Bokrecension: Ashenden

Ashenden är skriven av W. Somerset Maugham (1874-1965).

Ashenden är en spion under första världskriget, vars olika uppdrag vi får följa i små novelliknande avsnitt. Bland det mest fascinerande, är att författaren nästan alltid håller sig till huvudpersonens perspektiv, och vi ser bara det han ser, vilket skänker en stor realism. Vi anar som läsare, att vissa av hans i synnerhet informationsöverförande handlingar kommer att leda till att människor som anses vara fiender dör.

Ashenden själv är en förhållandevis likgiltig gestalt. Han utför sina uppdrag, och behåller nån sorts engelsk distans till allt och alla omkring honom. På fritiden ägnar han sig ibland åt sitt egentliga yrke: författarens värv.

I någon mån är Ashenden säkert självbiografisk. Somerset Maugham hade själv spionuppdrag under första världskriget. Nån har jämfört Ashenden med en sorts proto-James Bond. Det stämmer dåligt, menar jag. Ashenden springer inte omkring och jagar excentriska bovar och bär ingen pistol. Ashendens vapen är information. Själv dödar han inte, och själv jagar han inte. Han betalar ut löner till personer som tjänar det brittiska imperiet med hemliga uppdrag. Han chiffrerar meddelanden och skickar hem dem via mellanhänder. Han klär sig fint, och spatserar omkring i de städer som han sänds till. De personer han möter är ofta betydligt mer färgglada än han själv; Somerset Maughams porträttmålande är mycket träffsäkert.

Somerset Maughams stil är förhållandevis strikt. Lite humor glimtar fram här och var. Men orden är väl avvägda och hela texten upplevs som brittisk, ungefär som tweedkavajer och Jaguarer upplevs som brittiska. Så störst nöje av Ashenden har nog nostalgiska anglofiler.
– – –
Ashenden, W. Somerset Maugham, Albert Bonniers förlag 1964. Ej ISBN.