onsdag 9 augusti 2017

Exkurs: Är religionsvetenskap oviktig?

I samtal och diskussioner möter jag ibland uppfattningar som kraftigt nedvärderar religionsvetenskapens relevans i samhället. Man menar att ämnet borde sortera under historia eller något annat ämne, alternativt kanske helt raderas, särskilt beträffande religionskunskap i skolan.

Det är uppfattningar jag inte håller med om.

I första hand verkar invändningarna handla om att religionsvetenskap är oviktigt eftersom någon gud eller några gudar inte anses existera.

Nåväl, det senare är också min uppfattning. Det gör emellertid inte religionsvetenskap förkastligt. Det är ju inte så, att religionsvetenskap i akademisk mening handlar om att bevisa några gudars existens; inte heller förutsätter den att några gudar existerar, oaktat att enskilda religionsvetare kan vara övertygade om det.

Vad det handlar om är istället att studera föreställningarna om gudar, de föreställningar som människor har eller har haft om det som ibland kallas och anses vara den yttersta verkligheten. I grund och botten handlar således religionsvetenskap inte om studiet av gudar i sig, utan om människors föreställningar om dem: religionsvetenskap är studiet av människors tankar och handlingar i relation till deras uppfattningar om gudar och det gudomliga.

* * *

För tillfället läser jag en intressant bok av Bo Eriksson som heter Monster: En världshistoria om det skrämmande. Det är en ingående översikt av hur människor genom historien tänkt sig monster. Naturligtvis tänker sig ingen – eller få – att monster av det slag som paraderar över sidorna i boken existerar. Boken utgår inte från att monster existerar, och syftet är inte att bevisa deras existens. Vad det handlar om är istället - precis som i frågan om religionsvetenskap - människors föreställningar.

Så att studera religionsvetenskap är i allt väsentligt att studera människor. Genom att studera människor lär vi oss mer om vad det innebär att vara människa och därmed förhoppningsvis även något om hur vi själva fungerar och varför vi fungerar som vi gör.

Det var det första.

För det andra hör inte religionsvetenskapen enbart hemma inom det historiska fältet.

Religionsvetenskap är i stor utsträckning tvärvetenskaplig. Beroende på ämnesfält krävs av den religionsvetenskaplige forskaren kompetens inte enbart om hur världen varit, utan också om hur den är. Miljarder människor är i dag religiösa i någon mening; att studera religion är därför också att studera vår samtid likväl som vår historia med de verktyg som finns till hands: filosofi, psykologi, sociologi, geografi, litteraturvetenskap, konst- och bildvetenskap, och allt vad som kan vara till hjälp för att bättre förstå människan i relation till religionen.

Genom att begränsa religionsvetenskapen eller religionskunskapen till ett ämne under till exempel historia, berövar man den dess mångfacetterade grundläggande väsen, som ofta måste spänna över många ämnesfält, och därför fungerar bäst som ett självständigt ämne som tar hjälp av andra discipliner allt efter behov.

Och för att åter ta upp tråden om samtidsrelevansen. Religion och religiösa uppfattningar kan i sekulariserade sammanhang uppfattas som något förlegat. Men genom att stramt säga att man inte behöver religionsvetenskapliga rön av den anledningen, är att beröva sig själv möjligheten att bättre förstå majoriteten av de människor som lever samtidigt med oss runtom i världen. Förstår vi varför andra människor utifrån sina religiösa uppfattningar tänker som de gör, agerar som de gör och talar som de gör, så förstår vi helt enkelt världen bättre.

Dessutom, för den som vill verka som effektiv religionskritiker finns få bättre argument, än de som kan hittas i religionsvetenskapliga sammanhang hos de människor som gjort det till sin livsuppgift att kartlägga och bättre förstå olika aspekter av religion och religiositet. På samma sätt som att få bättre argument kan hittas i politiska diskussioner, än de som kommer fram ur en djupgående kunskap om politiska ideologier, både deras historia, nutida användning och vad aspekter av politik som man kan tänka sig.

Nog är jag jävig i ett ämne som detta. Huvuddelen av min tid som student ägnade jag åt religionsvetenskapen. Men därigenom har jag också något lärt känna den och fått en grundläggande förståelse för dess relevans. De religionsvetenskapliga institutionerna är inte plantskolor för religiöst tänkande – åtminstone inte när de är som bäst – utan sammanhang för ett utökande av våra kunskaper om hur religion och religiositet fungerar, och därmed hur religion fungerar i vårt samhälle och inom människor.

Att tillägna sig sån kunskap kan inte vara oviktigt.

måndag 7 augusti 2017

Bokrecension: Kejsaren | Ragnar Svanström

Wilhelm II 1898, porträtt av
Friedrich August von Kaulbach.
Bild: Wikimedia Commons. Beskuren.
Kejsaren: En bok om Wilhelm II är skriven av historikern Ragnar Svanström (1904-1988). Boken utkom 1978.

* * *

Kejsaren är inte och försöker inte vara en komplett biografi över Wilhelm II, fastän Wilhelm II är bokens ämne. Snarare kan volymen kanske beskrivas som en biografi i fragment, som belyser delar av kejsarens liv och hans omgivning samt de intriger som utspelade sig omkring tronen.

Wilhelm II var son till en kejsare, sonson till en kejsare och dotterson till drottning Viktoria i England. Han kom till makten som tysk kejsare och preussisk konung 1888. Så mycket mer aristokratisk kan man knappast bli.

Men Svanström visar hur kejsaren livet igenom hade att ta hänsyn till starka schatteringar omkring sig, i en värld där minsta ordvändning kunde innebära diplomatiska förvecklingar.

Så Wilhelm II levde under utomordentlig press från olika håll. Det är därför inte konstigt att hans nerver ibland gjorde sig påminda. Oaktat detta förefaller han varit en frispråkig man, oändligt medveten om sin egen betydelse.

Han var konservativ nationalist i ett rike där även andra röster kunde börja höras: röster från vänster och från satiriker. Och så var han militarist. Hans älsklingsprojekt var ett utökande av flottstyrkan, för att kunna utmana Storbritannien på allvar om herraväldet till havs. Och trots sina engelska rötter stod han ofta hätsk gentemot England och inte minst gentemot sin kusin kung Edward VII.

* * *

Svanström väljer att ge blixtbelysning åt olika delar av kejsarens liv och omgivning. Det kan handla om sådant som tiden för tronbestigningen, om hans gemål Auguste Viktoria, om hans agerande under första världskriget och exilen efter abdikationen i Holland.

Det är lärt, väl valt och upplysande. Språket är utsökt.

Även om Wilhelm II är svårgriplig lyckas Svanström skapa en bild av hur han var som person, och manar fram mannen bakom de väldiga talen han höll. Då anar vi en rastlös och ömtålig karl, mån som sitt lands ära och känslig för det som kränker riket, en man av stora ord men som inte är oförmögen att byta uppfattningar.

Särskilt griper mig Wilhelm II:s liv efter att han tvingats abdikera i slutet av första världskriget. Ex-kejsaren tar då residens i Doorn, Nederländerna. Där lever han i ett mycket mer blygsamt slott än vad han varit van vid i drygt två decennier, i ständigt hopp om att tyskarna skall återta honom som statsöverhuvud.

* * *

Kejsaren är en utmärkt bok att läsa för att stifta bekantskap med Wilhelm II, kejsare av Tyskland och kung av Preussen. Boken är välillustrerad och tar upp många intressanta aspekter av kejsarens liv och omgivning.

Wilhelm II:s inre liv kan följas, inte minst genom de personliga marginalanteckningar han hade för vana att skriva i de dokument som förelades honom, där de återspeglar hans reaktioner inför det skrivna. Utöver det har dagboksanteckningar och andra noteringar varit Svanström till god hjälp för att släppa läsaren in i Wilhelms liv och närmaste krets.

Sammanfattningsvis får Wilhelm sägas ha spelat rollen av en gestalt i en grekisk tragedi: hans kejsardöme gled honom ur händerna, folket vände honom ryggen, och senare delen av sitt liv fick han tillbringa i landsflykt.
– – –
Kejsaren: En bok om Wilhelm II, Ragnar Svanström. P. A. Norstedt & Söners Förlag 1978. ISBN: 91-1-783022-2. 339 sidor.

måndag 31 juli 2017

Bokrecension: Från Fronten i väster | Sven Hedin

Antwerpen 1914. Sven Hedin besökte staden strax efter att tyskarna intagit staden. (Beskuren)
Bild: Wikimedia Commons
Från Fronten i väster är skriven av Sven Hedin (1865-1952), upptäcktsresande, författare, akademiledamot, filosofie doktor. Boken utkom 1915.

* * *

På hösten 1914 for den då mycket berömde svenske upptäcktsresanden Sven Hedin på eget initiativ till västfronten. Han kommer att förbli i närheten av den framryckande tyska armén under knappt två månader.

Hans avsikt är att skaffa sig egna erfarenheter av den tyska krigföringen och situationen vid fronten och att av sina erfarenheter skapa en resebok som beskriver tyskarnas förehavanden på västfronten.

Makalöst nog lyckas han skriva en åttahundra sidor tjock bok, fylld med hundratals egentagna bilder, flera kartor, samt några skisser, och få ut den redan i början av år 1915. Boken kom att ges ut på svenska, men översattes även till tyska och kom tyska frontsoldaterna till del.

Sven Hedin var en mycket tyskvänlig man. För honom består första världskriget i den germanska folkstammens självförsvar mot främst engelsmännen och ryssarna. Själv hade han studerat i Tyskland och där också avlagt sin doktorsexamen. Han är väl bekant med åtskilliga högt uppsatta tyskar, många av dem möter han under sina resor utmed fronten.

Det är alltså fråga om ett tyskchauvinistiskt verk, som inte försitter några chanser att slå ner på det engelska styret eller lögner i den engelska propagandan om tyskarnas barbari. Frankrike talar han däremot i allmänhet gott om.

Hedin står på andra sidan av detta spektrum: för honom framstår varje tysk som en högst hyvens gosse, som med leende på läpparna och en vilja av järn kastar sig i elden för att försvara nation och hembygd och kejsare. En kejsare som han under resan två gånger träffar, en kejsare som givetvis mycket väl känner till den tyskvänlige svenske upptäcktsresanden.

* * *

Under sina månader i Tyskland, Frankrike och Belgien hinner Hedin besöka frontavsnitt, prata med tyska soldater och franska, belgiska och engelska krigsfångar. Han diskuterar och dinerar med tyska officerare som ofta är tyska aristokrater: kanske en friherre, en hertig, en prins.

Särskilt intresserar han sig synbarligen för hur sjukvården fungerar: den fungerar, konstaterar han, alldeles utmärkt, inte minst krigsfångarna åtnjuter förträfflig vård innan de skickas till läger i Tyskland.

Det är påtagligt hur likgiltig Hedin är inför det direkta lidandet och döden. Jag drar slutsatsen att målet överskuggar allt annat: det han ser som Tysklands kamp för överlevnad, för vilka inga offer är för omfattande, inget blod kan rinna för rikligt.

Alltsomoftast företar han resorna mellan de olika destinationerna medelst bilar, som ställs till hans förfogande med chaufför och kanske en vakt. När de passerar vaktposter synes många bli hänförda över sin berömda gästs närvaro. Så kan det naturligtvis mycket väl ha varit. Hedin var ingen okänd man.

I stor detalj beskriver han resan från by till by, dag till dag. En kamera införskaffar han och kompletterar skildringarna med många fotografier av soldater, fångar, förstörda byggnader och militärt intressanta installationer.

* * *

Det vore naturligtvis omöjligt att i dag ge ut en bok som Från Fronten i väster. Rasismen påtaglig och självklar i skildringen. Världen har dramatiskt förändrats och idéer som var självklara och okontroversiella då, är sunkiga och förlegade i dag.

Men med det sagt bör det inte förbigås att Hedin är en mycket skicklig författare. Han skriver levande och med en exemplarisk meningsbyggnad, och visst är hans tyskar heroiska gestalter, men han åstadkommer påtagligt skickligt utförda porträtt av dessa. Man kan inte ta ifrån Sven Hedin hans talang som skriftställare.

Det skriftställeriet skulle under hans levnad resultera i många böcker. Ja, inte långt efter att Från Fronten i väster kommit ut, beger sig Sven Hedin ut på en ny resa, denna gång till östfronten. Också utifrån där gjorde iakttagelser producerar han en resebok, denna gång på över 950 sidor och med än fler fotografier. Sven Hedin var helt enkelt infernaliskt produktiv skribent, som lyckades kombinera förmågan att skriva utförligt med förmågan att skriva bra.

* * *

Sven Hedin var känd för sin tyskvänlighet. Efter att tyskvänligheten också hållit i sig under andra världskriget hamnade han i vanrykte under de återstående åren av sitt liv. Tyskvänligheten har väl i dag helt överskuggat hans litterära produktion och hans långa upptäcktsresor till vita fläckar på kartan i det inre av Asien. I den mån han alls är ihågkommen.

Så efter läsningen av Från Fronten i väster måste man vara tvehågsen.

Man gör halt inför den osande chauvinismen, men tillerkänner Sven Hedin samtidigt storartad begåvning vad gäller formuleringskonsten. I sig blir boken ett vittnesbörd dels om kriget, men dels också om hur den tyskvänliga opinionsbildningen kom till uttryck hos en man som personligen, om än i privilegierad position, sett kartescher explodera i sin närhet och hört tyska batterier avfyras.

Sven Hedin är en problematisk gestalt att förhålla sig till, men fortfarande läsvärd. Från Fronten i väster är hursomhelst ett intressant tidsdokument.
– – –
Från Fronten i väster, Sven Hedin. Albert Bonniers förlag 1915. 801 sidor.

lördag 29 juli 2017

Återbesök: Handbok i livets konst | Epiktetos

Efter några år återvänder jag till Epiktetos och hans nätta skrift Handbok i livet konst. Detta efter att jag häromdagen läst Marcus Aurelius Självbetraktelser. Aurelius stod ju i samma åskådningsskola som Epiktetos och påverkades av denne, även om de båda herrarnas inställning förefaller mig äga olika nyanser.

Stoicismen fascinerar hursomhelst. Såsom den bevarats i Epiktetos och Marcus Aurelius ord är den inte främst en filosofi bestående av abstraktioner, utan tvärtom en systematiserad form av levnadsvisdom, en lära om hur man lämpligen bör leva om man vill undvika oro och smärta.

Jag tror inte att stoicismen är förlegad. Jag tror fortfarande att den kan hjälpa människor att leva sina liv lite lättare än de eljest hade gjort.

* * *

Men med det sagt står Epiktetos lära fram som en kärvare variant av stoicismen än Marcus Aurelius variant. Det är en lära för människor som är av järn eller vill bli till människor av järn. Inte för att det är något särskilt tilldragande i hårdheten i sig, utan för att göra sig oberoende av den yttre världens påverkan på dig skall bevara dig från både stötar och slag.

Och där kommer Epiktetos kärvhet fram så tydligt.

Kärnelement i hans stoicism är att orsaken till vår inre oro är de föreställningar om den yttre världen som vi gör oss. Att någon talar illa om oss får oss att lida, inte för att vårt rykte försämras därav, utan för att vi har föreställningen att ett försämrat rykte är något vi bör lida av. Problemet är alltså inte bakdantaren och hans ord, utan att vi uppfattar bakdantaren och hans ord som något som bör få oss att oroa oss eller känna smärta.

Nå, på den nivån äger förhållningssättet relevans. Men Epiktetos drar det långt. Som att en människa inte bör brytas ner om ens barn dör, för döden är en del av livet, och naturens gång kan vi ändå inte hindra. Därför bör vi inte ha föreställningen att att vi drabbats av något ont i och med barnets död: det har bara skett som i naturen sker.

Adderat till detta finns stoicismens fatalism: att det som sker i naturen sker är en sak. Determinismen föreskriver därtill att det som sker måste ske. Därigenom blir orsaken till inre oro än mindre: varför oroa sig över nåt man ändå inte kan påverka? Människan åligger det bara att styra sitt inre liv och sina föreställningar, så att det inre lugnet bevaras. Exakt hur en sådan styrning kan vara möjlig i en deterministisk värld kan vi kanske lämna därhän: emfasen ligger hursomhelst på den inre världens balans för att motverka obalans i den yttre världen.

Jag har tidigare varit starkt negativ till Epiktetos. Min recension av Handbok i livets konst från 2011ger uttryck för det. I dag är jag inte lika negativ, även om jag inte kan bli hans efterföljare. Det betyder emellertid inte att jag avfärdar hans livsfilosofi i sin helhet: han kan lära människor att må bättre. Men må de då inte förlora sin mänsklighet och bli blott järn.
– – –
Handbok i livets konst, Epiktetos. Övers. Nino Runeberg. Björck & Börjesson 1963. 80 sidor.

måndag 24 juli 2017

Bokrecension: Självbetraktelser | Marcus Aurelius

Likt en kula inom dig kan själen
förbli oberörd av alla yttre stormar.
Självbetraktelser är skriven av Marcus Aurelius (121-180), romersk kejsare.

Jag har läst Sjösala förlags nyutgåva av boken från 2017, i översättning av Ellen Wester, bearbetad av Daniel Martinez, och med ett förord av Sven-Eric Liedman.

* * *

Marcus Aurelius Självbetraktelser är något enastående i världslitteraturen. Enklast kan boken kanske beskrivas som en antik självhjälpsbok. Annars kan den beskrivas som en praktisk lärobok i stoicismens ideal.

Men det som gör den särskilt enastående, är hur väl den stått sig genom seklerna. Fortfarande i dag, långt efter att kejsaren i fält skrev ner sina betraktelser och senare blivit stoft och dimma, förmår skriften kraftfullt tala till och trösta människor. Inte minst erfar jag själv det vid läsningen. Lärdomar man drar av kejsarens livsfilosofi kan mildra ångest, ge perspektiv på den mänskliga tillvaron, lindra oro för döden, hjälpa människan att leva ett liv i samhället.

Det är därför en välgärning att Sjösala förlag låtit ge ut en ny, utomordentligt vacker, upplaga av Självbetraktelser. Översättningen är gammal, men moderniserad. Ursprungligen gjordes tolkningen till svenska av Ellen Wester (1873-1930).

Jag hoppas dock att några extra korrekturläsningar genomförs inför nya upplagor (må de bli många!), ty dessvärre dras förstaupplagan med en del inslag av väl hårdhänt bearbetning eller av korrekturfel. Som i exemplet från tolfte avdelningen, stycke 22. Där står det i originalöversättningen som följer:
"Undanröj alltså föreställningen, och liksom seglaren, då han svängt om udden, kommer du in i en lugn, spegelklar vik."
Men i denna upplaga har betydelsen blivit motsatsen:
"Undanröj alltså föreställningen att du, precis som om seglaren när han svängt om udden, kommer in i en lugn, spegelklar vik."
En modernisering bör förtydliga, inte fördunkla.

* * *

Självbetraktelser syftar till att utrusta läsaren med tankar som förmår henne att genomleva livet på ett lugnt och lyckligt vis.

Ofta är råden mycket påtagliga. Målet är att människan ska kunna möta alla ödets skiftningar med ett upphöjt lugnt, medveten om att allt som sker måste ske. Hon skall också, som den samhällsvarelse hon måste vara, arbeta på att nedmontera all fåfänga och oro inför vad andra människor tycker.

Dygder i form av plikttrogenhet, sanningskärlek och kärlek till medmänniskan ska guida henne, intill dess att de beståndsdelar som sammanfogats för att bilda henne återigen upplöses. Ty allt är förändring.

Marcus Aurelius och stoikerna förespråkar inte epikuréernas tillbakadragenhet från det allmänna. Tvärtom är det i det allmänna och till det allmännas tjänst idealmänniskan befinner sig och arbetar. I sig, likt en kula, skall dock hennes själ, oberörd av yttre stormar, vila stilla och oantastbar av allt yttre.

Naturligtvis finns mycket i Självbetraktelser som stöter en ateist för pannan. Där finns en hel del metafysik som jag inte kan acceptera. Och där jag förvisso accepterar determinismen, kan jag inte gå med på en teleologisk determinism: att det som sker inte bara sker för att det måste ske, utan också sker för att det är bestämt att så skall ske.

Gudarna är frekvent omnämnda och bortom dem anar man en yttersta gudomskraft. Visst ger Marcus Aurelius också utrymme åt tankarna att allt är atomer och att intet finns efter döden och att inga gudar finns. Men det är tankar som han förkastar. Men det är ändå intressant att sådana idéer helt tydligt finns i hans tankevärld.

* * *

Självbetraktelser är en bok man läser med behållning.

Det är frestande att fundera på hur västvärlden tett sig om tankar som kejsarens fått råda och predikas i tvåtusen år istället för de tankar som Paulus från Tarsos spridde runt Medelhavet. Vi hade då fått höra ideal predikas om förnuftets överhöghet, om inre frid genom egna förhållningssätt till tillvaron, om vikten för människan att följa sin natur.

Det hade kanske inte varit så tokigt.
– – –
Självbetraktelser, Marcus Aurelius. Övers. Ellen Wester, bearbetad av Daniel Martinez. Sjösala förlag 2017. ISBN: 978-91-87193-25-5. 144 sidor.

torsdag 13 juli 2017

Bokrecension: Resa till Tyskland och Polen 1916 | Fredrik Böök

Resa till Tyskland och Polen 1916 är skriven av litteraturkritikern och kulturpersonligheten Fredrik Böök (1883-1961). Boken utkom första gången år 1916.

* * *

År 1916 reser Fredrik Böök omkring i Tyskland och Polen. Färden går gärna med bil. I sin samma år utgivna resebok berättar han om sina intryck.

Det går inte att missta sig på Bööks generellt välvilliga inställning till Tyskland. Han beskriver på snart sagt varje sida tyskarnas obrutna vilja, deras organisationsförmåga, deras förträfflighet. Första världskriget rasar, men i Bööks Tyskland är allt ganska bra, ehuru maten är lite knappare. Men till och med krigsinvaliderna verkar vara vid gott mod.

I det ockuperade och inte på länge självständiga Polen varifrån ryssarna nyss drivits bort uträttar tyskarna stordåd. Välvilliga tyska representanter skjutsar igång lantbruket och ägnar sig åt restaurering av förstörda städer.

Inga moln, eller endast få, syns på Bööks klara himmel.

* * *

Fascinerad är han vidare av de polska judarna, östjudarna, vilkas tillvaro han ägnar två särskilda kapitel. Han behandlar däri dem med en blandning av medlidande och nedlåtenhet. Antisemitiskt? Nja, åtminstone inte bekväm läsning.

Resa till Tyskland och Polen 1916 osar av den tyskvänlighet vars förlängning in under Tredje rikets dagar skulle leda till Bööks vanrykte tjugo år senare. Böök var då knappast nazist. Men hans uppenbara och ogrumlade beundran för Tyskland, synlig redan i denna bok, leder till att han inte ser på sitt älskade Tyskland i rosenskimrande kulörer. Redan här är grundlagd en kärlek som gärna undviker att yttra något egentligt negativt om tyskar eller Tyskland.

Hur då förhålla sig till en bok som Resa till Tyskland och Polen 1916? Jo, inte minst är den intressant som vittnesbörd om hur Tyskland kunde uppfattas av en del av kultureliten i Sverige vid denna tid, enkannerligen av Böök själv. De starka banden mellan Sverige och Tyskland läggs här bara.

Dessutom skriver Böök mycket bra. Visst, det är en aning pastoralt. Men stilkänslan är påtaglig. Gestaltningen av möten träffsäker. Det går lätt och ledigt att läsa Böök.

Och oaktat det protyska bias som finns skildrar han onekligen en verklig del av Tyskland: optimismen som ännu verkar ha funnits, kanske något av den tyska självuppfattningen. Dess välgörande inverkan på polsk utveckling är knappast inbillning. Så Bööks berättelse är nog inte förljugen, men jag skulle tro att den är selektiv.

Polen å sin sida skildras främst ur två aspekter. Dels som föremål för tyskars välvilja. Och dels som något genuint och fint, men primitivt.

* * *

Det har nu gått drygt ett sekel sedan Bööks resa i Tyskland och i Polen. Vi vet vad som hände sen. Att Polen skulle komma att bli en självständig nation inom några år kunde han nog inte föreställa sig från sin utkikspunkt. Att Tyskland skulle förlora kriget var nog honom lika otroligt.

Så blir Resa till Tyskland och Polen 1916 en intellektuell tyskväns ögonblicksskildringar av en nation i krig, en nation vars framtida utveckling han inte kan känna till. Men vars kraft han beundrar.
– – –
Resa till Tyskland och Polen 1916. Fredrik Böök. P. A. Norstedt & Söners förlag 1916. 177 sidor.

lördag 8 juli 2017

Bokrecension: Helt vanliga män | Christopher R. Browning

Helt vanliga män: Reservpolisbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen (eng. Ordinary men: Reserv Batallion 101 and the final solution in Poland) är skriven av den amerikanske historikern Christopher R. Browning (f. 1944).

Boken utgavs första gången 1992. Jag har läst den i svensk översättning av Inger Johansson, utgiven 2006.

* * *

Många böcker har skrivits om Nazityskland. Helt vanliga män torde vara en av de mer skakande av dessa. Den berättar nämligen inte uteslutande något om det förflutna, utan också om människans förmåga att utföra uppdrag som hämtade ur en mardröm.

Helt vanliga män fokuserar på en enskild reservpolisbataljons göranden, när den sänts österut för att medverka i den slutgiltiga lösningen: utrotandet av judarna i Europa.

Materialet som gör det möjligt att nalkas de omkring femhundra männen i bataljonen utgörs främst av förhörsprotokoll från 1960-talet, då 210 av de gamla reservpoliserna frågades ut. Det är ett material som naturligtvis minst sagt är vanskligt att förhålla sig till.

* * *

Det är skakande att läsa om hur dessa framförallt hamburgska män skjuter ihjäl tusentals judar och sänder tusentals till förintelseläger. Centralt i boken är att undersöka gärningsmännen: vad förmådde företrädesvis tyska arbetarkarlar att sätta pipan mot andra människors nackar och trycka av – gång på gång på gång?

Titeln förråder synen på dem: de var i mångt och mycket helt vanliga män, män med familjer hemma, med arbeten av olika slag, med en vardag som bröts när de uttogs som reservpoliser. Browning skärskådar deras beteenden när det fortfarande är skönjbart: hur vissa var villiga bödlar, hur andra mådde dåligt men ändå deltog, hur en och annan aktivt försökte undvika den blodiga tjänstgöringen.

Mellan 1942 och 1943 deltog bataljonen vid 38 000 arkebuseringar och 45 200 deporteringar till Treblinka. Detta är minimiantal, sammanställda av Browning. Den första arkebuseringsaktionen ägde rum i Jósefów i juli 1942, då 1500 personer sköts. I regel togs offren ut i skogen i mindre grupper, fick lägga sig på mage, och blev skjutna i nacken.

Browning visar hur en viss tillvänjning uppenbarligen skett.

Efter den första aktionen var mannarna betryckta. Inför aktionen när han gav sina instruktioner till manskapet lär major Wilhelm Trapp, 53 år gammal yrkespolis kallad "Pappa Trapp", ha gråtit. Men vid senare uppdrag utkristalliserades grupper: de som ville eller åtminstone kunde tänka sig att skjuta, och de som höll sig undan. Några personer drog sig undan uppdraget redan i Jósefów och kunde under major Trapps beskydd befrias, åtminstone vid denna tidpunkt.

Polisbataljonens uppdrag bestod dels i rena arkebuseringsuppdrag: massmord och massakrer.

De deltog också i så kallade judejakter i skogarna, tömningar av getton, inklusive skjutande av personer oförmögna att förflytta sig, och olika former av tjänstgöring vid deportationer av judar till Treblinka, till exempel vakttjänstgöring utmed marschvägen till järnvägsstationen.

* * *

Helt vanliga män består av två huvudblock.

Det första blocket rekonstruerar bataljonens verksamhet. Det andra blocket inventerar de olika förklaringsmodeller som använts för att försöka förklara hur vanliga tyska män kunde förmås och förmå sig att skjuta ihjäl andra människor i tusental och leda ännu fler till sin död.

Till Brownings stora företräden hör att hans prosa är lidelsefri och mycket nykter. Det är inte en förbannande predikan över gärningsmännen som läsaren tar del av, utan en mycket nykter och detaljerad framställning där vi steg för steg invigs i hur det gick till vid reservpolisbataljonens tjänstgöring och hur mannarna i densamma reagerade på sitt värv.

Det är upp till läsaren själv att förfäras, ja, att må dåligt, av det beskrivna.

* * *

Vad beträffar förklaringarna är de mångfaldiga.

Jag får intrycket att Browning själv företräder uppfattningen att svaret på frågan "varför?" inte nödvändigtvis är helt löst, men att man kan få delar av svaret genom en kombination av olika saker.

Grupptrycket är en sådan förklaring, oviljan att framstå som vek inför kamraterna. Orderlydnad är en annan, att följa auktoriteternas bud, att vara lojal, plikttrogen. Rasismen är ytterligare en: att tyskarna under lång tid marinerats i antisemitisk ideologi, även om reservpoliserna i bataljon 101 företrädesvis haft sina formande år före nazisternas maktövertagande.

Rasismen bidrar hur som helst till den avhumanisering av offren som underlättar deras likvidation.

Oavsett varför har vi dock faktum: helt vanliga män förmåddes med- eller motvilligt att döda tusentals och åter tusentals människor eller att skicka dem i döden. Frågan är inte om det kan hända: det har redan hänt.

Den avgrundsdjupa frågan dallrar under läsningen outsagd: vad är det som säger att inte vi hade agerat precis som reservpoliserna gjorde om vi var satta i samma omständigheter? Vad är det som säger att vi hade varit vaccinerade mot grupptrycket, hierarkin, rasismen: vaccinerade mot att trycka på avtryckaren?

Må vi aldrig hamna i en sådan situation att vår kapacitet i detta avseende prövas.
– – –
Helt vanliga män: Reservpolisbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen (eng. Ordinary men: Reserv Batallion 101 and the final solution in Poland), Christopher R. Browning. Övers. Inger Johansson. Norstedts 2006. ISBN: 91-1-301521-4. 282 sidor.

lördag 1 juli 2017

Bokrecension: Hellas' arv | Martin P:n Nilsson

Hellas' arv är skriven av filologen Martin P:n Nilsson (1874-1967), professor i klassisk fornkunskap och antikens historia. Boken utkom år 1928.

* * *

Hellas' arv består av sex radioföreläsningar av Martin P:n Nilsson.

Nu är jag ingen särdeles flitig radiolyssnare, men den nivå Persson Nilsson håller vad beträffar begrepp och faktiskt kunskapsmässigt innehåll torde vara ovanligt hög: föreläsningarna måste ställt rejäla krav på lyssnarens koncentration när det begav sig. Ja, de håller utan tvekan universitetsnivå, kanske motsvarande en introduktionskurs om det antika Greklands andliga liv.

För fokus i Hellas' arv ligger i stor utsträckning just på den andliga delen av tillvaron: konst, filosofi, intellektualism i form av grundläggande av vetenskaplighet, statskonst, individualism och mera. Mer specifikt handlar föredragen om följande ämnen: "Den religiösa friheten", "Litteratur och konst", "Tankens frihet", "Den politiska friheten", "Individens frigörelse" samt "Vetenskap och forskning".

Särskild hänsyn tas, som titeln antyder, till vad av grekiskt väsende som vi än idag bygger vidare på eller står under inflytande av.

Naturligtvis har gestalter som Sokrates, Platon och Aristoteles i boken sin givna plats. Men jag uppskattar att dessa inte ensamma får stå som  representanter för den grekiska filosofin, ej heller skänks sådan plats att de helt skymmer bort andra personers intellektuella betydelse under eran. Särskilt sofisterna, i deras roll som ifrågasättare av det hävdvunna, lyfts fram av P:n Nilsson.

* * *

Hellas' arv är gammal, men ger så långt jag kan bedöma en utmärkt översikt av de gamla grekernas tankevärld i koncentrat. Naturligtvis märks åldern i språket - hur klar prosan än är i sin tuktade ton - och inte skulle vi idag tala om ras som här sker, möjligen snarare kulturella särdrag, eller något sådant.

För egen del påminns jag genom läsningen om i vilken grad vi än idag står som arvtagare till det som en gång började spira och växa i de grekiska stadstaterna. För att nämna några saker: Det vetenskapliga betraktelsesättet. Demokratin, så klart. Filosofin. Och litteraturen, inte minst.

Men författaren blundar inte för det i grekiska tankesätt som utifrån våra andra perspektiv visat sig vara återvändsgränder, främst då astrologin. Möjligen hade en nyare framställning balanserat upp författarens på det stora hela ganska hyllande framställning genom att ge större utrymme åt avigsidorna vad beträffar antikens Grekland.

Men, som också författaren framhåller, bör man akta sig för att bedöma en annan tids företeelser utifrån vår egen tids företeelser. Det vore, vill jag mena, ett anakronistiskt sätt att nalkas det förflutna.

Hursomhelst är det nyttigt att få upp ögonen för att vår kultur har många och djupa rötter. Hellas' arv fungerar utmärkt som en introducerande ögonöppnare.
– – –
Hellas' arv, Martin P:n Nilsson. P. A. Norstedt & Söners Förlag 1928. 162 sidor.

torsdag 29 juni 2017

Bokrecension: Sten Sture den äldre | Sven Ulric Palme

S:t Göran och draken, Stockholms storkyrka. Beskuren.
Foto: Wikimedia Commons / Albert Jankowski.
Sten Sture den äldre är en biografi skriven av Sven Ulric Palme (1912-1977), docent, sedermera professor, i historia. Boken utkom 1950. Jag har läst en utgåva från 1968.

* * *

Riksföreståndaren Sten Sture d.ä. (ca. 1440-1503) är en man som står höljd i dunkel och skuggor, fastän han vid medeltidens slutskede under trettio år stod i en helt central position i det svenska riket. Han var då dess kanske mest inflytelserike och förmögne man.

Sven Ulric Palme strävar i sin klassiska biografi över riksföreståndaren efter att skingra en del av det som skyler Sten Sture för oss, och låta honom ta gestalt igen.

Det är ett imponerande arbete Palme genomfört.

Herr Sten, som vi inte har något säkert porträtt av och som vi inget har kvar efter som med säkerhet är skrivet av honom personligen, kan manas fram genom att Palme spårar hans handlingar, såsom de bevarats i det spröda och svårhanterliga källorna.

Palme visar på Sten Stures stora ekonomiska intressen, hans många godsköp, hans fallenhet för förhandlingar framom väpnad strid, fastän det senare inte var honom främmande. Framförallt visar Palme hur Sten Sture agerade utifrån ekonomiska bevekelsegrunder och en vilja att bevara, befästa och förmera sin makt. Inte, såsom det ofta utmålats, utifrån någon form av nationalistisk grund.

* * *

Sten Sture den äldre har nu en del år på nacken. Om rönen om Sten Sture förändrats sen dess tillkomst vet jag inte. I den arton år efter första upplagan utgivna utgåvan av boken som jag läst skriver Palme i ett efterord att senare forskning snarast bekräftat hans bild.

Men åldern visar sig också i det gammaldags språket, som redan vid utgivandet måste ha upplevts som påfallande konservativt. Men elegant är det, och precist likaså.

Efter läsningen av Sten Sture den äldre är riksföreståndaren fortfarande inte tydligt projicerad. De riktigt personliga dragen kommer vi inte längre åt, förutom kanske att han led av en ögonsjukdom och att han synes haft ett uppbrusande humör, kanske lite som sin systerson Gustav Vasa. Och det finns en möjlighet att riddarens drag på den samtida skulpturen S:t Göran och draken i Stockholms storkyrka äger en likhet med riksföreståndarens anlete.

Men Palme har genom sitt ingående studium, sina ingående källanalyser, förmått att ge biografins föremål konturer och drag som vittnar om en typisk medeltidsstorman begåvad med hänsynslöshet, agitatorisk förmåga och ett sinne för hur han skulle hålla sig i maktens toppskikt under en dramatisk tidsepok i svensk historia, då släkter stod mot släkter, och då den nordiska unionen knakade.
– – –
Sten Sture den äldre, Sven Ulric Palme. LTs förlag 1968. 303 sidor.

tisdag 27 juni 2017

Bokrecension: Färjan | Mats Strandberg

Färjan är en skräckroman skriven av Mats Strandberg (f. 1976). Boken utkom på Norstedts förlag 2015.

* * *

Nånstans fick Mats Strandberg en riktig snilleblixt. Snilleblixten bestod i miljön där hans skräckroman utspelar sig: en färja. Därigenom fick han tillgång till ett avskilt universum, där han kan låta vilka hemskheter som helst hända, utan inblandning från den yttre världen. Till och med mobiltelefonerna med deras potential att tillkalla hjälp blev han av med på det sättet: till havs är täckningen förskräckligt dålig.

Så när jag hörde talas om att det fanns en skräckroman som utspelade sig på en färja visste jag att jag ville läsa den. Till sist blev det av, ett tag efter att alla recensionerna strömmande in.

Färjan är en riktigt bra berättelse. Idén med Finlandsfärjan som stävar fram genom natten bäddar för det utmärkta som följer, och i Mats Strandbergs händer blir historien levande. Språket står i släktskap med Stephen Kings skrivkonst.

De nästan stereotypa gestalterna som befolkar fartyget blåser Strandberg liv i, så att de blir helt trovärdiga: de två kvinnorna, som dricker lite för mycket, är lite för högljudda, har lite för små kläder... den narcissistiska f.d. schlagersångaren som är en av underhållningsvärdarna ombord... den mycket ensamma kvinnan som lätt berusad på impuls köpt sig en biljett för att komma ut från lägenheten...

Färjan fylls av verkliga människor.

Till deras fasta former hör Strandbergs ovanligt goda förmåga att skriva dialoger. Bland det svåraste att skriva torde dialoger mellan barn vara. Men Strandbergs penna när det gäller de tolvåriga kusinerna Albin och Los konversationer är helt stilsäker, skenbart obekymrat, rentav.

* * *

Nåväl. Vi har alltså en färja som ska fara till Åbo och tillbaka på ett dygn. Vi har hundratals festsugna människor, varav ett antal av finns med som huvudpersoner i boken och än fler som bipersoner. Och så har vi två personer till, personer som är mycket äldre än de ser ut, mycket hungrigare än de verkar. En gosse och hans moder.

Med dem med i berättelsen förvandlas omsider romanen till något av en maritim korsning mellan True Blood och The Walking Dead.

* * *

Det är inte en lycklig historia, fastän Färjan strävar mot en upplösning där åtminstone några huvudpersoner förhoppningsvis fortfarande kan finnas i livet. Men vägen genom natten ledsagas av många dödsfall. Men inte bara det: mycket tragik i övrigt finns där också.

Strandberg drar sig sannerligen inte för att vara grym mot sina romanfigurer både i känslomässigt och bloddrypande fysiskt avseende. Och när historien väl når sitt slut, är det ett slut med nalkande, svarta ovädersmoln.

Så inte är Färjan en upplyftande bok, och inte vill den vara det heller. Men den lyckas definitivt med att skapa en atmosfär av obehag, en värld av människor och monster. Den är välskriven och håller ett bra tempo, ett tempo som möjligen kunnat bli något mer rappt om boken varit kanske femtio sidor kortare.

Färjan är ett utmärkt tillskott till genren vampyr- och zombieberättelser, och skulle dessutom säkert lämpa sig för filmatisering.
– – –
Färjan, Mats Strandberg. Norstedts 2015. ISBN: 978-91-1-306030-9. 476 sidor.

tisdag 13 juni 2017

Bokrecension: Skiljedomen | Menandros

Skiljedomen (gr. Epitrepontes) är en komedi skriven av Menandros (ca. 342/341 fvt – ca 291/290 fvt).

Jag har läst komedin i översättning av Emil Zilliacus (1878-1961), i en upplaga från 1943.

* * *

1907 gjordes ett häpnadsväckande fynd i Egypten.

I en kruka, funnen i resterna av ett senromerskt hus, hittade man fler än hundrafemtio papyrusrullar. Det visade sig vara en advokatfirmas arkiv. Gott så och ovärderligt! Men som skyddshölje över dessa hade man en gång använt manuskript av den antike grekiske författaren Menandros verk, bland annat Skiljedomen, ett aktstycke som i detta skick ansetts vara förlorat.

Så trädde en författare som tidigare endast varit känd i fragment fram i fylligare figur. Inte för att Skiljedomen, som det här rör, genom upptäckten klarat sig helskinnad: det saknas text i den, fastän senare fynd kompletterat det ursprungliga. Tillräckligt är emellertid bevarat för att man ska kunna förstå handlingen och ofta följa den utan avbrott i långa partier.

Emil Zilliacus ger sin förord till sin översättning av Skiljedomen en introduktion till Menandros, och förklarar hur han förnyade den antika grekiska komedin. Ja, Zilliacus kallar honom till och med ”vår moderna komedis anfader”.

I den nya komedin låg inte fokus så mycket på fantastiska händelser, övernaturligheter eller ens handlingen som sådan, får vi lära oss: i fokus för Menandros, berättar Zilliacus, låg själva karaktärsteckningen; han ger gestalterna djup. Komedierna har i hans tappning inte politisk udd, utan lever i sin egen värld. Det burleska har försvunnit, och istället är Menandros komedier nyktrare i sin framtoning.

* * *

Skiljedomen har en något invecklad handling. Zilliacus beskriver hur det vid uppförandet av komedin i antik tid förmodligen funnits en person närvarande som hade som funktion att förklara förhistorien och även något om vad som komma skulle.

Det kan kanske behövas.

Det som utspelar sig är i kort sammandrag det följande.

Charisos våldtar i samband med en kvinnofest Pamphile. De två gifter sig senare, utan att känna igen varandra. Pamphile har emellertid blivit gravid efter överfallet, och Charisos, som känner sig försmådd, börjar festa hårt och umgås med en hetär, fastän hans hjärta inte lämnar Pamphile.

Pamphile nedkommer med en son. Denne sätts ut i vildmarken tillsammans med bland annat en ring som Charisos tappat i samband med våldtäkten och som Pamphile tagit vara på. Gossen räddas av en kolare.

Och på slingriga vägar återbördas barnet till sin moder, varefter Charisos i en kedja av händelser också bringas till insikt om att det är hans barn. Charisos skäms och blir glad.

Naturligtvis stöter detta för pannan på en modern läsare; försoning efter en våldtäkt känns tämligen väsensfrämmande för vår kultur i dag. Men om man lyckas förhålla sig blott betraktande till detta inslag, så finner man, precis som Zilliacus sagt, att karaktärerna i pjäsen är skickligt frammanade.

Vi har den rumlande Charisos som inte vet riktigt hur han ska hantera sina känslor. Och så har vi hans hustru, den tillbakadragna och ödmjuka Pamphile. Vi har den sluge och munvige slaven Onesimus. Och den dundrande svärfadern till Charisos, nämligen Smikrines, som värnar om sin dotters väl. Och ännu fler.

* * *

Som alltid när jag läser skrifter från antiken fascinerar det mig mest att genom texterna, via översättaren, sättas i direktkontakt med en helt annan värld, med dess likheter med vår egen värld och dess olikheter: dess variationer på de olika möjligheter som finns att vara människa.

Nå, Skiljedomen utger sig inte för att skildra verkliga människor, men komedin är ändå ett eko av vad människor då och där med all sannolikhet gärna ville se och rimligen kände igen sig i.

Och nog kan vi känna igen oss än i dag i mycket av det som Menandros lade i sina skådespelares munnar för över 2300 år sedan.
– – –
Skiljedomen, Menandros. Övers. Emil Zilliacus. Hugo Gebers förlag 1943. 108 sidor.

Bokrecension: Kapare och pirater | Lars Ericson Wolke

Jean Bart besegrar en holländsk fregatt 1677, Yves Marie Le Gouaz (1806). Beskuren.
Bild: Rijksmuseum.
Kapare och pirater i Nordeuropa under 800 år: cirka 1050–1856 är skriven av Lars Ericson Wolke (f. 1957), professor i historia.

Boken utkom första gången 2014. Jag har läst en upplaga från 2015.

* * *

Kapare och pirater är en bok som framförallt handlar om kapare. Piraterna finns med i titeln och piratverksamhet nämns i boken, särskilt när kaperiet går över gränsen till det illegala. Men främst är detta en bok om den form av krigföring som kallas kaperi.

Kaperi fungerar på så vis, att en stat ger tillåtelse åt vissa fartyg att å statens vägnar kapa andra skepp, företrädesvis handelsskepp, som antingen tillhör fienden eller som möjligen tillhör neutrala länder som fraktar gods till eller från en fiendestat.

Efter att ett sådant handelsskepp uppbringats skall det föras in i hamn, där en särskild myndighet avgör om lasten och skeppet var tillåtet rov, så kallat gott pris, eller om det skall återlämnas till ägaren. Det kunde bli en synnerligen utdragen process.

Ericson Wolke visar hur kaperiet inte är något nytt. Han följer fenomenet genom tiden i sin brett uppslagna men detaljrika exposé över kaperiet under 800 år. Geografiskt ligger begränsningen till sådant som berör Nordeuropa.

Det säger sig självt att ett så brett upplagt ämne kan vara svårt att hålla ihop. Men jag vill hävda att Ericson Wolke lyckas ro det hela i hamn, även om jag ibland förvirras av kronologin.

* * *

Med i boken finns givetvis en sådan gestalt som Lars Gathenhielm, som Ericson Wolke för övrigt även ägnat en egen bok: Lasse i Gatan (1997/2006)

Men även de legendariska svenska aristokrat-piraterna Draken och Skytten finns med, odödliggjorda genom Viktor Rydbergs roman Fribytaren på Östersjön, som använder stoff från deras öden i sin berättelse.

Vi möter också vitaliebröderna som gjorde livet till sjöss osäkert under medeltiden, och får en särskild inblick i hur Gotland under lång tid blev ett favorittillhåll för flera kaparverksamma personer, såsom den avsatte kung Erik av Pommern och Sören Norby.

Och långt fler kaptener, amiraler, flottor, hamnar, fartyg och nationer passerar revy. Allt samverkar för att ge en helhetsbild över hur omtyckt kaperiet var som metod för att åvägabringa fienden ekonomiska förluster. Och i långliga tider synes våghalsiga människor sett en möjlighet till inkomst – och säkert äventyr – genom att ge sig in på statligt sanktionerad piratverksamhet.

* * *

Kaperiverksamheten är fokus och ämne för Kapare och pirater. Men på köpet får man en hel del allmän historia, när Ericson Wolke sätter in kaperiet i sitt historiska sammanhang. Det går inte att skriva kaperiets historia utan att samtidigt skriva de länders historia som ägnar sig åt kapningar.

Boken ger också åtskilliga uppslag till fördjupade studier, vilka torde underlättas av den gedigna litteraturlistan. Själv fastnar jag särskilt för Draken och Skytten, det vill säga Gustav Drake och Gustaf Adolf Skytte, och deras besynnerliga öde, då de ställde till med massmord till sjöss för att sedan i Skyttes fall arkebuseras och i Drakes fall gå i landsflykt, innan han faktiskt åter togs till nåder.

Och därtill har vi ju barbareskstaternas renodlade pirat- och utpressningsverksamhet i Medelhavet, som också drabbade nordiska sjöfarare. Det är också något jag skulle vilja fördjupa mig i.

* * *

Kapare och pirater är en populärhistorisk bok, som nog ändå kräver ett visst intresse för nautiska och militära ting av sin läsare. Detaljskärpan är hög och vittnar om författarens gedigna kunskaper.

Språket flyter i sin täthet väl, även om boken kanske behövt en genomskrivning till, för att komma ifrån en del märklig kommatering och i något fall en detaljdisposition som kan förvirra den ouppmärksamme.
– – –
Kapare och pirater i Nordeuropa under 800 år: cirka 1050–1856, Lars Ericson Wolke. Historiska Media 2015. ISBN: 978-91-7545-309-5. 352 sidor.

måndag 5 juni 2017

Bokrecension: Skeptiska essäer | Bertrand Russell

Skeptiska essäer (eng. Sceptical Essays) är en samling texter av den brittiske filosofen Bertrand Russell (1872-1970). Boken utgavs första gången på engelska 1928. Jag har läst en svensk översättning av Anders Byttner (1904-1978) från 1950.

* * *

I sexton essäer utöver en inledning skriver Bertrand Russell i Skeptiska essäer skepticismens och intellektualismens lov. Det är inte en världsåskådning han för fram, utan ett sätt att förhålla sig till världen, nämligen genom ett ständigt vägande av sakskäl för att undvika att förfalla till att bedöma tillvaron utifrån våra fördomar, vår tro om densamma. Russells mål är att försöka förmå oss att gå bortom våra ideologier, våra tröstegrunder, och se tillvaron såsom den verkligen är.

Russell, som var agnostiker, riktar inte främst sin kritik mot religioner, även om han avfärdar dem så snart han är i närheten av dem. För honom är religionen och dess idéer ett överståndet stadium, vilket är tämligen befriande. Han skriver:
”Jag tar själv avstånd från alla kända religioner, och jag hoppas att alla slag av religiös tro skall dö ut. Jag tror inte att den religiösa tron när allt kommer omkring varit en kraft i det godas tjänst. Ehuru jag är beredd att erkänna att den under vissa tider och på vissa ställen har medfört vissa goda verkningar, betraktar jag den som tillhörande det mänskliga förnuftets barndom och ett utvecklingsstadium, som vi nu håller på att växa ifrån.”
Historien skulle kanske inte ge Russell helt rätt i detta avseende, men citatet vittnar dock om hur religionen är någonting överståndet ur hans aspekt.

* * *

Men religiösa uppfattningar är långt ifrån de enda idéer som Russell menar att vi håller oss med, utan att dessa äger sakskäl för sig. Han skriver:
”Det övervägande flertalet av de åsikter på vilka vi stöder oss i vårt dagliga liv är ingenting annat än en förklädnad för våra önskningar, som här och var på isolerade punkter korrigeras genom hårda sammanstötningar med fakta.”
Sålunda går Russells kritik av våra försanthållanden långt utöver en snäv religionskritik, då religiösa uppfattningar blott utgör en del av de försanthållanden som människor bär med sig. Russell fortsätter:
”Var en människa går, är hon omgiven av ett moln av trösterika övertygelser, som följer med henne som flugor en högsommardag.”
För Russell är det viktigare att uppfatta verkligheten som den är, än att tolka in den i ett förutbestämt idékomplex. Det gäller att forma idéerna efter verkligheten, inte tvärtom. Det gäller att ”utan undanflykter fatta vår verkliga plats i världen.” Däri ligger en glädje, menar han, fastän det samtidigt är djupt mänskligt att lägga sig till med trosföreställningar ”som räddar vår självaktning”.

Hursomhelst bör vi eftersöka inte en ”vilja att tro, utan en önskan att få veta …”

* * *

Russell gör också en del politiska utläggningar. Själv är han öppen med sin socialistiska grundhållning, som väl främst kommer till uttryck i hans förkärlek för resursomfördelning. För honom är det till exempel givet att en naturresurs som hittas på någon enskilds mark skall komma det allmänna till godo.

Vad gäller framtiden gör han också några förutsägelser.

I hans egen tid är världen uppdelad i ett västligt, amerikanskt block och i ett östligt, kommunistiskt, block. På längre sikt tror han att någon form av världsregering kommer att komma till stånd, som äger makt att förhindra väpnade konflikter, inte minst genom sin ekonomiska makt att stödja eller att inte stödja olika projekt. Alternativet till den kontrollerande, världsomspännande centralmakten är, menar Russell, katastrof.

Gentemot politiker i sin egen tid hyser han en skarp misstro. Skolorna ser han som institutioner att uppfostra de unga i rådande ideologi, för att de unga skall bli beredda att låta sitt liv i väpnade konflikter. Fritänkeriet ser han som satt på undantag i skolorna, eftersom lärare inte kan räkna med någon tjänst om de själva åsiktsmässigt avviker från vad som är gängse ideologisk hållning.

* * *

Skeptiska essäer skrevs i en annan tid, med en omvärld stadd i delvis radikalt andra förutsättningar än dagens samhälle. Det gör inte boken obsolet. Dess rop om skeptiskt tänkande beträffande alla idéer och försanthållande är minst lika relevant i dag som det en gång var. Russell ger rådet:
”En ung man bör lära sig att betrakta alla frågor såsom oavgjorda och att följa ett resonemang till slut, vart det än leder.”
Det gäller för oss också: unga män, unga kvinnor, ja, gamla män och gamla kvinnor också: för alla. Genom ett sådant skeptiskt förhållningssätt kan vi förhålla oss till även dessa delvis hoppingivande ord av Russell:
”Världen är full av kunskap av alla slag, som skulle kunna bringa en lycka som aldrig existerat sedan människan först uppstod; men gamla missanpassningar, snikenhet, avund och religiösa grymhet står i vägen.”
Och vägen för att komma till rätta med det som står i vägen torde ur Russells perspektiv vara klart: att genom kritiskt tänkande komma tillrätta med det som är galet, genomföra förändring med utgångspunkt från detta och därigenom skapa en bättre värld för alla.

* * *

Bertrand Russell skriver en alldeles speciell prosa. Den är gentlemannamässigt torr, men samtidigt full av underfundig humor och ironi. Det är den typ av humor som man kanske – fördomsfullt – i allmänhet tror sig hitta hos brittiska aristokrater. Hans rika produktion, klartänkthet och goda prosa torde ha samverkat för att ge honom nobelpriset i litteratur 1950.

Och fastän det närmar sig ett sekel sedan Russell skrev Skeptiska essäer, behåller de en fräschör, oaktat de många tidstypiska formuleringarna, som väl inte kunnat komma ur trycket i dag.

Åtminstone känner jag en förnyad energi att förhålla mig skeptisk till alla idéer efter att ha läst denna essäsamling. Och då inte enbart beträffande religiösa antaganden, utan antaganden i allmänhet. Och det är ju alltid nåt.
– – –
Skeptiska essäer (eng. Sceptical Essays), Bertrand Russell. Övers. Anders Byttner. Natur och kultur 1950.

måndag 29 maj 2017

Bokrecension: Horan i bondesamhället | Jonas Frykman

Horan i bondesamhället är skriven av etnologen Jonas Frykman (f. 1942) och utgör hans doktorsavhandling. Frykman blev sedermera professor i etnologi vid Lunds universitet.

Horan i bondesamhället utgavs år 1977. Jag har läst en upplaga från 1982.

* * *

Ordet hora är kanske bland de mer nedsättande man kan använda om en kvinna i dag. I vår nu invanda betydelse av ordet försstår vi det som prostituerad eller som en kvinna som håller sig med flera män.

Under 1800-talet hade ordet en vidare betydelse. Det syftade inte enbart på en prostituerad kvinna eller en kvinna som var äktenskapsbrytare. Hora var också den person som fick ett barn utanför äktenskapet. Och det var något djupt nesligt i samhällets ögon och kunde mycket väl innebära en social katastrof för modern och även påverka fadern negativt.

Det är horan i denna senare betydelse som Jonas Frkyman undersökt i sin doktorsavhandling. Frykman söker i främst etnografiskt och statistiskt material för att rekonstruera hur livet konkret tedde sig för en person som fått ett utomäktenskapligt barn, hur det omgivande samhället inklusive kyrkan agerade mot henne, vilka troskomplex som förknippades med henne och hur synen på den ogifta modern varierade geografiskt inom landet.

Det är mycket intressant läsning, som visar hur mentaliteten dramatiskt förändrats i Sverige på bara några generationer. Ingen utom den mest förhärdade moralistiska fundamentalist reagerar väl nu på om någon får ett barn utan att vara gift. Då, under 1800-talet, kunde det förändra en människas hela liv.

* * *

Frykman ger många exempel på hur den ogifta moderns roll förändrades i och med nedkomsten.

Till att börja med var det i de konservativa mellansvenska områdena vanligt att tänka sig att horan orsakade barnsjukdomen horeskäver, det vill vanligen säga rakitis. Att undvika horan var därför hälsomässigt fullkomligt nödvändigt i den sfär där kvinnan annars återfanns: i hemmet, skötande barn och hushåll.

Särskilt farliga ansågs löndahororna vara: de kvinnor som begått hor och var gravida, men där omständigheterna inte blivit kända.

Från Skåne omtalas i samband med detta den bisarra seden med gåsagång, vars syfte var att avslöja just sådana personer. Då gick helt enkelt byns gifta kvinnor två gånger om året omkring och klämde på den unga kvinnornas bröst, för att se om de frambringade mjölk. Om så var fallet befanns den undersökta vara hora, och fick ikläda sig en särskild form av huvudklädnad, som ett tecken på sin skam. Denna sed förekom under 1800-talets första hälft.

Frykman beskriver också kyrkans inställning till den ogifta modern.

Kyrkan reflekterade i någon mån den folkliga inställningen. Både kvinnan och mannen förväntades genomgå enskild skrift, på sina håll även långt efter att detta såsom lagkrav avskaffades i en kunglig förordning 1855. Enskilt skriftermål innebar helt enkelt att de två fick bekänna sina synder för att återupptas i församlingen och få tillgång till nattvarden igen.

I praktiken var det oftast endast kvinnan som genomgick denna ceremoni, som var tänkt att ske i avskildhet, men där Frykman anför exempel på hur nitiska präster kunde se till att det alls inte skedde i det fördolda. Till exempel kunde den felande skriftas i sakristian i nära anslutning till söndagens gudstjänst, men med dörren öppen. Skriftermålet skulle i teorin avlösa syndaren från sin synd, men i folks ögon förefaller ceremonin snarare ha befäst densamma.

En horstämplad kvinna hade alltså en extremt utsatt position i 1800-talets bondesamhälle. Hon stöttes ut från den naturliga gemenskapen med byns kvinnor och i värsta fall ålades hon, under epokens första hälft, av det sociala trycket i byn att bära ett tecken på sin skam på huvudet: en särskild klut eller hormössa. Även barnet kunde vid dopakten märkas ut, till exempel genom att dopet försiggick på annan plats än annars var vanligt, eller att faddrarna utsågs bland kyrkofunktionärerna, eftersom andra inte ville ställa upp.

I värsta fall kunde kvinnans roll som hora leda till att hon i framtiden helt enkelt hade få andra val än att bli byhora.

* * *

Intressant nog visar Frykman hur inställningen var något annorlunda i landets norra delar.

Där var den sociala hierarkin inte lika uttalad som i regioner längre söderut, och jag får intrycket att flickor och pojkar hade större frihet att umgås, om än inte på så intimt vis att samlag var aktuellt. Söderöver var samhället mer hierarkiskt, och giftermål var i stor utsträckning en fråga mindre för den enskilde och mer för familjen. Den sociala ordningen bröts alltså genom att en flicka och pojke utan föräldrars godkännande länkade varandra samman genom ett barn.

Männen som ogifta blivit fäder kom emellertid lindrigare undan än kvinnorna.

Det var förvisso ingen heder med saken, och visst kunde dåligt rykte vidlåda männen som avlat barn utom äktenskapet, men de tvingades inte bära något särskilt tecken för att markera skammen. Dessutom vad det tydligen ytterligt vanligt att männen inte inställde sig för enskild skrift i kyrkan. Kvinnorna kan ha skyddat männen på så vis, genom att de anförde att fadern var okänd. Det verkar dock ha ansetts hedersamt om mannen såg till att betala underhåll för det barn han satt till världen.

* * *

Frykman har skrivit en noggrann och mycket pedagogisk avhandling. Han skriver fortlöpande vad han avser visa, samt vad han menar ligga utanför avhandlingens område, men som kan vara intressant att analysera i vidare forskning.

Materialet består i huvudsak av uppgifter ur folkminnen, sådana som var så vanliga att nedteckna under 1900-talets första hälft, där äldre personer fick berätta om allt mellan himmel och jord som de upplevt förr. Sådana uppteckningar i sin ovärderliga rikedom är givetvis en källa av oöverskattbart värde när det gäller att komma åt både seder och traditioner förr liksom mentaliteten i tider som flytt.

Prosan är överlag stram men inte torr. Frykman räds inte att använda tidens begrepp för de fenomen som han beskriver. Ordet hora reagerar en nutida läsare kanske för, men det är ju exakt det ord som användes när det begav sig.

Sammanfattningsvis ger Horan i bondesamhället en viktig och detaljerad bild över hur det samhälle fungerade, som ligger oss så nära i tiden, men så långt bort vad beträffar värderingar.
– – –
Horan i bondesamhället, Jonas Frykman. LiberFörlag 1982. ISBN: 91-40-04432-7. 236 sidor.

måndag 15 maj 2017

Bokrecension: I egen sak - och andras | Ingemar Hedenius

I egen sak - och andras är en samling texter av Ingemar Hedenius (1908-1982), professor i praktisk filosofi. Boken utkom 1976.

* * *

Texterna som utgör I egen sak - och andras har i vissa fall tidigare varit införda som artiklar i tidningar. Endast en har förut varit tryckt i bok.

Samlingen är därför med nödvändighet en aning fragmentarisk och de enskilda texterna är givetvis uttryck för då i tiden aktuella fenomen. Texterna har dock ansetts ha sådant värde att de tryckts i bok, som ju är av hållbarare karaktär än tidningsartiklar. Det må vi läsare drygt fyrtio år efter utgivandet vara tacksamma över.

Stor tematisk ordning åstadkommes dock genom indelningen av texterna i ett antal block. Det första blocket innehåller texter av livsåskådningsfilosofisk art: om döden, om livet, om känslor. Andra blocket en del om det akademiska livet, tredje blocket innehåller personporträtten, fjärde delen teologiska ärenden och sista blocket försvarstexter rörande Israel.

* * *

Att läsa Hedenius är en aning som att nå öppet hav. Prosan ger klara vyer, friska vindar. De många starkt polemiska inslagen i boken är aldrig, så vitt jag kan bedöma, dunkla, utan raka och ibland obarmhärtiga. Där han visar hur hans kritiker är dolska, ljuger och missuppfattar, bländar Hedenius med sitt ljus.

Hedenius berättar i åtskilliga av texterna hur han blivit sanslöst kritiserad, främst från kristendomens försvarare. Han invänder inte mot angrepp där man till äventyrs använt sakskäl, utan mot angrepp som försökt desauvera honom som person, som ryter på honom utan att förankra det i vad han faktiskt skrivit.

Men Hedenius är inte en man som man sätter sig på. Han äger huggtänder, och i de fall där han blivit hänsynslöst kritiserad, kan han mycket väl vara fullkomligt tillintetgörande tillbaka. Dessa lustmord i textform är en fröjd att läsa, för polemiken bemästrar Hedenius till mästerskap.

* * *

Av bestående värde är de personporträtt av en gång kända kulturpersonligheter som Hedenius känt.

Särskilt utrymme får den ännu högst aktuelle Vilhelm Moberg. Men även andra, i dag mindre ihågkomna, akademiker och författare har i boken sina minnestexter skrivna. Filosofen Gunnar Oxenstierna är bland dem. Författaren Arnulf Øverland också.

Texterna är i regel välvilligt hållna; det är ju Hedenius vänner det handlar om. Men han blundar inte för sina vänners brister eller mörkare sidor när det är befogat att omtala sådant.

* * *

En av de texter som tidigare tryckts, då i Om dödshjälp, är "Prästernas dilemma och humanisering". Hedenius låter den inflyta även i denna bok, för att motverka det intrycket att han i själva verket står på de fundamentalistiska prästernas sida.

Det är inte så enkelt, låter Hedenius oss förstå.

I essän ställer professorn två typer av präster mot varandra.

Den ena typen av präst är vad vi kan kalla human. Han låter sådant vika i kristendomen som är människofientligt, och predikar det som kan uppfattas som gott.

Den andra typen av präst är den ortodoxa, det vill säga den renläriga. För honom är det bibliska och ideologiska budskapet det viktigaste, även om detta gör att han genom en sådan hållning blir människofientlig.

Hedenius ser förtjänster och brister hos båda typerna.

Den humana prästen har den typ av kristendom som han i mänsklighetens intresse vill se som segrare. Men denne prästen tvingas vara inkonsekvent i förhållande till de bibliska budskapen och dogmatiken. Han sätter sitt eget omdöme över läran, och dömer över vad som kan vara ännu aktuellt och vad som får anses förlegat. Kanske kan man säga att en sådan präst styr kristendomen, snarare än att han låter kristendomen styra honom.

Den renläriga prästen uppfattar Hedenius, som jag förstår honom, som mer intellektuellt ärlig och konsekvent, fastän en helt konsekvent genomförd kristendom knappast är möjlig. Men denne präst följer sin ideologi dit den tar honom, även om det är inopportunt. Han tror vad han ger sken av att tro. Å andra sidan skapar denna form av hållning en avgjord människofientlighet med sin helvetestro – som Hedenius på andra ställen mycket uppehåller sig vid – och andra vidriga ting.

Hedenius ger alltså trots allt den renläriga prästen ett erkännande för sin intellektuella hederlighet och konsekvens. Han skriver om denne:
"Bland de kyrkliga tycks dessa, låt vara på ett ofullkomligt sätt, vara de enda bärarna av så fundamentala dygder som uppriktighet och intellektuell begriplighet."
Men den humana prästen vinner hans större gillande helt enkelt för att den typen av präst bättre tjänar om inte den gamla kristendomen så dock mänskligheten. Vi bör berömma dessa präster för deras humanitet, och klandra de andra för deras omänsklighet, snarare än att klandra de humana prästerna för deras inkonsekvens och berömma de renläriga för deras intellektuella redlighet.

Hedenius skriver:
"Hur i Jesu namn är den fritänkare beskaffad som inte föredrar humana präster framför till hälften konsekventa dogmatiker?"
Av dessa präster önskar dock Hedenius att de är öppna med att de inte är konsekventa i vad de tror på. Och han ser dessutom möjligheten av en "radikal reformation", där prästerna "i enlighet med förnuft och samvetets bud" kan "vraka rubb och stubb av uppenbarligen barbariska gudsord."

* * *

I egen sak - och andras är inte företrädesvis en bok med fackfilosofiska resonemang, även om de finns där, och särskilt Hedenius vilja att använda väl definierade begrepp lyser igenom.

Texterna är relativt ledigt hållna, men aldrig på något sätt slarviga. Och de är ständigt intellektuellt hederligt skrivna, så långt jag kan bedöma. Hedenius var inte bara en filosof, han ägde dessutom en betydande litterär begåvning som kommer till uttryck i de artiklar och essäer som ryms i denna samlingsvolym.

Hedenius är stimulerande att läsa. Att hans obarmhärtiga intellektuella nedslagskraft träffar sånt som han rimligen uppfattar som dimridåer – och vad vi i dag kanske skulle kalla flum – och att han därigenom framkallade så stor frustration och ilska kanske inte är förvånande.

Men det ruskade sannerligen om de fromma båtarna inomskärs, som fick en smak av fria nordanvinden i form av en professor från Uppsala.
– – –
I egen sak - och andras, Ingemar Hedenius. Rabén & Sjögren 1976. ISBN: 91-29-47377-2. 287 sidor.

torsdag 11 maj 2017

Bokrecension: Den som finner | Stephen King

Den som finner (eng. Finders Keepers) är en thrillerroman skriven av Stephen King (f. 1947). Det är andra, fristående romanen om f.d. polisen Bill Hodges.

Boken utkom på engelska 2015 och i svensk översättning av John-Henri Holmberg (f. 1949) år 2016.

* * *

Besatthet är ett nyckelord för att beskriva mycket av Den som finner. Främst då en viss Morris Bellamys besatthet av författaren John Rothstein, en tillbakadragen figur som främst gjort sig känd för sina tre romaner om Jimmy Gold.

Men Bellamy är inte särdeles nöjd med hur romansviten slutat, hur rebellen Jimmy Gold börjat tjäna dollarn. När han får ett hum om att den åldrade Rothstein i sin avlägset belägna gård möjligen förvarar ett manuskript till en fortsättning av serien kombinerar han detta faktum med möjligheten att Rothstein också förvarar en hel del pengar där för att övertyga några kamrater om att de ska bryta sig in hos honom.

Det slutar med mord.

Och så begynner en kedja av händelser som spänner över decennier. Bellamy gömmer de Moleskine-anteckningsböcker han kommit över, och de hittas över trettio år senare av en grabb, Peter Saubers, som av en ödets ironi också han är förtjust i böckerna om Jimmy Gold.

Men Morris som tillbringat trettiofem år i fängelse för ett annat brott är högst intresserad av att få böckerna tillbaka när han väl är utsläppt.

Där har vi upplägget till en tät thrillerberättelse av klassiskt Stephen King-snitt, fastän de övernaturliga händelserna här är rejält nedtonade, men inte borta. Men den naturliga berättartekniken är densamma som King-läsaren är van vid, realismen är påtaglig, och alltihop utspelar sig givetvis i New England.

* * *

Den som finner är spännande. För att få in f.d. polisen Bill Hodges i intrigen får man tillåta King att tillskriva Hodges en rätt enastående intuitiv förmåga, men gör man det faller historien på plats, bit för bit, obevekligt och rakt mot sitt slutmål, sin final.

Kontrasten kunde inte vara större mellan historiens skurk, Bellamy, och dess hjälte, Peter Saubers.

Den förre har i sin besatthet av författaren Rothstein utvecklats till ett monster som är berett att gå över lik för att nå sitt mål: att komma åt anteckningsböckerna han gömt för så längesen. Den senare är en mönstergosse som vill alla väl, främst sin familj och i synnerhet sin lillasyster. I honom finns inget mörker, förutom den oroande vetskapen om att han innehar de där böckerna, och inte vet riktigt vad han ska ta sig till med dem.

Stephen King excellerar, som vanligt, i att stoppa in det besvärande i det lugna, vanliga. I detta fallet är det inte ett monster som gömmer sig under jorden som är problemet, inte heller har huvudpersonerna fastnat liksom utanför tiden. Utan här är det helt enkelt ett helt inomvärldsligt brott, ett mord, som skapar assonansen och får följdverkningar för de inblandade.

Den som finner är en berättelse för sig. På ett ytligt sätt är väl romanen en syssling till Lida, åtminstone vad beträffar temat besatthet av en författare och att någon skadar denne. Men i övrigt finns få likheter.

Frågan man kanske kan ställa sig efter läsningen är: hur långt skulle man själv vara beredd att gå för att komma över och bevara något som just för en själv är ovärderligt? Bellamy och Saubers skulle besvara den frågan olika.
– – –
Den som finner (eng. Finders Keepers), Stephen King. Övers. John-Henri Holmberg. Månpocket 2016. ISBN: 978-91-7503-577-2. 397 sidor.

söndag 7 maj 2017

Bokrecension: Livets mening | Ingemar Hedenius

Livets mening består av en samling essayer av Ingemar Hedenius (1908-1982), professor i praktisk filosofi. Boken utgavs 1964.

* * *

Under hundratals år och i stora delar av västvärlden har de religiösa intressena fått diktera svaren på livets frågor, frågor om etik, om mening, om livet och döden. Men i en tid där de religiösa svaren kommer till korta behövs nya svar, anpassade efter det vi vet i dag och utifrån dagens förutsättningar.

Ingemar Hedenius resonerar många av essayerna som samlats i Livets mening kring sådana frågor. Men boken rymmer även andra slags texter. Samtliga har de publicerats tidigare i andra skrifter av honom.

* * *

Det första som slår mig med Hedenius arbetsmetod är hur resonerande han skriver: han ger inte ett svar och så var det bra med det, utan han vänder verkligen ut och in på frågeställningarna, prövar olika sätt att möta dem, innan han ödmjukt landar i vad han menar vara mest rationellt utifrån givna förutsättningar.

För Hedenius lär oss också hur viktigt det är att ha noga koll på förutsättningarna, främst vad vi egentligen menar med olika begrepp, som till exempel just ordet "mening".

Den första av essayerna heter just "Livets mening".

Hedenius menar däri att frågan om livets mening är avhängig vad man egentligen menar med livet och vad man menar med mening. Annars riskerar man dels att bli obegriplig och dels att bara prata förbi varandra. Det är alltså fullt rimligt att samtidigt hävda att livet är meningslöst och att livet har mening, beroende på vad man menar med orden och att man är medveten om att orden kan ges olika innebörd.

Livet i sig kan, menar Hedenius, till exempel anses ha en mening, om man med mening menar att livet är ett självändamål: något gott i sig självt. Men det förutsätter också att livet är mer gott än ont, vilket inte är alldeles lätt att avgöra.

Hur mycket gott måste livet i sig innehålla för att anses övervägande gott? Hur väger man gott och ont i livet? Hur mycket gott i livet krävs för att uppväga det onda? Hur många sköna symfonier krävs för att göra livet gott, när det mänskliga livet också innehåller koncentrationsläger?

Ett annat sätt att se på saken är ur ett strikt nyttoperspektiv, anför Hedenius. Har ett enskilt liv inneburit att verkligheten blivit en bättre plats med det än utan det?

Hedenius skriver också en slags etisk livets mening, som enligt honom vore dårskap att förneka, nämligen att man bör göra "det bästa av vardagens tillvaro", och "i görligaste mån sörjer för sina likas väl eller åtminstone hyser medlidande med de olyckliga", och så vidare. Varför detta skulle vara ett givet förhållande utvecklas dock inte.

I det enskilda livet kan anföras, att livet anses fylla sin mening, om livet används på det sätt det är bäst lämpat för. Inte så att någon skulle ha någon särskild avsikt med vars och ens liv, men ändå, utifrån de förutsättningar man fått, ägnar livet åt sånt som ligger för en. Hedenius menar dock, att vi ju inte kan veta, om  inte en enskild person som uppenbarligen excellerar i en uppgift inte lika gärna kunde ha excellerat i en annan uppgift.

På detta sätt utvärderar Hedenius olika sätt att nalkas frågan om och begreppet livets mening.

Något givet svar ges inte, och kan kanske inte ges. Klart är att ingen särskild avsikt finns med livet på det sätt religioner hävdar. Förnuftigare förefaller, menar Hedenius, att var och en själv må ge sitt liv en mening. Kanske landar det till sist för den enskilde i det enkla att man känner ett välbefinnande, en "glädje över sin egen funktionsduglighet".

När man läst denna av många essayer i Livets mening står man möjligen inte med fler svar, men med en väckt vakenhet inför hur mångfacetterad frågan är, hur många olika sätt man kan nalkas den på, och, kanske, till syvende og sidst, att frågan för mig som enskild människa kanske kan få lov att vara riktigt enkel.

* * *

Den därpå följande essayen heter Tankar om livet. Hedenius skriver:
"Livet är mänsklighetens enda tillvaro, och den blir aldrig kompletterad. Livet är inte en nödvändig detalj i något som är större och bättre än livet självt. [...] Vi är inte nödvändiga för något som är högre än oss."
I essayen återkommer Hedenius till frågan om att väga livet i fråga om gott och ont för att avgöra om livet i sig är överägande gott eller ont. Frågan får stå utan svar, ty för varje levande människa står framtiden outforskad. Kalkylen saknar alltså än så länge tal. Detta till trots måste man förhålla sig till det som Hedenius uttrycker så här:
"Det värsta i livet, de fullkomligt olyckligas öde, det oavbrutna infernaliska lidandet, den hopplösa förnedringen, ett bar som långsamt plågas till döds – jag kan inte se att all skönhet i vrlden, eller ens de utomordentligaste tankar kan 'uppväga' sådant, och inte heller att andra människors lycka och kultur kan göra det."
Förhållandet där det onda trumfar det goda kallar Hedenius "normen om det ondas vikt", och innebär att knappast någon mängd gott kan uppväga det riktigt onda.

Det ondas vikt resulterar i den pessimistiska livsuppfattning som Hedenius själv skriver att han har. Såsom det ser ut nu, resonerar Hedenius, kunde det kanske vara en välgärning att avskaffa mänskligheten. Men då berövar man, fortsätter han sedan, framtidens människor möjligheten att kanske kunna visa att lidandet nu ändå hade någon sorts nödvändighet, någon sorts mening. Men så länge vi är här, där vi är, kan vi blott "försöka göra livet mindre ont än det är".

* * *

Livets mening är en mycket tankestimulerande bok, skriven med stor mognad och klarsyn. Med texter skrivna i kalla krigets omedelbara skugga och under hotande atomvapen framträder tillvarons allvar i skarp relief. Men även i dag äger texterna sin absoluta aktualitet, för frågorna de adresserar är av sådant slag, att de väl snarast är oskiljaktiga från mänskligt liv.

Och även om man inte är beredd att följa Hedenius i varje slutsats, så lär han läsaren att tänka rationellt kring sådant som annars insvepts i ett moln av metafysik. Det finns filosofiska, ateistiska sätt att tänka kring livets mening, etik, livet och döden. Och det är vad Hedenius gör i Livets mening.
– – –
Livets mening, Ingemar Hedenius. Bokförlaget Aldus / Bonniers 1964. 239 sidor.

onsdag 3 maj 2017

Bokrecension: De svenska städernas begravningsplatser 1770-1830 | Hedvig Schönbäck

S:t Ansgars griftegård, Borås. Invigd 1816.
De svenska städernas begravningsplatser 1770-1830: Arkitektur, sanitet och det sociala rummet är en doktorsavhandling skriven av Hedvig Schönbäck (f. 1961). Avhandlingen lades fram 2008.

* * *

Mot slutet av 1700-talet och början av 1800-talet hände något med begravningskulturen i många av landets städer. Samma sak hade sedan en tid redan börjat hända ute i Europa. Nämligen att den gamla kyrkogården kring kyrkan övergavs och nya begravningsplatser utanför staden anlades istället.

Det är detta som detaljerat analyseras av Schönbäck i avhandlingen De svenska städernas begravningsplatser 1770-1830. Hon identifierar under perioden 1770-1830 45 planerade begravningsplatser varav 33 började användas under dessa år. Några av dessa begravningsplatser återfinns i bland annat Borås, Halmstad, Lund och Uppsala. Först ut var Säter.

En av anledningarna till pådrivandet av begravningsplatsernas uppförande förklarar Schönbäck vara att man uppfattade kyrkogårdarna inne i städerna som ohälsosamma. Att man landat i denna uppfattning förefaller inte så märkligt. Många stadskyrkogårdar var överfulla och i oordning. Många berättelser finns bevarade om hur detta yttrade sig. Till exempel berättas det från Borås, att stadsborna som bodde söder om kyrkogården i centrum på somrarna inte kunde ha fönstren öppna på grund av stanken från gravarna.

I kontrast till detta skulle begravningsplatserna vara utformade av professionella arkitekter från Överintendentsämbetet, och dessa ritningar vittnar om ett ideal av strama kvadratiska och rektangulära former, markerade av yttermurar, gångar och träd.

Man möjliggjorde för ett mycket ordnat förfarande vid nya gravsättningar. Familjegravar placerades i regel utmed yttermurarna eller utmed gångarna. Tanken var sedan ofta att de som inte köpte familjegravar skulle gravsättas enligt linjebegravningens princip i det inre av gravkvarteren: helt enkelt sida vid sida allteftersom folk avled, utan avseende till släktskap eller annat.

* * *

Att anlägga nya begravningsplatser utanför städerna var dock inte gjort i en handvändning.

Schönbäck visar hur flera faktorer spelar in rörande motståndet, som främst märktes från allmoge och lägre borgerskap. Till exempel kunde man ha en köpt grav på den gamla kyrkogården sedan generationer. Att överge den och välja att inte begravas med sina förfäder föreföll inte alltid alldeles bekvämt.

Därtill kom att anläggandet av en ny begravningsplats inte var gratis. Den lokala församlingen bekostade uppförandet, till exempel med hjälp av dagsverken. Det gjorde att de många arkitektritade förslag som gjordes inte sällan fick bantas ner till enklare arrangemang. Pragmatismen i utförandefrågorna verkar ha varit utbredd.

Till detta kan läggas den traditionsbrytande konsekvensen som begravningsplatsernas anläggande kom att innebära: begravningen kring den centralt placerade kultplatsen där många olika aktiviteter förekom förflyttades till en särskild plats, avsedd uteslutande för just begravningar.

Men på det stora hela var utvecklingen i riktning mot nya begravningsplatser i gång och ohejdbar, propagerad för av vetenskapliga skrivelser och dagspressen, med inspiration från främst Frankrike och Tyskland. Att vara för begravningsplatser blev, om jag förstår Schönbäck rätt, att vara för utveckling och framåtanda.

Schönbäck gör en poäng av att utvecklingen inte var effekt av en sekularisering på samma sätt som på kontinenten. Kyrkan sätter sig inte på något vis till motvärn vad beträffar anläggandet av begravningsplatserna, utan välkomnar dem. Begravningsplatserna var en praktisk lösning för alla involverade och kampen stod snarare mellan traditionalism och en strävan efter att vara modern än mellan religion och sekularism.

* * *

De svenska städernas begravningsplatser 1770-1830 kan sägas bestå av två stora block.

Det första blocket undersöker de rent konkreta begravningsplatserna: deras utförande, arkitektritningar, lägen och sådant.

Det andra blocket utgör en mer kulturhistorisk och teoretisk undersökning av mentalitet och människors inställning till de nya begravningsplatserna och de gamla kyrkogårdarna, såsom dessa kommer till uttryck i bevarade källor. De två blockens redogörelser får så kasta ljus över varandra.

* * *

Vad man i synnerhet tar med sig efter läsningen av Schönbäcks avhandling som begravningshistoriskt intresserad läsare är insikten hur föga inbjudande en kyrkogård kunde te sig för tvåhundra år sedan eller något därutöver: hur överfulla kyrkogårdar där gravar grävdes om mycket tidigare än vad som behövdes för att de redan gravsatta skulle hinna brytas ner innebar i form av makabra fynd i jorden och inte minst dofter.

Därtill kommer den besynnerliga seden att begrava människor inne i själva kyrkobyggnaden, vilket i sin tur gjorde att gudstjänster kunde få firas i en atmosfär som var allt annat än inbjudande.

Anläggandet av bergavningsplatser måste under dessa omständigheter ha varit en klar förbättring av stadsmiljön, oaktat att man av rädsla för sjukdomar när det begav sig överdrev riskerna med centralt placerade kyrkogårdar.

Schönbäck har gjort ett idogt arbete genom inventering och analys av källtexter, till exempel ritningar, sockenstämmobeslut, kungliga brev och annat. För vår förståelse av processen då i synnerhet städernas kyrkogårdar upphörde att användas för att ersättas av begravningsplatser utanför tätbebyggt område är Schöbäcks avhandling omistlig.
– – –
De svenska städernas begravningsplatser 1770-1830: Arkitektur, sanitet och det sociala rummet, Hedvig Schönbäck. Stockholmia förlag 2008. ISBN: 978-91-7031-202-1. 347 sidor.

måndag 24 april 2017

Bokrecension: I stället för samtal | Ingemar Hedenius

I stället för samtal är skriven av Ingemar Hedenius (1908-1982), professor i praktisk filosofi. Boken utkom 1958.

* * *

Hur skall man klassificera en bok som I stället för samtal? Det är inte givet. Den rymmer en mängd korta texter, ofta några rader långa, ibland fyller de några sidor. Texterna äger inte den koncisa aforismens hårda skal. Jag får stanna inför ordet reflexioner. Det är en bok av tankar, en tankebok, med utrymme också för ett antal modernistiska dikter.

I dessa tankar framträder professor Hedenius inte som kristendomens sylvassa kritiker, inte som filosofen med sin begreppsapparat, utan texterna synes framfödda ur den tänkande människans så ofta tvingande behov att också skriva.

Och det skrivna i I stället för samtal är avslappnat, personligt till det intimas gräns, utan att man för den sakens skull nödvändigtvis kommer nära författaren; en naturlig distans finns där hela tiden. En aning kryptiskt blir det gärna.

* * *

Boken är uppdelad i ett antal block. Ett av blocken handlar i sin helhet om författarens möte med en viss gäckande herr Fredriksson på ett pensionat. I andra block möter vi tankar om livet, livsföring, människor och livet bland människorna.

Man anar kanske en viss resignation, samtidigt som Hedenius sträcker sig efter livsglädjen, liksom i ett försök att glädjas över livet så som det är. Ibland verkar han lyckas. Han är ingen pessimist, ingen misantrop. Han verkar vilja ta livet just som det är, och skriver:
"Att göra sig tankar om livet är bara fåfänglighet. Få har haft glädje av det."
Det som han kallar "[d]e intellektuellas dödshysteri" tar han avstånd ifrån, och utbrister själv: "Jag älskar livet."

Hedenius förundras över mörkrädslan, han framhäver nyttan med praktiskt arbete för andra framför onyttigt medlidande, "fega tårar". Musiken som var så viktig för Hedenius får utrymme på flera ställen. Naturligtvis finns kristendomskritiken med, men inte i polemik, utan i konstateranden. Att söka en tillvaro bortom denna kallar han att "försöka skolka från livet".

Stora tänkare och filosofer skymtar förbi, men inte som huvudpersoner, utan som en naturlig del i framställningen. Själv tillhör Hedenius samtidens intellektuella elit. Men kärleken till dem som inte tillhör den intellektuella sfären lyser igenom, liksom stundom distansen till andra intellektuella.

* * *

Trots att boken inte är en samling aforismer finns i texterna en rad formuleringar som med lätthet låter sig brytas ut och användas som sådana. Några exempel följer.
"Dumma människor är ofta hyggliga, och intelligenta människor stundom fasligt osympatiska, det är min erfarenhet."
"...dumheten är en utvecklingshindrande makt av enorm styrka."
"Anonymitet är kanske en förutsättning för det goda livet – vara känd endast av dem som känner dig."
"Skulle inte livet bli ett helvete, om hatet försvann?"
Eller varför inte:
"Ångesten är lika romantisk som tandvärk och skön på ungefär samma trista vis som otvättade kalsonger."
* * *

Det ligger något postumt över I stället för samtal, oaktat att boken kom ut när Hedenius var i femtioårsåldern och hade decennier kvar att leva. Men det fragmentartade skapar en sådan atmosfär, liksom att texterna ibland huggs av mitt i en mening, och lämnar något outtalat.

– Nej, det är inte lätt att bli klok på I stället för samtal. Störst intresse äger den kanske som en pejling av Hedenius inre: vad han behövde fästa på pränt, vad han i ett samtal med sig själv vill uttrycka av ledsnad och glädje, känslor och något om livet som sådant. I stället för samtal rymmer skärvor av en livshållning.
– – –
I stället för samtal, Ingemar Hedenius. Albert Bonniers förlag 1958. 122 sidor.

söndag 23 april 2017

Bokrecension: Ingenting är sant och allting är möjligt | Peter Pomerantsev

Ingenting är sant och allting är möjligt: Det nya Rysslands surrealistiska själ (eng. Nothing Is True and Everything Is Possible: The Surreal Heart of the New Russia) är skriven av Peter Pomerantsev (f. 1977).

Boken utkom först på engelska 2014 och i svensk översättning av Djordje Zarkovic och Helena Hansson 2016.

* * *

Ryssland förhäxar och förskräcker. Dess enorma vidder med sina ortodoxa kyrkor, dess miljoner och åter miljoner invånare i datjor och sovjetiska kuber, dess våldsamma historia och dess nuvarande ambivalens... Det är detta land, dess människor av i dag och dess förflutna som Peter Pomerantsev ger sig i kast med i sin Ingenting är sant och allting är möjligt.

Det är onekligen ingen upplyftande bild som genom mängder av mikrohistorier och impressionistiska teckningar framträder på sidorna i denna personligt hållna redogörelse över vad Pomerantsev varit med och mött om under sina nio år i Ryssland, bland annat som teve-producent för ryska TNT.

Men få personer torde kunna göra ett lika kontrastrikt reportage som just Pomerantsev. Hans föräldrar lämnade Sovjet när Pomerantsev vad helt ung och själv kom han att bli engelsman, men genom sin bakgrund väl saturerad i det ryska.

I sin bok beskriver han ett Ryssland som ständigt förändrar sig. Ett Ryssland där gårdagens gangstrar än dagens affärsmän, där lyhördheten inför och närheten till Kreml är avgörande för den enskildes framgång, och där förmögenheter skapas lika snabbt som de försvinner. Ett land fullkomligt genomsyrat av mutor. Ett land som förvandlar sig inför både sig själv och omvärlden, där människor ideligen får omskapa sig själva.

Genom sitt dokumentärskapande märker han hur maktens stämma måste inlyssnas rörande vad som just för tillfället passar sig att sända; det får inte vara för allvarligt: folket skall hållas nöjt. Regimkritik får förekomma, men på regimens egna villkor, vilket leder till att en oppositionsrörelse mycket väl kan vara finansierad av Kreml, för att också stå under dess yttersta kontroll.

Allt och alla framstår som spelpjäser i handen på makten, där en pjäs kan flyttas fram när det passar och offras när det passar, ackompanjerat till en foglig media som vinklar nyheter och fakta efter behag.

* * *

Pomerantsev träffar mängder av människor. Han har betraktat den ryska nationens själ, och den framstår som plastisk och undflyende. Men där ryms bland annat den storryska stoltheten och värnandet om det genuint ryska i motsats till det som uppfattas som västerländskt.

Men Pomerantsev verkar inte sky Ryssland. Boken framstår inte som en hatskrift. Han, liksom snart läsaren, förundras snarare över detta märkliga fenomen, så skenbart modernt i vissa avseenden, men samtidigt så annorlunda gentemot allt västerländskt.

En vän av Ryssland kunde kalla boken konspiratorisk. Jag tror inte den är det, eller ser den åtminstone inte som det. Den är snarare ett ytterst personligt vittnesbörd om det Ryssland som Pomerantsev själv möter under sina år i landet. Det är orden från en ropandes röst. Om ett land som resten av världen måste förhålla sig till, hur hala och undflyende dess konturer än är, hur svårgripar dess kärna än må vara.

* * *

Ingenting är sant och allt är möjligt har undertiteln Det nya Rysslands surrealistiska själ. Det är just med en känsla av surrealism som jag läser boken. Surrealism formulerat med ett direkt och vackert språk. Jag kan efter läsningen givetvis inte hävda att jag lärt känna Ryssland, men kanhända har jag som läsare fått en liten glimt av en del av det ryska.
– – –
Ingenting är sant och allting är möjligt: Det nya Rysslands surrealistiska själ (eng. Nothing Is True and Everything Is Possible: The Surreal Heart of the New Russia), Peter Pomerantsev. Övers. Djordje Zarkovic, Helena Hansson. Ordfront 2017. ISBN: 978-91-7037-957-4. 259 sidor.