torsdag 16 januari 2014

Bokrecension: Flowers of Freethought (vol. II) | George W. Foote

George W. Foote
Flowers of Freethought (vol II) rymmer artiklar och texter av George W. Foote (1850-1915). Den är uppföljaren till Flowers of Freethought (vol. I) som jag recenserade för någon månad sedan.

* * *

Flowers of Freethought ger en intressant panoramabild över hur den religionskritiska debatten fördes i England vid slutet av 1800-talet. Det finns ingen servilitet hos Foote, men desto mer av verbal elegans. Språket utdelar dansande sina förintande dråpslag. Det ligger segervittring över orden, och indignation över ignoransen som de bemöter, vare sig den nu sitter hos vanliga debattörer eller en nedlåtande biskop.

George W. Foote var president i National Secular Society efter Charles Bradlaugh, och Foote grundade den NSS närstående men fristående tidningen The Freethinker, som är världens äldsta fortfarande utkommande skeptiska publikation.

De flesta av artiklarna i Flowers of Freethought har sannolikt sitt ursprung i The Freethinker. De har tidningstextens rappa, samhällskommenterande känsla, som visserligen gör ärendena bundna i tiden, men också ger en säregen direkthet, och en befriande känsla av frånvarande högtravande språk. Artiklarna är skarpa och mycket välformulerade.

* * *

Angreppsmetoden artiklarna ofta använder, är att Foote i den allmänna debatten, t.ex. i form av en tidningsartikel eller ett allmänt anförande, stött på något som han vill lämna sina kommentarer till eller producera ett genmäle till. Det kan röra sådant som att en biskop uttalar sig nedlåtande om ateister, eller att någon skriver en bok om de stora fördelarna med kristen tro, etc.

I sina texter avslöjar Foote sig som en litterärt bevandrad man, inte minst är hans bibelkunskaper uppenbara. Han rör sig hemtamt i de trånga gränderna i både Gamla och Nya testamentets obskyra skrymslen. Gärna citerar han poeter eller tar fram sina poänger med hjälp av citat av kända författare.

Språkintresse har han förvisso också. Inte sällan ser man små parenteser eller inskjutna satser som kommenterar språkliga märkligheter eller felaktigheter i motståndarnas texter, utan att det för övrigt har någon direkt relevans för ämnet. Detta kan synas en aning magistralt, men så här långt efteråt skänker det en viss charm åt artiklarna.

* * *

Vad är det då Foote gisslar? Några exempel må ges bland artiklarnas rika flora.

Han attackerar kristendomens usurpering av söndagen som en dag i religionens tjänst, snarare än en rekreationens dag: således tycker han gott att affärer och museer kan vara öppna på söndagar, för att betjäna arbetare.

Skoningslöst analyserar han en karls uttryckta uppfattningar om andens eviga liv, och konstaterar att allt vi kan veta nåt om är kroppen. Något framtida liv finns det inga belägg för; det är blott ett antagande som vi måste dö för att få någon reda på.

Aningens roande är Footes kritik av en spiritistiskt sammankomst, där hans företrädare som president i National Secular Society, den på sin tid välkände Charles Bradlaugh, skulle ha uppenbarat sig och i någon mån tagit tillbaka sin ateism.

Han sätter också skarpt ifråga en religiös mans uppfattning att ateistiska hem skulle vara grymmare än religiösa dito. Han skriver ömt:
"Strike a child once, be brutal to it once, and there is gone forever that look of perfext trust in the child's eyes, which is a parent's dearest possession, and which I would not forfeit for all the prizes in the world."
På samma tema i en annan artikel skriver han:
"Motives to morality do not come from religion. They come from our social sympathies."
Han reflekterar också över att genomsnittsprästen rimligen har sex gånger så hög lön som en gruvarbetare, samtidigt som det är gruvarbetaren som arbetar på riktigt, istället för att dämpa påhittade eldar i ett påhittat helvete.

* * *

Allmänna religiösa föreställningar huggs ner på löpande band. Varför skulle till exempel, menar Foote, en profet aktas särskilt för det han sade för tusentals år sedan, när han hade föraktats och hånats om han sagt samma sak idag? Varför skulle vara ofelbara, för att det de sade sades för längesen?

Foote kritiserar också att man skulle fördömas på grund om man tror eller inte, eftersom tro inte är en viljeakt: tron är ingenting som det går att styra över. Tron följer som logisk konsekvens av de belägg man har erfarit. Dessutom är tron avhängig den miljö man föds in i:
"Nothing is truer than that the religious belief of more than ninety-nine hundredths of mankind is determined by the geographical accident of birth."
Foote går dessutom till rätta med den kristna välgörenheten: främst för att den tar sig an symptom snarare än att verka för samhällelig förändring som minimerar fattigdomen.

Och så ser Foote gärna att prästerna håller sig borta från utbildningssystemet. Han skriver:
"It is only by driving religion entirely out of education, from the humblest school to the proudest college, that we shall ever succeed in breaking tha power of priestcraft and freeing the people from the bondage of superstition."
Foote reagerar på sociala orättvisor. Han är republikan och även monarkin kan få sig slängar. Som något riktigt ont ser han det historiska slaveriet, varvid han noterar att Jesus aldrig uttalade sig emot det, och att inget i Bibeln motsäger institutionen. Han kommenterar vidare att vissa kyrkor haft tiotusentals egna slavar. Han noterar:
"Civilisation, not Christianity, gradually extinguished Slavery in Europe."
* * *

En besynnerlig artikel i samlingen är "Jehovah the Ripper". Den är skriven under den tid då Jack the Ripper hemsökte gatorna i Whitechapel och spekulationerna kring vem mördaren månde vara surrade i pressen.

Foote presenterar sin egen teori om vem det kan vara, nämligen Gud själv.
"The Whitechapel murderer is shrouded in mystery. So is Jehovah. The Whitechapel murderar comes no one knows whence and goes no one knows whither. So does Jehovah. The Whitechapel murderer appears in different disguises. So does Jehovah. The Whitechapel murderer's movements baffle all vigilance. So do Jehovah's. The Whitechapel murderer comes and goes, appears and disappears, with the celerity and noiselessness of a ghost. So does Jehovah, who is a ghost. Thus far, then, the similarity is marvellously close, and a prima facie case of identity is established."
Och så fortsätter han på sida efter sida att med hänvisning till Guds i Bibeln omvittnade grymhet argumentera för, att Gud är en tänkbar gärningsman. Han är hursomhelst berättigad till namnet "Jehovah the Ripper".

* * *

Footes långsiktiga mål ser han tydligt framför sig, och han uttrycker det också utomordentligt tydligt:
"The only hope for the future of society lies in the absolute extermination of Christianity. That is the superstition which fools and degrades Europe, and we must fight it to the death."
Men han är också på det klara med att det är ett företag vars slutförande ligger i framtiden:
"Christianity was not built in a century. It took hundreds of years to complete, as it is taking hundreds of years to dissolve."
Drygt hundra år efter att Foote skrev detta får vi emellertid konstatera att Västeuropa är närmare målet än vad mänskligheten var h hans tid.

* * *

Som fallet var med den första samlingen i serien är också fallet med den andra: samtidens åskådningar lyser ibland igenom på ett oundvikligt sätt. Till exempel i en passage som denna:
"Look at the head of an idiot, and then at the head of Shakespeare; is not the brain difference the obvious cause of the mental difference?"
Och en doft av antisemitism ligger över denna mening:
"The chosen people were infinitely superstitious. They had no head for science, nor have they to this day..."
Även en fritänkare kan således – naturligtvis – bära med sig sin tids sätt att formulera sig och sin tids fördomar.

* * *

Det som förvånar mig mest med Flowers of Freethought är hur rakt och fränt debatten ändå kunde föras vid slutet av 1800-talet. Det var förvisso en brytningstid. Darwin hade kommit och gått (och hyllas av Foote), och Foote kan vara mycket direkt i sin religionskritik, och samtidigt fick han några år tidigare sitta fängslad för en bild i The Freethinker som fälldes för hädelse.

Just rakheten i budskapet och den rent språkliga elegansen gör att texterna, trots sina år, behållit en viss vitalitet och spänst, även om de gulnat något med ålderns rätt.

Flowers of Freethought är nog särskilt givande att studera för oss som intresserar sig för fritänkeriets och ateismens historia. En hel del tankar kan vi nog hämta därifrån och använda också i den debatt som fortfarande pågår. Men den som enbart är sugen på dräpande argument mot teism och kristendom kan nog med fördel gå till en Footes arvtagare, som Christopher Hitchens.
– – –
Flowers of Freethought (vol. II), George W. Foote. London B. Forder, 1894.

0 kommentarer: