Bokrecension: Antikens historier | Alf Henrikson

"Mort de César", Vincenzo Camuccini, 1798. Detalj.

Antikens historier är ett praktverk av den outsinligt produktive Alf Henrikson, salig i åminnelse.

Det är värt att lägga märke till, att boken heter Antikens historier och inte Antikens historia. Det är nämligen inte fråga om en bok som utröner historiska processer och förlopp, utan en bok som samlar berättelser. Vägledande torde inte ha varit vad som verkligen hänt, utan det är de goda anekdoterna, historierna, som berättats och återberättats ända sedan de en gång kom till, som här har getts utrymme för. Det som finns i Antikens historier är vad som en gång färgade den bildade människans världsbild och uppfattning av antiken.

Antikens historier består egentligen av två volymer: En som rör antikens Grekland, och en som rör det romerska riket. I första hand. För de två kultursfärerna går ju som bekant in i varandra. — I pocketversionen, som jag har, ryms de båda volymerna inom samma pärmar.

* * *

Alf Henrikson var en man med rent ut sagt extrem bildning. Han skriver själv, att boken är resultatet av »trettiofem års intresse för de klassiska språken«, och att själva texten skrevs på tre år. Till yttermera visso var han en extremt skicklig stilistiker. Berättelserna om gudar, kejsare och filosofer är verkligen berättelser, och förfaller aldrig till torra uppräkningar. Inget damm hinner lägga sig på Henriksons historier, och fastän boken nu har över femtio år på nacken sedan den första gången gavs ut, är den alltjämt i stort dammfri, även om det även förekommer passager dock vittnar om dess egen tid. I synnerhet gäller detta hur Henrikson i mycket förbigår den utbredda homoeroticismen i den antika kulturen och mytologin, något som han knappast själv var omedveten om.

* * *

Nå, Henrikson är, trots sitt populärvetenskapliga återberättande, helt klart medveten om källkritiska problem. Han väger ofta källor mot varandra, och med stillsam humor kan han behandla utsagor som näppeligen kan vara sanna. Men för den sakens skull låter han inte bli att låta oss ta del av den legendariska och halvlegendariska historieskrivning som romare och greker emellanåt ägnade sig åt.

* * *

Med nödvändighet förekommer en mängd namn och platser i boken. I synnerhet mot slutet av det västliga Roms existens. Men tidigare än så bestämde jag mig för att låta bli att hänga upp mig på när jag inte hängde med. För en gångs skull lät jag överstrykningspennan vila, för att bara njuta av Henriksons berättande. Det känns rätt och riktigt, även om det också medför, att jag inte tillgodogör mig det rika materialet på samma sätt som jag kanske gjort annars. —

Själv är jag mest intresserad av romerska rikets glansperiod, från Caesar och kanske hundra år framåt, eller på sin höjd fram till den siste hedniske kejsarens, Julianus, tid på trehundratalet.

Mytologin tar jag till mig, för att det ger så många nycklar till förståelsen av såväl den antika kulturen som i någon mån även vår nutida kultur. (Det kan till exempel vara mycket intressant att jämföra antika myter med kristna myter, och se alla beröringspunkter!)

— Men det är det pulserande livet i Rom, med legionärer, centurioner, kejsare, praetorianer, liktorer, intriger, busar och hjältar som fångar mig särskilt. Antiken, under sin glansperiod, är som ett enda pojkboksäventyr. Rått och ädelt om vartannat.

Denna period — likväl som de andra, näraliggande — illustrerar Alf Henriksons bok väl. Läs för din bildning, och läs för berättelsernas egen skull. Och läs för det vackra språkets skull!
– – –
Antikens historier, Alf Henrikson, Albert Bonniers förlag 2000. ISBN: 91-0-057394-9. 319 + 430 sidor, inklusive ett vidlyftigt register som också innehåller uppslagsord med förklaringar.