onsdag 15 november 2017

Bokrecension: Den eviga elden | Ken Follett

Den eviga elden (eng. A Column of Fire) är skriven av Ken Follett (f. 1949).

Jag har läst boken i översättning av Jens Ahlberg och Lena Karlin. Boken utkom på engelska 2017, och samma år på svenska hos Albert Bonniers förlag.

* * *

Den eviga elden är den tredje delen i Katedralserien. Tidigare har utkommit Svärdet och spiran samt En värld utan slut. Där de tidigare böckerna utspelade sig på 1100-talet respektive 1300-talet, utspelar sig Den eviga elden på 1500- och 1600-talet.

Och det här rör sig om riktiga tegelstenar, förvisso lättlasta tegelstenar, men rejäla till sitt omfång.

Den eviga elden är inget undantag och skänker Follett möjligheten att få plats med många dramatiska händelser, stora äventyr och en mängd människor. Över sextio historiska personer finns med i romanen och lika många och fler fiktiva personer. Handlingen utspelar sig i England, Frankrike, Nederländerna, Schweiz och Västindien.

Det vill till talang att lyckas hålla ihop ett sådant projekt utan att det blir spretigt eller förvirrande. Den talangen har Follett. För trots det mycket rika persongalleriet och de tidvis parallella handlingarna är romanen väl sammanhållen och tappar aldrig nerven.

* * *

Det finns flera huvudpersoner, men i centrum av dessa står Ned Willard från den fiktiva katedralstaden Kingsbridge, samma ort som spelade en viktig roll även i seriens fristående föregångare. Honom får vi följa från det att han är ung till dess att han är en åldrad man.

Son till en borgarfamilj som får sin rörelse krossad tvingas han söka tjänst på annat håll. Lyckligtvis har en underrättelseman vid prinsessan Elisabeths hov fått upp ögonen för Ned begåvning, och därmed är hans livsbana utlagd framför honom. Ned en underrättelseagent i den blivande drottningens tjänst, och blir med tiden oumbärlig.

Ned Willard är en hedersman med moderna uppfattningar.

Temat för romanen är konflikten mellan katolicismen och protestantismen. Willard är själv protestant, men har i grunden en övertygelse om att religiös tolerans är att föredra framför att strida om vems typ av kristendom som är bäst. Men i realpolitiken tvingas han ändå jaga mot drottningen stämplande katoliker.

Ingen roman av det här omfånget torde vara komplett utan en rejäl bov. Den eviga elden har två stycken. Rollo Fitzgerald är en av dem. Han radikaliseras alltmer som ultrakatolik och skyr inga medel.

Men som betydligt mer beräknande och kall framstår franske Pierre Aumand. När han introduceras i berättelsen är han en hustler på Paris gator. Hans makthunger är emellertid enastående. Denna hunger kombinerad med skarp intelligens och förslagenhet förmår att svinga honom allt högre upp i det franska samhället, när han går i den katolska adelsfamiljen de Guises tjänst.

Rollo är det vilda rovdjuret, Pierre den ränksmidande strategen. Men Ned Willard, han är präktig och i sin präktighet en aning träaktig. Mest levande i romanen är kanske Willards stora kärlek, grevinnan Margery: hon kämpar mot tragedierna som drabbar henne och äger en stark personlighet.

* * *

Den eviga elden börjar år 1558 och slutar 1620. Follett lyckas på ett trovärdigt sätt få in någon eller några av sina romangestalter i stora historiska skeenden.

Så finns de med under den fasansfulla Bartolomeinatten i Paris, då protestanter massakrerades i Paris.

De finns med när spanska armadan gör sig beredd att invadera England. De finns i närheten av Maria Stuart, drottning av Skottland. De finns hos drottning Elisabeth av England. De finns i franska hovet. Till och med skeppet Mayflowers namn skymtar förbi i slutet.

Follett lyckas sy samman fiktion och historia på ett så sömlöst vis, att allt som sker upplevs som realistiskt, Ned Willards makalösa förmåga att gång på gång befinna sig i den stora historiens centrum till trots.

På så vis blir Den eviga elden inte bara en skröna och äventyrsroman, utan också i någon mån en bildningsroman. Man lär sig som läsare en hel del om vad som försiggick i 1500- och 1600-talets England och Frankrike.

Till detta bidrar också Folletts månhet om att skildra historiska detaljer på ett korrekt sätt. Vad jag förstår har han vinnlagt sig om att få till exempel dräkters utseende och annat rätt, så att hela den historiska miljön framstår så realistisk som möjligt.

* * *

Follett är en grym författare. Nämligen på så sätt att han inte drar sig för att utsätta sina romanpersoner för allehanda tragedier. Det gör att man känner med dem. Men det skänker också en aning om hur ömtåligt livet kunde vara – och fortfarande är – när en konflikt med mäktiga människor eller ödets tunga hand drabbar den som inte lyckas eller kan försvara sig.

Den eviga elden är en spännande historia, en historisk äventyrsroman. Man behöver alls inte ha läst de tidigare romanerna i Katedralserien för att njuta till fullo av den, även om man då missar en och annan referens till dessa.
– – –
Den eviga elden (eng. A Column of Fire), Ken Follett. Övers. Jens Ahlberg, Lena Karlin. Omslag: Kerstin Hansson. Omslagsbild: National Trust Photo Library/Art Resource, NY. Albert Bonniers förlag 2017. ISBN: 978-91-0-016742-4. 861 sidor.

0 kommentarer: