måndag 5 september 2011

Fragment: En begravning på sextiotalet

Thage Abrahamsson 1902–1963

Med anledning av mitt intresse för historia, och i synnerhet begravningshistoria- och kultur, kombinerat med intresset för släkthistoria, djupintervjuade jag min far Rustan. Och ämnet var min farfar Thages bortgång och begravning. Av det material jag fick fram, skrev jag en artikel, och artikeln finns här nedan.

Jag hoppas framöver kunna göra fler intervjuer med mina släktingar, för att dokumentera det som en gång skett. För historia — det är det som är skrivet.

* * *
En begravning på sextiotalet
Hur glasbruksarbetaren Thage Abrahamsson
fördes till den sista vilan.



Thage Abrahamsson hade varit sjuk ett tag. Den första infarkten hade han fått flera år tidigare. Den tvingade honom att trappa ner på jobbet som glasbruksarbetare på Limmareds glasbruk. Jobbade, det gjorde han dock fortfarande. Men på natten till den 2 april 1963 tog sig hustrun Olga upp till tredje våning, och väckte sonen Rustan. Nu var det allvarligt, Thage var dålig igen. Och Thage låg i sin säng, han stönade och man insåg att det led mot slutet.

Läkare tillkallades, och en bårbil beställdes. Thage fick åka de fyra milen in till Borås lasarett, och med sig i bilen hade han hustrun och sonen. Thage tillbringade dagen på Hjärtintensiven, och bröstet hävde sig högt i luften, när han försökte få luft. Bredvid honom satt Olga och höll honom i handen.

— Jag kände mig som en osalig ande, berättar Rustan Abrahamsson.

På tidiga kvällen somnar glasbruksarbetaren Thage Abrahamsson in. Han blev sextio år gammal.


Begravningsbestyr


För att ordna med begravningen anlitade man Borås begravningsförening, det som senare kom att bli Fonus. Och unge pastorsadjunkten Lars-Olof Johansson kom på hembesök i lägenheten, varvid begravningsgudstjänstens program kunde planeras.

— Vi fick trösta honom, det var kanske hans första begravning, säger Rustan Abrahamsson.

Thage själv lades till vila i en “ekådrad, specialbonad” kista, som det står i begravningsfakturan. Han kläddes i svepdräkt, och fick en svepduk över ansiktet. I väntan på begravningen, ställdes kistan i Limmareds bårhus, som låg bara några hundra meter från lägenheten där Thage bott, och där hans hustru och son nu bodde ensamma.

— Jag gick dit en gång, men Olga gick dit nästan varje dag, minns Rustan Abrahamsson.

Tidigare hade limmaredsborna markerat att en död fanns i bårhuset genom att ställa två granar på var sin sida om ingången, men när Thage vilade där, hade seden upphört.


Begravningsdagen


Tillvaron i bårhuset blev inte lång. Redan elva dagar efter dödsfallet skulle begravningsceremonien hållas i Södra Åsarps kyrka, den vita medeltidskyrkan strax utanför Limmared. Det var då lördagen den 13 april 1963. Innan man tog sig ut till kyrkan hölls en samling i församlingshemmet inne i byn. Där bjöds på fika från Steens konditori, och pastorsadjunkten Lars-Olof Johansson höll en andakt och framförde ett minnestal. Men sedan var det dags att tillsammans färdas i procession till begravningsgudstjänsten.

Förr hade man i byn använt en likvagn dragen av två vita hästar för att transportera kistan till kyrkan, men vid den här tiden bars kistan på axlarna till några närstående ut ur byn, där en begravningsbil tog vid och körde den sista sträckan.

— Vi följde efter kistan i bil, säger Rustan Abrahamsson.

Främst, framför bärarna, gick de två prestaverande herrarna: en barndomskamrat till Thage och en partikamrat från S.K.P. På glasbruket var flaggan hissad på halv stång.

När Olga och Rustan gick in i kyrkan, sist av de församlade som traditionen bjöd, spelade kantorn Bertil Persson Bachs “O värld begråt din synd och se”. Framme i koret kunde man se Svenska Fabriksarbetarförbundets avdelning 191 representeras med en florbehängd fana.


I kyrkrummet


När ingångsmusiken upphört togs psalmen “Närmare, Gud, till dig” upp av ABF-kören. Efter ytterligare psalmsång var det dags för pastorsadjunkten att hålla sitt griftetal och förrätta överlåtelsen. Som utgångspunkt för sin betraktelse använde pastorn ett stycke ur 1 Korintierbrevets femtonde kapitel, där det står skrivet: “Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Men Gud vare tack, som giver oss segern genom vår Herre Jesus Kristus!”

Mer psalmsång följde därpå och sedan bad pastorsadjunkten begravningsbönen. Därnäst var det återigen dags för psalmsång.


Tillsammans till griften


Bärarna tog så plats vid kistan, och kantorn spelade Fuga i d-moll av J. Pachelbel. Kistan bars ut ur kyrkorummet, Olga och Rustan följde efter, och sedan gick resten av begravningsgästerna. Olga bar sorgflor framför ansiktet, och på Rustans kavajslag satt ett sorgband.

Framme vid graven sänktes den träfärgade kistan i graven, samtidigt som ABF-kören sjöng sista versen på "Närmare, Gud till dig", psalmen de sjungit i kyrkan. Så kunde man nalkas griften och hedra den döde med sitt tack. Olga lät en handbukett falla ner på kistan. Släktingar och vänner steg fram till gravens rand. Representanter för arbetskamrater, S.K.P. och Fabriksarbetarförbundet framförde sina tack, och Fabriksarbetarförbundet sänkte även sin fana över graven.

Så lyste pastorsadjunkten frid över graven, och begravningsentreprenören Henry Johansson framförde Olgas och Rustans tack till de som samlats.

Rustan Abrahamsson berättar, att man sedan gick från graven. Men själv ville han gå tillbaka. Detta skapade ett outplånligt minne i den unge mannen, bara arton år gammal. För dödgrävaren var redan vid graven, och han hävde tunga stenar ner mot kistlocket.

— Ljudet av kraset har suttit i mitt huvud sen dess, säger Rustan Abrahamsson.


Efter begravningen — minnesstund


För de närmaste hölls sedan minnesstund hemma i tvårumslägenheten i Limmared. Man hade hyrt in folk som ordnade med maten, och riktig mat var det. Men nån alkohol serverades inte, den traditionen fanns inte längre. Bland de som slöt upp fanns naturligtvis syskonen, men även tillresta släktingar från Stockholm på Olgas sida.


Betalning av begravningen


Den 24 april betalade Olga, med all sannolikhet sorgklädd, begravningsfakturan i byns Konsumaffär. Begravningsföreningen tillkom 1268 kronor och 63 öre. Kistan, berättar fakturan, kostade 395 kronor, och då inkluderades svepdräkt. För att svepa Thage tog begravningsbyrån 14 kronor. Balsameringen kostade 10 kronor och begravningsbilen vid bisättningen i Limmareds bårhus kostade 76 kronor. Samma kostnad upptogs för begravningsbil på begravningsdagen. Tydligen hade man även blommor vid själva bisättningen, och dessa kostade 20 kronor.

Olga hade valt att annonsera i den nu saligen avsomnade Västgöta-Demokraten: dödsannonsen kostade 67 kronor och 50 öre, tackannonsen 47 kronor och 50 öre. Förutom att tillkännage dödsfallet genom annonsering skickades bjudningskort. Olga beställde fyrtio stycken, och dessa kostade 41 kronor, och portot 7 kronor och 20 öre. För kaffet före begravningen fick Olga betala 260 kronor. Kistdekorationen kostade 100 kronor och handbuketten 5 kronor. Efter begravningen skickades tackkort, sextio stycken, och de kostade 24 kronor och 15 öre. Begravningsföreningens arvode uppgick till 55 kronor. Dessutom var upptaget 13 kronor som drickspengar till sjukhus- och kyrkvaktmästare.


Tillsammans efter 36 år


Thage Abrahamsson fick vila ensam i sin grav i trettiosex år, innan hans änka följde honom år 1999, då 95 år gammal. I livet besökte Olga ofta makens grift. Nu vilar också hon där, bredvid honom, och Rustan Abrahamsson kommer dit ibland, vattnar blommorna och tvättar stenen. Och minns sina föräldrar.
* * *

2 kommentarer:

Anonym sa...

En mycker vacker och värdig berättelse.

MS

Creutz sa...

Merci.