tisdag 30 november 2010

Fragment: Ragnarök

Nu när jag har en fascinationsperiod för fornnordisk mytologi och lyrik, skrev jag en text om vår nordiska apokalyps, såsom källorna föreställer oss den. Källorna spretar, och sammanställningen blir nog godtycklig. Men nog är det en dynamisk slutscen som de hade bland sina myter, nordborna som gick häromkring för tusen och över tusen år sedan?

Som kunskapsbank till texten använder jag Nordiska gudar och hjältar av Anders Bæksted. Boken hoppas jag recensera inom kort.

* * *
Ragnarök

Först tre iskalla vintrar. Det är tecknet på att tiden är inne. Sen ska jättarna göra uppror mot asarna. Jättarna är äldre än asarna, de är iskalla och de är de första. De är kaosmakterna. Loke, som så ofta varit asarna till bekymmer, har blivit härförare för ondskan, och far på skeppet Nagelfar. Skeppet är byggt av de dödas naglar. Och Loke följs av de döda i Hel, de döda som dött sotdöd eller åldersdöd. Dessa ska gå i strid mot de kämparna från Valhall: gudar och fallna stridsmän.

Heimdall är asarnas väktare, han vaktar bron Bifrost – som leder till Valhall – från oknytt och jättar. Nu ljuder hans horn över jorden. En varningssignal, att allt inte är som det brukar. Den signalen skall bli jordens svanesång.

I havet bor Midgårdsormen, en son till Loke, ett fruktansvärt väsen. I de sista dagarna är han vred och vrider sig och sköljer jorden i vatten, och tar sig upp på land. Där möter han Tor, den starkaste guden, och de två kämpar mot varandra. Tor lyckas dräpa ormen, men själv är han skadad av ormens etter. Tor stapplar nio steg, sen segnar han ner och är död. Den mystiska helveteshunden Garm är lös också han. Han går i kamp med den lika mystiska asaguden Tyr. De dödar varandra. Och från de iskalla fjällen sveper en drake fram. Draken heter Nidhögg, och mellan hans fjädrar finns det lik.

Allfadern Oden, själv nog en gammal dödsgud, kämpar mot en annan av Lokes söner: Fenrisulven, ett starkt monster som asarna kedjade fast, men som nu kommit lös. Oden vinner inte kampen mot Fenrisulven. Oden blir slukad. Men hans son, Vidar, hämnas sin far, och vrider isär ulvens käkar, tills ulven är död. Loke, av jättesläkt, härförare för mörkret, kämpar mot väktaren Heimdall. Båda dör de i kampen.

– Så sjunker jorden i havet, och lågor slår upp mot en himmel där stjärnor slocknat och solen inte längre finns kvar. – Men gömda i en skog finns de två sista människorna: Liv och Livtraser. De livnär sig på morgondaggen. Dessa två ska återskapa människosläktet på jorden, när marken lyfter sig ur havet. Och bland asarna finns få överlevare. Men den sedan länge döde Balder, Odens son, lever igen. Nu börjar en ny tid.

Spefull runristare

En runristare på Öland förefaller inte varit nöjd med vad han fick för bekymret med att hugga in bokstäverna i stenen. Detta är vad han skrev:
»Hade de mer mig givit
hade jag bättre skrivit.«
– Fornsvensk lyrik, Åke Ohlmark, sid. 38.

Det illustrerar rätt fint nackdelen med att bara runristaren själv kunde läsa...

måndag 29 november 2010

Effektiv vårpoesi i vintertid

Ett exempel på lakonisk men oerhört effektiv poesi.
Ett grönt blad på marken

Grönt! Gott,
friskt, skönt vått!
Rik luft, mark!
Ljuvt stark,
rik saft,
stor kraft!
Friskt skönt
grönt!
– Gustaf Fröding
(ur Efterskörd)

söndag 28 november 2010

Marginalanteckning: Nordiska gudar och hjältar

Ägnade Första advent åt att fortsätta läsa på om nordisk mytologi. Det är fantastiskt intressant. Nordiska gudar och hjältar av Anders Bæksted är en utmärkt handbok för att nå en omfattande kunskap om nordiska myter och deras tänkbara bakgrunder.

– En sak som slår mig särskilt, i jämförelsen med de judeokristna myterna, är den burleska munterhet som asatron ger uttryck för: humor – detta som är så kliniskt frånvarande i bibelns knastertorra texter.

Och – gudarna och de andra mytiska gestalterna i asatron slåss, super och festar, de bedrar varandra och de sluter förbund. – De judeokristna religionerna är asketiska mytsystem, där det mänskliga i människan förtrycks. Gud allsmäktig belönar blind lydnad mot allt förstånd. I asatron är individuellt mod det relevanta.

lördag 27 november 2010

Hittade en skattkammare

Var förbi Knallefyndet i dag. Jag vann Prometheus på Tradera från Knallefyndet, och hämtade ut boken direkt av handlaren. – Och där, i ett höghus på Bergsäter dolde sig en skattkammare! Tusentals böcker, i mängder av bokhyllor! Udda böcker! Fina böcker! Billiga böcker! Dessvärre hade jag inte med mig så mycket kontanter, men jag fick ändå med mig elva volymer hem, förutom Prometheus.

Så, nu har jag utökat boksamlingen med följande fina titlar:

– Rudyard Kipling: Kim (1928)
– Edla af Klercker: Vett och dårskap: Kulturskildringar från 1700-talets England (1918)
– Wilhem von Braun: Samlade dikter I-IV (1902)
– Herman Rauschning: Nihilismens revolution (1940)
– Erik Axel Karlfeldt: Fridolins visor, Fridolins lustgård, Vildmarks- och kärleksvisor, Flora och Bellona, Hösthorn (1931)
– Sven Hedin: Från fronten i väster (1915)
– Ernest Hemingway: Öar i strömmen (1971)

Har du vägarna förbi Borås en helg, så titta gärna in på Knallefyndet. Innan jag hunnit fynda upp hela boklagret.

Hedniskt mytsystem

Västerländsk idétradition är genomsyrad av tankegods från det kristna mytsystemet. Nåväl, vi har ett nordiskt, hedniskt mytsystem också. I hopp om att till sist sätta mig bättre in i det, skaffade jag i går Nordiska gudar och hjältar av Anders Bækstad från favoritantikvariatet. Förhoppningsvis kan det ge lite nytt stoff åt min personliga tankeflora av myter, motiv, berättelser och tematan.

Intressant verkar det, hursomhelst.

onsdag 24 november 2010

Bokrecension: Moria land

Moria land är skriven av Sven Delblanc (d. 1992).

Moria land syftar på det berg där Abraham av Gud befalls att offra sin son Isak som ett brännoffer. Men, som bekant är, ingriper Gud i sista minuten och Abraham befalls att istället offra ett lamm. Moria blir på så vis en symbol för den yttersta prövningen. I Moria land blir det också symbolen för en svår relation mellan en far och en son.

Berättelsen består av den namnlösa huvudpersonens dagboksanteckningar och brev till sin son. Vi befinner oss i en odefinierad framtid. Boken gavs ut 1987, så ett rimligt antagande utifrån omständigheter i boken är att den odefinierade framtiden torde vara ungefär synonym med vår egen tid. Sverige har blivit en kommunistisk diktatur, en lydstat under en asiatisk nation som vi väl får förmoda är Kina. I norr kämpar rebeller mot makten. I Stockholm arbetar huvudpersonen som någon sorts tjänsteman på Nationalmuseum.

Och huvudpersonen skriver sina texter till sonen som han inte haft kontakt med på åtskilliga år. Han vet inte om sonen lever. Han vet inte om han är rebell. Själv har han inte varit rebell. Han avundas sonen dennes avståndstagande från regimen. Själv har han flutit med. Själv är han gammal bekant med diktatorn, kallad Ledaren, från sin studietid. Men han planerar ett dåd, för att utplåna sin overksamhet: ett meningslöst dåd, men ett dåd i protest: han planerar att döda sin chef på Nationalmuseum.

Allteftersom vi läser vidare i boken framstår den åldrige tjänstemannen som alltmer senil och förvirrad. Verkligheten flyter ihop med en drömvärld på ett mycket skickligt vis. Tjänstemannen förlorar sig i sina minnen, drar om och om igen sina paralleller mellan den egna situationen och Abrahams situation, ställd inför befallningen att offra sin son.

Och så når vi upplösningen, som ställer historien på ända, och som på ett sätt rättfärdigar de ganska långa textpartier när jag som läsare frestas att lämna boken åt sidan, partier när huvudpersonen verkar hopplöst förlora sig i sina minnen.

Det är en mycket pessimistisk bok. Delblancs skildringar är ofta dystra och misantropiska. Moria land är inget undantag. Berättelsen är en dystopi upplevd inifrån ett förtvivlat och förvirrat psyke. Dystopier är ju ofta intressanta att läsa, både som skildringar av det andra, en annan möjlig värld, och för att avslöja de dystopiska drag som måhända faktiskt finns i den faktiska tillvaron. Själv ser jag Moria lands värld som en psykologisk geografi över hur det måhända kan vara att ha levt som medlöpare i Nazityskland; sen må Moria land skildra en kommunistisk angivarstat – mekanismerna torde likna varandra i båda ideologierna.

Läs Moria land för att ta del av en allt annat än upplyftande berättelse om mänsklig svaghet, förvirring och eskapism. Och läs Moria land för överraskningarna du får i bokens slutskede.
– – –
Moria land, Sven Delblanc, Bonniers 1987. ISBN: 91-0-047247-6.

tisdag 23 november 2010

Poetiskt fragment: von Heidenstam

»Samma ensamhet oss väntar alla,
samma sorgsna sus på gravens gräs.«
– Verner von Heidenstam
ur dikten »Vi människor«

Fotspår i snön

»Fotspår i sanden« — en och annan kanske känner igen den förnumstiga kristna uppbyggelsedikten av Mary Stevenson? Den handlar om hur människan, när hon har det fördjävligast och inte ser Gud någonstans, i själva verket blir buren av Gud. Dubbeltänk, sa Orwell.

Nåväl, jag ser inte fotspår i sanden. Jag ser fotspår i snön. Förgängliga. Jag ser ett vykort bortglömt i en låda, med en bortglömd avsändare och bortglömd adressat som ett fotspår. En anteckning i marginalen på en bok i ett antikvariat. Några noteringar i en död släktings gästbok. Ett fotografi som fryser det förgångna i en illusion av närvaro, en illusion skapad på papper av idel kemikalier. Det är fotspår.

Jag hoppas lämna många fotspår efter mig.

måndag 22 november 2010

Tips: Postertext

Konst av text? Jajamensan! Via Bokfetischist får jag tipset om Postertext i Kanada. De skickar inget till Sverige – än. Men låt oss hoppas att de snart gör det! Tänk att ha Kafkas Förvandlingen på väggen, hela texten, med ett textvacuum format så att man ser konturerna av en man, vars skugga är en insekt...!

Det här får man hålla ögonen på!

Ut i skogen

Ibland – en längtan efter att ta boken under armen, ge sig iväg ut i skogen, gå till en fin glänta, slå sig ner i snön och läsa.

söndag 21 november 2010

Fragment: Drömmar

Drömfragment från eftermiddagsdvalan:
I källaren jagade jag människor som infekteras med små varelser. Jag dödade dem på något vis. Dagen efter hade de blivit enorma, håriga larver. Jag jagade dem med en dolk. Långt innan allt det här var jag på bjudning ute i skogen. En av de bjudna hade ångest, och kunde bara bota sin ångest genom att binda fast madrasser högt upp i ett träd.

Marginalanteckning: Dagbok från Berlin

Genom sina noteringar i Dagbok från Berlin fångar William L. Shirer känslan i Tyskland före och under kriget på ett fascinerande vis. Tyskarna matas med förvridna fakta från media. Och Tyskland blir det stora offret.

Den 14 september 1939, några dagar efter krigsutbrottet, skriver Shirer bland annat:
»Hembiträdet kom in i kväll för att tala om hur gräsligt hon tycker det är med krig.
– Varför har fransmännen börjat krig mot oss? frågade hon.
– Varför har ni börjat krig mot Polen? sa jag.
– Hum, sa hon och såg dum ut. Men fransmännen, de är människor som vi, klämde hon i.
– Kanske polackerna också är människor som vi, sa jag.
– Hum, sa hon, tom i synen igen.« (sid. 177)

Fragment: Min vrå

vad jag vill ha
är en vrå
med insikt
så att jag rätt bedömer
människorna
och rätt beskriver
människorna

fredag 19 november 2010

Fragment: Same, same

Bygger berget av nötta böcker
& når himlen klockan 1 i e.m.

Oh well,
jag fattar mer,
men fortfarande samma
förbannade hemorrojder.

torsdag 18 november 2010

Citat: Allt i livet går det att skriva om!

»And by the way, everything in life is writable about if you have the outgoing guts to do it, and the imagination to improvise. The worst enemy to creativity is self-doubt.«
– Sylvia Plath

onsdag 17 november 2010

Karin Boyes försvinnande

Hos Karin Boye Sällskapet hittar jag en text skriven av Ulf Boye (d. 1999), Karin Boyes bror. Texten heter »När Karin slutade sin bana«, och består av Ulf Boyes dagboksanteckningar, från det att han får veta att Karin Boye försvunnit från hemmet i Alingsås, till dess att hon hittas död vid Bolltorp, halvsittandes mot en sten, med en flaska vichyvatten och en sömnmedelburk bredvid sig, vidare över hur hon bars till bårhuset. Texten avslutas med några kompletterande anteckningar av Ulf Boye.

Där Karin Boye hittades finns idag en skylt som markerar minnesstenen. Dit vill jag leta mig fram. Karin Boye Sällskapet har bilder på stenen. Graven finns på Östra kyrkogården i Göteborg.

Utdrag ur Shirers dagbok, 1938

Jag läser den amerikanske journalisten William L. Shirers Dagbok från Berlin: En radioreporters anteckningar och kommentarer 1934 — 1940. Fantastiskt intressant. En intressant aspekt med dagboksprosa, är att författaren vid nedtecknandet av en post inte vet hur tillvaron kommer att te sig en dag senare, än mindre ett år eller ett decennium senare. Efterklokheten finns ännu inte. Bara det omedelbara. Subjektivt fotografiskt. Vilka detaljer som senare skulle få betydelse är ännu inte klart urskiljbart.

Ett utdrag från den 25 augusti 1938, då Shirer är i Berlin:
»Militärattachéerna är fortfarande tillplattade i kväll. Bland allt annat som riksvärnet visade Horthy (och världen) i sin stora parad i dag fanns en kolossal fältkanon, minst 35 cm:s, som släpades in i fyra delar på lastbilar. Där fanns flera tunga kanoner och nya tunga tanks och infanteriet paradmarscherade så det gnistrade om det. Men den nya Tjocka Bertha var dagens sensation. Ingen hade någonsin sett en så stor kanon, frånsett slagskeppens och järnvägsartilleriets. Och som åskådarna applåderade den! Man skulle inte trott att det gällde ett själlöst stycke kallt stål. När jag besökte legationen efter paraden höll våra militärattachéer på att göra skisser ur minnet av pjäsen. Fotografering var förbjuden, frånsett en eller ett par officiella bilder som inte visade mycket. Ralph (Barnes) är alldeles till sig. Några av de amerikanska korrespondenterna, som är lite svaga för nazisterna, skrattade ut mig på Tavernan i kväll när jag sa att tjeckerna skulle slåss.«
William L. Shirer skrev senare den monumentala Tredje Rikets uppgång och fall.

tisdag 16 november 2010

Vindling om döden

Döden är ultimat. Den döda kroppen lämnar inte utrymme för tvivel – om döden. Tomheten efter någon som nyss var där men inte längre är där lämnar inte utrymme för tvivel om döden.

Så vad gör människan med döden, hur förhåller hon sig till den? — Samma sak som hon gör inför allt som hon uppfattar som det yttersta: Gud, naturen, födelsen, kärleken... Hon skriver poesi. Således alstrar döden poesi. Vare sig det handlar om pittoreska dödsannonsverser eller Stagnelius' dödslängtande »Till förruttnelsen«, Ferlins mildare om fågeln på kvisten och all tröst som den sörjande eller den inför döden oförstående i de vackra orden försöker finna – tal om goda minnen, tal om återseende, tal om frid...

Men den vackraste poesin om döden, är poesin som inte försöker släta över den, utan går den tillmötes på så vis, att den tillåts vara fruktansvärd, svart och ultimat. Men också den stora fridgivaren. Som hos Ekelöfs »Vi är alla i samma natt«, där döden är kyla, likväl som värme.

lördag 13 november 2010

Bokrecension: Amado mio

Amado mio är skriven av Pier Paolo Pasolini.

Boken spänner över knappt hundra sidor, och kan väl snarast kallas långnovell. Läsaren får lära känna Desiderio, ung student. Han förälskar sig i landsbygdspojken Iasìs. Amado mio består i stor utsträckning av Desiderios kval över att inte få vara nära sin Iasìs.

Pasolino har skrivit en närmast experimentell bok på ämnet homosexualitet. Pasolini var ju som bekant själv homosexuell, och blev till exempel utkastad ur kommunistpartiet på grund av just detta. Homoerotiska biklanger är inte svåra att finna i hans filmproduktion. I Amado mio bearbetar han ämnet, för honom nog mycket ångestfullt, i ren textform, beklädd med en mycket rik flora av referenser, poetiska utdrag och symbolik. – Som exempel på Pasolinis problematiska inställning till homosexualiteten, kan kanske anföras just det, att Desiderios och Iasìs, när de till sist försonats och har en romantiskt vandring tillsammans, går över en naturlig uppsamlingsplats för sopor från havet: de är omgivna av kadaver.

Säkert hade läsupplevelsen varit än rikare om jag förmått snappa upp fler referenser. Som väl är finns fotnoter som knuffar mig i rätt riktning. Jag hade önskat än fler noter!

Amado mio skrevs redan på fyrtiotalet, men gavs ut först 1982. Om det har att göra med att innehållet emellanåt får läsaren att tänka på Nabokovs Lolita, på grund av det rent allmänt anstötliga med homosexualitet, eller på grund av textens relativa otillgänglighet vet jag inte. Mest intressant torde emellertid boken vara för personer med intresse av HBT-litteratur, eller med särskilt intresse för Pasolini själv.
– – –
Amado mio, Pier Paolo Pasolini, Italienska Kulturinstitutet "C.M. Lerici" 2010. ISBN: 978-91-979028-1-6.

Samlar i ladorna

Jag samlar böcker till det drömda biblioteket i huset på landet.

Jag köper böcker som aldrig förr – men till bråkdelen av den kostnad jag tidigare lagt ut. Jag handlar på Röda korset. Jag handlar på Tradera. Jag kollar i fyndlådor. Och jag kommer säkert att besöka traditionella auktioner, Myrorna (även om jag starkt ogillar Frälsningsarmén, det medges) och vad som nu kan dyka upp. Klassiker läses med fördel i volymer som luktar av ålder. – Och att stryka under i de åldriga böckerna är inte ett övergrepp; det är att ära dem, att ta dem till heder, att bruka dem. Och hittar jag anteckningar av någon annan läsare, nån som var där jag är i texten för femtio, sextio, sjuttio år sen, ja, då har jag helt enkelt en medvandrare.

Så mängden böcker på att-läsa-hyllan växer snabbare än jag hinner avverka dem. Det gör inget. Det känns behagligt att veta, att det finns böcker där, redo att tas fram närhelst jag vill.

Och nån gång ibland unnar jag mig ändå nån importerad bok via Amazon eller nån ny bok från Adlibris. När begäret efter boken övervinner motståndet som priset utgör.

fredag 12 november 2010

Bokrecension: Agnar

Agnar är författad av Sven Delblanc, och utgör en fortsättning på Livets ax.

Livets ax handlade om Delblancs barndom. Agnar skriver Sven Delblanc svårt sjuk i den cancer som snart kommer att ta hans liv. Boken handlar om hans tonårstid.

Det är ingen munter berättelse. Pessimismen är grundmurad. Delblanc beskriver en utvandrad fader nedsjunken i trasproletariat. Han besöker honom en sommar, och kommer knappt därifrån, efter månader av drängtjänstgöring. Vi har också farmodern, livrädd för att den unge Sven ska förhäva sig. Ty man ska inte tro att man är nåt. Jantelagen är grundmurad. Modern skymtar knappt i bakgrunden, liksom nåt syskon. Detta är främst berättelsen om den unge Sven själv, den föraktade men på något sätt ändå avhållne fadern, och farmodern.
»Gyttja var allt och dy.«
Så låter mantrat. Främst i fråga om pubertetspojkens könsdrift, som Delblanc återkommer till gång på gång på gång med en snarast generande öppenhet; han liknar sin mandom vid ett vildsvin som reser sig på bakbenen. Han beskriver sin längtan efter samlag. Han beskriver nattliga fantasier och autoerotiskt beteende. Han förtiger icke. – Vilket kan synas fascinerande: här sitter den sextioårige, döende Delblanc och författar sin ungdom, och återkommer och uppehåller sig då vid den ack så naturliga men likaledes sällan beskrivna galopperande sexualiteten hos den unge mannen.

Delblanc skriver inte en munter historia.
»Jag plågas av en sexuellt överförd sjukdom, som alltid leder till döden. Sjukdomens namn är livet. För att livet snabbare skall nå sitt mål tar den lidandet till hjälp.« (sid. 142)
Där andra skulle poängterat den mycket intelligenta Delblancs klassresa uppåt; från dyn hos fadern i Kanada, till docentstolen i Uppsala, och någon skulle poängterat det äventyrliga i hans liv, och ytterligare någon skulle poängterat hans rika släkthistoria och intrikata personliga förhållandena inom släkten, där väljer Sven Delblanc själv att fokusera på gyttja och dy. Misären. Lidandet, som mot slutet av boken får honom att skriva sin berättelse endast med vänster hands pekfinger.

Det är sällan man läser en så oförställd klagoskrift över livets vedermödor. Det gör ont att läsa. Men jag tror också att den i sin oförställdhet ger läsaren en stor inblick i denna lidande människas inre liv, och den värld som denna människa, Sven Delblanc, är.
– – –
Agnar, Sven Delblanc, Månpocket 1994. ISBN: 91-7643-006-5.

torsdag 11 november 2010

Bokrecension: Europeana

Europeana: Kortfattad historia om nittonhundratalet är skriven av Patrik Ouředník.

Det här är en svårdefinierad liten bok. Visst är det en vindlande historik över nittonhundratalet. Men det liknar ingen annan berättelse av samma slag. De drygt 130 sidorna med text är mer som ett långt, undervisande prosapoem, än en sifferrabblande fackbok. Kasten är mycket tvära. De stora dragen, mängden stupade och liknande ställs bredvid detaljer i tidsflödet – nog så viktiga i och för sig – som den schweiziska uppfinningen toalettpapper på rulle år 1901.

Mest uppehåller sig Ouředník vid de två stora krigen och de totalitära ideologierna nazism och kommunism. Och meningarna är emellanåt mycket, mycket långa. Och åskådliggörandet blir ibland nästan smärtsamt tydligt: lägg alla stupade soldater under första världskriget huvud mot fot, och du får en kedja som är 15 508 kilometer lång. Bara tyskarna utgör 3010 kilometer av den sträckan. Fransmännen 2681 kilometer. Engelsmännen 1547 kilometer.

Det vore fel att säga, att Ouředníks bok är alldeles lättläst. Dess ostrukturerade upplägg gör att jag läst den i små stycken. Det saknas källförteckningar och fotnoter och litteraturlista. Mest av allt liknar Europeana en sorts krönika över nittonhundratalets historia, och dess största styrkor ligger dels i de tvära kasten mellan de stora perspektiven och det oerhört inzoomade perspektivet, samt i den effektfulla humor som uppstår, när författaren avkläder människan hennes värdighet, genom att visa hennes fullkomligt huvudlösa beteende under förra seklets mer barbariska stunder. Men det är en humor som fastnar i halsen: folk gjorde faktiskt allt det där. Och 15 508 kilometer döda människor på rad är allt annat än roligt.
– – –
Europeana: Kortfattad historia om nittonhundratalet, Patrik Ouředník, Natur och Kultur 2005. ISBN: 91-27-11033-8.

söndag 7 november 2010

Bokrecension: Ashenden

Ashenden är skriven av W. Somerset Maugham (1874-1965).

Ashenden är en spion under första världskriget, vars olika uppdrag vi får följa i små novelliknande avsnitt. Bland det mest fascinerande, är att författaren nästan alltid håller sig till huvudpersonens perspektiv, och vi ser bara det han ser, vilket skänker en stor realism. Vi anar som läsare, att vissa av hans i synnerhet informationsöverförande handlingar kommer att leda till att människor som anses vara fiender dör.

Ashenden själv är en förhållandevis likgiltig gestalt. Han utför sina uppdrag, och behåller nån sorts engelsk distans till allt och alla omkring honom. På fritiden ägnar han sig ibland åt sitt egentliga yrke: författarens värv.

I någon mån är Ashenden säkert självbiografisk. Somerset Maugham hade själv spionuppdrag under första världskriget. Nån har jämfört Ashenden med en sorts proto-James Bond. Det stämmer dåligt, menar jag. Ashenden springer inte omkring och jagar excentriska bovar och bär ingen pistol. Ashendens vapen är information. Själv dödar han inte, och själv jagar han inte. Han betalar ut löner till personer som tjänar det brittiska imperiet med hemliga uppdrag. Han chiffrerar meddelanden och skickar hem dem via mellanhänder. Han klär sig fint, och spatserar omkring i de städer som han sänds till. De personer han möter är ofta betydligt mer färgglada än han själv; Somerset Maughams porträttmålande är mycket träffsäkert.

Somerset Maughams stil är förhållandevis strikt. Lite humor glimtar fram här och var. Men orden är väl avvägda och hela texten upplevs som brittisk, ungefär som tweedkavajer och Jaguarer upplevs som brittiska. Så störst nöje av Ashenden har nog nostalgiska anglofiler.
– – –
Ashenden, W. Somerset Maugham, Albert Bonniers förlag 1964. Ej ISBN.

Bokrecension: Religion och vetenskap

Bertrand Russell (1872-1970)

Religion och vetenskap
är skriven av filosofen, matematikern, historikern, tillika nobelpristagaren i litteratur, Bertrand Russell.

Tolv år innan Ingemar Hedenius frontalattack på kristendom och dess teologi i klassiska Tro och vetande 1949, kom Bertrand Russells Religion och vetenskap ut på svenska. Det finns likheter mellan verken, men också stora skillnader. Där Hedenius lade all hövlighet åt sidan och klädde av teologin på bara kroppen, för att visa dess bölder och irreparabla skador, för Bertrand Russell på ett utsökt brittiskt gentlemannamässigt sätt ett filosofiskt samtal, där han jämför vetenskaplig arbetsmetod med religiösa slutledningsmetoder.

Och vetenskapen avgår med segern inom område efter område.

* * *

Russell företräder en mycket ödmjuk syn på vetenskapen. Den ska inte vara auktoritär, utan skeptisk: iakttagande, inte befallande. Vetenskapen ska betrakta verkligheten och dra slutsatser utifrån det observerade, och inte ta något för givet. Den ska ständigt vara beredd att ompröva och modifiera sina slutsatser och sitt teoribyggande. Den ska inte fungera som religion, som tar uppfattningar för givet, immobilt och cementerat sen århundraden och årtusenden tillbaka.
»Det vetenskapliga temperamentet är försiktigt, skeptiskt och har sinne för detaljer: det inbillar sig inte, att det känner hela sanningen, eller att ens dess bästa kunskap är helt sann. Det vet, att varje teori måste förbättras förr eller senare och att den nödvändiga förbättringen kräver frihet för forskningen och frihet att diskutera.« (sid. 160)
Russell beskriver i kronologisk ordning hur konflikten mellan modern vetenskap och teologi tagit sig ut, med begynnelse hos astronomerna som drog slutsatsen att jorden inte var solsystemets centrum, till misshag för de kyrkliga makthavarna. Sådant misshag, att den katolska kyrkan hade böcker som lärde att jorden rör sig på svarta listan fram till år 1835. (sid. 29)

Russell fortsätter sedan med att ta itu med evolutionsteorin. Han beskriver vilka teologiska problem denna nya uppfattning gav teologerna, hur man svårligen kan belägga var själen kom in i människan, i utvecklingen från en apa till just en människa... (sid. 51) Senare i boken skriver han:
»Det kan tyckas egendomligt, att livet skulle uppstå genom en tillfällighet, men i ett stort universum kommer det att inträffa tillfälligheter.« (sid. 141)
Nästa steg är sjukdomar och demonologi. Russell plockar isär uppfattningen att det är vettigt att förlita sig på underverk framför medicinsk vetenskap, och hur sjukdomars tidigare så mystiska ursprung mer och mer förklaras genom den framväxande fysiologin, anatomin och liknande. Han berättar också om det kyrkliga motståndet mot att ge födande kvinnor bedövning, med hänvisning till Guds ord, om att hon ska föda sina barn med smärta. Russell reflekterar torrt:
»Det är svårt att inte draga den slutsatsen, att det för många män ligger någonting njutningsfullt i kvinnors lidanden och att de därför ha en benägenhet att klamra sig fast vid varje teologisk eller moralisk regel, som gör det till kvinnornas plikt att lida tåligt, även då det icke finns någon giltig anledning att icke undvika smärta.« (sid. 69)
Så kommer Russell till uppdelningen mellan själ och kropp. Det är en lära han inte finner något fog för, utan beskriver själen, eller psyket, som en helt och hållet fysisk effekt i människan. Det finns inte, menar Russell, något från den fysiska människan särskilt som vi kan kalla själ.
»...det finns inga skäl att antaga en fundamental skillnad mellan den fysikaliska och den psykologiska världens beståndsdelar.« (sid. 87)
Ett ämne som särskilt intresserar mig, är det ämne som kommer därnäst, nämligen frågan om fri vilja och determinism. Det är också här Russell är mest svårfångad. Jag drar emellertid slutsatsen, att Russell till syvende og sidst är anhängare av en materialistisk determinism. Han ser framstegen kunskpen i kvantfysiken, men underkänner de till synes slumpmässiga effekterna där, som inte verkar följa kausalsamband, som belägg för att det i allt väsentligt inte finns ett kausalsamband rent generellt i tillvaron. Russell menar att kausalsamband är en förutsättning för vetenskapligt arbete, och att inom det område där kausalsamband inte råder, dit når inte vetenskapen. (sid. 95f) En vetenskapsman, menar han, måste anta att determinism är en realitet. (sid. 109)

Russell skriver:
»Ingen av dessa upptäckter [inom atomfysiken] har utestängt möjligheterna av en fri vilja, men de ha gjort det högst sannolikt, att viljeakter utan orsak måtte vara mycket ovanliga, om de någonsin förekomma.« (sid. 106)
Och det är inte konstigt att läran om fri vilja är så utbredd i religiösa sammanhang. Utan en fri vilja, kan man till exempel knappast lasta en person för dennes synder, då det omöjligen kan ha legat i hennes makt att undvika dem, om hon inte har en fri vilja. Ett straff blir då oberättigat.

Därnäst följer ett resonemang om mysticism. Russell menar, att vetenskapen alltmer trängt undan möjligheten för dunkel teologi att råda, och att teologin fått ta till reträtten, dit vetenskapen ännu inte nått. Russell gör upp med mystika sätt att nå sanning, och menar att vetenskaplig metod är det enda sättet att nå kunskap. (sid. 122 f.) Russell skriver senare:
»All uppnåbar kunskap måste förvärvas med vetenskapliga metoder, och vad vetenskapen inte kan upptäcka, kunna människorna inte veta.« (sid. 159)
Russell hanterar även frågan om etik. Han menar att etik i sig är onåbart för vetenskapen, och att alla värdefrågor är subjektiva för den som bär värdena. Värden ger uttryck för våra känslor, och är inte fakta. De är så att säga ideologiskt betingade. Olika värden är inte skillnad i värdenas förhållande till någon sanning (någon generell etisk sanning finns inte), utan skillnader i smak. Somliga religiösa anför att etiken då är utan värde, eftersom den inte är sanktionerad av »det högsta goda« (sid. 158), med Russells ord, men Russell underkänner ett sådant förhållningssätt, på så vis, att han menar att den som uttrycker något sådant gömmer sig i »en tät orddimma« (sid. 158), och inte ser att varje värdering har sitt ursprung i bäraren önskningar om hur de vill ha världen.

* * *

En del i Russells bok är givetvis daterat. Särskilt det åttonde kapitlet, där Russell analyserar en mängd föredrag från BBC där han särskiljer tre olika uppfattningar om kosmisk avsikt känns som hemmahörande mer i 1930-talet än 2010-talet. Men för samtidsläsaren fyllde kapitlet säkert en viktig funktion. Annars hade det knappast tagits med.

Vetenskapen går oförtrutet framåt. Där en teologisk bok från samma tid som Religion och vetande kunnat behålla sin aktualitet, eftersom teologi i mycket är monolitisk och oföränderlig genom sin cementering, utvecklas vetenskapen, når nya sanningar och anpassar sig efter de senaste rönen. Russell känns emellertid i det mesta aktuell som läsning för den som liksom jag intresserar sig för konflikten, den oöverbryggbara avgrunden, mellan religion och vetenskap.

Russells bok rymmer en del polemik mot Stalin och Hitler. Det irriterar mig att han låter Nietzsche stå som nån sorts profet för nazismen, när Nietzsche i själva verket var extremt antiantisemitisk, när han föraktade hjordmentalitet, och hyllade den starka individen som inte styrs av partigängarmentalitet. Men nåväl. Russell menar i mycket, att kampen mot kristendomen är över. Nu står kampen mot de sakrosankta ideologierna i samtidens Tyskland och Sovjet, och han menar att varje vetenskapsman som lever i ett fritt samhälle, ska fördöma det förtryck av den fria, vetenskapliga anden som sker i dessa länder, och överallt där sådant förtryck förekommer.

* * *

Bertrand Russell är en utmärkt stilist, som genom små ord och konstateranden och genom sitt oerhörda intellekt på ett mycket finkänsligt sätt skär hälsenorna av ett religiöst förhållningssätt till världen. Han skriver som man drömmer om att en brittisk aristokrat ska skriva. Med torr briljans. – Den debattsugne kan hos honom finna många citat att dra nytta av i de diskussioner inom ämnet religion kontra vetenskap som fortfarande blossar upp då och då. Numera inte sällan i fråga om allmän etik och homosexuella.
– – –
Religion och vetenskap, Bertrand Russell, Natur och Kultur 1937. Ej ISBN.

torsdag 4 november 2010

Kellgren i Lyrikboken

Häromdagen fick jag fatt i Lyrikboken: En svensk antologi (red. Daniel Andreæ, Tage Nilsson), andra upplagan, från 1964. Jag såg att en bekant hade den, och då blev jag förtjust i den. När jag sen såg den på Tradera (så klart), så köpte jag den. Det är en omfångsrik, men till storleken ganska nätt bok. 950 dikter ryms i den, satt i liten stil. – Ser du den, så skaffa den!

Åtskilliga författare är med, men med nödvändighet inga efter 1964... Där finns dikter av Dan Andersson, Karin Boye, Elmer Diktonius, Johannes Edfelt, Vilhelm Ekelund, Nils Ferlin, Gustaf Fröding, Pär Lagerkvist, Lasse Lucidor, Bo Setterlind, Erik Johan Stagnelius, Edith Södergran och många fler. – Önskar att det kunde komma en uppdaterad version av denna oerhört praktiska volym!

En dikt ur samlingen som jag fastnade för, är Johan Henrik Kellgrens (d. 1795) »Epicurismen«:
»Lägg av, min vän, den sorgedräkt
som din natur så illa kläder,
ditt kval det glada väsen häder,
som dig till liv och nöje väckt.

Känn, vem du är, och gör dig rätt,
lät upp ditt bröst för glädjens strömmar.
Din ålder ler, din Themir ömmar,
för dig är sällhetsvägen lätt.

Lät fanatismen tårar ge
åt världens jämmerfulla öken.
Lät bar förskräckas för de spöken
som deras svaga hjärnor se.

Lät lasten på en avgrund tro,
som under nöjets blomster brinner.
Du dygder har, du sanning finner.
Fly diktat kval, njut verklig ro.

Snart är din aftontimma när,
då blir bekvämt att visdom yrka.
När du att njuta saknar styrka,
tänk då, att nöjet brottsligt är.

Men om din middag dagen slöt,
och öppnade det mörka djupa.
Så tacka himlen, le, och stupa
ur nöjets ned i dödens sköt.«

* * *


Uppdatering: I hyllorna hittade jag faktiskt en nyare version av Lyrikboken. Tom Hedlund har reviderat och utökat Daniel Andreæs och Tage Nilssons antologi. 150 dikter har tagits bort, omkring 300 har lagts till. Utförliga register finns också här, och jag märker att även ett ämnesregister fått lov att vara med, vilket är mycket bra. Poeter som debuterat under mitten av sextiotalet utgör en gräns för hur nya poeter som finns med, och diktargärningar av poeter som förekommer i antologin har följts till 1977. Tom Hedlund avslutar sin efterskrift:
»Lyrikboken har förblivit den korta kärnlyrikens bok, ett slags mer eller mindre profan uppbyggelsebok och samtidigt en lyrisk skattkammare, tillgänglig för alla.« (sid. 738)
Lyrikboken: En svensk antologi, den tredje upplagan, trycktes – i min version – 1978.

onsdag 3 november 2010

Citat: Nabokov om att skriva om

»I have rewritten — often several times — every word I have ever published. My pencils outlast their erasers.«
– Vladimir Nabokov

– Ytterligare en god uppmaning, således, att skriva om tills allt ligger fog vid fog i texten.

tisdag 2 november 2010

Läsebok för folkskolan 1878

Fick en alldeles underbar bok på posten i dag. Även denna bok har jag haft förmånen att vinna på en auktion på Tradera.

Läsebok för folkskolan är tryckt 1878, och rymmer hela 629 sidor med allmänbildning, såsom man ansåg att de unga skulle vara allmänbildade... Där är sagor och fabler, historia, ordspråk, bilder och texter om djur, dikter och ballader... Allt i prunkande nationalromantik, strängt lutherskt... Och man märker att det är i en typografisk skärningspunkt – vissa texter står i frakturstil, andra texter i latinsk stil.

Så – jag ser fram emot att bli allmänbildad á la 1878!

Ett exempel på tonen ska lämnas. En dikt om Karl XII, diktad femtio år före Läsebok för folkskolans åttonde tryckning. Den finns återgiven i den historiska avdelningen.
»Carl den tolfte.
(Vid hans minnesfest 1818.)

Kung Carl, den unge hjelte,
han stod i rök och dam.
Han drog sitt svärd från bälte
och bröt i striden fram.
'Hur Svenska stålet biter,
kom, låt oss pröfva på!
Ur vägen, Moskoviter!
Friskt mod, I gossar blå!'

Och en mot tio stäldes
af retad Vasason.
Der flydde hvad ej fäldes:
det var hans lärospån.
Tre konungar tillhopa
ej skrefvo pilten bud;
lugn stod han mot Europa,
en skägglös dundergud.

Der slog så stort ett hjerta
uti hans Svenska barm,
i glädje som i smärta
blott för det rätta varm.
I med- och motgång lika,
sin lyckas överman,
han kunde icke vika,
blott falla kunde han.

Se! Nattens stjernor blossa
på grafven längese'n,
och hundraårig mossa
betäcker hjeltens ben.
Det härliga på jorden —
förgänglig är dess lott:
hans minne uti Norden
är snart en saga blott.

Dock — än till sagan lyssnar
det gamla sagoland,
och dvergalåten tystnar
mot resen efter hand.
Än bor i Nordens lundar
den höge anden qvar:
han är ej död, han blundar;
hans blund ett sekel var.

Böj, Svea, knä vid griften!
Din störste son göms der.
Läs nötta minnesskriften!
Din hjeltedikt hon är.
Med blottadt hufvud stiger
historien dit och lär,
och Svenska äran viger
sin segerfana der.« (sid. 376f)
Dikten är skriven av Esaias Tegnér. Diktens tredje vers är utesluten ur läseboken, och därmed ur citatet ovan.

måndag 1 november 2010

Citat: Franklin om att bli ihågkommen efter döden

Ytterligare en anledning att skriva:
»If you would not be forgotten as soon as you are dead, either write things worth reading or do things worth writing.«
– Benjamin Franklin