 |
| Julianus |
* * *
Det finns inte många biografier om Flavius Claudius Julianus (331/332- 363) på svenska. En snabb sökning ger vid handen en enda, nämligen Centerwalls från slutet av 1800-talet, samma bok som jag haft nöjet att ta del av. Förhoppningsvis kan någon hågad historiker ta sig an denna så sällan besökta plats i det förflutna och återigen kartlägga dess topografi.
Med det sagt, vill jag likväl hävda att Centerwalls biografi stått sig oväntat väl, såvitt jag kan bedöma. Författaren är mycket noggrann, hänvisar ideligen i fotnotsform till de antika källor han referar till eller citerar. Visst förutsätter Centerwall en slags kristen supremati, men det minskar inte den hovsamhet han nalkas sitt ämne med: han är uppenbarligen imponerad och fascinerad av den siste hedniska kejsaren.
* * *
Julianus Avfällingen — tillnamnet under vilket han blivit känd är de kristnas uppfinning — är en fängslande individ. En slags tragisk hjälte, en sista snedvuxen grön gren på det hedniska, hellenistiska trädet.
Centerwall beskriver hur Julianus växte upp som kristen, men fick se sina släktingar – däribland sin far och sin bror – dödade av kusinen på tronen, Konstantius II. Själv hade han föga håg efter makten, utan ville mest studera, vilket han också fick. Han hänfördes av den gamla hellenska kulturen och fördjupade sig i den.
Konstantius utsåg emellertid sin boksynte kusin till Caesar, vilket vid denna tid innebar ett slags underordnad medregent. Som sådan skickades Julianus till Gallien för att där motarbeta germanska infall i romerska imperiet. Möjligen i avsikt att på det viset bli av med honom, liksom tidigare med Julianus broder, som också utsetts till Caesar.
Men Julianus lyckades över förväntan som fältherre. Och när Konstantius begärde att de galliska, mestadels inhemska, legionärerna skulle, mot givet löfte, korsa alperna och bistå honom i kriget mot perserna, utropade dessa Julianus till kejsare.
Till synes motvilligt accepterar Julianus utnämningen, berättar Centerwall, och man tågar iväg mot den kejserliga armén. långt borta i österlandet. Innan Julianus hinner möta Konstantius i strid dör dock den senare en naturlig död och utnämner dock sin fiende men likväl släkting till efterträdare.
Julianus blir därmed obestridd härskare i det romerska imperiet. Han är då i trettioårsålden. Men bara halvtannat år senare faller han för en fiendepil under ett fälttåg mot perserna. På den ögonblickskorta tid Julianus regerade sätter han dock igång omfattande reformer.
* * *
Centerwall fokuserar i sin biografi särskilt på det idéhistoriska landskap som Julianus odlade liksom det landskap som omgav honom.
Julianus avföll ju till sist öppet från kristendomen och förrättade offer till de gamla gudarna. Men den religionsform som han presenterade var en reformerad och sofistikerad hedendom, stödd på nyplatonismen. Kanhända kändes den främmande för den hedniska allmogen utanför de bildades sfär.
Centerwall utvecklar noggrant Julianus religiositets idémässiga innehåll, men låt det här vara nog med att påpeka att det alltså var en slags energiinjicerad och finjusterad olympisk religion som kejsaren försökte göra folklig och utbredd, ja, till en motpol mot den växande kristendomen.
Av de kristna blev Julianus hatad och avskydd.
Det kan synas särskilt märkligt, med tanke på att han på det stora hela var en relativt välvillig och tolerant regent, fastän han tyckte illa om kristendomen. Han föredrog att bekämpa den nya religionen med argument, inte med svärd eller andra fysiska förföljelser. Ja, den bildade kejsaren tillät sig till och med att personligen polemisera mot galileerna, som han kallade de kristna.
De direkta aktioner som föranstaltades mot de kristna, som Centerwall beskriver, bestod i att de på egen bekostnad fick återuppbygga hedniska tempel som raserats, och, vad som i de kristnas ögon torde varit värst, att de utestängdes från lärartjänster. Detta på så vis, att Julianus byggde upp ett centraliserat utbildningsväsende, där han personligen förbehöll sig rätten att godkänna vilka som fick undervisa.
De kristna, menade han, fick hålla sig i kyrkorna om de ville undervisa om evangelierna. Medan man i den statliga utbildningen liksom alltid använde sig mycket av de hellenistiska klassikerna.
Ordningen med statligt godkända lärare fanns kvar långt efter Julianus, men användes då föga förvånande av de kristna mot hedningarna.
* * *
Julianus har smädats av kristna, främst av den senare helgonförklarade kyrkofadern Gregorios av Nazianzos, som Centerwall går strängt till rätta med för hans lögner om kejsaren och hans osmakligheter, till exempel att Julianus skulle offrat människor, ja, små barn till sina gudar. Det är betecknande att de kristna, som vid den här tiden – enligt ett citat som tillskrivs Julianus – slogs som "vilddjur" mot varandra, ändå i stor utsträckning kunde enas i sin avsky för kejsaren.
Men ser man till de historiska fakta som vi faktiskt äger om Julianus såsom de presenteras av Centerwall, så framträder en helt annan bild av honom än vad kristna velat utmåla honom som.
Vi ser en filosofiskt lagd, studieälskande hedna-romantiker, som uppfylld av pietet för det gamla önskar skänka Hellas sina forna skatter åter vad gäller religiositet och livsåskådning. Han uppskattade inte de kristna, det är sant. Han hade sett sin familj mördas av sin kristne kusin. Det är också sant. Men han avstod från att gå till fysisk förföljelse, han bemötte sina fiender med ord och restriktioner, inte med stenar. Han var en from religionsfilosof på tronen.
* * *
Vi vet naturligtvis inte vad som hade hänt om Flavius Claudius Julianus fått mer än ett och ett halvt år som kejsare.
Han fick redan i sin livstid märka av hur luften liksom gått ur den gamla religionen och hur den nya religionen vann fäste omkring honom i sina olika versioner. Kanske hade han efter ett hypotetiskt lyckligt avslutat fälttåg mot perserna intensifierat sitt arbete med att få de hedniska troende och praktiserande att idka välgörenhet, att ägna sig åt offer, att strama åt sin moral.
Förmodligen hade aldrig den kristna rörelsen gått att stoppa, men kanske hade den åtminstone hindrats och dämpats en aning med en klok icke-kristen kejsare på tronen under en längre tid än halvtannat år.
Nu blev det inte så. Julianus roll blev den tragiske hjältens roll: efter en kort tid på scenen förs han ut, död, och han blev den siste hedningen i det romerska imperiets kejsarpurpur, som genom århundradena höljt så många hedningar före honom.
* * *
Centerwall ger en god, resonerande översikt av Julianus Avfällingens liv och tankesätt. Vad jag särskilt vid läsningen slås av, är det som jag inledningsvis berörde: bristen på material om kejsaren på svenska. Hans bevarade brev och texter finns inte översatta. Någon biografi efter 1884 känner jag inte till. Här finns ett behöv att möta, eller åtminstone ett behov att skapa genom att väcka nyfikenhet för den komplexa personlighet som Julianus var.
Men i väntan på ytterligare verk rekommenderas Centerwalls biografi, om man nu bara har tålamod med de galileiska företräden han låter slinka fram emellanåt.
– – –
Julianus Affällingen: En bild från den döende antiken, Julius Centerwall. C. E. Fritze's K. Hofbokhandel 1884. 234 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar