måndag 28 september 2015

Bokrecension: Sju grekiska sagor | Ivar Harrie

"Argo" av Constantine Volanakis
Sju grekiska sagor: Essäer är skriven av Ivar Harrie (1899-1973). Harrie var tidningen Expressens första chefredaktör, men innan dess hade han avlagt licentiatexamen i både klassisk fornkunskap och grekiska.

Essäerna i Sju grekiska sagor var ursprungligen sex radioföredrag och till dem har lagts ytterligare en text. Föredragen hölls under 1930-talet, boken utgavs första gången 1939 samt i en andra upplaga 1962. Jag har läst ett nytryck från 1987.

* * *

Sju grekiska sagor återberättar inte sju grekiska sagor. Kunskapen om sagornas huvuddrag förutsätts vara läsaren bekant. Det handlar om Orfeus, Herakles, Oidipus, Sköna Helena, skeppet Argo, Prometheus och Agamemnons döttrar.

Vad boken istället gör, är att erbjuda djupdykningar ner i sagorna. Harrie gräver sig ner lager för lager i dem, utrönar vad som är mest ålderdomligt i dem, vad som tillkommit senare och vilka influenser sagorna haft på långt mycket mer sentida författare.

För att ge ett exempel på Harries rön kan vi tillåta oss en liten utvikning rörande Orfeussagan.

Kärnan i sagan är ju att Orfeus hustru Eurydike blir biten av en orm och avlider. Orfeus reser till dödsriket och lyckas utverka att Eurydike får återvända, med det förbehållet att han, när han vandrar upp ur dödsriket, inte får vända sig om för att se på henne. Orfeus kan inte motstå detta, och Eurydike försvinner återigen ner i dödsriket.

Harrie spårar upp den miljö i den långt förflutna tid där myten utspelade sig och hur den senare kom att användas. Han visar hur Orfeusmotivet står i förhållande till myterna om Dionysos, rusets gud. Han visar hur det utvecklades en slags väckelsekult kring Orfeus och hur dess anhängare tedde sig.

Och det förefaller förga märkligt att en saga med motiv som behandlar hur en man besöker dödsriket och återkommer lyckades förvandlas från saga till teologi: motivet känner vi även från andra håll och platser, senare.

* * *

Sju grekiska sagor bjuder således på en fördjupad förståelse för de sagor boken behandlar.

Särskilt intressant är också hur sagorna lyckats inspirera författare långt, långt senare, såsom Goethe, till exempel. Det är något med de grekiska sagorna som gör att de håller sig vid liv som berättelsetraditioner: deras allmängiltiga inslag kan anpassas till varje tid och antikens historier kan bubbla och sjuda likväl i ett förromerskt Athen som i Europa under 1800-talet eller 1900-talet.

Det är skada om vi numera är blinda för sagornas potens, om vi tappat bort antikens arv genom att helt enkelt inte vara medvetna om dess innehåll. Studier av sagorna, till exempel genom Harries Sju grekiska sagor, är ett sätt att motarbeta en sådan kunskaps- och insiktsförlust och istället vidga fantasin, inte bara i rummet, utan även låta den sträcka sig tusentals år tillbaka i tiden.
– – –
Sju grekiska sagor: Essäer, Ivar Harrie. Bokförlaget Prisma 1987. ISBN: 91-518-2070-6. 148 sidor.

lördag 26 september 2015

Bokrecension: När stormen klarar sikten | Torgny Segerstedt

När stormen klarar sikten: Artiklar 1933-1945 är en samling om 89 artiklar av Torgny Segerstedt (1876-1945). Boken innehåller dessutom ett förord av Ingrid Segerstedt-Wiberg (1911-2010), Torgny Segerstedts dotter, samt efterord av Christer Hellmark (f. 1946).

* * *

Vi äger få svenska hjältar under 1900-talet. Men en av dem som otvetydigt hör till kategorin är Torgny Segerstedt. Han var professorn i religionshistoria som blev en av våra kändaste publicister som chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, vari han oavlåtligt attackerade nazismen och all undfallenhet för hitlertyskland.

* * *

På omslaget till När stormen klarar sikten spanar Torgny Segerstedt rakt mot läsaren med en genomborrande blick. Nå, det är en träffande illustration till en samling texter som är lika genomborrande som knivsuddar.

Segerstedt väjer inte för något när det gäller att försvara den frihet som han håller högst av allt. Han gisslar utan pardon hitlerismens Tyskland. Och på hemmaplan kritiseras skoningslöst samlingsregeringen när den träder friheten förnär genom eftergifter för tyskarna.

Neutraliteten var en chimär, tycks Segerstedt mena, dels i och med att det inte är likgiltigt vilken sida som till sist segrar, och dels i och med att man trots detta låtit tyskarna sända sina soldater och material på landets järnvägar. Segerstedt skriver:
"Man har understundom det intrycket, att Stockholm med slottet, kanslihuset och f d arvfurstens palats, är en förstad till Berlin."
* * *

Segerstedt hörde till dem som tidigt såg nazismen för vad den var. Han var inte heller rädd för att uttrycka det. Själv med liberala grunduppfattningar slog han ner på allt barbari, allt människofientligt, allt kulturfientligt med en profets självklara ton: han visade sig vara en profet som icke av gudomlig nåd, men av klarsyn, fick helt och hållet rätt. Han var mannen som ropade att vargen kommer, när vargen verkligen var i antågande.

För honom rörde sig nazismen och det följande kriget inte om en konflikt mellan olika nationer, utan om en civilisationernas kamp: "kampen står mellan folkfrihet och diktatur", skriver Segerstedt. Och sveriges framtid som oberoende demokratisk stat berodde onekligen på de Allierades framgångar. Segerstedt åter:
"Vi leva som snyltdjur på de stora demokratier, av vilkas seger vår tillvaro som fritt folk beror."
Detta hymlar inte Segerstedt med. Han uppmanar aldrig uttryckligen till att Sverige borde gå med i kriget, men han menar att det är bättre att strida än att låta landet kränkas och förtryckas. Han värnar "det heligaste, som mänsklig tillvaro rymmer: frihet."

* * *

Segerstedts lärdom lyser igenom. De humanistiska anspelningarna och rena citaten är legio. Hos honom hittar man referenser till såväl Horatius, Bibeln, Eddan som Tegnér. Tonen är upphöjt aristokratisk, språket är späckat med dräpande och fräscha metaforer. Segerstedt är alltid välformulerad och gammaldags elegant. Och han hanterar ironin som stilmedel med en mästares säkerhet.

Det förefaller föga märkligt att Segerstedt med sin överlägsna skrivkonst retade upp tyskarna och för den delen även irriterade den svenska överheten som värnade om de goda relationerna med diktaturen i söder. Det ledde till att Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning under kriget flera gånger indrogs eller belades med transportförbud. Vilket naturligtvis bara gjorde Segerstedt mer stridslysten,

* * *

Torgny Segerstedt stred för friheten och för demokratin. Han såg hur dessa hans älsklingsvärden hotades både från Tyskland och från den egna regeringen. Och han sa vad han tyckte om det. Konsekvensen blev att Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning fick stor spridning, och till exempel ofta citerades i brittiska BBC:s radioutsändningar.

Segerstedt var inte en kompromissernas man när det kom till förhållandet till nazityskland. Trots att han i grunden var antisocialist kunde han samarbeta med kommunisterna när det gällde att gå i kamp mot hitlerismen. Devisen fick råda: min fiendes fiende är min vän. Andra hänsyn fick vila tills nazismen övervunnits, mänsklighetens generalhot.

I När stormen klarar sikten trummar artikel efter artikel in varningsord för vad som är å färde och vad som redan sker; trumman torde i sin tid förhoppningsvis kunnat väcka en och annan slumrande. Segerstedt tvekar aldrig i sina artiklar: han vet vem fienden är, och han vet vad han slår vakt om: friheten. Och tar vi med oss något från chefredaktören på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning kan det väl få vara just det: vurmen för friheten, och kampen för att inte låta den kränkas.
– – –
När stormen klarar sikten: Artiklar 1933-1945, Torgny Segerstedt. Förord av Ingrid Segerstedt Wiberg, efterord av Christer Hellmark. Ordfronts förlag 1980. ISBN: 91-7324-114-8. 263 sidor.

tisdag 22 september 2015

Bokrecension: Fäder och söner | Ivan Turgenjev

Ivan Turgenjev
Fäder och söner är en roman av den ryske författaren Ivan Turgenjev (1818-1883). Boken utgavs för första gången 1862. Jag har läst en svensk översättning av Nils Holmer som utgavs 1928.

* * *

Ivan Turgenjev stammade från en rysk adelssläkt. Han verkar haft en föga lycklig barndom men fick en rejäl humanistisk utbildning. Turgenjev var också något av en vandrare. Mycket av hans liv tillbringade han i Tyskland och Frankrike. Numera har hans författarskap väl hamnat i skuggan av Dostojevskijs och Tolstojs, men han är väl värd att läsa i sin egen rätt.

* * *

Det är inte alldeles lätt att beskriva handlingen i Fäder och söner som en linjär tidsaxel där det ena händer efter det andra. Berättelsen fungerar mer som en tavla med ett motiv, vari personerna ibland rör sig till olika hörn. Att läsa Fäder och söner är mer en upplevelse av en miljö och en tid, än en händelsespäckad beskrivning av ett förlopp. Man vistas i boken, snarare än att man färdas igenom den.

Huvudpersoner är den unge adelsmannen och nyutexaminerade studenten Arkadij, samt hans vän och förebild, Bazarov, som kallar sig nihilist och förkastar tro på allt och alla. Bazarov är mycket cynisk och egentligen tämligen osympatisk. Arkadij är mer drömmande, men ser upp till Bazarov. De två följs åt på ett antal resor till sina respektive hemtrakter och platser i dess närhet.

På dessa platser utspinner sig en mängd dialoger. De är mycket avvägda och exakta, och rymmer till stor del politik och idealism, men även en gnutta romantik här och där. Tonen är nästan alltid artig, även om man för tillfället råkar vara inbegripen i en argumentatorisk strid.

Bland de som föräras med besök av de unga männen är Arkadijs far och dennes bror, Bazarovs föräldrar får också besök, samt den aristokratiska damen Odintsova. Genom dialogerna uppstår både spänningar och närmanden.

På det stora hela är persongalleriet föredömligt begränsat, utan att berättelsen som sådan känns fattig; tvärtom ger det utrymme åt de personer som hamnar i fokus att utvecklas. Särskilt levande framstår för mig Arkadijs far och farbror: den jordnära Nikolaj och den högdragna gentlemannen Pavel. Ja, faktiskt framstår de som mer levande än både den arketypiske nihilisten Bazarov och Arkadij, fastän dessa är romanens huvudpersoner.

* * *

Fäder och söner är skriven i en hyperrealistisk stil. Berättelsen är rakt igenom trovärdig och klar, som ett svartvitt fotografi som erinrar om förflutna tider, men ändå är skarpt och kontrastrikt. Jag kommer närmast att tänka på Zola vad gäller sättet att skriva.

Prosan i sig är avskalad och precis utan att bli karg, och starkt dialogbetonad. I den mån det förekommer sentimentalitet så uttrycks den genom personerna själva, inte genom själva skrivsättet. Förutom möjligen i den mycket vackra avslutningen, som beskriver en kyrkogård. Den är så vacker, att jag återger dess början här:
"Det finns en liten sockenkyrkogård i ett av de avlägsnaste hörnen av Ryssland. Liksom nästan alla våra kyrkogårdar erbjuder den en sorglig anblick: de omgivande dikena äro för länge sedan igenvuxna; de gråa träkorsen ligga kullfallna och ruttna under sina en gång målade tak; stenhällarna äro alla rubbade, liksom om någon skulle ha stött till dem underifrån; ett par små avskalade träd lämna knappt en torftig skugga; fåren vandra obehindrat omkring över gravarna . . ."
Ja, nog får man som läsare en bild av denna kyrkogård?

* * *

När jag nu lägger Turgenjevs Fäder och söner åt sidan är det med en aning vemod. Trots, eller kanske snarare tack vare, den relativa händelselösheten förs man in i romanens värld av aristokratiska damer och herrar, av bönder och gårdar, trädgårdar och idealism. Den världen är död i verkligheten, men lever kvar som ett eko genom Turgenjevs bok, och efterklangen förblir även efter att läsningen är över.

Kvar blir också den nakna skildringen av nihilisten, mannen som inte tror på någonting, och som Arkadij beskriver så:
"En nihilist, det är en person, som ej böjer sig för några auktoriteter, som inte hyllar någon trosprincip, om den så omfattades med aldrig så stor vördnad."
Man tvivlar måhända på om Bazarov verkligen är nihilist rakt igenom, eller om det är en relativt ung mans förställning, som blommar ut i känslokyla och arrogans. Men genom romanen kom i vilket fall ordet nihilist att spridas och få fäste, för boken kom att bli populär i Europa.

* * *

Fäder och söner minner om en tid som inte längre finns, om liberala godsägare som ställs inför en nihilistisk ungdom, om en aristokratisk umgängesform. Ett av de teman som lyfts fram är dock tidlöst: hur generationer följer på generationer, och nya idéer följer på gamla.

Nu är också boken gammal, men ålderdomligheten bidrar också med sin trollsång, som gör boken än mer intagande, än mer vaggande, än mer ljudande. Och jag tror att den kommer att ljuda länge än.
– – –
Fäder och söner, Ivan Turgenjev. Övers. Nils Holmer. Baltiska förlaget Aktiebolag 1928. I serien: Berömd litteratur: Världslitteraturens mest bekanta verk. 314 sidor.

fredag 18 september 2015

Bokrecension: Grekiska sagor | Eva Hedén

Grekiska sagor är skriven av läraren Eva Hedén (1882-1976). Boken utgavs första gången 1956.

* * *

Varför ska man lägga tid på att lära sig om grekiska sagor? Ja, varför ska man lägga tid på att skapa ett djupseende i tillvaron över huvud taget?

De grekiska sagorna har haft en oöverskattbar påverkan på västerländsk kultur i tusentals år, de ligger inbäddade i själva språken och i berättelsestrukturer. När man bekantar sig med de grekiska berättelserna bekantar man sig också med sin egen kultur, vari dessa återspeglas. Obegripliga dikter blir plötsligt begripliga och blir än skönare. Gåtfulla ord får sin förklaring, då man blir medveten om hur de syftar på en hel sagocykel.

Men de grekiska sagorna äger också relevans i sig själva.

Dels är de goda historier, spännande och rejäla. Men liksom vid allt tillgodogörande av myter säger de icke så mycket om några faktiska gudar, som om människorna som skapat myterna och den tid vari de har verkat. På så sätt fördjupar de grekiska berättelserna inte bara vår förståelse för det nutida, utan även för det förflutna. När berättelserna inkorporeras i våra medvetanden smälter vi också samman med de människor som en gång berättade dem för tusentals år sedan.

* * *

För inte längesen läste jag Grekiska hjältesagor av Karl Kerényi. Jag borde ha läst Eva Hedéns Grekiska sagor dessförinnan. Hedén skänker en pedagogisk och rapp genomgång av det grekiska sagomaterialet, och särskilt riktar hon sig till skolungdom. Kanhända är det delvis därför som sagorna är tillrättalagda på så vis att de värsta grymheterna har något av madrassering omkring sig och sexualiteten är i princip helt ställd i karantän.

Därför kompletterar Kerényis Grekiska hjältesagor och Hedéns Grekiska sagor varandra så väl: hos Kerényi möter vi de grekiska traditionerna i hela dess gestalt, intet är där skylt, men läsaren förlorar sig lätt i vindlingarna och partikulariteterna. Men hos Hedén får vi den nödvändiga överblicken, liksom en karta över sagornas terräng.

Fokus i Grekiska sagor är just sagorna, även om dessa inbegriper en hel del möten inte bara med heroer och vanliga människor, utan även med gudarna, som ju i sagorna är verksamma på många olika sätt. Iliaden och Odyssén har fått var sin avdelning, och skänker en god översikt över de däri skildrade händelseförloppen.

Dessutom har Hedén valt att på vissa dramatiska ställen inskjuta citat ur de antika källorna, som gör att läsaren än mer med de för längesedan levandes ögon får se historierna såsom de en gång såg dem. Citaten skänker dynamik åt berättelserna.

* * *

Det råder ingen tvekan om att Eva Hedén är en god författare. Hon gestaltar historierna utan onödiga krumbukter, och fastän däri inte finns någon isländsk karghet är det dock något kompakt men ingalunda trångt, över historierna hon delger läsarna.

Örjan Lindberger (1912-2005), litteraturhistoriker och professor, skriver i sitt förord till boken att Hedéns berättar ”på ett sätt som är mättat och sakrikt, men ändå lätt att följa”. Det är ett omdöme som jag håller med om.
– – –
Grekiska sagor, Eva Hedén. Förord av Örjan Lindberger. Illustrerad av Yngve Svalander. Almqvist & Wiksell/Gebers förlag AB 1961. 261 sidor.

tisdag 15 september 2015

Bokrecension: Ord mot ordningen | Bengt Åhlén

Ord mot ordningen: Farliga skrifter, bokbål och kättarprocesser i svensk censurhistoria är en postumt utgiven bok av bibliografen Bengt Åhlén (1897-1955). För färdigställandet av boken stod Åhlén hustru Agneta Åhlén (1913-2011), Lillemor Widgren Matlack (f. 1934) och Christer Hellmark (f. 1946). Boken utgavs på Ordfronts förlag 1986.

* * *

Bengt Åhlén fascinerades av tryckfrihetens historia i Sverige. Intresset för ämnet ska ha väckts hos honom när han studerade hur censurverksamheten ströp svensk tryckfrihet under andra världskriget.

Som bibliograf planerade han att sammanställa en volym som listar böcker och texter som censurerats, indragits eller som på annat sätt ansetts farliga i konungariket Sverige mellan åren 1500 och 1950. Hans arbete ledde till att han spårade upp och indexerade över 1000 misshagliga böcker och andra texter under den undersökta perioden. 300 av skrifterna hade kommit ut mellan åren 1940-1943.

Hans register finns fortfarande tillgängligt i Uppsala Universitetsbibliotek, där varje enskild bok behandlas i en egen akt.

Till denna förteckning över farliga böcker påbörjade Åhlén författandet av en historisk inledning. Det är denna inledning som ur Åhléns anteckningar sammanställts och som jag läst, en inledning som i själva verket är en hel bok i sig på över 250 sidor om hur makten agerat repressivt gentemot folkets frihet att trycka vad det behagar.

Eftersom Åhlén avled innan arbetet blev klart har hans hustru Agneta Åhlén med hjälp av Lillemor Widgren Matlack och Christer Hellmark av hans kvarlämnade papper färdigställt manuskriptet till inledningen, och där det endast förelegat i fragment - företrädesvis mot slutet av den skildrade tidsperioden - har de skapat en löpande prosatext med grund i Åhléns anteckningar.

* * *

Åhlén skriver med geist. Han verkar uppriktigt förbannad på det maktmissbruk och den ängslighet som många gånger föranlett att författare dels fått sina alster indragna och ej sällan dessutom själva fått finna sig i att ha dragits inför rätta. Åhlén sparar inte på omdömen om de personer som vi möter genom århundradena verksamma inom denna dystra sfär av samhället.

För makten blev det emellertid tidigt klart, att tryckfriheten måste kontrolleras:
"För auktoritär statsmakt och religiös ortodoxi stod det mycket snart klart att den växande bokfloden måste ledas in i fåror, som noga kunde kontrolleras."
Det blir uppenbart i Ord mot ordningen att särskilt några ämnen ansetts så farliga genom tiderna, att det allmänna ingripit mot böcker eller andra texter. Vi kan sammanfatta dessa särskilt brännbara områden som:
  • Kritik mot konung och styrelse
  • Kritik mot utländsk statsmakt
  • Kritik mot kyrkan och kristendomen i dess ortodoxa form
Syftet med censureringen kan sägas vara flerfaldig: att inte uppvigla folket mot statens styrelse, att inte oroa utländsk makt och att inte rucka på fastställda trosdogmer. Måhända kan även någon form av ömfotad omsorg skönjas: att folket inte ska utsättas för och lida av olämplig litteratur — på senare tid till exempel erotisk sådan.

* * *

Det gällde att se upp med vad man som författare skrev. Åhlén skriver:
"Religion och stat var lika ömtåliga om sina dogmer, och skribenterna fick se sig noga för så att varken den ena eller den andra myndigheten träddes för nära."
Vad särskilt gäller kyrkan, som jag intresserar mig särskilt för, har dess fokus justerats genom tiderna.

I allmänhet har konsistorierna eller andra former av den kyrkliga makten själv fått vara med och utpeka texter som i deras mening ej varit gagneliga att ge ut.

Under reformationen motarbetades först protestantiska skrifter, sedan katolska. Längre fram jagades pietistiska texter. Slutligen, bortåt 1800-talet, var målet istället ofta fritänkarskrifter. Allt mättes mot den förment rena läran, från vilken avsteg var något förskräckligt i somliga höga herrars ögon.

Den som avvek det minsta från den hävdvunna, förstelnade ortodoxa teologin få finna sig i att få sina skrifter förbjudna, om än författaren var biskop själv.

Straffen har tidvis varit drakoniska. Det fick den unge Gävelebon Johannes Olai Rahm, 19 år, erfara när han 1671 sades ha talat emot kyrkans syn på Jesus och Gud. Han hävdade sig ha citerat och läst en alkemistisk bok och ytterligare några förbjudna volymer. Han dömdes till döden genom halshuggning varefter kroppen skulle brännas upp.

Ett annat straff i straffskalan som var i verkställighet mellan 1565 och 1864 var landsflykt. Det drabbade konstnären Adolf Petter Pettersson efter att han i tidningen Demokratien drivit med Kristi himmelsfärd. Han utvisades 1851 och tog sin tillflykt till USA. Eljest har dryga böter kunnat bli konsekvensen eller tillrättavisningar. Eller fängelse. Eller straffarbete.

* * *

Men även sekulära texter gällde det givetvis att författa försiktigt.

Under genombrottet för tidningspressen under 1800-talet uppstod en närmast parodisk situation, beskriver Åhlén, där en utgivare, när denne fått sitt utgivningstillstånd indraget och tidningen förbjuden, helt enkelt skaffade en bulvan som stod som ny utgivare av en tidning med ett nästan likadant namn. Blev också den nya versionen av tidningen förbjuden, ja, då var det bara att fortsätta med nästa bulvanutgivare och ett något förändrat namn på tidningen igen.

Mest kända exemplet på detta är väl Aftonbladet, som, berättar Åhlén, på tre år drogs in 14 gånger mellan 1835 och 1838 och på den tiden bytte namn 17 gånger. Tidningen kunde således heta: "Det nionde Aftonbladet", eller den direkt därpå följande "Det tolfte Aftonbladet".

* * *

Vad Ord mot ordningen särskilt gör för mig, är att öppna mina ögon för att det fria ordet nästan konsekvent varit satt under stränga tyglar och mer eller mindre godtyckligt åthutats genom vår historia.

Se till exempel på studenter som studerat utomlands under Karl XII:s regenttid. Åhlén berättar, att när dessa återvände till Sverige fick de snällt visa upp vilka böcker de hade med sig för censorn, så att inget misshagligt bland dem återfanns och alltså fördes in i riket.

Eller när man under franska revolutionen helt enkelt satte sig före att blockera alla tryckta nyheter som behandlade situationen i Frankrike.

* * *

Ord mot ordningen är en kraftfull bok. Den ger en god översikt över det ämne den undersöker och är skriven på ett tillgängligt sätt med ett pedagogiskt och kronologiskt upplägg.

För den som vill fördjupa sig i censurhistoria torde boken utgöra en utmärkt ingång med mängder av uppslag till fördjupningar på temat. Boken fungerar också som en tydlig illustration av hur det samhälle kan se ut som förtrycker det fria ordet. Det samhället var för inte längesen det svenska.
– – –
Ord mot ordningen: Farliga skrifter, bokbål och kättarprocesser i svensk censurhistoria, Bengt Åhlén. Redaktion: Agneta Åhlén, Lillemor Widgren Matlack, Christer Hellmark. Ordfronts förlag 1986. ISBN: 91-7324-275-6. 270  sidor.

torsdag 10 september 2015

Bokrecension: Grekiska hjältesagor | Karl Kerényi

"Orpheus and Eurydice on the Banks of the Styx" av John Roddam Spencer Stanhop 1878
Grekiska hjältesagor (ty. Die Heroen der Griechen) är skriven av Karl Kerényi (1897-1973), ungersk religionshistoriker och filolog. Boken utgavs ursprungligen i Tyskland 1958. I Sverige trycktes den 1960.

* * *

Grekiska hjältesagor utgör egentligen del två av en genomgång av grekisk mytologi. Den första delen är Grekiska gudar och myter, medan den andra delen alltså behandlar de grekiska heroerna.

Heroerna är en slags antikens övermänniskor, icke sällan av halvgudomligt ursprung då åtminstone en av föräldrarna eller någon eller några av förfäderna ofta är en gud. Mest känd av heroerna är säkerligen Herakles (lat. Hercules). Men det finns många fler, bland vilka vi märker andra välkända namn som Perseus, Oidipus, Teseus, Iason och Orfeus. Emellertid är det Herakles dåd och leverne som får mest utrymme i framställningen.

Kerényi återberättar inte endast myterna och legenderna om dessa forntida gestalter. Han vrider och vänder på dem. Grundmyternas olika versioner i olika traditioner av olika åldrar uppmärksammas. Stoffet hämtar han icke bara i litterära källor, utan även från motiven på mångtusenåriga bildframställningar på t.ex. vaser, av vilka åttio stycken finns återgivna på planscher mot slutet av boken.

Framställningssättet gör att myternas innehåll fördjupas, men också kompliceras.

Det är för mig som läsare svårt att nå en översikt, när detaljrikedomen är överväldigande. Jag borde kanske inte ha nalkats verket med så skrala förkunskaper: jag tappar lätt orienteringen bland alla namn, orter och alternativa traditioner. Och det känns lite som att Kerényi förutsätter åtminstone en grundläggande kunskap om grekisk mytologi. Det hade nog varit lättare att förhålla sig till verket om jag haft åtminstone en rejäl stomme att använda som orienteringspunkt, när Kerèny tar mig med på utvikning efter utvikning.

* * *

För att illustrera den översvallande mängden information, slår jag på måfå upp ett uppslag i boken. Det blir sidan 246-247. På dessa sidor möter du följande namn — egennamn och namn på geografiska platser:

  • Adriatiska havet
  • Aietes
  • Apollonios
  • Apsyrtos
  • Ares
  • Argo
  • Artemis
  • Asterodeia
  • Brimos
  • Donau
  • Faeton
  • Fasis
  • Grekland
  • Halys
  • Hekate
  • Herakles
  • Iason
  • Istrien
  • Istros
  • Joniska havet
  • Kaukasus
  • Kerkyra
  • Kirke
  • Korčula
  • Medeia
  • Paflagonien
  • Persefone
  • Svarta havet
  • Tantalos

— Ja, det var alltså namnen nämnda på ett enda på måfå valt uppslag i boken...

* * *

Men som klassisk filolog håller Kerényi sig till de gamla texterna, och han påvisar tydligt textförankringen genom att den drygt 300 sidor långa genomgången av myterna är försedda med icke färre än drygt 3600 källhänvisningar i notform.

Det filologiska handlaget med texterna blir också tydligt i det att Kerényi nästan konsekvent översätter de grekiska namnen på människor, gudomligheter och halvgudomligheter för att därigenom fördjupa förståelsen för gestalterna.

* * *

De grekiska myterna är amoraliska - icke omoraliska - men etiken tar ingen framträdande plats, eller yttrar sig i form av helt alternativa former än vad man är van vid från en kristen kultursfär.

Läsaren möter våld, sex, incest, våldtäkt, pederasti, krig, tidelag, brudrov, vendettor, människoslakt, våld, sex, våld, sex och våld. Bristen på hänsyn är befriande och gränssprängande, när det ryms i historier som spränger nutidens ramar.

Berättelserna i Grekiska hjältesagor är inte friserade eller återgivna i barntillåtna versioner: nej, de är intellektuellt hederligt, eller man kanske ska kalla det akademiskt ärligt, framställda - i all sin råhet, men också i all sin heroism och skönhet. De resta templen, de vida haven, de smäktande kärlekshistorierna samsas i berättelserna med sådant som jag nyss nämnde: våld, mord, död. Och inte ens gudarna är förandligade eller idealiserade: de är i mångt och mycket som människorna själva, vilket skänker dem blod och liv.

* * *

Kerényis bok är definitivt inte lättläst. Den är full av stickspår som beskrivningarna drar i väg på titt som tätt för att ge fördjupningar. Vi kan få veta hur en myt lyder, bara för att styckena efter få ett antal alternativa lydelser, för att sedan återvända till ursprungsversionen. Det gör mytlandskapet svåröverblickbart. Läsningen blir som att köra bil i rusningstid i en stad man inte är bekant med: man hamnar än här och än där även om man följer en generell riktning.

Det blir inte lättare av det ofta är oklart om "han" eller "hon" i texten syftar på den person som nyss nämnts, eller om det i själva verket syftas på nån som nämnts aningen tidigare.

Grekiska hjältesagor är förvisso en fördjupning. Men för att få maximal behållning av den bör man nog försett sig med flythjälp i form av någorlunda gedigna förkunskaper på området. Eljest är risken att man som läsare bli överväldigad. Överväldigad blev jag, men också fascinerad.
– – –
Grekiska hjältesagor (ty. Die Heroen der Griechen), Karl Kerényi. Övers. Alf Ahlberg. Natur och Kultur 1960. 387 sidor.