onsdag 4 juli 2012

"...på dig de träcken torka": Loketrätan i koncentrat

"Loke hånar Brage", W. G. Collingwood. Beskuren.

Jag har den märkliga känslan, att de förkristna nordiska myterna inte längre är allmängods — om de någonsin varit det. Det är tråkigt. Myterna är fulla av must, respektlöshet, liv...Och min önskan är naturligtvis, att de bleve mer kända.

Själv läser jag för tillfället Edvin Thalls välljudande Eddatolkning från 1912, och nyss läste jag berättelsen som brukar kallas "Loketrätan", "Lokesenna" eller "Lokes smädelser", som möjligen stammar från 900-talets Island.

Men först ska nämnas, att de norröna berättelserna ofta är kryddade med referenser till allehanda myter och berättelser utanför den berättelse som just för tillfället målas upp. En del av dessa myter känner vi till, andra är — åtminstone än så länge — okända. Översikten över Loketrätan nedan kan därför vara behäftad med felaktiga associationer, som då beror mer på mig än på källmaterialet: kanhända har jag nån gång inte avkodat referenserna korrekt.

* * *
Nå, Ägir — havsguden — har bjudit in asarna på ölfest. Uppslutningen är god, men Tor är bortrest och kan inte vara med. Loke, den slemme, är också med.
Festen börjar.

Loke blir efter en stund avundsjuk på en av Ägirs tjänare, när denne får storartat beröm av asarna. Så Loke slår ihjäl honom. Då blir asarna förbannade, och tvingar ut Loke i skogen, innan de återigen sätter sig och fortsätter att dricka.

Därute i skogen blir inte Loke kvar nån längre tid. Han skyndar sig tillbaka, och träffar utanför festsalen på en annan tjänare, Elder, och frågar vad asarna pratar om där inne i salen. Elder berättar att de pratar om vapen och om tapperhet, och att de minsann inte talade gott om Loke.

Loke säger då att han ska gå in till "det supande laget" och förstöra deras öldrickarglädje genom att tjafsa med dem.  Elder varnar dock Loke. Går in och börjar snacka skit med asarna, så kommer de att torka sig i arslet med honom. Då tycker Loke att Elder ska hålla tyst, så att han inte har ihjäl honom också.

Så går Loke in i salen. Det blir helt tyst.

Loke säger, att han hemskt gärna skulle vilja ha öl, och att han vill sätta sig hos dem.

Odens son Brage, poesins gud, svarar Loke. Han säger, att Loke kan glömma att få sitta bland asarna. Då vänder sig Loke till Oden istället, och påminner honom om att de en gång för länge sen gjorde sig till blodsbröder, och att Oden lovat att aldrig dricka öl, om inte även Loke fick nåt att dricka.

Oden tycks mjukna något av detta, och ber sin son Vidar att maka på sig, så att Loke får slå sig ner och inte sätter igång och bråkar. Vidar reser sig också, och bjuder Loke öl, men först brister Loke ut i en sirlig hälsning till gudarna — men  poängterar att han minsann inte hälsar på Brage.

Brage förefaller värna om husfriden, och erbjuder Loke både en häst, en ring och ett svärd om han bara håller sig lugn. Loke säger dock, att Barge gott kan behålla sina prylar. Och att han dessutom är fegast i fäktning av alla asar.

Nu verkar poetguden Brage bli uppretad. Han säger, att om de bara vore utomhus, så skulle han löna Lokes lögn genom att hugga huvudet av honom. Loke genmäler då, att Brage är en bänkarnas prydnad, och frågar sig varför han inte går i duell med en gång, snarare än att bara snacka om det.

Då bryter Brages fru Idun in, och säger åt Brage att inte bråka med Loke, utan att bevara husfriden nu när de är bortbjudna. Av någon anledning far då Loke istället på henne, och låter henne få veta, att hon är galnast i karlar av alla, och säger dessutom dunkelt, att hon lagt armarna om sin bror Balders mördare — vilket kan syfta både på Loke själv och Balders bror Höder.

Idun säger åt Loke att hon minsann inte pratar med honom, utan med Brage, och att hon inte vill se nån strid.

En annan — ganska okänd — gudinna tar då till orda, Gefjon. Hon undrar varför i hela världen de två asarna tvunget ska bråka här inne i salen; man vet ju redan att Loke ändå hatar allt och alla. Då säger Loke åt Gefjon att hålla käft, och att han minsann inte glömmer att hon låg med "svennen den fagre", vem nu det syftar på, efter att ha fått lite smycken.
Men nu kan Allfader Oden inte längre tiga. Han säger åt Loke att han mist förståndet som bråkar med Gefjon, för hon vet lika mycket som Oden om framtiden.

Så hamnar Oden själv i Lokes skottglugg. Loke klandrar gudafadern, för att han inte varit kompetent att leda striderna, och att han ofta gett seger åt fegare folk framför modigare.

Oden verkar därefter antyda att så kan det kanske vara, att den fegare vunnit striderna. Men sen för Oden över fokus på Loke själv istället, som ju åtta vintrar suttit i underjorden och mjölkat en ko som en kvinna och dessutom fött barn — "usel mig syntes din art", avslutar han.

Men om det nu ska avgöras vem som är mest kvinnlig av Oden och Loke, så kan Loke inte låta bli att dra upp att Oden dragit omkring med trollerier, något som ansågs höra kvinnor till. Loke säger till Oden, att "omanlig tycks mig din art".

Då börjar Odens hustru Frigg tala. Hon säger att det gamla må vara glömt; sånt ska man inte hålla på att prata om.

Loke snäser också åt Frigg att hon också bör hålla tyst, hon har ju legat med Odens båda bröder... Frigg slår tillbaka. Hade hon bara haft en son som Balder, som var död — så hade Loke aldrig kommit levande ur salen.

Loke säger då, att det var minsann han som såg till att Balder dog!

Freja bryter in. Hon menar att Loke för att vara ond, som vill prata om sådana usla gärningar; framtiden är känd av Frigg, säger Freja, även om hon inte pratar högt om det.

Då blir det naturligtvis dags för Freja att få sig en skopa ovett. Loke säger, sin vana trogen, åt henne att tiga, och berättar att hon legat med varenda en av asarna och alferna som är närvarande. Freja säger att han ljuger, och att han kommer att få sota för sina ord: han har gjort alla gudarna och gudinnorna arga, och kommer att få gå hem bedrövad.

Loke säger än en gång åt Freja att hålla tyst; de goda gudarna, säger han, hittade henne hos sin broder, och då släppte hon väder.

Njord börjar tala. Det spelar väl ingen roll vem som ligger med vem, säger han. Konstigare är det att Loke tillåtits komma in i salen, som är så kvinnlig och dessutom fött barn.

Loke tycker att även Njord ska hålla tyst. Han är ju hos asarna som gisslan. Dessutom, säger Loke, har jätten Hymers döttrar använt honom som slaskholk och pissat i hans mun.

Njord säger emellertid, att han alls inte ångrar att han sänts som gisslan till asarna: han har fått god lön för det — sin son Frej, som ingen kan hata.

Loke säger att han inte kan begripa hur han kan vara stolt över det, eftersom Njord fick Frej med sin egen syster, och att sonen blev därefter.

Stridsguden Tyr häver då upp sin röst till Frejs försvar: Frej är minsann den främste hjälten av dem alla, och dessutom är han hövisk mot kvinnor och är aldrig otrogen.

Loke tycker inte heller att Tyr ska säga nåt: han skapar bara kiv var två människor än möts, och dessutom har ju Lokes avkomma Fenrisulven slitit av Tyrs hand. Tyr svarar, att han visserligen blivit av med sin hand, men Loke förlorade sin egen avkomma, när asarna kedjade fast Fenrisulven.
Nåväl, menar Loke, jag har ändå legat med din fru, och det har du inte fått ett öre för.

Nu talar Frej. Han syftar åter på Lokes son Fenrisulven som ligger bunden, och kommer så att förbli till Ragnarök. Loke, lovar han, ska bindas där bredvid, om han inte håller tyst.

Det avskräcker inte Loke från att fortsätta förolämpa Frej. Hade han inte gett bort sitt dyrbara svärd för att få gifta sig med jätten Gymers dotter — så att han vid Ragnarök står utan sitt främsta vapen?

Då träder guden Byggver fram. Han menar, att om han bara hade samma goda härkomst som Frej, så hade han malt sönder Lokes alla kotor i kroppen.
Loke frågar sig, och syftar på Byggver, vem det är som brukar springa omkring och skvallra med Frej: ja, han gör inte annat än örontisslar!

Byggver utbrister att han är just Byggver, och han är stolt över att alla anser honom vara modig, och är dessutom stolt över att alla asarna samlats för att dricka öl.

Loke säger, att Byggver kan tiga. När det streds i världen, säger han, förmådde Byggver aldrig skaffa männen mat, utan hittades alltid liggandes på nån bänk nånstans.

Den förnuftige Heimdall, gudarnas väktare, tycker då att det är dags att bryta in. Han påpekar att Loke är berusad och ovettig, och att han borde sansa sig. Loke tycker — givetvis — att även Heimdall ska hålla käften, eftersom han fått ett sånt eländigt liv: att alltid rak i ryggen vara gudarnas väktare.

Då utbrister Skade, Njords hustru, att Loke minsann är lustig — men inte länge till. Gudarna ska se till att binda fast honom på skarpa svärd med sin egen sons tarmar! Loke genmäler, att det må vara som det vill med det, men han var med och dödade hennes far, jätten Tjatse.
Skade säger likaså, att det må vara som det vill med det, hon kommer minsann alltid att önska Loke ont. Loke säger då, att om man ändå ska dra upp alla fel, så kan hon ju också nämna att de två legat med varandra.

Då går Tors hustru Siv fram till Loke och häller upp mer öl åt honom, och prisar honom för att hon ensam undgått att smädas. Loke drack av ölet, och sen var snart även Siv smädad:  hon hade ju minsann legat med Loke hon också!

Men så blir det snart än mer dramatik i berättelsen. Byggvers hustru Beyla har skådat Tor i fjärran: han är på väg! Sin vana trogen säger Loke åt även Beyla att hålla käft, och att hon är det värsta avskum som kommit in i asgård, alldeles nersmetad med avföring som hon är.

Så kommer Tor.

Tor, vred, utbrister att det nu är Loke som ska tiga, annars hugger han huvudet av honom med sin hammare.

Loke försöker tafatt förolämpa även den starkaste av gudar, genom att säga att han vid Ragnarök inte rår på Fenrisulven.

Tor är obeveklig: Loke ska tiga, annars ska han slå honom på käften och slänga honom så långt österut att han försvinner ur synranden.

Loke försöker återigen antyda att Tor egentligen är feg, eftersom han en gång gömde sig för en jätte.

Tor fortsätter: Loke ska tiga, annars ska han krossa varenda ben i kroppen på honom.

Loke menar, att han nog vill leva länge än, och smyger in ytterligare en förolämpning, om att Tor en gång inte orkat öppna en förtrollad ryggsäck.

Tor fortsätter: Loke ska tiga, annars ska han slå honom så hårt, att han far ner till Hel.

Då faller Loke till föga. Han håller ett kort försvarstal: han hade bara sagt vad som föll honom in, men eftersom Tor vill ha ut honom, och endast därför, ska han gå — för han vet hur stark åskguden är.

Loke kan ändå inte låta bli att slänga ur sig en sista förolämpning. Han säger åt Ägir, salens herre, att han aldrig igen ska hålla fest, och att elden ska bränna ner salen och bränna honom i arslet.

Så går Loke.
* * * 

Efter den egentliga berättelsen följer sedan en — tilldiktad — epilog, där Lokes fortsatte öde förtäljes. Hur han gömmer sig i form av en lax i en fors, att gudarna fångar honom och binder fast honom med tarmar, att etter droppar i hans ansikte, men att Sigyn, Lokes hustru, håller en skål över huvudet på honom. Men när hon måste tömma skålen skalver hela jorden av Lokes smärta. Detta, säger epilogen, är vad som orsakar jordbävningar.

0 kommentarer: