tisdag 19 oktober 2010

Sakral ton: Bibel 1917 och Bibel 2000

En text som säger samma sak som en annan text, kan ändå ha en helt annorlunda klang. Vi tar ett exempel från bibeln.

Uppenbarelseboken 13:1-6 lyder i Svenska kyrkans nu officiella Bibel 2000 sålunda:
»Och jag såg ett odjur stiga upp ur havet. Det hade tio horn och sju huvuden och på sina horn tio kronor och på sina huvuden hädiska namn. Odjuret jag såg liknade en leopard, och dess fötter var som en björns och dess gap som gapet på ett lejon. Och draken gav det sin kraft och sin tron och stor makt. Ett av dess huvuden såg ut att ha fått ett dödligt hugg, men det dödliga såret hade läkts. Hela jorden greps av beundran för odjuret och följde det, och man tillbad draken för att han hade gett odjuret makten, och man tillbad odjuret och sade: 'Vem är som odjuret? Vem kan strida mot det?'« (Bibel 2000)
Om man istället ser på den tidigare officiella bibeln, från 1917, står det så här:
»Då såg jag ett vilddjur stiga upp ur havet; det hade tio horn och sju huvuden, och på sina horn hade det tio kronor och på sina huvuden hädiska namn. Och vilddjuret, som jag såg, liknade en panter, men det hade fötter såsom en björn och gap såsom ett lejon. Och draken gav det sin makt och sin tron och gav det stor myndighet. Och jag såg ett av dess huvuden vara likasom sårat till döds, men dess dödssår blev läkt. Och hela jorden såg med förundran efter vilddjuret. Och de tillbådo draken, därför att han hade givit vilddjuret sådan myndighet; de tillbådo och vilddjuret och sade 'Vem är lik vilddjuret, och vem kan strida mot det?'« (Bibel 1917)
– Jag menar att kyrkan gott kan kosta på sig att ha en sakral ton, både i liturgin i gudstjänsten, och i bibelstudiernas texter. Menar man att texten faktiskt är helig (hur absurt det än verkar för oss klassiska humanister), bör den få vara i så estetiskt skick som möjligt. Det är kring det gamla språket som bibeln vunnit sin plats som språkformare. Nu är bibeln här i samtida språkdräkt. Sen ett tag tillbaka. Och är därmed utan språkmagi. Äkta språklig patina förstärker det sakrala skenet. Det är en illusion. Men det är vackert. Det låter annorlunda med »sårat till döds« jämfört med mer samtida »dödligt hugg«. Det låter annorlunda med »stor myndighet« jämfört med »stor makt«. Det låter annorlunda med »vilddjuret« jämfört med »odjuret«.

Så, säger någon, att den höga stilnivån på texten skrämmer bort folk. Nåja, säger jag, som att folk spontanläser bibeln! De med intresse för bibeltexten, av religiösa eller humanistiska skäl, lär nog, genom sitt intresse, ta sig till en bibel ändå, och snarare trollbindas av språket, än avskräckas ifrån det. Allt behöver inte nödvändigtvis vara lättsmält, så länge det inte är svårsmält bara för svårsmälthetens egen skull. I bibeltexternas fall är det okej att vara något mer svårsmält för att nå högt ställda estetiska mål. Och den sakrala tonen.

Jag är anar att Bibel 2000 kommer att låta lika daterad om trettio år, som romanprosa från sjuttiotalet ibland låter för oss i dag. Men Bibel 1917 kommer bara att låta mer magisk...

5 kommentarer:

Anonym sa...

Intressant. Heja 1917!

AW

Hanneles bok-paradis sa...

jag har kollat Gamla Testamente som serie

Creutz sa...

Minsann! Men – jag förmodar att det inte var särdeles sakralt...? :)

Petter Malmberg sa...

Jag tycker att de delar av neubibeln som jag läst står sej rätt bra bredvid 1917 års.
Patina lär den få med tiden.

Karl den tolftes bibel är ändå den bästa.

Creutz sa...

Åh, det är välljudande svenska, absolut! Språkligt underbart – för en text som skrivs in i samtiden. Men för en bok som teoretiskt ska hålla i över 80 år (om det tar lika lång tid till nästa officiella översättning)? Jag är inte säker på det. Översättningen är FÖR perfekt anpassad till vårt språk här och nu. Det är en översättning i fasettslipad kristall. Inte i den granit jag föredrar...

Men vi får väl se.