fredag 22 augusti 2014

Bokrecension: Nytt och gammalt | Gustaf Fröding

Nytt och gammalt. Dikter är en diktsamling av Gustaf Fröding, som gavs ut första gången 1897 (1860-1911).

* * *

Nytt och gammalt är en något spretig samling dikter av olika slag. Fröding själv skriver att de "likna fyrkantiga miniatyrtaflor." Och det stämmer rätt bra: var dikt beskriver sitt eget lilla universum, och något egentligt tema sammanhåller inte dikterna annat än i undantagsfall. De är små fria världar. Fröding diktar självbiografiskt:
"Och det friska och det kranka,
skratt och glädjetårar, natt och dag,
klart och mulet, donna Bianca,
målar han med samma välbehag."
Dikterna är skrivna med Frödings alldeles speciella känsla, som får dem att kännas så rytmiskt och formuleringsmässigt självklara; så självklara är de utformade att de vittnar om enastående diktartalang.

* * *

Man kan ana en stor ödmjukhet i diktsamlingens förord, där författaren ber läsaren förlåta honom om dikterna inte ger "full valuta för sitt pris", och hoppas att dikter han kan komma att skriva håller högre kvalitet, så att det åter blir balans mellan debet och kredit.

Likväl anar man en känsla av trots hos Fröding, som i dikten Sjungen hoppfullt sånger, där han skriver:
"Och om tusen gånger
jag på fall blir bragt,
skall jag dock min ånger
bryta ned med makt."
Och om nån till äventyrs har särskilda förväntningar på vad hans dikter månde innehålla, kan man ana ett svar i dikten Vinghästen:
"Min vers vill följa sina egna lagar
och egenvilligt vara vild och yster,
min vers vill fabla, när min vers behagar,
och tala sanning, när min vers det lyster."
Fröding förefaller således förbehålla sig rätten att själv låta sin dikt ränna dit den vill ränna, utan att betslas och föras i särskilda banor inom särskilda stängsel. Fröding fortsätter längre fram i samma dikt:
"Min vers trifs uselt där om lof det frågas,
där lydnad hviskar och där budord mumla,
min vers vill våga det, som ej får vågas
och tumla fram, där ingen alls får tumla."
Kanhända kan denna gravitering mot diktens frihet ses i ljuset av den året före Nytt och gammalt publicerade dikten "En morgondröm", som bland annat ganska explicit skildrar ett samlag. Fröding blev åtalad för brott mot sedligheten, justitieministern begärde att upplagan inte fick säljas. Men Fröding frikändes.

* * *

Fröding torde tillhöra en av våra mer folkkära äldre poeter. Kanske är han så lätt att ta till sig, för att han diktar så ärligt: det finns inget pretentiöst bludder, han sätter sig inte i något elfenbenstorn. Själv var ju Fröding en ömtålig själ: många gånger under sitt liv fick han ta in på vårdhem och mentalsjukhus för att komma till rätta med sina nerver och sin alkoholism.

Men liksom Nietzsche, som var så sjuklig, skriver om hälsa, skriver också Fröding, som var så ömtålig, om frimodig styrka. Ett dynamiskt exempel kan vi finna i form av dikten Tiga och tala, daterad 1893, som jag nedan återger i sin helhet.
"Hvarföre skulle du mässa
också din själs litania,
också din sorgs miserere?
Hånande ögon bevaka
den, som har blottat sin sorg.
Stoltare vore att pressa
smärtan i barmen där nere
hårdt och beslutsamt tillbaka
än att den förs i det fria
naken kring gator och torg!
Klangen, som världen behöfver
är ej ett vekt miserere –
tonen, som läte siog hvässa
uddskarp till pil eller klinga
finns väl ock i din barm.
Smärtan som bundits där nere,
skall när en tid har gått öfver,
väpnad från fot och till hjässa
upp ur sitt fängelse springa
djärf som befriande harm!
Sanning till hälften du säger,
harm vill till vapen jag smida,
dock skall ej smärtan, ej sorgen
tigas ihjäl, ty att tiga
är hos en sångare brott.
Stoltare är det att stiga
midt ibland vimlet på torgen
fram med all sorg, som jag äger,
tolk för de tyste, som lida,
tiga och lida blott."
Notera hur dikten vrider sig om sin egen axel, och inleder med att deklamera storheten i att trycka ner smärtan, medan den mot slutet prisar den sångare som mitt på torgen klarar av att uttrycka sin egen sorg, "ty att tiga / är hos en sångare brott".

* * *

Det är, med tanke på Frödings livssituation, kanske inte konstigt att man kan hitta ett allvarsdrag i många av hans dikter, även i de som på ytan är snarast lättsamma eller rentav humoristiska. Även i dem ligger dunklet eller kanske döden på lur.

Som exempel härpå kan anföras dikten Sådant är lifvet, där en hare sitter och äter  godan ro, när räven kommer och äter upp den. Den nöjda räven blir strax skjuten av en jägare, men hemma hos jägaren blandar "hans käringkropp" arsenik i kaffet. Att över denna helhet sätta titeln Sådant är lifvet vittnar onekligen, mitt i den humoristiska klang som diktens språk har, om en viss cynism hos författaren.

* * *

Nytt och gammalt innehåller således en hel del allvar, trots att den ibland behängs med humor. Dikterna i sig är av olika slag, men ger samtliga prov på Frödings enastående diktarhandlag och hur han förmår forma text efter det han vill uttrycka. Och det är nog en av de saker jag i första hand tar med mig från läsningen: en stärkt övertygelse om Frödings position som en av landets främsta diktare genom tiderna.
– – –
Nytt och gammalt. Dikter, Gustaf Fröding. Albert Bonniers förlag 1897. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

0 kommentarer: