söndag 8 december 2013

Bokrecension: Usla, elända och arma | Sofia Holmlund & Annika Sandén (red.)

"En tiggarpojke med korg", Ivan Tvorozhnikov 1886.
Usla, elända och arma: Samhällets utsatta under 700 år är en antologi som består av ett antal essäer om några i Sverige marginaliserade samhällsgrupper genom tiderna. Antologin är sammanställd Sofia Holmlund och Annika Sandén, båda doktorer i historia. Essäerna är författade av, förutom redaktörerna själva, en samling historiker av olika inriktningar.

* * *

Vi är vana vid skildringar av konungar och adelsmän, dekorerade krigare och allehanda kända kulturpersonligheter. Dessa gestalters liv är icke i fokus för denna bok. Här kommer en helt andra människor till tals: de mest marginaliserade, de fattigaste, de över axeln sedda.

Dessa har sällan satt större avtryck i historieböckerna, men har utgjort stora befolkningssegment, och deras liv rymmer väl så mycket att fascineras inför, förskräckas inför och ta lärdom av, som någonsin en Karl XII eller en Christopher Polhem.

Usla, elända och arma spänner över flera sekel, men det som fångar mig mest är skildringarna av dem som väl är mest anonyma i källorna: de som levde före den moderna tiden. Dessa får här på sina döda ben det kött som de verkligen hade, för att parafrasera Gunnar Ekelöf.

Boken begränsar sig dock icke till det som skedde för sekler sedan. Här behandlas också samernas situation under 1900-talet, luffare och andra vandrare, ett upplopp mot tattare i Jönköping och hur resenärer betraktar personer de uppfattar som hemlösa i nutiden, med mera.

* * *

Den betydelse som tillhörighet mycket länge hade i samhället betonas tydligt i antologin. Med detta begrepp förknippas trygghet. Hörde man till en by- eller stadsgemenskap ökade möjligheterna betydligt till att hållas från den värsta svälten, även som fattig. Blev man anklagad för ett brott, fanns där förhoppningsvis människor som kunde stödja en och tala för en.

Var man däremot en främling kunde man inte räkna med sådan ynnest. Därför blev fördrivning från gemenskapen bland de värsta straff man kunde få. Svårigheterna att överleva utan en tillhörighet i lokalsamhället belyses av hur många förvisade människor som sökte sig tillbaka till den miljö de fördrivits ifrån, även när hot om dödsstraff hängde över dem, om de så skulle göra.

Livet som utesluten, som främling, som ensam var extremt hårt: vem anställde väl någon man inte visste om man kunde lita på? Vem stoppade mat i munnen på någon man kände främlingskap inför, när maten var knapp redan förut? Utan att leda eller tillhöra ett hushåll som familjemedlem eller arbetare beskärdes rättigheterna och livsmöjligheterna dramatiskt.
"Anonyma kringvandrande tiggare, löskonor och löskerkarlar, alla sågs de med mycket misstänksamma ögon av omgivningen."
Mången gång var kanske småstölder det enda alternativet som återstod. Men blev man påkommen med detta väntade stränga straff, vid upprepade stölder på medeltiden riskerade man dessutom att bli avrättad. Kvinnor skonades ofta från det ultimata straffet, men i boken berättas om ett exempel, där en från Finland inflyttad piga stulit ett rejält belopp pengar från sin husbonde: hon ska ha begravts levande. Desto vanligare var det att män avrättades för stölder: då genom hängning.

* * *

Sexualsynen var länge religiöst färgad och mycket sträng i Sverige, och olika essäer återkommer till ämnet. En man som våldtog en kvinna kunde dömas till döden. Det var inte ovanligt att män hade sex med sitt tjänstefolk, för vilket han sedan fick böta till kvinnans far eller målsman.

Men om det inte var fråga om våldtäkt hade männen möjlighet att återvinna sin plats i samhället, genom att tillstå sitt brott och betala sina böter. Det synes ha varit hedersamt att rakryggat stå för det man gjort. Kvinnan som begått äktenskapsbrott däremot kunde under medeltiden endast upprättas genom att hennes egen man förlät henne.

Men man ska också minnas, att helt frivilligt sexuellt samliv mellan två ogifta personer var olagligt.

Myndigheternas intresse för folks sexualliv förblir genom århundradena. Inte minst kom kyrkan att agera för att en sträng syn på dessa ting vidmakthölls. Mellan åren 1635-1644 ska häpnadsväckande 92 % av målen vid Göta hovrätt ha rört sedlighetsbrott. Och ändra fram till 1779 gällde dödsstraff för dubbelt hor: det vill säga samlag mellan två personer som på var sitt håll var gifta.

* * *

Ofta skildras i Usla, elända och arma misären genom någon eller några enskilda individers levnadsöden, som skickligt rekonstruerats genom anteckningar i kyrkoböcker, domböcker och andra källor.

Så skildras den i gemenskapen hemmahörandes fördel framför främlingen till exempel genom Per Svarts liv, och en händelse på 1620-talet. Svart hade då vid ett bråk stuckit en obeväpnad tysk råttfångare vid namn Aron Trappe, som nån vecka därefter avled.

Domstolen synes ha varit på det klara med att Svart orsakat Trappes död utan att det var fråga om nödvärn eller liknande. Svart kallas också uttryckligen "mandråpare" i domsprotokollet, och rimligen skulle han enligt tidens lag ha mist sitt liv för dråpet.

Men så blir det nog inte. Trappe hade ingen som talade för sig: han var främling. Domstolen konstaterar också, att ingen torde fråga efter Trappe i hans hembygd, eftersom han varit i Sverige så länge att dessa rimligen inte kunde veta om han var död eller levande ändå. Dessutom intygar en sjukdomskunnig karl att Trappe var sjuklig. Kanhända hade ha inte dött av sina sår utan av syfilis.

När domstolens åsikt skickas till högre instans vädjar den om att Svarts liv skall skonas. Vad resultatet blev vet vi inte. Men vi kan tydligt utläsa hemhörighetens vikt vid bedömningen av ett brott.

* * *

Utan att rekapitulera hela boken, vill jag dock särskilt lyfta fram essän "Stormaktstidens lemlästade soldater" av Erik Petersson. Denna text belyser ödet för de soldater som stridit för kronan men lyckats överleva och skadade tagit sig hem till fädernelandet och en ofta oblid framtid.

Trots ett system där den så kallade roteindelningen skulle styra vem som togs ut till krigstjänst av männen mellan 15 och 65 år, var det i praktiken ofta de egendomslösa som drog iväg. De hade alltså rimligen icke mycket att återkomma till, om deras liv nu räddades genom krigets monumentala risker.

För majoriteten av de personer som uttogs till krigstjänst var det en dödsdom. Enligt en beräkning togs omkring 600 000 man ut i krig under hela stormaktstiden. 500 000 av dessa kom aldrig hem. Över 80 % dog under sin krigstjänstgöring. Och de flesta av dessa dog ej i drabbningar utan av sjukdomar och med fältlivet sammanhörande slit.

Det synes därför inte märkligt, att många rymde när de utsetts till soldater. På ett ställe omtalas att så många som närmare en tredjedel av rekryterna inte inställde sig.

Men det bör alltså ändå varit omkring 100 000 man som faktiskt tog sig hem igen, mer eller mindre märkta och skadade av sin tjänstgöring. Det uppskattas att sex av sju personer var skadade i någon utsträckning. Dessa behövde tas om hand, i synnerhet de som nu var oförmögna att försörja sig själva.

Många av soldaterna var hänvisade till sig själva för sin överlevnad ännu på 1640-talet, men i viss mån kom kronan att försöka kompensera de hemkomna.

Svårt skadade hade en liten, liten chans att komma in på Krigsmanshuset som organiserades i Vadstena (25 soldater bodde där 1644), fler fick möjlighet att få visst ekonomiskt understöd av Krigmanshuskassan som Gustaf II Adolf skapat. Mot senare delen av stormaktstiden försörjdes drygt 5000 soldater av denna kassa. Åter andra med egendom kunde få skattefrihet.

Att vara soldat under stormaktstiden var uppenbarligen inte en behaglig sysselsättning. Och att överleva sin tjänstgöring och komma hem märkt till fysik och psyke var ingalunda heller det en lätt sak.

* * *

Usla, elända och arma är en i stora delar gripande samling texter av svenska människoöden och samhällskrafter. Inte minst blir man genom läsandet av boken tacksam för hur allt blivit bättre — åtminstone för de allra flesta jämfört med hur det var under långliga tider.

Ingen vettig människa ser nu ner på en kvinna som föder ett barn utanför äktenskapet. En dödlighet på upp mot 45 % för utomäktenskapligt födda barn under deras första levnadsår, såsom det var under 1800-talets första decennium är här tack och lov något i det förflutna.

Ingen riskerar att bli utan dagligt bröd för att man fötts in i fattiga omständigheter. De fattiga var fattigare förr, och de hungriga mer hungriga, när man fick förlita sig på kyrkans välvillighet, grannarnas givmildhet och fattigstugans möjligheter.

Men, som också epilogen i Usla, elända och arma beskriver: fattigdomen och hungern kan vi fortfarande se hos dem som här icke har den tillhörighet som en nationalitet innebär.

* * *

Särskilt gripande blir Usla, elända och arma, genom att boken så många gånger lyfter fram verkliga människor ur historiens dunkel, och ställer dem framför oss, såsom de var, i sina eländiga situationer, i sin armhet. Må de alla vila i frid under vajande griftegårdsgräs.
– – –
Usla, elända och arma: Samhällets utsatta under 700 år, Sofia Holmlund & Annika Sandén. Natur & Kultur 2013. ISBN: 978-91-27-13718-9.

0 kommentarer: