tisdag 17 oktober 2017

Fragment: Simon Profeten

Händelsevis fick jag kännedom om nedanstående manuskript och något om dess historia. Jag skriver en orienterande text nedan, följt av prof. Hermansson tolkning till svenska av texten.


INLEDNING

År 1975 hittades i ungerska nationalbibliotekets gömmor det som senare blev känt som Ms. 1071. Då väckte dokumentet nästan ingen uppmärksamhet, och de få filologer som ägnade någon tid åt det avfärdade det som ett modernt falsarium.

Först 1997 kom det återigen bortglömda manuskriptet fram, då riksbibliotekarien Emil Nozee började intressera sig för det.

Nozee kunde konstatera att texten var skriven på tre språk, blandade om varandra. Nozee lyckades intressera den svenske filologen, prof. Arthur Hermansson för Ms. 1071, och Hermansson i sin tur engagerade den tyske historikern Erich Ebach. Tillsammans ägnade de lediga stunder åt att var och en på sitt håll lösa Ms. 1071:s gåta.

MS. 1071

Lumppapperet som texten var handskriven på visade sig efter analys vara omkring trehundra år gammalt. Analyser av bläcket gav inte entydiga resultat, men Hermansson drar slutsatsen att skribenten skrivit texten omkring år 1800. Nozee ansluter sig till den hypotesen, medan Ebach öppnar upp för att texten kan vara något eller några decennier äldre.

Texten i sig är till största delen skriven på en dålig koiné-grekiska med latinska bokstäver. En mindre del är skriven på gammaldags svenska och ytterligare en del är skriven på en ungersk dialekt. Vissa ord har vidare ersatts av symboler. Grammatiskt är texten full av misstag. Tolkningen av texten blir därför en knepig sak.

Texten är vidare på vissa ställen förstörd av en vattenskada som löst upp bläcket. Vissa ord kan rekonstrueras på de skadade områdena, men inte alla.

FÖRFATTAREN

Hermansson, Ebach och Nozee antar rörande författarskapet att skribenten varit väl förtrogen med svenska språket och betydligt mindre förtrogen med ungerska och grekiska.

Den svenska texten är endast obetydligt grammatiskt felaktig, medan däremot den grekiska och ungerska texten ibland är nästan omöjlig att dechiffrera utan större antaganden om vad som åsyftas.

TEXTENS INNEHÅLL

Texten sägs vara ett profetiskt tilltal av en okänd gud. Apokalyptiken äger beröringspunkter med kristen terminologi, men är inte explicit kristen. Även fornnordiska inslag kan slås fast.

Manuskriptets begrepp "Skandzia" förutsätts av forskarna syfta på Skandinavien, och det är det geografiska område som profetian syftar på. Någon lösning på de problem som profetian talar om uppvisas inte: det uppmanas inte till omvändelse. Guden som omtalas har inte identifierats.

RECEPTIONEN

Nozee, Hermansson och Ebach översatte Ms. 1071 till engelska och lade fram sina rön om texten över två sidor i den filologiska vetenskapliga tidskriften Libri (2007:2, sid. 18-19). När Hermansson gjort en svensk tolkning av texten i MS. 1017 ledde det till en kort artikel om två halvspalter i Populär Historia (2009:4, sid. 6), inklusive ett kortare utdrag av översättningen.


Professor Hermanssons tolkning av Ms. 1071 till svenska, återgiven med benäget tillstånd.

Jag är Simon Profeten. Jag skriver vad jag hört. 
Jag är guden [alt. en gud] som berättar om SKANDZIA.
Tre män [alt. människor] ska komma från SKANDZIA.
En skriver böcker som lärda läser.
En talar till folket.
En strävar efter makt och får den. 
Jag är guden som berättar om SKANDZIA.
Moln av kol [alt. sot] täcker landet.
Spjut flyger över landet.
Blixtar slår landet.
Och folkets vapen har rostat [alt. förruttnat]. 
Jag är guden som berättar om SKANDZIA.
SKANDZIA sjunker i havet.
Vatten dränker män, kvinnor, barn.
Eld bränner män, kvinnor, barn.
Andnöd drabbar män, kvinnor, barn. 
Jag är Simon Profeten och jag skriver vad jag hört.
Vargar vandrar.
Svärd svingas.
Oväsen väsnas. 
[tre oläsliga rader] 
Folk går över hedarna, genom skogarna, över [rekonstruerat:] haven. 
Jag är Simon Profeten. Tre nätter hörde jag det jag skrev.

Bokrecension: Svenska öden | Erik Almquist, m.fl.

Svenska öden: De bästa personporträtten ur magasinet Filter innehåller sexton intervjuer med olika svenska kulturpersonligheter, intervjuer som tidigare varit införda i magasinet Filter.

Författande journalister har varit Erik Almquist, Christopher Friman, Martin Aagård, Mattias Göransson, Marcus Joons och Ika Johannesson.

Boken utkom 2012.

* * *

Vad är en bra intervju? Ja, en av de saker jag uppskattar är när den känns sann och genuin, när den fångar dragen av den som intervjuas, ungefär som när en konstnär lyckas fånga något av själen i den han eller hon målar av på sin duk. En sådan genuinitet tycker jag att intervjuerna som samlats i Svenska öden har.

Det är nu några år sedan texterna skrevs. De härrör från tiden för förra decennieskiftet. Mycket kan säkert sedan dess ha ändrats i de intervjuades liv, men då, när intervjuerna genomfördes, kapslade de in just den tiden och hur personerna just då såg på sitt förflutna.

Det rör sig i Svenska öden inte om några snabba telefonintervjuer. Tvärtom är det här verkligen fråga om djupintervjuer, sånär som i utifrånporträttet av Gerard De Geer, som inte ställer upp på intervju men ändå porträtteras.

Men ibland verkar journalisterna mer eller mindre ha levt en tid med dem de porträtterar. En sådan bekantskap som i det läget måste uppstå borgar säkert för en större förtrolighet: att intervjuobjekten kanske släpper lite på garden, något som måste vara känsligt för dem som lever i offentlighetens ljus men ändå vill ha något av en privat sfär omkring sig.

Sexton intervjuer ryms i Svenska öden. En del av dem rör storkändisar, andra har åtminstone jag knappt eller inte alls hört talas om. Jag märker att det spelar föga roll, för alla har de något att berätta om. Det är inte nödvändigtvis så att jag automatiskt tycker om alla personer som framträder mellan bokens pärmar, men inte heller det spelar någon större roll. Porträtten är realistiska, oavsett dragen som framträder med hjälp av journalisternas ord.

* * *

Några av intervjuerna blir kvar lite extra hos mig. Det gäller till exempel journalisten Erik Almquists personliga text om Sd-politikern Erik Almquist. Man tycker på något vis att man lär känna den senare, förstår lite var han kommer ifrån, hur han ser på världen.

En annan sådan text är den om Johann Neumann, känd som Ipren-mannen, som också skrivits av journalisten Erik Almquist. Neumann, som för de flesta väl är känd som den spelande och sjungande värktabletten, äger uppenbarligen ett stort djup, säkert bland annat frammanat genom hans extraordinära levnadsöde.

* * *

Jag gillar när tidskrifter ger ut sina bästa verk i bokform. Allra helst läser jag ju text i bok. Jag gillar när Populär Historia gett ut artikelantologier, och jag gillar att Filter gav ut sin intervjusamling. Det är en bok att frossa i och lära av. Tekniskt möter man god intervjuteknik. Och kunskapsmässigt lär man – tycker man – något känna personer som Carola, Robyn, Hannes Råstam, med flera.

Gott jobbat, Filter! — Jag läser gärna fler kvalitetsintervjuer som kommer från det magasinet.
– – –
Svenska öden: De bästa personporträtten ur magasinet Filter, Erik Almquist, m.fl.. Magasinet Filter 2012. ISBN: 978-91-85279-13-5. 319 sidor.

måndag 16 oktober 2017

Bokrecension: Satyricon | Petronius

Trimalchios gästabud, J. E. Laboureur
Bild: Le Satyricon / Project Gutenberg
Satyricon är en antik roman, sannolikt skriven av Petronius Arbiter (d. 66 evt). Den bör ha färdigställts första gången omkring år 50-60 evt. Jag har läst verket i tolkning av Sven Collberg (1919-2003).

* * *

Det är en upplevelse att läsa Satyricon. Mycket av det fullständiga verket är förlorat. Det som återstår är längre och kortare fragment. Ursprungligen kan texten ha varit betydligt längre.

I Sven Collbergs översättning möter vi en fullständig översättning av det som finns kvar av romanen, och dessutom ytterligare en samling antika fragment som har eller kan ha med romanen eller med Petronius att göra.

Men det är fortfarande en upplevelse att läsa Satyricon.

Petronius berättar inte främst om kejsare och fältherrar. Här är det vanliga människor som står i centrum. Så fastän romanen är en satir så återspeglar den också rimligtvis något av hur det faktiskt var att leva i det romerska riket, icke som princeps, men som vanlig människa.

* * *

Petronius tjänstgjorde hos kejsar Nero med titeln arbiter elegantiae. Han skall ha varit en kejsarens smakdomare och nära vän.

Dock kom han att misstänktas för samröre i en konspiration mot Nero och han valde därför att ta sitt liv. Men först skrev han sitt testamente och däri skall han, enligt Tacitus, bland annat ha skrivit ner alla kejsarens laster. Sen skickade Petronius dokumentet till Nero själv.

* * *

Åter till Satyricon! Handlingen kretsar framförallt kring en viss ung man vid namn Encolpius, som också är berättelsens berättarjag, och dennes äventyr. Encolpius förhistoria är okänd, men av texterna som bevarats kan vi förstå att han tagit någons liv och stulit värdefulla ting.

Han har också ha förargat guden Priapos, känd för sin resta fallos. Vi har här alltså ett eko av Odysséen, där Odysseus förföljs av guden Poseidon. Även i övrigt genomsyras texten för övrigt av litterära referenser.

Med sig har Encolpius den vackre pojken Giton, som Encolpius älskar djupt och innerligt. Giton är intelligent och tillgiven, omkring sexton år gammal, och lyckas ständigt få beundrare att åtrå honom, till Encolpius styra förtrytelse.

Och så har vi en viss Ascyltos. Han är bästa vän med Encolpius men också något av dennes rival om Gitons gunst. Det skär sig givetvis mellan de två och de går skilda vägar. I stället blir den tredje personen i romanen Eumolpus, en beläst poet som dock folk tar för vana att kasta sten på när han högt deklamerar sina dikter i det offentliga.

Utöver dessa fyra personer dyker en hel del ytterligare mer eller mindre bisarra figurer upp i handlingen, allteftersom Encolpius med kamrater hamnar i nya sammanhang.

* * *

Berättelsen förs framåt genom ett antal olika episoder.

Mest känd av dessa är skildringen av Trimalchios gästabud, dit Encolpius, Giton och Eumolpus bjudits in.

Trimalichio är en stormrik frigiven slav. Under gästabudet bjuder han på extravaganta maträtter, spelar gästerna ideliga spratt och skryter med sina framgångar, samtidigt som han i sina samtal ideligen blandar ihop motiv ur den religiösa sfären. Eller nåt sånt. Detta trots att Trimalchio minsann äger två bibliotek: ett med latinska och ett med grekiska böcker.

Trimalchio får för oss symbolisera en vräkig och vulgär nyrikedom. Nån hävdar att gästabudet i själva verket ska påminna om en bjudning hos kejsar Nero. Om det är så må vara osagt.

En annan episod är när Encolpius träffar Kirke. Hon är en fin dam som åtrår herrar ur de lägre stånden. Hon förmår Enclopis att ligga med henne. Och Enclopius försmår inte kvinnlig färgring bara för att han tycker om pojkar.

Men när Kirke och Enclopius skall till att förenas blir den senare impotent. Det behagar föga den fina damen som söker anledningen hos sig själv.
"Har jag dålig andedräkt för att jag inte har ätit? Luktar jag armsvett?"
Oförmågan att få erektion leder för Encolpius del till en serie besynnerliga händelser, avsedda att skänka honom potensen åter så att han kan tillfredsställa den förorättade damen.

* * *

Satyricon är inte ett dyft moraliserande. Den är sprängfylld av erotiska eskapader, så till den grad att vi får vara tacksamma att så mycket av den ändå lyckats överleva den kristna eran. Framför allt är historien väl avsedd att underhålla.

Men det är inte en slipprig roman; den är tvärtom mycket välskriven och lärd. Någon anmärkte att i en enda liten dikt om Encolpius impotens lyckas Petronius få in en serie referenser till andra antika litterära verk, som Aeneiden.

Collberg berättar också i förordet om hur språket följer med talaren på så vis att Trimalchio tydligen talar en vulgär form av latin, vilket översättaren överför också till svenska tungomålet, och andra talar i en högre stil.

Vidare är utgör texten en sammansmältning av olika typer av berättande. Där finns dialog och där finns Encolpius berättande direkt till läsaren och där finns en del insprängda dikter. Särskilt en dikt, om inbördeskriget, är tämligen lång.

Satyricon är alltså en samling fragment, en del långa, en del helt korta, vars inre ordning inte alltid är säkerställd. I huvudsak går handlingen att följa väl, men det skulle knappast skada att läsa om hela boken några gånger för att få ett bättre grepp om den.

Boken är en av våra första romaner i genren underhållningslitteratur. Man kan bara hoppas att någon någonstans hittar mer av ursprungsverket; vem vet vad som gömmer sig i glömda vrår i urgamla bibliotek, eller i sandtäckta grottor i öknen, eller i nån privatsamlares gömmor? Verket kastar redan nu ut oss i romarrikets gatuliv: mer text skulle göra oss än mer hemmastadda där.
– – –
Satyricon, Petronius. Sven Collberg, övers. Faxböckerna, Svenska Vidafon AB 1969. 215 sidor.

lördag 14 oktober 2017

Bokrecension: Antiken | Nils Billing, m.fl.

Antiken: Från faraonernas Egypten till romarrikets fall är skriven av Nils Billing, Susanne Carlsson, Ragnar Hedlund, Allan Klynne, Michael Lindblom och Hugo Montgomery.

Boken utkom 2017 på Natur & Kultur. Jag har läst e-boksversionen från samma år.

* * *

Den som till äventyrs följt denna litteraturblogg har kanske märkt att jag är särskilt förtjust i antiken. En sådan iakttagelse skulle stämma utmärkt väl.

Antiken, särskilt den romerska, fascinerar mig, lockar mig — ja, förhäxar mig. Intrigerna, tankens stundom svindlande frihet när allt inte redan var genomtröskat, de väldiga krigen, ja, närheten till verkliga människor som faktiskt ibland kan upplevas genom texterna, som levde under förhållanden så olika våra, men ändå på så många vis paradoxalt lika våra... Allt detta och mer samverkar för att utöva en stark gravitatorisk kraft på mig.

Därför var det med glädje jag läste den rejäla volym som Antiken: Från faraonernas Egypten till romarrikets fall utgör.

Boken är tänkt att fungera som en svenskspråkig introduktion till antiken på universitetens grundkurs, men fungerar lika väl som en orientering för en intresserad allmänhet.

En särskild förtjänst med boken är att den vidgar begreppet "antiken" från att gälla det vi kanske vanligen tänker oss: Grekland och Rom, bakåt flera årtusenden, till Egyptens enande på 3000-talet f.v.t. och de stora civilisationerna i Mesopotamien. Författarna låter också historien fortsätta fram till 600-talet e.v.t. Det handlar alltså om en nästan ogreppbart lång tidsperiod – 3600 år.

Men Antiken är inte en bok som är tänkt att gå in på detaljer. Det är en översikt och inbjudan till vidare studier, vilket underlättas av den generösa men inte överväldigande litteraturlistan i bokens slut.

Boken bygger på den klassiska Medelhavsvärldens historia till omkring 400 e.Kr. av Hugo Montgomery, först utgiven 1978 med en andra upplaga 1991. Antiken avser uppdatera Medelhavsvärldens historia med nyare forskningsrön. Själv har jag inte läst föregångaren och kan således inte göra några jämförelser dem emellan.

* * *

Det faller sig kanske naturligt att den antika kultur som får överlägset mest utrymme i Antiken är romarriket, som vi får följa från dess ursprung som en kämpande enskild stad på den italiska halvön intill dess att det sväller upp och helt eller delvis täcker trettiotre nutida stater, för att senare klyvas i öst och väst, där västra imperiehalvan skrumpnar ihop och går under.

Det är också beträffande Rom som vi får de mest detaljerade beskrivningarna av samhällets organisation, enskilda individer, krigiska manövrar och annat. Författarna skriver om Rom:
"Denna yngsta av de antika kulturerna kom att bli både kulmen och slutet på antiken som historisk period."
Inte minst diskuteras problemet med västroms fall: huruvida det är historiskt riktigt att tala om ett fall över huvud taget, och om så – vad som kan ha varit rimliga orsaker till att så skedde.

Författarna visar särskilt hur historievetenskapen genom tiderna gärna lagt in den egna tidens samhällsproblem som ett raster över problemet med västroms fall. Vi blir därigenom som läsare särskilt medvetna om att också historievetenskapen är en vetenskap som påverkas av sin samtid.

* * *

Antiken är en intressant och välskriven bok. Framställningen drunknar inte i detaljuppgifter, som annars kanske legat nära till hands. Det övergripande, pedagogiska perspektivet bevaras boken igenom, även om man här och där förvisso tas med på vad som kanske kan benämnas som fördjupningar, till exempel beträffande just det romerska imperiets organisation.

Som läsare bibringas man insikter kring hur imperier av antikt snitt uppstår, och vad som förmådde att rucka dem eller rentav fälla dem. Boken visar också hur de olika kulturerna ofta stod i förhållande till eller hur de emellanåt övergått i varandra.

Det är emellertid en bok främst om kulturerna i Mellanöstern och kring Medelhavet. Den som söker efter antika civilisationer i Kina eller Indien letar här förgäves. Ett sådant projekt skulle nog kräva en egen bok och avgränsningar är av nöden i varje väldigt företag, så också i fallet med boken Antiken. Och det är ju också de främreasiatiska och Medelhavets stora civilisationer som de facto påverkat vår del av världen allra mest, och som vi i vissa fall påverkas av än i dag.

För mig passade Antiken som hand i handske och det var en ohämmad njutning att läsa den. Att min personliga favoritkejsare, den Julianus Apostata, får en undanskymd och modererad roll kan jag till och med tänka mig att köpa, när helheten glänser så vackert.
– – –
Antiken: Från faraonernas Egypten till romarrikets fall, Nils Billing, Susanne Carlsson, Ragnar Hedlund, Allan Klynne, Michael Lindblom, Hugo Montgomery. Natur & Kultur 2017. E-boksproduktion: Axell Media. Omslag och grafisk form: Beatrice Bohman. ISBN: 978-91-27-14825-3.

lördag 7 oktober 2017

Hedendom på vift — en textkritisk kommentar

Det har seglat upp något på den hedniska himlen som vargen Skoll gärna får jaga undan, en rörelse med hakkorskinspirerad logga och ett sammelsurium av vidskepelse, avlagda vetenskapliga rön och vantolkad historia.

Rörelsen kallar sig Skandinaviska hedniska folkförbundet.

* * *

Då jag blivit ombedd att utveckla min kritik av ett inlägg på rörelsens hemsida, följer här en textkritisk kommentar till den text som där fått den något otympliga titeln "Det är bara vi Skandinaver som verkligen kan säga att detta är vårt eget, det är bara vi som ha urminnes hävd till detta kulturarv och land".

Redan där finns det saker att erinra om. Den etnocentriska jargongen är genomgående i inlägget.

Författaren hävdar att Skandinaviens fornarv är "otroligt mäktigt" samt att bara skandinaver kan hävda att "detta är vårt eget".

Om detta må sägas att Skandinaviens fornarv beträffande religiös kultur rent historiskt är beklagligt fattigt, inte minst i jämförelse med de antika kulturerna. Inte så att det inte har funnits en rik religiös kultur. Problemet är att den religiösa kulturen i stor utsträckning är onåbar för oss i dag, på grund av att skandinaver under sen järnålder och dessförinnan inte skrev, med undantag av runtexterna.

Det rörde sig om en kultur där berättelser och myter traderades inte via skrift utan via det muntliga ordet. Det innebär att alla berättande texter från fornnordisk tid passerat genom ett kristet filter, eftersom det var kristna skriftställare som bevarade berättelserna åt oss. 

Det utgör ett prekärt historiskt problem: vi kan helt enkelt endast med mycket stor svårighet rekonstruera vad fornnordiska människor trodde respektive inte trodde på. Vi hör inte de vikingatida rösterna genom Eddan, vi hör de kristna skriftställarnas tolkning av de fornnordiska berättelserna, och segrarna skriver som bekant historien.

Inte heller är våra myter något som kan märkas som "vårt eget". Flera myter bär mycket tydliga drag av kristna myter, till exempel den bekanta berättelsen om Tors fiskafänge, där liknande berättelser nedskrivits före vikingatiden, men då handlat om kristet folk. Vad som är en sameuropeiskt arv, vad som är indoeuropeiska ekon, vad som är specifikt nordiskt är nästan omöjligt att avgöra.

Vidare har vi ytterst lite text att gå på vad gäller östskandinaviskt område, det vill säga det geografiska område som blev Sverige. Eddan och de flesta sagorna, som samtliga nedtecknats av icke-hedningar, utspelar sig företrädesvis på Island och i Norge, ibland med avstickare till Danmark, brittiska öarna eller rentav ned på kontinenten. Svenskt område förekommer, men när det nämns är det av tveksamt historiskt värde.

Vad bonden öster om Vänern mer konkret faktiskt trodde på under äldre järnåldern är därför ytterligt svårt att säga något bestämt om. Vi har helt enkelt mycket lite att luta oss emot när vi hävdar att han trodde just på det som en kristen skriftställare skrev ner under medeltiden på Island. De arkeologiska fynden utgör artefakter, men deras tolkning är utmanande i allra högsta grad.

* * *

Författaren hänger vidare upp sig på begrepp som "etnisk" och reagerar mot "multietnisk" asatro. Det förefaller mig vara en djupt icke-hednisk hållning. Vi har inga som helst belägg för att den sena järnålderns skandinaver på något vis avvisade främlingar som anammade fornskandinavisk religiositet. Etnocentrism ljuder istället om den rasbiologiska hållning som blev i ropet under senare delen av 1800-talet för att sedan ebba ut i och med andra världskriget.

Författaren slår också ett slag för att inte följa den "historiska korrektheten", eftersom den tydligen inte "korrelerar" med "den dynamiska Nordisk/germanska folksjälen". Man hade här önskat en utveckling av exakt vad denna folksjäl består i. Åter ljuder en ton från 1800-talet, här dess nationalromantik.

Etnocentrismen fortsätter sedan i inlägget, genom att hävda att skandinaver har särskilda "medfödda talanger", att det finns ett "blodsminne", och att "DNA lagrar känslor och beteenden", därtill att skandinaver har "flera övernaturliga egenskaper".

Det är naturligtvis i sin helhet rappakalja som inte äger något som helst stöd i någon som helst vetenskaplig mening. En sann hednisk anda kan inte på detta sätt gå på tvärs mot vetenskapliga rön, utan måste arbeta med dem, annars blir hedendomen, liksom i stor utsträckning kristendomen, bara en inkapslad anakronism, som står kvar på ett sedan länge passerat kulturstadium.  Det är därför att göra hedendomen en stor otjänst, att kombinera den med inslag som helt enkelt inte har någonting alls som talar för sig.

Senare följer en kryptoarkeologisk utläggning, bland annat baserat på citat av en svårt kritiserad arkeolog, som på intet sätt vunnit gehör för sina utsagor i forskargemenskapen. Därtill inför författaren prat om så kallad jordstrålning. Det är en pseudovetenskap som hävdar att det finns en slags mystisk jordstrålning, som emellertid aldrig har kunnat påvisas existera i verkligheten.

* * *

Förbundet kommer nog att avfärda min kritik som riktad från så kallad akademisk hedendom med sin oönskade frätande skepticism. Må så vara.

Men skepticism är hedniskt: att inte vara godtrogen är en dygd. Att söka belägg för det någon hävdar är inte att söndra utan att söka bygga något på en grund som håller. Den grund som förbundet lägger är inte gedigen. Det finns ingen esoterisk kunskap att söka i blodet: den kunskap som finns är förmedlingsbar eller av föga värde. Hållningen gör inte skeptikern till en blodlös niding, utan en sanningssökare.

Och sanningen, vad gäller religion och kultur i sen nordisk järnålder, är att vi vet mycket mindre än vad många tror, och att vi måste leva i det spänningsfältet mellan vad vi tror och vad vi vet, vad som kan beläggas och vad som kan gissas.

Men även gissningar måste utgå från empiri, och inte det som uppfattas som övernaturliga ingivelser, hur övertygad man än må vara att man direktkommunicerar med krafter eller gudomar. Genuin hedendom hittar vi inte genom introspektion, utan genom ett ivrigt och nyfiket sökande i texter och i de arkeologiska upptäckter som ständigt görs. Där finner vi hedendomen, inte i en passerad etnocentrisk och esoterisk blodsmystik som alla kulturländer lämnade bakom sig för nästan ett sekel sedan.

Hedendomen i norrön version är värdefull. Att problematisera den är inte att förringa den.

För egen del förespråkar jag en avförtrollad sekulärhedendom, där dess kulturella värden tillåts bryta ytan och kontrastera inte minst mot den kristna hegemoni som länge rått över både Norden och västvärlden. Gudarnas existens är här inte av central relevans, men de berättelser som kan skönjas genom det kristna rastret har, menar jag, något som kan bidra till tolkningen av tillvaron och hjälpa oss att vara människor i världen.

onsdag 4 oktober 2017

Bokrecension: Antisemitismen i historisk och kritisk belysning | Hugo Valentin

Antisemitismen i historisk och kritisk belysning är skriven av historikern Hugo Valentin (1988-1963). Boken utkom år 1935.

* * *

Hugo Valentin var jude och boken kom ut 1935. Nazismens väsen började vid det här laget framstå klart, särskilt för dem som verkligen satte sig in i vad som hände på kontinenten. Men varken Valentin eller världen kunde väl vid det laget ana vad som skulle bli verklighet inom bara ett decennium.

Förintelsen uppstod inte ur intet. Inte heller den tyska nazismen. Antisemitismen har en lång historia och dess utbredning har varit vid.

Och Valentin analyserar i sin bok allt detta: antisemitismens rötter, antisemitiska myter, antisemitismens utbredning. Han skissar också fram judenhetens verkliga konturer i kontrast mot den fantasibild som judehatarna manat fram. Och så antyder han de två huvudvägar som judarna själva ofta valt att bemöta antisemtismen på: assimilation eller att identifiera sig starkare med det judiska arvet.

Valentin själv valde den senare vägen och var sionist.

* * *

Valentin spårar antisemitismens uppkomst till den judiska diasporan, när judarna blev ett folk utan ett land. De blev de annorlunda i landet, vilket land de nu än kom till. Men den egentliga antisemitismen ser han inte i antiken, med möjligt undantag för Egypten. Men då var judehatet mer av litterär än folklig art.

Den egentliga antisemitismen, menar Valentin, uppstod senare, påeldad av en kyrklig propagandaverksamhet som utmålade judarna som gudamördare.

Nu uppstår myterna om människooffer och annat sådant. Processen kan anses fullbordad vid tiden för korstågen. Kyrkomöten beslöt till exempel att judar inte fick bo bland kristna. Då och då kom de att utdrivas från de länder där de slagit sig ner, enkannerligen för att komma åt deras egendom.

Och i utanförskap förblev judarna. Valentin skriver:
"Ända in på 1700-talets mitt hade judarna obestridligen levat som ett från andra avskilt och artskilt folk, med egen religion, egna seder, egen dräkt, eget språk, egen tideräkning, egen självstyrelse, egen äktenskaps- och arvsrätt."
USA kom att bli den första staten som fullt ut accepterade judar som juridiskt likställda med andra människor. I Europa lättade lagtrycket mot judar, först i Frankrike och sedan i andra länder. Men i Tyskland blev det aldrig samma generella genomslag för judeemancipationen som i många andra länder och på 1800-talet blev Tyskland huvudsätet för en antisemitism som mot senare delen av seklet fick ett nytt vapen i arsenalen: antisemitisk rasbiologi.

Judeemancipationen var inte smärtfritt genomförd. Bakslag kom och gick. Men på det stora hela gick det ändå framåt i stora delar av Europa. I tsaristiska Ryssland med sin intressesfär var historien en annan, och judarna utsattes där för svåra förföljelser. Många tusentals judar fick där under åren sätta
livet till.

Men i Tyskland var antisemitismen alltså särskilt stark som folkrörelse betraktat.

Judarna fick efter första världskriget skulden både för krigets utbrott och tyskarnas nederlag. De fick skulden för att landet utsögs genom skuldsättning av tyska folket. Innan någon visste vem Hitler var, var Tyskland genomsyrat av antisemitiska stämningar.

Efter att nazisterna kommit till makten satte förföljelserna snart igång. Judiska domare och advokater jagades bort, ämbetsmän sades upp, pensioner drogs in, skådespelare sparkades, andelen judiska studenter kvotbestämdes, kontorister avskedades, och så vidare, och så vidare. Detta när Valentin skrev sin bok. Och kulmen var långt ifrån nådd, som vi nu vet.

* * *

Valentin fortsätter med att i detalj gå igenom antisemitiska påståenden och motbevisar eller nyanserar dem alla. Till exempel får historien bakom den ökända om en judisk världskonspiration upplysande boken Simon Vises protokoll en rejäl analys och skjuts definitivt i sank som ett falsarium.

Med en mängd mängd statistiska uppgifter går Valentin också till storms mot uppfattningen att judarna i själva verket styrde Tyskland och visar hur nazistisk propaganda gång på gång helt enkelt hittar på uppgifter.

Valentin blundar inte för att judar varit överrepresenterade inom vissa yrken i förhållande till deras andel av hela befolkningen, men alls inte så överrepresenterade som nazister velat göra gällande, och visar hur förklaringen ligger i att judarna helt enkelt tvingats in i vissa yrkesroller emedan andra yrkesroller varit dem förmenade.

* * *

Antisemitismen i historisk och kritisk belysning skjuter antisemitismen med sina konspirationsteorier sönder och samman. Men som också Valentin framhåller, kan inte judehatet utrotas genom upplysning: hatet är inte rationellt.

Därför, utgår jag ifrån, uppehåller han sig också vid tanken på uppodlandet av den då internationella zonen under brittisk kontroll: Palestina. Detta är ju innan staten Israel kom till. Valentin beskriver de judiska pionjärernas arbete med att anlägga kolonier och återerövra Palestina inte genom vapen, men genom arbete. Efter läsningen av boken drar vi slutsatsen att ett land för judarna är nödvändigt: det är en fråga om överlevnad.

* * *

Antisemitismen i historisk och kritisk belysning är en bok av bestående värde. Den visar tydligt på hur antisemitismen växer fram och av vad den funnit näring. Den visar på det judiska folkets utsatthet alltsedan antiken. Den visar hur likgiltiga de flesta länder och institutioner under lång tid varit gentemot detta folk.

Visst händer det att Valentin trycker hårt på judarnas särskilda företräden, företräden som jag nog gärna skulle kalla individuella särdrag snarare än fatta som folkslagsmässiga särdrag. Och jag kan inte gärna gå med på den mosaiska lagens etiska förträfflighet.

Men om det fanns något sådant som historisk skuld, så hade västerlandet haft en obetalbar skuld till judarna redan innan Förintelsen inträffade.
– – –
Antisemitismen i historisk och kritisk belysning, Hugo Valentin. Hugo Gebers förlag 1935. 288 sidor.

torsdag 28 september 2017

Bokrecension: De sju mot Thebe | Aischylos

Eteokles och Polyneikes,
Giovanni Battista Tiepolo. Detalj.
Bild: Wikimedia Commons.
De sju mot Thebe är ett drama av Aischylos. Jag har läst det i översättning av Emil Zilliacus (1878-1961), i en upplaga tryckt 1932.

* * *

Det är inte långt ifrån 2500 år sedan Aischylos drama De sju mot Thebe uppfördes första gången. Den utgjorde då den avslutande delen av en trilogi, där endast något eller några fragment bevarats av de tidigare delarna.

Och i De sju mot Thebe har senare partier i dramat justerats, bearbetats eller bytts ut av en hand några decennier efter Aischylos uruppförande, berättar Zilliacus.

Handlingen är påfallande enkel och i sin enkelhet kraftfull.

Dramat framställer för oss en del av Labdakidernas välkända saga. Sagan går i sin helhet i starkt koncentrat på följande vis.

Kung Laïos får mot en siares råd en son. Sonen, Oidipus, lämnas bort. Ovetande om sin börd dödar han uppvuxen sin fader och äktar senare sin moder, med vilken han får ett antal barn.

När de verkliga förhållandena avslöjas sticker Oidipus ut sina ögon och hustrun tillika modern tar sitt liv. På sin blinda ålderdom kränks Oidipus av sönerna Eteokles och Polyneikes, vilka han därför förbannar: de skall falla för varandras vapen.

Eteokles blir omsider kung i stadsstaten Thebe efter att ha fördrivit brodern Polyneikes.

Och det är ett tag efter detta som dramat De sju mot Thebe utspelar sig. Nu är nämligen Polyneikes på väg tillbaka till Thebe tillsammans med en här. Han belägrar staden och sätter en särskilt utmärkt krigare vid var och en av Thebes sju portar: vid den sista sig själv.

Aktörer i dramat är främst Eteokles själv, en spejare och en kör. I dialoger och monologer förklarar det allteftersom vad som händer. Först kallar Eteokles folket att skydda staden, varefter en spejare förkunnar att fiendehären drar närmare, törstande "efter mera slakt".

En kör uppstämmer sedan klagovisor om stadens betryckta situation och anropar gudar om beskydd. Eteokles försöker få dem att tiga, för att inte skrämma upp invånarna.
"Men håll dig lugn, hav måtta i din skräck,
att folkets hjärta ej av feghet smittas."
Snart dyker spanaren upp och berättar för Eteokles vilken krigare som ställts upp av fiendehären vid varje port. För varje krigare – de flesta minst sagt övermodiga till sköldbild och tal – svarar Eteokles med vem han ställer att möta dem. Vid sista porten står Polyneikes själv, och mot honom går givetvis Eteokles.

Själva striden återberättas inte, men kören utbrister i klagosång igen, och efter ett tag dyker spejaren upp och berättar att Polyneikes och Eteokles är döda.
"De dogo båda för en brodershand."
Oidipus två söner har uppfyllt faderns förbannelse och dött för varandras händer.

Så är det åter dags för kören att klaga över läget innan hela dramat rinner upp i det som enligt Zilliacus är en något senare hands bearbetning, där brödernas två systrar går för att begrava de två.

* * *

Ett antikt grekiskt drama av detta slag är som synes inte uppbyggt som en roman av våra tider. Händelseförloppet är inte alltid direkt återberättat, men speglas då i de olika replikerna. Körens uppgift blir, om uttrycket tillåts, snarast en form av specialeffekt, som dock både har en berättande funktion, men främst en funktion av att understryka stämningen och här situationens allvar. Dess förtvivlan är utomordentligt tydlig och hjärtskärande.

Men så var Aischylos personligen inte obekant med krig. Han deltog i slaget vid Marathon och slaget vid Salamis. Att känslan i de scener som förebådar slaget därför upplevs som äkta kan kanske till icke ringa del äga sin förklaring att Aischylos mycket väl kände till hur det var när en här närmade sig.

Aischylos låter spejaren säga:
"... hör: mot kusten dånar
ett bränningsbrus av vapenklädda män."
Det ljudet känner författaren själv väl till. Han kände krigets blodiga realiteter, och omsätter dessa i texter med stark poetisk nerv.

Och den poetiska nerven överlever tidens gång genom den förträfflige Emil Zilliacus tolkning av dramat.

Visst är dramat delvis främmande till sin natur, men inte mer främmande att det är fullt begripligt, att känslorna som uttrycks upplevs som genuina, fullt möjliga att erfara för människor än i dag. Läsaren av dramat De sju mot Thebe ställs idag inte inför ett chiffer, utan inför den avslutande delen av ett dramatiskt epos som blivit odödligt och förmår beröra än i dag, särskilt om man har lite grundläggande kunskaper om det antika Greklands kulturhistoria och föreställningsvärld.
– – –
De sju mot Thebe, Aischylos. Övers. Emil Zilliacus. Hugo Gebers förlag 1932. 106 sidor.

onsdag 27 september 2017

Bokrecension: Femtio seriemördare | Charlotte Greig

Femtio seriemördare: Hur de blev sådana monster (eng. Evil Serial Killers) är skriven av Charlotte Greig (1954-2014), brittisk författare och sångerska.

Femtio seriemördare utkom på engelska 2010. Jag har läst den svenska översättningen av Ann Margret Forsström, utgiven 2012.

* * *

Det vore löjligt att förneka att människor fascineras av seriemördaren. Utan en sådan fascination skulle inte en bok som Femtio seriemördare kunna säljas, och inte heller oräkneliga andra titlar som beskriver olika seriemördares karriärer, kanske inte heller serier som Criminal Minds och andra liknande program skulle ha någon publik.

Jag är inte psykolog och kan knappast göra anspråk på att förklara hur detta intresse kommer sig. Och det är inte något som analyseras djupare i Femtio seriemördare heller.

Men jag tänker att kanske kan något av det som drar våra blickar till sig ligga i seriemördarens annorlundaskap kombinerat med en slående likhet med normaliteten. Han eller hon kan ha ett vanligt jobb, se hel och ren ut, kunna föra sig, och samtidigt gräva ner döda människor i källaren eller gå på nattliga människojakter med pistol.

Det som de flesta människor kanske enbart möter i drömmarna eller i djupt förtryckta impulser långt nere i psykets vrår agerar seriemördaren på, vare sig det nu är sexualitet, penningbegär eller helt enkelt mordlust som får seriemördaren att sättas i rörelse.

* * *

Femtio seriemördare låter oss möta ett femtiotal seriemördare av olika slag. De flesta av de presenterade personerna var aktiva i USA, men där finns också gärningsmän med från Kanada, Tyskland, Storbritannien och andra länder.

Varje seriemördare — eller i några fall: seriemördarpar — får omkring tre eller fyra sidor i framställningen. Vi får i regel veta något om deras uppväxt, deras mord i sammandrag samt vad som hände sen. Mördarna är indelade i ett antal kategorier, såsom "Maniska mördare", "Galna kannibaler", "Sadistiska strypare".

Tonen är emellanåt, som antyds av kategorierna ovan, en aning journalistiskt sensationalistisk.

Men själva brödtexten är oftast relativ rak, och stör inte genom att ideligen berätta hur fruktansvärt, hur hemskt, hur omoraliskt, hur otroligt det ena eller det andra är. Det är i mitt tycker betydligt bättre att helt enkelt beskriva gärningarna och låta isandet uppstå spontant hos läsaren.

* * *

Jag tillhör själv dem som fascineras av seriemördaren som fenomen, delvis på grund av det ovan anförda: seriemördaren som radikal abnormitet klädd i normalitetens dräkt.

Ett antal av de personer som presenteras i exposén inbjuder till vidare studier, särskilt sådana som jag inte tidigare känt till. Annars är ju många i seriemördarnas Hall of Fame naturligtvis med: John Wayne Gacy, Ted Bundy, Jack the Ripper, Ed Gein, David Berkowitz, Ian Brady och Myra Hendley, Jeffrey Dahmer.

Två av dem jag inte tidigare kände till var Belle Gunness och Fritz Haarman. Båda tillhör den äldre eran av seriemördare. Ingen av dem är väl helt typisk.

Belle Gunness föddes 1859 i Norge, men emigrerade till USA. Där verkar hon ha påbörjat sin karriär som seriemördare när folk i hennes närhet försvann. Efter att hennes hus brunnit ner och polisen undersökte gården hittades fjorton nergrävda kroppar. Ett huvudlöst lik påträffades i det nerbrunna huset tillsammans med kropparna efter två av Belles barn.

Det har antagits att den huvudlösa kroppen var Belle Gunness, men det är inte säkert, fastän även hennes tänder upphittades, dock obrända. Under lång tid efteråt rapporterades att Belle Gunness setts på olika håll i USA.

Tysken Fritz Haarman föddes 1879. Under efterkrigstiden var Tyskland stukat och många individer var hemlösa, en del prostituerade sig. Det var bland annat bland prostituerade unga män och pojkar som Haarman tillsammans med medhjälparen Hans Gans hittade sina offer.

Haarmans tillvägagångssätt skildras av Charlotte Greig på följande vis:
"Han kastade sig vildsint över offren och dödade dem genom att bita sönder luftstrupen samtidigt som han våldtog dem. Sedan tog han försiktigt av dem kläderna som han sålde, styckade kropparna och gjorde sig av med skelettdelarna. Köttet kokade han och sålde som fläskkött på svarta marknaden."
Haarman åkte fast omsider. Hans Gans ansågs varit medhjälpare och dömdes till tolv års fängelse. Haarman själv dömdes till döden och halshöggs 1925.

* * *

Femtio seriemördare är rapp läsning. Formatet inbjuder till det: materialet måste ändå koncentreras om femtio kapitel ska hinnas med på omkring trehundra sidor och dessutom inte så få illustrationer.

Och det är naturligtvis en aning bisarr läsning, men inget en modern människa i allmänhet är obekant med från tidningsspalter eller i fiktiv form från mängder av teve-serier. Men ibland blir grymheten särskilt påfallande, som i fallet med Haarman ovan, förutsatt att Greigs beskrivning är korrekt.

Det finns en del slarvfel i texten, där uppgift A kan komma att motsägas av uppgift B några rader längre fram. Layouten är medvetet gjord en aning smutsig, med slitna bokstäver i rubriker och annat: det medverkar till att känslan av boken blir lite råare än den annars hade varit. Och det skapar också en höjd känsla av den där journalistiska sensationalismen som jag var inne på tidigare.

Det må vara hänt. Det är en populär framställning och får tas som en sådan: för många ett rysarpiller innan man går och lägger sig, kanske.

Men jag tror också att det är rimligt att använda denna bok som utgångspunkt till vidare studier av åtminstone någon eller några av personerna som nämns. Förvisso tycker kanske någon att det rimligaste vore att inte skänka seriemördarna berömmelse. Men jag menar att vi kan lära oss av dem, lära oss om fenomenet seriemördare.
– – –
Femtio seriemördare: Hur de blev sådana monster (eng. Evil Serial Killers), Charlotte Greig. Övers. Ann Margret Forsström. Arctic 2012. ISBN: 978-1-84858-921-6.

måndag 25 september 2017

Bokrecension: Homo Deus | Yuval Noah Harari

Homo Deus: En kort historik över morgondagen är skriven av den israeliske historikern Yuval Noah Harari (f. 1976). Boken utgavs första gången 2015. Jag har läst den den svenska översättningen av Joachim Retzlaff (f. 1952) i e-bokversionen från 2017.

* * *

Jag tror att många kan bli provocerade av Homo Deus. I det att den pekar på en framtid som på många sätt är annorlunda än vårt förflutna är den som gjord för att skapa en känsla av främlingskap, och i det att den pekar på en framtid där homo sapiens inte längre är centrum i tillvaron är den som gjord för att skapa en känsla av hot.

Men boken kan också uppfattas som spännande och utmanande. Harari påpekar flera gånger att han inte skriver profetior, utan visar på möjligheter. Framtida möjligheter som utgår från teknik och kulturutvecklingen i dag. Således: kanske kommer Harari nära vad som verkligen kommer att ske, kanske inte. Den som lever får se.

* * *

Grundläggande i Hararis argumentation är tanken att människan kommer att sträva mot tre ting. Dessa tre ting är odödlighet, lycka och gudomlighet.

Strävan mot odödlighet är begynt redan i människans framgångsrika bekämpande av sjukdomar. Nästa steg skulle kunna bli att inte bara reaktivt utan också preventivt ändra förutsättningarna för människokroppen på till exempel genteknisk väg, så att döden inte längre framstår som oundviklig. Och att uttjänta organiska delar kan bytas ut.

Strävan mot lycka handlar om att ge människan större förmåga att känna lycka, kanske på kemisk väg. Det är hursomhelst att föredra framför känslan av olycka. Nu kan deprimerade människor hjälpas på medicinsk väg, varför inte agera så att den upplevda lyckan hos icke-deprimerade personer stegras?

Gudomlighet handlar om att skapa övermänniskan, homo deus. Redan i dag förmår människan genom teknik och kultur fantastiskt mycket mer än vad människan någonsin under sin historia förut kunnat. På genetisk och teknisk väg borde människan kunna uppgraderas till en bättre version av sig själv: starkare och mer intelligent, kanske genom sammanförande av människans grundläggande biologiska algoritmer med digitala algoritmer: sammansmältningen av människa och maskin.

* * *

En av Hararis styrkor i boken är att leda i bevis hur flyktiga komponenterna i mänsklig kultur är, och hur det som en gång sågs som självklart inte längre är det.

Delarna i det som han kallar meningsväven eller det som vi kan kalla de gemensamma berättelserna om vad det innebär och bör innebära att leva som människa byts ut och förändras.

Det är till exempel abstrakta fiktioner som tillåter oss att tillmäta pengar ett faktiskt värde eller den europeiska unionen en existens, fastän båda sakerna finns enbart som en föreställning: de finns för att vi tror på dem och agerar som om de finns, precis som vi agerar som saker i den objektiva verkligheten finns: en stol, en flod, en sten.

Den dag mänskligheten slutar tro att pengar har ett värde eller att den europeiska unionen finns som storhet, upphör också pengar att ha ett värde och den europeiska unionen att vara något konkret. De fanns endast som föreställningar.

* * *

Harari uppehåller sig också mycket vid begreppet "humanism". Med detta avser han något betydligt bredare än vad vi till exempel uppfattar som "sekulärhumanism".

Snarare verkar han åsyfta idékomplexet att sätta människan och inte minst hennes upplevelser i centrum, och detta ser han som en central idé i moderniteten: att människans upplevelse blir det centrala, inte diktat ovanifrån.

På samma sätt använder Harari begreppet religion i mycket bred betydelse. Religion blir hans beteckning av tro inte enbart på gudar, utan även på tro på icke-faktiska berättelser överlag.

Därmed kan såväl liberalism som nazism och kommunism ställas i samma kolumn, då som sekulära religioner. Det vill säga ideologier som har någon form av icke-faktisk berättelse i grunden: tron på individen, tron på kollektivismen, tron på rasideologien: alla tre ser han dock som humanistiska religioner, nämligen ideologier som sätter människan och hennes upplevelser i centrum, snarare än en eller flera gudar.

För gammal form av religion, som de abrahamitiska religionerna, ger han föga. Han argumenterar inte ens emot dem: de är helt enkelt passé, de är förlorare, och i den mån de fortfarande existerar agerar de reaktivt och inte lägre aktivt. Harari skriver:
"Mer än ett århundrade efter att Nietzsche dödförklarade honom verkar Gud göra comeback. Men det är en illusion. Gud är faktiskt död – det bara tar en stund att skaffa undan liket."
Men i de gamla religionernas ställe har alltså andra meningsbärande fiktioner kommit istället.

* * *

Harari skriver en förförande effektiv prosa, där han ständigt belägger sina tankar med illustrerande exempel och refererar till spjutspetsforskning, inte sällan inom biologi.

Det blir förvisso en aning yvigt, dock utan att bli pladdrigt. Men boken hade nog vunnit på att koncentreras ännu mer. Att Harari är mycket bekväm med stora tankar och stora perspektiv är uppenbart: han rör sig ledigt mellan savannens homo sapiens och framtidens möjliga homo deus. Exempel anförs likaväl från Googles verksamhet som från politisk historia.

Personligen vet jag inte i vilken grad jag övertygas av Hararis argument. Men att han har många poänger är otvivelaktigt. Att tekniken kommer att fortsätta att utvecklas och göra framsteg man i dag har svårt att föreställa sig är sannolikt. Huruvida det på sikt kommer att leda till homo sapiens detronisering återstår att se, även om Harari övertygande skriver:
"Föreställningen att människor alltid kommer att ha någon unik förmåga som är utom räckhåll för icke-medvetna algoritmer är rent önsketänkande."
Om det är skrämmande eller utmanande eller lugnande, ja, det finns det nog olika uppfattningar om.
– – –
Homo Deus: En kort historik över morgondagen, Yuval Noah Harari. Övers. Joachim Retzlaff. Natur & Kultur 2017. E-bok: Axiell Media 2017. ISBN: 978-91-27-1580-5.

torsdag 14 september 2017

Bokrecension: Det germanska spåret | Lars Lönnroth

Del av Rökstenen. 800-tal.
Det germanska spåret: En västerländsk litteraturtradition från Tacitus till Tolkien är skriven av Lars Lönnroth (f. 1935), professor emeritus i litteraturvetenskap.

Boken utkom första gången 2017, och jag har läst e-boksutgåvan.

* * *

Jag är mycket förtjust i den fornnordiska kultursfären. De gamla texterna – Eddadikterna, de isländska sagorna – gör ett starkt intryck på mig: kargheten och knappheten producerar fortfarande en klar klang som förmår att gå ända in i bröstet.

De norröna texterna är en del av det som Lars Lönnroth kallar det germanska spåret och som han ger en översikt av i sin bok med detta namn. Han följer de germanska folkens avtryck i litteraturen från det att de skönjes hos Tacitus i antiken, intill de germanska berättelsernas avtryck i vår moderna kultur.

Lönnroth besitter oöverblickbara kunskaper i ämnet, insamlade under en hel akademisk karriär; avgränsning till det mest centrala inom ett område så förgrenat och mångfacetterat utan att tillåta sig utvikningar kan inte varit alldeles lätt, men han lyckas exceptionellt väl.

Det germanska spåret är tydlig, stilsäker och lättillgänglig. Tydlig som kartan i en turistguide för resande på främmande mark lotsar Lönnroth genom boken läsaren igenom de stora berättelserna, de stora idéströmningarna, pekar ut blindskären och visar på de stora djupen.

Särskilt tar jag ad notam den poängen av Lönnroth att texter som de norröna sagorna och Eddan själv är kraftigt påverkade av kristendomens inflytande.

När vi läser Eddan eller någon av sagorna bör vi akta oss för att tro att det vi läser självklart är genuint hedniskt material. Visst finns det hedniska många gånger där. Men alla berättelser och dikter är processade genom kristna skrivverkstäder, med allt vad det innebär av möjligt omformande. Och vissa av texterna tillkom sannolikt rentav direkt vid skrivpulpeten vid något isländskt kloster.

* * *

Germanerna var aldrig ett enhetligt folk. Inte under antiken. Inte nu. Men begreppet germansk äger ändå sin relevans, hur skadat det än blivit av nazisternas våldtäkt av hela ämnesområdet. Men då främst som etikett på en språkgrupp och måhända på de egenheter som ur diktsynpunkt uppstått inom språkgruppen.

Man märker nämligen till exempel hur vissa typer av versmått varit levande under lång tid, hur man hellre föredragit allitterationer och inrim än senare klassiska slutrim. Man märker av den berömda kärvheten i uttryckssättet. Och man märker de så kallade kenningarnas omskrivningar snarare än metaforer.

* * *

Lönnroth avslutar sin exposé hos Tolkien och fantasyvärlden. I Tolkiens Midgård ser han det germanska spåret, om än uppblandat med andra kulturelement. Även om jag själv hittills inte fastnat för just Tolkien, så menar jag att det germanska spåret är väl värt att utforska, gärna bortom nationalromantikens muntra vikingar och långt bortom Blut und Boden-tänkande.

Varför inte ända borta i de gamla texterna, som i några fall gjorts ungdomligt vitala igen genom samme Lönnroths översättningar: Eddan förra året, Njals saga ännu några år tillbaka i tiden, och Isländska mytsagor dessförinnan? Och framför allt: varför inte skaffa sig en ordentlig introduktion till hela ämnesområdet genom att läsa Det germanska spåret?
– – –
Det germanska spåret: En västerländsk litteraturtradition från Tacitus till Tolkien, Lars Lönnroth. Natur & Kultur 2017. Ebok, Axiell Media 2017. ISBN: 978-91-27-15164-2.

tisdag 12 september 2017

Bokrecension: Litteraturens örtagårdsmästare | Per I. Gedin

Karl Otto Bonnier
Litteraturens örtagårdsmästare: Karl Otto Bonnier och hans tid är skriven av bokförläggaren och författaren Per I. Gedin (f. 1928).

Boken kom ut första gången 2003. Jag har läst e-boksutgåvan från 2015.

* * *

I Litteraturens örtagårdsmästare är förvisso Karl Otto Bonnier (1846-1941) navet i berättelsen.

Men biografin är mer än historien om människan Karl Otto Bonnier. Det är också historien om det förlag han var så nära knuten till, att det ibland är svårt att se var Karl Otto Bonnier upphör och Albert Bonniers bokförlag börjar. Där arbetade han först under sin fader, grundaren, och sist med hjälp av tre av sina söner.

Och inte nog med det. Förutom att berätta om Karl Otto Bonnier och hans förlag, berättar Per I. Gedin från denna utgångspunkt om den svenska litteraturen och dess författare; nästan alla av de stora författarna i samtiden har med Bonniers förlag att göra. Från Strindberg till Karin Boye, från Oscar Levertin och Gustaf Fröding och Verner von Heidenstam till de flesta proletärförfattarna och åtskilliga av modernisterna.

Så blir berättelsen om Karl Otto Bonnier också en berättelse om de människor han mötte genom sin förlagsverksamhet: deras utveckling, deras böcker, deras ofta påfallande ekonomiska nöd.

Men Litteraturens örtagårdsmästare spanar inte bara utåt, utan även inåt, in i den Bonnierska familjens personliga sfär, inte minst möjliggjort genom författarens obegränsade tillgång till familjens arkiv, där privata brev förvaras.

Gedin behandlar Bonnier med respekt, men inte krypande. Det är inget idealiserande porträtt, utan ett realistiskt som målas. Där finns spänningarna med: Karl Ottos stundtals distanserade relation till barnen, och bråken mellan främst sönerna Tor, Åke och Kaj på förlaget mot slutet av Karl Ottos liv, och där fadern får försöka medla.

* * *

Ett viktigt kapitel är det om antisemtismen som familjen fick stå ut med. Först raljant men ständig, och senare, under den tyska nazismens uppgång, hätsk på ett särskilt vis. Det kan inte nog understrykas hur utbredd antisemitismen var i Sverige under förra seklets början.

Fastän familjen Bonnier, vars anfäder bott i Sverige sedan 1800-talets första hälft, upplevde sig som assimilerad höll man sig inte för god att smäda. Det verkar som antisemitismen särskilt bröt ytan när recensenter eller andra hade kritik mot någon utgiven bok. Men inte ens författare som utgavs på Bonniers var fria från antisemitism. Ja, Karl Otto Bonnier själv kunde uttrycka sig nedlåtande om östjudar.

Karl Otto Bonniers generella inställning var emellertid, beträffande de böcker som utgavs på förlaget, att inte censurera åsikter. Han kan tillråda strykningar och justeringar, men visar en påfallande tolerans i att ge ut texter som inte låg i linje med hans egna liberala politiska övertygelse.

* * *

Albert Bonnier, Karl Otto Bonniers far, hade skapat en gedigen plattform. Karl Otto Bonnier förvaltade sitt pund mycket väl: han blev med tiden extraordinärt förmögen genom sin utgivning och utvidgning av verksamheten. När han dog hade bokförlaget blivit en hel koncern.

Som nämnts lyckades förlaget till sig knyta nästan alla tidens stora författarskap, och även om Karl Otto inledningsvis kunde refusera författare, hände det inte sällan att han höll dem vid gott mod med rak kritik och kanske ekonomiskt understöd.

Ofta kunde han ge etablerade författare ekonomiska förskott om de hade det knapert. Han kunde också ge ut föga säljande volymer i hopp och tro om att författaren framöver skulle komma att skriva mer säljbara böcker.

* * *

Litteraturens örtagårdsmästare är mycket välskriven. Upplägget rör sig koncentriskt ut från Karl Otto Bonnier i vida, tematiska cirklar. Det finns en övergripande kronologisk ordning, som börjar med släktens historia och slutar med Karl Otto Bonniers död, men i mycket är ändå stoffet ämnesmässigt ordnat i de olika kapitlen.

Gedin lyckas också på ett mycket förtjänstfullt sätt hålla ihop en bok som kunde riskerat att bli spretig genom sitt rika innehåll och breda upplägg; nu känns tvärtom allt äga sin relevans som finns med, och bidrar till förståelsen av förlagets verksamhet och Karl Otto Bonniers person.

Bokens titel syftar på ett citat av Karl Otto Bonnier, om hans önskan att bli den unga litteraturens örtagårdsmästare. Och nog kan man säga att det är vad han i stor utsträckning blev. Han tuktade träden i sin örtagård, om jämförelsen tillåts, tuktade och vattnade och hjälpte till växt. Gedin skriver:
"Han gav ut de bästa och de flesta bra författarna, och om han missade åtskilliga i början, så kom de nästan alltid tillbaka."
Och så blev Bonniers en fullständigt central institution i det litterära Sverige, en förmedlare av litteratur från litteratörerna till litteraturläsarna.
– – –
Litteraturens örtagårdsmästare: Karl Otto Bonniers och hans tid, Per I. Gedin. Albert Bonniers förlag. 2003. E-bok 1.2, produktion Bonnierförlagen Digital 2015. ISBN: 978-91-0-013283-5.

söndag 10 september 2017

Bokrecension: Beowulf | Björn Collinder (övers.)

Grendel. J. R. Skelton (1909)
Beowulf är en anglosaxisk episk dikt. Dess författare är okänd. Jag har läst verket i svensk tolkning av Björn Collinder (1894-1983).

* * *

Det är intressant att fördjupa sig inte bara i Beowulfs innehåll, som påminner inte så lite om dess fornnordiska kusiner, utan också i dess tillkomsthistoria.

Man vet nämligen inte med någon exakthet när verket en gång skrevs ner, än mindre vem eller vilka som gjorde det. Berättelsen finns nedskriven i en enda bevarad handskrift, som dateras till omkring år 1000.

Handlingen utspelar sig emellertid på folkvandringstiden, i stor utsträckning på 500-talet. En del av personerna som nämns i sagan har med all sannolikhet verkligen funnits en gång, om än inte Beowulf själv.

Så hur gammal är historien som sådan? Har den traderats muntligt? Det lämnar jag åt filologerna att fortsätta debattera. En av de filologer som ägnat mycket tid åt Beowulf är J. R. R. Tolkien. Hans uppfattning var att verket bör ha kommit till på 700-talet.

I dag är det hursomhelst ett engelskt nationalepos, fastän det faktiskt utspelar sig nästan helt och hållet i Danmark och södra Sverige.

* * *

Beowulf själv är en uppburen krigare från Göternas rike. När han hör talas om att ett monster vid namn Grendel hemsöker danakungen Hrodgars sal far han till honom likt en germansk Herakles beredd att utföra ett storverk.

Beowulf lyckas mycket riktigt att döda Grendel, och detta utan tillhjälp av vapnen, blott med nävkraft. Han sliter armen av honom, och Grendel linkar döende därifrån. Men knappt har Beowulf hyllats färdigt för denna bedrift innan Grendels moder påföljande natt dyker upp i salen och dödar en karl.

Beowulf, som sov i ett annat hus, söker tillsammans med några krigare reda på detta andra monsters näste, som visar sig vara beläget på botten av en hemsk tjärn. Med svärd och allt hoppar Beowulf i vattnet, och efter att ha sjunkit under en dag når han målet. Där i Grendels moders nästa besegrar han monstret. Grendels egen döda kropp finns också där nere, och Beowulf halshugger den och tar huvudet med sig till Hrodgar.

Beowulf blir mycket hyllad och reser sedan hem till Göternas rike igen.

Nu kunde man kanske tänka att Beowulf fyllt sitt mått av monsterdödande. Men icke. När han blivit gammal börjar en drake hemsöka Götaland, efter att ha blivit bestulen på något av den forntidsskatt den vaktar. Åldrad uppsöker Beowulf med sina mannar platsen där draken håller till. Och tillsammans med en av sina krigare lyckas han dräpa också detta tredje monster, men till ett högt pris.

Beowulf blir svårt sårad under kampen och inte långt därefter dör han, kremeras och läggs i hög.

* * *

Beowulfeposet är delvis gåtfullt. Trådar i narrativet sträcker sig in i norrön sagotradition, men berättelsen står tryggt på egna ben. Sigurdslegenden, såsom den äldre Eddan berättar den är mer gåtfull, delvis för att den där återges i brottstycken. Beowulf är nästan helt bevarad, som en enda sammanhållen dikt om 3182 rader.

De tre monster som Beowulf nedkämpar under sitt liv fascinerar.

De två första monstren är av okänt slag: närmare beskrivningar av dem får vi inte, men tillräckligt för att förstå att de är fruktansvärda varelser. Och det sista monstret beskrivs som en traditionell elddrake.

Greppet att låta Grendels moder ha sin hemvist på botten av en tjärn, hemsökt av onda varelser, är vidare mycket effektfullt. Beowulf måste överträda en gräns som under normala omständigheter hade varit mänskligt omöjlig att överträda: en hel dag sjunker han mot botten för att komma till salen där nere. När han väl bryter ytan igen är bara hans närmaste män kvar: de andra har gett upp hoppet om hans överlevnad.

* * *

Beowulf utgör också en intressant blandning av hedniskt och kristet idéinnehåll. Gud tillropas ofta, och det relateras till äldre tid som hednisk. Men kvar finns den starka ödestron, som till exempel i följande rader:
   "Lätt är det icke
att fly för ödet —
   fast fresta duger —
ty en man måste gå
   till den mark som är redd,
som går tvångsvis i arv
   till allt som har själ,
till människors barn
   som bo på jorden:
där skall sedan hans stoft,
   stadfast på sin bädd,
sova efter festen."
Vidare betonas vikten av ära: att en man skall bevara och gärna utöka sin ära. Wiglaf, Beowulfs medarbetare, säger:
   "Döden är bättre
för varje vigman
   än vanfrejdat liv!"
Beowulf själv ökar sin ära genom sina framgångsrika kampfulla äventyr.

* * *

Beowulf saknar inte heller en påtaglig poetisk nerv. Hur allvarligt klingar till exempel inte följande beskrivning av ett likbål:
"Hisnande dödseld
   far högt emot molnen  —
det smattrar ur bålet;
   nu smälta skallar,
sår spricka ut,
   och det strömmar ur såren,
kroppen slits upp.
   Allt slukas av eldens
giriga käftar —
   de kämpar som stupat
av bägge folken;
   deras blomstring är slut."
Kremation var ju för övrigt något som från kyrklig sida kom att motarbetas: här talar rimligen seder från äldre tid.

* * *

Björn Collinder, lingvist och professor i finsk-ugriska språk, och bland annat översättare också av de båda Eddorna, har i Beowulf bevisat sig vara en framstående stilist.

Hur nära han ligger originalet undandrar sig min bedömning, men hans svenska tolkning är vacker, stundtals med inskjutna äldre ord som bara ökar känslan av att det som beskrivs i Beowulf hände för länge, länge sen.

Så det var ett rent nöje att läsa Beowulf, och jag hoppas kunna återkomma till den i framtiden, ty den lär tåla att läsas om – flera gånger.
– – –
Beowulf, Björn Collinder (övers.), Natur och Kultur 1959.

måndag 4 september 2017

Dikt: "Stark i sin oskuld" | Wilhelm von Braun

Wilhelm von Braun (1813-1860) är en i dag nästan bortglömd poet. Men på sin tid var han vida berömd. En av hans mest berömda dikter kom senare att omarbetas av Alice Tegnér och bli visan Mors lilla Olle. I von Brauns original heter den "Stark i sin oskuld". Den ska vara inspirerad av en verklig händelse och lyder som följer.

"Stark i sin oskuld" 
Liten pilt i fjällskog gick:
Rosig kind och änglablick,
Munnen röd som tufvans bär . . .
"Kors! hvad jag är ensam här!" — tänkte gossen. 
Och han stultade så späd
Mellan höga, mörka träd:
Moder hans i sätern var —
"Här är jag min egen karl" — tänkte gossen. 
Svarta djur nu kommo två,
Lufsandes, dit han sågs gå:
Stora, grymma, lurfviga —
"Jag fick sällskap, det var bra!" — tänkte gossen. 
"Men hvad är det för slags djur?
Den där stora tycks mig sur . . .
Om jag kunde fråga mor! —
Men det måste vara kor" — tänkte gossen. 
Och han gick dem glad emot,
Såg ej ögats mörka hot,
Såg ej hur de grina' till —
"Jag med dem nu leka vill" — tänkte gossen. 
Och emot den skarpa tand
Sträckte pilten liten hand:
Djuret lyfte då sin ram . . .
"Kors, hvad du är snäll och tam!" — sade gossen. 
Ett af djuren unge är,
Denne bjuder nu han bär
Ur sin skäppa: ungen åt —
"Ser man bara, det går åt" — tänkte sade gossen. 
Modern strax drog klorna in,
Ned hon tryckte ungen sin,
Lade, stilla, sig framför —
"Vänta, jag dig sällskap gör!" — sade gossen. 
Han på marken nu så säll
Kastar sig; mot moderns fäll
Lutar hufvudet hand där —
"Kors! så mjukt jag ligger här!" — sade gossen. 
Och han klappade och slog,
Och han lekte, och han drog
Uti djurets päls, så tjock —
"Du bra tålig är ändock!" — sade gossen. 
Slutligen af leken trött
Somnar liten pilt, så sött.
Nalle fromt på honom såg. —
Att i mammas knä han låg — drömde gossen. 
Snart han väcktes af ett skri:
Djuren flydde — allt förbi . . .
"Store Gud! du lefver än?"
"Mamma! du skrämt bort min vän" — klagar gossen.
Samlade dikter, vol. IV, Wilhelm von Braun. 
Adolf Bonniers förlag 1902. Sid. 195f.

söndag 3 september 2017

Bokrecension: The Island of Doctor Moreau | H. G. Wells

The Island of Doctor Moreau är en roman av H. G. Wells, först publicerad år 1896. Jag har läst Project Gutenbergs digitala version av boken.

* * *

Jag slås av att The Island of Doctor Moreau har något av samma avstamp som många av M. R. James berättelser i Ghost Stories of an Antiquary.

Den förra börjar nämligen med att en man i kvarlåtenskapen efter sin släkting, Edward Prendick, hittar ett manuskript där denne berättar om sina besynnerliga erfarenheter som skeppsbruten i Stilla havet.

Det börjar alltså med en skrift. Där har vi en likhet. Den andra likheten är att också nu står en bildad engelsk gentleman i centrum för handlingen, för av det slaget är Mr Prendick.

Vare det nu som det vill med detta.

Mr Prendick hamnar nämligen på en ö med sällsamma invånare. Där finns den excentriske Doctor Moreau, och där finns den alkoholiserade Montgomery, doktorns hjälpreda. Och där finns en uppsjö av besynnerliga människoliknande varelser.

Mr Prendick ville aldrig hamna på Moreaus ö. Det är omständigheterna som för honom dit och Doctor Moreau och Montgomery står plötsligt med en ovälkommen gäst som de enbart långsamt kan inviga i öns hemligheter.

* * *

The Island of Doctor Moreau ställer läsaren inför etiska dilemman dragna till sin spets.

Doctor Moreau visar sig nämligen ha som sysselsättning att utföra vivisektioner, alltså experimentella operationer på levande varelser. De levande varelserna är djur.

Alltså visar sig de märkliga människoliknande varelser som finns på ön efter ett tag inte alls vara människor: de är medicinskt modifierade djur, ibland blandade med varandra, som doktorn experimenterat på, ändrat hjärnorna på, ändrat kropparna på, för att få dem att bli människolika. Allt under extrema smärtor för djuren i fråga.

Men alltid är det något han inte blir riktigt nöjd med. Varelserna får då vandra fritt på ön, där de bildat en slags rudimentär kultur, injicerade av doktorn med grunden till en religion, i avsikt att hålla dem på plats.

Mr Prendick, som inte är främmande för vetenskapligt arbete, kämpar med insikten om vad doktorns utdragna experiment innebär för djuren. Framstegen är förvisso påtagliga: de flesta av dem verkar ha fått förmågan att tala, ehuru tankenivån inte är över mänsklig nivå. De bevarar drag av sin djuriskhet, drag som med tiden återkommer allt starkare.

* * *

Stilen i The Island of Doctor Moreau är strikt realistisk, om man tillåter premissen att doktorn är så kirurgiskt och medicinskt skicklig att operationerna på djuren kan utföras.

I övrigt kämpar Mr Prendick mot realiteterna på ön, samtidigt som han vill därifrån. Han måste balansera relationen mellan sig själv och doktorn och Montgomery: de ville ju aldrig ha honom där, men nu när han är där försöker de acceptera honom och långsamt inviga honom i kunskap om verksamheten.

Doktorn själv verkar se sig som en övermänniska, en vetenskapens pionjär. Han försvarar sina smärtfulla experiment:
"It may be that save in this little planet, this speck of cosmic dust, invisible long before the nearest star could be attained—it may be, I say, that nowhere else does this thing pain occur."
Smärta är för honom något ovidkommande, något evolutionärt arv, utan större nytta nu. En parantes, möjligen okänd i kosmos bortom denna jord.

* * *

Det är inte så att The Island of Doctor Moreau är vetenskapsfientlig. Snarare kan romanen fungera som en varnande röst: att i strävan efter framåtskridande i kunskap och förmåga inte glömma av empatin: empatin med alla kännande varelser.

Mr Prendick blir förstörd av sin vistelse på ön. När han omsider återkommer till civilisationen tvingas han att ta sin tillflykt till en enskild miljö på landsbygden. Överallt i London ser han i människorna de "Beast Folk" som han mött på ön: djur, men också något annat.

* * *

Man kan läsa in lärdomar i The Island of Doctor Moreau. De handlar om etik. De kan handla om religion. De kan handla om relationen mellan djur och människor. Men vi kan också konstatera att det också – helt enkelt – är en spännande historia med fantastiska inslag i en högst realistisk miljö.

H. G. Wells lyckas dessutom skapa stor sympati för Mr Prendick: han representerar i någon mån den vanliga människan som hamnar i en mycket ovanlig situation.

Ännu har mänskligheten inte skapat talande djur genom att mixtra med deras fysionomi och hjärnor. Men när vi står inför nya, stora framsteg inom vetenskapen, låt oss då minnas The Island of Doctor Moreau: att inte som doktorn mista blicken för empatin med varje kännande varelse.

Ty måhända är smärtkänslan något som bara existerar på vår jord. Likväl: de facto existerar den här — på vår jord. Och kan inte tänkas bort, hur hindrande den än må vara.
– – –
The Island of Doctor Moreau, H. G. Wells. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: Dagbok från Schweiz | Eyvind Johnson

Eyvind Johnson
Dagbok från Schweiz är skriven av Eyvind Johnson (1900-1976). Boken utgavs 1949.

* * *

Efter kriget reser författaren Eyvind Johnsson till Schweiz med sina två yngsta barn. De bor där  under två år, från sommaren 1947 till sommaren 1949. Ibland besöker Johnsons äldste son Tore dem.

Johnsons huvudsakliga syfte är att skriva. Under tiden där för han också en dagbok, till sin karaktär en samling artiklar, som publiceras i olika tidskrifter. Dessa texter ges sedan också ut i bokform, Dagbok från Schweiz. Flera av fotografierna som illustrerar boken är tagna av sonen Tore, som med tiden blev just fotograf.

Det är törhända få som läser Dagbok från Schweiz i dag. Jag hittade dock den smäckra lilla volymen på Röda korset i Jönköping och beslöt mig för att köpa den. Nu är den utläst. Och lättläst var den och stilistiskt säker.

Dagbok från Schweiz är att betrakta som en samling texter som blandar naturbetraktelser med fria tankar. På det stora hela ger den verkligen intryck av att vara en vindlande tankebok. Betraktelser över väldiga vidder går sömlöst över i vassa anmärkningar främst om Sovjets hantering av länder och folk. Men även andra anmärkningar ryms, som en om Svenska kyrkans tro, som jag citerade häromdagen.

Det är en demokratiälskande Eyvind Johnson som sökt upp Schweiz och från dess bergsbyar ser ut över världen, lika mycket som han lägger märke till de särskilda historiska händelser som inträffat just på platser i hans närhet.

När Johnson skriver sin dagbok har Nazityskland nyss besegrats och krossats. Demokratin har säkrats i västeuropa, men fortfarande ser han det statliga förtrycket som en våt filt över östeuropa. Det är honom uppenbarligen allt annat än bekvämt.

Själv gick ju under åren proletärförfattaren Johnsons politiska åskådning från socialism över anarkism till liberalism. Under andra världskriget var han starkt engagerad antinazist och motsatte sig neutralitetspolitiken.

* * *

Överlag ger texterna ett intryck av trötthet. Eller en njutningsfull letargi. Däri finns inga högstämda program eller världsförklaringar. Absolut ingen högfärd.

Men där finns berättelser om kastanjeträden, om svårigheterna att nå högt belägna byar, om sjöar, om städer. Och så de historiska förklaringarna. Och de förbisvepande kommentarerna om världsläget, liksom från långt avstånd. Det ligger något funderande över alltsammans. Alltid vackert skrivet. Ofta med ett antiklimax. En aning fragmentartat.

* * *

Eyvind Johnson hann publicera ett fyrtiotal böcker. Ett antal av dessa var reseböcker, såsom Dagbok från Schweiz. 1957 invaldes han i Svenska Akademien och 1974 tilldelades han nobelpriset i litteratur tillsammans med Harry Martinson. 1976 avled han.

Dagbok från Schweiz är det måhända få som läser i dag, som jag redan varit inne på. Men att läsa den erbjuder läsaren en omedelbar närhet till ett Europa som inte längre finns: ett Europa efter kriget, såsom det betraktades av en intellektuell författare. Den är också vilsam att läsa: stilens ostörda lugn närmar sig det meditativa. Därmed är boken inte föråldrad, om dess röst dock är en röst från en annan tid.
– – –
Dagbok från Schweiz, Eyvind Johnsson. Albert Bonniers förlag 1949. 292 sidor.

torsdag 31 augusti 2017

Bokrecension: Ghost Stories of an Antiquary | M. R. James

Ghost Stories of an Antiquary är skriven av den brittiske författaren och medeltidshistorikern Montague Rhodes (M. R.) James (1862-1936).

Samlingen utkom första gången 1904, även om enskilda berättelser tidigare publicerats i tidskrifter. Jag har läst Project Gutenbergs digitaliserade version av verket.

* * *

När jag häromdagen för första gången stötte på namnet M. R. James och fick veta att han skrev spökhistorier tänkte jag nog att det skulle röra sig om tämligen oförargliga historier: en brittisk akademiker som skrev ner spökhistorier till jul: hur hemska kunde de vara?

Jag misstog mig. Och erkänner det gärna.

De åtta berättelserna i Ghost Stories of an Antiquary är nämligen samtliga både välskrivna och kusliga på riktigt. James lyckas mycket väl med det som kanske får kallas navet i en bra spökhistoria: att skapa den där särskilda stämningen som gör att läsning av dem nattetid sker på egen risk.

Man kan säga att de flesta av historierna äger en liknande ram. Ramen består i att en brittisk gentleman och akademiker hittar eller studerar en äldre skrift, och vad som står i den leder huvudpersonen in i sammanhang där märkliga varelser lurar i mörkret, en grav kan öppnas inifrån eller en tavla bli levande. Som genuin bokälskare tilltalar fokuset på böcker mig starkt.

Fascinationen hos James för det skrivna ordets mystik är lätt att sätta i samband med en annan rysargenrens företrädare: H. P. Lovecraft, som mycket riktigt visar sig ha inspirerats av James.

* * *

En av spökhistorierna utspelar sig faktiskt i Västergötland. Den heter "Count Magnus", och det torde syfta på stormaktstidens Magnus Gabriel De la Gardie, även om han benämns Magnus De la Gardie i texten. Men så mycket mer än namnet och landet lånar den gamle adelsmannen inte åt James berättelse.

I historien kommer hur som helst en brittisk författare till Sverige för att skriva en reseskildring. Han besöker herrgården Råbäck för att studera några papper om familjen De la Gardie, och fascineras av den stränge gamle ägaren, som dessutom är begravd i ett appendix till den näraliggande kyrkan. — Fast ligger greven verkligen still i sin grav?

Herrgården Råbäck finns i verkligheten, och ligger utanför Götene. Den har ingenting med ätten De la Gardie att göra. Men en bra historia lyckas James få ihop ändå.

* * *

Förutom att förvånas över nivån av kuslighet i spökhistorierna kan man gott stanna upp inför det faktum att det händer att de har riktigt råa inslag: Ett ansikte slits av. Ett hjärta slits ut. Och det kontrasterar effektfullt mot de ofta  tillknäppta och en aning torra gentlemän som är huvudpersoner.

Ghost Stories of an Antiquary var M. R. James första samling spökhistorier. Den följdes av fler, som jag mer än gärna sätter tänderna i framöver.
– – –
Ghost Stories of an Antiquary, M. R. James. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

tisdag 29 augusti 2017

Bokrecension: Frankenstein | Mary Shelley

Genévesjön, Victor Frankensteins hemtrakt.
Frankenstein eller den moderne Prometeus (eng. Frankenstein; or, The Modern Prometheus) är en gotisk skräckroman skriven av Mary Shelley (1797-1851).

Boken utkom på engelska 1818. Jag har läst den i Bakhålls e-boksutgåva från 2013, i utmärkt översättning av Måns Winberg. Utgåvan är försedd med ett efterord av John-Henri Holmberg (f. 1949).

* * *

Den som för första gången läser Frankenstein kan bli förvånad. Romanen skiljer sig markant från populärvarianten av historien om dr Frankenstein och hans monster. Något som också John-Henri Holmberg påpekar i sitt efterord.

I romanen är Victor Frankenstein långt ifrån någon galen vetenskapsman som låser in sig i något slott eller som samlar likdelar på en kyrkogård i månskensljus. Han är en känslig och, visar det sig, begåvad ung man, som genom sitt eget snille och ansträngningar blir ett kemins underbarn, den vetenskap som faller honom mest på läppen.

På något vis – detaljerna redovisas inte, utöver att han använder "material" och sina kemiska instrument – lyckas Frankenstein skapa liv av död materia. Några blixtnedslag omtalas inte. Resultatet motsvarar emellertid inte de ivriga förväntningarna. Varelsen han skapat är så vämjeligt motbjudande, att Frankenstein helt enkelt springer på dörren.

Och därmed är första länken i en händelsekedja utlagd som skall leda till stort lidande för både monster, skapare och människor omkring dem.

Varelsen drar omkring på landsbygden och söker egentligen mest någon som kan hålla av honom: han är full av impulsiva känslor. Men när han närmar sig människorna kan de inte med honom: han är alltför motbjudande till utseendet. Det spelar ingen roll att varelsen uppenbarligen är mycket intelligent.

Då föds vreden i honom, och känslan av orättvisa, hatet. Han börjar förfölja sin skapare, som inte kan förmås att förbarma sig över sin skapelse. För att skada Frankenstein dödar varelsen dennes lillebror. Och när Frankenstein detta till trots omsider vägrar att uppfylla varelsens högsta åstundan: en kvinna, honom lik, som han kan fly mänskligheten tillsammans med, stegras varelsens passionerade raseri, och ingen i Frankensteins närhet går säker för den övermänniska som han skapat.

* * *

Frankenstein ger uppslag till intressanta samtal.

Som exempel skulle kunna anföras vilket ansvar en person som sätter ett liv till världen har rörande att visa omsorg om det.

Victor Frankenstein förstår snart vad människorna omkring honom inte kan veta något om: att det är hans egen skapelse som sprider död i hans närhet.

Hade det varit mer rätt av honom att trotsa sin avsky för att pacificera hotet, i enlighet med monstrets vilja skapa det en like, även efter att monstret följt sin vredesimpuls och dödat Frankensteins broder? Fastän det hade kunnat sätta än mer ondska i världen: ytterligare en övermänniska med potential att bli mänsklighetens fiende, som dessutom skulle möjliggöra för monsterrasen att föröka sig?

Nå, det är en etisk aspekt som kan vara värd att reflektera kring i samband med läsningen av Frankenstein.

* * *

Boken skrevs av Mary Shelley när hon var arton år gammal, i samband med att hon, hennes blivande make Percy Bysshe Shelley och några kamrater var i Schweiz. Somliga har antytt att maken torde haft ett finger med i spelet vid författandet, med det finns det inga konkreta belägg för. Som Holmberg påpekar i efterordet hade Shelley i åtskilliga år före Frankenstein vant sig vid att skriva: hon var en författande människa, helt enkelt.

Berättelsen utspelar sig någon gång under 1700-talet, gissningsvis dess senare del. Geografiskt spänner den över vida vidder: Schweiz, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, polarhavet. Shelley lägger sig vinn om att hålla berättelsen inom en realistisk ram: inga övernaturligheter förekommer, om man godtar premissen att Frankenstein lyckas skapa varelsen. Och själva berättelsen som sådan presenteras i brevform: en upptäcktsresandes brev till sin syster. Också det ett grepp som skänker realism.

Fokuset på känslor kan måhända vara en aning överväldigande för en läsare på 2000-talet, men är det något man tar med sig av det, så är det att nästan alla i berättelsen lider själsliga kval: Frankenstein själv, varelsen, människor i Frankensteins närhet.

Det är för mig svårt att känna egentlig sympati för någon inblandad huvudperson, men man kan uppleva desto större förståelse: Frankenstein som till varje pris försöker bära sin rädsla, sin ångest, sina samvetskval inom sig. Monstret som impulsdriven agerar övermåttan kraftfullt på det han känner.

Men en av de gestalter som verkar genuint sympatisk är Frankensteins barndomsvän och under en period hans följeslagare Henry Clerval, en drömmare som mest hela tiden hänförs av naturen och vad han för tillfället sysselsätter sig med. Över många av de andra vilar ett tung, mörkt vemod.

* * *

Frankenstein är en tung roman. Inte på så vis att den är lång eller på något vis seg, men den är känslomässigt tung att läsa. Vad man bevittnar är ju den en gång så lovande och vänlige Victor Frankensteins undergång. Till det adderas så monstrets lidande. Och de människors lidande som drabbas av Frankensteins skapelse. Det blir till en hel familjs Ragnarök.

Men håller boken än, nästan tvåhundra år efter dess första utgåva? Definitivt. Det som förmår röra läsarens eget känsloliv håller utan tvivel fortfarande.
– – –
Frankenstein eller den moderne Prometeus (eng. Frankenstein; or, The Modern Prometheus), Mary Shelley. Övers. Måns Winberg. Efterord: John-Henri Holmberg. Bakhåll 2013. E-bok: Elib 2013. ISBN: 978-91-7742-374-4.

måndag 28 augusti 2017

Citat: Eyvind Johnson om svensk kristendom

Under åren 1947-1949 var Eyvind Johnson (1900-1976) med sin familj bosatt i Schweiz. Från den tiden stammar boken Dagbok från Schweiz, vars avsnitt först publicerats som artiklar i tidskriften Vi.

Om kristendomen i Sverige skriver han i juni 1947 så här:
"Den kristendom man försöker intellektualisera i Sverige är ju i själva verket en halvhet, ett slags förfalskning. För antingen har man tro eller också har man inte. En lek bland yngre präster hemma — kanske även äldre — tycks vara att uppträda som om — och viska bakom handen: 'Jag accepterar ju inte allt — jag följer med forskningen. Jag tror bara så där i största allmänhet på nyttan av kristendomen', viskar de. 'Det etiska i den. Och sakramenten är ju vackra former, varför skulle vi avskaffa dem — och bönen är liksom bikten profylax.' Antyder, mumlar, yttrar de. 
Det är denna skevhet som innebär förfalskningen — som är en förfalskning just för att den är så medveten."
Dagbok från Schweiz, Eyvind Johnson.
Albert Bonniers förlag 1949. s. 30f.

Johnsons litterära karriär blev som bekant lysande. 1957 invaldes han i Svenska Akademien. 1974 fick han Nobelpriset i litteratur tillsammans med Harry Martinson.

fredag 25 augusti 2017

Bokrecension: Vathek | William Beckford

Vathek: An Arabian Tale är en gotisk kortroman skriven av William Beckford (1760-1844). Boken utgavs 1786 i engelsk översättning av Samuel Henley (1740-1815).

Jag har läst en digitaliserad version av en utgåva från 1849 med biografisk essay av William North.

* * *

William Beckford verkar ha varit en excentrisk herre. Han var – åtminstone tidvis – stormrik, kallades den rikaste ofrälse mannen i England, och var inbiten konstsamlare och resenär. Dessutom var han författare. Och något av en libertin. Han gick i landsflykt under ett antal år en tid efter att han offentligt anklagats för att ha en relation med en ung adelspojke.

Beckford var också känd för sitt byggande.

Han lät uppföra det nittio meter höga Fonthill Abbey, en byggnad som såg ut som en gotisk katedral, och där bodde han själv. Endast en gång skall han ha bjudit in middagsgäster. Efter att ha hamnat i ekonomiska svårigheter sålde han det fantastiska hemmet. Tre år senare kollapsade tornet, något som också inträffat två gånger förut. Den här gången återuppbyggdes det inte.

* * *

En av de böcker som gjort William Beckford känd är Vathek. Berättelsen skrevs på franska, men utgavs i engelsk översättning 1786, strax innan den utgavs i Frankrike.

Vathek är en gotisk sagohistoria stöpt i orientalisk form, och titelpersonen är också huvudpersonen: kalifen Vathek. Berättelsen utspelar sig på 800-talet, och är rikligt försedd med mörker, magi och märkliga varelser.

Någon form av sammanfattning kan vara på sin plats.

Vathek är den muslimska världens överdådige ledare. Han har låtit bygga ett väldigt torn, där det finns särskilda tillbyggnader där varje sinnets njutningar skall kunna mötas. I sin närhet har han även sin moder, den minst sagt obehagliga Carathis, snarast att likna vid en häxa.

I sjunde himlen avtalar en god ande med Muhammed att låta Vathek följa sin egen vilja, vart den än må leda honom. Så en dag kommer en indier till hovet, ohygglig att skåda, med fantastiska gåvor. Det blir början till kalifens undergång.

Det visar sig nämligen att indiern, Giaour, i själva verket är en ond ande, i tjänst hos demonfursten Eblis.

Giaour förmår kalifen att eftertrakta de rikedomar han kan erbjuda i underjorden. För att detta skall kunna ske, måste han lämna sin tro och utföra illdåd. Vathek, visserligen mycket intresserad av hägrande guld, är annars mest förtjust i bordets gåvor. Men påhejad av sin ondskefulla moder riktas på vindlande vägar kalifens fokus mot Giaours utfästelse. Han uppfyller Giaours krav:
"I require the blood of fifty of the most beautiful sons of thy viziers and great men, or neither can my thirst nor thy curiosity be satisfied."
Genom list lyckas Vathek kasta ner sina stormäns femtio vackraste gossar i en avgrund till den väntande Giaour där nere. En god ande skulle rädda dem, men det vet Vathek inget om.

Så fortsätter historien genom att Vathek börjar resa mot den plats där ingången till underjorden finns. På vägen förälskar han sig i en emirs dotter, Nouronihar, som trots att hon är bortlovad till sin unga kusin faller till föga för den mäktige kalifen och snart de hägrande gåvorna.

Efter att ha avvisat en god andes sista försök att förmå honom att vända om, inträder Vathek och Nouronihar i underjorden, möter Eblis, ser rikedomarna – men är samtidigt fördömda: inom kort skall deras hjärtan omslutas av en förtärande eld, och deras öde blir att för evigt vandra håglösa i en underjord så fylld av rikedomar.

Detta är några av huvuddragen i sagan.

Det finns gott om utvikningar; särskilt kalifen Vatheks moder Carathis utmålas i de hemskaste färger: hon framstår som en demon i människoform – en ond människa som obekymrat kan döda andra människor och tubbar sin son att eftersträva underjordens gåvor.

Vid sidan av kalifen själv är hon den gestalt i sagan som framträder tydligast: maktfullkomlig, girig, demonlik. Också hennes öde blir till sist att dväljas i underjorden, dit hon förs på befallning av sin son, innan denne tystnar och hans hjärta fattar eld.

* * *

Stämningen i Vathek är både sagoskimrande och mörk. Det mest fantastiska miljöbeskrivningar trängs i boken med grymhet och uppväckta gastar. Den sköna och barnsliga Nouronihar förblir inte den eteriska gestalt hon först utmålas som: hon sviker sin unge, än mer eteriske, kusin och följer kalifen utan motstånd: också hon blir ett offer för girigheten.

Vathek är som historia en produkt av romantiken. Den rymmer fantastik, väldiga byggnader, tillåter sig ingående beskrivningar av exotiska sinnesretelser som maträtter och blomster.

I enlighet med tidens vurm för det orientaliska är berättelsen mycket riktigt placerad i ett sedan länge förflutet i Mellanöstern, medan den - om den utspelat sig i Europa - lätt kunnat tänkas ha utspelat sig i ett gotiskt slott med en konung med vasaller som huvudpersoner, och utformad med hjälp av kristna begrepp istället för som här: muslimska.

Och i dag? Kan man läsa Vathek fortfarande? – Ja, det kan man gott.

Tidsavståndet till dess författande ökar dess exotiska dragningskraft och drar ytterligare ett lager av mystik över händelseförloppet, liksom det gammaldags språket ger en ännu högre halt av sagoskimmer till historien. Som vindlande, mörk saga är Vathek välbevarad.
– – –
Vathek: An Arabian Tale, William Beckford. London 1849. Med biografisk essay av William North. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.