Det är nåt med just zombiegenren som är oavlåtligt fängslande. För mig är det – nog – främst det faktum, att världen genom zombieutbrottet sätts i undantagsläge, de normala strukturerna faller ihop och människorna står kvar, nakna och utlämnade åt sig själva, att på nytt bygga upp en civilisation, och att bekämpa hotet liksom på vildens nivå: med våld, med list, med gemensamma krafter. — It's back to nature.
I Bob Fingermans postapokalyptiska värld befinner vi oss i ett lägenhetshus i New York, på 1620 York Avenue. Där har ett dussintal personer barrikaderat sig, och utanför på gatorna tumlar de odöda omkring, till synes med det enda syftet i sin existens att äta levande människokött.
Genom att berättaren ständigt håller sig på samma kunskapsnivå som de vilka han berättar om, hålls vi i dunklet om vad som egentligen orsakade zombieutbrottet, hur många de är, och faktiskt — om i princip allt som sker utanför de människors horisont som berättelsen handlar om. Det är mycket effektivt. Vi behöver då som läsare inte få oss förklarat några detaljer kring zombieutbrottet: vi ställs inför faktum. Vi får inte veta hur det ser ut i Paris, London eller Stockholm: vi är grundade i vad som kan skönjas från ett enda hus i New York. Mer än så behövs inte.
* * *
Men i Fingermans Pariah är zombiemassorna ändå mest en fond. Pariah är inte berättelsen om Den Stora Kampen Mot Zombies. Den är berättelsen om det dussintal människor som råkat hamna i samma hus, och deras relationer med varandra, och deras demoner. Den direkta interaktionen med de odöda är egentligen minimal, fastän de odöda är själva förutsättningen till att människorna fösts samman.
Så Pariah är inte, för att tala i filmtermer, främst en thriller. Det är ett mörkt drama. Ångestdrama. För Fingerman lyckas med bedriften att blåsa liv i sina ännu levande karaktärer, och ge dem psykologiskt trovärdiga personligheter.
Så har vi den omåttligt obehaglige machosportfånen Eddie, med klara psykopatiska drag. Vi har konstnären Alan, med sin faiblesse för kvinnliga former. Vi har Eddies rumskamrat Dave, som vid apokalypsen nu mer än gärna låter sin latenta homosexualitet blomma ut. Vi har ensamvargen Dabney, som helst håller till på taket. Och flera.
Pariah är berättelsen om dessa människor, under omkring ett halvår. Och om en människa till, som blir själva navet i berättelsen: den tonårsflicka som en dag kommer vandrande rakt igenom zombiehorden, utan att bli angripen.
* * *
Språket är rått och rakt på sak. Just som det ska vara. Men själva berättelsen tillåts ta sin tid: berättandet är, utan att släppa spänningen, långsamt och liksom småputtrande. Vardagsledan beskrivs lika effektfullt som våldsamheter och konfrontationer. Prosan är tillgänglig och opretentiös, och blir därigenom så mycket kraftfullare.
Fingerman faller inte heller för frestelsen att överlasta berättelsen med bakgrund; några få stycken behandlar de barrikaderades tidigare liv; men vanligen bara hur det tedde sig någon vecka tidigare, innan utbrottet blev totalt, eller så får vi veta mer om personerna genom deras egna berättelser i dialoger och reflexioner.
* * *
Jag har läst en och annan zombiebok som i princip uteslutande handlar om kampen mot de odöda. Jag blev därför förvånad — på ett bra sätt — över Pariah, som inte så mycket handlar om kampen mot de odöda, som de levandes kamp mot varandra. Det är en kamp som blir så mycket mer dynamisk, eftersom Fingerman lyckats göra sina karaktärer tredimensionella och realistiska: de är inga hjältar, bara vanliga människor i en begränsad miljö med tusentals odöda människoätare utanför fönstren.
— — —
Pariah, Bob Fingerman, Tor Fiction 2010. ISBN: 978-0-7653-6520-0. 370 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar