söndag 4 oktober 2009

Bokrecension: Våtmarker

Våtmarker är skriven av tyska författaren Charlotte Roche.

Ramberättelsen går ut på att 18-åriga tyskan Helen hamnar på sjukhus, eftersom hon fått en analfissur som behöver opereras. Läkaren blir då ombedd att även operera hennes uthängande hemorrojder. Under sin sjukhusvistelse ligger Helen och funderar på sitt liv, och ägnar sig åt små experiment och utflykter. Detta är själva berättelsen.

Och om man tycker det är magstarkt att berätta om i en bok, så är det ingenting mot vad mer man får veta om Helen som man aldrig någonsin skulle komma sig för att undra. Jag tänker inte gå in så mycket mer på vad det innebär, eftersom det väl i så fall skulle få bloggen flaggad för stötande innehåll... Men ett i sammanhanget harmlöst utdrag kan jag bjuda på i alla fall, där Helen berättar om en av sina vanor:
"Sedan dess lever jag ett toalettdubbelliv. Jämt när jag kissar eller bajsar, äter jag upp alla snorkråkor i näsan. Det ger en befriande känsla i näsan. Men det är inte huvudskälet till varför jag gör det. Ifall jag kommer över en torr kråkbit och drar i den och därmed sätter näsan i rörelse och lyckas dra ut en längre kråkslemklump, blir jag kåt. [...] Alltsammans åker in i munnen och tuggas långsamt med framtänderna så att jag tydligt kan känna smaken. Jag behöver ingen näsduk. Jag är mitt eget sopnedkast." (sid. 119)
Jag brukar skriva att jag uppskattar att skakas om av böcker, att de gärna får vara udda. – Nå, den här boken var bland det mest udda jag läst hittills. I vilket fall när det gäller banal, om än slipprig äcklighet... – Roche frossar i detaljerade, grafiska beskrivningar av huvudpersonen Helens hygienvanor. Och Helen är inte en hygienisk person. Snarare njuter hon av att vara smutsig, att inte tvätta sig.

Men om man ska se bortom det äckliga, så kan det vara en intressant reflexion att fundera på vad boken säger om kvinnan och kvinnosyn. Hade en man beskrivits på lika ingående vis, hade det antagligen inte fått mig att reagera som jag nu gör, när kvinnan, madonnan, rivs ner i smutsen och pratar om hur det känns för fingrarna att känna på insidan av livmodern. Jag hade velat läsa en feministisk analys av Våtmarker. För vad läsaren möter i boken är en mycket biologisk förståelse av Helen, en kvinna som subjekt, som söker njutning, som struntar i normer. En mycket stark kvinna.

Trots de ingående beskrivningarna av Helens privatliv är Våtmarker på intet sätt en erotisk bok, absolut inte. Snarare en sexualpsykologisk roman. Och egentligen vet jag inte vad jag tycker om den... Ramberättelsen: en ung kvinna på sjukhus, som funderar över sin tillvaro och trasiga familj – ja, det räcker för berättelsens syfte. Berättarstilen är så rak och tydlig som det bara går – det är bra. Och själva berättelsen i sig – ja, den är banal, men den får mig att reagera med både fascination och äckel, så det måste väl också betyda att den är bra...

2 kommentarer:

Fågelflickan sa...

Kvinnan=madonnan?!

Creutz sa...

Ja, i det gamla sexistiska arketypiska föreställningsparet madonna – sköka; omöjligheten för män att se kvinnor som annat än det ena eller andra...