tisdag 25 september 2012

Bokrecension: The Horrors and Absurdities of Religion | Arthur Schopenhauer

Arthur Schopenhauer 1859
The Horrors and Absurdities of Religion är en samling texter av Arthur Schopenhauer (1788–1860), översatta till engelska av R. J. Hollingdale. Företrädesvis återfinns de i original i Parerga und Paralipomena. Nedan har jag konsekvent översatt citaten till svenska för att prosan skall flyta lättare, trots att texterna ursprungligen skrevs på tyska.

* * *

Arthur Schopenhauer tillhör väl de mer aparta filosoferna bland de stora skriftställarna. Trots det, eller kanske snarare tack vare det, är det givande att läsa honom.

The Horrors and Absurdities of Religion utgörs av en mängd essäer och aforismer, skrivna av honom. Titeln på samlingen, som satts postumt, kan möjligen tyckas vara något skev, eftersom boken knappt huvudsakligen handlar om religion. Däri ryms alla möjliga olika typer av reflexioner — från kunskapsteoretiska resonemang och ställningstaganden kring metafysiken till det förmodade sambandet mellan människors uppsyn och deras karaktär.

Men låt oss ändå fokusera på Schopenhauer och religionen. Man bör då först känna till, att Schopenhauer var djupt influerad av buddismen och österländsk filosofi. Hans livshållning är i grunden pessimistisk. Den vilja till liv som han ser överallt omkring sig, är för honom något som ska kväsas och begränsas så mycket som möjligt — för med livet följer ändå bara lidande på den långa eller ofta korta sträckan mot döden.

 * * *

The Horros and Absurdities of Religion börjar med en dialog, där gestalterna Demopheles (bokstavligen "folkälskare") och Philalethes ("sanningsälskare") diskuterar religion. Den förre menar på det stora hela, att religion är en folkets filosofi, och att den har ett visst berättigande som allegorisk förmedlare av sanning, och i det att den skänker folket tröst.

Den senare frågar sig dock, varför han borde respektera en samling lögner, bara för att andra människor är enfaldiga. Filosofi är för Demopheles elitens sätt att hantera djupare frågor om existensen, medan religion får ta hand om det för den stora massan: "religion är metafysik för folket".

Philalethes tycker att man därigenom låter religionen komma undan alltför lätt, och att man på så sätt gör religionen blott till ett verktyg, inte till något som skall tas på allvar för sin egen skull. Han menar vidare, att religionen grundas blott på en övertygelse utan skäl, och kan därför inte nås av sakskäl när man kritiserar den.

I synnerhet blir religionen stark, fortsätter han, när den inympas i de unga, i vilka den slår rot och blir mycket svår att komma åt. Så stark, menar Philalethes, är religiones kraft när den inympats sedan barnsben, att den förmår tysta både samvete, medlidande och medmänsklighet.

Philalethes får därefter fortsätta med att beskriva religionens hämmande effekt för utvecklingen, när Schopenhauer låter honom beskriva, hur religionen — mer specifikt den kristna varianten av religion — lagt en hämsko på all intellektuell och i synnerhet filosofisk utveckling under hela sin era.

När någon väl brutit sig ur kristna, invanda tankemönster har han lidit risk att liksom Bruno och Vanini helt enkelt raskt tas ur leken med eldens hjälp.

Det inträder, säger Philalethes, aldrig i den djupt religiöses sinne, att han kan ha fel när han mäter sin egen religion med en annan religionsvariant, eftersom hans egna religiösa uppfattningar a priori är säkra, och får utgöra den sanna måttstocken för andra uppfattningar.

Demopheles invänder, att det vore fel att ta den tröst religionen innebär ifrån någon, utan att ersätta den med något bättre, varpå Philalethes påpekar, att det inte är att ta något ifrån en människa, när man ger henne kunskap om att något hon hållit för sant är fel: snarare ger man dem en liten bit sanning istället. Visst har människan metafysiska behov, men religion förefaller, säger han, inte så mycket vara svaret på det behovet, som ett missbruk av det.

Philalethes hävdar vidare, att religionens utrymme i samhället krymper, sedan den mist sin förmåga att påtvinga sina trossatser på folket, till nöds med hjälp av bålet, och sedan allmän kunskapen ökas hos folket. För att religionen ska kunna finnas, måste okunskapen också finnas: "...religioner är som lysmaskar: de behöver mörker för att lysa", säger han. Han hyser förhoppningen att religionen snart ska lämna Europa, liksom en barnpasserska som man vuxit ifrån, och att en lärare istället träder i den förras ställe.

Vad gäller moralisk utveckling, ställer Philalethes Demopheles, efter att ha kontrasterat den gyllene antiken med den europeiska medeltiden, inför den kraftfulla retoriska frågan: "Generellt talat, kan du hävda att mänskligheten verkligen blivit moraliskt bättre på grund av kristendomen?"

Den vindlande debatten — där jag givetvis håller på den stringente Philalethes, men där man inte kan vara riktigt säker på om man inte finner lite av Schopenhauer själv i båda gestalterna — avslutas med att de två diskuterande vännerna vandrar i väg, efter att ha kommit överens om att religionen har ett Janusansikte: man kan koncentrera sig på den dystra sidan av religionen. Eller så kan man koncentrera sig på den tillmötesgående sidan.

Och kvar står läsaren med en hel hög av gnistrande och vassa formuleringar.

* * *

Religion, menar Schopenhauer i en av aforismerna, är den högsta formen av tämjning, i det att den tämjer de intellektuella förmågorna. Det finns, skriver han, inte någon uppfattning som är så absurd, att den inte skulle kunna fästas i huvudet på en människa, om man börjar påverkan tillräckligt tidigt.

Motsatsen till religiös tro är kunskap. Kunskap, säger Schopenhauer, är hårdare än tro, och krossar tron där de kolliderar. De två bör därför hålla sig ifrån varandra. Själv kan jag inte se vad kunskapen har att förlora på att krossa tron; kanske ser Schopenhauer någon praktisk nytta med religionen ändå, som han antyder i dialogen som inleder textsamlingen.

I en senare aforism fortsätter Schopenhauer på samma tema, och menar att det är gravt felaktigt, att förvänta sig att vetenskapen kan fortsätta att utöka sina domäner, utan att komma i konflikt med religionen.

Vetenskapens utbredande kommer att hota religionens själva existens. "Fysik och metafysik är religionens naturliga fiender", skriver han, och: "Religionerna är okunskapens barn, och de överlever inte länge utan sin moder". Får man in både tro och kunskap i samma huvud kommer det till en strid: kunskapen är som en varg, och tron som ett lamm. Vem som vinner förstår vi.

* * *

Det finns ingen konkret uppenbarelse, i form av en helig skrift, ingiven av Gud. Människorna må kalla på Gud i det höga, skriver Schopenhauer, men vad de får är präster som hävdar att de hört Guds svar. Vi får då minnas, att det inte finns några uppenbarelser, utom de visas tankar. Så vare sig man dör och litar på sina egna tankar, eller om man dör i tron på religionen — så dör man i tron på vad som stammar från människans tankevärld och människans åsikter.

* * *

Ett huvudproblem med kristendomen är, att man förväxlar bokstavlig sanning med metaforisk sanning. Religionerna vågar inte erkänna att de är uppbyggda av en metaforisk diskurs, utan måste hävda att deras dogmer är bokstavligen sanna; att se på dogmerna blott som metaforer och liknelser skulle, tror de, skada religionen.

Bokstavligen tagna blir religionerna absurda; men genom att ta sig an dem metaforsiskt kan de blir användbara, rentav tilldragande.

Schopenhauer ser försonande drag i kristendomen. I dess världsförakt finner han en beröringspunkt med sitt österländska tänkande. Han ser därför Gamla testamentet som bärare av ett optimistiskt, och därmed falskt, budskap, där människorna fokuserar på livet här och nu, medan Nya testamentet befordrar asketism, och ett dödande av livsviljan.

När protestantismen gjorde sig av med celibat och asketism, halshögg den därför sin kristendom, från Schopenhauers buddisktiska perspektiv. Som i detta känns helt främmande för min syn på asketism, men är begriplig utifrån Schopenhauers livssyn.

* * *

Schopenhauer ser viljan till liv i alla levande varelser. Han menar, att alla levande varelser binds samman av denna nästan fysiska kraft. Således vänder han sig starkt mot den judeokristna synen på djur. Han ser dem inte som några underordnade varelser, annat än att människan fått ett mer utvecklat medvetande, utan som en del i ett rike, där människan är lika mycket djur som de.

Och vi, säger Schopenhauer, är ett vilddjur. Man glömmer ofta bort det, menar han, och förfäras över när vilddjuret emellanåt visar sig under civilisationens fernissa; men det är människans sanna natur: vilddjurets natur. Och den civiliserade världen är blott en maskerad, som nödtorftigt döljer detta faktum från oss.

Ett av kristendomens stora fel, menar Schopenhauer, är att den dragit en gräns mellan människan och djurvärlden — en värld som hon egentligen tillhör, och inte är satt över. På så vis har kristendomen degraderat djuren till blotta ting i förhållande till människan.

Ja, Schopenhauer uttrycker det med sitt ofta explosiva språk, som att man måste vara både blind, döv och stum om man inte förstår att djuren till sitt väsen i grund är detsamma som vi, och att skillnaden ligger blott i intellektuell förmåga.

* * *

Man kan i The Horrors and Absurdities of Religion hitta olika typer av omdömen om religion från Schopenhauer. En del förhållandevis toleranta, i synnerhet där de religiösa uttrycken ligger nära hans egna österländskt inspirerade filosofiska uppfattningar.

Men för religionen som sådan ger han inte mycket. Han är noga med att påpeka att buddismen är ateistisk. Att den religiösa tron står i motsats till kunskap och vetenskap. Att moral inte har något med religion att göra. Så inte är Schopenhauer någon vän av religion, även om han i sin filosofi emellanåt rör sig i gränstrakterna, österut, i mystikens gränsland.

* * *

The Horrors and Absurdities of Religion är en mångfacetterad samling texter, liksom Schopenhauer var en mångfacetterad tänkare. Därför blir den emellanåt särskilt spännande att läsa, när den på ett elegant sätt utmanar de egna tankarna. Och andra gånger upplever jag att den på ett briljant sätt bekräftar den ateistiska och naturalistiska livsåskådning jag själv har.

Schopenhauer är en elitistisk och pessimistisk karl. Han har en hel hög fördomar och antikverade uppfattningar i mer praktiska frågor. Men vad gäller religionen och dess betydelse för samhället har vi mycket att lära av den gamle filosofen, som blev en sådan inspiration åt självaste Nietzsche.
— — —
The Horrors and Absurdities of Religion, Arthur Schopenhauer, Penguin Books — Great Ideas 2009. ISBN: 978-0-141-19159-1. 105 sidor.

2 kommentarer:

Lasse sa...

För att religionen ska kunna finnas, måste okunskapen också finnas: "...religioner är som lysmaskar: de behöver mörker för att lysa", säger han.

Beundrar din skrift om Schopenhauer

Creutz sa...

Instämmer: bästa sättet att motarbeta religiösa föreställningar är att satsa på kunskapsutbredning.

Tack för dina vänliga ord!