torsdag 31 oktober 2013

Bokrecension: The Book Of God | G. W. Foote

The Book of God: In The Light Of The Higher Criticism With Special Reference To Dean Farrar's New Apology är skriven av George William Foote (1850-1915). Dess utgivningsår är mig okänt, men texten utgör ett svar på en bok som utgavs 1897.

G. W. Foote var en brittisk fritänkare och tidningsredaktör för bl.a. "The Freethinker", som fortfarande utges. Som en följd av publicerade skämtteckningar i denna publikation dömdes Foote för hädelse till straffarbete i ett år.

* * *

På ett sätt känns The Book Of God häpnadsväckande aktuell, trots att den tillkom i ett alldeles speciellt läge, nämligen som en kommentar till prästen i Church of England och författaren Frederic Farrars (1831-1903) The Bible: its Meaning and Supremacy (1897).

Jag har inte läst Farrers bok, men det framstår genom Footes bok, som att Farrar är vad vi skulle kunna kalla en progressiv präst. Han accepterar den historisk-kritiska bibelforskningens (så kallad "Higher Criticism") resultat: han accepterar således till exempel att Moseböckerna inte kan ha skrivits av Moses, utan är ett resultat av flera olika texter som redigerats samman, och han avfärdar diverse mirakelberättelser och annat.

Men, på ett oklart — för att inte säga obegripligt sätt — synes Farrar likväl vilja försvara Bibeln som inspirerad och överlägsen text. Vad Foote reagerar på, är just otydligheten kring vad denna inspiration skulle innebära, och hur det ska avgöras vad som är speciellt med de texter som utgör Bibeln, framför andra texter. Alltså: var är Gud i Bibeln?

Den moderna prästen, menar Foote, väljer och vrakar godtyckligt i bibeltexterna, och tar vara på det som för tillfället passar in i bekännelsen, och överser med det andra. Ett sådant förhållningssätt, menar Foote, är att prostituera förnuftet. Och på samma sätt har kyrkan gjort i alla tider, ty Bibeln kan fås att ge stöd åt de mest skilda uppfattningar. Den är följaktligen inte en fast grund för lärosatser, såsom i synnerhet protestanter gärna vill se det.

* * *

Foote står vidare häpen inför Bibelns generella låghet, och frågar sig vad som är så speciellt med den. Är den beryktade inspirationen månne bara aktiv när det gäller religiösa spörsmål i densamma, medan Gud lät författarna misslyckas med att beskriva ting som kan vetenskapligt undersökas?

Det är ju så, som även Farrer synes medge, att Bibeln inte hjälpt mänskligheten att komma fram till någon enda vetenskaplig upptäckt, utan tvärtom ideligen använts för att dämpa vetenskapligt framåtskridande.

Foote konstaterar:
"We desire to urge that the Bible is not simply non-scientific. It is anti-scientific."
Detta eftersom hela Bibeln är "genomdränkt av vidskeplighet och övernaturligheter". Dess legender, dess begrepp om människans och universums uppkomst, dess dogmer — allt går emot vad vi vet om världen genom vetenskaplig metod.

Genom hela sin bok, fortsätter sedan Foote att skjuta Bibelns auktoritet som tillförlitlig källa i sank.

* * *

Foote lyfter fram det faktum att Jesus själv, för att vara en gud, verkar ha varit förhållandevis okunnig om de gammaltestamentliga skrifternas bakgrund och verklighetsförankring.

Evangelierna ger intryck av att han menar, att Moseböckerna verkligen skrivits av Mose, fastän så rimligen icke kan ha varit fallet.

Och att Daniel skrivit Daniels bok, fastän den med all sannolikhet är skriven långt efter att händelserna som beskrivs i den timat.

Och att Jona verkligen var i valfiskens buk i tre dagar och tre nätter, fastän detta kanske inte ens troddes av den anonyme författare som skrev ner berättelsen.

Och att Lots hustru förvandlades till en saltstod.

Dessa uppgifter från Jesus, gör att vi måste ställa oss frågor om Jesu gudomlighet: kunde han ha fel? Eller är de historisk-kritiska, vetenskapliga rönen om bibeltexterna felaktiga? Eller använder han metaforer och poetisk frihet på ett för oss ovant vis? Och om nu Jesus, Guds Son avviker från sanningen i dessa fall: hur kan man då lita på vad han säger om andra ting om vilka vi ingenting kan veta?

Foote själv menar, i enlighet med dessa ovan beskrivna ting, att historisk-kritisk bibelsyn har försett oss med ett nytt argument mot Jesu gudomlighet.

* * *

Bibeln har vidare varit orsak till en mängd missförhållanden: morden på mängder av personer som anklagats för att vara häxor, och hanteringen av sjuka människor som besatta av demoner, till exempel. Och Bibeln är inte oskyldig till hur kvinnosynen sett ut i kristna majoritetssamhällen långt in i vår egen tid. Och låt oss inte glömma att slaveriet fördömdes i Nordstaterna med hjälp av samma Bibel som Sydstaterna använde för att försvara det.

Farrer synes mena att sådant inte har med "sann kristendom" att göra, men därmed begår han felslutet "no true scotsman", och argumentet faller: han äger inte rätt att definiera vilka som före honom i långliga tider varit rätta kristna, samtidigt som man då underförstått tycks mena, att den "sanna kristendomen" plötsligt uppstått nu i yttersta tiden. Märkligt nog i samklang med den humanistiska, sekulära människosyn som kämpat sig fram sedan upplysningen.

En sådan utveckling har man näppeligen Bibeln att tacka för. Foote skriver:
"The Bible may well be called the persecutor's text-book. It is difficult, if not impossible, to find in all its pages a single text in favor of real freedom of thought."
En kristendom som frigör sig från bibelordet baserar rimligen då sina mer humana uppfattningar på något annat. Enligt Farrer är det på Kristi Anda. Men vartill man då behöver bibeltexterna förklaras inte. Istället är det så, att
"...religions always change when they must change, and never otherwise. When the necessity arises, learned divines will always be found to make the requisite accomodations."
Religionen anpassar sig således efter samhället när den blir så illa tvungen att göra det. Och det som nyss var kätteri, blir plötsligt mainstream. Möjligen kan man här se en parallell till debatten kring synen på jungfrufödseln i Svenska kyrkan, som fortfarande väl inte stannat av när detta skrivs.

* * *

Foote avfärdar inte Bibeln som litteratur, även om han menar att den är gravt överskattad också ur detta avseende, medan Farrer i princip verkar mena att hela det brittiska litterära arvet är avhängigt densamma. Vad Foote vill, är att Bibeln ska ses för vad den är: en helt mänsklig bok. Bibeln varken "är" eller "innehåller" Guds Ord.

Foote skriver, att...
"...the Bible cannot be accepted as a revelation from God without wilful self-delusion on the part of educated men and women."
Dess tid som en övernaturlig auktoritet borde alltså vara över. Dessvärre ser vi ju än i dag, omkring ett sekel efter Footes bok, att så ännu ej är.

* * *

Footes perspektiv är mycket västerländskt och aningens imperialistiskt, det måste medges. Hans syn på Östern är starkt exoticerande, medan hans syn på Väst är idylliserande. Med tankarna åt Rom och Grekland skriver han:
"The Caucasian mind led the world before the advent of Christianity". 
I sina uppfattningar är han ett barn av sin viktorianska tid, och ett barn av det brittiska imperiet. Foote skriver:
"Religious originality does not belong to the Western mind, which is too scientific and practical."
Det betyder inte att Foote med nödvändighet nedvärderar österländska kulturer. Han menar till exempel, att den muslimska civilisationen i Spanien var överlägsen den kristna civilisationen som "reste sig på dess ruiner". Så finns det åtminstone gradskillnad i Footes ögon mellan de olika österländska religionerna...

* * *

Prästen Frederic Farrer framstår som en sympatisk präst: ungefär som många av de harmlösa präster som Svenska kyrkan är full av idag. Farrer bör dock ha varit långt före sin tid under sin levnad och verksamhet i Church of England.

Men vad Foote gör, är att han kräver av Farrer tydligare svar: hans tanke synes vara — om man nu accepterar förnuftet som en auktoritet även i andliga frågor, vilket Farrer verkar göra, varför då inte gå hela vägen? Varför acceptera somligt oförnuft? Varför hålla fast vid att Bibeln skulle var nåt särskilt, snarare än att bara se på den som en mänsklig bok? Varför försvara och brottas med den som innehållandes Guds Ord, snarare än att acceptera den som en bok i paritet med andra antika, religiösa böcker?

Om Farrer nånsin svarade Foote vet jag inte. Men debatten mellan tro och vetande, mellan religiösa antaganden och vetenskaplig skepticism rullade vidare, och rullar än idag.
– – –
The Book of God: In The Light Of The Higher Criticism With Special Reference To Dean Farrar's New Apology, George William Foote. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

onsdag 30 oktober 2013

Citat: Esseldes stilråd till Selma Lagerlöf

Sophie "Esselde" Adlersparre, ca. 1860-1870. 
"Stryk allt, som inte är roligt eller nödvändigt!"
Sophie "Esselde" Adlersparres skrivråd till Selma Lagerlöf, som Lagerlöf behöll "i tacksamt minne". Citerat ur Lagerlöfs minnesteckning "Sophie Adlersparre (Esselde)".

Betraktelse 2: Om mytologi

Det kanske faller någon in att avfärda all mytologi som forna tiders humbug. Man gör sig då en otjänst. Man är då lik en man som ser ut över en spegelblank sjö, och tänker sig att sjön blott är sin yta, och inte äger något djup.

Men vi vet ju hur det egentligen är. Under den blanka ytan finns djup. Där nere finns saker som lever och rör sig. Där finns hårda stenar och mjuk lera. Där finns variation och dynamik.

Och så är det också med myterna.

Själv har jag mest ägnat mig åt fornnordisk mytologi. Dess karghet och humor, dess rakhet och oskyldighet attraherar mig och förmår beröra mig.

Så när vi läser om Tors fiskafänge, när han med jätten Hymer beger sig ut för att fiska med ett oxhuvud, och får den onda Midgårdsormen på kroken – så kan vi visserligen se myten blott som en saga utan mening. Eller så kan vi använda den som en substans som de egna funderingarna kan använda för att få gestalt. Plötsligt ser vi då en betvingare av kaos, som ger sig ut på ett främmande element tillsammans med en opålitlig medresenär, och får en av kaosmakternas främsta symboler på kroken, och som sånär lyckas fånga den, om inte Hymer — själv en del av kaosmakterna — hindrat det. Och så tillåts ondskan, tilltufsad, att återigen sjunka ner i sitt  vatten, medan Tor med vrede drar åstad upp på land.

Vilka möjligheter till personlig tillämpning bjuder oss inte sådana motiv, såväl i världspolitik som i det personliga livet! Och vid den mytens sida, står många fler, med djup under ytan som går att utforska — och ju mer man utforskar, desto mer finner man. Där det vid en första anblick först fanns en intetsägande platthet, skådar man plötsligt igenom - och ser livet som rör sig.

Mytologin är inte så mycket en gudalära, som en lära om människan, en vibrerande och pågående berättelse om vad det innebär att vara en av alla dessa varelser som lever.

tisdag 29 oktober 2013

Bokrecension: Jerusalem | Selma Lagerlöf

Port i Jerusalem, senare delen av 1800-talet.
Jerusalem är en romansvit i två delar skriven av Selma Lagerlöf (1858-1940). Verkets första del heter "I Dalarne" (1901) och den andra delen "I det heliga landet" (1902). Berättelsen har inspirerats av verkliga händelser.

* * *

I utkanten av byn Nås i Dalarna ligger Ingmarsgården. Gården har gått i arv från far till son så länge som någon kan minnas, liksom även ägarens namn ärvts från far till son: de heter alla Ingmar Ingmarsson, och släkten har synnerligen gott anseende i bygden genom sin ålder och redlighet.

Den nuvarande Ingmar Ingmarsson är i romanens huvudtidslinje ännu för ung för att bli husbonde på släktgården, och den sköts därför av hans äldre syster och hennes make. Men allas tanke är, att Ingmar ska köpa gården när han väl kommit upp lite i åren. Själv går han i giftastankar riktade mot skolmästarens dotter Gertrud, i vars hushåll han också växer upp.

Men då inträffar något besynnerligt. Genom den svenskamerikanske predikanten Hellgum börjar en sekt breda ut sig där i socknen. Dess budskap är, att medlemarna måste utskilja sig från det andra folket, för att kunna följa sin ledstjärna: enighet i allt.

Till sist går det så långt, att sekten intalar sig, att Gud befaller dem att utvandra till Jerusalem. Till sekten har då Ingemars syster och måg anslutit sig, vilket gör att gården måste säljas, utan att Ingmar kan komma åt den, eftersom han ännu är för ung och fattig för att kunna lösa ut den.

Ställd inför detta faktum får han ett erbjudande som hotar slita sönder honom: en rik man i socknen erbjuder sig att betala för gården och låta Ingmar komma vid den, om han, ehuru fattig dock av den ansedda Ingmarssläkten, gifter sig med hans dotter Barbro.

Med stor vånda går Ingmar in på detta, med följd av att hans älskade Gertrud ansluter sig till sekten, och far med dem till Jerusalem.

Härjad av dåligt samvete för att ha övergivit Gertrud beslutar sig Ingmar efter ett tag att fara efter henne och föra henne hem, samtidigt som Barbro och han tagit ut skilsmässa, efter svärfaderns död.

* * *

Vad jag ovan beskrivit, är i korta drag huvudhandlingen i Jerusalems första del. Under sin långa vistelse i Jerusalem bor Ingmar hos sekten, som nu gått upp i en större sekt, kallad Gordonisterna. Sektens stränghet har nu något mildrats, även om tillvaron för dalbönderna alls inte varit lätt. Och Ingmar kan börja söka tillfälle att övertala Gertrud att följa honom åter till Dalarna.

* * *

Selma Lagerlöf är en mästerlig berättare. Känslan och tonen i skildringen av dalböndernas äventyr både hemmavid och i Det heliga landet påminner om Vilhelm Mobergs skildring av smålänningarna i Utvandrarsviten.

Förutom att föra berättelsen framåt på ett dynamiskt men varsamt och sammanhängande vis, utmärks prosan av en psykologisk skarpsynthet: man förstår mycket snabbt vad Ingmar Ingmarsson är för slags person, och Gertrud, och skolmästaren och kyrkoherden.

Skildringen av hellgumianerna, sekten, är också förvånansvärt ömsint. Fastän rörelsen klyver socknen och orsakar mycken oreda i släktförbindelserna, framstår den ändå som en varm gemenskap. Förvisso svärmisk, men ändå inte ondsint.

Lagerlöf tar liksom inte ställning mot sekten, utan betraktar den ganska neutralt, som en excentricitet, ja, dess medlemmar framstår som välvilliga och kärleksfulla människor. Man tycker snarast synd om dem, där de visserligen tycker sig vara på helt rätt plats i Jerusalem, men samtidigt saknar jorden där hemma.

* * *

Något jag särskilt uppskattar, är hur Lagerlöf integrerar mytiska element i berättelsen. Fastän utvandringen har sin förebild i en verklig händelse — ett fyrtiotal personer från Nås emigrerade till Jerusalem på sommaren 1896 — är den lätt övernaturliga värld som dåtidens människor levde i representerad. När det arbetas i en mila, hjälper till exempel småfolket i skogen till att släcka bränder. Och även ett märkligt spöke dyker upp på en landsväg mellan Jaffa och Jerusalem.

* * *

Selma Lagerlöf for själv till Jerusalem år 1899, där hon besökte de utvandrade dalbönderna vars öde Jerusalem baseras på. Hon besökte också de kvarvarande bönderna i hemsocknen. I vilken mån Jerusalem sedan bygger på personer hon då träffat kan jag inte avgöra, men det porträtt hon målar är levande och kommer väl att förbli levande i svensk litteratur — länge. Vare sig det nu är en karikatyr eller en realistisk skildring.

Jerusalem är en riktig klassiker, som skildrar den tid som fortfarande fanns när den författades, men som nu är historisk. Jag vill därför gärna instämma med Ying Toijer-Nilssons omdöme i bokens förord:
"Den bok som en gång låg precis i tiden har nu blivit tidlös."
– – –
Jerusalem, Selma Lagerlöf. Albert Bonniers förlag 1901, 1902. E-bok 1.2 ISBN 978-91-43-51182-6.

onsdag 23 oktober 2013

Betraktelse 1: Om historia

Jag har alltid varit intresserad av historia. Säkert har jag påverkats av min far, som när jag var liten gärna berättade för mig om gamla släktingars äventyr, kryddade med allehanda fantastiska inslag.

I mellanstadet slukade jag Olov Svedelids historiska ungdomsromaner, och när jag läste samma författares två tegelstenar Kejsarbrevet och Den gyllene kedjan försjönk jag för första gången på allvar i det historiska berättandet genom litteraturen.

Historielektionerna hörde till mina favoritstunder i skolan, och på universitetet hängde intresset med: jag skrev min kandidatuppsats i Kristendomens historia, och tog några poäng i vanlig historia också.

Men det är kanske först sedan jag lämnat universitetet, som intresset och fascinationen riktigt börjat blomstra: nu när jag kan läsa helt fritt och hänsynslöst om vad vill: om dödens historia, om antikens historia, om Sveriges tidiga historia.

Intresset är nog allmänmänskligt: åtminstone delar jag det med många. På teve kan man se på såväl Historieätarna, Välkommen till Sverige samt andra program med fokus på det förflutna, som pekar på att det nog förhåller sig så.

Kanske känner dessa människor liksom jag, att det historiska perspektivet kittlar och lockar: detta att känna till att platsen man står på och världen man lever i inte kommit till i nuet, utan att dess verklighet sträcker sig bakåt, bortom min egen existens i tiden, och att denna historiska verklighet kan spåras, rekonstrueras och studeras på ett sätt som den undflyende nutiden inte låter sig göras.

Och fastän jag inte vill leva i någon annan tid än den som nu är, kan jag emellanåt känna mig hemma i epoker som inte längre finns kvar, jag kan känna med och lära känna personer som inte längre lever, och jag kan ana det som sedan länge rivits ned och förstörts och försvunnit.

Ingenting är längesen.

söndag 20 oktober 2013

Bokrecension: Påvarna | Göran Hägg

Påvarna Sixtus IV, Alexander VI, Julius II
Påvarna: : Två tusen år av makt och helighet är skriven av litteraturvetaren Göran Hägg (f. 1947). Den utgavs först 2006, men har kompletterats med ett extra kapitel 2013.

* * *

I en hisnande fart genom seklerna presenterar Göran Hägg i Påvarna en historik över påvedömets uppkomst, utveckling, och resa in i moderna tider. Det är inte en särskilt objektiv skildring, dock. Påvekyrkans bidrag till västerländsk kultur framhålls gärna gång på gång, samtidigt som den protestantiska kyrkan i allmänhet och den Svenska kyrkan i synnerhet (förvisso välförtjänt) gisslas med gliringar.

Det är inte så att Hägg undviker att presentera de påvar som var särskilt förskräckliga; nej, men de framhålls som nån slags aberration i det hela, och han betonar hur påvedömet om och om igen lyckas resa sig efter att ha hamnat i vanrykte eller regression.

På det stora hela är katolska kyrkan således i Göran Häggs ögon någonting gott för mänskligheten, trots att författaren själv inte är troende. Kyrkan ses så positivt, oaktat dess syn på familjefrågor, sexualitet — och inte minst homosexualitet, något som enligt Hägg nedlåtande "tycks vara det som mest engagerar trendiga debattörer för ögonblicket", utan insikt i vad katolskt förtryck inneburit för homosexuella personer genom årtusendena sedan kyrkan först såg dagen i ett dunkelt förflutet.

Men onekligen är katolska kyrkan en makt att räkna med, och det fortfarande, och det även i ett så långt sekulariserat land som Sverige. Katolska kyrkan är numera den största frikyrkan i Sverige, med omkring 100 000 medlemmar. Och i Vatikanen är påven diktator, och i Läran om lagstiftande stipuleras, i Häggs översättning:
"Påven har som härskare över staten Vatikanstaden hela den lagstiftande, verkställande och dömande makten."
Om denna jätteorganisation menar Hägg att svenska medier i allmänhet har en grund kunskap, och att man om densamma kan
"...påstå saker som skulle leda till åtal eller åtminstone åtlöje om det gällde judendomen, islam eller Riksförbundet för sexuellt likaberättigande."
Exempel på denna typ av påståenden saknas dock. Men katoliker har de inte lätt ens i dagens Sverige, enligt författaren: de
"...förblir ungefär lika rättslösa som på Gustaf II Adolfs tid."
Vilket naturligtvis är en grotesk överdrift och lögn.

* * *

Men katolska kyrkan imponerar hursomhelst. Successionen av påvar har pågått i närmare tvåtusen år, och slår därmed alla andra mänskliga institutioner och organisationer, till och med det romerska rikets kejsardöme, inklusive dess förlängning i Bysans.

Den har tidvis varit i djup kris med påvar som varit direkt olämpliga och rentav antikristliga. Den har stått under påtagligt tryck och påverkan under världsliga stater. Det har funnits multipla påvar på samma gång. Den har ägt vidsträckta landområden och haft arméer, och den har residerat utanför Rom. Men det är ändå sant, att den hittills alltid kommit igen, och inte har raserats: ibland efter mer eller mindre genomgående reformer, dock ej på läroområdet.
"Även under djupa förnedringsperioder har kyrkan och påvedömet kunnat expandera genom organisationens inneboende kraft."
Kyrkan har på så vis fungerat som mytologins hydra: även om man hugger av ett huvud, växer snart ett nytt ut. Och även om kyrkan mist sin påve, har organisationen kunnat fortsätta fungera. Hägg uttrycker det något drastiskt, att även om man släppte en atombomb över Vatikanen, skulle kyrkan överleva.

Katolska kyrkan har fungerat som en sammanhållande kraft i tider när nationer ännu var nyfödda, efter västromerska imperiets fall. Påven kunde legitimera härskares anspråk över landområden. Och det var i kloster som åtskilliga antika manuskript bevarades: ibland blott i ett enda exemplar. Utan katolska kyrkans bevarandefunktion hade den kunskap om antikens värld som förmedlas av sådana som Tacitus, Suetonius, Catullus och andra idag varit starkt begränsad.

* * *

Men påvedömets historia är inte en oblodig historia. Ett särskilt omskrivet fall är väl kadaverkonciliet — även om det är omstritt hur historiskt det är. Påven Formosus (reg. 891-96) var sedan åtta månder avliden. Påven Stephanus VI (reg. 896-97) lät då gräva upp liket, ställa det inför rätta i påvlig skrud, officiellt för att han brutit mot en kyrklig ordningsregel om att man ej får bli påve om man redan är biskop i annat stift. Liket dömdes, berövades sin skrud, stympades och slängdes i Tibern. Stephanus VI själv blev dock snart avsatt och ströps i fängelset.

Hägg tror inte att det gått till så som legenden beskriver: han menar att Formosus kropp rimligen varit i för dåligt skick för att kunna så att säga närvara vid sin egen rättegång. Men kadaverkonciliet är ändå ett exempel på en häpnadsväckande händelse som blivit legendarisk. Att vara påve är långt ifrån något riskfritt, vilket även Stephanus VI:s öde visar.

I Påvarna berättas givetvis också om sådana ting som korstågen, inkvisitionen, Index librorum prohibitorum — listan över förbjudna böcker, som i senare tid snarare fungerade som en genväg till storförsäljning av en upptagen bok, och annat.

Hägg avlivar dock synnerligen effektivt myten om katolska kyrkan som en nazianstruken organisation, och belyser de måhända alltför kraftlösa, men dock genomförda aktiviteter som genomfördes mot nazisternas rasideologi och förakt mot svaghet. Jesuiterna ville rentav bannlysa Hitler, men påven påverkades av tyska biskopar att tona ner det hela. Något blamerande, eftersom man senare bannlyste alla som var medlemmar i kommunistpartiet.

Likväl fick Inkvisitionens moderna ättling Troskongregationen i uppdrag att arbeta mot raspolitiken. Kloster fick i uppdrag att gömma judar. Påven agerade. Men vi kan nu tycka att han agerade alldeles, alldeles för lite, fastän det visat sig att han mycket väl kände till förintelsen. Så teg han till exempel när drygt tusen romerska judar deporterades. Nazianstruken var inte katolska kyrkan. Men den agerade långt ifrån tillräckligt.

Hägg visar också hur t.ex. påven Clemens VI under digerdödens tid försökte rädda judarna från förföljelse, på grund av uppfattningen att dessa låg bakom pestens utbrott. Det förhindrar dock inte, att kristet anstruken antisemitism utövats också av kyrkan.

På temat kan också anföras, att Hägg betydligt nyanserar bilden av Benedictus XVI:s verksamhet under kriget, och berättar om hur han med "betydande personlig risk" undgick att tvingas in i Waffen-SS.

* * *

Påvarna är främst en historik över de enskilda påvar som regerat katolska kyrkan. Inte över alla, för då hade boken fått bli tre gånger så tjock, utan i urval, kryddat med intressanta anekdoter. Som sådan säger boken också en hel del om de tider varigenom påvedömet existerat: det blir förvisso en historia om påvarna, men också om den värld de levde i. Smått blandas med stort.

Och man får till exempel lära sig, att det äldsta värdighetstecknet som påven ännu bär, är de röda skorna, som räknar sitt ursprung, enligt Hägg, i bysanskejsarnas kläder, som i sin tur kommer från de förkristna kejsarnas purpurdräkt. Och att kyrkklockorna som ringer klockan tolv, ursprungligen gjorde så för att få folk att tänka på ett förestående korståg — som aldrig blev av.

* * *

Katolska kyrkan framstår med alla sina brister som en betydligt mer vital och allvarligt sinnad organisation än dess avlägsna kusin Svenska kyrkan. Man går i katolska kyrkan öppet i konflikt med det som man menar går emot kristen tro och lära, vare sig det nu gäller homosexmotstånd eller motstånd mot preventivmedel, eller för inte så länge sen motståndet mot kommunismen. Detta står allt i stark kontrast till Svenska kyrkans "undanglidande försvar [...] för sin verksamhet." Hägg skriver om Svenska kyrkans framtoning, som han betecknar som intellektuell ohederlighet:
"Gud kan inte beskrivas med det vanliga språket eller förstås med förnuftet. Det religiösa språket betyder egentligen något helt annat än samma ord gör i vanliga sammanhang."
Hägg menar vidare, att det är intellektuellt bedrägeri, när "svenska icketroende präster" omformulerar betydelsen av det eviga livet och Jesu uppståndelse till att handla om ett lyckotillstånd i detta livet, resepektive "den nya syn på Jesus som lärjungarna fick efter dennes död".

Och den kritiken är det ju svårt att inte hålla med om: hellre en kyrka som talar ur skägget, än en som helt förlorar sig i obskurantism. Den kyrka som ändrar sig i lärofrågor "undergräver sin ställning och trovärdighet". Den blir helt enkelt opålitlig.

* * *

Det hade varit intressant att med boken få en litteraturförteckning. Man får nämligen känslan av att Påvarna främst vilar på katolska källor, vilket blir lite som att skriva en viss politisk ideologis historia blott genom källor vars författare själva är anhängare av ideologin.

Trots att jag alltså upplever Påvarna som en lätt vinklad framställning av påvedömets historia, och trots gliringarna mot frågor om homosexualitet som en modefluga, är boken mycket lärorik. Den är skriven på flödande prosa, en sån som inbjuder till att i varje läsomgång läsa lite till, och så lite till, och så lite till.

Inte minst får man genom boken en påminnelse om att katolska kyrkan synes vara en kraft att räkna med ännu ett tag.
– – –
Påvarna: : Två tusen år av makt och helighet, Göran Hägg. Lind & Co 2013. ISBN: 978-91-7461-186-1.

lördag 19 oktober 2013

Bokrecension: Då häradsting hölls i Kind Redväg och Ulricehamn | Gustaf Boger

Minnessten nära Forsa kvarn där prosten Lidell mördades sommaren 1827.
Då häradsting hölls i Kind Redväg och Uricehamn: Historik om Kinds och Redvägs domsaga är skriven av rektorn Gustaf Boger (1914-1996), och utgavs 1971.

* * *

År 1971 hade Kinds och Redvägs häradsrätt upphört, och uppgått i nybildade Sjuhäradsbygdens tingsrätt i Borås. I samband med denna omläggning fick Gustaf Boger i uppdrag att skriva häradsrättens historia. Och Då häradsting hölls i Kind Redväg och Uricehamn blev det emininenta resultatet.

Visst finns i boken mycket knastertorr kunskap av juridikhistorisk art, men ändå är verket en mycket levande skildring av dåtidens samhälle och människor, främst, men ej uteslutande, 1700- och 1800-talets. Jag har svårt att tänka mig en bättre lärobok i kunskap om allmogens liv och verklighet än just denna bok om knappa 200 sidor.

Genom Bogers många genomgångar av domböcker träder led efter led av annars glömda människor fram, människor som vilat i mullen i år och dagar, och inte längre har någon gravsten över sina huvuden — om de någonsin hade en.

För många var de som kom i kontakt med den lokala häradsrätten. Inte bara mördare, rånare och tjuvar, utan allehanda ärenden behandlades där: lagfarter, gästgiveriverksamhet, handelsverksamhet, vilka djur som fick skjutas, vilka träd som inte fick huggas ner, bouppteckningar, tillsättande av förmyndare, och så vidare.

* * *

Kinds härad, som jag själv är uppvuxen i, utbredde sig i huvudsak kring nutidens Svenljunga och Tranemo. Tingsplatsen låg i Svenljunga. Redvägs härad bredde ut sig i huvudsak kring och främst norr om nutidens Ulricehamn, och tingsplats fanns i Timmele och senare inne i staden. Båda häraderna antas av Boger vara "urgamla bygdeområden".

I olika tider har Kind och Redvägs härad ingått i en gemensam domsaga, i andra separata. Till detta kommer Ulricehamns rådhusrätt, som var det samma som häradsrätt, fast rörde stadens medborgare snarare än landsbygdens.

Häradet i sin tur var möjligen ursprungligen en militär geografis indelning, men kan också haft funktion för kultverksamheten i förkristen tid. I undersökningen fungerar häradet dock främst som juridisk enhet: en domsaga. Domstolens ordförande var häradshövdingen, och årligen skulle hållas tre ordinarie ting. Till sin hjälp hade häradshövdingen häradsnämnden, som skulle bestå av "tolv bönder, som i häradet bor", enligt 1734 års rättegångsbalk.

Enligt samma års lag skulle dombok hållas — något som även gjordes dessförinnan. Det är ur dessa domböcker, med skildringar av vad som på tingen timat, som Boger hämtar mycket av sitt material.

* * *

Utan att avrapportera allt intressant som Boger delger sina läsare, ska jag dock göra några nedslag i det han berättar om.

Låt oss börja med att prata om dödsstraff. I 1734 års lag hade ett flertal brott dödsstraff i straffskalan:
"...mord, dråp [...] hädelse, tvegifte, svårare horsbrott, tidelag, landsvägsröveri, kyrkotjuvnad av stöldgods med visst värde, vissa förfalskningar [...] trolldom."
Det innebar givetvis inte att dödsstraff alltid utdömdes, men det kunde göras det. Häradsrätten kunde döma till dödsstraff, men innan bestraffning genomfördes underställdes beslutet högre instanser.

Dödsstraff genomfördes av skarprättaren, och en sådan fanns anställd i varje län.

I Kinds härad genomfördes dödsstraffen på avrättningsplatsen i Svenljunga, och i Redvägs härad på Knallens avrättningsplats i Timmele. Dödsstraffs genomförande var inte något alldeles vanligt. Av Boger att döma torde man kunna dra slutsatsen att omkring ett tjugotal personer miste livet på det sättet i Sverige om året, under 1830-talet. Efter 1864 intill dödsstraffets avskaffande avrättades dock endast totalt femton personer. I Kinds härad ägde den sista avrättningen rum 1854.

Men ett antal exekverade avrättningar finns antecknade i domböckerna för våra två härader.

* * *

Ett särskilt grymt fall från Kinds härad finns antecknat i domböckerna från 1630-talet, och får mycket utrymme hos Boger. Jag skall återberätta detta i starkt sammandragen form.

Pigan Kerstin hade tjänstgjort hos Nils Ribbing på Fästereds gård, vid Åsunden. Där hade hon, enligt sin fader, blivit ihjälslagen av två andra pigor. Det hade hänt sig så, att fru Anna, Nils Ribbings hustru, hade gett pigan Kerstin i uppdrag att sköta några avelsgrisar under det att hon själv var på resa. Dessa grisar hade emellertid dött. När fru Anna kom hem hade hon blivit vansinnig, och fått de två andra pigorna att aga pigan Kerstin i två dagar. När Kerstins far tillkallats, låg Kerstin själv döende, och dog dagen efter.

Fadern konfronterade fru Anna, som dock krävde att Kerstin skulle ner i kista, intill dess att fadern bevisat sin anklagelse. Kistan fördes till Finnekumla kyrka, där dock prästen fattade misstankar, öppnade kistan och vägrade att gravsätta den. På något sätt kom den tydligen ändå i jorden, för snart därefter fick den grävas upp igen, med nämndemän närvarande. Dessa kunde tydligen intyga att pigan Kerstin blivit ihjälslagen.

Häradsrätten beslutade slutligen, att de två andra pigorna agerat på fru Annas befallning. Herr Ribbing själv var i kriget med Gustaf II Adolf, och kunde således rimligen ej klandras. Men eftersom fru Anna var adlig och därmed hade särskilda privilegier, fick fallet remitteras till hovrätten. Denna dömde fru Anna till böter för "vådadråp".

Därmed lugnade dock ej den uppenbarligen tyranniska fru Anna sig. Året efter hade två andra pigor på gården piskat ihjäl gossen Anders, som där tjänstgjorde. Hur det gick med det fallet har ej Boger kunnat utröna, men snart därefter förflyttades herr Ribbing till Kalmar — måhända på grund av vad som hänt på gården.

Inte heller nu lugnade fru Anna sig. En köpmansdotter besökte slottet där paret Ribbing residerade. Detta för att få ut pengar för en fordran hon hade. Då lät fru Anna piska köpmansdottern och var då tydligen själv med om piskandet, och satte sedan henne i fängelsetornet. Därefter skall dessutom en piga ha försvunnit från slottet.

Då verkar paret Ribbing förstå att de inte kunde vara kvar i Kalmar. De flydde till Danmark. Regeringen ingrep, och befallde att herr Ribbing skulle svara inför rätta om sin flykt ur landet, och fru Anna skulle stå till svars för dråpen. Paret Ribbing dök inte upp i hovrätten, men fru Anna skall i sin frånvaro återigen ådömts böter.

Nils Ribbing dog i landsflykt. Hans hustru Anna skymtar sedan bara till helt kort i hävderna, nämligen i ett köpebrev från 1660, där hon säljer ett hemman i Redvägs härad. Och drottning Kristina förklarade i ett brev 1648, att parets barn skulle få behålla sitt adelskap, med tanke på Nils Ribbings tjänstgöring för Gustaf II Adolf.

* * *

Ytterligare ett remarkabelt fall kan anföras. Det handlar då om prosten Mårten Lidell, som mördades på sommaren 1827 i trakten mellan Dannike och Torpa.

Trädgårdsmästaren på Torpa säteri hette Magnus Svenqvist. I hans familj fanns bråk, som enligt Svenqvist själv berodde på hustrun och de två döttrarnas religiösa svärmeri: de synes ha varit hoofianer. Prosten Lidell ska ha förmanat Svenqvist, som var känd för sitt drickande och sitt långsinta hat. Detta tog Svenqvist så illa upp, att han bestämde sig för att ta livet av prästen.

Så en dag såg Svenqvist till att befinna sig på vägen, när prästen och hans körkarl kom åkande där. Svenqvist hade med sig sin bössa. Prästen såg till att vagnen stannade, och frågade Svenqvist hur det var med honom, och när Svenqvist förklarat att det var dåligt, fortsatte prästen sin resa. När vagnen rullat förbi drog Svenqvist sitt gevär och sköt prosten Lidell i ryggen, varefter skytten sprang därifrån.

Prosten fördes till Torpa, där han efter en tid avled. Svenqvist greps samma dag som skjutningen. Han dömdes till döden: "att mista höger hand, halshuggas och steglas, sig själv till straff och andra till varning."

Avrättningen verkställdes på Svenljunga avrättningsplats.

* * *

Av berättelser av dessa slaget finns det fler i Då häradsting hölls i Kind Redväg och Uricehamn. Det är inte min avsikt att summera dem alla, men jag hänvisar var och en intresserad att själv läsa om de ruskiga händelserna.

Men Då häradsting hölls i Kind Redväg och Uricehamn är långt ifrån någon skildring blott av brott av detta slaget. Betydligt mer harmlösa ting kom — som nämnts — upp inför tinget, och ger väl en bättre bild av hur vardagen såg ut när det begav sig. Det är bråk på gästgiverier, det är bråk om vem som får fiska var, det handlar om vad man ska ta sig till om genomresande folks oxar betar av ens grödor. Det handlar om församlingsbor ålades diverse skamstraff i kyrkan, eller till exempel fick böta om man trots varning uteblev från söndagsgudstjänster. Det berättas också om de så kallade "byordningarna", som var lokala stadgar i byarna, som fastslog till exempel hur vägar skulle skötas om och när man skulle skörda — en angelägenhet för hela byn gemensamt.

Läsaren får sig mycket till livs om den svenska allmogens liv under förflutna sekel i Bogers bok. Boger själv skriver:
"Mångt och mycket hade en häradsrätt att handlägga och avgöra. Domboksärendenas vida blickfält visar samhällets förändringar och åskådliggör många sidor av en bygds historia. En domsagas domböcker och protokoll speglar tiderna igenom hur levnadsvillkor, ekonomiska faktorer, sociala förhållanden, näringsliv, seder och bruk, tankesätt och värderingar ändrats och utvecklats."
Och eftersom det inte är alldeles lätt att komma över eller ens att uttyda domböckerna, är en bok av Gustaf Bogers Då häradsting hölls i Kind Redväg och Uricehamn en ovärderlig källa, för den som vill lära sig mer om livet förr. Och vi kan efter läsningen med Boger konstatera: "Någon gammal god tid har aldrig funnits."
– – –
Då häradsting hölls i Kind Redväg och Uricehamn: Historik om Kinds och Redvägs domsaga, Gustaf Boger, Ulricehamns Tidnings AB:s Tr. 1971. 199 sidor.

måndag 14 oktober 2013

Bokrecension: Borgia | Christopher Hibbert

Cesare Borgia (1475/76-1507)
Borgia: Berättelsen om en ondskefull familj är skriven av den brittiske historikern och författaren Christopher Hibbert (1924-2008).

* * *

Familjen Borgias rykte står sig in i dessa dagar som en samvetslös maktfraktion under renässansens Italien. I Christopher Hibberts populärvetenskapliga framställning får familjemedlemmarnas vittrade ben åter kött på sig, och framstår framför våra ögon som återigen i högsta grad levande och pulserande: de är återuppståndna från sin egen tid, decennierna kring år 1500.

Inte minst blir skildringarna levande, genom de stora mängder citat ur brev och dagböcker som Hibbert lyfter fram.

* * *

Borgia kan läsas nästan som en historisk roman: anekdoterna finns där, de nästan häpnadsväckande starka karaktärerna finns där, maktkamper, intriger och kärlek, skandaler och mord: allt finns där.

Men familjen Borgia var på riktigt. Och tre av deras centralgestalter har Hibbert särskilt fokuserat på i sin oavbrutet spännande bok: påven Alexander VI (1431-1503), och två av de barn han fick innan han blev Kristi ställföreträdare på jorden: Cesare Borgia (1475/76-1507) och dennes syster Lucrezia Borgia (1480-1519).

Det blir en berättelse om de ytterst känsliga diplomatiska relationerna mellan de italienska furstendömena, kyrkostaten, Spanien och Frankrike. Det blir en berättelse om ett påvedöme vars företrädare och tjänare mer tjänade penningen och svärdet än mannen från Nasaret. Och det blir en berättelse om hur makt är rätt i en tid då rätt inte var något annat än vad som stipulerades i den senaste alliansen.

* * *

Hibbert skriver rappt och medryckande. Två saker inhiberar dock förståelsen. Dels den stora mängden namn, av vilka man inte vet vilka man bör lägga på minnet för att få senare utvecklingen klar för sig, och vilka som framträder mer som historiska statister i berättelsen om familjen Borgia. Dels avsaknaden av kartor, åtminstone i e-boksversionen som jag läst. Jag är inte tillräckligt bekant med Italiens geografi för att hänga med i hur fälttågen drar fram över landsbygden till olika furstendömen.

Det spelar emellertid mindre roll. Hibbert hade lika gärna som de italienska furstendömena kunnat rada upp berg och dalar på månen: berättelsen behåller sin spänst ändå.

Några de saker som mest slår mig efter läsningen, är hur fantastiskt och nästan obegripligt korrupt påvedömet var när det begav sig: hur kardinalshattar såldes och köptes och kyrkliga ämbeten lämnades åt ynglingar som en slags furstliga gåvor snarare än som yrken som man nådde genom kompetens och förtjänst. Och hur fromma pilgrimmers gåvor får finansiera krigsföretag.

Boken Borgia blir ett panoramafönster in i en tid, när konsten stod högt i kurs, och när en människas liv emellanåt inte var mer värt, än vad som kunde uttryckas i detta livs nytta som allierad eller fiende. Det är en tid när Rom efter alla år i förfall smyckas till en av de vackraste städerna i världen, och när ädla fienders lik dränks i Tibern. Det är Leonardo da Vincis, Michelangelos, Rafaels och Machiavellis tid. Men också Cesare Borgias hängivne lönnmördare Michelotto Corellas tid.

Ett exempel kan anföras ur boken, på tidens grymhet. Munken Savonarola var en slags väckelsepredikant som trots påven Alexander VI:s förbud fortsatt att predika. Han torteras och döms till döden för kätteri tillsammans med två anhängare. Hibbert citerar en Luca Landucci, som i sin dagbok den 22 maj 1498 beskriver hur avrättningen vid Palazzo della Signoria gick till:
"Plaggen avlägsnades ett efter ett samtidigt som detta åtföljdes av lämpliga nedsättande ord ... Sedan rakades deras ansikten och händer såsom sed är i den här ceremonin ... När alla tre hängts upp tändes en en eld på plattformen där krut sedan hälldes ut och antändes, så att bemälda eld exploderade med ett ljud som raketer och blixtrade till. Efter ett par timmar hade de bränts upp och benen och armarna lossnade allteftersom. delar av deras kroppar hängde kvar i kedjorna. Då kastade man ett antal stenar på dem för att de skulle ramla ner, eftersom man fruktade att folket skulle lägga beslag på kropparna."
En vidrig tid.

Men för den som vill bekanta sig med en tid så vidrig, och samtidigt så vacker i sin dubbelhet, rekommenderas Christopher Hibberts Borgia varmt — både för den historias skull som han berättar, och för sättet som han berättar den på.
– – –
Borgia: Berättelsen om en ondskefull familj, Christopher Hibbert, Norstedts 2008. E-bok 2013. Övers. Ulf Gyllenhak. ISBN: 978-91-1-305231-3.

torsdag 10 oktober 2013

Något om Alice Munro, Nobelpriset och novellen som konstart

Jag har inte läst — vad jag vet — en enda rad av Alice Munro's noveller. Så får Nobelpriset i litteratur för mig återigen bli ett slags litteraturens supertips: motsvarigheten till en film som fått toppbetyg hos IMDb.

Men jag gillar novellen som konstart: förmågan att med extremt välavvägda meningar och i det begränsade formatet uttrycka sådant, som hade kunnat pladdras sönder i hel roman, men där författaren förmår att frammana samma bilder, samma känslor, samma intryck på en bråkdel av utrymmet som då hade nyttjats.

Därmed definitivt inte sagt, att det är något fel på romanformatet. Men novellens uppror mot det långdragna tilltalar mig.

Det blir till att läsa Alice Munro, och se vad hennes texter säger mig.

Dikt: Den fallande morgonstjärnan | Karin Boye

Den fallande morgonstjärnan 
"Fall", sade Herren, "fall,
trotsiga morgonstjärna!
Mörker jag unnar dig gärna.
Du är mig kärast i världen all." 
"Fall", sade Herren, "fall,
brinnande blåa låga!
Glimma i djupens plåga,
res dig en stad av svart kristall!" 
"Fall", sade Herren, "fall!
Du som allt ont skall smaka,
kommer du snart tillbaka?
Du är mig närmast i världen all." 
Karin Boye

onsdag 9 oktober 2013

Ordskifte på kumlet

Motorvägens sus
dämpas
av trädens bark
runt kumlet där jag sitter. 
Den gamle stiger fram
och frågar
med åskans
och stormens röst:
"Vad vill du?" 
"Bli din vän." 
"Vänner eller trälar behöver jag inga;
bara dem, som med mig,
står Jotunheim emot
behöver jag." 
"Hur står jag Jotunheim emot?" 
"Du blir vuxen i sinnet,
du lyssnar och ger svar.
– Och hedrar dina döda. 
Du kämpar för din sak,
du värnar alla vänner.
– Och hedrar dina döda. 
Du bespottar allt föraktligt,
du söker liv och hälsa.
– Och hedrar dina döda." 
Den gamle lyfter spjutet
och rispar på min panna:
sin egen runa skrev han där. 
* * * 
Den kvällen
visste jag mig
värvad blivit
till enhärje, fastän ännu vid liv. 
Och motorvägens sus
trängde fram mellan träden.

tisdag 8 oktober 2013

Bokrecension: De sista människorna | Otto Witt

De sista människorna är en roman skriven av Otto Witt (1875-1923). Den gavs ut för första gången år 1911. Witt var en föregångsman inom svensk Science-Fiction och De sista människorna förefaller vara hans första publicerade roman.

* * *

Det skulle måhända vara lätt, att göra sig lustig över De sista människorna. Den är svårt märkt av sin tid och ger i dag möjligen ett lätt pekoralt intryck. Men man får beständigt hålla i sinnet, att Science Fiction vid tillfället var något nytt i svensk litteraturflora och Witt bryter på så vis ny mark. Men än i dag finns det motiv i De sista människorna som biter sig fast.

Huvudperson är en viss Erling Svahn. Denne förälskar sig vid första ögonkastet i en kvinna som visar sig heta Mira.
"Som fjättrad stod han där och lät sina ögon fördjupa sig i hennes magiskt förtrollande blick. Han kände, huru deras själar i dessa korta ögonblick smälte samman, förenades för tid och evighet."
De separeras utan att hinna byta några ord, och Erling ägnar åtskillig tid och möda åt att på ett besatt sätt försöka finna henne. När han till sist gör det exploderar automobilen har far i, och han hamnar till följd av detta i koma, under vilken han vårdas av Mira, hennes fader och Erlings moder, i dennes villa.

Under sin medvetslöshet drömmer Erling. Eller möjligen transporteras han helt enkelt till mänsklighetens sista dagar. För en bärande, snarast kvasireligiös, tanke som är en premiss i berättelsen, är en något komplicerad reinkarnatorisk idé.

Den ser i sammandrag så ut: När en människa dör far hennes själ ut ur kroppen och transporteras genom rymden intill dess att den efter långliga tider på en annan planet kolliderar med ett ett befruktat ägg av en ras närbesläktad med människan. Genom ägget återföds individen. Och med sig från jorden har även själen med sig de tankar som tänkts efter den dödes bortgång: om människan varit angenäm: idel goda tankar. Om människan varit ond: negativa tankar.

Dessa tankar formar sedan förutsättningarna för denna människas nya liv på den nya planeten.

Erling transporteras dock under sin medvetslöshet — om det nu inte enbart är en dröm, vilket är en möjlig läsning — åter till jorden, på så vis, att hans själ snart lämnar den planet där den skulle återfödas, eftersom fostret genomgår missfall. Så strålar själen alltså åter tillbaka till den jord den lämnat, och anländer långt efter att den lämnat den förra gången.

Erling kommer tillbaka till jorden i en tid, då de sista människorna lever, år 20 301. Och på något otillfredsställande förklarat sätt dyker även snart den åtrådda Mira upp där.

* * *

Och de sista människornas tillvaro är det som starkast stannar kvar i mig efter läsningen.

Witt målar upp en parallell: liksom en individ föds, frodas och åldras, så föds, frodas och åldras även mänskligheten. De människor Erling möter är till utseendet groteskt gamla: rynkor sitter vid rynkor även på ungdomarna: vårtor sitter mellan rynkorna. Inget hår finns längre kvar. Jorden kan endast bebos utmed ett smalt bälte runt ekvatorn, där öknen finns: i övrigt är jorden täckt av is.

De sista människorna lever blaséartade liv, utan upphetsning, ilska, eller större glädjeämnen. Allt är enahanda. Mänskligheten bidar sin långsamma förtvining och undergång. Fem miljoner människor finns kvar. Och de är samtliga av samma etnicitet: de är judar.

Men med Erlings ankomst gjuts hopp i de åldrade, ännu levande människorna. Han tas som hövding och planer börjar smidas för att åter göra jorden grön, för att åter väcka passion i tillvaron, för att vända utvecklingen.

* * *

De sista människorna är bräddfull av konstruerad dialog, sliskig romantik, manschauvinism, kvasireligiös filosofi, tekniknörderi, naturvetenskapliga detaljuppgifter och en och annan halsbrytande osannolikhet. Och Witt nöjer sig inte med att sätta upp ett hisnande scenario: han vill också förklara hur det teoretiskt är möjligt att ett sådant scenario skulle kunna vara verklighet. Trots det är det förvisso svårt att avgöra, om det Erling upplever är en dröm — eller verklighet.

Det må nu vara som det vill med det: boken är en produkt av sin tid.

De trötta människorna i de yttersta tiderna stannar likväl kvar och hemsöker mig. De som mist all framåtrörelse, blott äter sina flytande lösningar, och vars kolonier omges av väldiga sandöknar. Det är något mycket oroande i den bild av mänskligheten som Witt målar upp. Och den förmågan att beröra mig som läsare, är det som stannar kvar hos mig efter läsningen.
– – –
De sista människorna, Otto Witt. Åhlén & Åkerlunds förlag 1911. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

torsdag 3 oktober 2013

Bokrecension: Blandade kort | Gunnar Ekelöf

Gunnar Ekelöf 1968. Källa: Sydsvenskan.se via Wikipedia
Blandade kort: Essäer är en samling texter av Gunnar Ekelöf (1907-1968).

* * *

Ett starkt minne från min gymnasietid, är hur min svensklärare tydligen såg mitt då fortfarande relativt nymornade litterära intresse, och vid en diktanalys satte Gunnar Ekelöfs "Jag tror på den ensamma människan" i mina händer. Alltsedan dess har Gunnar Ekelöfs poesi haft en särskilt plats hos mig, även om jag långtifrån läst honom så mycket som jag borde ha gjort, trots att jag skaffat mig hans samlade dikter i två versioner.

Nu har jag läst ett antal essäer av Ekelöf, nämligen de han samlade i Blandade kort, som första gången gavs ut 1957. Hans prosa gör mig inte besviken. I dessa sina texter, sina funderingar – som ibland är nästan av intellektuellt men personligt kåserande slag – möter vi en språkets odiskutabla mästare.

Ekelöf skriver:
"Att verkligen kunna handskas med orden fordrar en nästan apotekarmässig avvägningsförmåga."
Den förmågan besitter Ekelöf själv.

Trots prosans glasklarhet, är den ständigt på alpin höjd; trots dess rakhet är den vindlande, och går min tanke en kort stund någon annanstans mister jag tråden, och får läsa om.

Gunnar Ekelöf tar med läsaren på en ultralitterär upptäcktsresa. Han skriver om hur brevsamlingar och dagböcker är en underskattad litterär genre i Sverige, och jämför med utländska brevskrivare som fått hedersplatser i andra länders litterära kanon: Pepys dagbok i England och Madame de Sévignés brev i Frankrike. Han beskriver hur dessa källor sätter oss i en slags direktkontakt med förflutna tider: det är sann kulturhistoria, sådan som skolorna borde inympa hos eleverna.

Vidare finner Ekelöf poesi i recepten i kokböcker, som hos Cajsa Warg. Han finner litterära värden i Almqvists exempel i dennes rättstavningsbok.

* * *

Och så beskriver Ekelöf flera resor som han gjort. Särskilt gripande, är hans text om ett besök i Raviola i Finland 1938, då han åser Edith Södergrans grav – som senare kom att förstöras: han betonar då hur det ibland är av vikt för att verkligen förstå en dikt, att också känna det landskap vari den kom till och utspelar sig i. Ja, vissa dikter kan kanske inte riktigt förstås, utan att man själv besökt den plats där de är grundade.

När Ekelöf besökte Raviola hade Södergran själv varit död i tio år, men hennes mor levde ännu. Ekelöf besöker henne, och får se rummet där Södergran dog av sin lungsjukdom. Under andra världskriget förstördes kyrkogården. När Ekelöf skriver sin essä, är gravplatsen redan borta. I dag är graven omärkt, och Raviola är ryskt territorium. Av huset där Södergran dog återstår endast grunden.

* * *

Bland essäerna flimrar många människor förbi. En hel del av dem har jag aldrig råkat förut. Ekelöf presenterar dem dock med en självklarhet, som vore de gamla bekanta — vilka de emellanåt är, rent konkret, eller annars: som bekanta till honom genom den litteratur de skapat.

Andre Gidé får en hel text sig tillägnad, och skymtar även förbi i en del andra essäer. Uppenbarligen är Gidé en litterär bekant vars verk Ekelöf har högst ambivalenta känslor inför. Han verkar snarare se hela människan Gidé som ett konstverk och honom själv som ett slags skådespelare.

Rimbaud får sig också en hel essä tillägnad. Han är ytterligare en litterär bekant till Ekelöf, som Ekelöf dessutom själv översatt till svenska. Och så får Faulkner en essä. Karin Boyes Kallocain analyseras i en text, och en drömskildring i Boyes dystopi uttolkas – mer eller mindre välgrundat – som ett uttryck för hennes homosexuella begär.

* * *

I Blandade kort är ämnena eklektiskt samlade, men fogas ändå in under temat "litterärt". Man får nästan intrycket, att Gunnar Ekelöf var mer litteratur än människa, eller åtminstone lika mycket av vardera. Han skriver också:
"Poesi är något som görs blott med hela människan."
Han ser sina dikter som anknutna till musiken, och i sammanhang med andra konstarter, och gör vad han kan för att undvika att producera något litterärt program – att undvika att säga att något bör vara si eller så. Avslutningsvis lämnar han likväl det, som han själv tycker är närmast hans eget program: just dikten jag skrev om inledningsvis: "Jag tror på den ensamma människan".

* * *

Att läsa Blandade kort, är att ge sig ut på ett litet litterärt äventyr. Det går snabbt och är njutbart som ett varv i ett pariserhjul. På vägen får man del av utsikter man förut inte sett, och insikter man inte tidigare haft. De olika texterna passar in i varandra som i ett pussel som föreställer något slags abstrakt konstverk.

Kanske inte att jag kan hålla med om varje ord diktaren skriver, men det är ovidkommande: jag har fått nya litterära perspektiv och kanske gjort en litterär bekantskap lite fastare: en litterär bekantskap med Gunnar Ekelöf, en av de främsta av sitt slag.
– – –
Blandade kort: Essäer, Gunnar Ekelöf. Albert Bonniers förlag 2013. E-bok 1.0 ISBN: 978-91-0013700-7. Första utgåva 1957.

tisdag 1 oktober 2013

Textkommentar: Broschyren "Kristen tro"

I en kyrka fanns ett broschyrställ. I broschyrstället fanns, bland flera andra, en broschyr på vars framsida stod med barnslig skrivstil: "Kristen tro".

Så glad jag blev!

Äntligen ett litet dokument med Svenska kyrkans logga på, som kan säga mig något om vad kristen tro är, i Svenska kyrkans ögon, i dag!

Vad som kanske kan kallas en sammanfattning av ett svar finns redan under rubriken. Om vi spaltar upp det, visar det sig vara femdelat:

Tron är, enligt pamfletten:
1.) En tillit.
2.) Ett stöd.
3.) Något som bär.
4.) Gemenskap.
5.) Glädje.
Remarkabelt nog nämns inte i sammanfattningen något om vad som är trons objekt: alltså vad man förväntas tro på, med den tro som enligt de fem punkterna ovan möjligen skulle kunna reduceras till att vara "tröst", eller varför inte en krycka - som ju bekant är nåt att lita på för den haltande, något som stöder den lytte, något som rentav bär när den med benvärk ska förflytta sig.

Nåväl! Öppnar man pamfletten från Svenska kyrkan, finner vi ännu fler satser, som med aningens fluffiga ord försöker ringa in vad tron är:

Tron är, vidare:
6.) Inte en åsiktsgemenskap, utan en gudstjänstgemenskap.
7.) Personlig.
8.) "den punkt där egna erfarenheter av livet möter Gud."
9.) En gåva.
10.) Förtröstan.
Jag förstår dock fortfarande inte, exakt vad det är jag ska tro för att inte tron bara ska vara något fritt svävande och oförankrat i tillvaron.

Men vid nästa stycke försöker pamfletten dock göra trons objekt uppenbart för mig, genom att förklara att tron börjar "i skapelseögonblicket" – vad nu det är för nåt – och "sträcker sig mot evigheten" – vad nu det betyder. Vidare, att man i trons själva mitt finner inkarnationen (ja, något sådant ord användas ju inte, men det är vad som åsyftas): Jesu död och uppståndelse är tydligen en gestaltning av "en kärlek som kan bära allt".

Fortfarande är det något oklart vad som egentligen åsyftas, och den kritiske läsaren börjar nästan misstänka att idel fluffiga formuleringar och kristna plattityder staplats på varandra till ett litet oförargligt kartongslott. Men måhända finner vi en nyckel i en formulering som kommer sedan:
"Det förblir obegripligt, men här finns ändå kärnan i det vi tror."
Författaren medger alltså att det som beskrivs – inkarnationen och Jesu död och uppståndelse – inte kan förstås, inte kan gripas, inte kan ringas in. Likväl ska man tydligen genom detta motiv finna tillit, tröst, något som bär, gemenskap, förtröstan. Fastän man inte kan förstå det. Tron blir därigenom en appell till att överge resonerandet till förmån för ett antagande av en tro, som skall skänka dessa underbara håvor.

Eller lite mer drastiskt uttryckt: Fråga inte varför du ska tro, för du kan ändå inte begripa det. Tro ändå, för då får du vad vi utlovar.

Nog doftar det lite osunt om en sådan premiss?

* * *

En kritiker kunde månne fundera över, vad den sökare skall säga sig, som i kristendomen varken finner gemenskap, förtröstan, tillit, tröst eller något som bär. Måhända har den personen inte tillräckligt insett att hon inte kan förstå trons mysterium; kanhända har hon inte tillräckligt övergett försöken att faktiskt begripa vad det är hon förväntas tro på. - Ja, vad vet jag...

En kritiker kan vidare reflektera kring, hur en blodig död av Gud själv är ett uttryck för kärlek. Till exempel: varför var det nödvändigt för Gud att dö, för att visa oss kärlek? På sådant spörsmål ger emellertid pamfletten "Kristen tro" inga svar.

Men jag fortsätter läsa broschyren. — Kanhända ska mina ögon öppnas längre fram?

Jag får då veta, att förnedringen och dödandet av Jesus, som alltså är Gud, av Gud vänds till "ett löfte om nytt liv bortom döden". Om något så gör detta dunklet än mer kompakt! Gud dör, och det blir till ett löfte om liv efter döden! Nu kunde man kanske få för sig, att häftet med några väl valda ord kunde förklara hur det hänger ihop. Det gör emellertid inte författaren, utan deklarerar bara vidare, att "Gud förstår" och "Gud vet hur vi har det", och tidigare: "Gud [...] har all makt".

Så vi verkar få släppa tråden om trons kvaliteter. I stället för att liksom Lilla katekesens utveckling klart och tydligt deklarera vad man menar, väljer författaren att resa sina naiva och hart när intetsägande fraser på led efter varandra. Katekesen sade:
"Jag kallas kristen, emedan jag genom dopet är upptagen i Jesu Kristi församling, och med församlingen tror och bekänner honom vara min frälsare och saliggörare."
Där var det klara och intellektuellt redliga ord! Man ska tro och bekänna att Jesus är frälsare och den som gör en salig!

Men numera, dryga seklet efter katekesutvecklingens ord, ska man tro, för att få gemenskap, tröst, glädje, stöd. Ingenting om att tron är förutsättningen för att bli salig - det vill säga komma till himlen - enligt Svenska kyrkans egna bekännelseskrifter.

Men för författaren av "Kristen tro" verkar inte människans tro – som är en gåva enligt henne själv – vara det primära, snarare är kanske det viktigaste "att få vila i att Gud tror på oss", vad nu det kan tänkas betyda och hur det yttrar sig, rent konkret.

* * *

Nåväl! Vi får också några rader till livs i "Kristen tro" om varför man bör vara kristen. Nu stegras förväntningarna på skriften igen, efter att något ha grumlats i de mörka vatten om tron varigenom vi vadat.

Vi får då lära oss, att den kristna tron är, "att pröva ett tolkningsmönster" – och så var vi genast tillbaka i talet om tron igen. Likaledes får vi veta, att tron förmedlar, att det finns "en mening med livet", och att "vår existens inte är tom och meningslös."

Dessvärre får vi inte i samma stycke veta vad denna mening med livet består i. Bara att den tydligen finns. Varför den kristna tänkta meningen med livet skulle vara att föredra framför till exempel en hednisk eller buddistisk mening med livet, framgår inte heller.

Och sen kommer pratet om gemenskap igen. För den kristne har tydligen en tillhörighet: den kristne tillhör rentav "Guds familj" genom dopet, som hon får en "gudsgemenskap" genom. Det framgår inte om de personer som väljer att låta sina barn själva välja om de ska döpas när de vuxit upp något på så vis utesluter sina barn från denna mystiska gudsgemenskap – som tydligen har sin essens i att Gud är med den döpte "under alla livets dagar".

Kritikern undrar då, om Gud inte är med de odöpta? Om Gud gör skillnad på person? Och förresten, om Gud är med den döpte under hela livet, varför drabbas då även kristna av de mest förfärliga olyckor? Står Gud och är med människan då - utan att göra något?

* * *

Avslutningsvis, på pamflettens sista sida, när vi kippar efter ett enda friskt andetag i texten, något tydligt och klart, får vi veta lite mer om tron. Den är:
11.) En hand som hjälper oss genom livet.
12.) Någon som går bredvid. (Tydligen går tron där, och inte Gud själv).
Skenbarligen – eller uppenbarligen – får vi genom Svenska kyrkans broschyr "Kristen tro" veta, att tron först och främst är en sak för tröst. Det kyrkans tradition och bekännelse sagt om tron som förutsättningen för det eviga livet tiger skriften helt med: kristendomskritikern tycker annars att det kunde vara en relevant sak att tala om så tydligt som möjligt, om man alls tror att tron är en förutsättning för frälsningen.

* * *

Broschyren "Kristen tro" med sin anonyma författare andas mycket av den anda som jag förknippar med den moderna Svenska kyrkan. Kanske kan vi våga beskriva den andan med ordet "barnslighet".

Jag ska förklara vad jag menar.

Redan layouten sätter an tonen: rubriken är satt med en naiv, snirklig text, som hämtad ur en träningsbok i skrivstil från lågstadiet. Men främst uttrycks det naiva i vad vi månde kalla den fjäderlätta prosan, som man aldrig riktigt låter ta mark, såsom den kyrkliga traditionens stora namn lät sina texter göra, med Martin Luther som en av de mest konkreta och jordnära teologerna.

Begreppen är konsekvent satta i abstrakta sammanhang. Man vågar inte alls nämna några av de så kallade "stororden": frälsning, himmel, försoningsdöd, arvsynd, utkorelse - och absolut inte, så klart, om något helvete... Att väja för dem ger ett intryck av, att man inte räknar med att läsaren klarar av att förhålla sig till dem. Man är alltså paternaliserande mot sin egen läsare, den som man vill vinna för sin sak. Och att vara nedlåtande fungerar dåligt för att attrahera proselyter. Den sökande människan söker näppeligen det luddiga, otydliga, dimmiga, dunkla, utan det fasta, klara, ljusa - det konkret uttryckta, som man kan ta konkret ställning till.

Och Svenska kyrkan har en mycket konkret och nedtecknad dogmatik att förhålla sig till, som enligt Kyrkoordningens första paragraf sammanfattar, förklarar och kommenterar Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.

Varför är man då i sitt informationsmaterial mer otydlig än i det material som genom beslut antagits som Svenska kyrkans officiella lära?

Är det andliga självförtroendet så dåligt? Eller ryggar man för den evangelisk-lutherska bekännelse som är dess fundament?

Det är dessa två frågor som ringer i mina öron, efter att ha läst den lilla pamfletten "Kristen tro."
- - -
"Kristen tro", Verbum, beteckning: 7-0152 VERBUM JH.