onsdag 5 februari 2014

Bokrecension: En världsomsegling under havet | Jules Verne

En världsomsegling under havet är en av Jules Vernes (1828-1905) berömda romaner. Boken utgavs första gången i Frankrike under namnet Vingt mille lieues sous les mers 1870, och samma år och året efter i Sverige under sitt här bekanta namn.

Själv har jag läst e-boksversionen av Norstedts upplaga från 2012, översatt av Roland Adlerberth och med förord av Lena Andersson.

* * *

Det är märkligt, men jag har aldrig läst en bok av Jules Verne förut. Jag fick en gång höra, att han skrev långrandigt, att det var tråkigt. Därför tog jag mig i kast med En världsomsegling under havet beredd på en enformig upplevelse. Ingenting kunde visa sig vara mer fel!

En världsomsegling under havet är välskriven och dynamisk, den har schvung i berättandet och är rentav spännande: få böcker med mer än 140 år på nacken kan man säga detsamma om.

* * *

I boken möter vi professor Arronax, hans betjänt Conseil och harpuneraren Ned Land. Berättelsen börjar med att något mystiskt har börjat visa sig i världshaven. Man spekulerar kring vad det kan vara som stör sjöfarten och emellanåt attackerar densamma. Själv tror professor Arronax att det är en jättelik narval.

Professorn får emellertid möjlighet att följa med på en jakt på denna mystiska varelse, arrangerad av amerikanska regeringen. Det är då år 1866.

Professorn tar med sig sin tjänstvillige betjänt, och där på jaktskeppet möter han harpuneraren Ned Land. Efter mycket kryssande stöter man till sist på varelsen, som attackerar sina jägare. Det slutar med att professorn, betjänten och harpuneraren hamnar i vattnet. De räddar sig genom att ta sig upp på varelsen, som då visar sig vara en u-båt.

De tas ombord på u-båten, som visar sig heta Nautlius, och på den regerar den besynnerlige kapten Nemo. De tre skeppsbrutna blir ofrivilliga fångar ombord med privilegier att röra sig som de vill.

Där har vi upptakten till En världsomsegling under havet; vi kan kalla det preludiet.

* * *

Ombord på den avancerade u-båten, vilken Jules Verne torde ha skådat med fjärrglas in i framtiden för att konstruera, får våra vänner vara med om att utforska allehanda märkligheter både i havsdjup som aldrig förut besökts av människor, och på avlägsna öar.

Äventyren är förvisso spännande och dramatiskt uppbyggda, vare sig de nu handlar om att bekämpa hajar eller gå på underliga undervattenspromenader. Men det som fängslar mest, och som kommer att leva kvar starkast inom mig efter läsningen, är den undflyende kapten Nemo.

Man får inte veta så mycket om honom. Man förstår snart att han är en misantrop av rang, som med sin besättning dragit sig undan civilisationen och tagit havet till sitt hem. Han har något slags socialt pathos, för han hjälper till exempel en utsatt pärlfiskare som håller på att drunkna.

Kapten Nemo säger:
"Indiern var en medborgare i de förtrycktas stora rike och till mitt sista andetag kommer jag själv alltid att betrakta mig som medborgare i detta land!"
Men främst är kapten Nemo bitter och hämndlysten. Professor Aronnax kallar honom "hatets ärkeängel". Möjligen kan det ha något med hans familj att göra, som han mist, tillsammans med barn, fädernesland och föräldrar, enligt några ord av honom i ett sammanhang. Professor Aronnax och hans två vänner, som rör sig fritt på u-båten och deltar i expeditionerna, kommer själva inte underfund med vad eller vem deras värd egentligen är.
"Det var ingen vanlig misantropi som stängt inne kapten Nemo och hans besättning i Nautilus stålskrov, utan ett brinnande hat, antingen skrämmande eller storslaget, som inte kunde utplånas av tiden."
Och trots att kapten Nemo verkar tala åtskilliga språk flytande, blir det aldrig klargjort vilket hans hemspråk är, det språk som man kan höra honom kommunicera på med sin sekond.

* * *

Man kan säkert fördjupa sig i vad som i Vernes beskrivningar kom att förverkligas och vad som än i dag är science fiction. Men på mig verkar Nautilus, u-båten, nästan skrämmande modern, om än av ett viktorianskt snitt: således finns en salong ombord med bibliotek och en orgel och ett vitrinskåp. Men till utseende påminner den starkt om en rejäl u-båt från vår egen tid.

Verne skapar illusionen av verklighet genom att använda mycket detaljerade beskrivningar av hur allt funkar. På så vis skapas en självklarhet i hur allt fungerar: från syresättningen av undervattensfarkosten till hur gevärens kulor slår dödar sina mål. Beskrivningarna är inte, som lätt kunde vara annars, tröttande och känns inte konstruerade, utan skapar en påtaglig realism, inte minst som det är en nyfiken vetenskapsman som nedtecknar dem – vi följer nämligen skeendet genom professor Aronnax egna ord.

* * *

Det finns således mycket som är fascinerande med den värld som Jules Verne målar upp i En världsomsegling under havet. Men månne har man allra störst behållning av boken, genom att helt enkelt se den som en riktigt bra äventyrsroman.
– – –
En världsomsegling under havet, Jules Verne. Övers. Roland Adlerberth. Förord av Lena Andersson. Nordstedts 2012. ISBN: 978-91-1-304476-7.

1 kommentarer:

Magister sa...

Alla svenska utgåvor av En världsomsegling under havet utom den från H:ström är kraftigt förkortade.