lördag 5 maj 2018

Bokrecension: Drömmar om rosor och eld | Eyvind Johnson

Drömmar av rosor och eld är en historisk roman av Eyvind Johnson (1900-1976). Boken utkom första gången 1949. Jag har läst en upplaga från 1974.

* * *

Den katolske prästen Urbain Grandier fanns i verkligheten. Han brändes på bål för häxeri år 1634 i den franska staden Loudon. Historien om honom plockas upp av Eyvind Johnson i Drömmar av rosor och eld, och utgör basen i roman som inte är dokumentär, men ändå, som det heter, är inspirerad av verkliga händelser.

Johnson använder en intressant berättarteknik i Drömmar om rosor och eld. Han sammanför en mängd olika perspektiv på den centrala händelsen och andra händelser i den lilla staden. Olika personer får komma till tals, och Johnson anpassar prosan efter dessa personer och deras uttryckssätt. Det gör att Urbain Grainier - som han heter i romanen - belyses från olika håll, liksom utvecklingen i allmänhet. Romanen byggs upp av längre eller kortare delar som tillsammans ger en helhetsbild.

* * *

Vem är han då, prästen Grainier i Johnsons version? Jo, en vacker karl, med stort tycke för kvinnor. Och också kvinnor synes dras till honom. En gång ska han ha gjort en borgarflicka med barn, vilket väckt ont blod i de släkter som var förbundna med henne. Men senare ingår han nattetid och i hemlighet ett äktenskap inför Gud med Madeleine de Brone. Och han skriver en anonym text mot kyrkans celibat.

Samtidigt tycker han att kardinal Richileus ansträngningar för att riva gamla hugenottbefästningar i staden är olämpliga. Den store kardinalen anas genom hela romanen, men kommer aldrig i förgrunden. Han finns som ett dunkelt och hotande spöke alldeles utanför berättelsen. Man pratar om honom, men han framträder aldrig själv i händelseförloppet, annat än indirekt.

Kort sagt: prästen Grainier har sina fiender och han har sina vänner.

När så ett utbrott av besättelse drabbar ett nunnekloster i staden försöker man koppla detta till honom. Är det då inte han som är häxmästaren? Är det då inte han som sänt demonerna i nunnorna? Och nunnorna vrider sig och anklagar honom.

Men genom den märkliga korsbelysning som Johnson förser oss med anar vi snart, att det inte alls är fråga om demoner, utan vi anar att det som drabbar kvinnorna snarare rör sig om någon slags med avund och åtrå sammankopplad sexulneuros: de påstått besatta åtrår den vackre prästen, drömmer om honom, vill ha honom.

Och det slår ut i ett masskådespel, där flera av dem får ligga på kyrkgolvet inför exorcister och svara på frågor med dåligt latin, vilket får somliga att ifrågasätta hur verkliga demonerna kan vara. När Grainier senare begär att få utfråga de besatta på grekiska - ty demoner sägs vara mångspråkiga - nekas det honom.

* * *

Grainier framstår som en mänsklig präst. Han älskar kvinnor och kvinnor älskar honom. Mest älskar han sin Madeleine, som han hållit sig till i åratal.

Som mycket mänsklig framstår också en av de mer framträdande betraktarna i romanen, ämbetsmannen Daniel Drouin, som skriver dagbok och en slags protokoll över vad som sker i staden. Han är lite högfärdig, lite feg. Han gömmer sig bakom sin ställning som ämbetsman hellre än att gå till sin vän Grainiers uttryckliga försvar. Han spottar inte i glaset och är svårt förtjust i Cicero.

Grainier verkar som en avgjort ädlare gestalt än Drouin, men Drouin är å andra sidan mer vardaglig, en vem som helst av oss vanliga människor. Men Grainier är enligt Johnson också en modern människa i stor utsträckning.

Han kan tvivla, men inte tänka sig ett liv utan Gud, kan inte tänka sig ett liv där han inte är präst. Samtidigt opponerar han sig mot den kyrka vari han är verksam. Han går inte över till protestanterna, alltså hugenotterna.

Och den ömhet med vilken Johnson berättar om Grainier och Madeleines kärlek till varandra är utsökt finkänslig. Han blir till ett helgon, närapå, men inte ett oåtkomligt, sterilt helgon, inte vitmenad och avlägsen, utan helt enkelt en vänlig själ med slående puls.

* * *

Eyvind Johnson skriver tidigt i boken:
"Alla som samlar kvinnor och män och barn omkring sig och säger 'Jag ska tala om sanningen för er', ljuger. Vi kan inte med så kort mänsklighetstid bakom oss känna sanningen. De skulle i stället säga: 'Jag skall visa er vad jag tror vara en av möjligheterna till sanningen'..."
Och något i den vägen kan väl tänkas stå som motto över Drömmar om rosor och eld. Det är en fiktiv roman, försänkt i en historisk verklighet. Den bjuder på tänkbara möjligheter: målar ett porträtt av den tidens och platsens värld med färger och nyanser som till sist ändå måste beslutas av konstnären, om än konturerna redan är givna.

* * *

Grainier avrättas. Han torteras och bränns levande på bål, men bekänner sig aldrig vara häxmästaren bakom demonbesättelsen av nunnorna.

Eyvind Johnson låter honom få ett äreminne i sin suggestiva, rörande och välskrivna Drömmar om rosor och eld.
– – –
Drömmar om rosor och eld, Eyvind Johnson. Bokförlaget Aldus/Delfinserien 1974. ISBN: 91-0-039681-8. 392 sidor.

0 kommentarer: