måndag 22 april 2013

Bokrecension: Kolarhistorier | Dan Andersson

Kolarhistorier är en samling berättelser av Dan Andersson (1888-1920) som publicerades första gången 1914. Kolarhistorier är Dan Anderssons debutroman.

* * *

I sin inledning skriver Dan Andersson själv, att en del av boken är skriven i en jordkoja ute i skogen, i en lyktas sken. Berättelserna skall vara sådana som fått höras ute i vildmarken, under arbetet med kolframställning i milor. Därmed har Andersson skapat ingången till berättelsen: att detta är orden av en kolare, något som Dan Andersson själv arbetat med.

För det handlar om sägner och historier, berättade av sotiga gubbar i kyliga skogar; historier som ibland är bara skrönor, ibland har sken av något som verkligen hänt, och ibland är rena spökhistorierna. Intressanta och suggestiva är de alltid.

Genom Dan Anderssons texter får vi här en smak både av ett fattigt liv med svårt och tungt arbete, av hunger, men också av en grovhuggen och okonstlad gemenskap, långt borta från den civilisation som betalar för arbetarnas arbete.

* * *

I Kolarhistorier hör vi berättelser om en man som försvär sig till djävulen, om hur karlar sliter med att släcka brinnande milor i nattens mörker, om ett hemsökt hus för längesen, om en trollkarl, och andra...

Men så har vi berättelsen i kapitel nio: "Drömmar", där Andersson berättar om hur han får besök uti skogen, "över de ändlösa snöfälten" av gengångare som alla vill sitta nära hans eld, och gärna språkar om hur det var en gång, hur svårt det var en gång. — Det är en stark, stark text.

Och vi har också skildringen i kapitel tolv: "Ett dystert julminne", som berättar om hur en samling personer på slädar, på färd till julottan, går genom isen och inte kan räddas. Också det är en särskilt stark text.

* * *

Man känner igen Dan Anderssons röst ifrån den två år senare utgivna Det kallas vidskepelse. Det är karga människor och stora skogar, och i skogarna finns det väsen som lever för sig. Andersson skriver i Kolarhistorier:
"Jag visste vad den oinvigde ej vet, att skogen har en själ för sig själv, och att en människa känner sig så hjälplöst liten när hon kommer i kontakt med det som lever och andas i denna själ."
Vi som älskar skogen känner väl igen känslan.

* * *

Kolarhistorier är en nätt bok på tretton kapitel. Men känslan är massiv och klar, helt outsmyckad av prålig litterär snickarglädje: det är en berättarkonst som känns genuin och stabil, måhända formad av vildmarkens egen själ, vildmarkens kyla, vildmarkens berg och djupa skogar.
– – –
Kolarhistorier, Dan Andersson, Wilhelmssons Boktryckeri A.-B., 1914. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

torsdag 18 april 2013

Bokrecension: Troll och människor | Selma Lagerlöf

Troll och människor är en samling texter av Selma Lagerlöf (1858-1940), som utkom i en första och en andra del. Det är den första delen, från 1915, som jag har läst. Samlingen innehåller noveller, självbiografiska  skildringar, tal och annat.

* * *

Första reflexionen jag gör, är kring Lagerlöfs språk. Det är ett lätt men nu lite gammaldags språk, som hör sagorna till. Det finns inga tillkrånglande termer, inga uppstyltade skildringar. Det är den levande berättelsens prosa, med oväntade vändningar och inte sällan med smått fantastiska inslag.

Jag ska göra några nedslag bland texterna.

Och till de allra starkast verkande — åtminstone på mig — hör novellen "Bortbytingen", där Lagerlöf berättar en klassisk sägen, om människobarnet som blir utbytt till trollunge. Bytet gör att familjelyckan bryts i stycken, men den sörjande modern kan inte upphöra med sin vård av det motbjudande trollbarnet. Hennes ömma vård resulterar naturligtvis i välsignelse längre fram, ehuru välsignelsens pris knappast kan skyla över det lidande bytet gett.

Berättelsens ton är hela tiden sagoberättarens.

Särskilt stark är är också novellen "Vägen mellan himmel och jord", som fungerar som en slags epilog till Gösta Berlings saga, där novellens överste Beerencreutz skall ha varit kavaljer hos majorskan. — Nåväl! Nu är Beerencreutz gammal och fattig och hyr rum på övervåningen i en gård.

En natt hör han så stegen av en soldat, som kommer in i stugan och vidare ända till hans säng. Men ingen soldat ser han. Han hör blott rösten, som utropar att han är döden, och att han skall komma åter "före nästa midnatt, överste". Därefter får läsaren följa överstens sista dag i livet, som bjuder på en del tillbakablickar i ett till synes rikt liv.

* * *

Selma Lagerlöf lever helt i sin tid vad gäller föreställningar om andra folkslag.

En föga smickrande bild av "tattare" — numera plägar vi säga "resandefolket" — tecknas i "En historia från Halland", där en familj drivs från sin nedärvda gård, på grund av en tattares gifte med änkefrun på platsen. Han kan inte hindra blodets rop på honom, att giva sig ut på vägarna. "Han var av en annan art, och han måste leva så, som hans art bjöd honom."

En föga smickrande bild av färgade tecknas tillika i den självbiografiska berättelsen "Två spådomar", där Lagerlöf berättar om ett möte med en spåman under en researchresa till Jerusalem.
"Det är en gammal neger av en fruktansvärt ful typ, en man, som med sina ofantliga läppar, sina långa aparmar, sina utsvällda muskler, sin tunga kropp och sin grova, barklika hud gör intryck av att ha tillhört den människoras, som fanns till före syndafloden."
Något liknande vore otryckbart i en nyutgiven bok i dag. Men här visar den på vad typ av beskrivningar som var fullt gångbara 1915, när samlingen utgavs, och 1908, när den specifika texten skrevs. Berättelsen berättar i övrigt om Lagerlöfs egen stora kärlek till skrivandet och läsandet, och är alltså inte någon form av karaktäristik av hur hon känner för färgade människor, utan det passerar blott som en beskrivning av det intryck spåmannen gör på henne, innan han spått henne med framgång.

* * *

Trots frekventa omnämnanden av Gud och himmel, har Lagerlöf uppenbarligen öga för vidskepelse och mystik. På så vis står hon nog berättartraditionen i stuga och gård nära, när sagans spänning blandade sig med kyrkans förkunnelse om himmelrike och annat, till en enda synkretistisk och spretande helhet. Novellen "Vattnet i Kyrkviken" visar på detta på ett särskilt tydligt vis.

Där försöker prosten, som fått för sig att det vore ett tecken från Gud, om han kunde hindra nästa person att gå över isen på sjön, att han skall fortsätta som präst i en okristlig bygd. Detta eftersom han hört röster ur sjöns djup efter en bön.

Personen som hindras heter Gille, och menar sig dock stå på god fot med vattenväsendena — sjötrollen och självaste näcken — och vara under deras beskydd, så länge han intet dricker av sjövattnet. Prosten lurar i honom sjövatten, med tragisk utgång.

Så det mystika finns ofta närvarande i Selma Lagerlöfs författarskap. Själv säger hon, när hon uttrycker vilka hon står i tacksamhetsskuld till, i sitt tal i samband med att hon fick nobelpriset:
"...tänk på alla de gamla, som har suttit i små grå stugor i skogsbrynet och berättat om näck och troll och bergtagna jungfrur! Det är väl de, som har lärt mig hur det kan bredas ut poesi över hårda fjäll och svarta skogar."
Också det talet finns med i Troll och människors första del.

* * *

Jag gillar Selma Lagerlöfs noveller; särskilt de noveller, där folktron bryter fram. Dessa finns det ett flertal av i samlingen Troll och människor. De självbiografiska glimtarna man får av Lagerlöf i andra texter är naturligtvis guld värda för att lära känna människan Selma Lagerlöf, både vad gäller hennes och tidens uppfattningar, och om hennes liv och kärlek till litteraturen. Visst, allt vad hon skrev, skulle inte skrivits i dag. Men man får förstå henne utifrån hennes egen tid och utifrån de föreställningar hon själv levde med.

Selma Lagerlöf tillhör de svenska författargudomligheterna. Och som sådan kommer hon att bli läst både ivrigt och länge än. Och hennes sagor och noveller kommer att fängsla människor som inte ens blivit födda ännu.
– – –
Troll och människor, Selma Lagerlöf. Albert Bonniers förlag 1915. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

måndag 8 april 2013

Bokrecension: Det kallas vidskepelse | Dan Andersson

Dan Andersson
Det kallas vidskepelse är en novellsamling av Dan Andersson (1888-1920), som gavs ut första gången år 1916.

* * *

I Det kallas vidskepelse möter vi Olle, säkert ett återsken av Dan Andersson själv. Olle är en fattig ung man, som har sitt sällskap bland försupna gestalter, norrländska original och skogsmän, helbrägdagöraren Karigo, skogsväsen och myrar. Det doftar svett och skog och myrmark om hela samlingen, där mellan historierna interfolierats vackra dikter, mättade med mystik.

Hela samlingen är full av ibland fullt utvecklade små berättelser om övernaturliga ting, eller märkliga ting. Och ibland är berättelserna liksom bara antydda, eller halvt berättade. Det gör känslan av mystik bara än mer påtaglig. Här är själva naturen besjälad. Men det är inget pekoral. Det är grovt och rått och kallt och alkoholindränkt.

* * *

Vi har den mycket suggestiva novellen "Den röda marschen", vari berättas om familjen som besväras av löss. Dit kommer helbrägdagöraren Karigo med Olle. Och Olle blir åsyna vittne till hur miljoner blodsprängda löss tar sig ut ur stugan på ett långt, långt led, som ett rött band eller ett blodigt snöre.

Skildringen av väckelsemötet i novellen "Bönemötet på Kavelås" känns mycket genuint. Återigen tränger sig intrycken på: trängseln i stugan där Stor-Andersson med bibel i hand är påtaglig. Dit har folk kommit långa vägar ifrån för att lyssna, för att ta intryck, för att skakas av religiösa känslor. Även läsaren känner av den instängda luften, doften från blöta kläder, utandningsluft som använts om och om igen...

* * *

Och naturskildringen, när Olle tillbringar en natt vid de helgade Varma källorna i skogen — "Midnatt vid Varma Källorna" — ja, de tillhör nog bland det starkaste jag läst i genren. Här omsluts Olle helt av skogens egen mystik.
"Alla de underliga människorna borta vid kyrkan och skolan funnos ej mer. Han hade intet med dem att göra. Han var en son av trolldomslandet och skogen. Deras upplysning bet inte på honom, han hade sitt rike för sig, och han skulle aldrig skaffa sig några kunskaper och bli som dem."
Olle lever i en värld som fortfarande är förtrollad. Man anar att förtrollningen riskerar att brytas när kunskapen växer, så Olle väljer att aktivt avstå från kunskapen, från upplysningen, för att kunna fortsätta existera i ett skymningsland av spöken, skogsväsen och förtrollade källor. 

Samtidigt finns nån form av tvivel hos honom. I novellen "Det gångna är en dröm och det närvarande förstår jag icke." heter det:
"Och i det allra längst ner belägna djupet, under både levande och döda satt ett ont, fullt djur och skrattade och skrek att allt var lögn, allt var lögn."
För Olle håller skymningslandet på att övergå i natt; för andra övergår gryningen i dager. Men något går månne de lärda miste om:
"De veta ej, de tröga, de lärda, de rika,
vad livet är om natten i vildmarkens barm."
Och nog ligger det något i det: med upplysningens fördrivande av mörkret, följer också en värld med mindre mystik och kanske rentav med en mindre förmåga att uppleva mystika känslor.

* * *

Det kallas vidskepelse är starkt expressionistisk. Texterna vibrerar av känslor. Inte av gulliga känslor, icke av upplevelsen av vajande gullviva på åker. Utan av känslor av en ensamhet med själva naturen, av ett försök att hålla kvar vid en mystik verklighet som glider berättelsens Olle ur händerna. Den nya verkligheten, med dess förklaringar försöker han hålla på avstånd. 

I den värld som vi får ta del av, eller åtminstone får ana, kan spöken fortfarande stå i ladugården eller knacka på dörrarna, utan att bli ifrågasatta. Och i botten av en skål kan man fjärrskåda ut i världen. Och med besvärjelser kan löss gå på led mot sin egen undergång. Vi känner som läsare av Det kallas vidskepelse, genom Dan Anderssons försorg, en vindil av en föreställningsvärld som inte längre finns kvar. Och det är en givande upplevelse, och aningens hisnande.
– – –
Det kallas vidskepelse, Dan Andersson, Tidens förlag 1916. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

söndag 7 april 2013

Bokrecension: Dracula | Bram Stoker

Dracula är skriven av Bram Stoker (1847-1912). Boken gavs ut första gången 1897.

* * *

Jag har aldrig sett någon Dracula-filmatisering, så vitt jag vet. Det gör måhända att min Dracula-reception är förhållandevis oförstörd, och mitt möte med greven är därför relativt förutsättningsfritt, även om naturligtvis den aristokratiske mantelbärande transylvaniern nästan är en arketyp i kulturen.

Men aldrig trodde jag, att Dracula-gestalten — i original — var en så formlös, mörk, demonartad varelse. Det finns nästan inget mänskligt kvar i honom, förutom den form han ibland visar sig i. Vi är här inte längre ens i samma land som Twilight-vampyrernas gnistrande, bleka uppenbarelser. Dracula är inte en gestalt som man kan resonera med, om inte nu Dracula själv har ett syfte med det. Han är ett övernaturligt rovdjur med smak för blod.

* * *

Den första tredjedelen eller fjärdedelen av romanen blir just en introduktion av Dracula. Där berättas om hur den unge juristen Jonathan Harker skickas till slottet i Transylvanien för att vara greven behjälplig med ett husköp i London. Då märker Harker ganska kvickt, att greven inte bara är en excentriker, utan ett monstrum, vän med vargar och gastar och — zigenare.

Det är den här första delen som är den klart mest fängslande i hela boken. Här har berättelsen högt tempo och betydande gotiska skräckinslag. Skildringen av hur Harker i smyg ser den gamle greven klättra huvudstupa nerför utsidan av slottsväggen är till exempel mästerlig.

Men sedan liksom börjar berättelsen om, och upplevelserna i Transylvanien blir blott ett slags preludium till en allt långsammare händelseutveckling i London. Berättelsen mister efter ett tag en slags omedelbarhet och känns — lång.

Detta kan säkert ha med att göra, att boken skrivits i viktoriansk tid, med ett fullkomligt prunkande blomsterspråk, med svåruthärdligt galanteri och knäfall för att kyssa kvinnohänder och hjärtan som brister och så vidare.

Dessutom är berättartekniken sådan, att vi följer skeendet genom utförliga dagboksanteckningar, fonografinspelningar, telegram, tidningsklipp och annat. När det är som bäst skänker det autencitet. Men när anteckningarna sväller till små uppsatser känns de emellanåt konstruerade. För sin tid torde tekniken dock varit nydanande.

* * *

För den som vill göra en genusanalys av Dracula, finns det en hel del att sätta tänderna i... Kvinnorna är skyddslösa och svaga, männen är starka och modiga. Och när dr. Van Helsing berömmer Mina för hennes intelligens, säger han helt frankt att hon har en mans hjärna... — Kort sagt är väl Dracula bemängd med sin tids fördomar och ideal, vare sig det nu handlar om manligt och kvinnligt eller om romer.

* * *

Dracula förtjänar förvisso att läsas. Här har vi födelsen av den vampyrtradition som levt vidare under 1900-talet och slagit ut i full blom – återigen – under de senaste åren. Trots bokens ålder förmår faktiskt den gamle, ursprunglige Dracula, i Bram Stokers version, vara skrämmande i sin totala ondska och empatilöshet. Och frågan är, om inte denne Dracula, är ondast av alla sina epigoner.
– – –
Dracula, Bram Stoker, epub från Feedbooks, text från Wikisource.