måndag 3 januari 2011

Bokrecension: Slutet

Slutet: Mina humanitära förhandlingar i Tyskland våren 1945 och deras politiska följder är greve Folke Bernadottes skildring av sin verksamhet i Tyskland under Tredje rikets slutgiltiga sammanbrott, då han genom Röda korset arbetade för att rädda norska och danska koncentrationslägerfångar hem till Sverige.

Slutet är en utmärkt volym för ett omfattande källkritiskt studium. Ett sådant studium ska jag inte försöka mig på nu, men kort kan det följande nämnas. —

Upphovsmannen är uppenbar: Folke Bernadotte. Samtidigheten är hög, eftersom Bernadotte beskriver sina upplevelser under vintern och våren 1945, och boken ges ut samma år. Förordet visar att texterna skrevs senast i juni 1945. Den saknar därmed vissa perspektiv, som hade varit självklara med större tidsavstånd, men skapar också därigenom en omedelbarhet som är tilltalande.

Tendensen är antinazistisk, om än milt positiv till Himmler, som Bernadotte träffar vid upprepade tillfällen. Jag upplever således skildringen som personlig och genuin. Med större förståelse för den slutgiltiga lösningens grava allvar, hade Bernadotte knappast kunna skildra Himmler som en förnuftets röst i den utsträckning som han faktiskt gör det, utan att det blivit omöjligt att publicera.

Om beroendet av andra källor kan sägas, att Bernadottes text står förhållandevis fri, eftersom den är baserad på hans egna anteckningar, som vid författandets tid alltså endast torde vara på sin höjd någon eller några månader gamla.

Urvalet
är på så sätt begränsat till de minnesskildringar han – kanske med stöd av sina anteckningar – har åtkomst till. Han skriver om det som för stunden syntes vara relevant att skriva om, och begränsar sig då i stort till sina privata upplevelser och de skeenden varigenom hans eget handlande synes få betydelse, rentav världspolitisk betydelse. Det är intressant att notera, att frågan om nazisternas förföljelse av judar och andra minoritetsgrupper explicit inte beskrivs alls. För en bok som skildrar en persons egna ansträngningar för att befria koncentrationslägerfångar är detta anmärkningsvärt.

Med detta sagt, kan man återvända till bokens största värden för oss som läser den i dag, över sextio år senare. Bernadottes skildring av Reichsführer-SS Heinrich Himmler är därvid bland det mest intressanta. Bernadotte sammanträffade med Himmler ett flertal gånger, i första hand för att utverka Tysklands tillåtelse att hämta hem danska och norska koncentrationslägerfångar. Med tiden och därmed med Nazi-Tysklands alltmer nära förestående totala sammanbrott, ser Himmler, enligt Bernadotte själv, i Bernadotte en möjlighet till att få kontakt med västmakterna, för att med dem sluta fred och fortsätta kriget endast på östfronten.

* * *

Förutom Himmler träffar Bernadotte även Obergruppenführer Kaltenbrunner och utrikesminister Joachim von Ribbentrop. Brigadeführer Walter Schellenberg spelar också en viktig roll i Bernadottes skildring.

Heinrich Himmler, Gestapos fruktade chef, förefaller inte ha gjort ett särskilt skrämmande intryck på Bernadotte. Han skriver:
»När han stod där framför mig, med hornbågade glasögon och i Waffen-SS' gröna uniform utan några dekorationer, verkade han närmast som en tämligen obetydlig tjänsteman — hade man passerat honom på gatan, skulle man aldrig ha lagt märke till honom. [...] [H]an visade sig förbluffande förbindlig, han gav prov på humor med en dragning åt de galghumoristiska, han tillgrep gärna ett skämt för att lätta upp stämningen. Minst av allt fanns det något diaboliskt i hans utseende. Av den kalla hårdhet i hans blick, som det talats så mycket om, märkte jag ingenting.« (sid. 45f)
Det är en viktig beskrivning. Naturligtvis var inte de ledande nazisterna med nödvändighet några monster. Genom att göra dem till monster, skjuter man förståelsen för det nazistiska systemet åt sidan, ifrån sig. Viktigare är då att se, att de faktiskt var människor som vilka som helst, vilka av sina respektive sammanhang formats till de roller de kommit att få, i den rasistiska och tyranniska hitlerstaten.

Men vid den här tiden, våren 1945, var Himmler en åsidosatt person, bortskickad från Berlin och Hitlers innersta cirkel. Visst hade han inflytande, och Bernadotte, med sina vita bussar, räddar förvisso danskar och norrmän från koncentrationsläger. Men när Himmler, enligt vad Bernadotte berättar, genom honom försöker få kontakt med västmakterna för att mäkla fred och ta över styret i Nazi-Tyskland, innan det sista lilla av riket faller samman – ja, då verkar han helt enkelt utan något annat mandat än sitt eget och vissa andra nazister, som till sist tröttnat på förstörelsen av landet och lidandet för tyska folket.

Västmakterna accepterar inte Himmlers förslag. Hitler dör i sin bunker, inte via mord, som Bernadotte antyder, utan via självmord. Storamiral Dönitz tar över efter Hitler, och Himmler är därmed en obetydlig person ur världspolitisk synpunkt. När Himmler hamnat i brittisk fångenskap och hans identitet efter ett tag avslöjats, tar han sitt liv med en dold cyanidkapsel. Han var själv väl medveten långt innan dess, berättar Bernadotte, om att eftervärldens syn på honom som krigsförbrytare var satt.

* * *

Till sin hjälp i kontakterna med Himmler har Bernadotte brigadeführer Schellenberg, som arbetade inom tyska underrättelsetjänsten. I Bernadottes skildring, och i den i boken bifogade texten där Schellenberg själv kommer till tals, framstår han som en förhållandevis moderat nazist, som under Bernadottes verksamhet under krigets slutskede, verkar för att Bernadotte ska kunna få sin vilja igenom. Schellenberg verkar ha vunnit Himmlers förtroende, och menar sig ha påverkat Himmlers vilja att hjälpa Bernadotte i positiv riktning.

* * *

Folke Bernadotte hade förvisso en humanitär betydelse för alla de som genom hans arbetsinsats räddades från koncentrationsläger. Han politiska betydelse synes så här i efterhand ha varit mer marginell. Hade han varit med om att förmå Himmler att begå en statskupp mot Hitler under Rikets sista tid, hade saker och ting kanske sett annorlunda ut. Kanske inte nödvändigtvis till det bättre. De allierade hade sannolikt inte varit lika benägna att förhandla med den avskydde SS- och Gestapochefen, som med yrkesmilitären Dönitz, som blev Hitlers formella efterträdare under några dagar, och fick underteckna den ovillkorliga kapitulationen. Kanhända hade ett sådant kontrafaktiskt skeende rentav förlängt kriget. – Men greve Folke Bernadottes humanitära insatser må inte förringas, utan hållas varmt i minne, tillsammans med insatserna av andra betydande antinazister.

* * *

Tre år efter att Folke Bernadotte organiserat Röda korsets hjälpinsats för norska och danska koncentrationslägerfångar, mördas han och en kollega i Jerusalem av sionistiska Stern-ligan, för att han som FN-medlare förespråkade en tvåstatslösning i Palestina, och därmed ansågs stå i vägen för en stor, israelisk stat. Ingen dömdes för mordet.
– – –
Slutet: Mina humanitära förhandlingar i Tyskland våren 1945 och deras politiska följder, Folke Bernadotte, Norstedts 1946. 161 sid.

0 kommentarer: