torsdag 22 september 2016

Bokrecension: Orestien | Aischylos

Mordet på Agamemnon. John Flaxman. (Redigerad)
Orestien är en svit om tre tragedier författade av Aischylos (525 f.v.t - 456 f.v.t.). Jag har läst verket i tolkning av Emil Zilliacus (1878-1961), som även skrivit en inledning.

Orestien framfördes första gången år 458 f.v.t., det vill säga två år före Aischylos egen död. Sannolikt blev det hans sista verk.

* * *

Det är väl så nära magi man kan komma, när texter som de i Orestien låter läsaren för det inre ögat förflytta sig till Athen och Dionysosfestivalen då pjäserna uppfördes för första gången. Genom Zilliacus mästerliga ordkonst hör vi skådespelarnas repliker, märker vi dynamiken i replikerna och känner vi med gestalterna som besvärjande frammanas av dikten.

Orestien är den enda – nästan – kompletta tragedisvit från antiken som har bevarats, sånär som på det tillhörande satyrspelet, som endast finns kvar i fragment. Sviten innehåller följande pjäser:
  • ”Agamemnon”
  • ”Gravoffret”
  • ”Eumeniderna”
Grundhistorien går tillbaka på en då välkänd och inte så lite invecklad legend om den släkt som kung Agamemnon tillhörde. Agamemnon själv är ju den berömde kungen som ledde den grekiska federationens krig mot Troja, som lär ha genomförts någon gång före år 1000 f.v.t.

Men i hans släkt fanns det en ihärdig förbannelse, som helt enkelt gick ut på att folk hade en fenomenal förmåga att slå ihjäl varandra. —

* * *

”Agamemnon” handlar om hur just kung Agamemnon mördas av sin otrogna hustru Klytaimnestra, eftersom han tidigare offrat deras gemensamma dotter för att få tjänliga vindar när han och flottan skulle ge sig av till Troja och det kommande kriget.

”Gravoffret” handlar om hur Agamemnons och Klytaimnestras son Orestes återvänder hem och efter påskyndan av guden Apollon dräper sin moder och dennas älskare som hämnd för mordet på fadern.

”Eumeniderna” handlar om hur Orestes efter mordet på sin moder jagas av de otäcka, uråldriga avgrundsväsen som kallas hämndeandar eller erinyer, och vars funktion är att hämnas på personer som mördat folk av sitt eget blod.

I en märklig rättegång i Athen, med Athena och några utvalda medborgare som domare, hämndeandarna som åklagare och Orestes stödd av Apollon som anklagad når tragedisviten sin final. Orestes frikänns genom Athenas utslagsröst. Och för att blidka hämndeandarna, görs dessa obehagliga väsen om till ett slags välvilliga gudinnor, eumenider, vilket de snabbt finner sig i och släpper sin vrede.

* * *

Tragedisviten markerar ett alternativt förhållningssätt till blodshämnden som fenomen. Den visar på att en obruten kedja av dåd och motdåd kan brytas. Imperativet att den som dödat skall dödas mjukas upp.

Hela sviten av tragedier visar också på den besynnerliga situation som en hämnare kan hamna i. Orestes förväntas hämnas sin faders mord, men genom att hämnas på mördaren begår han likväl en ogärning, genom att döda sin mor. Hur han än gör, står han alltså i skuld. I skuld för att han lämnar sin fader ohämnad om han inte agerar, i skuld för att han dräpt sin egen mor o m han agerar.

En minst sagt prekär situation, alltså.

* * *

Fortfarande står sig Orestien som skön poesi, en poesi som överlevt tolkningen till svenska. — Lyssna på de här vackra raderna som kören framför i "Gravoffret":
"Ack, ingen av jordbarnens dödliga ätt
skall smärtfri och skuldlös fullborda sitt liv.
Var dag har sin plåga, ve oss, ve!
en i dag, och i morgon en annan."
Och i texten hör vi hämndeandarna surra omkring, Orestes stämmer upp i långa tal. Den kör och den körledare som alltid finns tillstädes i den här formen av litteratur ställer frågor, reagerar på händelserna och driver historien framåt.  Så fastän berättarröst saknas, följer åhöraren – eller numera oftast läsaren – med genom de repliker som yttras.

Att läsa Orestien är att få sig till livs en bit av den grekiska antiken, även på barbariskt tungomål.
– – –
Orestien, Aischylos. Övers. Emil Zilliacus. Hugo Gebers förlag 1947. 261 sidor.

fredag 16 september 2016

Bokrecension: Om kejsar Claudius Julianus | Victor Jung

Om kejsar Claudius Julianus är en doktorsavhandling av filologen Victor Jung (1845-1897). Avhandlingen framlades vid en disputation år 1871 och utgavs i samband med detta.

* * *

Det är vanskligt att läsa äldre akademiska texter utan att vara närmare bekant med rön inom ämnet som tillkommit senare. Problemet med Julianus som ämne är att nästan ingenting mer omfattande skrivits om honom på svenska, förutom Julius Centerwalls Julianus Affällingen: En bild från den döende antiken (1884), som jag recenserade tidigare i år.

Men på engelska finns givetvis en omfattande litteratur.

Fokus vid läsningen av en text som Jungs Om kejsar Claudius Julianus bör väl vara just hur en humanistisk avhandling kunde utformas under senare hälften av 1800-talet, även om jag tror att Jungs kontextualiserande behandling av Julianus åtgärder i religionsfrågorna har insikter att skänka fortfarande.

Det man då först lägger märke till är den blygsamma omfattningen jämfört med dagens avhandlingar inom humaniora. Jungs text är 45 sidor lång.

Citat förekommer och en hel del fotnoter. Till sin karaktär är avhandlingen främst en översikt rörande i synnerhet Julianus ageranden gentemot och för kristendom respektive hedendom. Man får inte glömma att avhandlingen då bryter ganska jungfrulig mark. Den torde varit speciell också ur den aspekten, att den antar en tämligen positiv bild gentemot kejsaren, som så länge stått i skottlinjen för kristna författares hat och förakt.

Visserligen avslutar Jung med att knyta an till hur förlegad Julianus mission var, och att den nya kristna tiden var vägen framåt. Men texten igenom för övrigt mildrar han de traditionella fördömelserna gentemot den siste hedniske, romerske kejsaren, och sätter in hans agerande i ett förklarande och försonande sammanhang.

För Julianus, menar Jung, handlade kampen mellan hedendom och kristendom bland annat om det romerska rikets väg tillbaka till storhet. Den väg man tidigare slagit in på, när man givit de kristna privilegier, var felaktig. Istället skulle källorna till kraft sökas i den gamla religionen, så nära förknippad med den romerska kulturen och historien. Att återuppliva den hedniska kulten blev, verkar Jung mena, för Julianus att också återuppliva ett trött romerskt imperium.

De kristna, som fick se sin gynnade position tillbakadragen, reagerade naturligtvis med ogillande.

Men Jung betonar ändå Julianus försiktiga framfart vid sin motreformation. Åtgärderna synes inte varit värre än de som genomförts mot hedningarna när de kristna idealen vunnit insteg i hovet. Mest kontroversiell var ordningen att kristna inte skulle få undervisa utifrån den klassiska litteraturen, vilket i princip utestängde dem från läraryrket. Men någon fysisk förföljelse orkestrerades inte av Julianus, även om sådana förekom av revanschistiska hedningar under hans tid.

* * *

Julianus tid på tronen blev kort. Vad som hade hänt om han inte stupat under fälttåget mot perserna kan vi inte veta. För Jung dog Julianus "[t]ill sitt eget och mensklighetens väl" när han gjorde det. Och även om det är en tillspetsad och sned beskrivning, får man nog anta, att kristendomen slagit för djupa rötter för att på sikt kunna tuktas genom de åtgärder Julianus vidtog.

Tio år till med Julianus på tronen hade givit hedendomen bättre nytt fäste och kanske hade dess av honom införda nya inrättningar och organisation hunnit bli mer stabila. Men redan innan Julianus var den romerska hedendomen stadd i tillbakagång; hans liv var några pulsslag på dess sotbädd. Och den nya orientaliska religionen grep omkring sig med både maktmedel och med begränsad men ändå allt större folklig uppslutning.

* * *

Om kejsar Claudius Julianus är inte en biografi; fokus ligger på hans åtgärder rörande hedendom och kristendom, samt hur man kan se på dessa åtgärder i dess sammanhang.

Trots dess i vetenskapliga sammanhang ansenliga ålder, är läsningen inte fåfäng, inte minst på grund av att avhandlingen till allra största delen antar ett så förstående perspektiv gentemot sitt forskningsobjekt. Jungs doktorsavhandling förmår fortfarande utan tvivel ge insikter i kejsar Julianus värld.
– – –
Om kejsar Claudius Julianus, Victor Jung. Malmö, Förlags-Aktiebolagets tryckeri 1871. 45 sidor.

söndag 4 september 2016

Bokrecension: Samtal i Tusculum I-II | Cicero

Samtal i Tusculum I-II är skriven av Marcus Tullius Cicero (106 f.v.t. - 43 f.v.t.). Nedskrivandet skedde sannolikt under sommaren år 45 f.v.t.

Jag har läst dessa två delar av totalt fem i tolkning av Ebbe Linde (1897-1991), som även försett volymen med inledning och kommentarer samt en förteckning med biografiska noteringar rörande många av de personer som nämns i Ciceros text.

* * *

Den person under antiken som är möjlig att bäst lära känna är tvivelsutan Cicero. Detta genom att så många av hans skrifter snarast mirakulöst bevarats till vår tid. Det rör sig om tal och brev, men också om resonerande texter som till exempel de som ryms i Samtal i Tusculum.

Cicero levde under spännande tider. Av relativt enkel bakgrund lyckades han ta sig från ämbete till ämbete intill dess att han nått statens högsta dito: han valdes som en av de två konsulerna för året 63 f.v.t. Annars var han främst verksam som advokat.

Hans inblick i de romerska förhållanden på högsta nivå, hans personliga bekantskap med många av tidens högt uppsatta romare, tillsammans med hans bildning gör hans texter till fullkomligt oskattbara klenoder.

* * *

Cicero framställer sig inte sig själv som filosof, utan han använder filosofin. Han sammanställer vetande och tillgängliggör den. I Samtal i Tusculum är det filosofiska frågor som han behandlar, och han försöker skapa en latinsk terminologi för de grekiska motsvarigheterna.

Genom dessa sammanställningar får vi en förträfflig bild av antikens tankevärld. I de två första delarna av Samtal i Tusculum, som jag läst, är det två ämnen som ligger i fokus och behandlas var för sig: döden och smärtan.

Syftet är att genom filosofin förse läsaren med verktyg som hjälper henne att hantera dessa två storheter. I dialogform framför han resonerande filosofins dåtida svar på problemställningarna.

* * *

Vad gäller döden ser han två möjligheter: antingen att döden innebär själens död, eller att själen efter döden får en bättre tillvaro. I det första fallet finns det ingen anledning att frukta döden, eftersom den som är död inte förnimmer smärta eller saknad. I det andra fallet är döden rentav åtråvärd, eftersom den leder till något bättre.

Själv verkar Cicero luta åt att själen finns, även om den inte är fysiskt förnimbar på samma sätt som andra delar av kroppen, och att den efter döden stiger uppåt, rent konkret, till himlen, där den ohindrad av kroppens begränsningar kan överblicka sånt som annars varit den fördolt.

Likväl lämnar Cicero stort utrymme också åt meningen att döden också är det slutgiltiga upphörandet av livet. Han anför filosofer som hävdat båda ståndpunkterna.

För det senare kan väl följande passus anföras, som ekar av Epikuros ord, fastän Epikuros var ett vanligt mål för Ciceros polemik.
"Det är naturens lag att såsom födelsen var oss begynnelsen på allt timligt, så är döden avskedet. Men vad ligger för ont i det, när döden varken finns till för de levande eller de döda? De döda når den aldrig, de levande angår den ej."
Allt detta vittnar onekligen om mångsidigheten i den antika synen på döden. Han avfärdar däremot tämligen bryskt de traditionella mytiska uppfattningarna om ett dödsrike, liksom han också avfärdar gudarnas existens i den form som mytologin skänkt dem, för att göra dem begripliga för människorna.
"Inte är det min uppfattning om gudarna, att de sitter och festar på nektar och ambrosia med den eviga Ungdomen som iskänkerska ..."
Likväl tror han på gudar: både i människan i form av själen, och utom människan i form av en gudom. Det starkaste beviset för gudarnas existens är, menar han, att alla folk äger den uppfattningen. Han skriver:
"Annars är det väl så att det starkaste stöd vi har för vår tro på gudar är just trons allmännelighet."
* * *

När det gäller smärtan utgår diskussionen ifrån huruvida smärta är det högsta onda. Det är det inte, argumenterar Cicero för. Vanheder är större, för vilkens undvikande man gärna utstår smärta, åtminstone som en riktig romare.

Att bevara hedern, virtus, är för Cicero centralt, och den romare som ställs inför att genomlida smärta bör betänka vikten av detta, och inte gny, om inte av pur ansträngning, icke smärta.

Och det finns alltid en utväg. Ebbe Linde tolkar ett möjligen korrumperat stycke om detta så här:
"Livet är som att segla på ett fartyg, som gång på gång ansätts av sjörövare. Några kan man segla från, andra nödgas man kämpa med och striden kan bli lätt eller hårdare. Men vi har goda vapen och skulle de inte förslå, så får vi lyssna inåt, om vi där hör en gudaröst: Kasta dig från skeppet. där finns räddning."
Självmordet kan alltså bli en bot mot smärta som inte kan övervinnas.

* * *

Cicero skapar genom begreppet veri similia ett vackert mål för filosofiska ansträngningar: det är, att komma sanningen nära, att göra en sanningsapproximation. Sanningen i sig bör man ödmjukt vara medveten om är ouppnåbar, men man kan nalkas den, försöka nå – sanningens likhet.

Det är väl värt att betänka, särskilt vad gäller humanistiska vetenskaper: när vi skriver till exempel historia, är det vanskligt att hävda att exakt så här var det av exakt de här anledningarna; bättre är att ödmjukt försöka nå veri semilia: ett återskapande av det förflutna som så mycket som möjligt försöker nå och förklara det förflutna.

* * *

Cicero skriver sannolikt sin Samtal i Tusculum sommaren 45 f.v.t., när han för en tid dragit sig tillbaka från politiken till sin villa. Drygt två år senare skulle han likväl bli ett offer för den pågående maktkampen i imperiet, och dödas på uppdrag av de nya triumvirerna, väl främst för att Marcus Antonius, som Cicero bekämpat, så önskat.

Kvar efter sig lämnar han åtskilliga volymer text som talar direkt till oss från en fjärran förflutenhet som illumineras av hans ord på ett sätt som äger få motsvarigheter. Utforskare av romerska tankesätt likväl som romersk historia äger i Ciceros skrifter en djup källa.
– – –
Samtal i Tusculum I-II, Cicero. Övers. Ebbe Linde. Forum 1970. 123 sidor.

torsdag 1 september 2016

Bokrecension: Antikens värld | Robin Lane Fox

Antikens värld: En historisk odyssé genom Grekland och Rom (eng. The Classical World: An Epic History from Homer to Hadrian) är skriven av den brittiske klassicisten och historikern Robin Lane Fox (f. 1946), även känd för sina krönikor om trädgårdsskötsel i Financial Times.

Boken utgavs första gången 2005 och utkom på svenska 2008 i översättning av Hans Magnusson på Prisma förlag.

* * *

Ibland råkar man på en bok som är sådär särskilt bra. Antikens värld är en sådan bok. Över drygt sexhundra sidor fördelade på femtiofem kapitel tar Robin Lane Fox med läsaren från den homeriska diktningen över de grekiska stadsstaternas gryning, via den grekiska kolonisationen över till romerska rikets entré på världsscenen till imperiets zenit under kejsar Hadrianus.

Det säger sig självt att ett sådant projekt måste avgränsas.

Lane Fox gör det genom att fokusera på tre teman, aktuella redan i antik historieskrivning. Dessa teman är lyx, rättvisa och frihet.

Utifrån dessa teman går han sedan genom omkring tusen års historia, men inte så slaviskt att inte utvikningar tillåts. Det är tvärtom som om Lane Fox sprudlande berättarglädje ibland tar över, men så återförs vi sedan strax återigen till de teman som får agera ledstänger genom en annars oöverblickbar mängd händelser, skeenden och individer.

Kejsar Hadrianus, hos vilken Lane Fox avslutar sin odyssé, är emellertid med genom hela boken. Han blir som en tänkt åhörare; han blir också något av en fixpunkt att förhålla sig till rörande hur de tre huvudbegreppens betydelse glidit och fått olika konnotationer för antikens greker och romare genom olika perioder.

* * *

Antikens värld vittnar om en monumental ansträngning. Den vittnar också om den bildning som författaren måste besitta, men också om hans urskiljningsförmåga: skickligheten i att avgöra vad som får vara med, och vad som lämnas åsido.

Och ansträngningarna lönar sig: projektet att skriva en överblickbar genomgång av antiken utifrån de uppställda premisserna lyckas. Och det utan att de stora skeendena skymmer individerna, eller för den delen också utan att individerna skyms av de stora skeendena. De stora utvecklingsdragen finns där, men också de stora enskilda namnen.

Och givetvis är det så att snarast epokbildande individer får särskilt utrymme. Sådana som Alexander den store, Hannibal, Cicero, Caesar, Caesar Augustus och andra. Men då inte i form av biografiska artiklar, utan som integrerade porträtt som hänger tätt samman med berättelsen i sin helhet.

Kulturella seder beaktas, och inte minst politiska dito. Religiösa aspekter får mindre utrymme, men offer och kult finns med som självklarheter, även om inte myter beskrivs. Om judarna och om de kristna berättas det en del, men förutom en utvikning om den nya kristna religionen, ser vi dem mest i relation till det romerska rikets hantering av dem.

* * *

Som vid varje studium av antiken förvånas man över de nästan kusliga likheter som kan skönjas mellan denna avlägsna tid och vår egen tid. Och hur människor då levde och hur människor då levde, och hur man tänkte då och hur man tänker nu: hur man eftersträvar olika former av rättvisa, frihet och lyx.

Olikheterna är på ytan också betydande. Det var på många sätt en grym tid. Både Grekland och Rom var utpräglade slavsamhällen. Och genom Roms expansion spreds också en smak för blodssporter där både djur och människor stred, även för de senare emellanåt till döds.

Men jag vågar nog tro, att det inte vittnar så mycket om annorlunda människor, utan om människans potential både vid att vänja sig vid och att uppskatta annat än det som är allmänt uppskattat i dag. Ett rovdjur med infällda klor är fortfarande ett rovdjur.

* * *

Till den berättande delen har Lane Fox fogat en mycket omfattande bibliografi, i stor utsträckning fördelat på de olika kapitlens ämnen och epoker. Författaren inbjuder alltså läsaren till fördjupning i det som intresserar mest.

I den svenska upplagan har också tillförts en värdefull bibliografi över några viktiga antika texter som utgivits på svenska.

Avslutningsvis kan sägas, att om man tänkt läsa en enda bok som översiktligt men ändå noggrant, kunnigt och faktamättat tar sig an antiken, så är Antikens värld ett mycket gott val.
– – –
Antikens värld: En historisk odyssé genom Grekland och Rom, Robin Lane Fox. Övers. Hans Magnusson. Prisma 2008. ISBN: 978-91-518-4865-5. 702 sidor.