söndag 5 oktober 2014

Bokrecension: Siddhartha | Hermann Hesse

Hermann Hesse 1927.
Foto: Gret Widmann
Siddhartha: En indisk berättelse (ty. Siddharta: Eine Indische Dichtung) är en roman av Hermann Hesse (1877-1962). Boken utkom ursprungligen 1922, och gav i Sverige ut första gången 1946 i översättning av Nils Holmberg. Nyutgåvan från 2014 som jag har läst innehåller ett förord av Ann Heberlein.

* * *

Siddhartha föds i en bramansläkt några hundra år före vår tideräkning. Han är enastående begåvad och allmänt älskad av allt och alla han möter. Men inom sig känner han ett osläckligt driv efter att nå svar, att nå mening, att nå frid. Att nå Nirvana.

Detta driv och denna "den yttersta törsten" tvingar honom ut i världen. Han lever som asket men finner inte vad han söker. Han träffar Buddha, och lär sig av honom, men finner inte frid. Han ger sig hän åt världen, har sex, samlar pengar på hög och ägnar sig åt spel. Men når inga svar. Förtvivlad lämnar han stadens vimmel och går för att ta sitt liv i en flod.

Men han blir omhändertagen av en gammal färjkarl. Siddhartha bestämmer sig för att också han slå sig ner och bli en färjkarl, och skjutsa resanden över floden. Av den gamle, tyste färjkarlen lär han sig så slutligen något; denne färgkarl söker inte längre. Han lyssnar. Siddhartha flyr från orden och lärorna, som han inte heller tidigare funnit bärande, och själva floden blir hans läromästare: ur dess porl talar röster. Och han lär sig att älska världen i alla dess former: från stenen till människan.
"Framför allt lärde floden honom konsten att lyssna, lyssna med ro i sitt hjärta, med väntande vidöppen själ, utan lidelse, utan önskningar, utan att döma, utan någon egen åsikt."
Han blir stilla.

* * *

Siddhartha är inte en alldeles lätt roman att förhålla sig till, trots ett nätt omfång. Hesse förmedlar en känsla av sägen och saga. Den förefaller bäras upp av sina idéer, men vad den egentligen vill lära oss blir öppet för tolkningar, liksom hade den varit en gammal tvetydig religiös eller mytologisk skrift.

Klart är i vilket fall, att Siddhartha inte finner svaren på sina frågor genom sina många asketiska övningar eller vid fasthållandet av vissa tankar och läror: idéerna för honom inte fram till friden. Först när han släpper fokus på just lärorna, tankarna, övningarna, infinner sig den kärlek till alltet som gör det möjligt för honom att slappna av, att bli tillfyllest.

Då släpper hans fokus på sig själv, ja, vad han ska göra med sig själv för att nå sitt mål, och han blir ett stort öra som tar in det som talar till honom. Aktiviteten förbyts i passivitet, ett accepterande, en resignation. Han uppgår "i varats flod, i livets ström", flyter med, "överlämnad åt strömmen, tillhörig enheten."

Siddhartha säger till sin vän Govinda:
"Det må vara de stora tänkarnas sak att genomskåda världen, förklara den, förakta den. För mig är det enda angelägna att kunna älska världen, inte förakta den, inte hata den och mig, utan kunna betrakta den och mig och alla väsen med kärlek och beundran och vördnad."
Så finner Siddhartha frid.

* * *

Hesses språk i Holmbergs översättning är suggestivt. Dess lugna tempo och stilistiska upprepningar av samma tematan påminner om floden som så mycket i boken handlar om: språket flyter, långsamt, stillsamt, övertygande. Detta är inte en roman där man nödvändigtvis känner något för de gestalter som förekommer i boken: de är för heroiska eller för stela för det – precis som man förväntar sig av en saga.

Behållningen blir istället dels inställningen — livet må ha sin gång, jag sitter blott här och accepterar det, det är mig godast — och det framvällande språket, porlande, flödande och stillsamt som hjärtat till sist blir i bröstet på Siddhartha.
– – –
Siddhartha: En indisk berättelse (ty. Siddharta: Eine Indische Dichtung), Hermann Hesse. Övers. Nils Holmberg. Förord av Ann Heberlein. Albert Bonniers förlag 2014. ISBN: 978-91-0-014645-0.

0 kommentarer: