onsdag 29 juli 2009

Bokrecension: Boken denna sällsamma vara

Boken denna sällsamma vara [sic!, fortfarande utan kommatecken...] är skriven av Oscar Setterblad.

Boken denna sällsamma vara är en hyllningsskrift till boken i fyra delar. Den första delen handlar om boken i sig, den andra delen om förläggaren, den tredje delen om bokhandlaren och den fjärde och avslutande delen om boksamlaren. Det är en kort bok, bara drygt fyrtio onumrerade sidor.

Setterblad lyfter boken som fenomen till skyarna, som något som bevarar kulturen och stärker civilisationen. Han skriver om det annorlunda värv de har, som har boken som levebröd, vare sig som författare, tillverkare eller försäljare. Boken denna sällsamma vara innehåller en mängd citat och anekdoter om de områden som den behandlar, och är enligt bifogat blad någon form av nyårsgåva utsänd av Bokförlaget Gothia AB till nyåret 1960.

Själv hittade jag den lilla skriften på ett antikvariat här i Borås, och fastnade för det lilla formatet och det estetiska utseendet: kalligrafisk framsida, lumppapper och luftig layout. Den visade sig innehålla en hymn till bokläsandet, och den slår ner på undanflykter och ursäkter för att inte vara en boktillvänd människa, på det sätt boktillvända människor ibland förhåller sig till de icke boktillvända människorna.

En glädjande sak med att besöka antikvariaten är väl att hitta små bortglömda och udda titlar inträngda mellan andra bortglömda och udda titlar; man plockar fram dem, bläddrar lite, finner nånting med dem lockande, och ger dem en ny ägare för en kostnad som motsvarar mindre än ett halvt cigarettpaket... Länge leve de härliga små antikvariaten!

Böcker som meningsgivare...

Hittade ett citat i en liten skrift vid namn Boken denna sällsamma vara [sic!, inget kommatecken] av Oscar Setterblad. Elitistiskt? Pretentiöst? Talande?
"En boksamling avslöjar mycket om sin ägare. Den ger en tämligen god bild av hans kynne och hans intressen. Ett hem utan böcker är något fruktansvärt. Tomheten lyser emot besökaren inte blott från väggarna utan också från människorna själva."
Så illa behöver det nu inte vara, men nog är bokhyllan ett av de första ställena jag undersöker vid besök i ett hem jag inte varit i förut. —

måndag 27 juli 2009

Lästeknik

Det finns som bekant många sätt att ta sig an en skriven text. Jag gillar att göra det med liv och lust, så länge texten säger mig nånting som jag tycker kan vara viktigt, frånstötande eller på något sätt påverkar mig. – Det innebär i praktiken att jag föredrar att läsa mina böcker med en överstrykningspenna i närheten. Jag har gått igenom flera olika tekniker för att markera textstycken: pennstreck såväl som små färgglada plastlappar med klister på. Men överstrykningspennan vinner! Neongult ska det helst vara – det lyser upp texten utmärkt, men är samtidigt diskretare än rosa, grönt, blått, eller vad det nu kan vara.

Överlag gillar jag att bearbeta texterna jag läser. Som student innebar detta en mängd marginalanteckningar; numera ger jag ibland böckerna hundöron; nån gång har jag rentav skrivit av ett stycke för att ha det lätt till hands. Med en extratunn penna kan jag ruta in ett textparti, för att på så vis markera det. Och som sagt: överstrykningar!

Är det en bra bok man läser, så förtjänar den väl den extra möda det innebär att hantera den ingående... — Jag menar att man har igen det.

måndag 20 juli 2009

Bokrecension: Jehåvasjäveln

Jehåvasjäveln är skriven av Henrik Pettersson.

Detta är en roman, vad jag förstår. Författaren är visserligen uppväxt i Jehovas vittnen, men berättelsen lär vara fiktion. Men min känsla är att den på många sätt ligger mycket nära verkligheten, när den beskriver det samfund som utgör fond till hela berättelsen. Jehovas vittnen. En elitistisk grupp, en grupp för de som "lever i sanningen", som utesluter dem som har misshagliga vanor, som att umgås med folk som inte är Jehovas vittnen i allt för hög utsträckning, som röker, som låter bli att förkunna dörr till dörr...

Boken handlar om Jens. Kronologin är klippt. Själva basberättelsen ligger nära nutiden, och utifrån denna huvudlinje gör berättaren, Jens själv, tillbakablickar över sitt liv, ett liv som präglades av en uppväxt i Jehovas vittnen. Han beskriver hur han mötte kärleken i Emma, en tjej som alltmer ifrågasätter Jehovas vittnens uppfattningar, och till sist finner sig utesluten från gruppen. Det får inte Jens att sluta träffa sin Emma. Och när till sist Jens drabbas av den personliga tragedi som anas boken igenom, redan innan den blir uttalad, förstår han allt mer att han inte hör hemma i Rikets sal, utan i verkligheten utanför.

Jehåvasjäveln är en medkännande och alls inte raljerande, men visst kritisk skildring av en ung mans resa från en pojke som föds in i en sluten religiös rörelse och tar dess uppfattningar som ovedersägliga sanningar – till en man i kris som till sist bryter med sitt förflutna, reser sig och börjar skapa sig ett liv bortom det han växt upp i.

Jag känner flera Jehovas vittnen. Jag är förhållandevis väl insatt i deras tro och organisation, för en man av världen... Och de är helt klart inte några onda människor; men skadan som de orsakar, liksom alla slutna religiösa rörelser med absoluta imperativ om vad man ska tro, är omfattande. De knäcker individens intellektualism och frihet, de smälter ner och formar individen till en avbild av deras egna ideal, utan mycket utrymme för sånt som jag håller himmelshögt: intellektuellt ifrågasättande och allmän skepticism. – Jehåvasjäveln, visserligen en roman, men skriven av ett före detta Jehovas vittne, ger mig inte anledning att ändra uppfattning om rörelsens skadlighet för den enskilda individen.

lördag 18 juli 2009

Bokrecension: Märkliga dagar

Märkliga dagar är skriven av Michael Cunningham.

Märkliga dagar är tre romaner i en; eller kanske tre långnoveller sammanförda i en roman. Men de tre egentligen självständiga delarna, är tänkta som en helhet. Tematan flyter igenom de tre, och referenserna mellan dem är många. Samma gestalter återkommer i de tre: en gosse vid namn Lukas, en man vid namn Simon, och en kvinna vid namn Catherine. Fastän de utspelar sig i tre olika tider. Gemensamt för de tre delarna är också att samtliga anknyter till New York och i alla tre delarna har nyskapande poeten Walt Whitman en självklar plats.

Den första delen utspelar sig i New York på 1800-talet. Lucas här är gossen som förlorat sin storebror i en fabriksolycka (eller var det en olycka – kan det ha varit självmord?), och som blir närmast besatt av kvinnan brodern skulle gifta sig med: Catherine. Pojken har fått låna Whitmans Leaves of Grass och citerar diktverket i tid och otid. Det är ett gammalt New York, ett fattigt New York, som möter läsaren, där arbetarna sliter som djur vid de farliga maskinerna. – Lucas tvingas börja arbeta och hoppa av skolan, när Simon dör. Han ställs vid samma maskin som brodern stått vid och som också tagit hans liv. Det dröjer inte innan han tycker att allt maskinellt i allmänhet och hans maskin i synnerhet låter av Simons röst. Lucas försöker förstå, tror att rösterna försöker varna honom, och drivs allt längre i sitt beskydd av Catherine.

Den andra delen utspelar sig i nutid. Cat är en kvinna som jobbar vid polisen med att ta emot samtal från personer som hotar med terrordåd. Cat filtrerar dem och försöker avgöra vilka som är genuina hot, och vilka som enbart är tokstollar. Hon är mycket skicklig på det hon gör.

Cat lever ett ganska ensamt och tillbakadraget liv. För flera år sen miste hon ett barn som skulle heta eller hette Luke. Nu dejtar hon hon en mycket förmögen man, vid namn Simon.

– Cat missar det första samtalet. Snart därefter spränger en gosse sig till döds och tar en byggfirmas chef med sig i döden. Ännu ett samtal, ännu en bombning. Gossarna som ringer citerar Whitman. Och så ett tredje samtal. Cat får kontakt med gossen som ringer, och de möts till sist; men här nånstans tar hennes moderkänslor över; hon flyr med gossen, som inte fått nåt namn, han frågar om han får heta Luke.

Den tredje delen är den mest avvikande. Simon är i den här avdelningen en blandning av maskin och människa: en android, om du så önskar. Vi är ett eller flera sekler in i framtiden. USA har drabbats av någon sorts katastrof, eventuellt en omfattande härdsmälta. Man betalar med Yen. – Berättelsen börjar i New York. Catareen kommer från en annan planet, kallas nadian, deporterad som revoltör. Hon är ödlelik. Alla nadianer som finns på jorden verkar dock ha förts hit av människor, som till sist tagit sig till en annan planet, funnit liv, och blivit besvikna. Nadianerna arbetar nu som gatsopare, barnpassare. Simon och Catereen rymmer från det diktatoriskt styrda New York, österut. Något i Simon säger honom att han måste ta sig till Denver. På vägen möter de den kristne gossen Luke, brådmogen och vanskapt. Han blir deras följeslagare på vägen mot Denver.

Så, det var en resumé.

Det är något malplacerat över flera av berättelsernas gestalter. Lucas i den första berättelsen är en drömmare som till sist offrar sin hand i maskinen för att rädda Catherine från en katastrof, som maskinen gett honom aningar om ska ske. Cat är mycket intelligent, men vantrivs, bärandes på sorgen och flyr till sist med vad som med all sannolikhet är ett livsfarligt och hjärntvättat barn. Och androiden och utomjordingen hör inte hemma i New York... de drar i väg, sökandes – något.

Enskilda passager i berättelsen syftar på händelser som inträffat i de tidigare berättelserna. Kvinnan som kastar sig ur ett brinnande hus i den första berättelsen, skymtas även i någon av de andra. En vit skål får en framträdande biroll, och återkommer i alla berättelserna. Och naturligtvis poeten Walt Whitman. I första delen träffar Lucas till och med Whitman, och pratar med honom. I den andra delen använder barnterroristerna under ledning av sin fostermor Whitmans texter som nån sorts andlig skrift: deras lägenhet är tapetserad med blad ur Leaves of Grass. Och i den tredje delen är Simon programmerad att recitera Whitmans poesi när han blir uppjagad, med en något märklig effekt. – Och det är mycket intressant att se hur Cunningham väver in Whitmans ord i berättelsen, hur poetens ord i sig blir en röd tråd genom bokens alla tre delar.

Märkliga dagar är mest intressant som en experimentell bok. Språket är naturligt och framförallt slås jag av hur Cunningham, utan att skriva läsaren på näsan om vad som hänt, beskriver en post-apokalyptisk tillvaro i USA i den tredje delen. När jag läst färdigt vet jag fortfarande inte vad som hänt, endast genom de fragment som framkommer i vad romangestalterna gör och säger får man någon uppfattning om det skedda.

Märkliga dagar är lättläst, och jag märker hur jag gärna vill fortsätta läsa: det är en sidvändare. Det är en bra, experimentell bok, som jag som läsare gärna dras in i.

tisdag 14 juli 2009

Micronovell

Författarcoachens blogg tipsar om Skrivarkonsultens inlägg om en kampanj i Jönköpings Posten. Uppdraget är att skriva en novell på sex ord (jmf Hemingways berömda micronovell, som återges på Skrivarkonsultens blogg).

Det låter som ett intressant experiment; kunde vara något att sitta och slipa på, formulera, omformulera och skära bort med fina, skarpa små snitt... Tolstojs råd är här tagit till en extrem:
"Inga tillägg, hur briljanta de än är, kan förbättra ett verk i lika hög grad som nedstrykningar."
Sen behöver man ju inte nödvändigtvis skicka in texten till Jönköpings Posten. – Eller varför inte?

torsdag 9 juli 2009

Bokrecension: Final Exits

Final Exits: The Illustrated Encyclopedia of How We Die är skriven av Michael Largo.

Redan det kitschiga omslaget illustrerar väl vad som möter inne i boken: en hängd man, med i kniv i huvdet, ett svärd i axeln, en spik i ena foten och den andra foten – brinner. Dessutom är han styckad fem delar. För det här är en bok om sannolika och alldeles osannliga frånfällen. Omåttligt intressant, och, faktiskt, omåttligt roande. Du kan dö av nästan vad som helst.

Boken fungerar som en uppslagsbok, där varje sannolik och osannlik orsak till död har en längre eller kortare artikel. Dessutom är artiklarna kompletterade med mängder av statistik och fakta som man kanske inte alltid är bekant med sedan innan, inte ens om man har döden som arbetsfält. Till exempel de problem som det innebar (i USA) i början av förra seklet, när ambulanstransporter ofta utfördes av – begravningsentreprenörer... (sid. 17).

Några andra fakta som jag inte kände till kan kanske vara värda att lista, som exempel på uppgifter man får sig till livs i Final Exits:

Anabola stereoider uppfanns på 30-talet och gavs till soldater i Andra världskriget för att höja deras prestationsförmåga, och något decennium senare spreds bruket även till idrottsvärlden. Mellan 1964 och 2003 har så många som 9673 amerikaner avlidit av att ha använt steroider. Men droger under idrottssammanhang är inget nytt – opiater och annat användes redan under antikens olympiader (sid. 22f).

2752 personer avled i samband med att flygplanen kraschade in i World Trade Center 2001. Men redan när WTC uppfördes dog så många som 60 personer i arbetsplatsolyckor. Fler än vid något annat kontorsbygge i modern tid (sid. 48). Som jämförelse kan nämnas att endast sex personer avled när Empire State Building byggdes (sid. 121).

Om du ska opereras kan det vara en bra idé att låta det ske på en måndag. I alla fall enligt amerikansk statistik är det den veckodag då lägst antal personer avlider på operationsbordet (sid. 132).

Och så håller det på. Sida upp och sida ner av uppgifter om döden. Här finns artiklar om död i samband med cykelturer, kräkningar, pest, elavbrott, cheerleading, smittor från kackerlackor, självmord, vattenallergi (jo, det finns), flygolyckor, äta hår, ångor från popcorn poppade i microvågsugnar (24 amerikaner lär ha dött av detta 2003. Sid. 247), seriemord, (amerikanska) krig, och så vidare, och så vidare...

Det jag reagerar på som yrkesman är i synnerhet två fakta: att en vanlig amerikansk begravning sägs kosta omkring 10 000 dollar (sid. 406). Det är mycket, mycket dyrare än en svensk dito, som snarare ligger på kring 25 000 kronor. Och att statistiken för kremation/jordbegravning är omkastad i USA: 75 procent jordbegravs och 25 procent kremeras (sid. 405). I Sverige är det nästan precis tvärtom.

Sen bör också en annan sak nämnas: Hart's Island, New Yorks begravningsplats för okända döda. Gravar grävs av fångar, i form av stora diken, där de enkla kistorna placeras tre på höjden och två i bredd, så att 1650 döda ryms i varje gravdike. 5000 döda begravs på Hart's Island årligen. Totalt finns där, sedan begravningarna inleddes 1869, 750 000 döda. Inte nåt man hör om varje dag... (sid. 407f.)

Boken är skriven på ett lättfattligt och intresseväckande sätt. Den är rikt illustrerad med vintagebilder, ibland endast löst associerade till texterna de står bredvid. Små faktarutor, utmärkta på så sätt att texten står i kursiv utanför brödtexten, lyfter fram exceptionella eller udda fakta. Jag brukar vända mig mot att text lyfts ut ur brödtexten, men i Final Exits funkar det bra. Boken är uppenbarligen skriven för en amerikansk publik, men den är ändå intressant för en icke-amerikan.

Jag undrar emellertid hur Largo kunnat få fram alla statistiska uppgifter, till exempel att 91 personer dött och 19 867 personer skadats av paraplyer sen 1975 (sid. 357). Och då utgår jag från att uppgifterna gäller USA. Men ändå? Vem för statistik över antalet paraplyskador? Försäkringsbolag? Antagligen gömmer sig svaret i den 46 sidor långa käll- och litteraturförteckningen...

Men, alla med ett intresse för döden som fenomen: skaffa och läs.

söndag 5 juli 2009

Frosseri

Det är skönt att ha semester! Frossar i litteratur — just nu mest de följande tre böckerna: Final Exits, som nämnts tidigare. Det är en uppslagsbok över massor av möjliga och för den delen knappt möjliga sätt att dö. Jag läser Språkbitar som består av en mängd miniessäer på vanligtvis knappt två sidor, som alla handlar om språk på olika sätt. Och så Nietzsches Avgudaskymning med Antikrist i engelsk översättning: får epifaniupplevelse efter epifaniupplevelse! Mitt Nietzscheintresse har varit vilande, om än ohöljt närvarande, men det känns bra att plocka upp honom igen – ingen attackerar som Nietzsche, ingen är värre fiende eller bättre allierad.