fredag 4 december 2009

Bokrecension: Nero

Nero är skriven av Jürgen Malitz.

Jag köpte den här boken för att kanske få en ny syn på Nero. Att han inte var så överdjävlig som traditionen bjuder. Nå, jag fick en något nyanserad bild. Han var nog inte överdjävlig. Bara skitjobbig...

Malitz börjar med att beskriva Neros barndom och fortskrider sedan i lagom avvägda tematiska men också kronologiska varandra följande kapitel. Det fungerar utmärkt. Den unge Nero framträder som en bricka i hans mors spel om makten i Rom. Men när han väl adopterats av kejsaren och kejsarens egen son dött under märkliga omständigheter (epilepsi? förgiftning?) i Neros närvaro börjar han odla sina talanger. Han verkar ha varit en duktig poet. Han spelade cittra och gillade teater. Det var inte särskilt populärt bland de hårdkokta romarna.

Nero blir kejsare. Han utmanövrerar sin manipulerande mor och driver henne i döden. Han ser också till att alla andra män som kan påvisa släktförbindelse i nedgående led med kejsarätten som stammar från Caesar och Augustus dör. Han tror sig på så vis befästa sin makt.

Kejsar Nero verkar bli beroende av sitt folks kärlek. Han ger sig i väg till Grekland och deltar i en mängd friidrottstävlingar. Han flyttar dem i tiden för att han ska hinna vara med på dem, och lägger till grenar. Och vinner tusentals priser... Han ger grekerna förmåner, trixar med skatter och blir allt mindre omtyckt av romerska militären och aristokratin.

Och så är det detta med branden. Det verkar vara allt annat än klart att Nero var orsaken till att Rom brändes ner. Men de kristna fick hursomhelst skulden och fick straffet som mordbrännare får: man tände eld på dem. Bland annat i Neros egen trädgård.

Till sist blir en sammansvärjning mot Nero så omfattande att han inte finner någon annan utväg än att med hjälp av en förtrogen ta sitt eget liv i sitt nästan utrymda och nybyggda palats.

Man tycker synd om Nero. Om han sluppit bli kejsare och fått lov att vara en musiker eller poet hade hans grymhet inte fått sådana konsekvenser för så många som kom i hans närhet. Han var säkert mycket ensam och oerhört beroende av bekräftelse. Jag tror att det kan ha varit så enkelt.

Boken avslutas med ett appendix med ett utdrag ur Suetonius kejsarbiografi; nämligen den del som behandlar Nero. Det är en högintressant textsamling. Suetonius föddes ett knappt decennium efter att Nero dött, så han ligger ganska nära i tid till det han beskriver. Han skriver också att han själv har manuskript av Neros egen hand, med hans egna dikter. Suetonius instämmer med Malitz beskrivning av Nero, och lägger till ytterligare lite skärpa. Visserligen säger kanske Suetonius berättelse mer om hur Nero uppfattades ett tag efter sin död, men särskilt missvisande behöver det inte nödvändigtvis vara för det.

Bland det mest fascinerade med beskrivningen av Nero tycker jag det är, att aristokratin så föraktar hans konstnärliga sida och hans vilja att själv delta i tävlingar med folket... Folklighet var tydligen inte på modet då...

Nero är en intressant bok som ger mersmak; jag vill gärna läsa på mer om romartiden. Det är verkligen en fascinerande epok.

0 kommentarer: