söndag 11 oktober 2015

Bokrecension: Älvor, troll och talande träd | Ebbe Schön

Älvor, troll och talande träd: Folktro om svensk natur är skriven av folklivsforskaren Ebbe Schön (f. 1929).

* * *

Det är lätt att döma ut gamla tiders föreställningar som vidskepelse. Men då bedömer vi de gamla tiderna utifrån vad som är allmän kunskap nu, men som var helt okänt då. Vi glömmer eller är blinda för att dåtidens människor trodde sig leva i en annan slags verklighet än den mer avförtrollade tillvaro som vi numera vistas i.

Det är då inte märkligt att man tolkade rörelser i skogen, märkliga ljud och sägner som berättas vid brasans sken eller vid arbetet på åkrarna på ett helt annat sätt än vad vi nu hade gjort. Och det är inte märkligt att man tilltrodde än den ena än den andra växten allehanda kurerande egenskaper, när man ingen läkare hade att tillgå och inga vetenskapliga rön på området ännu slagit igenom.

Men föreställningarna som de som levde före oss hade lär oss inte bara något om själva föreställningarna i sig, utan också om de människor som hade dem. Bruket och idéerna vittnar om brukarna och idébärarna.

Därför lär Ebbe Schön med sin Älvor, troll och talande träd oss mer än hur man tänkte om näcken, skogsrået och skogens björnar — Schön skänker oss också insikter om den värld där dessa väsen eller deras märkliga egenskaper var lika verkliga som klockaren eller skolläraren.

* * *

Boken är uppdelad i två huvuddelar. Den första behandlar olika övernaturliga väsen, den andra behandlar djurs och växters egenskaper i folktron, vilka förvisso också de kunde ha med det övernaturliga att göra. Tillsammans blir delarna ett rejält panorama över folktrolandskapet.

Schön påpekar att detta folktrolandskap kompletterades av det religiösa troslandskapet på ett intressant sätt. Det religiösa idéerna sysslade ju icke sällan med de mer eteriska frågorna, om livet efter döden och dylikt, medan folktroidéerna fokuserade på världen hitom döden: om väsen man kunde komma på god eller dålig fot med, men inte minst om växter som kunde nyttjas för allehanda läkedomskonster och för mer eller mindre magiska ärenden.

Ett problem med folktroföreställningarna, som Schön också påpekar, är svårigheten att åldersbestämma dem.

Källmaterialet samlades i huvudsak in under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet. Vi har all anledning att tro att tankarna funnits långt dessförinnan, och vet det i vissa sammanhang, men källäget gör definitiva slutsatser vanskligt, inte minst om man försöker leda i bevis att den ena eller andra idén rentav stammar från förkristen tid.

* * *

Själv fascineras jag mest av de direkta övernaturliga väsendena, som oftast tänktes vara osynliga, men som emellanåt behagade visa sig för människorna för att gynna eller ställa till det för dem. Schön tar upp spöken, tomten, trollen, vättarna, vittra, älvor, lyktgubbar, jättar, drakar, skogsrået, sjörået, näcken, djävulen, häxorna, marorna och varulvarna.

Var och en får de en koncis och inte sällan mustig beskrivning. Emellanåt kompletteras skildringarna med Schöns erinringar från sin egen barndom i Bohuslän.

Vi får till exempel lära oss en hel del om trollen.

Dessa tänktes företrädesvis hålla till i bergen eller i stenblock. I allmänhet var de osynliga, men de kunde höras och ibland visa sig.

Numera har vi, påpekar Schön, en annan bild av trollen än vad man hade förr. Dessa tänktes nämligen inte som några ludna, motbjudande, spetsörade och svansförsedda figurer, utan verkar ha sett ut som folk i allmänhet, om de behagade – för de hade lätt att skifta gestalt, och uppträdde gärna som djur. Som människor kunde trollen vara utomordentligt elegant klädda.

Trollen var inte genomonda varelser, ehuru de var listiga och sluga och kunde ställa till rejält med ofog. Men det var fullt möjligt att ha en god relation till dem, tänkte man sig. Och det kunde hända att en person som blivit bergtagen – alltså kidnappats av trollen – längtade tillbaka till sin samvaro med trollen, där de förvisso förväntades arbeta, men också fick äta gott och leva i lyx. Särskilt komplicerat kunde det bli om en bergtagen kvinna fått barn med ett troll.

Trollen, skriver Schön, "levde i ett slags parallellvärld till människornas". Särskilt duktiga ansåg man dem vara på smide och att spinna. Ett troll kunde vidare avslöjas (ty de såg ju inte ut som vi oftast tänker oss dem numera) genom hur det talade: om det undvek vissa ord eller om de inte bad bordsbön, ty trollen avskydde kristendomen.

* * *

Älvor, troll och talande träd är pedagogiskt uppbyggd och ger en bra introduktion till folktrons värld, såsom den såg ut för bara några generationer sedan: när städerna hade långt färre invånare, och landsbygden, omgiven av djupa, mörka skogar, var hem för de flesta.

Folktrons komponenter utgör ett gemensamt narrativ för en bygds, ett landskaps eller hela landets föreställningsvärld, och det torde varit lantbrukaren lika naturligt att sätta ut särskilda pinnar runt ägorna för att skydda dem, som att tro prästens ord om nattvardens välsignelsebringande verkan.

Världen var förtrollad och inramad av tabun och påbud, som skulle tjäna människan i särskilda situationer, till exempel om hon mötte en björn eller om korna plötsligt började mjölka mindre. Folktron erbjöd förklaringar utifrån den världsförståelse man då hade.

Tankesätten kan måhända upplevas främmande i dag, och därför tjänar Ebbe Schöns Älvor, troll och talande träd den nyfikne väl, genom att skänka sammanhang och överblick över idéer i en värld som numera tillhör det förflutna. Även om det här och var fortfarande finns de som vittnar om att de träffat både det ena och andra slaget av väsen i skogen, och även om mängder av folk fortfarande tuggar vitlök för att bota sina förkylningar.
– – –
Älvor, troll och talande träd, Ebbe Schön. Bokförlaget Semic 2000. ISBN: 91-552-2874-7. 159 sidor.