onsdag 31 mars 2010

Fotnotshistoria

Hur kan man annat än älska en bok som denna, The Footnote: A Curious History av Anthony Grafton? – En bok på 256 sidor om fotnotens historia!

Jag gillar fotnoter som referensmetod; även om jag själv gärna använder referenser flytande i texten, inom parentes, i en förenklad form av det så kallade Harvardssystemet. Då drivs inte blicken från den textrad man läser ner till sidfoten eller till slutnoterna i senare delen av boken. Å andra sidan kan flytande referenser också stoppa upp flödet i texten, och kan man bara förmå sig till att låta bli att läsa fotnoterna slaviskt, är naturligtvis Oxfordsystemet utmärkt. Men då ser texten genast striktare vetenskaplig ut till formen. – Så, för mer vetenskapliga texter använder jag Oxfordsystemet. För essäer eller i recensioner och liknande känns det rimligare att lämna referenser i enlighet med något som påminner om Harvardsystemet.

– Nå, The Footnote får jag försöka få tag i med tiden. Det verkar som att det blir billigare att köpa den antikvariskt från USA via Amazon.com, än ny i Sverige!

måndag 29 mars 2010

I samverkan

Låt oss överdriva. Låt oss tänka på verkligheten som litteratur, som text. Och subjektet som läsaren; distanserad men så innerligt samverkande. Ultralitterärt förhållningssätt, inte sant?

Vid obduktionen

»The coroner will find ink in my veins and blood on my typewriter keys.«
– C. Astrid Weber,
som jag inte har en aning om vem det är.

söndag 28 mars 2010

Klichéer

Klyschor är språkets nervösa tics. Låt oss försöka undvika dem... På nätet hittar man givetvis mängder efter en Google-sökning på just »klyschor«. Några exempel, som en begynnelse till en svart lista:

– Inte för att skryta, men...
– Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder.
– Det är aldrig ens fel att två träter.
– Antingen hatar man den, eller så älskar man den.

Wikipedias definition av klyscha fungerar utmärkt:
»Kliché eller klyscha är ett språkligt uttryck som har använts så mycket att det slitits ut och endast används av slentrian eller vana.«
Följaktligen är klichén en formulering som stagnerat, som säger något som är självklart. Jag vet mycket väl att jag emellanåt slänger ur mig en sån plattityd, istället för att – vilket hade varit bättre – vara tyst. Jag ska försöka med detta: antingen att tiga istället för att säga något klichéartat, eller att formulera mig radikalt annorlunda.

Bokrecension: Konsten att få rätt

Konsten att få rätt: Handbok i talekonst är skriven av latinprofessorn Birger Bergh.

Tack och lov snurrar inte Konsten att få rätt in sig i något tekniskt lingonspråk, utan boken blir verkligen en översikt och handbok till talekonsten. Den ger tips att tänka på inför ett muntligt framförande, som är synnerligen nyttiga. Några exempel:

– Framstå alltid som välvillig.
– Få alltid åhörarna att tro att de begriper nåt.
– Det är viktigare att förefalla trovärdig än att faktiskt vara trovärdig.
– Skriv ner ditt tal, bearbeta det, gör det talspråkligt, och lär dig det om möjligt utantill.
– Verka oförberedd, var förberedd.
– Anpassa röst och kroppsspråk efter vad du säger.
– Använd ett enkelt och omedelbart begripligt språk.
– Presentera fakta som fakta, utan affekt. Skriv inte åhörarna på näsan vad de ska känna.

Mycket av detta är ju självklarheter. Bergh sätter emellertid in exemplen i en kontext som belyser varför dessa punkter är så viktiga. Utgångspunkten är den klassiska retoriken, men Bergh har mycket effektivt skakat av den dess dammiga hölje, så att grunderna i talekonst verkar helt samtida och applicerbara på just vår tillvaro.

Mitt företag har utbildat mig till borgerlig officiant, det vill säga: jag håller i borgerliga begravningsceremonier. Det är något som jag tycker om att göra. Och i detta uppdrag kommer jag att ha nytta av Konsten att få rätt som referensbok. Och jag tror att de flesta som i sitt värv eller på sin fritid har att framföra tal skulle hitta saker att ta vara på i denna lilla volym. Den är skriven lättillgängligt och med en stor, men inte överdriven, portion humor.
– – –
Konsten att få rätt: Handbok i talekonst, Birger Bergh, Historiska Media 2009. ISBN: 978-91-85873-71-5.

Skuggor av ett himmelskt kor

Det är knappast någon hemlighet att jag inte accepterar kyrkans världssyn. Men i de kyrkliga sammanhangen finns en mängd text som i sig är vacker. Trots att det den uttrycker är något som vi måste ta avstånd ifrån.

Icke i jordisk byggnad bor
den som seraferna tjänar.
Skuggor blott av ett himmelskt kor
är dessa murade stenar.
Dock har han själv för kärleks skull
skapat och rest ur stoft och mull
här mitt ibland oss sin boning.
Sv. Ps. 56:2

Versen ur psalmen "Gammal är kyrkan" uttrycker världsfrånvändhet, tomt hopp om en himmelsk tillvaro, teologiska om Guds kärlek, nedvärderande av den tillvaro vi lever i. Inget av detta går det att ställa upp på. Men formuleringskonsten gör ändå intryck på mig som vacker. Märkligt, det här.

onsdag 24 mars 2010

Material: Parker Jotter FTW

En av mina favoritpennor är Parker Jotter. Detta är ett kort hyllningsinlägg om just den pennan.

Parker Jotter är och har varit en storsäljare i över femtio år. Den första kom ut på marknaden 5 januari 1954, och över 700 miljoner har tillverkats sedan dess. Första året såldes 3,5 miljoner pennor. — Med Parker Jotter började reservoarpennans nedgång och fall; och kulspetspennan gjorde triumf. Kulspetspennan hade funnits tidigare. Men nu började dess segertåg. Parker Jotter hade dessutom den finessen, att med varje klick vrider sig bläckpatronen nittio grader; bläcket rinner på så vis jämnt ut ur pennan.

Nå, i dag känner du igen en Parker Jotter-penna på den slimmade pennkroppen och den pilformade clipen. Sedan 1973 finns på tryckknappen också ett ingraverat »P«. – Designen är utsökt minimalistisk.

– På nåt underligt sätt ger det mig nån sorts tillfredsställelse att använda och bära omkring på en penna som jag vet har en historia, som är pålitbar och förhållandevis billig. Den ser inte särskilt märkvärdig ut, men den intresserade ser genast vad det är för nåt grannen skriver med...

Läs mer:
Parker Jotter (Tillverkarens hemsida)
Parker Jotter (Wikipedia)
Parker Jotter 50th Anniversary (Pentrace Article #450)
Parker Pens Penography: JOTTER (parkerpens.org)

Bokrecension: Utan ett ord

Utan ett ord är en thriller, skriven av kanadensiska författaren Linwood Barclay.

Cynthias föräldrar och bror försvann. Kvällen innan var hon full som ett ägg och hade grälat med mor och far. På morgonen fanns det inte några spår efter dem i huset; bilarna var borta. De var försvunna. Tjugofem år senare är Cynthias familj fortfarande borta. Hon är fortfarande skadad av erfarenheten, men har ändå gift sig och fått en dotter. En kriminaldokumentärserie på teve gör ett avsnitt om fallet med Cynthias familj. – Och snart därefter börjar det hända saker. Konstiga bilar dyker upp, folk spanar på Cynthias hus. Folk dör. Cynthias pappas hatt dyker upp på köksbordet en dag.

Så börjar ett pusselläggande.

Utan ett ord är en utmärkt och fartfylld thriller. Det är en kliché att man inte vill lägga ifrån sig en bok; i det här fallet är klichén sann. Barclay använder ett intressant berättarperspektiv. Vi får veta vad som händer, inte ur den egentliga huvudpersonens perspektiv, Cynthias, utan ur hennes makes, Terrys. Det är Terry som berättar vad som händer, som om han satt sig ner när alla händelser i boken redan ägt rum, och dikterat berättelsen. Det ger en mycket realistisk känsla åt skildringen. Barclay har också på ett effektivt sätt planterat detaljer boken igenom, som kanske får en förhöjd betydelse först hundra sidor senare: boken är alltså tätt sammanvävd, och berättandet är rappt och döda stunder finns inte.

Utan ett ord är en utmärkt underhållningsroman, perfekt för resan, busspendlingen eller kvällarna.
– – –
Utan ett ord, Linwood Barclay, Pocketförlaget 2010. ISBN: 978-91-86369-15-6.

måndag 22 mars 2010

Citat: John Ruskin

»Say all you have to say in the fewest possible words, or your reader will be sure to skip them; and in the plainest possible words or he will certainly misunderstand them.«

– John Ruskin (d. 1900), konstkritiker,
om ett av mina ouppnåeliga mål.

söndag 21 mars 2010

Bokrecension: Såna & riktiga karlar

Såna & riktiga karlar: Om manlig homosexualitet i Göteborg decennierna kring andra världskriget är skriven av Arne Nilsson. Författaren är docent i sociologi, och boken är skriven på akademisk nivå, men är ändå mycket tillgänglig språkmässigt.

Såna & riktiga karlar bygger i stor utsträckning på intervjuer med sjutton homo- och bisexuella män som var hemmahörande i eller besökte Göteborg åren kring andra världskriget. Fem av dem föddes på 10-talet, sex på 20-talet och sex på 30-talet. Männen berättar med stor öppenhet och klarhet om livet som homosexuell i Göteborg på 30-, 40- och 50-talet. Dessa fragment av historieberättande är värdefullt i dag, och kommer att bli ovärderligt i framtiden, när de generationer dött ut, som kunnat säga något om hur det begav sig då; förstahandsberättelserna är inte särdeles många i övriga källor.

Det homoerotiska livet i Göteborg förefaller i stor utsträckning ha varit separerat från emotionella bindningar: sex var en sak, känslor en annan. – Var man på spaning efter en kamrat för erotiska äventyr, kunde man gå en särskild runda i centrala Göteborg, med diverse pissoarer som förbindelsepunkter, där kontakter skedde och sexualiteten utövades.

Titeln, Såna & riktiga karlar, syftar på en dåtida segmentering av de homoerotiska kontaktnäten: såna var i stor utsträckning genuint homosexuella, ofta efeminiserade män. Riktiga karlar var män som inte var feminina, och ofta var från arbetarklassen. För »såna« var det ett mål, som visserligen inte förefaller ha varit särskilt svårt att nå, att ha ett erotiskt möte med en »riktig karl«.

Boken skildrar hur den homosexuella subkulturen i Göteborg växer upp kring utelivet, något som var något av ett obligatorium, eftersom trångboddheten var överväldigande och de ekonomiska medlen små: få hade egen lägenhet, varför diskreta möten tvunget skedde utomhus. Boken fortsätter med att skildra, hur subkulturen divergeras på så vis, att subkulturen får sina egna ställen, och med den ekonomiska tillväxten i allt större utsträckning också möts i privata boenden.

På de intervjuade framgår det, att homoeroticism var något mycket vanligt i Göteborg, trots lagförbud fram till 1944 och polisiära förföljelser. Unga män, äldre män, medelålders män, feminina män, maskulina män, flottister, värnpliktiga, springpojkar – alla möttes de vid de olika »mojar« i centrala Göteborg, som var inofficiella mötesplatser för tillfälliga sexuella förbindelser. Många av de intervjuade beskriver hur de upptäckte sin homosexualitet redan i unga år tillsammans med någon kamrat, hur de senare introducerades till den inofficiella homosexuella subkulturen och ofta hamnade i något av de små kamratgäng som växte fram när man ofta träffats på stråtet.

Med tiden växte både i det heteronormativa och homosexuella sammanhangen fram en bild av kärnfamiljen: sexualiteten förbands starkare än tidigare med tvåsamhet och romanticism. Detta avspeglar sig dels i att de bisexuella riktiga karlarna i större utsträckning än förut, med preventivmedlets segertåg i färskt minne, kan ägna sig åt sexualitetens fröjder inom äktenskapet med sin hustru, utan att riskera att göra henne med barn. Och det verkar också göra att längre relationer mellan män blir vanligare; sexualiteten blir romantiserad, och sätts i större samband med känslomässig tillgivenhet.

I Såna & riktiga karlar målas en dubbel bild upp. Dels de åldrande herrarnas glada ungdomsminnen om tillgängligheten av tillfälliga förbindelser och kamratskap. Men också skuggorna av den stigmatisering det innebar att behöva se upp för polisens inblandning, fram till 1944 när lagen ändrades, och också den stigmatisering det kunde innebära att av arbetskamrater eller grannar bli utpekad som »sån«.

Alla intresserade av HBT-historia bör skaffa och läsa Såna & riktiga karlar. Det är en ärlig och rak bok, där de intervjuade talar tydligt om hur livet för en »sån« eller »riktig karl« kunde te sig i Göteborg under decennierna kring andra världskriget. Sen bör varenda göteborgare också skaffa Såna & riktiga karlar, för att samla på sig lite mer lokalhistorisk kännedom.

Raggarstråten för homosexuella män är i dag tomma på kryssare. Pissoarerna är väl i stort sett nedrivna sedan länge. Man samlas inte längre på de platser man gjorde förr; homosexualitet är i dag inte en avvikelse, utan snarare en variation; man behöver inte gömma sig. Tiden har gått, och vi som i dag är unga homosexuella, har mycket att vara pionjärerna tacksamma för.
– – –
Såna & riktiga karlar, Arne Nilsson, Anamma 1998. ISBN: 91-87894-63-7.

Tips: Hildebrandt om barnbokscensur

Läs gärna Johanne Hildebrandts krönika på Aftonbladet, om censuren av barnböcker.

Hildebrandt skriver:
»Barnboksförfattarna berättar att de blir censurerade av redaktörerna om någon dricker en öl, röker, svär eller har det besvärligt i livet. De politiskt korrekta curlingföräldrarna vägrar nämligen köpa böcker med dystra, realistiska budskap. Men sagor ska ju vara hemska och vara sedelärande.«

lördag 20 mars 2010

Citat: Pretentiös

»Finns det något mål för mig är det att bli ännu mer pretentiös. Det ordet är min nordstjärna. Det jag navigerar efter. Pretentiös betyder att mena vad man säger. Finns det nåt finare och ärligare än det? Än att ha pretentioner?«
– Jocke Berg, i en intervju refererad till på Aftonbladet

fredag 19 mars 2010

Text: Robert Musil – Mannen utan egenskaper

Jag har börjat maratonloppet att läsa Robert Musils Mannen utan egenskaper. Några kapitel hittills. Och det är givande läsning! Ett utdrag:
»Luft och jord bildar en myrstack, genomkorsad av kommunikationsleder i olika våningar. Luftbanor, markbanor, tunnelbanor, rörpostanläggningar för personbefordran, ändlösa rader av motorfordon förflyttar människorna horisontalt i alla riktningar, medan expresshissar pumpar dem vertikalt från ett plan till ett annat. Vid knutpunkten kastar man sig ur det ena transportmedlet och upp i ett annat, rycks utan betänkande med och sugs in i deras rytm som bildar en synkop, en paus, en liten klyfta på tjugo sekunder mellan två ivägbrusande hastigheter, och byter under dessa intervaller i den allmänna rytmen ett par brådskande ord med varann. Frågor och svar griper i varandra som kugghjul, varje människa har bara vissa bestämda uppgifter, yrkena är koncentrerade i grupper på bestämda platser, man äter under vägen, nöjena är förlagda till andra stadsdelar och i andra återigen står de torn där man finner hustru, familj, grammofon och själ. Spänning och avspänning, verksamhet och kärlek är noga skilda åt till tiden och omsorgsfullt avvägda efter grundliga laboratorieundersökningar.«
Mannen utan egenskaper, del I, sid. 34.
Först publicerad 1930.

torsdag 18 mars 2010

Fragment: Öppenhet

...att arbeta för en större frimodighet här i boken; att skriva med allt större öppenhet, och hänsynslöshet; att ha en vildvuxen trädgård mellan två pärmar: tistlar, liljor, violer, buskar, träd, ljung, mossa.

Bokrecension: Dödens nycker

Dödens nycker är skriven av José Saramago.

Dödens nycker är en skröna i romanform, där döden personifieras som en individ – skelett, kåpa, lie. Och en dag har hon bestämt sig på eget bevåg att inte låta människor dö i det land som just hon har fått ansvaret för att sköta om dödandet i. Så på nyårsdagen dör ingen. Inte heller dagen därefter. Eller de närmaste månaderna därefter. Folk kan inte längre dö. Som värst hamnar de i vegetabiliskt tillstånd, nån sorts icke-liv, men framför allt icke-död.

Som begravningsentreprenör blir det naturligtvis extra underhållande att läsa om begravningsbyråernas problem. De finner inget annat råd, än att anhålla hos regeringen om att det ska förordnas om att samtliga husdjur måste begravas via begravningsbyrå, nu när byråerna inte längre har några människor att begrava. Katolska kyrkan får teologiska problem. Sjukhusen skickar hem patienter som är så illa däran att de inte kan läkas på sjukhus, men som ändå inte dör. Ålderdomshemmen svämmar över av åldringar. Och i hemmen ligger de levande döende i sina sängar.

Till sist sätter emellertid en halvillegal verksamhet igång, där de döende som inte tillåts dö forslas till grannlandet; de dör så snart de kommit över gränsen.

Nå, halva boken handlar om omständigheterna kring en tillvaro där döden helt enkelt upphört att agera död. Därefter följer den andra delen. Döden verkar tröttna på att inte döda människor, och bestämmer sig för att istället börja skicka ut brev till dem vars tid är ute. I breven står det att de kommer att dö om åtta dagar. Nu går folket i det icke namngivna landet omkring och är oroliga för att få ett brev på posten från döden. Nå. Döden, i sin underjordiska håla, får en dag ett brev i retur. Det har inte kunnat levereras till adressaten. Hon skickar det igen och igen, men hennes övernaturliga metoder hjälper henne inte. Adressaten, en cellist, får inte sitt brev. Detta föranleder döden att själv ge sig i väg, ikläda sig mänsklig gestalt, och försöka ta reda på vad det är som gör att denne cellist inte får sitt brev.

Saramago skriver på ett säreget sätt. Som jag beskrev i recensionen om Blindheten är dialogerna skrivna i en följd. Ny replik får inte egen rad, inte heller ny mening – endast en stor bokstav efter ett kommatecken. Detta sätt att skriva skapar ett fint flöde i texten, men förvirrar också läsaren kring vem som egentligen säger vad.

Dödens nycker känns närmast som en blandning mellan en experimentell roman och en nydiktad saga. Jag märker att jag har svårt för den perspektivförskjutning som sker: först är döden något dolt, som helt enkelt inte längre dödar. Sen blir skildringen parodisk, döden blir ett benrangel som skriver brev till presidenten och tidningen, som talar med sin (tänkande) lie, och som ger sig ut på en bisarr jakt på cellisten som inte får sitt dödsbud.

Upplevelsen av boken blir därför, att den inte är enhetlig. Den första delen av boken håller ihop. Saramagos sätt att berätta, där berättarrösten är central och ibland börjar föra ett direkt resonerande samtal med läsaren, fungerar, och döden är fortfarande mystisk. Sen får man helt enkelt döden framställd i alltför humoristisk dräkt. – Naturligtvis är boken en humoristisk skildring av ett utomordentligt allvarligt skeende... Men – nej; den håller inte ihop i min läsning.
– – –
Dödens nycker, José Saramago, Wahlström & Widstrand 2008. ISBN: 978-91-46-21521-9.

tisdag 16 mars 2010

Bokrecension: Stridens skönhet och sorg

Krigets skönhet och sorg är skriven av Peter Englund.

Första världskriget tenderar att hamna i skuggan av Andra världskriget, med dess nazister, Hitler och med dess i större utsträckning fortfarande levande veteraner. Jag ska ärligt erkänna att jag inte kan en bråkdel av det jag vill kunna om Första världskriget, trots att jag läst historia på kära universitetet. Så det får bli mer böcker om Första världskriget, det Stora kriget, framöver.

Peter Englund har skrivit en annorlunda historiebok. Här möter vi inte i första hand de stora dragen, statsledare och generaler. Englund zoomar istället in på enskilda människor, och följer dem mellan åren 1914 och 1918 – nitton personer, av olika nationalitet, kön och ålder; med olika platser i kriget: en pilot, en ämbetsman, frontsoldater, en civilist, sjuksköterskor, en matros... Englund gör nedslag i deras vardag; Gud vet var han fått sina källor ifrån – men dagbokstexter kompletterat med övriga krönikor och allt det vetande vi har om kriget måste stått honom bi, redo att bearbetas, att styckas upp och göras begripligt för läsaren.

Nitton personer är många personer att hålla ordning på. I början av läsningen återkom jag till sidan 9 gång på gång, där det står en förteckning över de människor som boken är uppbyggd runt. Men med tiden lämnar jag det, och läser bara på. Det blir enklare så. Och ändå kan inte boken vara utan alla dessa gestalter. Englund vet vad han gör. Det fungerar utmärkt.

Kriget är ett helvete. Vi, som vet hur det gick, förvånas över det jubel som krigsutbrottet skapade. Och vi, som vet hur det gick, ser hur personerna, en efter en, desillusioneras, skadas, dödas, försvinner – eller överlever. Och de som överlever står sedan där, utan det krig som varit deras verklighet under flera år, och vi som läsare lämnar dem just där: utkomna på andra sidan.

Det ofattbara lidande som kriget skapar blir, om inte nåbart, så ändå skönjbart, genom alla dessa liv som fladdrar förbi läsaren. Och de välvalda bilderna förstärker intrycket. Att sedan världen, bara något decennium senare, faller isär i krig igen blir intellektuellt begripligt genom Första världskrigets konsekvenser för den värld den brandskattat; men emotionellt obegripligt.

Peter Englunds bok är inget annat än ett mästerverk. Jag är sedan tidigare en stor beundrare av hans författarskap, även om jag emellanåt tyckt att han ägnat sig språkbriljerande – men så är det inte här: språket är direkt och stilsäkert i varje detalj. Varenda fotnot har sin plats, och det är en förmån att få sitta vid fötterna hos denne berättare.

– Upplagan av Stridens skönhet och sorg som jag läst, har byggts ut med tre extrakapitel om ytterligare en gestalt, finlands-svenske adelsmannen Paul von Gerich, som stred för ryssarna.
– – –
Stridens skönhet och sorg, Peter Englund, Pocketförlaget 2009. ISBN: 978-91-86067-75-5.

måndag 15 mars 2010

Reflexion kring förlorade skribenter

Närmar mig slutet på Englunds Stridens skönhet och sorg... detta mästerverk, detta inzoomande historieverk över Första världskriget. Och tänker – hur många lysande potentiella författare, reportrar, journalister, poeter, litteratörer, kritiker dog inte i skyttegravar, flygplan, bombdåd; hur många blev inte kvar i lera, utmed vägar, eller dog i plågor i enkla sjukhussängar?

lördag 13 mars 2010

En skiss av Nietzsche och ett citat av Nietzsche

Satt och letade efter originallydelsen av ett Nietzschecitat jag ramlade över på engelska. Jag hittade det på nåt som heter Nietzsche Chronicle: 1888. Och det lyder:
»...ein Mensch, wie er sein soll: das klingt uns so abgeschmackt wie: 'ein Baum, wie er sein soll'«
Översatt torde det bli:
»...en människa, som hon skall vara: det klingar för oss lika osmakligt som 'ett träd, som det skall vara'«
På sidan hittade jag också en hänvisning till passagen i Nietzsches samlade verk, Kvarlåtenskapen, KGW VIII-2, sid. 304. Nu har jag Nietzsches samlade verk (sånär som på vissa ungdomsverk), så vi får se om jag lyckas lokalisera citatet där.

Men på Nietzsche Chronicle: 1888 hittade jag också Nietzsches egenhändigt gjorda skiss av titelbladet på hans Der Antichrist: Fluch auf das Christentum (»Antikrist: Kristendomens förbannelse«), utgiven just 1888. Det är den skissen som är överst i detta inlägg. – Sånt tycker jag är mycket intressant. Må jag vara märklig. Men det tycker jag.

torsdag 11 mars 2010

Fragment: Prästen som skymfades

»En dräng står i farstun,« sa pigan. Prästen ställde vinglaset på bordet och reste sig. I farstun stod en pojke, mössan i handen, ögon som rycker hit och dit. »Vad vill du?«, sa prästen. »Mor Kerstin ligger sjuk, de sa åt mig att hämta kyrkoherden.« — Prästen ropade åt sin egen dräng att spänna för hästen. Under tiden drog han kaftanen över fläckiga skjortan och sen på med pälsrocken. Pigan räckte honom sockentyget med de små nattvardskärlen.

Prästen och pojken satt upp i vagnen, och prästen manade på hästen. Två lyktor lyste upp vägen några steg omkring sig. — Tänderna skakade på dem båda, men vägen var kort. Prästen styrde in på gården, och stannade utanför porten. — »Mor Kerstin är i sin kammare«, sa pojken och hoppade ur vagnen, och tog hästen i grimman.

I huset var det mörkt. Med lykta i handen tog sig prästen till kammaren. Han vinglade över tröskeln och höll sig i gaveln. — »Mor Kerstin, hur är det fatt?«, sa han i riktning mot sängen. Något låg där under grovt täcke. Prästen böjde sig fram, drog ner detta täcke, gav till ett rop. Sängen var full av blod och i blodet låg en gris som var död.

Prästen backade, var snart i porten. I skritt löper hästen ut på vägen, han hinner just se det. Vagnen står kvar, kopplad loss från sin dragare. Pojken syns inte på gårdsplanen.

»Bedrar ni er präst, slynglar!«, utbrast han. Sockentyget faller till marken ur hans hand och skramlar. — Han går fram till vagnen och knäfaller på marken.

»Var hälsad Satan,
hämndens ängel.
Så har människorna skymfat din präst.
Giv åt dem deras lön.
Detta är min bön.«

Medan prästen ännu blundade hördes ett dån. Bjälkar bröts i huset, sen föll taket in, och väggarna föll över ända. Skrik hördes därinne, men höggs tvärt av. Sen inget mer oväsen. Prästen reste sig då, vände sig inte om, och gick därifrån.
(utifrån en sägen dokumenterad av Bengt af Klintberg)

onsdag 10 mars 2010

Tips: Arga bibliotekstanten

Läs Arga bibliotekstanten! Där berättar en arg bibliotekstant om livet på biblioteket; den ena kunden märkligare än den andra; mycket roande. Dessutom har de flesta inläggen ett Morrissey-citat som rubrik...

tisdag 9 mars 2010

Bokrecension: Plattform

Plattform är skriven av den kontroversielle franske författaren Michel Houellebecq.

Michel, bokens jag, är en medelmåttig, medelålders, blasé byråkrat, vars arbete går ut på att göra budgetar för diverse kulturprojekt på franska kulturministeriet. Emellertid dör hans far. Inte för att de haft så mycket kontakt, men fadern har ändå lyckats samla ihop en hel del pengar under sitt liv. Dessa pengar ärver nu Michel. – Att fadern blev mördad av brodern till en kvinna som fadern haft en affär med blir en högst underordnad historia.

Av någon anledning väljer Michel att fara till Thailand på gruppresa. Han åker själv. Och han är inte sen att låta sin nihilistiska inställning konkretiseras genom besök på bordell. Även andra i sällskapet besöker thailändska massageinstitut. Det väcker somliga medresenärers ilska, och andras beundran. Valérie, en bisexuell affärskvinna, mycket framgångsrik inom turistnäringen, och också deltagare på resan, fascineras av den egentligen genomtråkige Michel. Väl åter i Frankrike behåller de kontakten och blir ett par. De blir starkt förälskade i varandra.

Detta är inledningen till en berättelse som kokar av sexualitet. Michels och Valéries samliv är mycket intensivt, och det skildras grafiskt; det är något som fått nån att jämföra Houellebecq med Markis de Sade, något som är fullkomligt orimligt. Genom Valérie får Michel även kontakt med Valéries chef, som tillsammans med henne får ny anställning på världens kanske största turistkonsern. Valéries chef får i uppdrag att vända utvecklingen för de äventyrsresor som de senaste åren jorden runt fått vikande siffror.

Michel kläcker idén. »Eldorador Afrodite«. Paketresor till olika destinationer världen över, där gästerna får köpa sexuella tjänster av prostituerade. Idén sätts i verket och blir en oerhörd framgång. Michel och Valérie åker själva på resa, och både hon och han ägnar sig med liv och lust åt de njutningstjänster som prostituerade i anslutning till hotellbyarna erbjuder. Och det gör de inom sin egen kärleksrelation, där de är påtagligt tillgivna varandra.

– Det finns flera läsarter av Plattform. Man kan välja att läsa den som västvärldens dekadens och utnyttjande av den fattiga världen. Men man kan också läsa den som ett libertinskt manifest: moraliserande undviks helt och hållet; prostitution ses som en vanlig affärstransaktion, där det inte är märkligare att en kvinna eller man säljer sina sexuella tjänster, än att en rörmokare konsulteras för att laga rör under köksbänken. Prostitution avdramatiseras.

Detta får naturligtvis en och annan att implodera i aversion. Jag gör inte det. Michel och de som han umgås med är nihilister som upptäckt hedonismen som, om än inte en mening med livet, något att förgylla livet med. I boken finns inga skildringar av övergrepp eller konkret utnyttjande. De personer som säljer sig gör det för vinnings skull. Säljandet av sexuella tjänster blir till sin ekonomiska aspekt ett affärsavtal: pengar för sexuell expertis och tillfredsställelse.

Inte heller är det enbart kvinnor som framställs som sexsäljare, utan även män som säljer sexuella tjänster till äldre kvinnor eller andra män. Könsbias finns, men uppvägs i någon mån av att även manlig prostitution förekommer i boken.

Michel Houellebecq har förmåga att skriva på ett rakt och konkret sätt. Språket flyter perfekt, och har inget av den franska snirklighet som jag brukar reta mig på i ursprungligen franskspråkiga böcker (men boken har jag ju läst i översättning, och inte i original, vill jag påpeka). Detta är en bok skriven på ett sådant sätt som jag vill läsa dem: rakt på. Genom att inte gå omvägar eller att uppehålla sig vid sexualiteten omotiverat länge, slipper man som läsare också den sliskighet som annars kan finnas i böcker med sexuellt tema.

Är du med i bönegrupp i Missionskyrkan så bör du nog för dina nervers skull låta bli att läsa Plattform. Men om du vill läsa något som, trots att det i boken finns så mycket apati, äger förmåga att nå fram till läsaren, så läs Plattform. Du kommer att minnas den.
– – –
Plattform, Michel Houellebecq, Bonnier Pocket 2003. ISBN: 978-91-0-010187-9.

måndag 8 mars 2010

Tips: Arbetsrutiner

Via Författarcoachens blogg får jag länktipset 25 famous Thinkers and Their Inspiring Daily Rituals, som är intressant läsning. Där får vi lära oss att Gertrude Stein gärna skrev poesi i bilen. Kafka jobbade ju på försäkringsinstitutet under dagtid, sov en stund på eftermiddagen och jobbade med att skriva mellan 23 och runt 02. John Grisham såg till att komma till jobbet halv sex på morgonen, och hade som mål att skriva en sida text om dagen. När han skrivit sin sida tog han sig an sina juridiska arbetsuppgifter.

Tänk om jag kunde ha en sån här vardagsrutin:

Gå upp klockan 06.15. Ta mig till kontoret vid 07.00. Skriva till klockan 8.00. Jobba till klockan 17, med avbrott för lunch och en stunds läsning kl. 12.00. Umgås med högst älskade sambon till kl. 22.00. Läsa tills jag somnar. Då skulle jag kanske verkligen få mer skrivet!

söndag 7 mars 2010

Om relationen till Vertigo

Bland det första jag såg av Vertigo var De grekiska tragedierna; en utsökt inbunden, telefonkatalogstjock volym med tragedier av Aiskylos, Sofokles och Euripides. Naturligtvis helt oemotståndlig. Jag köpte den. Senare träffade jag på förläggaren Carl-Michael Edenborg på bokmässan, fick en diktsamling signerad och köpte Nikanor Teratologens Äldreomsorgen i Övre Kågedalen. Alla de associationer och den bildning som Teratologen avslöjar i Äldreomsorgen, och den oerhörda, täta dynamik som finns där, väckte min fascination för hans författarskap: Apsefiston kom att bli en helig skrift...

Jag fann det för gott att gå med i Stormtrupperna. Därmed får jag alla Vertigos utgivna böcker hemskickade innan de ges ut i handeln, och då till kraftigt rabatterat pris. Och under de senaste åren har det blivit en hel del böcker, både genom utskicken och genom beställningar: texter av Marquis de Sades som är både provokativa, och filosofiskt omstörtande. Wittkopfs Nekrofilen, en liten bok, men en av de där böckerna man är glad att man skaffat, just för att man inte trodde att någon skulle våga skriva något sånt... Och så har vi ju udda titlar som Boken om homunculus, Hegemonin och den socialistiska strategin med mera. Och på listan »oerhört provokativa titlar« platsar naturligtvis även Samuel R. Delanys Hogg.

I hyllorna har jag numera även H. P. Lovecrafts Fallet Dexter Ward, erotiska vintageklassiker som Venus i päls, Samtal, Gamiani och Josefine Mutzenbacher. Gunnar Blås käftsmällsprosa finns givetvis representerad. Och Stig Sæterbakkens Osynliga händer får mig nästan att vilja börja läsa deckare. Och fler titlar utöver dessa.

Jag stödjer Vertigo genom att vara med i Stormtrupperna, men även genom att gå omkring och ogenerat göra reklam för förlaget rent allmänt bland bekanta. Och nu helt öppet här. För ett förlag med den uppkäftigheten, den mixen av litteratur som endast (men knappeligen) kan infångas inom begreppet »udda«, måste bara få finnas, växa, men aldrig bli gaggigt eller avtrubbat. För en fantast av udda litteratur är Vertigo ett måste.

De finns här: Vertigo.
Och förläggaren bloggar här: Vertigomannen vittnar.

Fragment: Aforismer

»30.
Det är talande att kyrkorna omges av och tronar på gravar – de dödas hemvist.

[---]

48.
...vi som tröttnat... vi outbytbara... vi som inte skulle dö för någon enda idé... vi, de första människorna.

[---]

108.
...att vara i balans med sin inre skogstjärn...

[---]

201.
Jag bygger inte ett system. Jag lever ett liv.«

lördag 6 mars 2010

Bokrecension: De oambitiösas manifest

De oambitiösas manifest: Din guide till ett härligt liv är skriven av läkaren Ray Bennett.

Det här är en bagatell. Så är det också en mycket liten, luftig volym. Poängen Bennett vill göra, är att den person som tar livet lätt och avspänt mår mycket bättre än perfektionisten som är överambitiös på livets alla områden.

Bennett skriver om hur jakten på framgång trampar alla omkring en på tårna: den som till varje pris ska framåt och uppåt konstruerar en tävling med kollegorna, som kommer att känna sig utmanade och åsidoknuffade. Dessutom kommer den karriärlystne att bli stressad, att mista tid för värdefulla moment i livet, till förmån för karriär och arbete. Prestationen blir ett missbruk. Bennett sammanfattar: »Strävan föder lidande« (sid. 25).

Som en kontrast till den överpresterande människans verklighet ger Bennett läsaren tio punkter:
»1. Livet är kort
2. Kontroll är en illusion
3. Förväntningar leder till förtvivlan
4. Höga förväntningar leder till större förtvivlan
5. Framgång skapar förväntan
6. Lagen om avtagande avkastning gäller för allt
7. Perfekt är en fiende till bra
8. Det längsta strået kommer garanterat att bli klippt
9. Framgång ligger i betraktarens öga
10. De ynka fyra procenten« (sid. 32)
Med »Lagen om avtagande avkastning« syftas på den ordning, som innebär, att ju mer du har, desto mer vill du ha utöver det. Mycket vill ha mer, alltså. »De ynka fyra procenten« syftar på de 94 procent av våra gener som sägs vara identiska med en schimpans: det är tänkt att sätta framgångsiver i perspektiv. Konstruerat; ja, det erkänner författaren själv...

På jobbet bränner den oambitiöse inte ut sig. Han gör det som förväntas av honom, men inte mer, och lämnar så utrymme för ett liv utanför jobbet. Han jobbar för att leva, inte tvärtom. Den oambitiöse nöjer sig med den relation han har, och jagar inte vind; han är realist och tillfreds och förstår att han knappast skulle bli lycklig i en relation där perfektion ständigt krävs av honom. Den oambitiöse äter gott, varken för mycket eller för lite. Han hoppar inte på modedieter, utan tuffar på i sakta mak ändå. Han unnar sig, men äter med måtta. Den oambitiöse skaffar sig inte en personlig tränare, utan tar sig en extra promenad, om han känner för att träna. Den oambitiöse riskerar inte sina pengar på börsen, utan lägger sina pengar på säkra ställen. Och eftersom han inte slösar med pengar för att följa med i mode och statushets, har han pengar över, när andra kanske rentav sett sina pengar försvinna i endera bubblan eller börskraschen. Den oambitiöse med sin familj utgör en trivsam miljö, utan löjligt uppskruvade förväntningar på barnen. Man är uppmuntrande och inte pressande. Man har tid för varandra. Den oambitiöse förlorar sig inte i religiös iver, utan tar det lugnt också med den saken.

Bennetts bok är alltså ett manifest i ett ärende de flesta av oss redan är bekanta med: vi mår bättre av att ta det lite lugnt och vara tillfreds med det vi har. Men jag gillar formatet: boken är liten, med hårda pärmar, och med strikt men luftig formgivning. När det gäller innehållet räcker det med att införliva begreppet relaxa i sitt tänkande för att ha tagit det mesta av texten till sig.
– – –
De oambitiösas manifest: Din guide till ett härligt liv, Ray Bennett, Klonk förlag 2007. ISBN: 978-91-85861-00-2.

tisdag 2 mars 2010

Från önskelistan

Några böcker på önskelistan just nu:
Birgitta Andersson: Blondie
Linwood Barclay: Utan ett ord
Alan Clark: Diaries
Martin Gansten: De tidiga upanishaderna
Brian Keene: Dark Hollow
Anthony Powell: A Dance to the Music of Time
Jean-Paul Sartre: Existentialism is a Humanism
The Portable Beat Reader
Men för tillfället gäller i synnerhet Bröderna Karamazov och Stridens skönhet och sorg. Och Apsefiston (igen!).

måndag 1 mars 2010

Citat: Nikanor Teratologen

»Även vid umgänget med de skrivkunniga avlidna lönar det ofta mödan att hamna i 'dåligt sällskap'.«
– Nikanor Teratologen