Bokrecension: Fyrskeppet och andra noveller | Siegfried Lenz

Fyrskeppet och andra noveller är en samling noveller skrivna av Siefrid Lenz (1926–2014), tysk författare. 

Denna samling, utgiven 1967, är översatt till svenska av Brita Edfelt och har försetts med förord av Johannes Edfelt. 

* * *

Fyrskeppet och andra noveller består av fyra noveller. Den första når sådan omfattning att den med rätta kunde kallas kortroman. Samtliga av novellerna är stämda i mollackord och ställer läsaren inför frågor som berör skuld och svek och ansvar.

Den första berättelsen, titelnovellen, utspelar sig på ett fyrskepp, som är ute på sin sista vakt. Utanför den tyska kusten står fartyget väl ankrat i botten och fungerar som varning och navigationsstöd för andra fartyg i närheten. Kaptenen ombord heter Freytag, och hans mål och plikt består i att se till att också denna den allra sista vistelsen ombord ska gå utan problem, innan fyrskeppet får dra upp ankaret och anlöpa hamn.

Men så räddar man tre personer i sjönöd, drivandes i en jolle längre ut till havs. 

De tre är föga tacksamma för räddningen, på så vis att de snart visar sig vara kriminella, och vill förmå besättningen ombord att föra dem till deras planerade destination på det ena eller andra viset. Något som kapten Freytag givetvis vägrar, samtidigt som han lika resolut vägrar att låta den egna besättningen ta några risker på så vis att man skulle försöka övermanna de beväpnade främlingarna. Han vill ha sin besättning i land, trygg och säker.

Så börjar ett psykologiskt drama av sällsynt trovärdighet. 

De tre främlingarna utgörs av två brutala bröder och deras gentlemannamässiga ledare, doktor Caspary, som utomordentligt vänligt och lika iskallt framställer sina krav, av vilka det yttersta kommer att bestå i möjligheten av att låta själva fyrskeppet lätta ankar och föra dem till deras slutmål. Kapten Freytag med sin absoluta plikttrogenhet kan inte tänka sig något sådant och har fullt sjå med att försöka hålla tillbaka sina mannar, varav en är hans son, från att försöka slå sig fria från utpressarna. 

Kaptenen riskerar att uppfattas som feg, men är egentligen endast just detta — plikttrogen.

Kapten Freytag är ytterst trovärdig som allt annat än pragmatisk men övertygat viljestark pliktmänniska. Och doktor Caspary är trovärdig som lika viljestark och överläggande ledare för sitt lilla gäng. Doktor Caspary, visar det sig, har valt sin risktagande livsföring av brott och bedrägeri, med tre parallella, antagna liv. Hans konverserande vänlighet skär sig effektfullt mot de två brödernas vassa, mycket mer uttryckliga aggressivitet. Doktor Caspary framstår som betydligt mer skrämmande än sina råa kumpaner. Han är den som håller dem tillbaka. 

Kapten Freytag säger att han inte förstår sig på honom men de två verkar på något vis nå varandra; banditen och hedersmannen. Doktor Caspary konstaterar: ”Varje människa liknar sin motståndare, inte till någon har hon ett intimare förhållande.” Och doktor Caspary river ner föreställningen att det finns goda och onda:

”Var och en, ja, verkligen varenda en kan anklagas: rika och fattiga, änkor och föräldralösa. Ta vilken människa som helst, och jag garanterar att man kan hitta något hos henne som hon enligt vanlig rättvisa borde sitta inne för i två år – och detta inte bara vid drakonisk utmätning.”

Så doktor Caspary har nog levt sitt bedrägliga och lagöverskridande liv i medvetenhet om alla andras likväl som sin egen skuldbelastning: att alla kommer till korta vad gäller hederlighet.

Berättelsens inre spänning stegras och når också sin utlösning till ett mollackord, där det avslutande händelseförloppet kanske inte är lika övertygande som resten av verket, men som ändå är följdriktigt.

* * *

De andra, kortare, novellerna handlar om en man som söker efter liket efter sin hustru utmed en kust, och om en man som hyr ut sitt kök med gasspis till en främling, och sedan håller sig själv och sin flickvän borta därifrån, och om en vetenskapsman som får sitt livsverk torpederat.

Siegfried Lenz skriver en välkomponerad prosa, utan bombastik, utan där de stillsamma händelsernas egna sammantagna dramatik bygger upp spänningen. Det är illusionsfritt och på något vis befriande i sin illusionsfrihet. Jag har inte läst Siegfried Lenz förut, men dessa noveller gör onekligen att jag vill återvända till hans författarskap.
– – –
Siegfrid Lenz, Fyrskeppet och andra noveller. Översättning Brita Edfelt, förord Johannes Edfelt. Stockholm: Tidens förlag, 1967. 157 sidor.

Bokrecension: Undergången | Joachim Fest

Tyska soldater lämnar ifrån sig vapen och hjälmar till sovjetiska soldater.

Undergången. Hitler och slutet på Tredje riket (ty. Der Untergang. Hitler und das Ende des Dritten Reiches) är skriven av Joachim Fest (1926–2006), tysk historiker specialiserad på Adolf Hitler och Tredje riket. 

Boken utkom första gången på tyska 2002. Jag har läst boken i en svensk översättning av Ulrika Jannert Kallenberg, i en upplaga från 2005.

* * *

Många av oss har nog sett filmen Undergången (2004), som skildrar Hitlers sista dagar i bunkern, med Bruno Ganz i huvudrollen som den ilskne och sjuke diktatorn. Filmen bygger på denna fackbok skriven av Joachim Fest.

Boken Undergången rekonstruerar de sista veckorna av slutstriden i Berlin 1945, med särskilt fokus på Hitlers öde, de sista veckorna och dagarna innan självmordet, samt tiden fram till kapitulationen. Som stöd använder Fest ögonvittnesskildringar, som han väger emot varandra. 

Förvånansvärt ofta verkar skildringarna skilja sig från varandra i detaljer. Fest berättar att han följer de versioner som verkar sannolikast, följaktligen de som han, som historiker, anser ligga närmast hur det verkligen var. Eller så redovisar han olika varianter. Eller så har han forskarens heder i att låta frågor förbli obesvarade, såsom icke längre möjliga att besvara.

En av dessa frågor är vad som hände med Hitlers kropp efter självmordet. 

Hur själva självmordet i sig gick till är inte helt fastslaget heller. Någon säger att Hitler återfanns i soffan bredvid Eva Hitler-Brauns döda kropp, någon säger att han satt i fåtöljen bredvid. Någon säger att han sköt sig i tinningen, någon i munnen, och någon att en tredje, okänd, person fått i uppdrag att skjuta honom. Någon säger att han samtidigt som skottet föll bet sönder en kapsel blåsyra. 

Efteråt bars Hitler ut ur bunkern tillsammans med Eva Hitler-Braun. Bensin hade införskaffats i dunkar, och bensinen hälldes över dem, där de lagts i ett kraterhål. Rysarnas artillerield föll samtidigt tungt över staden och försvårade alla handlingar. 

Man hade svårt, berättar Fest, att först få eld, men när man tänt på papper och slängt dem brinnande i riktning mot gropen tog det fyr. Fest menar, med stöd i återgivningar från dem som var på plats, att kropparna förbrändes till ben, som senare vid beröring föll samman. Och även om vi inte säkert kan veta saken, är det förmodligen så att allt som fanns kvar av Hitler kom att bli en del av hans tänder, som senare användes för att bekräfta hans död. 

Därmed får vi dra slutsatsen att Fest ställer sig tveksam till att de förbrända resterna av diktatorn skulle tagits om hand av sovjeterna, såsom i bland hävdas. Fest verkar anse slutsatsen rimligt att diktatorns kropp helt enkelt i stort sett förstördes till stoft och aska i rikskansliets trädgård utanför bunkerns nödutgång, och att allt som återstod av kroppen blev de nämnda tänderna.

Men Fest beskriver inte bara detta nav i mytologin om Hitler-Tyskland. Han berättar också om hur det förtvivlade motståndet fortsatte in absurdum, hur nära de ryska trupperna än kom. Manspillan blev därför in i det sista stor både på tysk och än mer på rysk sida. Att kriget var förlorat torde varit givet, åtminstone för Hitler själv, sedan länge, enligt Fest. Fest skriver:

”Nederlaget var tydligt beseglat, och det som fortsatte var ett krig bortom slutet.”

Nu handlade det om ren destruktion. Fest menar att det var ett tydligt och framträdande drag hos Hitler: viljan till destruktion, och att den framträdde i så att säga ren form under dessa sista veckor och dagar.

* * *

I Undergången möter vi inte enbart Hitler. I boken framträder också närmaste män vid sina sista besök: där finns Göring och Himmler, som båda snart skulle anses som förrädare. Där fanns Goebbels som trogen tillsammans med sin hustru och deras av henne mördade barn följde diktatorn i döden. Och där finns sekreterare, militärer och tjänstemän. 

Fest har disponerat sin bok i åtta kapitel. Vartannat kapitel består av historiskt berättande, vartannat kapitel är mer essärartat och utgör Fests reflexioner kring olika ämnen. Totalt består verket av knappt 190 sidor, så det är fråga om en koncis volym, vari Fest ändå får mycket sagt, på så vis att vi får både översiktsbilder och detaljbilder av det Tredje rikets sista dagar. Till detta kommer väl valda fotografiska illustrationer som skänker ytterligare djup till framställningen.
– – –
Joachim Fest, Undergången. Hitler och slutet på Tredje riket. Övers. Ulrika Jannert Kallenberg. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2005. 186 sidor.

Bokrecension: Det öppna såret | Per Ahlmark

Det öppna såret. Om massmord och medlöperi är skriven av Per Ahlmark (1939–2018), författare och tidigare folkpartistisk politiker. Boken utkom år 1997.

* * *

Det glöder av vrede i Per Ahlmarks Det öppna såret. Om massmord och medlöperi. 

Vreden stammar ur insikten att ledande svenska och internationella politiker, kulturpersonligheter och intellektuella genom sina ord agerat medlöpare till de regimer under 1900-talet som krävt flest dödsoffer för politiskt motiverat våld: Nazi-Tyskland, Sovjet, Kina och andra stater — tillsammans står de för omkring 170 miljoner mord på oönskade, vare sig dessa oönskade dödats på grund av sin ras, sin klass, sina uppfattningar eller vad det nu kan vara.

Till varningarna för medlöperiet beträffande höger- och vänsterextremism för Ahlmark ytterligare en varning, nämligen för islamistisk staters despoti. Han menar rent av att det är avgörande för demokratins framtid om ”delar av den muslimska världen rör sig mot liberalism eller fundamentalism.”

Vad det handlar om är att personer talat sig varma för eller åtminstone urskuldat och förminskat destruktiviteten hos sådana regimer. Per Ahlmark nämner sådana personer vid namn, fäster deras egna ord vid dem och inte sällan de dunkla förklaringar de stundom själva avlevererat när regimerna fallit och det inte längre går att blunda för despotismen.

I stor utsträckning rör det sig om olika typer av gillanden av kommunistiska stater. Som när Olof Palme talar tillsammans med Castro, samtidigt som socialdemokrater och andra dissidenter spärrats in i Kuba, vid tillfället möjligen omkring 15 000 personer. Eller när Birgitta Dahl gör sitt bästa för att förklara Pol Pots ageranden.

Förklaringarna på senare år från de som en gång stött diktaturerna är legio. Men gemensamma stråk är skönjbara, tillsammans och genomgående eller var för sig: Vissa länder är inte redo för demokrati och frihet. De som talar mot Sovjet/Kina/Tyskland är propagandister. Vi som var röda när terrorn gick över det ena eller andra landet var det ändå av idealistiska skäl. Man bör inte stöta sig med diktaturerna. Det är mest rätt att försöka inta en mellanposition – mellan demokrati och diktatur och förbli neutral.

Men Ahlmark släpper inte ögonen från sina mål. Han konfronterar sina undersökningsobjekt med kalla fakta om vad de en gång uttryckt och kontrasterar mot tyranniernas realiteter, gång på gång. Han listar citat och analyserar gamla tal. Han avtäcker det som vittnar om antingen cynism eller naivitet hos dem som en gång agerade verbala dragoner för diktaturer.

* * *

Naturligtvis är det här en politisk bok, såtillvida att man anser att demokratins utbredande är en politiska fråga. — Men jag förstår det som att Ahlmark snarare utgår från att demokratins utbredande är en humanistisk fråga: alla gynnas av en sådan utveckling, och de som med ord hindrar detta genom att överskyla diktaturernas mord och terror och försvara dess ledare agerar mot mänsklighetens bästa. Ahlmark skriver: 

”[D]ebatten handlar om vår civilisations överlevnad.”

Det öppna såret är en spretig bok, som ibland nästan antar klippbokens karaktär av vid varandra sammansatta artiklar, även om temat förblir tydligt verket igenom: försvar för demokrati, attack mot antidemokrati. 

Ibland kunde jag önskat att Ahlmark fokuserat på färre personer, istället för att använda sig av den slags hagelbössepolemik som nu blir fallet. Träffytan blir bred och kraftfull, men kanske inte alltid så djupborrande som varit möjligt med Ahlmarks förmåga att gräva i det förflutnas lägg. Desto mer lyfter Ahlmark fram vetenskapsmän som forskat på ämnen som demokrati och ämnen som statliga, politiska massmord.

Nu blir det många personer som passerar förbi. Palme, som sagt, bland dem. 

”Panegyriken kring Palmes kamp för friheten är i sak, enligt min mening, felaktig eller grovt missvisande.” 

Men Ahlmark skriver också om många fler, en hel del som än i dag är bekanta namn för samhällsintresserade läsare. En del har vände sig från sitt förflutna, andra teg. Ahlmark adresserar också egna kritiker. En av dem som Ahlmark ägnar utrymme åt är hans personliga vän Bo Strömstedt.  Andra personer är Anders Ehnmark och P O Enquist, Jan Myrdal och redan nämnda Birgitta Dahl. Ahlmark kan ge personer han angriper rätt i sak i vissa avseenden, men håller fast vid de övergripande angreppsskälen.

* * *

Min känsla är att det inte är helt ovanligt i Sverige att folk är en smula extra förstående eller åtminstone överseende inför vänsterextrema inriktningar, ofta under sken av att kommunismen ändå är ett vackert ideal. Vi har emellertid inte längre rätten att blunda för den kommunistiska praktikens konsekvenser under 1900-talet. Ahlmark skriver om Sovjet:

”Tre kvarts århundrade av kommunism lämnade nästan ingenting annat efter sig än lidande. Ett uslare eftermäle kan ingen regim få.”

Samma sak i alla andra länder där kommunistisk dogmatik omsatts praktik. 

Kan man dessutom i dag möjligen ana en liknande undflyende inställning till islamistisk ideologi, mot bakgrund av att man inte vill använda vad man uppfattar som västerländska värderingar och tankesätt på en kultursfär som står främmande inför sådana värderingar och tankesätt?

* * *

Bland det viktigaste jag tar med mig från läsningen av Det öppna såret är Ahlmarks påminnelse om att demokrati och frihet från despoti är något värt att försvara och att sprida. Det är rimligen inte skadlig kulturimperialism. Det är att värna människan och mänskligheten. 

Och det är i någon mening att hedra minnet av den politiska terrorns många miljontals offer under 1900-talet. Ahlmark avslutar: ”De döda kan inte väckas till liv, men vi kan minnas dem. Vi kan lära av deras öde.”
– – –
Per Ahlmark, Det öppna såret. Om massmord och medlöperi. Stockholm: Timbro, 1997. 410 sidor.

Bokrecension: Paradoxmaskinen | Peter Englund

Paradoxmaskinen. Kritik 1990–2020 är skriven av Peter Englund (f. 1957). Boken utkom 2024. Jag har läst e-boksupplagan.

* * *

"Vi låter aldrig våra handlingar styras av verkligheten, de styrs istället av vår bild av denna verklighet."

Detta axiom återkommer hos Peter Englund. Hur viktigt är inte det att inse! Det gäller hur vi ser på och läser det förflutna, det gäller hur vi ser på vår samtid och det gäller hur vi tänker oss framtiden. Verkligheten i sig är en sak. Dess sken, det vi uppfattar av den utifrån våra föreställningar och fördomar, en annan. Likadant med politiker och andra som försöker styra tillvaron i någon riktning. Kan man bära med sig detta som stöd för tanken har man fått med sig något bra.

Peter Englund bär definitivt med sig insikten han själv formulerat i de texter som utgör Paradoxmaskinen, som samlar en stor mängd texter från över 30 års skrivande: artiklar, essäer, förord, med mera. Englund är en helt enkelt en enastående förklarare av och ciceron till det förflutna. Han rör sig hemtamt genom sekler och mister inte blicken för den talande detaljen, och ej heller för de stora sammanhangen.

Englund förmår vara vetenskapligt exakt och metaforiskt drastisk i en utmärkt balans. Han kan vara obekväm och ifrågasättande. När han recenserar böcker i somliga texter kan han vara giftigt nedgörande (som i det berömda fallet med Herman Lindqvists bok om stormaktstiden) och han kan hylla och rekommendera för nobelpris.

* * *

Texterna i Paradoxmaskinen är ordnade i tre stora delar: "Att skriva biografi", "Att skriva historia" och "Att skriva om det samtida". Inom dessa delar är sedan texterna ordnade kronologiskt, inte efter när de är tillkomna utan efter där deras huvudsakliga ämne är fäst i tiden. 

Englund berättar i förordet att det mesta i boken, en "klippbok", tillkommit på beställning. Och han skriver frankt, att "[d]et var universitetet som gjorde mig till historiker, men det var brödskrivandet som gjorde mig till författare." Och det är den här kombinationen av gedigen lärdom och schwung i berättandet som är så tilltalande i läsningen av Englund. Håll med honom eller inte, men nöjsam att läsa är han alltid. 

Om en bok skriver han:

"Historiska Media i Lund har länge haft en utgivning som utmärkt sig mer för kvantitet än för kvalitet, men jag vill ändå tro att beslutet att översätta denna bok var ett olycksfall i arbetet, tillkommet på en gråtrött och snuvig måndagseftermiddag. Den är nämligen monumentalt usel."

Om ett författarskap skriver han:

"... att läsa honom är som att se en katt gå över ett väldukat middagsbord. Här finns inte ett felplacerat ord, inte en död punkt, inte en falsk ton."

Frän sågning respektive fräsch hyllning! — Och åter ett par formuleringar:

"Tyvärr är inte information detsamma som kunskap. Emellan dem ligger bearbetning, förädling. Tid. Informationen står nämligen till kunskapen som ett stycke järnmalm står till en bil."

"Om krigets första offer är sanningen, är förmågan till nyanser nummer två."

Man kunde fortsätta att citera en bra stund ur Paradoxmaskinen.

* * *

Ämnena är givetvis synnerligen mångfaldiga, vare sig de stammar från recensionsuppdrag eller icke. 

Några av dem: Bernhard von Beskow, Gustav V, kvinnliga nazister, Stalin, spioneri, underrättelsearbete, Ulf Lundell, Trump, Edward Gibbons Romarrikets nedgång och fall, Carl Grimberg, Karl XII:s död, Carl von Clausewitz' Om kriget, fascismens förutsättningar, Kalla kriget, med mera, med mera, ända in i nutiden, när Englunds analys rentav kan uppfattas få en mer utpräglat politisk ton, då senare tidens kapitalism kommer i hårkorset och då Englund vädrar sitt klimatsamvete.

En särskilt intressant text utgör "När börjar en bok? Om Stridens skönhet och sorg" som berättar om hur det gick till när just Englunds bok Stridens skönhet och sorg fick sin  begynnelse – eller rättare: om några tillfällen varifrån Englund kan spåra bokens ursprung, och hur han tänkte när han flätade samman dess framställning.

* * *

Det är roligt att läsa Paradoxmaskinen! 

Lärdomen är omfattande men presenterad på ett sådant sätt att det inte luktar det minsta instängdhet över texterna. Missförstå mig inte: jag läser gärna texter som är kvävande dammiga emellanåt, men ibland är det gott att andas den friska luft som Englund förmår låta strömma genom de ämnen han behandlar, vare sig den nu stundom fläktar varmt och stundom viner kall.
– – –
Peter Englund, Paradoxmaskinen. Kritik 1990–2020. Stockholm: Natur & Kultur, 2024. Omslag: Niklas Lindblad. E-boksupplagan.

Bokrecension: På svarta listan | Pär Wästberg

På svarta listan är skriven av Per Wästberg (f. 1933). Boken utkom första gången 1960. Jag har läst en upplaga från 1964, som också rymmer ett uppföljande efterord.

* * *

Jag är oförskämt dåligt insatt i Sydafrikas historia och hur apartheidsystemet fungerade. Kanske kan det delvis förklara den oväntat starka verkan som Per Wästbergs reseskildring På svarta listan gjorde på mig, en bok vari han rapporterar från Sydafrika genom att prata med människor, besöka de förtryckta likväl som förtryckare, och därtill oppositionella av olika hudfärg.

Wästberg skriver en rapp och okonstlad prosa som upplevs ligga nära de händelser han varit med om och de människor han träffat. Han tar aldrig till överord, utan låter det som han skildrar tala för sig självt. Han gapar inte, han berättar.

* * *

Per Wästbergs och hustrun Anna-Lenas reser från Rhodesia till Sydafrikanska unionen 1959. Då var Sydafrika ännu en självstyrande del av det brittiska samväldet. Det blev Wästbergs första besök i landet.

Apartheidsystemet hade en lång tid kvar att leva. Förmodligen mycket längre tid kvar att leva än vad man kunde tänka sig då Per Wästberg var på platsen och såg hur  den vita minoriteten genom drakoniska och anstötliga lagar gisslade både svarta (afrikanska) och färgade (mestadels asiatiska) befolkningsgrupper, med syftet att hålla var och en ras för sig. Effekten blev förtryck, att familjer slogs sönder, att folk fängslades eller skickades på tvångsarbete under slavliknande förhållanden, allt till en ständigt mullrande och bombarderande rasism. 

Man verkar allmänt ha tänkt att detta tillstånd icke kunde vara förblivande. Men de ledande kretsarna i Sydafrika inkapslade sig, alltmedan omvärlden fördömde dem. Och fortsatte på inslagen väg.

* * *

Men På svarta listan är inte en politiskt agiterande bok, även om den givetvis vill upplysa om hur illa det faktiskt var i Sydafrika. ”Vi som slipper leva i Sydafrika bör veta vad som sker och göra något åt det”, skriver Wästberg.

Fokus i boken ligger ständigt på de människor Wästberg och hans hustru träffar och de platser de besöker. De svarta människor han lär känna har förbluffande ofta livsgnista och hopp, trots alla vidrigheter. Man märker hur de framhärdar och väntar på en bättre framtid.

Wästberg ger många exempel på den bisarra värld som Sydafrika utgjorde. Han berättar hur en husmor som går till affären utan det pass alla afrikaner måste ha på sig utanför hemmet, riskerar att häktas och skickas till en farm för arbete eller till ett fängelse, utan att hennes familj ens informeras. 

Och Wästberg berättar att en av trettio afrikaner i Johannesburg får räkna med att dö genom att mördas. Varannan afrikan i Sydafrika blir någon gång i livet så misshandlad att det blir ett polisärende av saken. Varje afrikan i en sydafrikansk stad kan förvänta sig att bli arresterad åtminstone en gång om året, kanske, för att använda Wästbergs exempel, för att de gått och köpt cigaretter utan pass, eller missat bussen och därmed brutit mot utegångsförbudet efter klockan 23. 

Givetvis är också lönerna rasistiskt satta: en färgad murare tjänar 900 kronor i månaden, en svart murare 225 kronor i månaden, berättar Wästberg. Och så har vi den ökända § 10 i lagen om Urban Areas, som Wästberg förklarar sålunda:

”Ingen afrikan som med lagligt tillstånd bor i en stad har rätt att på eget bevåg ha hustru och barn boende hos sig. Ingen afrikan kan göra anspråk på att få bo kvar i en stad, om han inte arbetat för samma arbetsgivare i tio år eller levt på samma ställe i femton år.”

Notera att dessa femton år innebär att man som åtminstone svart kvinna inte får lämna staden under dessa femton år. Lämnar man ändå hemstaden för att till exempel hälsa på släktingar på annan plats kan man förvägras att få återkomma.

Det kan också hända, att en man och hustru inte längre får bosätta sig på samma ställe, efter att en rasprofilering skett av myndigheterna. En kvinna har blivit klassad som ¼ vit, och är därmed att anses som ”färgad”, precis som hennes barn, medan mannen är klassad som ”svart”. De får inte följa mannen när han genom tvång skickas till det referat där han visserligen föddes men som han inte besökt på trettio år.

Man läser och man häpnar. Detta är trots allt inte långt efter nazismens Tyskland, som kom att visa med all önskvärd övertydlighet vart politisk rasism kan leda. Men likväl: ”Ondskans legaliserade byråkrati härskar över [afrikanerna] med utstuderade paragrafer.”

* * *

Men mest stötande, vid sidan av de absurt diskriminerande lagarna och därmed sammanhängande förtryck, är de narrativ som de vita härskarna balsamerat sig i, som handlar om hur de svarta mår bäst av att bo med sina stamfränder (och därmed, vilket man inte talar lika mycket om, förvägras tillgång till rörelsefrihet och tillgång till annan kultur än den antikvariska man ordinerat dem), samtidigt som de vita är beroende av billig svart arbetskraft för sin privilegierade livsföring. 

Boerna vill förpassa de svarta till något slags föreställt förflutet. Men afrikanerna vill ta del av det moderna samhället, inte underhålla sig med ”värdelösa glaspärlor, lerhyddor, fattigdom...”

Apartheidens Sydafrika var en genomrasistisk stat. Per Wästberg visar hur denna stat såg ut inifrån, genom möten och otaliga citat av ledande män i staten. Han konstaterar i Johannesburg, att ”runt omkring oss härskade en enfald så oformlig och grym att den inte gick att tänka på.”

Det har nu gått tid sedan apartheid till sist avskaffades och ännu mer tid sedan Per Wästbergs skildring i På svarta listan först kom ut. Läsningen förblir emellertid omskakande och desillusionerande. Apartheidsystemet är ytterligare ett exempel på vad människor är förmögna att göra mot andra människor när grymheten och fördomen äger företräde.
– – –
Per Wästberg, På svarta listan. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1964. 291 sidor.

Bokrecension: Läst | Stig Strömholm

Läst består av en samling texter av Stig Strömholm (f. 1931). Boken utkom år 1986. 

En del av texterna i Läst har tidigare publicerats företrädesvis i Svenska Dagbladet, men har i sådant fall setts över och kompletterats, medan andra texter är nyskrivna för boken.

* * *

Lärdom i kombination med vishet är något mycket vackert. Lärdomen är den gedigna kunskapsrikedomen och visheten är det gedigna omdömet. Tillsammans utgör de något som jag tycker mycket väl kan fungera som ett relevant mål för människan, om hon känner sig därtill inklinerad: både att sträva efter och att föröka i möjligaste mån.

Någon som förefaller besitta just lärdom i kombination med vishet är Stig Strömholm. Strömholm är mycket väl meriterad. Han var Uppsala universitets rektor och professor i allmän rättslära. Och han har belönats med bland annat Övralidspriset, Samfundet De Nios Särskilda pris — två gånger — och Svenska Akademiens Stora pris.

Strömholms intressen stannar inte vid juridiken: han har uppenbarligen ett mycket stort intresse för och gott handlag med litteraturen, vilket visas av de texter som samlats i Läst. 

* * *

Läst består av uppsatser i allehanda litterära ämnen. I allmänhet verkar de sprungit fram ur läsningen av någon bok som Strömholm fördjupat sig i, och utifrån denna läsning formar han en utflykt i en vitter miljö och låter läsaren stifta bekantskap med en mängd olika litterära figurer och ämnen. Särskilt rör det sig om antika, franska, tyska och engelska författarskap. En del känner jag till, andra är mig helt okända. 

Således behandlar Strömholm bilden av Sokrates genom tiderna, han som av en del hålls som den visaste människan som någonsin levt. Strömholm tar sig också an bilden av Vergilius. 

Och för att nu fortsätta en lista: andra gestalter som får utrymme är bland andra Leopardi, den gamle ärkepessimisten, den mystiske Villon, essäskrivaren Montaigne (åh, när ska jag nånsin komma mig för att läsa igenom hans verk?), La Fontaine, Rousseau, Stendhal, Apollinaire, John Donne (”ask not for whom the bell tolls / the bell tolls for thee”), Samuel Pepys, George Eliot alias Mary Ann Evans, Heinrich Heine, Robert Musil, med många fler.

Strömholm skriver med inlevelse, förståelse och välvillighet. Han sablar inte ner, utan kontextualiserar och förklarar. Allt detta sker på en prosa som ofta tenderar det nästan bisarrt krångliga, där meningarna med inskjutna bisatser emellanåt känns som enskilda långdistanslopp. Åter och återigen får jag läsa om för att plocka ihop satserna. Så här kan det låta:

”Accenten på nyfikenheten, kunskapstörsten, som främsta motiv för djävulspakten är ett karaktäristiskt drag redan hos folkbokens Faustus: det var något ovanligt, särskilt himlastormande fräckt, och ej minst bland reformationens store, som bevärdigade charlatanen med stor illvilja – häri ligger nog ett tredje skäl till hans överlevande i sagan – framstod denna gudlösa vilja att genomtränga skapelsens hemligheter såsom speciellt betänklig.”

Detta sätt att skriva blir rentav i boken något av Strömholms sirliga signum, och man tar väl i bästa fall det till sig som något för honom relativt eget. Kanske är det ändå värdefullt att någon redaktör inte redigerat bort dessa labyrintartade formuleringar.

* * *

I Läst möter vi en författare och ciceron som på varje sätt verka älska litteraturen och dess möjligheter. Han ställer sig aldrig i vägen för det eller dem han skriver om genom att dränka in dem i egna bedömningar, utan ledsagar läsaren genom litterära landskap som han själv haft förmånen att vandra igenom. 

Och trots krångligheten skriver han alert och spänstigt. Han skriver om författare av idé- och litteraturhistoriska texter, särskilt amerikaner så här: ”Alltför många skriver som döda fiskar skulle skriva, om nu döda fiskar skrev.” 

Nå, på ett sådant vis i alla fall åtminstone inte Strömholm själv.
– – –
Stig Strömholm, Läst. Stockholm. Norstedts förlag, 1986. 259 sidor.

Bokrecension: Onda nätters drömmar | Peter Englund

Allierad konvoj på väg till Algeriet. November 1942.

Onda nätters drömmar. November 1942 och andra världskrigets vändpunkt i 360 korta kapitel är skriven av historikern Peter Englund (f. 1957). 

Boken utkom första gången 2022, och jag har läst den i en upplaga från detta år.

* * *

Det är svårt att tänka sig något mer vittomfattande och mer svårgripbart än ett världskrig. Ska man berätta om ett sådant kan man välja att generalisera till de stora dragen: det landet anföll det landet och detta fick sådana och sådana konsekvenser. Men man kan också gå in i detalj, mana fram människor, nyanser och villkor för den enskilda. I Onda nätters drömmar gör Peter Englund det senare, och det på ett dispositionsmässigt experimentellt och språkligt mästerligt vis. 

Peter Englund begränsar sig i tid till november 1942, den tidsperiod när krigsvinden vänder mot axelmakterna. Under denna månad gör han i 360 korta kapitel nedslag i 39 människors liv. Skildringarna av de enskilda personernas liv är spridda genom boken, så att helheten blir till en stor väv av olika öden och sammanhang och förutsättningar. 

En del av dessa personer är civilister, en del är stridande på olika platser och olika sidor, en del är högt uppsatta, en del genomlever strider bokstavligen talat tryckta mot skyddsgropar. De flesta personerna har de allmänne läsaren sannolikt aldrig hört talas om, andra är betydligt mer välkända in i vår egen tid.

Och var och en av dem har sitt särskilda perspektiv på detta väldiga som kriget är.

Peter Englund har rekonstruerat dessa människors liv och dagar såsom de tedde sig vid de nedslag han gör i deras vardag. Till hans hjälp finns de stora historieverken, men också, och kanske framförallt viktigt för skärpans skull: dagböcker, memoarer, bevarade pappersspår. Väl valda fotografier skänker ytterligare djup i framställningen.

* * *

Det kan nog vara så att andra världskrigets verklighet är omöjlig att omfamna med sinnet, men den belysning ett verk som Onda nätters drömmar skänker från olika håll och platser ger ändå en inblick som hjälper den intresserade att förstå lite mer än man annars hade gjort: hur ransoneringarna upplevdes av en hemmafru, hur det var att hitta förruttnade stridskamrater som begått kollektivt självmord i djungeln.

Några i boken skildrade människor nämner jag, för att antyda bredden. Hélène Berr, universitetsstuderande i Paris. John Bushby, kulspruteskytt på brittiskt bombflyg. Albert Camus, ung författare. Vasilij Grossman, sovjetisk journalist i Stalingrad. Mun Okchu, koreansk sexslav på japansk fältbordell. Sophie Scholl, universitetsstuderande engagerad i motståndsrörelsen. Kurt West, infanterist vid Svir under fortsättningskriget.

I slutet av Onda nätters drömmar och ibland i förbigående tidigare under själva berättandet får vi veta hur det gick för de 39 människor som Englund berättar om. Några av dem överlevde inte kriget. En del levde in i vår tid, in i nya seklet. Men i allmänhet får vi ta del av skeendena såsom dessa människor själva får erfara dem. Det verkar dock som att många av dem fått ana tillräckligt vid denna tid för att förstå att något hänt i krigsförloppet. 

* * *

Peter Englund är enligt min mening en av vårt språkområdes främsta författare och berättare. Hans litterära tonsäkerhet är absolut. Han skriver tydligt och vackert. Och han tillåter sig ett visst inslag av arkaismer, som inte känns malplacerade eller tillkämpade, utan bara naturliga.

Det ska också sägas att Englund till fullo utnyttjar fotnoternas möjligheter, inte som referenssystem, utan som möjlighet att göra små utvikningar, förklaringar eller invändningar mot sådant kring vad de han berättar om uppger eller upplever. Det blir totalt 424 fotnoter. 

Onda nätters drömmar är ett populärhistoriskt verk. Englund har valt att bifoga en rejäl litteraturförteckning, men har avstått från att ta med en källförteckning av det mer detaljerade, akademiska slaget, som belägger uppgift för uppgift. Jag förmodar att det beror på en avvägning kring frågor om tillgänglighet och omfång.

* * *

Onda nätters drömmar presenterar några veckor av andra världskrigets förlopp i mycket stor skärpa. Där ryms det vardagliga likväl som det grymma och rent horribla. Här möter kriget naket, med död, sjukdom, tristess och lättnader. Peter Englund har skänkt oss ett mycket värdefullt verk som berättar om mänskliga villkor där kriget mullrar avlägset likväl som överallt kring de stridande – och icke-stridande.
– – –
Peter Englund, Onda nätters drömmar. November 1942 och andra världskrigets vändpunkt i 360 korta kapitel. Stockholm: Natur & Kultur, 2022. 564 sidor.

Bokrecension: Tro mig | Allan Fagerström

Tro mig. Journalistik 1964–1978 är en samling texter av journalisten Allan Fagerström (1916–1985). 

Boken, som utgavs 1978, har försetts med förord av Rita Tornborg (f. 1926) och inledning av Per Odebrant (f. 1951). Odebrant har även stått för texturvalet. 

* * *

Samtliga de 86 artiklar som utgör huvuddelen av Tro mig publicerades först i Aftonbladet, där Allan Fagerström var skribent. Han var även tidningens chefredaktör mellan åren 1956–1962. 

Allan Fagerström är en stridsman. Hans arsenal består av ironi, sarkasm, spydighet, överdrifter och underdrifter. Med dessa vapen slår han åt höger och åt vänster men i princip alltid uppåt: mot politiker, mot folk med makt, mot tidsanda. 

Den som läser Tro mig möter inte mycket av långa, intellektuella resonemang eller utförliga analyser. Fagerström griper sig i stället an varje gordisk knut med svärd. Är han orättvis emellanåt? Med all säkerhet. Är han underhållande att läsa? I allra högsta grad. Visserligen infinner sig efter ett tag en viss mättnadskänsla om man sträckläser Tro mig; ungefär som när man föräter sig på sura karameller. Men efter en stund är man där igen och läser någon eller några artiklar till. 

* * *

Allan Fagerström är bildad och drar sig inte för att använda lärda referenser lika gärna som en burdus och grov liknelse. Prosan är närmar sig det talspråkliga, men är inte slarvigt, utan begåvat slängigt och mycket lättläst. Visst missar jag som sentida läsare säkert en mängd hänsyftningar på dagsaktuella personer och ämnen, men i den skriv- och skällglädje som Fagerström ger uttryck för finner man likväl ett stort nöje.

I grund och botten är Fagerström tämligen cynisk. Jag kan inte se att han ger mycket för höga och styltiga ideal, men han slår obarmhärtigt mot hyckleriet där han ser det. Och han kan gyckla med mer vardagliga ting också, som stockholmarnas förvåning över att det blev ovanligt kallt vintern 1965. Han driver med att pilotfacket önskar kuratorer åt piloterna. Men Fagerström är också skeptisk mot svenska skolan, och verkar mena att det enda säkra sättet att lära sig något är att läsa på egen hand.

Den svenska demokratin får sig regelbundet slängar. Fagerström ger intryck av att se statsskicket mer som en byråkratisk apparat fylld av byråkrater än som direkt underställd ett folkvälde. Politikers löften ger han föga för.

Kulturlivet är ett annat tema som återkommer. I allmänhet förefaller det som att Fagerström anser detsamma vara tämligen platt och, på tal om teatern, ofta politiserat – det senare är alltså inte någonting bra. I samband med en teaterfestival i Venedig skriver han:

”Den moderna politiska teatern är nog bland det tristaste, och Gud bevare den professor som ska skriva dess kapitel i teaterhistorien.”

Och på tal om det officiella stödet för kulturlivet, med iskall ironi:

”Rätt betänkt så finns det ingen gräns för hur mycket man kan pruta på kultur i en modern välfärdsbyråkrati som har folkets sanna väl för ögonen.”

Och om den glatta veckopressens bevakning av konungahuset:

”Veckotidningarna har förvandlat monarkin till en kräftstvullen spene, ur vilken man mjölkar pengar.”

Ja, nog tar Fagerström i när han slår mot vad det nu för tillfället är som han slår mot.

* * *

Det är underhållande att läsa Allan Fagerström. När han är som bäst är han antingen sylvass i sin kritik, eller oemotståndligt brutal. Det är svårt att försvara sig mot någon som använder ironin och sarkasmen som främsta vapen, ty då är det inte orden i sig som nödvändigtvis är det som svider, utan det som står mellan dem, det som antyds. Fagerström kan konsten att hylla en uppburen person på ett sådant vis att hyllningen blir en riktig nedsabling.

Och så något om formalia. Tro mig hade mått bra om den innan den kom ut hade korrekturlästs en gång till. Som boken nu är fläckas den av en påtaglig mängd korrekturfel.
– – –
Allan Fagerström, Tro mig. Artiklar 1964–1978. Förord av Rita Tornborg. Inledning av Per Odebrant. Lund: Bo Cavefors Bokförlag, 1978. 275 sidor.

Bokrecension: Den trådlösa fantasin | Gunnar Harding

Den trådlösa fantasin. Essäer, artiklar och debattinlägg 1971–77 är skriven av Gunnar Harding (f. 1940). Boken utkom år 1978.

* * *

Gunnar Harding är poet, översättare, författare och kritiker. I Den trådlösa fantasin har han samlat ett antal av sina texter från 1970-talet. Artiklarna och essäerna har tidigare varit publicerade på olika håll, flera av dem är bearbetade för bokformatet. Genom att läsa dem kan vi både lägga fingret mot kulturlivets puls när det begav sig, och lära oss en hel del av de intresseområden som ligger Harding särskilt varmt om hjärtat: modernistisk poesi och jazz, till exempel.

Inte minst intressant är att läsa hur Harding reflekterar kring det tryck på poeter att skriva ideologiskt och politiskt medvetet; och att att då ställa den typen av poesi mot  en fond av formella, tekniska estetiska värden. Den poesi löper fara att betraktas som undermålig, som inte tar hänsyn till skönhetsvärden. Det är en mycket rimlig invändning — en poesi som tappar bort dessa ting blir onekligen något annat än egentlig poesi: blir plakat. Hellre då nonsensvers, som i alla fall främjar tankens flykt!

Harding slår också ett slag för att dikten är mytskapande. Visst kan dikten adressera dagsaktuella ting, men den kan och bör också skapa nya bilder och vyer, skänka en upplevelse. Poesin kan då också, genom att öppna ögonen för alternativa myter, motverka officiella myter, som kommer till exempel från den snöda reklamens värld och från politiskt håll.

Och Harding skriver om mycket mer. Han skriver om keltisk poesi. Och han skriver om kung Arthur. Han skriver om William Blake. Om Apollinaire och om Blaise Cendrars, den sistnämnda som en gång skrev en beskrivning av Walt Whitmans begravning såsom den borde varit, snarare än hur den egentligen var.

Och så finns det med en essä om Gunnar Björling, en poet som jag försökt att närma mig, men inte lyckas knyta an till. Det gör emellertid Gunnar Harding, som i Björlings synnerligen fragmentariska texter tydligen hittar utrymme för tankens och associationernas expansioner att rymmas.

* * *

Gunnar Harding skriver väl och han skriver brett om kulturlivets yttringar, kanske främst om poesins värld, men där finns alltså också jazzen, och där finns filmvärlden, bland annat fina texter om James Dean och kulten av honom, och där finns den målade konsten.

Den trådlösa fantasin skänker en vyer från 1970-talet, som rymmer mer än 1970-talet självt. Och den ger oss uppfattningen av Gunnar Harding själv som en brett kompetent kulturmänniska som gärna förmedlar sina intryck av det han mött till oss andra.
– – –
Gunnar Harding, Den trådlösa fantasin. Essäer, artiklar och debattinlägg 1971–77. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1978. 144 sidor.

Bokrecension: Det stora bullret | Sigfrid Siwertz

Sigfrid Siwertz

Det stora bullret är skriven av Sigfrid Siwertz (1882–1970). Boken utkom år 1938.

* * *

I det stora bullret samlar den oöverskådligt produktive författaren Sigfrid Siwertz tio essayer i blandade kulturella ämnen. Det vore kanske inte helt rätt att kalla varje rad i dem djupsinniga, men de är observanta och på intet sätt banala. Siwertz ger i dem sina perspektiv på sådant som rör sig i tiden, den tid då de gavs ut, nämligen senare delen av 1930-talet.

Siwertz reagerar till exempel på en pessimistisk jargong, en lat pessimism som tar till pessimismen som kliché. Det må bli sagt att Siwertz själv har en ganska dov ton i sina texter, men det är inte främst sådant han åsyftar i denna text, utan en trött vulgärpessimism.  Den pessimistiska jargongen jämför han delvis med ”en snuvepidemi”, och som ett förräderi mot glädjen. 

Samtidens bullrighet är en annan sak som Siwertz skriver om: hur tystnaden och lugnet får vika för det skrikande och väsnande, vare sig det nu rör sig om reklamens dövande propaganda eller nöjesindustrins lättköpta succéer. Eller av privatlivets detaljers utskrikande på torgen.

Intressant är vidare Siwertz harangerande av den långa romanen, som han ser bli allt mer populär i sin omgivning, inte minst bland proletärförfattarna. Men även sådana mastodonter som Proust och Joyce finner hans ogillande härvidlag. 

Den roman som dras ut mister i koncentration och disposition, tycks Siwertz mena. Och han framhåller i kontrast med detta novellens egenart som konstprodukt: den är inte en kort roman, utan något eget, sammanhållet och på sina egna villkor skapat. Konsten blir inte mer storslagen för att den blåses upp till väldiga proportioner, och ”[l]ivets fullhet kan lysa fram i ett par versrader, den är icke av kvantitativ art.” Och Siwertz har hårdare ord på lager:

”Den ändlösa romanen synes mig stundom vara en sådan parasit [som binnikemasken!] på livet, oförmögen att lyfta sig upp till det plan, där diktens verkliga strider utkämpas och nya former för vår världsupplevelse skapas.”

Ett undantag gör Siwertz emellertid för Thomas Mann: ”Han visar att den stora, av hög intelligens genomlysta talangen kan segra trots alla utsvävningar i formatet.”

* * *

Särskilt intressanta är också de tre avslutande texterna i Det stora bullret. Alla tre utspelar sig under Siwertz vistelse i Tyskland. 

I den första befinner hans sig i en nordtysk idyll, han går i spåren av Heinrich Heine. Det är vackert, han känner igen miljöerna till exempel från oljetryck han sett i sin ungdom — men där hörs också ”rekryternas spikstövlar”. Dessa bryter, åtminstone för den sentida läsaren, in som föraningar om vad som bara låg något år in i framtiden för Tysklands och världens del. 

Siwertz promenerar i Berlin. Det är år 1937. På vita kolonner tronar örnar och fasces och hakkors i väntan på ett statsbesök av Mussolini. Men Siwertz går på teater, och han tycker sig vid åseendet av pjäsen se befrielse i publikens ansikten. Siwertz konstaterar: 

”Diktens frihet existerar ju inte mer i Tyskland, men det var ändå som om en skyddande trollring under några timmar inneslutit den lilla teatern borta vid Zoo . . .” 

Men snart är han ute i Berlinnatten igen. Flyglarmet går, en övning. ”Den totala staten bereder sig på det totala kriget . . .”

Här står Siwertz på tröskeln till det nya, stora kriget.

* * *

Texterna i Det stora bullret är kryddas med osökta litterära referenser som vittnar om Siwertz stora beläsenhet och självklara hemmastaddhet i den kulturella sfären. Och det går det ett generellt stråk av elitism genom Siwertz betraktelser: han är inte en representant för massan, vars omdöme han knappast ger mycket för, utan Siwertz framstår som den stillsamme, skeptiske betraktaren. Han skriver:

”Det är ett fatalt faktum, att massan absolut inte kan tåla mer än en viss blygsam procent av sanning och förnuft.”

Siwertz skriver en mycket god prosa och besitter en stor förmåga till eleganta formuleringar, som förvisso skulle fungera som aforismer i sin egen rätt. Han har skarp blick och kan sätta ord på sina observationer, vare sig det nu gäller stämningen på en gata i Berlin eller sin avsky för det platta, mekaniska skrattet.
– – –
Sigfrid Siwertz, Det stora bullret. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1938. 177 sidor.

Bokrecension: Karl XII | C. O. Nordensvan

Karl XII

Karl XII. Synpunkter och betraktelser är skriven av C. O. Nordensvan (1851–1924), officer och militärhistorisk författare. Boken utkom år 1918.

* * *

Under Stora nordiska kriget (1700–1721) stupade uppåt 200 000 människor på svensk sida. De dog i sjukdomar, de dog i köld, de dog i strid. Därtill utarmades Sveriges resurser och omfattande landavträdelser fick göras. Stora nordiska kriget blev en katastrof. I spetsen för händelseutvecklingen stod en man, den enväldige svenske konungen Karl XII (1682–1718).

Det hör väl till historiskt intresserade svenskar att ha en uppfattning om Karl XII. De finns som höjer honom till skyarna som hjälte, och de finns, som sablar ner honom som landsplåga. 

Problemet är inte nytt, och hur man borde se på kungen sysselsatte också officeren C. O. Nordensvan, som 1918 gav ut Karl XII. Synpunkter och betraktelser, en sammanfattning av Nordensvans studier i ämnet, som särskilt varit militärt inriktade.

Det förvånar därför inte att fokus för Nordensvans bok är de militära rörelserna. 

Största delen av boken består av plågsamt detaljerade skildringar av hur befälhavaren X för sina styrkor till Y, därefter till Z och därefter till nästa plats. Så inträffar ett slag, varefter man rör sig till platsen A, sedan till platsen B, och sedan till platsen C. Översätt sedan dessa Y, Z, A, B och C till polska eller ryska orter och läsaren som inte är synnerligen bevandrad i östeuropeisk geografi är mycket snart borttappad. Åtminstone den här läsaren. Trots att en och annan karta beledsagar berättandet.

Så man får försöka se de stora dragen i rörelserna. Hur Karl XII synes irra omkring, för att stundom stanna upp. Nordensvan ställer sig gång på gång frågande till konungens handlingssätt. 

* * *

Mot senare delen av boken tar mer tolkande och resonerande partier vid, och här blir det ännu tydligare att Nordensvans uppfattning om Karl XII som fältherre är mycket kritisk. Nordensvan tycker sig se, att Karl XII obstinat håller fast vid till exempel Sachsen-Polens konung Augusts avsättning, fastän det kostar Sverige östersjöprovinserna, fastän gynnsamma tillfällen till fred visade sig, om Karl XII bara velat vända sitt öra till kompromisser. 

Men allt, verkar Nordensvan mena, som hade en antydan av reträtt var för Karl XII liktydigt med nederlag. Att kompromisser kan vara strategiskt lämpliga verkar konungen inte velat se. Det var segra helt enligt sin egen vilja, eller gå under.

Ett annat karaktärsdrag som Nordensvan belyser är Karl XII:s egenmäktighet. Konungen har stora militära begåvningar omkring sig, men ytterst lite låter han dem komma till tals, och ytterst lite, om något, meddelar han dem om sina mer övergripande mål. De får ofta bli kvar i ovisshet om sin konungs planer.

Konungen är obstinat — Nordensvan talar om Karl XII:s ”ytterliga envishet” — och konungen är egenmäktig och lyssnar inte till råd. Han låser sig vid mål som inte kan uppnås. Han förstår inte statskonstens och diplomatins möjligheter. När han likväl låter använda sig av diplomati, är hans kompromissvilja obefintlig. Hans språk är krigets, med värja i hand. Nordensvan skriver:

”Det förefaller nästan, som om konungen uppfattade hela kriget såsom sin enskilda angelägenhet, med vilken ingen annan hade något att skaffa.”

Och vidare:

”Otvivelaktigt är i alla fall, att Karl XII:s anlag och långa krig allt mera födde i honom en krigslystnad, som i kriget sökte sin tilfredsställelse [sic!] och älskade kriget för dess egen skull.”

Det hindrar inte att Nordensvan kan uppskatta konungens personliga egenskaper: konungen har mycket enkla vanor, och han är tapper intill dumdristighetens gräns och strider inte sällan med sin armé, när det rent taktiskt rimligen hade varit bättre om högste befälhavaren hållit distansen och bevarat överblicken. Men moraliskt har en stridande konung säkert en slående effekt på manskapets stridsvilja.

Slutligen låter Nordensvan hursomhelst sin bok mynna ut i en lovprisning av konungen som skär sig med vad han tidigare anfört emot honom. Han talar om ”övermåttet av hans goda egenskaper”, om att han trots sina brister står ”framför oss såsom urbilden av svensk kraft och svensk tillförsikt”.

Diskussionen om Karl XII tog som bekant inte slut med Nordensvans Karl XII. Synpunkter och betraktelser. En enhetlig bild av krigarkungen framför andra i svensk historia kommer vi aldrig att få: han var själv alltför sparsam med utsagor om sitt inre liv för att vi någonsin ska kunna lära känna honom. Återstår att som Nordensvan försöka tolka honom utifrån hans kända agerande. Nordensvan balanserar som synes en kritisk bild av kungen som härförare mot en positiv bild av hans personliga egenskaper.
– – –
C. O. Nordensvan, Karl XII. Synpunkter och betraktelser. Stockholm: Åhlén & Åkerlunds förlags A.-B, 1918. 341 sidor.

Bokrecension: Husmoderns död och andra texter | Sara Danius

Husmoderns död och andra texter är skriven av Sara Danius (1962–2019), professor i litteraturvetenskap. 

Boken utkom första gången 2014. Jag har läst e-boksversionen från 2016.

* * *

Sara Danius behärskar essä-formatet fullständigt; genren blir i hennes händer vad den verkligen är – en konstform. I hennes texter förenas den vetenskapliga vederhäftigheten med den goda prosan. Därigenom blir rentav ämnen som egentligen ligger utanför läsarens invanda intressesfär givande att ta del av.

Danius rör sig hemvant i de litterära sfärerna. Hon analyserar med överblick och ser detaljen. Och hon kan även anlägga en lekfull ton, som i texten om dadaisten Walter Serner.  Hon berättar såväl om Thomas Manns författarskap som Marcel Prousts, om Virginia Woolfs och Jane Austens. Hon kontrasterar Sartre och Camus. Hon promenerar genom Tomas Tranströmers Stockholm. 

Det blir alltid givande texter, vare sig fokus ligger på dessa nämnda, på Adorno eller Freud eller någon av de andra gestalter som finns med och betraktas i boken, och vare sig det behandlade ämnet rör verk som är mycket moderna eller mycket väletablerade traditionella.

Med säker hand tar Danius, för att nämna ett exempel, sig an Bonniers kokbok genom tiderna, och visar hur samhällsutvecklingen återspeglar sig i böckernas illustrationer och val av maträtter. Det grafiska, blodiga viker för det schematiska, desinfekterade. Det grymma för det behagligare.

Det finns också djupt personliga texter, till exempel skildringarna av Danius far, läraren och tidigare officeren Lars Ingemar Danius. Inte minst lär man känna honom i texten som utgjorde hennes Sommarprogram i radion 2013. Hon berättar om hans litterära smak – hellre Tegnér än modernister – och om hans faderskap. Skildringarna präglas av kärlek och värme. 

Roande och rörande är också berättelsen ur Sommarprogrammet om hur Peter Englund, då Svenska Akademiens ständige sekreterare, ringer upp henne en kväll när hon lagar middag och frågar om hon kan tänka sig att bli invald i sällskapet. Hur hon svarar ja i mobilen.

Sara Danius visar hur man kan skriva relevant och gripande om litteratur, litteratur i olika former och från olika tider. Hennes texter får min respekt för litteraturen som konstform att växa än mer. Som hon själv skriver:

”Romaner är som varuhus. Letar man bara tillräckligt länge hittar man allt.”

Det är en förmån att få vara med i ett sådant letande.

* * *

Texterna som utgör Husmoderns död och andra texter har tidigare publicerats på olika håll, ofta i Dagens Nyheter, men de har här reviderats i större eller mindre omfattning. De flesta av dem rör litteratur på något vis, men det finns även texter om annat, såsom glaskonst och fotografi.

Boken kompletteras av en litteraturförteckning, där den intresserade kan fördjupa sig än mer i flera av de presenterade ämnena.
– – –
Sara Danius, Husmoderns död och andra texter. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2014. E-boksproduktion Bonnierförlagen 2016.

Bokrecension: Kriget mot Ryssland | Sven Hedin

Övergivet ryskt skyttevärn.

Kriget mot Ryssland. Minnen från fronten i öster mars – augusti 1915 är skriven av Sven Hedin (1865–1952). Boken utkom år 1915.

* * *

När första världskriget rasat i omkring ett halvår gör den svenske upptäcktsresanden Sven Hedin en resa på östfronten. Han far omkring där mellan mars och augusti 1915 och resultatet är en rejäl bok, en motsvarighet till hans lika omfattande bok om sin resa på västfronten, Från fronten i väster.

Visserligen är Sven Hedin en privilegierad resenär genom sitt då stora kändisskap och sin stora tysklandsvänskap: tyskarna tjänar uppenbarligen på att ha en vän från ett neutralt land som skildrar de tyska framgångarna, och Hedin får tillgång till avspärrade områden och högt uppsatta militärer, ja, även till kejsaren av Tyskland, som han blivit bekant med, och kejsaren av Österrike-Ungern, som han också träffar.

Sven Hedin älskar Tyskland, vars folk han ser som nära befryndat med det svenska. Han ser i Tysklands engagemang mot Ryssland en direkt parallell till Karl XII:s krig mot Ryssland tvåhundra år tidigare: båda fenomenen är för honom germanska ansträngningar med vapen i hand att hålla Ryssland på plats. Om och om igen visar Hedin ett slags historiskt dubbelseende; Hedin befinner sig i sin egen tids krig på olika platser, och samtidigt refererar han vad som hände den karolinska armén på samma marker långt tidigare.

”Det var i karolinernas spår, tyskar, österrikare och ungrare tågade fram, och det var Karl XII:s tanke att resa en germansk mur mot slaviska stormvågor, som blivit upptagen och fortsatt av våra blodsfränder.”

Det finns ett tydligt ärende och en tydlig politisk underton i Hedins väldiga verk om sin resa på östfronten. Han vill inte att hans eget hemland ska stå vid sidan av, utan sluta upp i en strid som för Hedin gäller den germanska, västerländska kulturen, som han upplever hotad av österns inträngande västerut. Det Sverige en gång gjort under stormaktstiden och framförallt under Karl XII:s tid bör det göra igen, innan det är försent.

”Den dag lärer dock icke vara långt avlägsen, då alla germaner måste sluta sig tillsammans för att upptaga den avgörande striden mot österns framvällande massor.”

Tydligare kan Hedins mening knappast formuleras.

* * *

Vi kan således konstatera att Kriget mot Ryssland har tydliga ärenden. 

Boken upphöjer det i Hedins ögon enastående och svårt utsatta Tyskland och deras allierade Österrike-Ungern. Och boken verkar för att väcka svenska folket till medvetenhet om ett historiskt uppdrag som det inte bör svika för bekvämlighet och neutralitet. 

Med facit i hand är det lätt att göra sig lustig över Hedins svulstighet, men för Hedin var hotet högst reellt: han såg en civilisationernas kamp utspela sig framför ögonen när han på fronten ser de brinnande polska byarna, när granaterna slår ner och när tusentals soldater marscherar förbi honom.

Hedin reser oftast omkring i bil, skjutsad av tyska eller österrikisk-ungerska officerare eller soldater. Men han gömmer sig inte på bekvämt avstånd från striderna; ofta är han på plats där ryssarna nyss evakuerat timmar eller kanske en dag före. Han rör sig på platser som fortfarande beskjuts. Han hukar i skyttegravar för att inte synas från andra sidan. Han är på intet sätt feg, även om han ofta tillbringar sina nätter i bekväma hotellrum, och äter kvällsmat med generaler och aristokrater.

Kriget mot Ryssland utgör ett mycket intressant tidsdokument. Merendels uppfattas nog Tyskland under första världskriget numera hos oss som de man inte sympatiserar med, och det beror nog i inte ringa grad på det som senare skulle följa: andra världskriget och det nazistiska styret. 

Allt det finns dock ännu inte när Hedin skriver. Vad Hedin ser är en kultursfär som hotas, en kultursfär som han anser vara hans egen, och som måste försvaras till varje pris, mot Ryssland, men också mot det av honom djupt hatade England, vars ränker han anar bakom ryssarna. Ja, om Englands agenda genomförs ska skandinaverna räkna med att få se ”våra städer och byar brännas, våra hus och hem plundras, våra kvinnor skändas och våra män bortsläpas till den sibiriska träldomen.”

* * *

Man skulle kunna ägna en doktorsavhandling åt Hedins tendenser, beskrivningar och värderingar i Kriget mot Ryssland. Här kan bara några antydningar göras beträffande språk och innehåll. 

Språket är utmärkt. Hedin är en strålande stilist, lättläst och driven, övertygande och målande, med öga för både detalj och stora drag. Även om krigsansträngningarna ofta antar en polerad heroisk skepnad lyser också det mörka, makabra igenom, och han väjer inte för detta. 

Det skildrade lidandet uppväger kanske inte den allmänna och scoutmässiga hurtighet Hedin stundtals skriver med, men det ger åtminstone svärta åt skildringen. Även i det rika fotografiska illustrationsmaterialet förekommer emellanåt eländet tydligt: Sven Hedin låter inte bli att fotografera lik.

Några fragment av krigets elände:

”... i snön begrovos de fallna. Nu, då det vita täcket smälte bort, kommo liken i dagen.”

”Framför [skytte-]graven löpte hoptrasslade, med spanska ryttare försedda taggtrådsnät, i vilkas obarmhärtiga snår av järn ohyggligt massakrerade, uppsvällda och blåsvarta lik sutto fast. En vidrig stank spred sig kring platsen.”

”De, vilka stupat på sin post i den grav, som upptagits invid muren, lågo täckta allenast av nedrasat grus och stensplitter, och när man – utan att veta detta – gick däröver, kändes marken försåtligt mjuk.”

”I ett fattigt litet hem, bebott av en ung moder med två barn och en äldre kvinna, hade en projektil slagit ned och dödat alla. Blod, hjärnsubstans och muskeltrasor sutto fastsmetade kring väggarna. För övrigt hade de olyckliga redan jordats.”

Beskrivningarna drabbar läsare också mer än hundra år efter att händelserna inträffat.

* * *

Beskrivningarna av tyskarna och det tyska är synnerligen gillande. Germaner övar ”mildhet mot de besegrade”. Och ”[g]rymhet mot den besegrade strider helt och hållet mot germanens sinnelag och natur.” Den tyska armén ”är främmande för alla asiatiska vanor.” 

När Hedin träffar några tyska officerare utlåter han sig så här: ”Det är uppfriskande att se en sådan skara verkliga män, vackra, friska väderbitna och krutbestänkta germaner.” Tyskland är för Hedin uppenbarligen ett ideal.

Men Hedin ger sig också hän åt en slentrianmässig antisemitism som i hans tid inte var ovanlig, men som i vår tid inte kan annat än att sticka i ögonen. 

Hedin talar om ”judekvarteret med dess eländiga kyffen och snuskiga bodar, och den mustiga doft, som utmärker varje ghetto”. Allt judiskt framställs i allmänhet som smutsigt och beklagansvärt. Och Hedin skriver om judarna, att ”[f]ör övrigt äro de främmande för patriotiska känslor. För dem är den egna vinsten huvudsaken.” 

Om varför vissa byar räddats från att brännas ner av ryssarna anför Hedin: ”Hur kommer det sig, att somliga ställen gått fria? Kanske judarna mutat dem, som skött brandfacklorna?” Och i Warszawa: ”En tragisk syn erbjöd också här israeliterna i sina små svarta mössor, sina långa skägg och långa fingrar, smutsiga och rufsiga som alltid.”

De antisemitiska schablonerna sitter djupt och självklart i Hedins berättelse om tillvaron i östeuropa.

* * *

Kriget mot Ryssland ger tunga bilder av krigets destruktivitet, men också tydliga drag av hur en man som Hedin såg på omvärlden och vad han befarade för framtiden. 

För Hedin var hotet från öst överhängande, och tyskarnas krigföring en livsnödvändighet för vad han skulle kalla den germanska och västerländska civilisationen. Det är utifrån detta perspektiv man behöver försöka förstå honom, tror jag. Hedin ser en världsbrand som hotar att ödelägga allt han värnar, och därför vill han också att allt må göras för att tvinga tillbaka denna förtärande eld. 

Kriget mot Ryssland är fylld av fotografier, många tagna av Hedin själv, som också försett sitt verk med åtskilliga teckningar som han gjort, ofta porträtt av människor han mött. Därtill kommer en mängd svårlästa kartor. 

Särskilt fotografierna av krigets direkta konsekvenser hjälper en sentida läsare att tillsammans med texten skapa sig åtminstone aningen av en förståelse för hur överväldigande stort lidandet var då detta första världskrig drog fram över Europa. På fotografierna ser vi flyktingar, nedbrunna hus, nedskjutna döda och nedskjutna skadade människor. Vi ser män i uniform vandra rakt mot sin egen död. 

Det är kanske den ton som längst klingar kvar efter att ha läst Hedins Kriget mot Ryssland: det oerhörda, meningslösa lidandets ordlösa skrik.
– – –
Sven Hedin, Kriget mot Ryssland. Minnen från fronten i öster mars – augusti 1915, Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1915. 964 sidor.

Bokrecension: Vad händer med svenska språket? | Inge Jonsson (red.)

Ur ABC- och läsebok av B. C. Rodhe.

Vad händer med svenska språket? Debattbok sammanställd av Inge Jonsson och utgiven av Svenska Akademien utkom år 1976. Inge Jonsson (1928–2020) var professor i litteraturvetenskap.

Boken har försetts med ett förord av Karl Ragnar Gierow (1904–1982), då Svenska Akademiens ständige sekreterare.

* * *

Vad är ett gott skrivspråk? Det är svårt att inte anta att svaret främst kan besvaras ur en subjektiv synvinkel. Olika människor reagerar rimligen olika på olika sätt att skriva. En språkvetare tänker säkert i allmänhet annorlunda än en tonåring. 

Jag inbillar mig att jag har ett relativt väl uppövat språköra vad gäller svenskan. Och liksom någon som har ett relativt väl uppövat musiköra stör sig på dissonanser, gör jag detsamma i svenska språket, för att nu låna en liknelse från Vad händer med svenska språket? Ett avvikande skrivsätt stör mig. Men samtidigt anser jag att språket inte heller får förstelnas i sin skriftliga form. 

Idealet för mig är ett vårdat skriftspråk som ligger talspråket nära, utan att äga talspråkets naturliga lättja i uttalet. Det ligger ingen som helst fördel i att krångla till språket bara för att det är nedskrivet i stället för uttalat. Meningar är med fördel inte längre än nödvändigt och bör absolut inte vara överlastade. Å andra sidan ger det ett slarvigt, ja, nästan respektlöst, intryck på mig att skriva ”ja” istället för ”jag” eller ”mej” istället för ”mig” eller för den delen att förminska skriftspråkets uttrycksmöjligheter genom att inte använda sig av rimlig interpunktion. 

Jag förmodar att balans framstår som ett ideal för mig, balans mellan det hävdvunna och det dynamiska.

Det är i stor utsträckning frågor som dessa som behandlas i debattboken Vad händer med svenska språket? Boken har några år på nacken och trycktes 1976. Det är tydligt att det hänt mycket i språkutvecklingen på de närmare femtio år som gått sedan dess. En del debattörers anatema över språkliga barbarismer framstår nu som snudd på löjliga eller åtminstone svårt förlegade. Språket har trots allt utvecklats, och det som störde ett vältränat öra 1976 stör inte nödvändigtvis ett tränat öra i dag.

* * *

De olika debattörer som lämnat bidrag till boken angriper olika ämnen, även om frågor rörande språkriktighet dominerar. Dock finns där många andra ämnen representerade också, till exempel utvecklingen av Svenska Akademiens ordlista och fackterminologi. 

Nils-Erik Landell tar upp problemet med dimmig, uppblåst officiell prosa i somliga av Statens Offentliga Utredningar. Göran Palm visar på problemet med att inte målgruppsanpassa textinformation. Utrikeskorrespondenten Sven Åhman stormar över svenskans förfall utifrån hans perspektiv när han efter många år återvänt hem. 

Det reageras mot anglicismer, klichéer och ogrammatiska formuleringar. Någon reagerar på ordet ”tejp”, som väl numera får anses helt och hållet accepterat inom svenskt språkområde. Henrik Sandblad skriver med skärpa mot språket hos idrottsjournalister. 

En mer tillåtande attityd märks hos Bertil Molde, som skriver om hur flera olika sätt att uttrycka sig kan vara lika språkligt korrekta, och om hur olika människor inom den svenskspråkliga gemenskapen kan hålla sig med olika varianter av svenska, utan att den ena varianten nödvändigtvis är mer rätt än den andra. Till exempel är det lika självklart för en del att uttrycka ”från en synpunkt” som för en annan att uttrycka ”ur en synpunkt”. Och när det förut var vanligare att skriva att man tog fotografier på en person har det senare blivit vanligare att man tar fotografier av en person. Någon gång kan vad som uppfattas som dialektalt rentav vara en gamla versioner av uttal som levt kvar, till exempel att istället för ”blommor” säga ”blommer”.

* * *

De sexton texter som utgör Vad händer med svenska språket? är skrivna av personer från delvis olika sfärer. En del texter har tryckts förut, andra är nya för boken. Samtliga av dem som medverkar arbetar med språket på något vis, antingen genom att vara författare eller genom att studera språk. Infallsvinklarna är olika och det är också graden av språklig purism eller konservatism. Men i princip alla som bidragit har en grundhållning där man värnar om att språket ska vårdas som verktyg. Boken är inte en radikal skrift. 

De många exemplen på olika språkliga varianter och avarter ger tankeställare, även sedan det nu gått ett tag sedan boken först gavs ut. En del tankeställare har kraft att justera språk hos skrivande människor fortfarande, andra belyser hur språket förändrats och alltjämt fortsätter att förändras. Och genom att boken hunnit åldras något utgör den också i sig själv ett språkhistoriskt vittnesbörd om sin egen tid.
– – –
Inge Jonsson (red.), Vad händer med svenska språket? Debattbok sammanställd av Inge Jonsson och utgiven av Svenska Akademien. Stockholm: Bokförlaget PAN/Norstedts, 1976. 211 sidor.

Bokrecension: Obestämda artiklar | Per Wästberg

Obestämda artiklar är skriven av Per Wästberg (f. 1933), författare och tidigare chefredaktör och kulturredaktör på Dagens Nyheter. Boken utkom år 1981.

* * *

Obestämda artiklar är en mycket tilltalande samling ”personliga annotationer, minnesfragment, reseintryck, litterära reflexioner, skämt och infall”, såsom Per Wästberg beskriver texterna i efterskriften. Texterna har tidigare till stor del tydligen varit publicerade i Dagens Nyheter under rubriken ”Motroten”, även om en del nytt material också finns med, och annat material har redigerats.

Per Wästbergs prosa är mycket välklingande. Den har inte en sökt eller uppstyltad karaktär, den känns inte som att den försöker vara vacker eller poetisk, utan den känns sådan på ett spontant vis, vilket rimligen kräver ett känsligt språköra av sällsynt slag hos författaren. 

De saker som Wästberg tar upp är av allehanda slag, och han har i boken ordnat sina fragment och småstycken i kapitel efter ämne. Ibland handlar det om en plats han besökt, varvid han ger intryck och observationer. Ibland handlar det om författare han läst. Ibland bjuder han på formuleringar som är eller skulle fungera utmärkt som aforismer. 

Den generella tendensen uppfattar jag som lärt skeptisk. Det är en människa som sett mycket, som rest mycket, som läst mycket, som med bibehållen ödmjukhet tolkar sin omvärld och förklarar den utifrån sitt perspektiv, med en sund öppenhet. Och med öga för de talande detaljerna.  

* * *

Wästberg skriver jordnära om Frankrike, om engelska Sutton Courtenay där George Orwell är begravd, om religion och politik – men utan störande polemik. Han tittar in genom fönstret i ett hus där Virigina Woolf bodde med sin make. I boken finns minnen återgivna. Det vardagliga blandas med det unika. Genom Wästberg får vi erfara Venedig och New York och flera olika platser i Afrika: Kenya, Tanzania, Senegal.

Många av de reflexioner Wästberg gör, ibland liksom i förbigående, är mycket träffande:

”En del religiösa tror att deras liv på jorden förlängs ut i evigheten – såsom guldfiskarna tycks tro att akvariets vatten fortsätter bortom glaset.”

”En misslyckad bok är en där vid slutad läsning inte bara verkligheten ser oberörd ut utan även läsaren är det.”

”Om vi bara kunde skala av oss våra roller och stiga fram bakom dem, vem skulle vi då likna där vi sträcker på oss i ljuset, återfödda? Utan  några som helst masker – en fullständigt oigenkännlig figur.”

Bland personerna Wästberg skriver om återkommer J. L. Borges, för övrigt en enastående författare. Men han skriver också om Sven Hedin. Och om Anais Nïn, som Wästberg en gång sett på en restaurang i Paris. Sven Delblanc skymtar förbi, och det gör också Oscar Wilde och Chinua Aschebe. Och många fler.

Och en charmig skildring rör hur Wästberg under ett besök på Tivoli i Köpenhamn tappar bort sin kalender, och han känner en aning av frihet när allt inbokat, alla möten, plötsligt inte längre är tillgängligt för honom.

* * *

Obestämda artiklar är en utmärkt bok att läsa för dess språkliga skönhets skull, för dess stämnings skull och för dess insikters skull. Man får känslan av att följa med in i Per Wästbergs privata värld, och därifrån med honom skåda ut på den yttre världen såsom han ser den.
– – –
Per Wästberg, Obestämda artiklar. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1981. 235 sidor.

Bokrecension: Ön Sachalin | Anton Tjechov

Anton Tjechov

Ön Sachalin (ry. О́стров Сахали́н) är skriven av Anthon Tejchov (1860–1904), rysk författare, dramatiker och läkare. Boken utkom första gången i sin helhet på ryska 1895. 

Jag har läst en förkortad svensk översättning av Hans Björkegren och Victor Bohm i en upplaga från 1975.

* * *

Sydöst om ryska kusten och norr om Japan finns en långsmal ö. Den är ungefär lika stor som Västergötlands yta fyra och en halv gånger om. Ön heter är Sachalin och fungerade som rysk deportationsort och fängelseö från år 1875. Dit, över 600 mil från Moskva, skickades mördare, tjuvar och andra oönskade personer från västligare delar av landet för några år upp till livstid.

Året 1890 reste författaren Anton Tjechov dit och såg under några månader till att prata med mängder av deporterade människor och andra som vistades där. Han kom att beskriva sina iakttagelser i en bok som heter just Ön Sachalin. 

Tjechovs metod för att få möjlighet att träffa många människor är att genomföra en folkräkning. Det kan väl också förklara den återkommande befolkningsstatistik som han förmedlar, även i den förkortade översättning som jag läst. Genom sitt uppdrag kan Tjechov resa och knacka på snart sagt överallt. Han ska ha sammanställt fler än tiotusen indexkort över invånare på ön.

Boken har Tjechov skrivit utan många utropstecken eller interjektioner. Författaren låter skildringarna och vittnesmålen tala för sig själva, och snart känner sig läsaren själv klaustrofobiskt instängd på den stora ön.

* * *

Det fanns olika typer av deporterade på ön. 

Det fanns inlåsta straffångar som kedjats fast i vagnar för att hindra rörelse. 

Det fanns fångar som fick ägna sig åt straffarbete ute, som till exempel att arbeta i gruvor eller som uppassare åt tjänstemän. En fånge kunde bli kolonist och få sig tilldelad en i regel på tok för litet tilltagen åkerlapp tillsammans med andra kolonister. Och så kunde man till sist avancera till bonde, varvid fängelset helt släppte taget om personen som lämnades att försörja sig själv. 

På Sachalin utdelades kroppsstraff med spö eller piska och avrättningar förekom. Kvinnor som kom till ön, ibland i sällskap med sina deporterade män eller fäder och ibland som fångar själva, kom i mycket stort antal att bli prostituerade.

Fångarna är i allmänhet mycket underdåniga mot icke-fångar och förväntas svepa av sig mössan när de kommer i närheten av en sådan. Kortspel verkar av Tjechovs skildring vara utbrett, och då givetvis kortspel om pengar och varor, vilket leder till att en del deporterade kan bli tämligen rika och äga tusentals rubel medan andra är mycket utblottade. Smutsen, särskilt för de fångar som bor i fängelserna, är oerhörd. 

* * *

Rymningar var inte ovanliga För det mesta lyckas de inte. Men benägenheten att rymma kunde också utnyttjas på så vis att äldre deporterade lurar med mer nyligen deporterade på ett rymningsförsök, varvid de äldre helt enkelt snart mördar dem de fått med sig tar vara på vad de nu kan ha förfogat över. En äldre man sägs ha dödat 60 personer på detta vis.

Andra som rymmer försvinner på tajgan. Åter andra tas fast av sådana som jagar dem. Men nästan alla fångar, oavsett hur långt de kommit i sin process, verkar drömma om att en gång återse hembygden som de förvisats ifrån.

Klimatet, särskilt på norra delen av ön, inbjuder inte till odling. De kolonier som grundas av överheten har sällan möjlighet att frodas. Om jag förstår det rätt kommer många kolonister att leva på de bidrag av mat som de får från fängelserna. Vägsystemet utan för samhällena verkar underutvecklat, vilket kan göra det svårt att förflytta sig från plats till plats.

* * *

Till de mer omskakande skildringarna i boken hör Tjechovs beskrivning av hur en fånge piskades. 

Omständigheterna var sådana att en viss fånge försökt rymma. Han blev upptäckt när han försökte lämna ön på en flotte och hanns upp. Vid undersökningen visade det sig att han ankommit till Sachalin året innan, dömd för trippelmord. Men av något överseende hade han aldrig fått de 90 piskrapp han dömts till, ej heller hade fjättring vid kedja åstadkommits. 

Nu ska dock piskningen ske, och Tjechov är närvarande. 

Fången läkarundersöks och när läkaren konstaterat att fången förväntas överleva straffet binds denne fast vid en lutande bänk. Bödeln, som själv är dömd för att ha halshuggit sin hustru, drar ner fångens byxor till knäna och börjar låta den tretungade piskan vina över honom. Fem slag åt gången, sedan byter bödeln sida. Redan efter de första fem slagen har den misshandlade kroppen börjat bli blåaktig. Efter ett tag orkar inte fången längre tala eller vädja. Han vrålar och väser. 

Tjechov orkar inte se på mer utan går ut ett tag. Till sist har 90 slag uppnåtts.

”Man befriar snabbt Prochorovs händer och fötter och hjälper honom att resa sig. Stället man slagit på är purpurblått av kontusioner. Det blöder. Tänderna skallrar, hans ansikte är gult och fuktigt och blicken irrande. När man ger honom droppar biter han krampaktigt i glaset . . . Man fuktar hans huvud och för honom till sjukavdelningen.”

Tjechov konstaterar strax efteråt: ”Kroppsstraffen förråar och förhärdar inte bara fångarna utan också de personer som verkställer och bevittnar dem.” Tjechov noterar att en del utförare blir så förråade av kroppsstraffen att de finner nöje i dem.

* * *

Ön Sachalin berättar om ett sätt att hantera förbrytare på som, även om avsikten är annorlunda, inte på minsta sätt verkar i korrigerande riktning, utan enbart i förvarande och bestraffande riktning. Humaniteten minimeras i hanteringen och fångarna behandlas som odjur. Detta kombineras med vad som verkar vara en föga effektiv byråkrati och delvis direkt inkompetent styrning på ön. Resultatet blir misär.

Den översättning av Ön Sachalin som jag läst är som nämnts en förkortning. Med de 234 sidorna har man låtit bli att inkludera ytterligare omkring 175 sidor från det ryska originalet. Av förordet förstår vi att detta redaktionella beslut tagits mot bakgrund av att det i boken finns ”en del motsägelser, upprepningar och statistiska data som är ganska tröttande och intetsägande för en modern läsare.” Genom ingreppet ska boken alltså bli mer läsvärd eller åtminstone lättläst. 

Jag är alltid mycket tveksam till denna typ av strykningar i översättning av böcker. Men med boken nu läst är jag glad att man översatt den åtminstone så här långt, och att jag fått ta del av den åtminstone i denna utsträckning.

För det är en läsvärd bok. Den berättar om ett samhälles avigsida, om ett straffsystem som ägnar sig åt bestraffningar som kan vara grymma i paritet med de brott som de dömda själva begått, eller värre. Om ett straffsystem som inte förbättrar samhället så mycket som det förråar det.
– – –
Anton Tjechov, Ön Sachalin. Övers. Hans Björkegren, Victor Bohm. Stockholm: AWE/Gebers, 1975. 234 sidor.

Bokrecension: Hitlers död | Luke Daly-Groves

Hitlers död. Sanningen om den 30 april 1945 (eng. Hitler's Death. The Case Against Conspiracy) är skriven av Luke Daly-Groves. Boken utkom på engelska 2019. Jag har läst verket i svensk översättning av Hans Dalén, i eboksupplagan från 2020.

* * *

Vad Daly-Groves gör i Hitlers död är att genom analyser av brittiskt och amerikanskt underrättelsematerial från tiden för andra världskrigets slut och tiden efter belysa vad som hände kring Hitlers död. Mycket av materialet han använder sig av är nyligen helt eller delvis frisläppt efter att ha varit sekretessbelagt sedan det arkiverades.

Dessutom motverkar Daly-Groves konspirationsteorier inom ämnesområdet. Han visar att de slutsatser som slogs fast av undersökaren och historikern Hugh Trevor-Roper redan något år efter kriget i stor utsträckning håller än i dag, i ljuset av vad som senare offentliggjorts.

Enligt Daly-Groves analyser av underrättelsematerialet hans arbete med andra källor gick Hitlers död till som följer.

Adolf Hitler och Eva Braun drar sig tillbaka till ett rum i Führerbunkern i Berlin. Där sätter de sig i en soffa och tar sina liv. Sannolikt skjuter Hitler sig i tinningen och Eva Braun tar gift. Det kan dock inte helt uteslutas att Hitler också tar gift – antingen enbart eller samtidigt som skottet. 

De två kropparna tas sedan via bunkerns nödutgång upp till marknivå, där de placeras i en krevadgrop och översköljs med bensin. Eftersom rysk artillerield ligger på hårt, kastas en brinnande, bensinindränkt trasa från området vid nödutgången till platsen där kropparna ligger. De antänds. De närvarande gör nazisthälsning och drar sig tillbaka till bunkern. 

Därefter blir händelseförloppet mer oklart. Daly-Groves menar att det är rimligt att anta att resterna av Hitlers och Eva Brauns kroppar inte bara förtärs av elden, utan också förstörs ytterligare genom det bombardemang området utsätts för. Det är möjligt att det som är kvar av kropparna endast är mycket skadat material. 

Ryssarna är de som först når platsen, och de hanterar på något vis situationen. Genom åren obstruerar de sedan avseende att låta västmakterna få del av vad de verkligen kommit fram till. Sannolikt tas åtminstone en bit av Hitlers käke omhand, eftersom det förefaller som att den identifieras som just Hitlers av hans tandläkare. 

”De flesta historiker är överens om att sovjeterna lyckades hitta Hitlers tänder. Dessa har identifierats av hans tandläkare, bekräftats genom röntgenjämförelser och underkastats modern kriminalteknisk analys.”

Käkbiten finns i dag i ryskt arkiv. Den skottskadade kraniebit som man länge trott var Hitlers har genom DNA-undersökning på senare år visat sig komma från en kvinna. Daly-Groves framför som förklaring att kraniebiten kan komma från någon av de andra döda kroppar som befann sig på platsen.

Exakt vad som hände med Hitlers kropp kan alltså i dag inte slås fast. 

Däremot kan det helt övertygande antas att Hitler verkligen tog sitt liv den 30 april 1945 och att det inte finns rimliga, hållbara skäl till varför man bör misstänka att han skulle ha lyckats fly den tyska huvudstaden för att till exempel via u-båt ta sig till Argentina, som varit en konspirationsteori.

Daly-Groves skriver med anledning av dessa överlevnadskonspirationer:

”Det är tydligt att när dokumenten som konspirationsteoretikerna åberopar analyseras i sitt hela sammanhang finns det ingen konspirationsteori som överlever närmare granskning.”

Daly-Groves menar följaktligen att det inte finns några som helst hållbara bevis som belägger att Hitler skulle ha överlevt den 30 april 1945. 

Genom att hänvisa till underrättelsetjänsternas dokument kan han visa att inget av de många spår som undersöktes avseende Hitlers påstådda flykt ledde till något annat än intet. Att uppgifterna likväl undersöktes menar Daly-Groves kan ha helt andra förklaringar än att man faktiskt trodde att Hitler var dold på någon plats. Till exempel att man ville man närmare undersöka de personer som spred sådana rykten, i syfte att hitta andra nazister som flytt Tyskland eller nazistiska sammanslutningar som efter kriget försökte hålla nazismen vid liv – bland annat genom att hävda att Hitler aldrig dog. 

* * *

Hitlers död är född ur en akademisk uppsats. Det märks också i bokversionen. Där finns den akademiska krispigheten och där finns också noggrannheten med en mycket stor mängd fotnoter – och det är ju jättebra. Men där finns också en hög svansföring, som noga understryker den egna forskningens betydelse, fastän de genom nya källstudier i nytt material i första hand – vad jag förstår – bekräftar och styrker de historiska rön som redan är allmänt accepterade. 

Sådan bekräftelse är också mycket viktig. Men det krävs onekligen ett visst mod att bära huvudet så högt som Daly-Groves gör, hur stor den egna mödan än varit. 

Besynnerligt framstår också det mycket långa och något bombastiska kapitel som avslutar boken, vari Daly-Groves fått för sig att han ska tacka snart sagt alla människor han haft med att göra de senaste åren, vare sig det är hans flickväns föräldrar, sina mor- och farföräldrar, folk på universitet, värdar hos vilka han fått bo. Man kunde förledas att tro att han ägnat femton år åt att författa den definitiva boken om andra världskrigets historia.

Men det är en mycket intressant bok att ta del av. Daly-Groves visar på vikten av noggranna källstudier, och likaså på vikten av att gå dit bevisen leder, och att inte hantera dem selektivt för att passa det narrativ man redan på förhand formulerat. 

Daly-Groves har uppenbarligen grävt djupt i arkiven, och det må var och en som intresserar sig för tiden och ämnet vara honom djupt tacksam för. Genom hans forskning står slutsatsen än mer fast: Hitler dog den 30 november 1945 genom självmord, vad som nu än hände med hans kropp efter att den bränts utanför bunkerns nödutgång. Det finns inga bevis som belägger någonting annat.
– – –
Luke Daly-Groves, Hitlers död. Sanningen om den 30 april 1945. Övers. Hans Dalén. Lund: Historiska Media, 20NN. Eboksupplaga. 328 sidor (i tryckt upplaga).