lördag 16 december 2017

Bokrecension: Dörrar till främmande rum | Lars Lönnroth

Dörrar till främmande rum: Minnesfragment är en självbiografi skriven av Lars Lönnroth (f. 1935), professor emeritus i litteraturvetenskap. Boken utkom 2009 på Atlantis.

* * *

Den oförliknelige Esaias Tegnér skrev:
"Yvs ej av fädrens ära, envar har dock blott sin ..."
Men om nu någon har rätt att yvas över fädrens ära torde det vara Lars Lönnroth. Han är son till den legendariske historikern och akademiledamoten Erik Lönnroth, systerson till Olof Lagercrantz, och längre tillbaka bland anorna hittar vi Erik Gustaf Geijer.

Men Lars Lönnroth har också skäl att yvas över sin egen verksamhet som litteraturvetare och kulturpersonlighet. Att något lära känna honom i självbiografin är ett nöje. Däri möter vi reflexioner kring hans personliga utveckling från barnaåren till pensionen, hans tankar kring sitt ämne och samtida kulturfenomen, och inte minst anekdoter om den långa rad kulturgestalter och akademiker han mött.

* * *

Fastän Lönnroth en gång enligt eget vittnesbörd räknades som arg, ung man, är självbiografin långt ifrån någon manifestation av denna ilska. Den har definitivt inte tillkommit för att göra upp räkningen med någon.

Därmed inte sagt att Lönnroth duckar från att redovisa de konflikter där han varit inblandad, men dessa redogörelser är i regel mycket sansade, ibland med kommentarer som ger hans kritiker åtminstone delvis rätt. Men, som han skriver om sig själv:
"... för tystnadens diplomati har jag aldrig haft fallenhet."
Således får till exempel en akademisk fiende pseudonymen "docent Pingvin"...

* * *

Som exempel på de meningsstridigheter som Lönnroth deltagit i, kan nämnas ett särskilt betydande fall. Lönnroth framförde vid sin disputation den på sina håll förkättrade uppfattningen att det isländska sagostoffet var påvisbart påverkat av europeiska influenser.

Det fanns en stark åsiktsgemenskap med motsatt uppfattning: att sagomaterialet i huvudsak sprungit upp ur den isländska karga jorden.

En akademiker med denna senare uppfattning, var Peter Hallberg. Och han blev fakultetsopponent vid disputationen. Med resultatet att tillställningen synes blivit tämligen otrevlig. Relationen med Hallberg skulle komma att vara frostig under lång tid, men något tinas upp efter dennes pension från sin dåvarande post som professor i Göteborg, en post varpå Lönnroth själv kom att ersätta sin gamle vederdeloman.

* * *

Lönnroth framstår i memoarerna som en principfast och sympatisk karl, med stor kärlek till sitt forskningsfält, till litteraturen och kulturen.

Han har alldeles uppenbart kämpat för humaniorans plats i tillvaron oavsett var han befunnit sig i världen: i studentrörelsens Berkeley, i marxisternas Aalborg, som chef för Svenska Dagbladets kulturredaktion, i den åtstramade utbildningspolitikens Sverige och Göteborg. Eller som anordnare av lärda konferenser, och som deltagare i olika nämnder.

Därtill har han stått för stringenta vetenskapliga ideal. Han skriver i samband med sin pensionering:
"Postmoderna 'forskares' mumbo-jumbo var jag dödstrött på."
Den som stiftat bekantskap med vissa humanistiska akademiska sammanhang under 2000-talet kan måhända känna igen den tröttheten och instämma i professor Lönnroths bedömning.

* * *

De miljöer där Lönnroth vistats och som han tar med läsaren till är spännande, intressanta och ofta charmiga. Även om de inte uteslutande verkar ha varit platser av fullständig trivsel när det begav sig.

Men läsaren känner av den politiskt överladdade stämningen vid Aalborgs universitetscenter, likaledes den bohemiska känslan vid Berkley-universitetet dessförinnan. Men också en konferens i Archangelsk vid Vita havet blir synnerligen väl gestaltad. För att nu bara nämna något.

Dörrar till främmande rum är mycket välskriven. Jag uppskattar den raka stilen, och därtill öppenheten även i tänkbart känsliga ämnen, inte minst vad beträffar beskrivningar av familjerelationer. Personporträtten är konsekvent levande.

Inte minst gäller det den uppriktiga och empatiska skildringen av modern Ebba Lagercrantz – syster till Olof Lagercrantz — vars livsöde, särskilt efter skilsmässan från Erik Lönnroth, blev nog så tungt och smärtsamt. Vidare får Lönnroths inte okomplicerade förhållande just till morbrodern Olof Lagercrantz sitt beskärda utrymme i boken.

Men också original, vänner och bekanta som Lönnroth träffar på i den akademiska och kulturella världen framträder med puls och tydliga konturer. Bland dem vännen Sven Delblanc.

* * *

Självbiografin är emellertid inte enbart en bok om människan Lars Lönnroth, hans verksamhet och författarskap. Den ger också en utblick i den lärda, vittra och kulturella världen, från Lönnroths perspektiv.

För oss som inte var med under de akademiska striderna och de omvälvningar som utspelat sig i kulturvärlden för några decennier sedan är därmed Dörrar till främmande rum ovärderlig som källa till insikt i hur det var att då befinna sig mitt i dessa händelser, då de skedde. Vi får se med Lars Lönnroths egen blick på den värld han haft omkring sig. Och det är ett privilegium.
– – –
Dörrar till främmande rum: Minnesfragment, Lars Lönnroth. Atlantis 2009. Grafisk form: Christer Jonson. Omslagsfoto: Anna Klint. ISBN: 978-91-7353-336-2. 495 sidor.

0 kommentarer: