tisdag 31 januari 2012

Bokrecension: Nordiska myter | Vilhelm Grönbech

Tor dödar jätten Trym
Lorenz Frølich 1906

Nordiska myter: De gamla myterna om Oden, Tor och Frej, om Iduns äpplen, Friggs falkhamn, om Lokes ondska och Balders död och många fler berättade med vår tids ord och uttryck för att återge dem det liv som de en gång hade
är skriven av den danske professorn i religionshistoria Vilhelm Grönbech (1873–1941).

* * *

Nordiska myter fyller en utmärkt funktion. I den återberättar nämligen Grönbech ett antal av de mer kända myterna från den nordiska mytologin. Jag vill inte kalla återberättelsernas form för parafraser — det antyder att de nedsatts i litterär ambition — utan de är snarare omdiktningar, för att göra de ibland mycket svårförstådda ursprungsberättelserna överhuvudtaget tillgängliga för en läsare i dag.

Och Grönbech gör det bra. Mycket bra. Så bra, att Nordiska myter kvalificerar sig som en av de bästa böckerna om den nordiska mytologin som jag hittills tagit del av. Den är inte skriven på ett högtravande akademiskt sätt, men inte heller som om det vore frågan om sagor för barn. Det blir helt enkelt mustiga små noveller av myterna.

Och förutom omdiktningen av myterna, finns även kapitel som mer tematiskt presenterar olika delar av det mytologiska stoffet, som — till exempel — när Grönbech berättar om fylgiornas funktion i folktron.

* * *

En av de mer festliga myterna, är den som hos Grönbech kallas "Tor hämtar sin hammare hos Trym", och i den poetiska Eddan heter "Trymskvädet". Myten är, i grova drag, som följer.

Tor märker att någon stulit hans berömda stridshammare Mjölner. Av detta blir han av naturliga skäl arg, och ber Loke att ta reda på vart i all världen hammaren tagit vägen. Loke lånar då vingar av Freja och flyger i väg till Jättehem, jättarnas land. Där träffar han jätten Trym, som erkänner att han tagit Tors hammare, och att han minsann inte tänker lämna tillbaka den, om han inte får Freja som brud.

Loke far då tillbaka till Asgård och berättar för Tor vad han fått reda på. Tor ber då Freja att skruda sig till brud och fara till Jättehem, så att han kan få tillbaka sin hammare. Det tycker emellertid Freja är en allt annat än god idé.

Ingen av gudarna kommer på nån bra plan för vad man ska ta sig till, innan den vise Heimdal föreslår, att man ju minsann kan klä ut Tor till brud och så sticka till Jättehem och hämta tillbaka hammaren. Tor tycker inte att det låter särskilt bra, men låter sig övertygas. Han vill ju så gärna få sin hammare tillbaka.

Så man smyckade Tor till brud, hängde smycke på honom och satte fast en nyckelknippa vid bältet. Och Loke slog följe med Tor och de for tillsammans till Jättehem.

Trym hör på långt avstånd hur följet närmar sig och blir fantastiskt glad. Han befaller sitt folk att smycka gården. När Tor, förklädd, och Loke kommer fram, dukas det till gästabud, och Tor sätter i sig en hel oxe och dricker tre tunnor mjöd, vilket Loke förklarar med att Freja inte ätit på flera dagar, eftersom hon längtat så till Jättehem.

Trym tyckte då att det var en god idé att kyssa bruden, så han tog bort brudslöjan i avsikt att göra just det. Därunder möter han asaguden Tors blick, vilket skrämmer honom så, att han faller baklänges. Loke förklarar blicken, med att Freja inte sovit på länge, eftersom hon längtat så till Jättehem.

Det lider så mot kvälls, och det blir dags att gå i brudsäng. Trym befaller att man ska bära in hammaren, för att använda den till att viga Freja till hans hustru. Så hammaren bärs in och läggs i Tors knä. Givetvis grep han den och slog ihjäl Trym och allt folket där.

Och så fick Tor sin hammare Mjölner igen.

* * *

Trymskvidet är ju en humoristisk myt, men det finns även betydligt allvarligare myter redovisade, som den när Tor besöker jätten Utgårdsloke, och luras att bland annat kämpa mot den förkroppsligade Ålderdomen och andra svåra fiender. I brottningen med Ålderdomen tvingas självaste Tor ner på ett knä.

Och bland myterna ryms också en formidabel och storslagen skildring av Ragnarök, där stoffet ur olika källor tas samman till en sammanhängande apokalyptisk bild av den slutgiltiga striden mellan asar och jättarna med avgrundsväsendena.

* * *

Förutom alla berättelserna, finns också stora mängder fotografier med tematiserade vidhängande bildtexter, av typen "Boplatsen", "Ridhästen", "Husdjur", "Runstenar och bildstenar" med mycket mer. Bildurvalet är gjort av Maj Odelberg, som även skrivit texterna till dessa.

Som sista kapitel i Nordiska myter finns en genomgång av romaren Tacitus' (ca. 55–120 e.Kr.) beskrivning av germanerna, och, kortfattat, germanernas vidare historia fram till och med vikingatiden. Avslutningsvis finner man ett namnindex, som nog kan vara gott att ha, om man söker snabba uppgifter om olika gestalter, och var man kan finna dem i de olika berättelserna.

Vad jag emellertid saknar, är hänvisningar till vad Grönbechs myter bygger på: vilken Eddasång, eller vilket annat material som han använt sig av för att omdiktningen skall kunna ske. För någon så intresserad av texter som jag, hade det givetvis kunnat vara en god hjälp, om man kunnat gå direkt via hänvisningen till källtexten för att jämföra och också höra de ursprungliga rösterna från de gamla nordborna.

Men detta oavsett, är Nordiska myter en fantastiskt bra bok, både för att repetera kunskaperna om de gamla myterna, och för att få en gripbar och översiktlig repetition, om man sedan tidigare är bekant med dem. För min del stärker boken mitt intresse för den här tidsperioden i det här geografiska området än mer.
— — —
Nordiska myter: De gamla myterna om Oden, Tor och Frej, om Iduns äpplen, Friggs falkhamn, om Lokes ondska och Balders död och många fler berättade med vår tids ord och uttryck för att återge dem det liv som de en gång hade, Vilhelm Grönbech, övers. Viola Robertson, bildurval och -texter av Maj Odelberg. Natur och Kultur 1977. ISBN: 91-27-00322-1. 153 sidor.

fredag 27 januari 2012

Bokrecension: Ekot av ett skott | Alf Henrikson

Kungliga Operan (Gustavianska Operan) stod färdig 1782.
Ritning av Karl Fredrik Adelcrantz 1775. Detalj.

Ekot av ett skott: Öden kring 1792
är skriven av Alf Henrikson (1905–1995).

Den 16 mars 1792 sköts Gustaf III i ryggen av kapten Jacob Johan Anckarström, under en maskerad på Operan. Den 29 mars avled konungen i sviterna efter sin skada. Vid det laget hade Anckarström och åtskilliga medlemmar av den sammansvärjning som stod efter konungens liv infångats.

* * *

Men Ekot av ett skott handlar inte främst om Gustaf III som person, och fastän själva förutsättningen och utgångspunkten för alla texterna i boken är det där skottet på maskeradbalen på Operan 1792, så är det och kungens efterföljande död ändå endast inledningsvis i fokus. Ekot av ett skott handlar nämligen främst om personerna runtom Gustaf III: de som ville se honom död, de som ville ha revolution, de som stod honom nära, de som jagade de sammansvurna.

Framställningssättet är kaleidoskopiskt och mosaikartat, nästan fragmentariskt. Mängden namn som förekommer i den knappt 300 sidor långa boken är häpnadsväckande: 151 personer passerar revy. Betänker man att själva brödtexten är blott 207 sidor lång, blir persontätheten än mer överväldigande.

Till exempel förekommer inte bara den adlige och ganska förmögne attentatsmannen Anckarström, utan även hans fru, hans svärfar, hans far, hans bröder, hans frus nye make efter Anckarströms död. Överhuvudtaget spelar utnystandet av de invecklade släktförhållandena i den svenska 1700- och 1800-tals aristokratin stor roll. På så vis får också Henrikson utrymme för sin benägenhet att väva in allehanda anekdoter och diverse kuriosa i berättelserna.

* * *

Nåväl, intrycket man står kvar med, efter att ha tagit sig igenom boken, är att sammansvärjningen nog var tämligen omfattande. Missnöjet med den i praktiken enväldige kung Gustaf III, som gjort slut på Frihetstiden, var omfattande, inte minst hos adeln, som väl kände sig överkörd. Man kan också betänka Gustaf III:s vanvettiga och ensidigt framprovocerade krig med Ryssland några år före attentatet.

Då hade en grupp officerare på eget bevåg skrivit till ryska kejsarinnan och förklarat kriget olagligt. Dessa karlar kallades sedan Anjalamännen, efter platsen där brevet skrivits. Sjuttiosju dödsdomar blev resultatet av detta militära uppror mot svenske kungen; endast en dödsdom gick i verkställighet: överste Johan Henrik Hästesko halshöggs i Stockholm år 1790. En av dem som åsåg avrättningen var just Jacob Johan Anckarström, som senare skulle berätta att han sedan den dagen börjat fundera på att ta livet av konungen.

* * *

Själva brödtexten flyter alltså böljande fram över bokens drygt 200 första sidor. Den är indelad i kapitel, som var och en har ett särskilt ämne, oftast en särskild person med någon form av koppling antingen direkt till skottet på operan, eller till någon person som i sin tur har det.

Henrikson använder sig medvetet av långa citat med bevarad ursprungsstavning. I regel föredrar jag refererande text framför citat: men här fyller citaten ett väl avvägt syfte — att låta läsaren komma ytterligare något närmare de personer dessa texter rör, vare sig texterna är författade av någon i bokens persongalleri, eller berör någon av dem.

Bokens senare del utgörs till stor del av ett litet uppslagsverk, där personer som förekommit i brödtexten återkommer i bokstavsordning, med en kort biografisk notering, samt ofta med en del kuriosafakta om dem eller deras ättlingars öden. Denna del känns aningens enahanda att läsa; men så är jag också svagt allergisk mot att läsa listor ordnade i bokstavsordning...

* * *

Att läsa Alf Henrikson, är att slå sig ner vid brasan och lyssna till en mycket god berättare. Den upplevelsen har jag också när jag läser Ekot av ett skott. Henrikson har en enastående förmåga att levandegöra de personer och de skeenden han skriver om. Även om Ekot av ett skott kan upplevas som svår att hänga med i — åtminstone för någon som jag, som inte är särdeles väl påläst på senare delen av 1700-talet och det begynnande 1800-talet — så är det en glädje att ta del av den. Och då främst dess renodlat berättande första del, innan berättandet styckas upp och sätts in i bokstavsordnade namnposter.

Och vad gäller mina gamla antipati mot Gustaf III, grundad främst i det framprovocerade kriget mot Ryssland, så har den inte försvagats av Henriksons bok; framförallt har min bild av männen bakom sammansvärjningen, och inte minst exekutorn Anckarström, färgats i än ljusare nyanser, genom att jag fått deras sammanhang och motiv något mer klara för mig.
— — —
Ekot av ett skott: Öden kring 1792, Alf Henrikson, Bra Böcker 1986. 273 sidor.

onsdag 25 januari 2012

Stig Sæterbakken död

Norske författaren Stig Sæterbakken är död. Hans svenska förläggare, Vertigos Carl-Michael Edenborg, skriver gripande om sin vän på Vertigomannen vittnar, och delar med sig av det avskeds-sms han fått av Sæterbakken.

Själv har jag av Sæterbakken läst bara Osynliga händer, som jag skrev några uppskattande rader om i ett inlägg 2009.

Läs gärna Jenny Högströms vackra brev till Sæterbakken i Helsingborgs Dagblad: "Helvetes jævla dritt".

* * *

Edenborg berättar, att översättningen till svenska av Sæterbakkens senaste bok, Gjennom natten, blev klar i går kväll, och kommer att ges ut till hösten.

söndag 22 januari 2012

Bokrecension: Ateistens handbok | C.-A. Wachtmeister (red.)

Ateistens handbok är en antologi med kristendomskritiska texter sammanställda av Claes-Adam Wachtmeister (f. 1931). Skriften hör samman med en sammankomst anordnad av föreningen Verdandi i december 1961, vars rubrik var "Ateistens villkor".

En del av bidragen i boken är tryckta föredrag från detta möte, andra texter är ämnesrelaterade på annat vis. — Ateistens handbok skall alltså icke förväxlas med Michel Onfrays Handbok för ateister.

* * *

Med tanke på att Sverige i religiöst avseende såg annorlunda ut 1961 i jämförelse med i dag, så är en del av texterna i antologin givetvis föråldrade; men de äger ändå sitt betydande historiska värde. Till exempel illustreras detta i den då pågående kampen angående skolans morgonsamlingars ofta religiösa karaktär. Det är en kamp som i mycket påminner om dagens debatt om kyrkliga skolavslutningar. Historien upprepar sig alldeles uppenbart.

Givetvis gäller detta den redan då påbörjade diskussionen om kyrkans skiljande från staten. Det skulle komma att dröja närmare fyrtio år efter att boken givits ut, innan det till sist blev verklighet.

Andra bidrag är inte lika tidsbundna. Allmänna betraktelser kring kristendomens idéer som förekommer, kunde lika gärna vara skrivna i går.

Jag väljer att skriva ett ganska omfattande referat av bokens innehåll. Även om inlägget knappast kan bli uttömmande. Sekulariseringen är mig hjärtekär.

* * *

Förordet har skrivits, liksom två av artiklarna i boken, av den oförliknelige Ingemar Hedenius, samme Hedenius som på fyrtiotalet gjort slarvsylta av det teologiska etablissemanget.

I förordet förundrar han sig över den ordning som vid författandet fanns i Sverige: att en religion hade "tvåtusen statsanställda propagandister, som varje söndag får förkunna sin tro på statens bekostnad". En ordning som minst sagt förefaller bisarr; men som dock ändrats för blott tolv år sedan. Likväl ser Hedenius, att Sverige hastigt avkristnats, och att detta avkristnande gått så fort, att det offentliga livet liksom inte riktigt hunnit med: därav kristendomens då fortfarande markerade närvaro i offentligheten.

* * *

Herbert Tingsten, också han en pennans man, medverkar i Ateistens handbok med en ledartext från sin tid på Dagens Nyheter. Texten kommer från 1949, men läses med behållning än i dag.

Tingsten kritiserar den fullständigt urvattnade kristendom som möter besökaren i Svenska kyrkan. I predikningarna, menar han, är "ängslan för att irritera [mer] framträdande än viljan att uppbygga. Tingsten ser en kyrka som visserligen försvarar sina dogmer, men detta på så vis, att de förvandlas till liknelser. "En kyrka på reträtt kastar lärosatser och myter för att rädda sin existens", skriver han. — Något som nog många som förirrat sig in på en svenskkyrklig gudstjänst nog märkt av, även om det besöket skedde i år.

Tingsten gisslar vidare den namnkristendom som han såg omkring sig. Med detta avser han en likgiltig inställning hos medmänniskor som gärna kallar sig kristna, men som inte vill veta av något av kristendomen, utöver traditionen och konvenansen att höra den till, vilket manifesteras genom sånt som dop, konfirmation, vigsel och begravning. Tingstens kommentar gnistrar:
"Trots allt finns det många — troende och icke-troende — som tar livsåskådningsfrågan på allvar. För dem är den halvhet som nu förhärskar — ljumheten mellan tro och förnekelse — en styggelse."
* * *

Anders Wedberg bidrar med en personligt hållen text, ursprungligen författad 1951, om varför han inte är kristen. Han avfärdar kristendomen genom att påpeka, att det inte finns förnuftiga skäl att tro på den, och att många av kristendomens läror är vetenskapligt osannolika. Hur man kan ha olika perspektiv på en sån sak som Bibeln illustreras av Wedbergs följande formulering:
"För de kristna är Bibelns ord ett skäl att tro på Guds och Kristi undergärningar. För mig äro de fantastiska historier som berättas i Bibeln ett avgörande skäl för att icke tro på Bibeln."
Wedberg fortsätter med att belysa, att "[d]en kristna läran är motbjudande", och förklarar att den Gud som beskrivs inte är värdig sympati, utan endast fruktan, men påpekar samtidigt, att de kristna omformar sin Gud efter sina respektive olika behov. Men själva korsfästelsemotivet gör på Wedberg "ett groteskt och frånstötande intryck".

* * *

Hjalmar Söderberg är representerad med en text ur Hjärtats oro. Däri belyses bland annat, att kristendomens myter och därmed sammanhängande moral inte är direkt överförbar på vår tids förhållanden. Det går rakt emot människans egentliga strävan; hellre än att lyssna till Jesu råd om att inte sörja för morgondagen, bör man sörja för morgondagen — för annars lider man under samvetskval. På samma sätt skall du inte bemöda dig om att älska dina ovänner, för "det är mot din natur och ger intet annat resultat än förljugenhet och sliskigt väsen".

Jesus framställs i Söderbergs text som allt annat än ett ideal: tvärtom. Att hävda att Jesus skulle vara idealmänniskan, är "alltför sårande för varje ofördärvad smak."

* * *

Bengt Lidforss ägnar sin text åt att avkristna dopet och nattvarden, genom att berätta om deras hedniska förebilder och föregångare. Till exempel berättas om babyloniernas sed att medelst vatten befria människor från de onda andarna. Lidforss beskriver också förkristna seder att äta upp sin gud, för att på så vis få dennes kraft och insikt, eftersom guden på detta vis bokstavligen talat bli ett med människan. Lidforss påpekar också, att redan kristna kyrkofäder var medvetna om likheterna mellan nattvardsfirandet och äldre, hedniska ceremonier, vilket fick dem att uttala sig om att denna likhet i själva verket berodde på demonisk inverkan.

* * *

Arnulf Øverland belyser den ytliga inställning som många har till kristendomen. Det ännu ofta återkommande argumentet kring kyrkans betydelse, som går ut på att kyrkan under året har fler gudstjänstbesök, än vad biograferna har biobesökare skjuts i sank redan av denne norske poet.
"Hva om man til en avveksling lot folk få gratis adgang til kinematograferna, og lot de troende få betale kinopriser for å overvære gudstjenesten? [/] Då skulle fromheten vise sig!"
Mot den apostoliska trosbekännelsen ställer vidare Øverland tre motpåståenden: 1) Ingen har skapat världen. 2) Ingen gud har dött för min skull. 3) Det finns inget liv efter döden. — Och därmed har han ställt upp tre påståenden, som precis lika gärna (eller om man så önskar: med överväldigande mycket större sannolikhet) kan vara sanna, som trosbekännelsens dogmer.

* * *

Victor Svanberg berättar i en kort text om varför inte han är kristen. Det är en vacker historia, om hur han lämnar sin barnatro, och får begrepp om hur religionen ständigt förändrats, och inte erbjuder något stabilitet: "Gud har varit vad människorna har gjort honom till." Inte heller, skriver han, kan han bevara en tro bara för att den skulle vara bra att ha: han vill inte ljuga sig till en tro.

* * *

Texterna hit i boken har handlat direkt om kristendomskritik. Den följande delen fokuserar på kristendom i skolan. Den kraftfulle Stellan Arvidsson, som betytt så mycket för sekulariseringen av skolan, går igenom ämnets historiska utveckling, och uppehåller sig särskilt vid de för dagen aktuella frågorna om morgonsamlingarnas karaktär och kristendomskunskapens ställning.

Claes Engström fortsätter i sin text att beskriva det märkliga med den halvt-om-halvt konfessionella kristendomsundervisningen. Lars Furhoff polemiserar med en icke namngiven biskop, som menat att man borde fortsätta med morgonböner, för att motverka ungdomsbrottslighet.

Därefter återkommer Hedenius och skjuter med skarpa skott på teologerna. Hans syfte är där bland annat att verka för att teologiska fakulteterna bör inordnas under humanistiska fakulteter på universiteten. Han beskriver även, hur en kvinnlig doktorand, som forskat i Svenska kyrkans kvinnosyn på 1800-talet, utfrysts och mobbats på sin fakultet på grund av ämnets känslighet. En recensent tog hedern av henne, och Hedenius tar nu fullkomligt hedern av denna, och textligt rådbråkar karln. Läsaren åser ett sant lustmord.

* * *

Den sista delen av boken har fått ämnet "Kristendom och samhälle". Först ut är Tingsten igen, vars ärende i denna text, är att beskriva hur kyrkor i regel alltid gått maktens ärenden och anpassat sig efter rådande regim, så länge man fått ha sin egen verksamhet i fred.

Edvard Westermarck argumenterar för att kristendomen inte har ensamrätt till frågorna om etik. Han går vidare, genom att berätta om hur kyrkan ofta försvarat kriget som sådant, i kontrast med den urkristna församlingens pacifism.

Likaledes skriver Westermarck om synen på slaveri inom kyrkan, vilken varit högst tillåtande, liksom Bibeln i sig inte förbjuder slaveriet, utan snarare accepterar det som en tingens ordning. Han påpekar också andra skadliga ting, som kyrkan officiellt ställt sig bakom, såsom förbudet mot skilsmässa, som gjort månget olyckligt äktenskap till ett fängelse. Och såsom den avskyvärda inställning till självmördare, som i kyrkan varit förhärskande långt fram i tiden, när till och med liken efter dem som tagit sina liv förvägrats gravplats på kyrkogården. För att inte tala om kyrkliga läror om vad som händer de odöpta barnen.

* * *

Bengt Anderberg bidrar med en högintressant text om kyrkan och sexualmoralen. Den tar avstamp i ett biskopsbrev från 1951, som hette Ett brev i en folkets livsfråga: Till Svenska kyrkans präster från dess biskopar.

Anderberg ifrågasätter i sin text, på vilket sätt föräktenskapliga sexuella förbindelser skulle försvåra möjligheten till ett lyckligt äktenskap, vilket biskopsbrevet påstår. Han citerar också biskopsbrevets avskyvärda och nedlåtande formuleringar om homosexuella:
"Den som övar homosexuella handlingar bryter mot Guds bud. Därför få de nya bestämmelserna i den svenska strafflagen icke tagas till intäkt för den uppfattningen att homosexuella handlingar äro etiskt försvarliga. Riktig är däremot den åsikten att det behövs andra medel än fängelsestraff för att rädda en homosexuellt inriktad människa. Den ärligt kämpande bör få all den förståelse och den uppmuntran som kristen kärlek förmår giva."
Detta är exempel på Svenska kyrkans biskopars officiella inställning för bara sextio år sedan. Det lär väl finnas en hel mängd präster kvar, som fick denna lära och uppmaning av sina chefer. Även om de präster som ännu lever och var i tjänst vid denna tid, väl nu sedan länge är pensionerade.

* * *

Paul Lindblom skriver om "Kristendom och mentalhygien", vari han bland annat talar om kristendomens förmåga att skapa skuldkänslor. Gunnar E. Sandgren skriver om ett besök på ett väckelsemöte. Ett utdrag ur Sam Lidmans bok "Guds barnbarn" berättar om hur det kan te sig att växa upp i väckelsemiljö.

Erik Elten bidrag handlar om framgångsrika danska arrangemang av borgerliga konfirmationer, även om han hellre — och fullt rimligt — använder termen "ungdomsfest".

* * *

Evert Kumm skriver om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen begravningar. Jag håller med honom om att behovet av icke-religiösa jordfästningar är påtagligt. Jag håller inte med honom, om att det rimligaste begravningsalternativet för en icke-religiös person är att bara se till att komma i jorden utan ceremoniel eller närvaro av kistan vid någon minnesstund.

Jag tror tvärtom, och min erfarenhet säger mig detsamma. Vi som inte är kristna behöver ceremonier också vi: en borgerlig begravning kan ge en värdig, ceremoniell inramning åt ett avskedstagande, som jag är övertygad om fyller en viktig funktion. För att de kristna håller sig med begravningsgudstjänster, behöver vi inte avskaffa riten att hålla någon form av akt vid begravningen. Vi behöver bara se till att utforma akten på ett personligt sätt, utan religiösa förtecken, och på ett sätt som är individanpassat och som är relevant just för personen som avlidit eller kanske snarare för personerna som samlats för att i ceremonins form ta sitt avsked.

* * *

Avslutningsvis skriver redaktören, Claes-Adam Wachtmeister, en mycket god sammanfattning med vissa reflexioner kring både samlingen "Ateistens villkor" och boken Ateistens villkor som han sammanställt. Han avslutar efterskriften med några önskemål han skulle vilja se förverkligade. Bland dessa kan nämnas: att teologiska fakulteterna inordnas under humanistiska dito, att den borgerliga vigseln blir obligatorisk och den kyrkliga välsignelsen en privat angelägenhet, att församlingens borgerliga funktioner övertas av kommunen eller staten.

Vi väntar fortfarande på dessa önskemåls fullständiga uppfyllande.

* * *

Nå, det var en genomgång av Ateistens handbok. Som synes har det skett en hel del sedan 1961. Morgonbön är något som hör historien till. Svenska kyrkan har till sist skilts från staten, och vi har nått längre i egentlig religionsfrihet än någonsin förut.

Men det finns fortfarande områden kvar att helt sekularisera. Det finns till exempel ingen anledning för kyrkan att ha kvar några borgerliga angelägenheter, såsom ansvaret för de absolut flesta av landets kyrkogårdsförvaltningar: dessa kunde hellre tas om hand kommunalt, och begravningsavgiften skulle då gå direkt till kommunen, och inte ha med kyrkan att göra.

Fortfarande hålls på många platser i vårt land mer eller mindre obligatoriska skolavslutningar i kyrkans lokaler med en präst närvarande, som förvisso inte får bedja eller välsigna eller predika. En ordning som knappast kan tillfredsställa kyrkan, men inte heller borde tillfredsställa skolan.

Men kyrkan mister sitt inflytande. Förkunnelsen är urvattnad, teologin säger ingenting relevant om någonting, och få präster verkar kunna säga: detta tror jag på med förvissning. Medlemsantalet i vårt lands största frikyrka — Svenska kyrkan — störtdyker.

För min del ser jag hellre en kyrka som tar strid, än som lägger sig platt för varje tidens strömning, i avsikt att få vara med bara lite till... Hellre en kolsvart schartauan som är medveten om kyrkans hemska historia, och ändå är stolt över den, eftersom han tror att det är rätt — än en intellektuellt ohederlig och urvattnad kristendom som inte tycker någonting om någonting, som är utan ryggrad och utan historisk medvetenhet. Hellre en kyrka som isolerar sig och samlas kring sin kärna, än en kyrka som gör sig själv så urvattnad som möjligt, för att kunna vara så vidsträckt som möjligt.

Ateistens handbok var och är ett inlägg i dessa eviga frågor: religiositet kontra sekularisering, tro kontra vetenskaplighet. I dag är just den boken samtidigt en markör av hur landet i denna kamp stod 1961, och något att jämföra vår situation med nu: och sekulariseringen har, gudskelov, medvind. Så läs Ateistens handbok både för att få de historiska perspektiven på kampen mot religiositetens inflytande i vårt land, och för en hel del goda argument — och Hedenius och Tingstens alldeles särdeles utmärkta prosa!
— — —
Ateistens handbok, Claes-Adam Wachtmeister (red.), Bokförlaget Prisma / Studentföreningen Verdandi 1964. 191 sidor.

onsdag 18 januari 2012

Bokrecension: Kriget i Gallien | Gaius Julius Caesar

"Vercingetorix jette ses armes aux pieds de Jules César"
Lionel-Noël Royer 1899. Detalj.
Vercingetorix kapitulerar inför Caesar.

Kriget i Gallien
(lat. De bello Gallico) består av sju volymer, som skrevs av Gaius Julius Caesar (100 f.Kr. – 44 f.Kr). I min upplaga är verket strålande och pregnant översatt och kommenterat av latinprofessorn Åke Fridh (1918–1997). Fridh har även skrivit en intressant inledning som sätter bokens handling i sin kontext och diskuterar själva texten i sig. Till volymen har också bifogats ett hagiografiskt efterord av en H. E. L. Mellersh.

* * *

Bland det första som slår mig när jag börjar läsa Kriget i Gallien, är hur okonstlat spännande skildringen är. Det är en känsla som följer med mig genom alla de sju volymerna som satts inom samma pärmar. Caesar skriver rent och tydligt, betraktande och utan retoriska utsmyckningar. Hans samtida, den store vältalaren Cicero, skriver berömmande om Caesars text:
"De utmärkas av en naken enkelhet, en rätlinjig och behagfull skönhet, där varje stilistisk utsmyckning liksom en klädnad dragits undan."
Den enkla men slående skönheten överlever översättningen till svenska på ett förbluffande vis. Trots att Caesar väl själv aldrig avsåg att publicera sitt verk i den form det har överlevt intill vår tid, är de, precis som Cicero senare är inne på, genom denna nakenhet särskilt effektfulla. Exempel på stilen i Kriget i Gallien har jag givit i de två tidigare inläggen "Citat: Caesar om Slaget vid Sabis och "Ekot av Vorenus och Pullo".

Översättaren Fridh berättar, att Caesar nog själv kallade böckerna Commentarii rerum gestarum. Det säger något om hur författaren själv såg på texterna: som just kommentarer, minnesanteckningar, kanske ett råmaterial för ett planerat men aldrig färdigställt arbete. Som bekant skrev ju också Caesar ett verk om inbördeskriget som följde på hans galliska kampanj. Kanske, menar Fridh, skulle dessa två verk, kompletterat med ett verk om mellantiden, utgöra stommen i ett sådant planerat arbete.

* * *

Jag kan inte bedöma tendensen i Kriget i Gallien, även om jag kan läsa mig till i kommentarer, att Caesar i sin skrift förtiger egna motgångar och fokuserar på framgångarna. — Men som tur är finns en mycket omfattande notapparat i min upplaga, som kan leda läsaren igenom volymerna. Därigenom får man både historiska fakta och textkritiska anmärkningar — det är en notapparat värdig en seriös bibelöversättning. Dessvärre är noterna placerade längst bak, och av rena bekvämlighetsskäl kan jag inte komma mig för att konsultera dem kring varje fundering jag får när jag läser brödtexten, även om de definitivt vore värda det.

* * *

Så, i dessa Caesars memoaranteckningar beskrivs alltså hans omsider totalt framgångsrika krigskampanj i Gallien, där han med tiden krossat allt motstånd genom att antingen besegra motsträviga stammar, eller att alliera sig med dem. Gallien blir en romersk provins, som införlivas i det imperium som är i vardande.

Genom sina exempellösa framgångar som fältherre får Caesar givetvis ett oerhört starkt rykte, och den speciella romerska värdighet, som brukar kallas dignitas — vilket väl närmast kan beskrivas som ett hedersbegrepp. När kampanjen är över och han återvänder mot Rom, är det för att där befästa sin makt, genom att slå sina motståndare ur spelet — först och främst genom ett omfattande inbördeskrig.

När det blivit lugnt i stormakten närmar sig året 44 f.Kr. — det år då Caesar, som förvånansvärt mild envåldshärskare, mördas av Brutus och de sammansvurna republikanerna.

* * *

Men mordet år 44 f.Kr. är fortfarande avlägset, när vi under 50-talet f.Kr. följer händelserna i Gallien.

Namnen på mängder av stammar passerar förbi. Genom kommentarerna går en hel del av dem att spåra i lokala ortsnamn än i dag. Allianser, svek och fältslag följer på varandra. Ett mellanspel blir Caesars två expeditioner till Britannien. Till synes hopplösa situationer vänds till framgångar. Och kampanjen når sin egentliga och storslagna final i slaget vid Alesia år 52 f.Kr., då hövdingen Vercingetorix besegras och kapitulerar. Året efteråt, som inte beskrivs i Kriget i Gallien avslutas kriget, efter en del avslutande slag, av mindre omfattning än det i Alesia.

* * *

I stor utsträckning märker jag, att jag inte läser Kriget i Gallien annorlunda än en bra spänningsroman. Moderna fackböcker om krigsyttringar har varit mångdubbelt mer träiga, än denna över tvåtusen år gamla skildring av Caesars egen hand. Men förutom de stora dragen i kampanjen erbjuder boken också en fascinerande inblick i en värld som sedan länge är borta. Inte minst genom dess många detaljer — som hur man konstruerade sina befästningar, att Caesar bar en färgad kappa, och en och annan ögonblicksbild från den faktiska krigföringen.

Kriget i Gallien må vara en tendentiös och politiskt motiverad skrift, eller den må vara en rak och naken presentation av fakta: högintressant är den i vilket fall för var och en som har en gnutta historiskt intresse i allmänhet, eller intresse för antiken i synnerhet. Dessutom fungerar den utmärkt som exempel på god prosa.
— — —
Kriget i Gallien, Gaius Julius Caesar, övers. Åke Fridh. Bokfrämjandet, ur serien "Böcker som förnyat människans tänkande" 1970. 329 sidor.

måndag 16 januari 2012

Ekot av Vorenus och Pullo

Vi är nog många som hänförts av den enastående HBO-serien "Rome", vars två säsonger i synnerhet handlar om två romerska soldater: centurionen Vorenus och legionären Pullo. Visst innehåller serien en del historiska genvägar och märkligheter, men på det stora hela ger den nog en rätt god bild av livet i Rom, både i högreståndskretsar och bland vanligt folk.

Vorenus och Pullo är dock inte uppfunna ur tomma intet. Caesar själv nämner dessa två namn i sin Kriget i Gallien, i samband med en händelse år 54 f.Kr. Bakgrunden är sådan, att belger under ledning av en viss Ambiorix har omringat ett romerskt läger vars befälhavare var legaten Quintus Tullius Cicero — yngre broder till den berömde talaren. Striden står mycket hård, och romarna ansätts svårt. Cicero lyckas dock få iväg ett meddelande till Caesar, högste befälhavare över hela krigsföretaget i Gallien, som rusar dit. Caesar lyckas slå belgerna på flykten tillsammans med deras ledare Ambiorix som därmed försvinner ur historien.

Nåväl, det är under denna strid, där de inringade romarna slåss mot belgerna, som Caesar berättar det följande. Jag lägger in lite blankrader för att göra texten mer skärmvänlig...:
"Det fanns i denna legion två mycket tappra karlar, centurioner båda två, och snart i tur att bli befordrade till högsta rangklassen. De hette Titus Pullo och Lucius Vorenus. Dessa hade ständiga dispyter med varandra om vem som skulle ha försteget framför den andre, och i alla år hade de ursinnigt konkurrerat om befordran.

Då nu striden pågick som hetast vid vallen, sade den ene av dessa, Pullo: 'Nå, Vorenus, vad tvekar du för? Eller väntar du på ett bättre tillfälle att visa vad du duger till? Den här dagen skall avgöra våra befordringstvister.' Med dessa ord gick han utanför vallen och rusade mot fienderna, där man såg dem stå som tätast. Inte heller Vorenus stannade då innanför bröstvärnet utan följde efter av fruktan för vad alla skulle tänka.

På kort avstånd slungade Pullo sitt spjut mot fienderna och genomborrade en i hopen, just som han sprang fram. Då denne träffats och fallit omkull livlös, skyddade fienderna honom med sköldarna, medan de alla på en gång kastade sina spjut mot Pullo och därmed gjorde det omöjligt för honom att komma närmare. Pullo fick en spjutträff rakt genom skölden, och ett annat spjut fastnade i gehänget. Denna senare träff kom svärdsslidan att glida undan och gjorde att han inte genast kom åt svärdet med handen, då han försökte dra det.

I denna besvärliga situation omringades han av fienderna. Då skyndade hans medtävlare Vorenus honom till hjälp och undsatte honom i hans nödläge. Strax vände sig hela hopen från Pullo mot honom. De trodde väl, att Pullo hade genomborrats av spjutet. Vorenus gick i närkamp med svärdet, högg ner en fiende och lyckades driva undan de övriga ett stycke. Men då han fullföljde attacken alltför ivrigt råkade han ner i en fördjupning i marken och föll omkull. Nu blev han i sin tur omringad, men då kom Pullo honom till undsättning. Slutligen kunde båda efter att ha nedlagt flera fiender dra sig tillbaka oskadda innanför förskansningarna med den största berömmelse.

Så lekte ödet med dem båda i deras tävlan i krigisk utmärkelse på ett sådant sätt, att de båda hätska medtävlarna kom att hjälpa och rädda varandra, och det var omöjligt att avgöra, vilken som borde tillerkännas försteget framför den andre i militär duglighet."

Gaius Julius Caesar, Kriget i Gallien, Bok V, 44.
Tolkning Åke Fridh

* * *

Värt att nämna, kan kanske också vara, att översättaren av och kommentatorn till Kriget i Gallien, latinprofessorn Åke Fridh, menade att berättelsen om Pullo och Vorenus inspirerat J. L. Runebergs dikt "De två dragonerne" i Fänrik ståls sägner. Och nog skapar åtminstone inledningen en känsla av att den senare texten inspirerats av den förra:
"Stål så hette en, den andra
gick i fält med namnet Lod;
båda liknande varandra
så i kraft som mod.
Samma trakt vid Saimens stränder
hade fostrat dem,
gnabbats hade de som fränder,
bott i samma hem.

Och dragoner hade båda
blivit sen på samma dag,
delat troget varje våda
i vartenda slag,
gnabbats än som stridskamrater,
huggits man mot man,
allt om äran att i dater
övergå varann.

Snart i rykte framom alla
i skvadronen stodo de;
ingen vågade sig kalla
bättre, tapprare.
Till korpraler av befälet
gjordes snart de två,
men emellan dem blöev grälet
icke slut ändå."

J. L. Runeberg, Fänrik Ståls sägner, "De två dragonerne", v. 1-3.

* * *

Så går ekot av två romerska befäl genom årtusendena. De strider modigt för sin ära år 54 f.Kr.. De förvandlas till dragoner i Runebergs nationalromantiska diktepos. Och de uppstår i förvandlad form i en högkvalitativ Brittisk-Amerikansk-Italiensk teveproduktion. — Ingen undgår historia. Som väl är.

söndag 15 januari 2012

Bokrecension: Förr i tiden | Arne Biörnstad m.fl.

Förr i tiden: Sverige för 100 år sedan är en fotobok med texter av Arne Biörnstad (f. 1924) och Ingemar Liman (f. 1938), samt med foton av Mogens Didrichsen (f. 1939).

Förr i tiden gavs ut 1971 i avsikt att med ord och framför allt bild skildra hur livet var i Sverige hundra år tidigare — år 1871. Bilderna är rekonstruktioner av miljöer som torde varit bekanta för människor då: vävande i en torpstuga, arbete i skog och mark, innergården till några hus i en stad, pigans värv i borgerliga hem, arbetet i en kvarn, läggning av halmtak och mycket mer.

Bilderna är svartvita, ofta ganska mörka och med hög kontrast; de mörka inomhusmiljöer som folk var vana vid då, visas därmed effektivt av Didrichsens många bilder. Och genom sin grynighet ger de lätt en illusion av att faktiskt härröra från den tid de är tänkta att rekonstruera. Dessa fotografiska iscensättningar får väl fylla samma funktion som målerikonsten en gång fått göra: inte minst under den nationalromantiska eran under 1800-talet.

* * *

Miljöer och kläder kommer i stor utsträckning från Skansen i Stockholm. Kanhända förklarar det också de folkdräkter som förekommer på en del bilder. Exempelvis hävdas det, att man emellanåt använde folkdräkter vid slåtter och skörd, något som jag själv ställer mig frågande inför. Dels eftersom jag undrar om det är rimligt att tänka sig att allmogen hade råd med den typen av dräkter, och dels eftersom jag undrar om det är rimligt att tänka sig, att sådana kläder varit praktiska i det slitiga och smutsiga arbetet.

* * *

Boken är uppbyggd kring hur livet förändrades för svenska folket — i synnerhet för allmogen och den framväxande arbetarklassen, men också för borgerligheten — under årets fyra årstider. Således finns ett kapitel rörande vintern, ett för våren, ett för sommaren och ett för hösten. Varje kapitel inleds med en allmän orientering, varefter följer bilder med förklarande bildtexter.

Nog är Förr i tiden en intressant bok. Men jag undrar om det inte varit än mer intressant, om man grävt i vrår, antikvariat och album, för att hitta genuina bilder från samma tid. Fotograferingskonsten var ju vid det laget inte okänd, och även om man fått tröska igenom nittionio porträttbilder från högreståndsmiljö för att hitta en bild tagen i allmogemiljö, kunde det nog varit mödan värd, liksom vi anser målningar utförda i anslutning till en 1600-talsbatalj historiskt intressantare än en nationalromantisk målning som utförts tvåhundra år senare av samma slag.

Likväl upplever jag det som att Förr i tiden skapar bra bilder av hur livet faktiskt tedde sig för många av våra förfäder här i landet. Särskilt intressant tycker jag själv givetvis det är, med de foton som rekonstruerar livet i torpstugorna: för från torpstugorna räknar jag mina egna anor. Och det är grunden av sådana torpstugor som jag spanar efter under mina många skogsvandringar. Och nu förstår jag nog i alla fall lite bättre, hur de hade — de som en gång bodde där i skogen, och kämpade mot kölden på vintern, och på åkrarna på somrarna.
— — —
Förr i tiden: Sverige för 100 år sedan, Arne Biörnstad & Ingemar Liman. 113 fotografier av Mogens Didrichsen. Forum 1971. 90 sidor.

lördag 14 januari 2012

Citat: Caesar om Slaget vid Sabis

Caesar beskriver i sin Kriget i Gallien (Commentarii de Bello Gallico) slaget vid Sabis år 57 f.Kr., där romarna stod mot den fruktade germanstammen nervierna och deras allierade.

Romarna är nära att lida förlust, men vänder situationen och står till sist som segrare. Caesar beskriver själv nerviernas kamp och mod mot slutet av slaget:
"Men fienderna visade trots sitt ytterst förtvivlade läge en otrolig tapperhet. Då de främsta av dem stupat, klev de närmast bakomvarande upp på sina fallna kamraters lik och fortsatte striden stående på dem. Då också dessa fällts och liken hopades på varandra, stod de överlevande till sist liksom på en kulle och slungade därifrån sina kastvapen mot de våra och sände tillbaka romerska spjut, som de uppfångade."

Gaius Julius Caesar, Kriget i Gallien, Bok II, 27:3f
Tolkning: Åke Fridh
Krig förr var grymma liksom krig i dag. Men med vilken dynamik och ändå stramhet skildrar icke Caesar något av slutfasen av detta slag! Texter som dessa, öppnar onekligen ett fönster med utsikt mot den värld som fanns för 2069 år sedan. — Till stor glädje för oss historiefantaster.

onsdag 11 januari 2012

Dikt: ur "Skapelsemorgon" | Bo Setterlind

Ur dikten "Skapelsemorgon".
"Vill du se världen,
sådan den var i begynnelsen,
före siffrornas ankomst?

Sök en glänta
i skogen,
var som en blomma
bland blommor!"

— Bo Setterlind

Bokrecension: Att göra en man | Margaret Atwood

Hur man gör en man: Och andra tidsenliga betraktelser (eng. Good Bones) är en samling prosapoem och texter av Margaret Atwood (f. 1939), tolkade till njutbar svenska av Heidi von Born och Hans Nygren.

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till med den här boken. Samlingen rymmer parodier och experimentella texter, likväl som renodlat poetiska dito. Ofta finns ett tydligt genusperspektiv, i det att de behandlar frågan "manligt" och "kvinnligt".

Hur ska man egentligen hantera en enhet som dock rymmer så olika bidrag? Vi har "Den lilla röda hönan talar ut", om en höna som odlar sitt eget vete och lagar bröd på det. Och när väl maten är klar, vill de andra hönorna, som hånat hennes ansträngningar, plötsligt ta del av resultatet. Vi har en text om Hamlet, skriven utifrån den elaka styvmoderns perspektiv. Vi har en lek med sagogenren, där en förälder försöker berätta en saga för en synnerligen modern unge, som hela tiden ifrågasätter schablonerna.

Ytterligare en annan text berättar från en utomjordings perspektiv om de märkliga människorna. Särskilt märkliga framstår människorna, eftersom utomjordingarna synes vara någon form av fjärilar. Och vi har texten "Epåletter" som beskriver en framtid där man helt enkelt avskaffat kriget, och de stora herrarna istället får ge uttryck för sin tävlingslusta genom att — dansa. Krigets vansinne belyses också effektfullt i en passage i "Främmande territorium":
"Krigets historia är en historia om dödande kroppar. Det är vad krig är: kroppar som dödar andra kroppar, kroppar som dödas."
En annan text filosoferar kring om det i ett fromt samhälle inte vore en god gärning att ta död på fromma människor: de kommer ju då snabbare till himlen. Men mest gripande av dem alla är prosapoemet "Dödsscener" som handlar om en döende kvinna. Berättelsen inleds med att kvinnan själv talar, för att sedan gradvis övergå till de omkringvarandes perspektiv, och slutar med att en släkting rensar i den då döda kvinnans trädgård.

* * *

Texterna i Hur man gör en man är korta och ofta lekfulla. Ibland är de uppdelade i ett antal underkapitel. Det är inte alltid jag förstår; nåväl, det jag inte förstår, tillåter jag mig att gå förbi. Andra gånger berörs jag starkt, och då främst i det nämnda poemet "Dödsscener".

Margaret Atwood fastnade jag en gång ursprungligen för, när jag av en händelse i en antologi läste en dikt av henne. Jag minns nu inte vilken dikt det var, men jag vill minnas att den handlade om en drunknad flicka — men jag kan ha fel. Sen dess har jag fascinerats av hennes författarskap, även om just den där första diktens intryck varit det starkaste; möjligen nu tillsammans med prosapoemet "Dödsscener".

Atwood är en sån där författare som emellanåt lyfts fram som möjlig nobelprismottagare, och nog är hon en skicklig författare. Men Hur man gör en man förmår jag inte riktigt greppa. För mig blir samlingen alltför spretig för att jag riktigt ska kunna ta den till mig som helhet. Även om enskilda delar, eller kanske rentav åtskilliga delar, är mycket berikande. För det är roligt att se någon hantera språket och berättandet så lekande och så fritt och så vant som Atwood gör.
— — —
Hur man gör en man: Och andra tidsenliga betraktelser, Margaret Atwood, Bokförlaget Prisma 1993. ISBN: 91-518-2564-3. 152 sidor.

tisdag 10 januari 2012

Bokrecension: Ormens väg på hälleberget | Torgny Lindgren

Ormens väg på hälleberget är skriven av Torgny Lindgren (f. 1938).

På 1800-talet bor Jani med sin familj mellan Lycksele och Norsjö, i Kullmyrliden. Stugan har hans morfar byggt. Han råkade dock i fattigdom, varför Ol Karlsa köper stället och de där inneboende får börja betala arrende. Men när inga penningar finns, får Janis mor låta Ol Karlsa ta ut sin rätt i natura: i hans moders kött. Och när Ol Karlsa dör tager Karl Orsa, sonen, över, med samma typ av indrivning av arrende: först via modern, sen via systern, sen via Janis hustru. Det sker så naturligt så.

* * *

Lindgren skriver på dialekt. Och det på ett sätt som får berättelsen att bli så genuin den kan bli. Och trots att hela texten är skriven på denna norrländska, är den ändock ej så grov, att en sörlänning som jag själv får svårt att förstå. Och invävt i Janis berättelse, som är ställd som en enda lång bön till Vårherre, är uttryck från Karl XII:s bibel, på underskön gammalsvenska.

Det luktar jord, det luktar svett, det luktar äkta.

Och genom det jordnära berättargreppet, upplever vi visserligen att Karl Orsa och hans far förgriper sig på de fattiga; likväl sker det icke med trumma och bas. Familjen har inga penningar, så husbonn tar vad han kan; han utnyttjar sin position.

Och kring denna hopplösa, fattiga situation kretsar hela upplägget. Texten spänner över flera decennier, men stämningen av frustration och utsatthet är densamma. Övergreppen fortsätter: "Det är som det är", säger Janis mor.

Stämningen är dov, och liksom Job ifrågasätter Jani om detta verkligen var meningen: om det verkligen var så här som Vårherre hade tänkt sig det hela.

Och till mig talar berättelsen om en de besuttnas möjligheter, på de utsjasade och förtvivlades bekostnad. Jani och hans familj har nästan passiviserats inför det faktum som är: kan de inte betala arrendet i pengar, så får någon familjens kvinna betala i köttet. —

* * *

Torgny Lindgren delar in texten i korta kapitel. Meningarna är hela tiden pregnanta, laddade. De ligger mot varandra som stockarna i en trästuga. Och genom det dialektala och naturliga tilltalat skapas en kraftig realism, som får läsaren att tänka: just såhär kunde det nog vara. Folk som Karl Orsa, som kränker individens frihet, har väl säkert funnits i alla tider.
— — —
Ormens väg på hälleberget, Torgny Lindgren, En bok för alla 2003. ISBN: 91-7221-269-1. 152 sidor.

Bokrecension: Engelbrekt Engelbrektsson och 1430-talets svenska uppror | Lars-Olof Larsson

Engelbrekt Engelbrektsson och 1430-talets svenska uppror är skriven av historikern Lars-Olof Larsson (f. 1934).

Engelbrekt Engelbrektsson och 1430-talets svenska uppror är en fackhistorisk bok som skildrar inte bara personen Engelbrekt Engelbrektsson, utan dessutom ger en fyllig kontext till hans verksamhet. En tid i vår historia som i stor utsträckning lider av ett svagt källäge får genom Larssons kunskaper och slutsatser liv och dynamik. Texten är saklig och stram, men aldrig tråkig eller torr. Ingenting dras i långbänk; berättelsen är ständigt dynamisk.

* * *

Jag är uppväxt inte särskilt långt från Openstens fästning utanför Limmared i södra Västergötland. Jag har besökt platsen åtskilliga gånger. Av fogdeborgen återstår i dag inte mycket mer än någon stengrund och spridda stenar högt uppe på Husberget. — Men Opensten var en av de fogdeborgar som brändes av Engelbrekts folk under det stora upproret på 1400-talet. Och på något sätt är det utifrån ruinerna på Husberget som jag ser hela skeendet. Visserligen framskymtar Opensten bara några gånger i Larssons bok; men det ger mig ändå en konkret historisk plats, ett historiskt fotfäste, varifrån och utifrån vilket jag genom Larssons text kan skaffa mig ett sammanhang. Historien blir så underbart påtaglig, just genom denna geografiska förankring i min egen barndom...

* * *

Larsson beskriver, hur stora segment av samhället på 1430-talet hade börjat tröttna på unionskungen Erik av Pommerns fogdevälde. Allmogen tyngdes av tunga skatter och förtryck. Särskilt missnöjd verkar man varit med fogden Jösse Eriksson; detta missnöje leder till en resning bland dalamännen. Efter att folkets missnöje dämpats av rikets råd två gånger, går det inte längre att hålla krafterna instängda. Under ledning av lågfrälsemannen Engelbrekt Engelbrektsson bryter ett med tiden landsomfattande uppror ut.

Man vill bli av med de tyngande skatterna. Och man vill bli av med kung Eriks utländska fogdar. Med tiden sluter sig inte bara allmogen till upproret, utan dessutom högadeln och kyrkan. Fästning efter fästning faller i de upproriskas händer. Med en oerhörd snabbhet far Engelbrekt omkring över landet, och med stor skicklighet och en blandning av militärt våld och förhandlingar stärks hans position ständigt.

Vid mötet i Arboga 1435, som — något ohistoriskt, enligt Larsson — kallats Sveriges första riksdag, säger rikets ledande män upp sin tro till kung Erik, intill dess att han lovar att styra landet efter landets lag, och att besätta sina fögderier med inhemska män, något som han med tiden i någon mån tillmötesgår.

När resningen blivit nästan allomfattande inom riket började emellertid sprickor inom den bli synlig. Engelbrekt Engelbrektsson framstod som allmogens förkämpe, medan andra män, som den långt senare blivande maktspelande kungen Karl Knutsson, framstod som aristokratins förkämpe.

En spricka hade dessutom uppstått mellan Engelbrekt och en viss Bengt Stensson och dennes son Magnus Bengtsson. På våren 1436 överfaller denne Magnus Bengtsson den för tillfället sjuklige Engelbrekt Engelbrektsson på en holme i Hjälmaren. Med en yxa slår Bengtsson ihjäl Engelbrektsson och avslutas sitt värv med att sätta pilar i frihethjälten.

Bengtsson och hans far flyr därefter till Danmark. De fick dock fri lejd av Karl Knutsson under förutsättning att de skulle underkasta sig rättegång — något som aldrig verkar ha skett.

Senare under året erkänns Erik av Pommern återigen som svensk konung, under förutsättning att han underkastar sig rikets råds krav. Böndernas krav på lägre skatter hade dock vid det här laget hamnat i skymundan, vilket ledde till vissa ytterligare spänningar och resningar, främst under Engelbrekts gamle parhäst, högadlige Erik Puke som reser sig mot den alltmer mäktige Karl Knutsson, rikets hövitsman. Det slutar med Erik Pukes avrättning i början av 1437.

* * *

Lars-Olof Larsson beskriver hur 1430-talets svenska uppror hade många orsaker; samtliga strålade dock samman i ett missnöje med hur kung Erik av Pommern styrde landet. Bönderna avskydde fogdarnas förtryck och skatteuttag. Kyrkan föraktade hur Erik av Pommern försökte styra också över henne. Aristokratin var missnöjd med att hållas utanför rikets styrande. Alla missnöjda kunde alltså enas bakom den sannolikt karismatiske bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson, när det blev klart att den av honom ledda resningen inte var en parentes i historien.

Utan att framställa Engelbrekt med någon helgongloria, drar sig dock inte Lars-Olof Larsson för att på ett, ehuru helt balanserat sätt, verkligen skildra honom som en frihetshjälte, med paralleller i Jean d'Arc och Jan Hus. Själv en lågadelsman, eventuellt med militära erfarenheter utomlands, blev Engelbrekt allmogens härförare och trogne ledare i kampen mot överhetens förtryck.

En sorts frihetssymbol blev Engelbrekt redan kort efter sin död, även bland aristokratin. Karl Knutsson lät författa Engelbrektskrönikan, som är en av de förnämligaste källorna till vad som skedde under upproret, och biskop Thomas frihetsvisa ("Frihet är det bästa ting, / som sökas kan all världen kring.") handlar också om Engelbrekt.

* * *

Engelbrekt Engelbrektsson och 1430-talets svenska uppror är sakligt skriven men aldrig svårläst eller torr. Boken är pedagogiskt uppbyggd och det är lätt att följa med i dispositionen. Den fokuserar inte blint på personhistoria, utan ger, precis som jag vill ha det, en ordentlig bakgrund och ett bredare perspektiv och därmed en djupare förståelse för den historiska epoken. Larsson är också generös med att ge läsaren citat från t.ex. Engelbrektskrönikan, som åtminstone får mig att vilja skaffa mig ett exemplar av densamma.

Engelbrekt Engelbrektsson och 1430-talets svenska uppror är kort sagt en utmärkt framställning av en mycket dynamisk period i svensk historia.
— — —
Engelbrekt Engelbrektsson och 1430-talets svenska uppror, Lars-Olof Larsson, P. A. Norstedt & Söners förlag 1984. 91-1-843212-2. 255 sidor.

lördag 7 januari 2012

Bokrecension: Från Olaus Petri till Tjock-Sara | Åke Eriksson

Från Olaus Petri till Tjock-Sara: Historier ur Stockholms tänkeböcker är skriven och illusterad av Åke Eriksson.

* * *

De så kallade tänkeböckerna består av protokoll och minnesanteckningar från ett antal svenska städers rådhusrätt. Bland de mest kända och mest omfattande är de stockholmska, som spänner mellan åren 1474–1660. Åren 1592–1635 har givits ut i nytryck, och utgör 23 band. Det är alltså rätt rejäla mängder information som ryms i dessa volymer.

Åke Eriksson har koncentrerat sig på Stockholms tänkeböcker mellan åren 1524–1625, alltså drygt hundra år av diverse protokollförda händelser. Ur dessa sina källor har Eriksson sen lyft fram särskilt intressanta illustrationer av brottsligheten i huvudstaden under den aktuella perioden, och försett dem med kontextuell information — till exempel om vem som för tillfället regerade, och annan kunskap som ger lite perspektiv på det som beskrivs.

* * *

Läsaren får stifta bekantskap med en stor mängd stockholmare som av någon anledning hamnat inför rätten, antingen som anklagade eller målsägande. Vi träffar på Gamle Pavel ringare, som en decembernatt 1504 somnar på sin post som eldvakt i Storkyrkans torn. Dessvärre sprids just denna natt en eld i staden, och Gamle Pavel ringare döms till döden via rådbråkning med hjul. Det tyckte de församlade emellertid var väl grymt, så påföljden mildrades — till halshuggning.

Straffen var ofta grymma, får vi lära oss; påföljden kunde vanligen bli antingen böter, förvisning från staden eller mistande av livet. Fängelse såsom långtidsförvaring var ännu knappast påkommet. Men alternativ fanns.

Så till exempel för en Göran Benedikt som 1544 stod anklagad för att ha stulit ett silverstop och ett silverband. Göran erkände, och straffet blev galgen. Dessvärre hade man ett problem: för tillfället fanns ingen bödel i tjänst: den gamle hade blivit avrättad. Lösningen blev, att Göran Benedikt fick träda i den gamle bödelns ställe som "hängare", den lägsta formen av skarprättare.

* * *

Viss nåd kunde emellanåt förekomma, även mer betydande än att man halshuggs istället för att rådbråkas. Så för Åsmunds Karin. Hon kallades att bota en sjuk gumma medelst trolldom. Emellertid visade sig att Åsmunds Karin behövde allt mer av den sjukas ting för att få trolldomen att fungera. Och så försvann trollkonan. Och tingen med henne.

Man fick emellertid fast henne och hon erkände. Rimligen hade Åsmunds Karin dömts till döden för detta, berättar Eriksson, om nu inte Gustav Vasas hustru Margareta Leijonhufvud sett till att kungen benådade henne. Åsmunds Karin förvisades från staden och förbjöds att återvända, vid hot om att bland annat mista öronen.

* * *

Ett fall av barnamord beskrivs också i Från Olaus Petri till Tjock-Sara. Per Pukslagare och hans hustru Britta får vårdnaden om ett flickebarn — adopterar det, skulle vi väl säga nu — att uppfostra som sitt eget. De misshandlar henne, och befaller pigan att göra sammaledes. Barnet torteras emellertid så svårt, att hon i 8–9-årsåldern dör av skadorna. Året är då 1596.

Frun i huset försöker smussla bort liket till en kyrkogård, men grannarna ser henne. Det hela nystas upp, kroppen grävs upp och ställs ut för allmänheten att se först på Stortorget i en dag, och sedan i Storkyrkan i två dagar.

Av någon anledning dröjer sedan rättegången ett år, berättar Eriksson. Under den tiden hinner Per Pukslagare avlida av naturliga orsaker. Frun Britta får slita spö, får därefter en hand avhuggen av avrättas slutligen medelst yxa.

* * *

Vi har vidare berättelsen om en bödel — okänd till namnet — som tjänstgjorde året 1615. Denne mästerman hade för vana att tillvita sig lite vad han behagade. Med några kumpaner tog han till exempel helt sonika hand om
"...fem par lakan, femton stycken stora och små skjortor, fyra örngottsvar, fjorton hand-, ärm- och huvudbeklädnader, tre nattmössor, tre halskläder, två förkläden, säckvis med olika strumpor, drälldukar samt barnhättor..."
och ytterligare mera, varefter de vandrade hem genom gränderna. Nå, till sist gjordes en husrannsakan hemma hos bödeln, varvid man fann en mängd dyrbara textilier. Vid rättegången vittnade en ung flicka som tydligen tvingats tjänstgöra hos bödeln, och på så vis får de nu veta, att mästerman med en engelsk soldat begått ett inbrott på Norrmalm, och sen tågat iväg
"...med musköt, tre värjor, en kort bössa, sex höns, två skinkor, rökt kött i okänd kvantitet, två tre gåshalvor, tre kvinnokjolar, en brun grönskjol, tre örngott, en tunna mjöl med mera."
Dessutom kom det fram att bödeln varit med om ett inbrott i en kyrka. Nåväl, Eriksson berättar, att bödeln på andra rättegångsdagen inte iddes repetera vad han stulit, men att det var mycket, och att han visste vad straff han skulle få. Och att han skulle "ha bort lyssna till sin hustru när hon bad honom att upphöra med sitt tjuveri."

Flickan som tvingats tjänstgöra hos bödeln förvisades från staden — av någon anledning. Bödeln dömdes till hängning.

* * *

Tiden var uppenbarligen hård. Visserligen får vi här stifta bekantskap främst med dem som av tidens rådhusrätt ansågs vara brottsliga; likväl ligger det nåt rått över hela framställningen. Synen på människoliv var krass. Stal du nåt, kunde du kanske bli hängd. Dräpte du nån kunde du kanske böta dig fri. Var du i fel sällskap kunde du kanske kastas ur staden. Man hörde vittnen och lyssnade till anklagelseakter och försvarstal. Men någon djupare psykologisk hänsyn verkade man inte ta.

* * *

Man kommer, alltså, nära ett pulserande stockholmsliv genom Från Olaus Petri till Tjock-Sara.

Inte nog med att vi får stifta bekantskap med en hel del intressanta episoder. Kringfakta, som namnbruk och nu ovanliga yrken, får man på köpet. — Vad sägs om följande titlar: bungare, kyrkspännare, bomhuggare, svärdfejare, slungmästare, syllsättare? Och vad sägs om följande namn: Laurens Fallandjävul, Ingrid Tjufvafinger, Elin Kattahjärta, Katarina Träfot? Och så har vi naturligtvis titelns Tjock-Sara — som för övrigt verkar ha fungerat som någon sorts bordellmamma.

Dessvärre är boken behäftad med en mängd korrekturfel. Jag får känslan, av att texten borde gått igenom en redigeringsomgång till, innan den gavs ut. Så kunde också en del upprepningar undvikits. Eftersom en del texter i boken varit publicerade som artiklar i Dagens Nyheter förut, så stammar väl dessa upprepningar från dess första format.

Boken utgör inte främst en historisk analys av tänkeböckerna som sådana, även om historiska förklaringar och annat förekommer — främst för att sätta saker och ting i sitt sammanhang. Istället är det fråga om att levandegöra källornas berättelser och skänka oss några av dem i lättförståelig form.

För den som vill ha en liten inblick i 1500- och 1600-talets Stockholm, i synnerhet vad gäller frågor om brott och straff, rekommenderas Åke Erikssons bok varmt. Från Olaus Petri till Tjock-Sara är dessutom rikt illustrerad med författarens egna mycket dynamiska och välgjorda teckningar, som ger än mer dramatik åt de redan så dramatiska berättelserna.
— — —
Från Olaus Petri till Tjock-Sara: Historier ur Stockholms tänkeböcker, Åke Eriksson, Carlsson Bokförlag 1988. ISBN: 91-7798-212-6. 191 sidor.

torsdag 5 januari 2012

Text: "Jubel i Uppsala" | Gustaf Fröding 1893

Ramlade över en bok vari tidningsartiklar av Gustaf Fröding samlats. Det är munter läsning av en karl med betydande stilsäkerhet och fjäderlätt prosa.

Följande artikel var införd i Karlstads-Tidningen 9 september 1893, och handlar om jubelfesten i Uppsala som markerade reformationens 300-årsjubileum i Sverige. Gustaf Fröding skriver då under pseudonymen Hans Sax. I textens senare del har Fröding tillåtit sig ett längre citat ur Aftonbladet.

* * *

JUBEL I UPPSALA

Det är stort jubel i Uppsala i dessa dagar, därför att det är jämt 300 år sedan reformationen blev avbruten och kristendomen fastläst i ett riksdagsbeslut alldeles som en annan lagparagraf. Egentligen är det väl endast en prästfest till minne av det ärorika tillfället, då kyrkoherdarne sutto och dömde över det svenska Israels släkten, vad de skulle tänka och tro allt intill den yttersta dagen.

Men egentligast borde även prästerna själva erfara blandade känslor vid minnet av Uppsala möte och kanske göra de det också, ty deras hjärnor och hjärtan ha säkert icke just alltid mått så bra av den där inskruvningen i bekännelseskrifternas spanska stövlar.

Emellertid är nog själva jublet huvudsaken, vad man jublar för är mindre viktigt. Att festjubla så fort tillfälle erbjuder sig är ett svenskt nationaldrag och följaktligen också ett svenskt prästdrag. Och varför skulle icke kyrkoherdarne få jubla, de också — jag unnar dem det av allt mitt hjärta.

De hava också strömmat ditupp i stora skaror, högtidliga i gången och festliga i ansiktet — och även andra jubilanter från alla kanter. Främst den främste jubilanten bland ett fritt och jubilerande folk, hans majestät konungen, välkänd från varje jubeltillfälle inom- och utomlands.

Han har med sig söner och sonsöner och en del särskilt tillkallade utländska jubelprinsar och jubelexcellenser. Och hela Uppsala med domkyrka och universitet och studenter och allt är klätt i jubelskrud och har mött hans majestät med tal och ärkepredikning och ärkemiddag hos ärkebispen. Och vart middag och vart afton på den första dagen, som ock kallas "kyrkans dag".

Den följande dagen var "universitetets dag" och icke mindre ståtlig. Man gick i procession till aulan — tänk de tretusen tecknade prästerna! Det måtte ha sett vördigt ut. Och i aulan bildade damerna en "förtjusande ram", såsom det står i referaten, och studenternas vita mössor "bröto sig på det effektfullaste" mot denna "färgskönhet", står det sedan. Och allt var så utmärkt vackert, det säga alla.

Och så stämde kören upp i första hälften av den stora festkantaten, komponerad av hr Hedenblad och författad av överjubelkantatskalden C. D. af Wirsén, vilken väl nu hunnit till sin trettionde jubelkantat eller så. Den tycks mer ha varit anlagd på moralteologi och kyrkohistoria än vad man egentligen kallar poesi, men själva festen är ju så ock.

Annars låter det onekligen lite göteborgsaktigt, när kören vänder sig till Gudi bön med bland annat följande vits:

"Den rätta röda bok, du givit,
är den som Jesu blod har skrivit."

Denna jämförelse mellan Johan III och hans "röda bok" å ena sidan samt Gud Fader och Jesu blod å den andra, är bra fyndig. Kung Johans bok hade röda pärmar, Jesu blod är rött — man förbinder på fint sätt en vink om det historiska tillfället med en religiös tanke.

Och onekligen måtte det låta egendomligt att höra sjungas i recitativ och kvartett följande kyrkohistoriska katedersats:

"Var ej konung Johans mening from,
när till gamla kyrkofäders lära
Sveriges barn han sökte återbära" etc.

Eller när "tornfalken", Karl av Södermanland, sitter på Uppsala slott och

"ser — ett protestantiskt statsförbund".

Stackars tenor, som skulle junga detta i sitt solo — protestanti — sktst — a — tsf — örbund. En tenor kan komma av sig för mindre än så.

Emellertid är det ju inte så gott att skriva festkantater, även när man är bra övad, och hr Wirséns tör ha gjort god effekt i alla fall på den tillstädesvarande publiken.

Sedan höll bibliotekarien Annerstedt ett tal och därefter öppnades promotionen av ärkebiskopen. Men därvid skedde en liten episod, som visserligen var jubelfestlig nog, men höll på att alldeles fördärva högtidligheten. Aftonbladet förtäljer därom följande:

"Det stolta romarspråket ljöd snart från ärkebiskopens läppar och 'Ego Antonius N. Sundberg, ipse teologiae doctor' betäckte sitt huvud. En efter annan trädde de många promovendi fram och mottogo doktorshatten och diplomet. Den högtidliga akten avlopp dock icke utan några muntrande små episoder, som, ehuru kanske förtretliga för de agerande själva, förskaffade publiken en stunds angenämt avbrott från den myckna högtidligheten.

På estraden i absiden strax bakom talarestolen stodo två bord, ett på var sin sida, det ena fyllt av doktorshattar och det andra med diplom. Allt hade nu varit väl, om icke någon ond ande — eller marskalk — lyft bort hattarna, så att de icke passade. En hedersdoktorsaspirant kom upp på estraden för att mottaga sin doktorshatt ur ärkebiskopens händer, men förgäves, marskalkarne kunde inte finna den rätta. Den ena hatten efter den andra provade och till slut måste den nykreerade hedersdoktorn gå åstad med en hatt, som tydligen icke satt som den bort, för att göra den vanliga reverensen för konungen. Samma missöde upprepades några gånger.

Än värre skulle det bliva. Ärkebiskopen placerade en doktorshatt på ett prästerligt huvud och — den sjönk ned ända över öronen. Nu bliver munterheten allmän. Till och med kungen kunde icke underlåta att draga på mun åt den lustiga situationen och dolde sitt löje bakom programmet. Övermarskalken d:r A. Andersson, som med utsökt och förekommande artighet mot alla burit dagarnas tunga och hetta, såg nedslagen ut. Och ärkebiskopen såg ut, som skulle han ha velat säga något mindre vänligt."

— — —
Och det vart middag och afton även på den andra dagen, sedan mycken mat ätits och jubelprinsarne hållit vackra tal inbördes och jublet till sist jublat ut.

Hans Sax

söndag 1 januari 2012

Bokrecension: Helgon, bönder och krigare | Christer Öhman

"Sten Sture d y:s död på Mälarens is" (detalj)
Carl Gustaf Hellqvist 1880

Helgon, bönder och krigare: Berättelser ur den svenska medeltidens historia
är skriven av historikern Christer Öhman (f. 1941).

Anledningen till att jag fick upp ögonen för Öhmans bok, var när jag läste på Wikipedia om Botulf Botulfsson, som sannolikt avrättades för kätteri på 1300-talet. Som en av källorna till artikeln anges just Helgon, bönder och krigare. Därmed var nyfikenheten väckt! — Och innan jag läst ut boken, skulle jag komma att ha beställt ytterligare tre böcker, på grund av vad jag stött på i Öhmans bok... Så det har varit inspirerande läsning.

* * *

Helgon, bönder och krigare gör nedslag i den svenska medeltidshistorien. Men fenomenal pedagogisk känsla levandegör Öhman vardag, högtid och särskilt viktiga händelser ur våra förfäders liv. Boken är dessutom förnämligt illustrerad med väl valda konstverk och foton.

Huvudavsnitten behandlar Erik den helige, Birger jarl, Birger jarls ättlingar, Botulf Botulfsson, Den heliga Birgitta, Visby stad, Bockstensmannen, Engelbrekt Engelbrektsson och den tid han levde i, samt staden Stockholm.

Samtligt intressant, även om jag fängslas särskilt just av Botulf Botulfssons öde och de delar i avsnittet om Stockholm som behandlar medeltida begravningsskick.

Något om dessa två ämnen kan jag knappast låta bli att återge...

* * *

Botulf Botulfsson hörde hemma i trakterna kring Gottröra, en bit norr om våra dagars Stockholm. 1303 gjorde ärkebiskop Nils Allesson av Uppsala en visitationsresa, som bland annat innebar ett stopp i just Gottröra. Där fick han av kyrkoherden, herr Andreas, veta att en viss Botulf från Östby hade deltagit i nattvarden, och därefter sagt att han inte trodde att det verkligen var Jesu kropp och blod så högt att hela församlingen hört det. Och inte hade Botulf tagit tillbaka det, när Andreas pratat med honom om det.

Ärkebiskop Nils befallde att Botulf skulle föras till kyrkan. Väl där bekänner Botulf att han visserligen sagt allt det som Andreas sagt, men att han nu förstod att han haft fel, och att han ångrade sig. Som straff bestämdes, att Botulfs botgöring skulle bestå i sju år.

Det innebar antagligen, berättar Öhman, att Botulf kom att under denna tid åläggas att endast äta bröd och vatten på fredagar, dagen före kyrkliga högtider och hela fyrtiodagsfastan före påsken. På de dagarna fick Botulf förmodligen inte heller ha linnekläder eller skor på; han fick inte sova på bolster och inte ha sex. Dessutom fick han förmodligen under början av sin botgöring inte vara inne i kyrkan under gudstjänsten mer än de sista två tredjedelarna av ceremonin.

När tiden var förlupen fick Botulfsson rimligen, säger Öhman, bege sig till Uppsala för att så upptas i kyrkans fulla gemenskap igen. Nästa söndag var han med under mässan i Gottröra. När det var dags för nattvarden frågade Andreas om han trodde att brödet var Kristi kropp. Öhman återger hans svar:
"Nej [...] Om brödet verkligen vore Jesu kropp skulle du ha ätit upp den ensam för längesen."
Botulf fortsatte med att förklara, att han inte kunde med att äta en annan människas kropp, för nog skulle den människa som blev äten hämnas detta? Hur mycket mer då icke Gud?

Kyrkoherden lär väl blivit förfärad över detta. Botulf kallades till ärkebiskopen, en ny herr Nils, sedan den gamle gått bort. Men Botulf begav sig inte dit. Emellertid hade ärkebiskopen senare en visitation att göra i en till Gottröra näraliggande kyrka. Och där fick han syn på just Botulf Botulfsson, som greps. Den här gången tog han inte tillbaka vad han sagt.

Därefter bör Botulf ha hållits i fängsligt förvar i ett år, såsom sed var. Möjligen torterades han. Men han står fast vid sin övertygelse. Någon — man vet inte vem — har varnat honom för att bålet väntade honom, och hans svar finns bevarat:
"Den elden kommer att gå över efter en kort stund."
På skärtorsdagen 1311 dömer ärkebiskopen Botulf Botulfsson som kättare, och överlämnar honom till de världsliga myndigheterna för verkställande av straffet.

Där tar källorna slut. Men med stor sannolikhet avrättades Botulf Botulfsson. Möjligen med svärd, möjligen via bålet. Öhman skriver:
"Kanske har alltså ett kättarbål flammat alldeles utanför Uppsalas stadsgräns någon av dagarna kring påsk 1311, precis som i inkvisitionens Spanien."
Ett fantastiskt öde fick ändå denne man, som via sin protest mot nattvardens mysterium för alltid kom att skriva in sig i de svenska historieböckerna. En dissidenternas martyr.

* * *

Mellan åren 1978 och 1980 genomfördes en gedigen arkeologisk utgrävning på Helgeandsholmen i Stockholm, alldeles bredvid riksdagshuset. Man katalogiserade över 40 000 fynd. Bland annat hittade man en kyrkogård, där tusentals döda vilade tätt invid varandra, emellanåt intrasslade i varandra.

Öhman berättar en del intressant om medeltida begravningsskick, och stödjer sig därvid på arkeologerna Jane Sjögren och Lars Jacobzon. Vi får veta att begravning i regel ägde rum dagen efter eller två dagar efter dödsfallet. Man använde sällan kistor, utan lade ner den döde i graven i en linnesvepning. Och graven var inte djup: omkring 60 centimeter, berättar Öhman. Detta torde, får vi anta, underlätta nedbrytningen av kroppen, eftersom syre då lättare når vävnaderna. Liksom på många kyrkogårdar än i dag, begravdes kroppen i öst-västlig riktning, med huvudet i väster. Detta för att man tänker sig, att Kristus vid sin återkomst skall komma från öster, och att de döda då, stående i sina gravar, skall kunna resa sig och skåda honom.

* * *

Helgon, bönder och krigare kan med fördel läsas av envar. Språket är mycket lättillgängligt, och borde kunna förstås av de flesta med intresse: boken kunde nog komma till god nytta både i undervisning i högstadium och gymnasium, liksom en historieintresserad allmänhet rimligen finner mycket matnyttigt att ta till sig i berättelserna. Ibland gränsar framställningarna till skönlitteratur, när skeenden åskådliggörs — exempelvis genom att vädret säges nog ha kunnat vara si eller så —, men dessa skönlitterära inslag är varsamma, och åtminstone en van läsare kan nog ta det för vad det är: ett levandegörande av vår historia, en historia där vi emellanåt har källor blott som milstolpar, och icke som regelbunden snittsling genom det förgångnas dunkel.
— — —
Helgon, bönder och krigare: Berättelser ur den svenska medeltidens historia, Christer Öhman, Rabén Prisma 1994. ISBN: 91-518-2667-4. 245 sidor.

Bokslut 2011

Antal inlägg: 247 (2010: 318).
Genomsnittligt antal inlägg per månad: 20,6 (26,5).
Årets två särskilt rekommenderade böcker: Doktor Glas av Hjalmar Söderberg och Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij.
Antal besök: 16 831 (12 771).
Planer inför 2012: Fortsatt recenserande av böcker. Planen 2011 var — bland annat — att läsa mer klassisk litteratur. Det tänker jag fortsätta att göra.

Dikt: "Nyår" | Dan Andersson

Nyår

Det gamla året talar hårt med bröstet tungt av ve:
'Det är mörkt för mina ögon och för blod kan jag ej se.
Och du som kommer efter i en dimmig ström av kval,
får väl räkna mina dödens brott och mina synders tal.'

'Farväl och tack, du mörkrets vakt, som ond vid rodret stod,
det var ej gott hålla skutan flott i en storm av eld och blod.'
'Jag lotsat kring med brutna bord i salta tårars hav,
och en bränning förut sjunger högt om en hela världens grav.'

'Farväl, du år som grånat går till sängs med hår av snö!'
'Blodmättad går jag tungt till sömn i kväll vid glömskans ö,
och hälsar dig med frid och hopp, du nya, unga år,
fast du som jag har stänk av blod kring ljusa gossehår.

All jordens dröm, allt kärlek gjort jag skövlat och förbränt,
grymt har jag millioner liv till dödens portar sänt.
Allt vett stod fåfängt mig emot och kärleken stod tyst,
när skräckomhöljda land och hav min mörka ande kysst.

Häran, kom upp, du nya år, fast svagt du varslar dag!
Om ont du blir, om fyllt av nöd, bliv bättre dock än jag!
Väl skall trots allt en morgon gry på natt av storm och mord,
ifall du fått en smula blott av kärlek med ombord.'

— Dan Andersson
Text från Projekt Runeberg.