 |
| "Ett gammalt bergtroll", John Bauer |
* * *
Asa-Tors hammare kan delas in i två block. Det första, och största, är vad Schön ger namnet "Mytdiktningen", och i det blocket avhandlas i komprimerad form den fornnordiska mytologins viktigaste gestalter och viktigaste myter. Det andra blocket kallas "Berättararvet" och i det undersöker Schön hur motiv och ingredienser från den förkristna religionen ter sig i de mer sentida sägnerna.
Jag skall här förbigå den första avdelningen i boken, eftersom åtskilliga av mina senare recensioner behandlat just asatron; dock kan det nämnas, att Schöns framställning är kunnigt utförd på ett sätt som ger uttryck åt stor berättarglädje. Själva gudarna och myterna är bekanta för den som sysslat med fornnordisk religion förut, men en del nya perspektiv tillförs, som gör läsningen givande också för den i ämnesområdet väl bevandrade.
* * *
Vi har inte mycket nedtecknat om vad allmogen trodde och berättade inom sin grupp av sägenmaterial, före 1800-talet. Ju längre tillbaka, desto svårare att nå nån kunskap om vilka myter och berättelser som levde vid sidan av folket.
Så det blir ett gap mellan de myter som fanns före kristendomens utträngande av de gamla religiösa och kulturella uttrycken, och de sägner och förklaringsmyter som vi hittar i det skriftliga materialet först i nyare tid. Att försöka rekonstruera en kontinuitet är omöjligt, och man lämnas åt teoribyggen och rena gissningar, som Schön skriver.
Man kan förstå att införandet av kristendomen torde tagit tid, åtminstone när det gällde att få den nya religionen att få fäste i de djupa folklagren, hos allmogen. För kristendomen var en religion som påtvingades folket uppifrån. Som Schön skriver:
"...människorna ute i byarna och på ensamgårdarna blev knappast tillfrågade om sin inställning."Konungen kunde med den nya religionens hjälp plötsligt anse sig fått sin makt direkt från Gud, och inte från folket. Den så toleranta och odogmatiska hedendomen fick sin tolerans mot kristendomen belönad med dess totala intolerans. En rad helt främmande och nya begrepp fördes in.
"Arvsynden, Guds nåd, jungfrufödseln, Jesu offerdöd, treenigheten — vad var det väl för egendomliga påfund?"Dessutom ansluter sig Ebbe Schön till uppfattningen, att kvinnan efter religionsskiftet fick en försämrad ställning i Norden.
Så att kristendomen kom, var sannolikt inte något som välkomnades av alla. Det finns alltså all anledning att tro, att den gamla seden och den gamla tron levde kvar parallellt med den nya, "trots de kristnas ambitioner att helt utrota det gamla." I Bergen har man till exempel hittat runristningar som vittnar om asatro så sent som på 1200-talet.
* * *
Med tiden förefaller dock stora sjok av den förkristna religionen och kulturen falla i glömska. Främst Oden och Tor finns kvar som namn — även om Freja och Balder också förekommer. Men i regel har de fått nya roller, och deras mytologiska funktioner har delvis glidit över i varandras.
Ebbe Schön nämner att ett antal föreställningar dock kan antas ha levt kvar, från vikingatidens aristokratiska asatro till allmogens sägner och myter: "att någon form av öde styr tillvaron, att en kamp mellan gott och ont pågår, att landet från början har varit bebott av jättar och att jorden kommer att gå under i en katastrof."
Själva gudarna har dock gått från att ha varit en typ av personligheter till något som snarast kan beskrivas som naturfenomen. Dvärgarna är borta, och en hel skara olika typer av naturväsen har kommit istället: "troll, vättar, vittra, tomtar, skogsrån, sjörån, näckar, älvor, maror, varulvar, lyktgubbar, gengångare och gastar."
Schön påpekar, att kyrkans aktiva försök att demonisera folktrons väsen knappast varit framgångsrikt: endast näcken och djävulen är generellt ansett såsom onda: andra varelser kan man ha med att göra, om man bara har vett att föra sig på rätt sätt.
* * *
Jättarna ansågs i allmänhet ligga bakom märkliga naturfenomen, och särskilt vanligt verkar det ha varit, att stora stenblock ansågs ha kastats av jättar mot kyrkor. Vanliga människor ansågs också kunna bli bergtagna, vilket innebar att man helt enkelt blivit kidnappad av jättar, troll eller annat oknytt. Att man tagit motivet på något allvar, framgår av att man vid försvunna personers namn i kyrkböcker kan finna anteckningar om att de blivit just — bergtagna.
* * *
Oden möter man till exempel i sägnen om jägaren i skogen som är vanligt förekommande. Den går i huvudsak ut på, att en nattlig vandrare möter en naken kvinna som kommer springande, emellanåt med så stora bröst, att hon lagt dem över axlarna. En stund efter kommer en mystisk jägare till häst, emellanåt med vargar framför sig. Jägaren — Oden — frågar vandraren om en kvinna passerat, vilket vandraren jakar till. Jägaren fortsätter, men återkommer snart, denna gång med kvinnan — någon form av skogsväsen — död över hästens länder.
Man kan observera, att Oden i sentida folktro ofta fått en än mörkare karaktär, än vad han haft i fornnordisk religiositet; säkert ett resultat av kyrkans demonisering: man ville framställa honom som en av djävulens sätt att gestalta sig.
Man kan även möta ett sägenmotiv, som kallas "Odens jakt". Det går ut på, att någon i luften hör ett jaktfölje. Ofta två hundar. Man ser i regel ingenting, men hör hundarna och ett skott från ett gevär. Detta motiv möter oss också i andra delar av nordvästra Europa.
Odens namn är dessutom särskilt vanligt förekommande i sägner runtomkring i Götaland, där särskilt många orter vittnar om odenkult i det förgångna.
* * *
Den minst sagt mustiga Torsgestalten har i senare tid ofta kopplats samman med kampen mot onda väsenden, såsom trollen. Hittade man stenåldersyxor i åkrarna, kunde man kalla dem "torviggar" och menade att de är vad som blivit kvar när Tor med oerhörd kraft slungat sitt vapen ner mot något på marken.
Man kan också i sägenmaterialet, berättar Schön, observera hur torsdagen hållits särskilt i helgd. Man skulle låta bli cirkelformade rörelser och se till att det var tyst på gården. Det ska även ha varit enklast att få kontakt med övernaturliga krafter just under torsdagsnatten. Vi kan i sammanhanget notera, att själva namnet "torsdag" är betydligt äldre än kristendomen i Norden.
* * *
Asa-Tors hammare är en intressant skildring av hur enstaka motiv i den förkristna kulturen, religionen och mytvärlden kommit att överleva den kristna eran. I vilken mån de förvrängts genom tiderna är givetvis svårt att säga: det finns helt enkelt inte tillräckligt med skriftliga källor för att man ska kunna ha några referenspunkter.
Man får inte glömma, att den gudavärld som möter oss i Snorres Edda och i den äldre Eddan i mycket är en aristokratisk religiositet. Hur den såg ut på allmogenivå går det inte att säga så mycket om. Men säkert är det så, som Ebbe Schön skriver om, att några av de stora motiven levt kvar i de djupa skogarnas folk; till exempel en sådan sak, som den hedniska tidens mycket starka ödestro.
Sant är hursomhelst, att se hur vår historia diversifieras; att kyrkan ingalunda hade monopol på hur verkligheten skulle uppfattas; att det fanns rum för det folkliga berättandet, och att en del av det berättandet möjligen gick tillbaka ända till förkristen tid.
– – –
Asa-Tors hammare: Gudar och jättar i tro och tradition, Ebbe Schön, Hjalmarson & Högberg Bokförlag 2005. ISBN: 91-89660-41-2. 270 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar