000 personer avlida, vilket motsvarar nånstans omkring 35-40 procent av huvudstadens invånare.

Pesten har vid det laget spritts ut i landet, men Stockholm förblir pestfritt efter att sjukdomen där väl rasat ut. Men återhämtningen tog lång tid, både beroende på pesten och rikets prekära läge.

* * *

Det är denna händelse som Västerbro skriver om i Pestens år, en händelse som väl i mycket skymts av andra nationella händelser vid denna tid, då svenska huvudarmén året innan lidit det förkrossande nederlaget vid Poltava, och då kungen slagit sig ner i Osmanska riket på obestämd tid och fienden gör sitt bästa för att nagga det svenska sönderfallande stormaktsriket i kanterna.

Men Västerbro lyckas suveränt med att lyfta fram pestepidemins betydelse, ur ett Stockholmsperspektiv. Ämnet för boken är ju inte främst hur pesten drog fram över stora delar av landet, utan i huvudsak hur den drabbade huvudstaden och påverkade dess befolkning. Men det bjuds ändå på utblickar mot hur sjukdomen slagit på andra håll i landet, samt hur människor reagerat på pestepidemier i andra länder och i andra tider.

Så vi får följa hur magistraten, hur läkare och präster, hur likbärare och hur ett antal privatpersoner regerar och sysselsätter sig under de här mörka månaderna, när hela familjer raderas ut, och stadens kyrkogårdar blir fulla.

Vi får följa hur stadens ledning försöker och i stort sett faktiskt lyckas med bedriften att behålla någon slags ordning i staden, som hela tiden riskerar att rasera i kaos, för inte bara handelsfolk, pigor, drängar och vanliga familjer drabbas, även soldater och vaktmanskap slås ut.

Vi får också följa resonemang om hur pesten påverkade sin tid och hur tidens människor försökte bemöta den med metoder som endast undantagsvis fyllde någon långsiktig funktion. Att skära upp de svårt ömmande bölderna kunde ha en viss effekt, men botande medicin kom först på 1900-talet med antibiotikan.

Säkrast var alltjämt att helt enkelt så tidigt som möjligt fly och isolera sig, något de förmögna skikten i staden med aristokrati och kungligt råd i stor utsträckning lyckades göra. De som drabbades hårdast var de fattigaste.

Överrepresenterade var kvinnorna, kanske dels på grund av eventuellt mansunderskott under krigsåren, men nog till icke föga del på grund av att kvinnorna ägnade mer arbete åt att handskas med de pestsjuka samt med deras sängkläder och annat som kunde innehålla pestlopporna.

Vi får läsa om människors rädsla för att bli drabbade, vilket i någon mån yttrar sig i ett famlande i mörker: några bakterier kunde man inte ana låg bakom smittan, inte heller att det var lopporna som var så innerligt farliga i och med att de bar på pestbakterien.

Men många försökte hålla avstånd, vissa hus förseglades efter att ett antal personer i dem gått under.

Åter andra tvingades likväl komma i pestens omedelbara närhet: de som trots allt vårdade de sjuka, liksom präster som tillkallades för att bistå i när döende låg i själatåget, och så givetvis läkarna, av vilka vi särskilt noga följer Herman Grim, som också blev pestens sista kända offer i Stockholm, när han dör någon gång kring månadsskiftet mars-april 1711.

* * *

Magnus Västerbro har ett utmärkt språk. Det gör Pestens år till en på många sätt lysande populärhistorisk skildring, där författaren dessutom uppenbarligen bemödat sig om att gå direkt till källorna och därtill via en utförlig litteraturförteckning visar vad hans framställning vilar på.

Prosan är ofta så klar, lättläst och personlig att den nalkas det skönlitterära. Men det Västerbro skriver om är inte fiktion, utan iskall verklighet. De människor han återupplivar och den stad han rekonstruerar – allt har funnits.

Och med den fria författarens envåldsmakt kan han också på ett snyggt sätt referera till den kanske mest kända skönlitterära pestskildringen, nämligen Camus' Pesten. Något som nog hade varit svårare att smälta samman med framställningen i en strikt akademisk, forskningsartad text.

Extra levande blir berättelsen – för det är en berättelse snarare än en redogörelse – genom att fyra enskilda människor kommer till tals genom hela boken. Dessa tillsammans med sjukdomen utgör berättelsens röda trådar.

Personerna är den brevskrivande och ambitiöse Anders Rhyzelius, den dagboksskrivande 15-årige Pehr Kortman som hoppas bli officer, konstnärinnan Anna Maria Thelott och poeten Sophia Brenner. Av dessa överlever inte Thelott pestens härjningar. Till dessa fyra kan räknas läkaren Herman Grim, som alltså också han avlider i pesten.

* * *

Pesten 1710-1711 i Stockholm har funnit en skildrare som förmår levandegöra denna dödliga och livsfarliga period i huvudstadens historia. Även om sjukdomens väldiga destruktivitet är svår att begripa, så kommer vi så nära ett begripliggörande vi kan genom Västerbros Pestens år.
– – –
Pestens år: Döden i Stockholm 1710, Magnus Västerbro. Omslag: Sokcic/Miso Studio. Omslagsbild: Fotolia. ISBN: 978-91-7545-274-6.

tisdag 17 oktober 2017

Fragment: Simon Profeten

Händelsevis fick jag kännedom om nedanstående manuskript och något om dess historia. Jag skriver en orienterande text nedan, följt av prof. Hermansson tolkning till svenska av texten.


INLEDNING

År 1975 hittades i ungerska nationalbibliotekets gömmor det som senare blev känt som Ms. 1071. Då väckte dokumentet nästan ingen uppmärksamhet, och de få filologer som ägnade någon tid åt det avfärdade det som ett modernt falsarium.

Först 1997 kom det återigen bortglömda manuskriptet fram, då riksbibliotekarien Emil Nozee började intressera sig för det.

Nozee kunde konstatera att texten var skriven på tre språk, blandade om varandra. Nozee lyckades intressera den svenske filologen, prof. Arthur Hermansson för Ms. 1071, och Hermansson i sin tur engagerade den tyske historikern Erich Ebach. Tillsammans ägnade de lediga stunder åt att var och en på sitt håll lösa Ms. 1071:s gåta.

MS. 1071

Lumppapperet som texten var handskriven på visade sig efter analys vara omkring trehundra år gammalt. Analyser av bläcket gav inte entydiga resultat, men Hermansson drar slutsatsen att skribenten skrivit texten omkring år 1800. Nozee ansluter sig till den hypotesen, medan Ebach öppnar upp för att texten kan vara något eller några decennier äldre.

Texten i sig är till största delen skriven på en dålig koiné-grekiska med latinska bokstäver. En mindre del är skriven på gammaldags svenska och ytterligare en del är skriven på en ungersk dialekt. Vissa ord har vidare ersatts av symboler. Grammatiskt är texten full av misstag. Tolkningen av texten blir därför en knepig sak.

Texten är vidare på vissa ställen förstörd av en vattenskada som löst upp bläcket. Vissa ord kan rekonstrueras på de skadade områdena, men inte alla.

FÖRFATTAREN

Hermansson, Ebach och Nozee antar rörande författarskapet att skribenten varit väl förtrogen med svenska språket och betydligt mindre förtrogen med ungerska och grekiska.

Den svenska texten är endast obetydligt grammatiskt felaktig, medan däremot den grekiska och ungerska texten ibland är nästan omöjlig att dechiffrera utan större antaganden om vad som åsyftas.

TEXTENS INNEHÅLL

Texten sägs vara ett profetiskt tilltal av en okänd gud. Apokalyptiken äger beröringspunkter med kristen terminologi, men är inte explicit kristen. Även fornnordiska inslag kan slås fast.

Manuskriptets begrepp "Skandzia" förutsätts av forskarna syfta på Skandinavien, och det är det geografiska område som profetian syftar på. Någon lösning på de problem som profetian talar om uppvisas inte: det uppmanas inte till omvändelse. Guden som omtalas har inte identifierats.

RECEPTIONEN

Nozee, Hermansson och Ebach översatte Ms. 1071 till engelska och lade fram sina rön om texten över två sidor i den filologiska vetenskapliga tidskriften Libri (2007:2, sid. 18-19). När Hermansson gjort en svensk tolkning av texten i MS. 1017 ledde det till en kort artikel om två halvspalter i Populär Historia (2009:4, sid. 6), inklusive ett kortare utdrag av översättningen.


Professor Hermanssons tolkning av Ms. 1071 till svenska, återgiven med benäget tillstånd.

Jag är Simon Profeten. Jag skriver vad jag hört. 
Jag är guden [alt. en gud] som berättar om SKANDZIA.
Tre män [alt. människor] ska komma från SKANDZIA.
En skriver böcker som lärda läser.
En talar till folket.
En strävar efter makt och får den. 
Jag är guden som berättar om SKANDZIA.
Moln av kol [alt. sot] täcker landet.
Spjut flyger över landet.
Blixtar slår landet.
Och folkets vapen har rostat [alt. förruttnat]. 
Jag är guden som berättar om SKANDZIA.
SKANDZIA sjunker i havet.
Vatten dränker män, kvinnor, barn.
Eld bränner män, kvinnor, barn.
Andnöd drabbar män, kvinnor, barn. 
Jag är Simon Profeten och jag skriver vad jag hört.
Vargar vandrar.
Svärd svingas.
Oväsen väsnas. 
[tre oläsliga rader] 
Folk går över hedarna, genom skogarna, över [rekonstruerat:] haven. 
Jag är Simon Profeten. Tre nätter hörde jag det jag skrev.

Bokrecension: Svenska öden | Erik Almquist, m.fl.

Svenska öden: De bästa personporträtten ur magasinet Filter innehåller sexton intervjuer med olika svenska kulturpersonligheter, intervjuer som tidigare varit införda i magasinet Filter.

Författande journalister har varit Erik Almquist, Christopher Friman, Martin Aagård, Mattias Göransson, Marcus Joons och Ika Johannesson.

Boken utkom 2012.

* * *

Vad är en bra intervju? Ja, en av de saker jag uppskattar är när den känns sann och genuin, när den fångar dragen av den som intervjuas, ungefär som när en konstnär lyckas fånga något av själen i den han eller hon målar av på sin duk. En sådan genuinitet tycker jag att intervjuerna som samlats i Svenska öden har.

Det är nu några år sedan texterna skrevs. De härrör från tiden för förra decennieskiftet. Mycket kan säkert sedan dess ha ändrats i de intervjuades liv, men då, när intervjuerna genomfördes, kapslade de in just den tiden och hur personerna just då såg på sitt förflutna.

Det rör sig i Svenska öden inte om några snabba telefonintervjuer. Tvärtom är det här verkligen fråga om djupintervjuer, sånär som i utifrånporträttet av Gerard De Geer, som inte ställer upp på intervju men ändå porträtteras.

Men ibland verkar journalisterna mer eller mindre ha levt en tid med dem de porträtterar. En sådan bekantskap som i det läget måste uppstå borgar säkert för en större förtrolighet: att intervjuobjekten kanske släpper lite på garden, något som måste vara känsligt för dem som lever i offentlighetens ljus men ändå vill ha något av en privat sfär omkring sig.

Sexton intervjuer ryms i Svenska öden. En del av dem rör storkändisar, andra har åtminstone jag knappt eller inte alls hört talas om. Jag märker att det spelar föga roll, för alla har de något att berätta om. Det är inte nödvändigtvis så att jag automatiskt tycker om alla personer som framträder mellan bokens pärmar, men inte heller det spelar någon större roll. Porträtten är realistiska, oavsett dragen som framträder med hjälp av journalisternas ord.

* * *

Några av intervjuerna blir kvar lite extra hos mig. Det gäller till exempel journalisten Erik Almquists personliga text om Sd-politikern Erik Almquist. Man tycker på något vis att man lär känna den senare, förstår lite var han kommer ifrån, hur han ser på världen.

En annan sådan text är den om Johann Neumann, känd som Ipren-mannen, som också skrivits av journalisten Erik Almquist. Neumann, som för de flesta väl är känd som den spelande och sjungande värktabletten, äger uppenbarligen ett stort djup, säkert bland annat frammanat genom hans extraordinära levnadsöde.

* * *

Jag gillar när tidskrifter ger ut sina bästa verk i bokform. Allra helst läser jag ju text i bok. Jag gillar när Populär Historia gett ut artikelantologier, och jag gillar att Filter gav ut sin intervjusamling. Det är en bok att frossa i och lära av. Tekniskt möter man god intervjuteknik. Och kunskapsmässigt lär man – tycker man – något känna personer som Carola, Robyn, Hannes Råstam, med flera.

Gott jobbat, Filter! — Jag läser gärna fler kvalitetsintervjuer som kommer från det magasinet.
– – –
Svenska öden: De bästa personporträtten ur magasinet Filter, Erik Almquist, m.fl.. Magasinet Filter 2012. ISBN: 978-91-85279-13-5. 319 sidor.

måndag 16 oktober 2017

Bokrecension: Satyricon | Petronius

Trimalchios gästabud, J. E. Laboureur
Bild: Le Satyricon / Project Gutenberg
Satyricon är en antik roman, sannolikt skriven av Petronius Arbiter (d. 66 evt). Den bör ha färdigställts första gången omkring år 50-60 evt. Jag har läst verket i tolkning av Sven Collberg (1919-2003).

* * *

Det är en upplevelse att läsa Satyricon. Mycket av det fullständiga verket är förlorat. Det som återstår är längre och kortare fragment. Ursprungligen kan texten ha varit betydligt längre.

I Sven Collbergs översättning möter vi en fullständig översättning av det som finns kvar av romanen, och dessutom ytterligare en samling antika fragment som har eller kan ha med romanen eller med Petronius att göra.

Men det är fortfarande en upplevelse att läsa Satyricon.

Petronius berättar inte främst om kejsare och fältherrar. Här är det vanliga människor som står i centrum. Så fastän romanen är en satir så återspeglar den också rimligtvis något av hur det faktiskt var att leva i det romerska riket, icke som princeps, men som vanlig människa.

* * *

Petronius tjänstgjorde hos kejsar Nero med titeln arbiter elegantiae. Han skall ha varit en kejsarens smakdomare och nära vän.

Dock kom han att misstänktas för samröre i en konspiration mot Nero och han valde därför att ta sitt liv. Men först skrev han sitt testamente och däri skall han, enligt Tacitus, bland annat ha skrivit ner alla kejsarens laster. Sen skickade Petronius dokumentet till Nero själv.

* * *

Åter till Satyricon! Handlingen kretsar framförallt kring en viss ung man vid namn Encolpius, som också är berättelsens berättarjag, och dennes äventyr. Encolpius förhistoria är okänd, men av texterna som bevarats kan vi förstå att han tagit någons liv och stulit värdefulla ting.

Han har också ha förargat guden Priapos, känd för sin resta fallos. Vi har här alltså ett eko av Odysséen, där Odysseus förföljs av guden Poseidon. Även i övrigt genomsyras texten för övrigt av litterära referenser.

Med sig har Encolpius den vackre pojken Giton, som Encolpius älskar djupt och innerligt. Giton är intelligent och tillgiven, omkring sexton år gammal, och lyckas ständigt få beundrare att åtrå honom, till Encolpius styra förtrytelse.

Och så har vi en viss Ascyltos. Han är bästa vän med Encolpius men också något av dennes rival om Gitons gunst. Det skär sig givetvis mellan de två och de går skilda vägar. I stället blir den tredje personen i romanen Eumolpus, en beläst poet som dock folk tar för vana att kasta sten på när han högt deklamerar sina dikter i det offentliga.

Utöver dessa fyra personer dyker en hel del ytterligare mer eller mindre bisarra figurer upp i handlingen, allteftersom Encolpius med kamrater hamnar i nya sammanhang.

* * *

Berättelsen förs framåt genom ett antal olika episoder.

Mest känd av dessa är skildringen av Trimalchios gästabud, dit Encolpius, Giton och Eumolpus bjudits in.

Trimalichio är en stormrik frigiven slav. Under gästabudet bjuder han på extravaganta maträtter, spelar gästerna ideliga spratt och skryter med sina framgångar, samtidigt som han i sina samtal ideligen blandar ihop motiv ur den religiösa sfären. Eller nåt sånt. Detta trots att Trimalchio minsann äger två bibliotek: ett med latinska och ett med grekiska böcker.

Trimalchio får för oss symbolisera en vräkig och vulgär nyrikedom. Nån hävdar att gästabudet i själva verket ska påminna om en bjudning hos kejsar Nero. Om det är så må vara osagt.

En annan episod är när Encolpius träffar Kirke. Hon är en fin dam som åtrår herrar ur de lägre stånden. Hon förmår Enclopis att ligga med henne. Och Enclopius försmår inte kvinnlig färgring bara för att han tycker om pojkar.

Men när Kirke och Enclopius skall till att förenas blir den senare impotent. Det behagar föga den fina damen som söker anledningen hos sig själv.
"Har jag dålig andedräkt för att jag inte har ätit? Luktar jag armsvett?"
Oförmågan att få erektion leder för Encolpius del till en serie besynnerliga händelser, avsedda att skänka honom potensen åter så att han kan tillfredsställa den förorättade damen.

* * *

Satyricon är inte ett dyft moraliserande. Den är sprängfylld av erotiska eskapader, så till den grad att vi får vara tacksamma att så mycket av den ändå lyckats överleva den kristna eran. Framför allt är historien väl avsedd att underhålla.

Men det är inte en slipprig roman; den är tvärtom mycket välskriven och lärd. Någon anmärkte att i en enda liten dikt om Encolpius impotens lyckas Petronius få in en serie referenser till andra antika litterära verk, som Aeneiden.

Collberg berättar också i förordet om hur språket följer med talaren på så vis att Trimalchio tydligen talar en vulgär form av latin, vilket översättaren överför också till svenska tungomålet, och andra talar i en högre stil.

Vidare är utgör texten en sammansmältning av olika typer av berättande. Där finns dialog och där finns Encolpius berättande direkt till läsaren och där finns en del insprängda dikter. Särskilt en dikt, om inbördeskriget, är tämligen lång.

Satyricon är alltså en samling fragment, en del långa, en del helt korta, vars inre ordning inte alltid är säkerställd. I huvudsak går handlingen att följa väl, men det skulle knappast skada att läsa om hela boken några gånger för att få ett bättre grepp om den.

Boken är en av våra första romaner i genren underhållningslitteratur. Man kan bara hoppas att någon någonstans hittar mer av ursprungsverket; vem vet vad som gömmer sig i glömda vrår i urgamla bibliotek, eller i sandtäckta grottor i öknen, eller i nån privatsamlares gömmor? Verket kastar redan nu ut oss i romarrikets gatuliv: mer text skulle göra oss än mer hemmastadda där.
– – –
Satyricon, Petronius. Sven Collberg, övers. Faxböckerna, Svenska Vidafon AB 1969. 215 sidor.