Bokrecension: Det kallas vidskepelse | Dan Andersson

Dan Andersson

Det kallas vidskepelse är en novellsamling av Dan Andersson (1888-1920), som gavs ut första gången år 1916.

* * *

I Det kallas vidskepelse möter vi Olle, säkert ett återsken av Dan Andersson själv. Olle är en fattig ung man, som har sitt sällskap bland försupna gestalter, norrländska original och skogsmän, helbrägdagöraren Karigo, skogsväsen och myrar. Det doftar svett och skog och myrmark om hela samlingen, där mellan historierna interfolierats vackra dikter, mättade med mystik.

Hela samlingen är full av ibland fullt utvecklade små berättelser om övernaturliga ting, eller märkliga ting. Och ibland är berättelserna liksom bara antydda, eller halvt berättade. Det gör känslan av mystik bara än mer påtaglig. Här är själva naturen besjälad. Men det är inget pekoral. Det är grovt och rått och kallt och alkoholindränkt.

* * *

Vi har den mycket suggestiva novellen "Den röda marschen", vari berättas om familjen som besväras av löss. Dit kommer helbrägdagöraren Karigo med Olle. Och Olle blir åsyna vittne till hur miljoner blodsprängda löss tar sig ut ur stugan på ett långt, långt led, som ett rött band eller ett blodigt snöre.

Skildringen av väckelsemötet i novellen "Bönemötet på Kavelås" känns mycket genuint. Återigen tränger sig intrycken på: trängseln i stugan där Stor-Andersson med bibel i hand är påtaglig. Dit har folk kommit långa vägar ifrån för att lyssna, för att ta intryck, för att skakas av religiösa känslor. Även läsaren känner av den instängda luften, doften från blöta kläder, utandningsluft som använts om och om igen...

* * *

Och naturskildringen, när Olle tillbringar en natt vid de helgade Varma källorna i skogen — "Midnatt vid Varma Källorna" — ja, de tillhör nog bland det starkaste jag läst i genren. Här omsluts Olle helt av skogens egen mystik.

"Alla de underliga människorna borta vid kyrkan och skolan funnos ej mer. Han hade intet med dem att göra. Han var en son av trolldomslandet och skogen. Deras upplysning bet inte på honom, han hade sitt rike för sig, och han skulle aldrig skaffa sig några kunskaper och bli som dem."

Olle lever i en värld som fortfarande är förtrollad. Man anar att förtrollningen riskerar att brytas när kunskapen växer, så Olle väljer att aktivt avstå från kunskapen, från upplysningen, för att kunna fortsätta existera i ett skymningsland av spöken, skogsväsen och förtrollade källor. 

Samtidigt finns nån form av tvivel hos honom. I novellen "Det gångna är en dröm och det närvarande förstår jag icke." heter det:

"Och i det allra längst ner belägna djupet, under både levande och döda satt ett ont, fullt djur och skrattade och skrek att allt var lögn, allt var lögn."

För Olle håller skymningslandet på att övergå i natt; för andra övergår gryningen i dager. Men något går månne de lärda miste om:

"De veta ej, de tröga, de lärda, de rika,
vad livet är om natten i vildmarkens barm."

Och nog ligger det något i det: med upplysningens fördrivande av mörkret, följer också en värld med mindre mystik och kanske rentav med en mindre förmåga att uppleva mystika känslor.

* * *

Det kallas vidskepelse är starkt expressionistisk. Texterna vibrerar av känslor. Inte av gulliga känslor, icke av upplevelsen av vajande gullviva på åker. Utan av känslor av en ensamhet med själva naturen, av ett försök att hålla kvar vid en mystik verklighet som glider berättelsens Olle ur händerna. Den nya verkligheten, med dess förklaringar försöker han hålla på avstånd. 

I den värld som vi får ta del av, eller åtminstone får ana, kan spöken fortfarande stå i ladugården eller knacka på dörrarna, utan att bli ifrågasatta. Och i botten av en skål kan man fjärrskåda ut i världen. Och med besvärjelser kan löss gå på led mot sin egen undergång. Vi känner som läsare av Det kallas vidskepelse, genom Dan Anderssons försorg, en vindil av en föreställningsvärld som inte längre finns kvar. Och det är en givande upplevelse, och aningens hisnande.

– – –

Det kallas vidskepelse, Dan Andersson, Tidens förlag 1916. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.