söndag 7 november 2010

Bokrecension: Religion och vetenskap

Bertrand Russell (1872-1970)

Religion och vetenskap
är skriven av filosofen, matematikern, historikern, tillika nobelpristagaren i litteratur, Bertrand Russell.

Tolv år innan Ingemar Hedenius frontalattack på kristendom och dess teologi i klassiska Tro och vetande 1949, kom Bertrand Russells Religion och vetenskap ut på svenska. Det finns likheter mellan verken, men också stora skillnader. Där Hedenius lade all hövlighet åt sidan och klädde av teologin på bara kroppen, för att visa dess bölder och irreparabla skador, för Bertrand Russell på ett utsökt brittiskt gentlemannamässigt sätt ett filosofiskt samtal, där han jämför vetenskaplig arbetsmetod med religiösa slutledningsmetoder.

Och vetenskapen avgår med segern inom område efter område.

* * *

Russell företräder en mycket ödmjuk syn på vetenskapen. Den ska inte vara auktoritär, utan skeptisk: iakttagande, inte befallande. Vetenskapen ska betrakta verkligheten och dra slutsatser utifrån det observerade, och inte ta något för givet. Den ska ständigt vara beredd att ompröva och modifiera sina slutsatser och sitt teoribyggande. Den ska inte fungera som religion, som tar uppfattningar för givet, immobilt och cementerat sen århundraden och årtusenden tillbaka.
»Det vetenskapliga temperamentet är försiktigt, skeptiskt och har sinne för detaljer: det inbillar sig inte, att det känner hela sanningen, eller att ens dess bästa kunskap är helt sann. Det vet, att varje teori måste förbättras förr eller senare och att den nödvändiga förbättringen kräver frihet för forskningen och frihet att diskutera.« (sid. 160)
Russell beskriver i kronologisk ordning hur konflikten mellan modern vetenskap och teologi tagit sig ut, med begynnelse hos astronomerna som drog slutsatsen att jorden inte var solsystemets centrum, till misshag för de kyrkliga makthavarna. Sådant misshag, att den katolska kyrkan hade böcker som lärde att jorden rör sig på svarta listan fram till år 1835. (sid. 29)

Russell fortsätter sedan med att ta itu med evolutionsteorin. Han beskriver vilka teologiska problem denna nya uppfattning gav teologerna, hur man svårligen kan belägga var själen kom in i människan, i utvecklingen från en apa till just en människa... (sid. 51) Senare i boken skriver han:
»Det kan tyckas egendomligt, att livet skulle uppstå genom en tillfällighet, men i ett stort universum kommer det att inträffa tillfälligheter.« (sid. 141)
Nästa steg är sjukdomar och demonologi. Russell plockar isär uppfattningen att det är vettigt att förlita sig på underverk framför medicinsk vetenskap, och hur sjukdomars tidigare så mystiska ursprung mer och mer förklaras genom den framväxande fysiologin, anatomin och liknande. Han berättar också om det kyrkliga motståndet mot att ge födande kvinnor bedövning, med hänvisning till Guds ord, om att hon ska föda sina barn med smärta. Russell reflekterar torrt:
»Det är svårt att inte draga den slutsatsen, att det för många män ligger någonting njutningsfullt i kvinnors lidanden och att de därför ha en benägenhet att klamra sig fast vid varje teologisk eller moralisk regel, som gör det till kvinnornas plikt att lida tåligt, även då det icke finns någon giltig anledning att icke undvika smärta.« (sid. 69)
Så kommer Russell till uppdelningen mellan själ och kropp. Det är en lära han inte finner något fog för, utan beskriver själen, eller psyket, som en helt och hållet fysisk effekt i människan. Det finns inte, menar Russell, något från den fysiska människan särskilt som vi kan kalla själ.
»...det finns inga skäl att antaga en fundamental skillnad mellan den fysikaliska och den psykologiska världens beståndsdelar.« (sid. 87)
Ett ämne som särskilt intresserar mig, är det ämne som kommer därnäst, nämligen frågan om fri vilja och determinism. Det är också här Russell är mest svårfångad. Jag drar emellertid slutsatsen, att Russell till syvende og sidst är anhängare av en materialistisk determinism. Han ser framstegen kunskpen i kvantfysiken, men underkänner de till synes slumpmässiga effekterna där, som inte verkar följa kausalsamband, som belägg för att det i allt väsentligt inte finns ett kausalsamband rent generellt i tillvaron. Russell menar att kausalsamband är en förutsättning för vetenskapligt arbete, och att inom det område där kausalsamband inte råder, dit når inte vetenskapen. (sid. 95f) En vetenskapsman, menar han, måste anta att determinism är en realitet. (sid. 109)

Russell skriver:
»Ingen av dessa upptäckter [inom atomfysiken] har utestängt möjligheterna av en fri vilja, men de ha gjort det högst sannolikt, att viljeakter utan orsak måtte vara mycket ovanliga, om de någonsin förekomma.« (sid. 106)
Och det är inte konstigt att läran om fri vilja är så utbredd i religiösa sammanhang. Utan en fri vilja, kan man till exempel knappast lasta en person för dennes synder, då det omöjligen kan ha legat i hennes makt att undvika dem, om hon inte har en fri vilja. Ett straff blir då oberättigat.

Därnäst följer ett resonemang om mysticism. Russell menar, att vetenskapen alltmer trängt undan möjligheten för dunkel teologi att råda, och att teologin fått ta till reträtten, dit vetenskapen ännu inte nått. Russell gör upp med mystika sätt att nå sanning, och menar att vetenskaplig metod är det enda sättet att nå kunskap. (sid. 122 f.) Russell skriver senare:
»All uppnåbar kunskap måste förvärvas med vetenskapliga metoder, och vad vetenskapen inte kan upptäcka, kunna människorna inte veta.« (sid. 159)
Russell hanterar även frågan om etik. Han menar att etik i sig är onåbart för vetenskapen, och att alla värdefrågor är subjektiva för den som bär värdena. Värden ger uttryck för våra känslor, och är inte fakta. De är så att säga ideologiskt betingade. Olika värden är inte skillnad i värdenas förhållande till någon sanning (någon generell etisk sanning finns inte), utan skillnader i smak. Somliga religiösa anför att etiken då är utan värde, eftersom den inte är sanktionerad av »det högsta goda« (sid. 158), med Russells ord, men Russell underkänner ett sådant förhållningssätt, på så vis, att han menar att den som uttrycker något sådant gömmer sig i »en tät orddimma« (sid. 158), och inte ser att varje värdering har sitt ursprung i bäraren önskningar om hur de vill ha världen.

* * *

En del i Russells bok är givetvis daterat. Särskilt det åttonde kapitlet, där Russell analyserar en mängd föredrag från BBC där han särskiljer tre olika uppfattningar om kosmisk avsikt känns som hemmahörande mer i 1930-talet än 2010-talet. Men för samtidsläsaren fyllde kapitlet säkert en viktig funktion. Annars hade det knappast tagits med.

Vetenskapen går oförtrutet framåt. Där en teologisk bok från samma tid som Religion och vetande kunnat behålla sin aktualitet, eftersom teologi i mycket är monolitisk och oföränderlig genom sin cementering, utvecklas vetenskapen, når nya sanningar och anpassar sig efter de senaste rönen. Russell känns emellertid i det mesta aktuell som läsning för den som liksom jag intresserar sig för konflikten, den oöverbryggbara avgrunden, mellan religion och vetenskap.

Russells bok rymmer en del polemik mot Stalin och Hitler. Det irriterar mig att han låter Nietzsche stå som nån sorts profet för nazismen, när Nietzsche i själva verket var extremt antiantisemitisk, när han föraktade hjordmentalitet, och hyllade den starka individen som inte styrs av partigängarmentalitet. Men nåväl. Russell menar i mycket, att kampen mot kristendomen är över. Nu står kampen mot de sakrosankta ideologierna i samtidens Tyskland och Sovjet, och han menar att varje vetenskapsman som lever i ett fritt samhälle, ska fördöma det förtryck av den fria, vetenskapliga anden som sker i dessa länder, och överallt där sådant förtryck förekommer.

* * *

Bertrand Russell är en utmärkt stilist, som genom små ord och konstateranden och genom sitt oerhörda intellekt på ett mycket finkänsligt sätt skär hälsenorna av ett religiöst förhållningssätt till världen. Han skriver som man drömmer om att en brittisk aristokrat ska skriva. Med torr briljans. – Den debattsugne kan hos honom finna många citat att dra nytta av i de diskussioner inom ämnet religion kontra vetenskap som fortfarande blossar upp då och då. Numera inte sällan i fråga om allmän etik och homosexuella.
– – –
Religion och vetenskap, Bertrand Russell, Natur och Kultur 1937. Ej ISBN.

0 kommentarer: