torsdag 31 mars 2016

Bokrecension: Mossarnas folk | P. V. Glob

Tollundmannen, c. 300-talet f.v.t.
Foto: Sven Rosborn (något beskuren)
Mossarnas folk: Järnålderns människor bevarade i 2000 år (da. Mosefolket) är skriven av Peter Vilhelm Glob (1911-1985), dansk riksantikvarie och professor i arkeologi.

Boken utgavs ursprungligen 1965. Jag har läst den i svensk översättning av Seve Unger utgiven från 1969, med efterord av Berta Stjernquist (1918-2010), arkeolog och sedermera professor i samma ämne.

* * *

Det går inte att ta miste på Globs intresse för sitt ämne, när han detaljerat och med målerisk prosa låter läsaren lära sig om de danska mossliken från järnåldern, ungefär 400 f.v.t. till 400 e.v.t. Det har nämligen hittats en hel del sådana, ofta spöklikt välbevarade på grund av den kemiska sammansättningen av dyn de legat nedsänkta i.

Globs framställning kan sägas vara tudelad. Den första delen analyserar ingående ett antal mosslik, och berättar om sådant som hur de återfanns, hur de konserverades, vad man hittade mer än själva kropparna, hur väl de bevarats, vad deras sista måltid var, hur väl hjärnan bevarats, hur de avrättats och så vidare.

Den andra delen antar en antropologisk synvinkel och försöker placera in de döda i deras sammanhang: hur de levde, hur världen såg ut då, hur den religiösa kulten kan tänkas ha yttrat sig.

Till den här andra delen hör hans tes om att mossliken offrats i en religiös handling i någon form av fruktbarhetsrit. Detta motiveras bland annat med hur de dödats, antydningar i romerska källor och hypoteser av annat slag.

* * *

Mig förefaller det uppenbart genom de fakta som Glob presenterar att de döda verkligen offrats: de har på samma sätt som man nedlagt objekt i mossar runtom i Europa – även i Sverige – blivit nedlagda och avsiktligt dödats, inte sällan strypts eller hängts.

Periodvis har de gravlagts i strid med det gravskick som annars rådde under en del av järnåldern: när det vanliga gravskicket var kremering har mossliken nedlagts som de var, mer eller mindre nakna och ofta med någon form av anordning som syftade till att hålla dem på plats.

Avrättningssätten har varierat: strypning eller hängning, halshuggning, slag, kanske dränkning.

* * *

Glob argumenterar alltså utifrån tesen att det rör sig om offer i samband med en fruktbarhetskult, med stöd i Tacitus beskrivning från början av vår tideräkning av germanska seder. Ingenting motsäger en sådan förklaring, även om försiktighet är av nöden när Tacitus används som källa, eftersom vi inte kan bekräfta hans uppgifter i andra skrivna källor.

Mig är det emellertid inte självklart att offren skedde just som en del i en fruktbarhetsrit. Det kan förvisso ha varit fråga om någon alternativ form av kult, eller kanske en kulthandling kombinerad med judiciella avrättningar.

* * *

Mossarnas folk är mycket rikt illustrerad med inte minst spöklika bilder av kropparna som grävts fram, där ansiktsdragen är helt skönjbara, stelnade i vila eller i vad som ser ut som ångest. Ibland med hår, med skäggstubb eller rester av kläder. Naturligtvis skapar det en särskild slags närhet till de längesedan döda när deras ansiktsdrag är så tydliga att man nästan tror sig ha känt igen människorna om de återuppstått och gått på våra gator i dag.

Från svensk mark, beskriver Berta Stjernquist i sin efterskrift, finns egentligen bara ett mosslik bevarat så väl som de danska, och det är Bockstensmannen, som emellertid är mycket yngre än de döda som Glob beskriver. Bockstensmannen dog eller dödades under 1300-talet. De svenska mossarna har helt enkelt inte bevarat kropparna av de döda eller offrade på samma sätt som de danska: vad vi har är mest benfragment.

* * *

Visst är Mossarnas folk märkt av sin ålder. Globs antydningar om att det forntida folket teutonerna kom från Jylland må man ta med hela nävar salt, till exempel. Men det är småsaker i sammanhanget.

Den stora behållningen för mig är istället de detaljerade beskrivningarna av de dödas levnadsförhållanden, såsom de kan fastställas utifrån maginnehåll, förslitningar och annat.

Beskrivningarna i sin helhet gör det åtminstone för mig, en lekman, klart att mossliken verkligen är människooffer, vilket naturligtvis inte är något att blunda för, utan något att lära av. I stora delar av Europa offrades uppenbarligen människor som en del av någon form av rit. Och kanske då en fruktbarhetsrit, såsom Glob teoretiserar om.
– – –
Mossarnas folk: Järnålderns människor bevarade i 2000 år, P. V. Glob. Övers. Seve Unger. Efterord av Berta Stjernquist. Natur och Kultur 1969. 173 sidor.

måndag 28 mars 2016

Bokrecension: Kapare och sjörövare | Alf Åberg

Kapare och sjörövare är skriven av historikern Alf Åberg (1916-2011). Boken utgavs första gången 1968. Jag har läst den i Natur & Kulturs e-boksupplaga från 2010.

* * *

Vad Åberg gör i Kapare och sjörövare är att skriva en introduktion till ämnet som titeln anger. Boken är rimligen skriven för ungdomar, att döma av språkets tillgänglighet, korta satsbyggnad och allmänna ton.

Det korta formatet och den pedagogiska driven som verkar för att göra ämnet överblickbart och enkelt leder givetvis till vissa generaliseringar, men även en läsare van vid mer tuggmotstånd och utförligare källhänvisningar finner sådant i boken som är givande.

Till exempel sporrar de många biografiska skildringarna av äventyrare, sjörövare och kapare till vidare läsning och fördjupning. För det är onekligen i många fall fråga om synnerligen intressanta livsöden, fulla av strid, rov och intriger.

Själv var jag relativt obekant med barbareskstaterna, utöver att jag kände till att piratnationer existerade längst norra Afrikas kust långt fram i tiden. Åberg berättar med schvung om ett svenskt öde djupt förknippat med dessa sjörövare.

Det handlar då om kapten Berg som med sitt handelsfartyg år 1754 blev tagna av marockanska sjörövare.

Kapten Berg och besättningen fördes i land och senare sändes de iväg till sultanen själv. Efter svåra umbäranden och hårt arbete frigavs de på sommaren 1756 och avreste på hösten, när en lösesumma betalades ut. Svenskarna, sånär som på två gossar som fick bli kvar som uppassare åt sultanen, fick ta sig hem.

Till våren 1757 var Berg åter i Stockholm, och med sig hade han inte bara minnet av svåra upplevelser, utan också observationer om hur livet i Marocko tedde sig vid den tiden.

* * *

De många kända sjörövarna och kaparna passerar revy. Henry Morgan är bland dem, men också Francis Drake, Kapten Kidd, Jack Rackham, Anne Bonney, Lars Gathenhielm och många fler. Förvånansvärt nog nämns emellertid inte Svartskägg – förmodligen Edward Teach – alls, inte ens i listan över sjörövare och kapare som finns i slutet av boken.

Kapare och sjörövare är ingen skönmålning av piratlivet. Åberg återkommer till den grymhet som dessa vattenburna gissel för handelsmän och nationer kunde ägna sig åt. Det hindrar emellertid inte att Åbergs livfulla gestaltning av deras öde oundvikligen får en viss air av romantik. Kanske måste det vara så. Grymheten till trots kunde deras liv passa i vilken actionfilm som helst, eller i serier som den nu aktuella Black Sails.

Men som sagt. Kapare och sjörövare fungerar bäst som ett smakprov på ämnet, ett smakprov som tubbar den intresserade läsaren att gå vidare och fördjupa sig.
– – –
Kapare och sjörövare, Alf Åberg. Natur & Kultur 2010. ISBN: 978-91-27-12721-0.

Bokrecension: Perserna | Aischylos

Perserna är en antik grekisk tragedi av Aischylos (525 f.v.t - 456 f.v.t). Den är en fristående del av en i övrigt förlorad trilogi. Jag har läst Perserna i översättning av Emil Zilliacus (1878-1961).

* * *

År 480 f.v.t stod sjöslaget vid Salamis, inte långt från Aten. Slaget var ett led i persernas anfall under storkung Xerxes (519-465) mot de grekiska territorierna. Grekerna anfördes av den atenske generalen Themistolkles (c. 525 - 460). Vid slaget segrade grekerna mot en överlägsen persisk styrka.

En av dem som var med under slaget var den senare tragediförfattaren Aischylos. Åtta år efter händelserna uppfördes hans drama Perserna. Men trots att han alltså själv deltog i slaget, har han tillåtit sig poetisk frihet i skildringarna; likväl anar man, inte minst i de direkta krigshandlingarna, ögonvittnets vittnesmål om våldet och döden.

* * *

Perserna berättas inte ur grekiskt perspektiv, utan ur persiskt. Enligt Zilliacus beror detta på att det vore att hänge sig åt den grekiska ärkesynden hybris, övermod, att ta utgångspunkt i grekernas väldiga framgång.

Platsen för tragedin är Persien, och de närvarande personerna är få. Handlingen är också knapp; den uppehåller sig vid insikten i och förskräckelsen över vad som just hänt: att den persiska hären förgjorts.

En budbärare får berätta om allt detta för den förtvivlade änkedrottningen; Xerxes själv har ännu inte återkommit. I mening efter mening hamrar budbäraren i allt vidare omfattning ut katastrofens omfattning. Han berättar:
"Man såg ej havet mer, ty det var täckt
av fartygsspillror och av döda män,
och liken hopades på skär och stränder."
Drottningen låter därefter kalla fram sin döde makes, kung Dareios, vålnad ur graven, som både kom att tadla sin son för dennes övermod – hybrisbegreppet igen! – och ömka honom. Drottningen förklarar att han förletts av onda råd. Dareios avslutar med att uppmana drottningen att trösta Xerxes när han kommer åter. Själv drar han åter till dödsriket.

Till sist kommer så Xerxes tillbaka. Och resten av dramat består i stor utsträckning av klagosånger över det öde som drabbat det mäktiga persiska riket. Kören sjunger:
"Vår jord begråter den ungdom hon fött
och som Xerxes sände till Hades, vars hus
han fyllt med stupade perser.
Där samlas hjältar i tusental,
den yppersta blomman av landets män,
okuvliga kämpar med båge och pil,
en tallös och stimmande skara."
* * *

Perserna är en poetisk kraftfull berättelse om det totala och oväntade nederlaget. I verkligheten fanns dock persiska styrkor kvar i Grekland efter slaget vid Salamis, men snart nog tvingades också de tillbaka: slaget vid Plataiai året efter Salamis satte definitivt punkt för den persiska kampanjen.

I den arkaiska formen känner läsaren fortfarande en levande puls, ett ögonvittnes målande beskrivningar, och den mänskliga sorgens och förtvivlans allmängiltighet genom alla tider. Tragedin får inget muntert slut: den är ett studium i undergång, den beskriver fallets psykologi – uttryckt i odödlig poesi.

Jag kan inte antik grekiska, men jag kan konstatera att mästaren i översättningskonsten, Emil Zilliacus, skänkt Perserna en språkdräkt som både är högtidlig och direkt. Därtill har han försett skådespelet med ett informativt förord, som skänker en del sammanhang åt den pjäs som första gången uppsattes i Aten, åtta år efter att havet några kilometer därifrån burit döda kroppar och virke från förlisande skepp.
– – –
Perserna, Aischylos. Övers. Emil Zilliacus. Hugo Gebers förlag 1934. 108 sidor.

söndag 27 mars 2016

Bokrecension: Inferno | August Strindberg

Strindberg 1892-93. Beskuret foto.
(Källa: Kungliga biblioteket)
Inferno är skriven av August Strindberg (1849-1912). Boken skrevs på franska, men utgavs i svensk översättning av Eugène Fahlstedt 1897 innan den utgavs i Frankrike året efter.

Jag är läst boken i Albert Bonniers förlags e-boksversion från 2013.

* * *

Det är inte självklart hur man bör klassificera en bok som Inferno. Enligt författaren själv är boken självbiografisk och bygger på hans egna dagböcker. I vilken mån Strindberg format texten och därmed bilden av sig själv till något utöver självbiografins självbetraktande är omöjligt att säga, åtminstone rörande de avsnitt som vi inte äger alternativa källor till.

I boken följer vi Strindberg under några år i mitten av 1890-talet. Han vistas vid denna tid i Paris, i Skåne, i Österrike. Men de yttre resorna är av underordnad betydelse. Vad som är fokus är istället Strindbergs inre resa och den kris han genomgår.

Det är nämligen så, att Strindberg i Inferno skildrar hur han själv lider av vad läsaren måste kalla paranoia, av överspändhet, av vanföreställningar.

Själv ägnar han sig åt alkemi och ockultism. Han försöker genom kemiska experiment framställa guld, och han ägnar sig åt magi. Samtidigt är han övertygad om att en dunkelt anad försyn leder honom, men att också någon form av onda krafter plågar honom, måhända i form av avundsjuka människor, måhända och i synnerhet betonat senare i boken i form av demoniska krafter.

Strindberg ser tecken i allting. Upphittade papperslappar ger honom budskap. Ljud från grannarna övertygar honom om att de är ute för att plåga honom. Återkommande skildrar han övertygelsen om att elektricitetsmaskiner används genom väggarna för att skapa lidande hos honom. Han lider av sömnlöshet och högt upptrissad oro.

Vad gäller den egna åskådningen talar han mycket om lidande och om makter. Han skriver:
"O crux ave spes unica"
["O kors, var hälsat mitt enda hopp"]
Samma text återfinns på Strindbergs gravvård. Men Strindberg uttrycker i denna latinska mening i Inferno inte något kristet hopp. Istället är det fråga om en bekännelse till lidandet, och att lidandet skall föra honom till "Visheten" med stort V.

Boken igenom blir de antydda makter som styr, beskyddar och prövar Strindberg otydliga. I stor utsträckning är det inte fråga om en traditionell kristen föreställningsvärld, även om vi känner igen kristna begrepp. Men det är fråga om något annat.

I Strindbergs tankar inträder fenomen som återfödelse, buddhism, ockultism, andar. Men från teosofin tar han bestämt avstånd.

* * *

Nåväl, in i själen förföljd av sina egna kval tar Strindberg till sist sin tillflykt till Österrike, där hans lilla finns dotter. Där upptäcker han också mystikern Swedenborgs texter och via Swedenborg och under inflytande av sin dotters mostrar förs han närmare katolska kyrkan. Inferno avslutas genom att Strindberg inväntar svar från ett belgiskt kloster, om han där kan få finna en tillflykt.

Strindberg skriver med avseende på de dunkla makterna, medveten om sin egen åsiktsutveckling:
"I min ungdom var jag en uppriktigt troende, och I han gjort mig till fritänkare. Från fritänkare han I gjort mig till ateist; från ateist till religiös. Inspirerad av humanitära idéer har jag rosat socialismen. Fem år senare han I bevisat för mig det orimliga i socialismen. Allt som hänfört mig han I gjort ogiltigt! Och antaget att jag överlämnar mig åt religionen, så är jag viss på att inom tio år skolen I vederlägga religionen."
Ja, liksom Strindberg reser från trakt till trakt i Inferno, är han också helt medveten om den inre resa han gjort.

* * *

Om Inferno verkligen är av självbiografisk art mer än till ythändelserna, är det ett rörande porträtt av en själ stadd i skälvning, ett medvetande på högvarv som i allt söker bekräftelse för att krafter utom honom själv både vill störta respektive skydda honom. Strindberg själv är medveten om hur det verkar: han skyr att tas in på mentalsjukhus.

Det torde ha krävts ett visst mod att utge en bok av det slag som Inferno är, ett verk som är så djupt personligt och blottande. Men vad jag förstår rönte verket emellertid inget större uppseende när det kom ut; världen var trött på ockultism.

Kvar står för oss likväl en volym som är omistlig vad gäller förståelsen av personen August Strindberg under en period som till stor del för honom var ett helvete på jorden.
– – –
Inferno, August Strindberg. Albert Bonniers förlag 2013. E-bok. ISBN: 978-91-0-013298-9.

onsdag 23 mars 2016

Bokrecension: Sparta | Paul Cartledge

Sparta: En odödlig historia (eng. The Spartans: An Epic History) är skriven av historikern och Spartaexperten Paul Cartledge (f. 1947).

Boken utgavs i svensk översättning av Per Nyqvist på Santérus förlag 2012.

* * *

Sparta är den kronologiskt framställda berättelsen om den mytomspunna grekiska stadsstaten med samma namn. Cartledge tar avstamp i den dimmiga förhistorien och följer platsens historia genom dess uppgång och storhetstid, vidare över dess förfall och liv i kultur och legend.

Sparta var onekligen, förstår vi av Cartledges bok, något särskilt, något som skilde sig från andra grekiska stadsstater. Främst tänker man väl då på dess omfattande, i stort sett totalomfattande, militarisering.

Spartiaterna förväntades gå i statlig uppfostringsskola från gosseåren och bo i förläggning med de andra männen intill trettioårsåldern, sysslande med bland annat vapen- och stridsträning. Staten underhölls av slavfolket heloterna, som skötte grödor och även ordnade med hushållsbestyren i de spartiatiska hemmen.

I allmänhet slogs spartiaterna i form av täta formationer av hopliter: spjut- sköld- och svärdförsedda krigare till lands. Kulturen i Sparta formade dessa soldater till ett formidabelt krigsfolk. Men det kan noteras att Sparta tidvis även höll sig med en flotta. De blev så illa tvungna.

Det är i synnerhet hopliternas krigsäventyr som Cartledges fokus ligger på: strid på strid, krig på krig och fälttåg på fälttåg följer på varandra, kryddat med en mängd namn. I detta avseende är Sparta mycket faktaintensiv.

* * *

Mig hade emellertid boken tilltalat ännu mer, om ett större fokus legat på Spartas direkt kulturella egenheter, även om också sådant tas upp, inte minst kvinnornas situation på platsen. Dessa ansågs av övriga greker vara särskilt frigjorda, förstår vi av Cartledge. Ja, det ansågs till och med att i de i själva verket styrde över männen.

Vad vi vet är hursomhelst att kvinnorna i Sparta kunde ärva i egen rätt, och att inga förbud fanns för sex utanför äktenskapet. Att kvinnorna genom att heloterna skötte om hushållet frigjordes från sådana göromål lät dem också få tid att själva ägna sig åt idrottsliga övningar och annat.

Cartledge beskriver också hur spartiaterna var synnerligen religiösa. De kunde offra före ett slag, eller rentav under ett slag, för att utröna gudarnas vilja. Och om tecknen var dåliga kunde de emellanåt rentav helt enkelt låta bli att gå i fälttåg.

Ett icke föraktligt utrymme ges också åt beskrivningar av hur Sparta organiserades, såsom dess system med dubbla kungar, rådsförsamlingen, utbildning.

* * *

För att få en uppfattning om konturerna av det spartiatiska samhället och framförallt om dess yttre äventyr är Sparta en god bok att studera. Vi möter dessutom en legendomsusad gestalt som Leoinidas, vilken stupade vid Thermopyle som en av de trehundra som försökte stoppa perserna. Men också många andra spartiater stiftar vi bekantskap med i de små biografier som då och då infogats som särskilda avsnitt i texten.

Men takten i berättelsen är rasande, och namn, årtal och platser regnar över läsaren, som måhända får svårt att reda sig, där hon klänger sig fast vid kartan som återfinns i inledningen av boken, för att ha åtminstone något fast att hålla sig i. Själva översättningen torde dessutom mått väl av en ytterligare korrekturläsning.

* * *

Sparta blev en legend redan under antiken. När dess storhetstid var förbi blev orten besökt av sådana gestalter som kejsar Augustus och dessförinnan av en ung Cicero. Man kom att leva på minnet av fornstora dagar. Och sedan dess har legenden om Sparta fortlevt. Genom Sparta: En odödlig historia lär vi något känna det verkliga Sparta, och kan i någon mån se vad myten bygger på, vad som fanns där som kom att ge den genommilitariserade stadsstaten just – en odödlig historia.
– – –
Sparta: En odödlig historia, Paul Cartledge. Övers. Per Nyqvist. Santérus förlag 2012. ISBN: 978-91-7359-053-2. 325 sid.

onsdag 16 mars 2016

Bokrecension: Antiken by night | Dimitrios Iordanoglou

Antiken by night: Sex, droger och dildos i den klassiska och inte så klassiska litteraturen är skriven av grecisten Dimitrios Iordanoglou (f. 1972) och utgiven i Logos-serien på Glänta produktion 2009.

* * *

Antiken by night består av tre varandra närstående essäer, vardera med ett tema ur bokens undertitel. Således handlar den första essän om sex, den andra om droger och den tredje om dildos – allt med avstamp i antika skrifter.

Vad gäller sexessän består den i stor utsträckning av en analys av ett antikt, grekiskt epigram av det mer frispråkiga slaget från omkring 300-talet f.v.t.. Dess fyra rader handlar om att man bör lägga hustrun på mage och ta henne bakifrån, som vore hon en gosse.

Det kan nämnas att pederastin var ett vanligt motiv i antikens Grekland, även sedan fenomenet försvunnit som den institution det varit. Temat användes dock även därefter som litterärt motiv, som anknytning till äldre, högklassisk litteratur, som Iordanoglou förklarar.

Nåväl, Iordanoglou vrider och vänder frimodigt på textstycket, söker dess sammanhang och intertextualitet — alltså dess relation till andra texter och genrer. Det går då inte längre att avfärda texten som enbart ett stycke obscen flåskomik.

Dikten säger, visar Iordanoglou, till exempel på hur man såg på sexualitet mellan äkta makar, och den bryter av mot det då förväntade: den överträder "antik grekisk äktenskaplig normativitet", som han skriver.

Den blir måhända lustig får dåtidens läsare dels genom sin anknytning till äldre teman, pederastin, dels genom att den inför tanken på njutningsbetonat sex mellan makar hos läsaren. Hos en grek under den tiden kunde det, om jag läser Iordanoglou rätt, förefalla som en absurd och effektfull helhet.

Men hur man än analyserar och låter vår förståelse för intertextualitet och kontext öka, blir ändå Iordanoglous råd att man må handskas fritt med texten, något som är en röd tråd i Antiken by night:
"Vad gör man av en sån här dikt, allvarligt talat? Vadhelst som faller oss in, förstås. Läsarens frihet är ju inte på något sätt med begränsad än poetens ..."
Därmed öppnar Iordanoglou portarna för en så vid reception av denna – och andra texter – som bara är möjligt; texterna blir vad läsaren gör dem till.

* * *

Essä nummer två behandlar frågan om droger i antiken, där Iordanoglou kontrasterar dagens drogkultur med antikens drogkultur. Han söker upp och analyserar förekomster av olika dels möjligen antydda och dels i klartext uttryckta textpassager om droger i antika källor, funderar på vad lotusätarna i Odysséen sysslade med och reflekterar kring kejsar Marcus Aurelius läkemedelsintag.

Den sista essän är väl möjligen den mest obskyra. Den handlar om dildos. Japp, penisattrapper för kvinnor i den antika litteraturen. Föga förvånande – ty mycket som vi tror är nytt var nytt för längesen... – var sådana alls ingenting okänt på den tiden. Iordanoglou belyser ämnet både utifrån detaljstudier av enskilda grekiska ord och utifrån genusperspektiv.

* * *

Att en forskare som Iordanoglou lyfter fram så – i förhållande till den traditionella populär- och facklitteraturen om antiken – aparta ämnen och ägnar dem ett seriöst studium är naturligtvis ingen slump.

För textstudierna och analyserna av både dem, deras kontext och vår reception av dem väcker mycket intressanta frågor kring hur forskningen i allmänhet har valt att fokusera, och vad man helt enkelt låter blir att fördjupa sig i. Alltså: vilka frågor man ställer till det material som har bevarats.

Och därtill ställs man oundvikligen inför problemet som är olösligt: vilka texter har man genom århundradena inte ansett värda att bevara – och låtit förgängelsen och glömskan censurera?

Till saken hör, att i sitt efterord, som till formen påminner om en pamflett, går Iordanoglou till storms mot en i traditionerna bunden och allmänt navelskådande filologi. Antiken by night får väl som helhet ses som ett inlägg i det angreppet: att det går att skriva om annorlunda saker och att det går att skriva om dem på ett annorlunda sätt.

För det är nämligen inte bara ämnesvalen som är annorlunda än vad vi är vana vid. Hela framställningen med sina många referenser till populärkulturen är något särskilt. Fragment från låttexter, dialoger ur filmer och annat finner en naturlig plats i Iordanoglous samtal med och om de antika texterna. Han skriver:
"Att förstå nuet genom att ständigt utmana den historia som vi skapar och återskapar åt oss själva måste förstås vara antikvetenskapens målsättning."
Personligen är jag för positivistiskt lagd – och för lite postmodern – för att helt skriva under på den formuleringen. Jag kan inte se det på annat sätt än att förståelsen av nuet kan vara en målsättning för antikvetenskapen.

Men liksom konst är konst i sin egen rätt, är också antikvetenskapens funktion oavhängig dess nytta för nuet; jag tror nämligen att historievetenskapen kan och förmår säga något om det förflutna, men kanske inte oberoende av nuet och de tankar vi tänker och hur vi förstår i dag, fastän det är nog så viktigt att sikta mot: ett ständigt frigörande från sin egen tid för att försöka förstå en helt annan tid: dess radikala annorlundaskap likväl som dess nära släktskap med den värld vi lever i nu.

Det jag främst tar med mig från läsningen av Antiken by night är just reflexionerna som Iodanoglou manar fram kring hur man väljer att skriva historia, och om vad, samt hur historieforskningen står i relation till nuet, till forskarens egen tid.

– För den sakens skull klagar jag emellertid inte över att jag fått lära mig mer om sex, droger och dildos i den antika världen...!
– – –
Antiken by night: Sex, droger och dildos i den klassiska och inte så klassiska litteraturen, Dimitrios Iordanoglou. Grafisk form Jens Andersson. Logos, Pathos nr 12, Glänta produktion 2009. ISBN: 978-91-86133-03-0. 119 sidor.

tisdag 15 mars 2016

Bokrecension: Amerikas blixt | Charles Baudelaire

Amerikas blixt: Om Edgar Allan Poe är en samling texter av Charles Baudelaire (1821-1867).

Amerikas blixt innehåller fem texter varigenom Baudelaire snarast introducerar Edgar Allan Poe (1809-1849) för en fransk publik.

Texterna har översatts samt försetts med förord och kommentarer av Lars Nyberg och utgavs på Ellerströms förlag 2006.

* * *

Amerikas blixt innehåller ett antal olika texter som Baudelaire författat på ämnet Edgar Allan Poe. Det rör sig om ett brev till modern till Poes avlidna hustru, av biografiska essäer, av förord till de franska upplagorna av Poes verk.

Åter och återigen utmålar Baudelaire Poe som en slags idealgestalt: han skapar och formar honom till den ideale litteräre konstnären, och det utan att förneka en sådan sak som Poes benägenhet till dryckenskap. Ett sådant inslag i biografierna bättrar nog snarare bara på bilden av Poe i Baudelaires ögon, han som själv verkade i en dekadensens litteratur, i romantikens atmosfär.

De två träffades aldrig, men hade onekligen beröringspunkter.

Båda var författare, poeter, litteraturkritiker. Båda rörde sig i sitt berättande i utkanten av eller bortom konvenansen. Och man kan nog säga att Baudelaire i sina texter och sin lansering av Poe använder sig av den amerikanske kollegan för att framföra sin egen litterära konstuppfattning: Poe ger honom ammunition. Också vad gäller att utdela kritik mot Baudelaires samtida.

Båda reagerar de också mot den del av litteraturen som fungerar som didaktiskt medel, som sedelärande; båda ser konsten som ett värde i sig — ja, konst för konstens skull är nog, och nödvändigt. Ett uppfostrande syfte i litteraturen förfular den som konst, besudlar den. Konstens syfte ska vara den effekt den väcker: den ska inte skriva den som njuter konsten på näsan hur han eller hon bör handla.

* * *

Trots de utförliga biografiska essäerna som ryms i Amerikas blixt bör man inte vända sig till dem för att lära sig om Poe i första hand. Baudelaire förlitar sig på texter om Poe som är nyskrivna och delvis formade av Poes legend om sig själv.

I dag har forskningen om Poe kommit mycket längre, och man har förmått skilja legendartat material från historiska fakta.

De mycket utförliga kommentarerna av Nyberg kommer därför väl till pass för att korrigera Baudelaire, när forskningen senare ändrat uppfattningar. Det kan till exempel röra sådant som Poes påstådda resa till Grekland, som för hans del i själva verket slutade redan i Boston, men av Baudelaire utmålas som verklig händelse.

Kommentarerna är dessutom ovärderliga med sin information om de personer som mer eller mindre i förbifarten refereras till av Baudelaire: kommentarerna knyter alltså ihop Baudelaires texter med sin samtid och gör den samtiden mer begriplig för en läsare i dag, över hundrafemtio år senare.

* * *

Främst bör man kanske läsa Amerikas blixt för att lära känna Baudelaire själv: hur han såg på den litterära konsten – hans konstteori – och vad han värderade i densamma. Till det kommer givetvis texternas vittnesbörd om Poe-receptionen i Frankrike strax efter att han börjat översättas.

Slutligen vittnar också texterna om Baudelaires syn på Amerika. Den är inte till Förenta Staternas fördel, vars befolkning han ser som synnerligen materialistisk med dess penningjakt och dess samhälles industrialisering. I det läget får Poe verka som brytande motkraft: han drar iväg mot mystiken, ja, han tar något naturligt och låter läsaren långsamt dras allt längre in i det övernaturliga.

Poe får fungera som ett alternativ till vad Baudelaire uppfattar som en kall tillvaro, där man glömt inbillningsförmågans vikt.

* * *

Poe dog på ett sjukhus 1849, efter att några dagar tidigare ha hittats medvetslös på en gata i andra kläder än sina egna. Baudelaire slutade sina dagar 1867. Han hade då levt i ett förlamningsliknande tillstånd efter ett slaganfall året innan. Baudelaire hade då länge levt ett hårt liv i fattigdom, under opiumrökning och alkoholmissbruk.

Båda dessa genialiska, litterära jättegestalter avslutade sina liv på sätt som i sin tragik ändå tycks rimma med de verk de skapade i skräckromantikens tid, i dekadensens tid: de levde och dog som hade de varit figurer i någon av sina egna berättelser eller dikter.

Och för att smaka på lite av den tiden kan man gott ägna Amerikas blixt sin tid och sitt studium; däri hör man både Poes och Baudelaires röster.
– – –
Amerikas blixt: Om Edgar Allan Poe, Charles Baudelaire. Övers., förord, kommentarer av Lars Nyberg. Omslagsbild av Aubrey Beardsley. Grafisk form av Clara Svensson. Ellerströms förlag 2006. ISBN: 91-7247-113-1. 239 sidor.

söndag 13 mars 2016

Bokrecension: Apokalypsen enligt Cioran | Gabriel Liiceanu

Apokalypsen enligt Cioran (rum. Itinerariile unei vieti: E.M. Cioran; Apocalipsa dupa Cioran) är skriven av den rumänske filosofen Gabriel Liiceanu (f. 1942).

Volymen innehåller dels Liiceanus biografiska skiss över E. M. Ciorans (1911-1995) liv, kallad "Beskrivning av ett liv: E.M. Cioran", och dels hans 1990 hållna tredagars intervju med tänkaren, kallad "Apokalypsen enligt Cioran".

Boken utgavs ursprungligen på rumänska 1995. På svenska kom den ut på Dualis förlag 1997, i översättning av Dan Shafran (f. 1948) och Åke Nylinder (f. 1932).

* * *

Jag har mött tre riktigt omvälvande författarskap. Det första är Nietzsches, som botade min religiösa feber. Det andra är Kafkas, som vidgade mina horisonter för vad skönlitterär prosa förmår. Det tredje är Ciorans, som på överlägset sätt formulerade så mycket av hur jag själv ser på världen..

I Apokalypsen enligt Cioran kommer man den mycket skygge författaren nära. Åtminstone upplever man det så. Cioran talar om sitt liv, sin historia, om människor han mött och om människor som påverkat honom. Och man får veta en del om hur han i åttioårsåldern såg på sitt eget författarskap.

I den snarast lyriskt utformade biografin som föregår intervjun ger Liiceanu sin bild av Ciorans levnadslopp – inte minst intressant är den vad gäller skildringen av dennes uppväxt och tidiga år i Rumänien.

* * *

Cioran levde den evige studentens liv. Han värderade sin frihet över allt annat, berättar han. Det ledde till att han fick finna sig tillrätta med knappa ekonomiska resurser, tidvis mycket knappa. Hans enda vanliga jobb bestod i att under ett år på trettiotalet arbeta som filosofilärare på ett gymnasium.

Eljest levde han på sina böcker, stipendier och senare en blygsam konstnärslön. Han intog sin lunch på en studentkantin ända till fyrtioårsåldern.

Sin tid nyttjade han i stor utsträckning åt läsning. Företrädesvis på bibliotek. Liccenau kallar honom i intervjun till och med "en av århundradets mest inbitna läsare." Och Cioran ägnar sig åt att skriva. Ungefär vart fjärde år kom han omsider att ge ut en bok i vilka han förtalade universum, som han själv uttrycker det.

Samtidigt skydde han berömmelse. Han gav uteslutande intervjuer till utländska medier. Priser avböjde han konsekvent, med undantag för det första han erbjöds.

* * *

Skrivandet för Cioran var inte ett led i att producera en världsåskådning eller ett filosofiskt system. Han säger i intervjun:
"Det viktiga var skrivakten som terapi. [...] Allt som formuleras blir också uthärdligt."
Livet igenom är det dödens problem och tillvaron i en på det stora hela fientlig värld som är Ciorans fokus. Han säger sig själv varit förföljd av döden sedan ynglingaåren.

Han skriver och skriver och omformulerar sig och regurgiterar samma ämnen: målet är inte originalitet, utan att utveckla ett sätt att förhålla sig till världen och den egna existensen. Han säger att han inte gör "några anspråk på någon originalitet när det gäller uppfattningen av existensen", istället är det fråga om att formulera det banala på nya sätt, att formulera den intensiva erfarenhet av till exempel döden som problem såsom han upplever den.

Och Cioran försöker nalkas tillvaron genom att utveckla en hänsynslös klarsyn:
"Hela mitt liv har jag haft den oerhörda pretentionen att vara den mest klarsynta människa jag vet."
Inför Cioran faller därmed alla illusioner, nödvändiga såväl som skadliga. Han kan inte bli religiös i traditionell mening, förutom utflykten på högerkanten i unga år kan han inte ansluta sig till någon ideologi, än mindre en filosofisk lära, även om inverkan från Schopenhauer, Nietzsche och andra finns där – dock inte kritiklöst svald, utan omarbetad, omformulerad.

Själv menar han att hans tidigt utvecklade sömnlöshet hjälpt honom till klarsyn, en klarsyn som samtidigt verkar ha varit en förbannelse. Han blir oförmögen att glömma, oförmögen att "vidmakthålla illusionen" att livet "förnyas varje morgon".

Så med sina kärnfrågor ständigt inför ögonen fortsätter han sin brottningsmatch med döden – som han kallar "själva grundproblemet" – självmordet, sömnlösheten. Han brottas genom att skriva, att ständigt återvända till detsamma, att skriva igen.

Och, som han säger, kan "enbart tanken på självmord [...] hjälpa oss att uthärda livet", ja, tanken på självmordet kan göra livet uthärdligt. För, får vi förmoda, att formulera tankarna ger dem konturer, gör dem hanterbara.

Allt detta gör han i ett tillstånd av maximerad frihet, där han inta har "några förpliktelser, något ansvar". Friheten, säger han också, är hans enda religion, en förutsättning för att han ska kunna leva sitt skrivande, tänkande, brottande liv.

* * *

Cioran är en tänkare och levnadskonstnär – ett begrepp som Tobias Dahlkvist utvecklar i Eremiten i Paris – som undflyr definitioner; man kan på sin höjd peka i den allmänna riktning där han hör hemma: den europeiska filosofiska pessimismen.

Han inte bara lever ett fattigt liv i maximerad frihet, han tillägnar sig denna frihet i själva sättet han formulerar sig: i sylvassa aforismer eller aforistiskt pregnanta essäer – som knappast går att huka sig för.

Han ger i dessa uttryck för den tonårsangst som väl de flesta är bekanta med, men med tyngden av åttio års sökande och arbetande med frågorna, och med skärpan hos en till perfektion driven stil. Därför träffar tankarna som blyklot i själen: de måste hanteras för var och en som tar dem på allvar, och inte bara duckar för dem. Även om att ducka för dem klart vore det behagligaste sättet på vilket man kunde förhålla sig till dem.

Att läsa Apokalypsen enligt Cioran är att komma mannen bakom aforismerna lite närmare, att höra honom interagera med snarare än att förkunna för en insatt läsare, nämligen Liiceanu själv. För honom berättar Cioran både kända anekdoter ur sitt liv, som hur han plötsligt säger sig ha bestämt sig för att börja skriva på franska, och om hur han tidigt i sitt skriftställarskap rent praktiskt höll sig vid liv i Paris med mycket låga inkomster. Inte heller undviks frågor om Ciorans tid som fascist, liksom hur han hanterat det arvet.

Apokalypsen enligt Cioran är nödvändig läsning för var och en som vill ge sin bild av Cioran fler dimensioner.
– – –
Apokalypsen enligt Cioran, Gabriel Liiceanu. Övers. Dan Shafran, Åke Nylinder. Omslagsteckning Bérénice Cleeve. Dualis förlag 1997. ISBN: 91-87852-27-6. 111 sidor.

onsdag 9 mars 2016

Bokrecension: Eremiten i Paris | Tobias Dahlkvist

Eremiten i Paris: Emil Cioran och pessimismen som levnadskonst är skriven av Tobias Dahlkvist (f. 1977), docent i idéhistoria vid Stockholms universitet.

Eremiten i Paris är en slags tankebiografi om den rumänsk-franske filosofen Emil Cioran (1911-1995), vari Dahlkvist analyserar bärande teman i Ciorans författarskap och levnadssätt.

* * *

Cioran är  föddes i Rumänien (ja, i Transylvanien, så klart), men flyttar till Frankrike, där han för en skygg tillvaro. Länge håller han till på enkla hotell, men med tiden får han tag i en liten taklägenhet där han bor tillsammans med sin sambo Simone Boué.

Sitt rumänska medborgarskap har han förlorat efter kriget och något franskt skaffar han sig inte: han lever största delen av sitt liv som statslös. Cioran avlider 1995 efter att några år tidigare ha insjuknat i Alzheimers sjukdom.

Cioran engagerade sig då han fortfarande bodde i Rumänien en tid för den nationalistiska fascismen. Det är när han fortfarande tror på något, men fascismen överger han senare för en svartsynt, nihilistisk skepticism. Själv vill han inte kalla sig pessimist i filosofisk bemärkelse, men det är utan tvekan i den traditionen han bör placeras, om han måste etiketteras.

Tobias Dahlkvist har skrivit en välbehövlig analys av Ciorans tankevärld och levnadskonst. Det finns inte mycket skrivet om Cioran på svenska, hans samtliga verk väntar till exempel fortfarande på att överföras till vårt tungomål, även om en handfull titlar översatts, varav några i princip är omöjliga att komma över till och med på antikvariat. Så Dahlkvists bok fyller ett mycket stort behov för dem som är intresserade av personen den berättar om.

* * *

Det är svårt att sammanfatta Ciorans filosofi, om man nu överhuvudtaget kan tala om en sådan. För Cioran är i första hand inte filosof, som Dahlkvist visar. Han framför inga nya originella rön, och framförallt skapar han inget nytt system.

Vad Cioran istället gör är att använda sig av filosofin för att leva, att konstruera en levnadskonst. Han är ointresserad av filosofiska motiveringar eller att leda i bevis: han njuter frukterna av det som tidigare tänkare kommit fram till: stoikerna, epikuréerna, Schopenhauer, Nietzsche, men känner sig inte på något sätt bunden av dem, utan kritiserar dem vid behov, inte minst Nietzsche, fastän det hänt att Cioran förvisso felaktigt karaktäriserats som nietzschean.

Dahlkvist beskriver hur det för Cioran är långt viktigare att lära sig av filosofernas liv snarare än deras filosofiska system: deras liv blir förebildliga, deras tankars resultat i deras sätt att förhålla sig till livet är det relevanta. Inte minst gäller det Ciorans stora aktning för filosofkejsaren Marcus Aurelius.

Cioran smälter och omvandlar filosofin till ett sätt att förhålla sig till livet.

Man lockas onekligen att kalla detta för ett slags terapeutiskt användande av filosofin, och så kan man kanske se hans skrivande också. Dahlkvist menar att Cioran inte skriver för att producera text, utan för skrivandet i sig. För med överlägsen stilkänsla formar Cioran om teser och insikter med aforistisk pregnans och extrem skarphet för att skrivandet tjänar honom, inte för att skrivandet skall leda andra människor till insikt och accepterande.

* * *

Ett antal ämnen återkommer gång på gång i författarskapet, och dessa ämnen ägnar Dahlkvist ingående analys både utifrån vad Cioran skrev själv i sina verk och i sina anteckningar, och utifrån hur andra filosofer tänkt kring ämnena.

Ämnena är sådana som döden, självmordet, sömnlösheten. Cioran ägnar sig åt en livslång brottning med dessa ämnen, han skriver om dem om och om igen, formulerar sig om dem, använder antikens gestalter för att nalkas dem, förhåller sig till dem — för att kunna leva med dem.

Så vänjer han sig till exempel vid det honom ständigt lockande självmordet genom att tänka mycket på det, skriva mycket om det, och därigenom frälser han sig själv från det. Han tar udden av självmordslängtan genom att försjunka i självmordet som ämne. Han besvärjer sina demoner genom att umgås med dem.

Dessutom, visar Dahlkvist, formar Cioran själv sitt liv i linje med en slags levnadskonst: han skapar en persona med hjälp av ett antal stilistiskt utformade anekdoter, som han återkommer till i skrifter och intervjuer.

* * *

Cioran skriver i stor utsträckning aforistiskt och i fragment. Däri kan man också se en flykt från läror och system. Och genom aforistiken får han möjlighet att förhålla sig fritt i största möjliga mån till tillvaron: han låser inte in sig i en terminologi på det sätt som han ser att andra filosofer gjort, som skapat en hel begreppsapparat, där man kan filosofera om vad som helst för filosoferandets egen skull. Sartre får av Cioran gliringar för att han gjort just det.

Men det är ingen överdrift att säga att Ciorans livssyn står i den pessimistiska traditionen: livet ger honom samma avsmak som döden. Tillvaron är stadd i sönderfall. Han ifrågasätter inte de pessimistiska filosofernas slutsatser: livet innehåller mer lidande än njutning.

Men Dahlkvist beskriver hur Cioran i denna svartsynthet försöker skapa sig ett sätt att leva, och till hjälp tar han alla dem som han kan använda som förebilder, både ur antikens värld och bland senare tiders tänkare.

Därför är det också uppfriskande att läsa Cioran. Hur svartsynt han än är, hur mycket han än smädar livet i ansiktet, så bekämpar han inte livet, utan lär sig att leva med det, inte minst genom andliga övningar som han lär av dem som brottats med livet före honom, till exempel att föreställa sig sin egen död, att skriva sig igenom livet, att reflektera över mänsklighetens futtighet i alltet.

* * *

Dahlkvist skriver en ledig och tillgänglig prosa, som inte minst är en fördel när det handlar om ett ämne som detta – en filosofisk grundsyn och en livskonst uttryckt i fragment och aforismer och anekdoter under ett långt levnadslopp.

Författaren är uppenbarligen mycket väl inläst på sitt ämne, och då inte litteratur om Cioran eller enbart de böcker som publicerades av honom under hans levnad, utan också hans anteckningar i det som Dahlkvist kallar dagböckerna.

Framställningen är vidare mycket pedagogisk, emellanåt sunt repetitiv för att få fram viktiga poänger och Dahlkvist använder en arsenal av filosofer för att belysa just Ciorans sätt att förhålla sig till tillvaron. Inte minst kommer den franske filosofihistorikern Pierre Hadot till nytta, med sin tes om filosofin som levnadskonst – utifrån vilken Dahlkvist läser Cioran just som en livskonstnär.

Dessutom är boken försedd med en massiv notapparat för den som vill studera en del anförda citat på franska, tyska eller engelska  eller få en del utvecklingar av i brödtexten framförda uppfattningar.

Man bör läsa Cioran om man vill lära sig att handskas med livet. Men man bör också läsa Dahlkvists Eremiten i Paris för att lära sig att handskas med Cioran.
– – –
Eremiten i Paris: Emil Cioran och pessimismen som levnadskonst, Tobias Dahlkvist. Ellerströms förlag 2013. ISBN: 978-91-7247-324-9. 321 sidor.